Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.

Det gör heller någon större skillnad om man lever i ett land som öppet medger ekonomiska svårigheter som i stora delar av Västeuropa, eller om man lever i ett land där de hävdar att ekonomin går bra som Sverige eller Storbritannien, eller blomstrar som de säger om Kina eller Indien. Vad än massmedia och politikerna säger är dessa attacker det oundvikliga svaret från den härskande klassen på krisen hos dess eget system. De är ett bevis på bankrutten hos den kapitalistiska sociala ordningen, dess växande oförmåga att förse sina slavar med ens de mest basala förnödenheter.

Denna återvändsgränd som det nuvarande ekonomiska systemet hamnat i, är huvudorsaken till all den misär som plågar mänskligheten idag. Nödvändigheten att konkurrera på en övermättad världsmarknad, tvingar borgarklassen att skära ned på säkerhetskraven, vilket har lett att olyckorna ökar på vägarna, i luften, inom sjöfarten och järnvägarna. Denna hänsynslösa jakt på profiter ökar miljöförstöringen. Det tydligaste exemplet på detta är ”växthus effekten” som hotar att rubba klimatet på jorden, vilket redan lett till flera naturkatastrofer. Samtidigt som kapitalismen alltmer förvandlar jorden till ett militärt slagfält. Militarisering har blivit kapitalismens svar på de ökande motsättningarna hos dess eget ekonomiska system.

Men de hela tiden ökande ekonomiska attackerna kan också ha en annan effekt. De kan även leda till att avslöja de lögner som vi hela tiden serveras om kapitalismens lysande framtid, bara den blir mer rationell, demokratisk och miljömedveten. De kan även göra att arbetarklassen svarar på dessa attacker med en klasskamp som är lika massiv som attackerna. Förvisso, efter att vi under flera år fått höra att klasskampen är överspelad och att arbetarklassen inte längre existerar, ser vi nu flera tecken på att klasskampen håller på att utvecklas. Förra sommaren såg vi en enorm strejkvåg i Argentina, strax före jul var det en stor strejk på tunnelbanan i New York och en spontan strejk på Seatfabriken i Barcelona (för mer om denna klasskamp se artiklar på annan plats i tidningen).

Demonstrationer i Frankrike

Samtidigt som vi skriver detta är de stora demonstrationer i Frankrike med närmare en halv miljon studenter mot en lag (CPE) som innebär försämrad anställningstrygghet för unga arbetare. Detta tystades till en början ned av massmedia, när detta inte gick längre så sa man att det bara var ungdomskravaller. Tvärtemot vad massmedia försöker lura i oss så skiljer sig denna rörelse från de upplopp som ägde rum i november 2005 i Frankrike, genom att den tar avstånd från meningslös förstörelse och istället för fram proletära politiska krav.

”Idag kan vi konstatera att denna rörelse av unga studenter inte har något med interklassistisk agitation att göra. Detta är sant även om det vid universiteten finns studenter som kommer från borgerliga familjer som till stora delar är motståndare till strejken och har alla möjliga illusioner om de framtida möjligheter som kapitalismen erbjuder dem. Studenternas kamp mot CPE (Det lagförslag som gör det lättare att avskeda arbetare under 26 år. Övers anm.) är ingen tillfällig aktion eller revolt utan framtid. IKS hälsar denna rörelse som är en integrerad del av arbetarklassens kamp.

Varför

För det första eftersom studenternas revolt är ett berättigat svar på en massiv och frontal attack på hela arbetarklassen. I och med CPE står de unga generationerna inför ännu sämre anställningsförhållanden och fattigdom när de avslutar sina studier.

För det andra eftersom den omedelbart mobiliserades på en proletär terräng som de så skickligt visade med demonstrationen den 7 mars. De har kunnat ställa de krav som bara gäller studenter åt sidan. För att istället föra fram krav som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom.

Slutligen för första gången sedan maj 68 har vi sett studenter som för fram paroller som uppmanar till enhet och solidaritet med hela arbetarklassen: ’Arbetare, arbetslösa, gymnasieelever och studenter vid universiteten samma kamp’

Vi har sett dem gå längre än studenterna under maj 68. Till skillnad från 68 generationen som var starkt märkt av en anda av revolt mot den äldre generation, något som då kallades generationsklyftan, har studenterna fört fram behovet av ett förenande av inte bara alla delar av arbetarklassen, utan även mellan generationerna. Mellan de som attackeras genom CPE och pensionärer och framtida pensionärer som är utsatta för attacker på sina pensioner.

Om den nya generationen på vissa sätt är mycket mer mogen än den i slutet på 60 talet, beror detta på att den objektiva situationen är mycket mer mogen, och den ekonomiska krisen fördjupats. Att den idag öppet visar den oundvikliga bankrutten för det kapitalistiska systemet.

Ett mer betydelsefullt utryck för att studenterna idag gått längre än sina föregångare under maj 68 är det sätt som de tagit kampen i sina egna händer. Genom att på ett häpnadsväckande sätt ta till sig arbetarrörelsens kampmetoder och skapa en levande solidaritet i sin kamp.”

(Citerat från presentationen till IKS offentliga möte i Paris den 11 mars. Denna presentation kan läsas i sin helhet på vår website [2])

Vad denna rörelse framförallt har gemensamt med de andra utryck för arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren är just att frågan solidaritet ställs så tydligt. Denna fråga om en solidaritet mellan generationerna var också den centrala frågan vid tunnelbanestrejken i New York i julas, eftersom strejken riktades mot försämringar av de framtida pensionerna för nyanställda. Vid Strejken på Seat och vid en strejk på flygplatsen Heathrow i somras så var det framförallt en fråga om solidaritet med avskedade arbetare. I de flesta av dessa strejker har facket lyckats ta kontroll över situationen genom att radikalisera sitt språkbruk och framställa sig som de verkliga försvararna av arbetarklassens intressen.

De ovannämnda uttrycken för klasskamp tillsammans med den nuvarande rörelsen i Frankrike innehåller trots alla sina begränsningar fröet till arbetarklassens framtida självständiga kamp.

Denna återkomst av klasskampen i flera olika länder visar att arbetarklassen är en internationell klass som överallt står inför samma problem, och överallt har samman intressen att försvara mot den utsugande härskande klassen.

I en värld som alltmer präglas av skärpta imperialistiska konflikter, av allt blodigare nationella och religiösa konflikter, erbjuder utvecklingen av klasskampen ett alternativ, ett förenande av de exploaterade över religions och nationsgränser och perspektivet av annat mänskligare samhälle, det kommunistiska samhället.

Internationell Revolution 25-03-2006

Iran:

I fokus för det imperialistiska spelet

Det fem första veckorna av det nya året innebar en skärpning av konflikterna runt Iran, detta resulterade i att frågan sändes till FN:s säkerhetsråd.

Den 5 januari framförde Teheran planer på att återuppta den forskning om kärnbränsle som legat nere tretio månader. De avbröt fortsatta förhandlingar med de europeiska stormakterna och vägrade att träffa Internationella atomenergikommisionen (IAEA). När hotet om att hänskjuta frågan till FN först gjordes, hotade Iran med att blockera IAEA inspektioner av anläggningarna i Iran. Iran förde även fram möjligheten att begränsa sin oljeproduktion, och svarade sina kritiker med ”Ni behöver oss, mer än vi behöver er” (den iranske presidenten citerad från The Observer 17/1 2006). Detta ledde till spekulationer om att oljepriset skulle kunna stiga till hundra dollar per fat. Samtidigt publicerades en sammanställning av underrättelsematerial, baserade på material från flera underrättelsetjänster i Europa, som bevis på Irans planer att framställa kärnvapen. Under denna period gjorde även den iranske presidenten flera provokativa uttalanden, där han bland annat förnekade förintelsen och sa att den var en myt och föreslog att staten Israel skulle flyttas till Europa eller Kanada..

Detta lede till en storm av kritik runt världen, även från Ryssland och Kina som traditionellt har stött Iran. Slutligen ledde detta till en enighet om att föra upp frågan till FN: säkerhetsråd.. Trots det så den skenbara enigheten mellan stormakterna, är den inte mer substantiell nu än den varit de senaste åren.

Bakom den falska enigheten

Svaret på händelserna i Iran från stormakterna är ett resultat av de ökande imperialistiska spänningarna på en global nivå, snarare än en konsekvens av en moralisk panik. På detta sätt liknar den attityden gentemot Irak före kriget där. Tiden före kriget dominerades situationen av den amerikanska imperialismens offensiv. Idag domineras den av de amerikanska svårigheterna, framförallt i Irak där förlusterna hela tiden ökar, och försöken att iscensätta en demokrati faller sönder så snart de presenteras och livet fortsätter att vara outhärdligt för befolkningen. Det unilaterala attityden från USA som var ett resultat av attacken 9/11 och resulterade i invasionen av Irak står i bjärt kontrast till de nuvarande ansträngningarna att skapa ett multilateralt förhållningssätt till Iran.

Allt detta ger USA:s rivaler, stora som små, en möjlighet. Dess stora rivaler behöver inte göra mycket mer än att se på när USA plågas. Förvisso är det till och med möjligt att gotta sig i ett vagt hycklande stöd för USA.

Detta betyder inte att det finns någon verklig enhet mellan de olika makter som är inblandade. Tvärtom så kämpar alla för att vinna fördelar på de andras bekostnad. På ena sidan står Storbritannien som verkar vara den som mest stödjer USA, som resolut driver sina egna intressen.(1) Även om Storbritannien gått i spetsen för attackerna på Irans kärnvapenaspirationer och varit pådrivande för att ta upp frågan i FN, har de öppet motsatt sig möjligheten av att använda militärt våld och har vid upprepade tillfällen sagt att ett agerande inom FN:s regi inte kan ta sig formen av militära sanktioner.

I den andra ändan befinner sig Ryssland och Kina som varit de som mest öppet stött Iran, och som tills nyligen emotsatte sig att FN blandades in, utan uppmanade till förnyade förhandlingar. Kinas ställningstagande har ansetts vara ett resultat av dess beroende av iransk olja, vilket delvis är sant, men de har också sina egna imperialistiska ambitioner och har utvecklat relationer med stater som Venezuela, Zimbabwe, Sudan likväl som Iran. Alla dessa stater står i konfrontation till USA. Ryssland för sin del föreslår en lösning som innebär att man skulle producera anrikat uran till Iran på rysk mark. Ryssland och Kina mötte Iran den 2 februari för att fortsätta sina ansträngningar att hitta en kompromiss.

Priset för att få ett enigt beslut om att rapportera Iran till FN, var överenskommelsen att detta skulle skjutas upp en månad, och att frågan om Iran skulle rapporteras istället för att hänskjutas till FN, eftersom det sistnämnda innebär att FN faktiskt måste göra något.

Mittemellan står Tyskland och Frankrike, där Frankrike har en betydande handel med Iran Bägge har fördömt Irans agerande och samarbetade med Storbritannien under förhandlingarna i London den 18 januari för att dra upp en resolution till IAEA mötet den 1 februari med en uppmaning att hänskjuta Iran till FN. Det har skapat en plattform för mängder av retorik, den franske utrikesministern sade nyligen:

”Iran har utmanat hela det internationella samfundet. Det internationella samfundet måste svara på dessa utmaningar med fasthet och effektivitet”

(Guardian 31/1 2006)

I praktiken innebär det att frågan hamnat i den diplomatiska labyrinten.

Inget av detta innebär att USA bara kommer att stå vid sidan och titta på. Allt det som hänt sedan slutet på det kalla kriget och efter attacken på World trade center i New York, visar i synnerhet att USA både är bestämt och kapabelt att svara på den förändrade situationen och att det är likgiltigt inför den blodspillan och det lidande som detta för med sig. Alltså är hotet om ett militärt ingripande mot Iran verkligt, även om det för tillfället uttrycks endast av enstaka kongressledamöter. Det faktum att USA verkade vänta på ett beslut från de tre EU länderna skall inte tolkas alltför bokstavligt. De har tidigare uppmanat till ett beslut att hänskjuta frågan om Iran till FN och har gått vidare med detta genom att dra upp riktlinjer för de politiska konsekvenserna av ett sådant beslut. Den 7 januari, två dagar efter Irans deklaration att de skulle återuppta forskningen om kärnbränsle, deklarerade den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice att:

”När det står klart att förhandlingarna inte kommer längre, har vi en omröstning. Det finns en resolution om att hänskjuta fallet.  Vi kommer att rösta om det. Det är inte vapenskrammel, det är diplomati.. och diplomati innefattar vad du gör i Säkerhetsrådet”

(Guardian 8/1 2006)

Två veckor senare återupprepade den amerikanske presidenten George Bush det amerikanska åtagandet att försvara Israel. Samtidigt som Israel i sin tur framförde möjligheten att attackera de iranska kärnanläggningarna utan att detta mötte några invändningar från USA. I ett tal till nationen nyligen så deklarerade Bush att:

”världen inte kan tillåta att regimen i Iran får tillgång till kärnvapen”

Irans ambitioner

I den tidigare artikeln (I World Revolution nr 289) noterade vi att:

”detta kaos (i situationen i Irak)… uppmuntrar inte bara Iran att vara mer hårdföra; den kräver det av dem för att de skall ha någon chans att kunna försvara sina intressen… Mahmoud Ahmadinejads seger är ett symptom och inte en orsak till den nuvarande situationen i regionen”

Denna strategi har följts upp och har med de senaste hoten mot oljepriset blivit djärvare. Det finns en logik bakom alla dessa händelser; attacken på Israel och judarna, deklarationen om att förintelsen var en myt,  eftersom detta gör det möjligt för Iran att placera sig i den radikala spjutspetsen av islam och presentera sig som den står för de orättvist behandlade shiamuslimerna i Irak och förtryckta shiamuslimska minoriteter i andra delar av Mellanöstern. Även om den tendens mot irrationalitet som uppstod med ”revolutionen” 1979 fortsätter, och uttrycker tyngden hos det sociala sönderfallet, är även Irans strategi helt inom ramen för den imperialistiska logiken hos den förfallande kapitalismen. Det radikala språk som de använder gentemot massorna inom ramen för islam, drivs på av samma typ av kaos som tvingar Iran att bli allt radikalare och djärvare när det gäller dess imperialistiska strategi. Återvändandet till det ”radikala” språket från revolutionen 1979 i Iran uttrycker detta på samma sätt som den senaste valsegern för Hamas i den palestinska mini staten. Det finns i allt detta en förening av de faktorer som har sin gemensamma rot i det generaliserade kaos som kapitalismen idag befinner sig i, inte minst i Mellanöstern.

Hursomhelst, att Irans agerande inte är ett utbrott av en irrationell ilska, kan iakttas i den kontroll form som den iranska staten utövar över radikalismen, exemplifierat av de förslag till förhandlingar som kom efter att Västvärlden fördömt Iran som ett land som fortfarande befinner sig i medeltiden, eller i deklarationen att en kompromiss kan nås efter de iranska hoten om att dess fiender skall förintas. Detta är också uppenbart när det gäller att upprätthålla diplomatiska relationer med de arabiska grannländerna, likväl som det påstått kommunistiska Kina eller det korrupta maffiastyrda Ryssland. Detta illustreras även av den stora enigheten inom den iranska härskande klassen angående kärnenergi frågan, när även moderata krafter som den förre presidenten ger sitt stöd till regeringens strategi.

Naturligtvis är det så att Iran strävar efter att utveckla kärnvapen, att de köpt material och ritningar på den svarta marknaden, och att de använder kärnenergin som en täckmantel för sina verkliga syften. Detta är målet för alla makter som strävar efter ett internationellt inflytande.

Storbritanniens position

I den förra artikeln (se World Revolution nr 290) upprepade vi ståndpunkten att Storbritannien följer sin egen imperialistiska strategi så att:

”även om den stundtals kan gå i samma riktning som den amerikanska, har den aldrig haft samma mål”

Detta är fortfarande fallet. Storbritannien har gått i spetsen för att fördöma Iran och när Blair stödde att frågan överlämnades till FN:s säkerhetsråd förde han fram möjligheten av åtgärder som inte närmare preciserades;

”Det är uppenbart att vi är öppna för olika slags åtgärder. Det är viktigt att Iran inser hur alvarligt det internationella samfundet ser på denna fråga”

(Guardian unlimited 13/1 2006)

En dag senare uttryckte sig hursomhelst utrikesministern Jack Straw mer försiktigt:

”Det är många frågor som kommer upp på säkerhetsrådet dagordning och som aktivt diskuteras och där vi sedan agerar utan sanktioner. Alla vet omfattningen på de olika åtgärder som finns tillgängliga för säkerhetsrådet. Det första beslutet som vi måste fatta är om detta skall upp på dagordningen eller inte.”

(Guardian unlimited 14/1 2006)

Några dagar senare såg vi hur Storbritannien anslöt sig till Tyskland och Frankrike för att ta fram en resolution till IAEA och det rapporterades sedan i media att de engagerade sig tillsammans med Tyskland och Frankrike i:

”en intensiv lobbykampanj runt världen.. för att åstadkomma en så omfattande omröstning om Iran som möjligt.”

(Guardian 20/1)

Mer nyligen som svar på den amerikanska uppfattningen om att hålla den militära möjligheten öppen för att skapa ett manöverutrymme, deklarerade utrikesminister Straw frankt att:

”Jag förstår den amerikanska ståndpunkten. Vår ståndpunkt är en annan… Det finns ingen militär lösning och det är ingen som talar om en sådan.”

Mot mer död och förstörelse

Den utdragna krisen angående Iran är i kontinuitet med den amerikanska strategin sedan 9/11-2001, men den visar också i vilken utsträckning denna amerikanska offensiv bromsats upp av olika händelser och hur den försvårats och försenats genom oppositionen från dess rivaler.

Ser vi en upplösning av den amerikanska strategin? Svaret verkar vara nej. USA har fortfarande stora outnyttjade resurser till sitt förfogande. Samtidigt som det inte har något alternativ till att fortsätta offensiven. Detta innebär inte att det inte kan bli förändringar av taktiken eller uppstå spänningar inom den amerikanska härskande klassen runt detta. Inte heller ser vi någon direkt utmaning av amerikanska överhögheten. Alla dess rivaler tvingas att tala deras språk när det gäller ”the war on terror”, trots det faktum att dessa hela tiden försöker utnyttja USA:s uttalanden mot detta. Alla vet att de inte har tillräcklig militär styrka att direkt sätta sig upp mot USA. Detta trots allt tal om Kina som en växande stormakt och om att dess militära satsningar kommer att överträffa de amerikanska under det kommande decenniet. Icke desto mindre existerar den rationella avvägningen mellan intressen och resurser jämsides med mer irrationella krafter som är ett resultat av kapitalismens sönderfall.

Kommer det att bli ett militärt angrepp på Iran? Denna fråga kan inte besvaras vid denna tidpunkt. Det skulle i och för sig stämma in i mönstret på den nuvarande utvecklingen, men ett militärt angrepp på Iran skulle leda en dramatisk upptrappning av situationen med omfattande konsekvenser, inte bara i Mellanöstern. Iran är inte Irak. Dess krigsmakt är större och bättre beväpnad och har en starkare regional förankring. Det är en av de faktorer som gör att Iran kan agera som det gör.

Vad vi kan konstatera är att, vare sig det blir krig i Iran nu eller inte, är att tendensen mot krig och ett enormt lidande för människorna i regionen förstärks.

North 4 –02- 2006

Not

Se World Revolution nr 289 för mer om Storbritanniens imperialistiska politik.

Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.

Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.

Liksom kamraterna vid SEAT, och alla andra arbetare, så måste vi slå tillbaka. Men för att slå tillbaka med kraft, så måste vi snabbt dra lärdomar av den strategi av manipulationer och demobilisering som genomförs av arbetsgivare, regering och fackföreningar.

En strategi som syftar till att demobilisera arbetarna

Från det ögonblick i mitten av augusti, när företaget tillkännagav de ”nödvändiga” åtgärderna för att reducera personalen, liksom en 10%-ig lönesänkning, så har företagets representanter, liksom de som påstås representera arbetarna, d v s fackföreningarna och den ”vänsterstyrda” regionala regeringen, delat upp sina roller för att hindra att en verklig arbetarkamp skulle hindra deras planer.

Under mer än två månader, från augusti till början av december, ägnade sig fackföreningsrepresentanterna åt att försöka dämpa arbetarnas oro om nedläggningarna, och sade att de inte var troliga eftersom företaget gjorde stora profiter: att krisen på SEAT bara var tillfällig eller orsakades av dåliga försäljningsstrategier.. Med sådana lögner – som vi kritiserade i vårt flygblad ”SEAT: att rädda företaget innebär nedläggningar ock försämrade kontrakt; det enda svaret är klasskampen” – fick man arbetarna att sänka garden, och fick dem att tro att detta var uppvisningar av de giriga cheferna, som snart skulle ersättas av de ekonomiska beräkningar som fackföreningarna hade gjort, eller genom påtryckningar från den ”progressiva” regionala regeringen. Företagsledningen spelade också med i denna illusion, och lekte kurragömma fram till den 7 november när man tillkännagav sin nedskärningsplan, ERE, för 1346 anställda arbetare.

Facket hade föreslagit en begränsad strejk denna dag, men arbetarnas demonstrationer gick utöver detta: i två industriområden i Barcelonas förorter, reste man vägspärrar. Ställda inför denna situation så kom den Förenade Plattformen (där de stora fackföreningarna UGT, CCOO och CGT deltog (1)) att utlysa en endagsstrejk den 10 november, och en demonstration där man ”krävde” att den regionala regeringen ”griper in i konflikten på arbetarnas sida”(!) Med denna aktion så försökte de tre fackföreningarna, som vi sade, att ”lämna vårt öde i händerna på våra avrättare, till de fina ordens mästare, som sätter kniven i ryggen på oss. Staten är inte folkets representant utan den förutsättningslösa försvararen av det nationella kapitalet.. Alla auktoriteter – från presidenten till minsta borgmästare – finns till för att försvara dessa intressen”.

Efter denna maskerad, tvådde de tre fackföreningarna sina händer från problemet och uppmanade inte längre till minsta aktion förrän den 1 december. Under tre veckor hölls arbetarna passiva och väntande, medan fackföreningarna höll på med ändlösa ”förhandlingar”, som följdes av ”medling” av den regionale arbetsmarknadsministern, senor Rane. Som vi sade i flygbladet, så var denna ”taktik av ’påtryckningar’ och ’petitioner’ ägnad att dupera arbetarna och göra dem passiva”.

Den Förenade Plattformen försökte åter ta initiativet efter semesterveckan den 5-10 december. Men detta var åter igen en lögn! Genom att använda de arbetsrättsliga lagarna, och påtryckningarna från den regionala regeringen, som hotade med tvångsåtgärder, lyckades man ”glömma bort” mobiliseringen, och den 15 december, hade CCOO och UGT (CGT hade dragit sig ur den 13 december) skrivit på avtalet som innebar avskedande av 660 arbetare.

Men det värsta skulle komma senare: man höll tyst under en hel vecka om vilka som skulle offras. Det var inte förrän dagen före julledigheten som man avslöjade huvuddelen av avskedandena; man nådde nya höjder i cynism och förnedring när man behandlade de arbetare det gällde som kriminella. Denna manöver avslöjade dem (hade man inte sagt att man skrivit på ”bästa möjliga avtal”?) och visade att man var rädda för arbetarna, eftersom man, om man känt sig säkra på sin sak, hade tillkännagett avskedandena på en gång, och hade inte skaffat fram säkerhetsvakter för att skydda kontoren för UGT och CCOO.

Kampen måste föras genom arbetarnas stormöten

CGT spelade rollen av den ”goda fackföreningen”, som stod på arbetarnas sida. Det är sant, att 145 av dess medlemmar stod på listan av avskedade. Men dessa kamraters lidande och behovet av solidaritet med dem kan inte dölja det faktum att CGT inte är något alternativ till UGT-CCOO utan är deras jämlike på alla sätt. Varför deltog man i den fars som kallades förhandlingar eller i den Förenade Plattformens ”kamp”, som man lämnade väldigt sent, den 13 december? Varför kallade man, när UGT och CCOO hade skrivit på avtalet, till ”mobilisering” genom ett litet möte utanför fabriken, som mycket få arbetare blev informerade om, och som bara samlade omkring 200 arbetare? Varför valde man, på morgonen den 23 december, innan den spontana strejken, att gå ut med att ”CGT beslutar att begränsa protesten till några timmar enbart” (jmf Internetsidan Kaosenlared den 24 december) vid en tidpunkt när det fanns en verklig kraft bakom arbetarnas krav, vilket visade sig när kvällsskiftet höll ett stormöte och beslutade sig för att gå ut i strejk hela dagen. Varför var det enda alternativ som CGT förde fram att ”se på varje avskedande i varje enskilt fall, och om nödvändigt ta upp fallen i domstol”?

Fram till den 23, så var arbetarna offer för en demobilisering, en strategi för att förhindra varje svar. Fackföreningarna lurar oss inte bara när de skriver på nedläggningsplanerna, man lurar oss också när man organiserar sina ”stridsåtgärder”. Deras aktioner mot arbetarna har tre aspekter, som alla hänger ihop:

-          deras pakter och överenskommelser med företagsledning och regering;

-          deras planer för ”stridsåtgärder” som i själva verket är strategier mot kampen;

-          deras förutsättningslösa försvar för företagets och det nationella kapitalets intressen, vilka de påstår vara detsamma som arbetarnas intressen, när de i själva verket är diametralt motsatta.

Det är därför som den viktiga lärdomen av kampen på SEAT, något som arbetarna själva börjar förstå i praktiken genom den spontana strejken och stormötena den 23, är att vi inte kan lämna kampen i händerna på fackföreningarna.

Den 23 vände sig de arbetare som drabbades av avsked till sina kamrater, istället för att gå hem och sitta i sin ensamhet och oroas över arbetslösheten; de senare vägrade lugna sig med tankar om att ”detta händer inte mig” eller den individualistiska reflexen ”var och en får göra vad den kan”, utan visade sin solidaritet genom kampen. Denna slags solidaritet, ett gemensamt svar från både de som blivit avskedade och de som fortfarande har arbete, mellan anställda och arbetslösa, mellan de som har korttidsvikariat och de som har fast anställning, utgör grunden för ett effektivt svar på kapitalisternas omänskliga planer.

År 2006 har börjat med dramatiska avskedanden av 660 billarbetare på SEAT, men vem tror att detta kommer att vara de sista? Vi vet att så är inte fallet. Vi vet, att nya avskedanden, nya kriminella arbetsplatsolyckor, ständig oro över ökade bostadskostnader, hot om försämrade pensioner, ändlösa ”reformer” som drivs igenom av den heliga allians av regering, företagsledning och fackföreningar, kommer att medföra ytterligare lidande. Vi vet att inom bilindustrin, liksom i alla andra sektorer, i alla länder, så kommer attackerna på levnadsstandarden för alla arbetare att fortsätta, liksom att krigen, fattigdomen och svälten, som följer med kapitalismen, kommer att fortsätta.

Det är därför som vi måste kämpa. Men för att kampen ska bli effektiv och kraftfull, så är utvecklingen av en klassolidaritet nödvändig, och denna måste organiseras och kontrolleras av arbetarna själva.

Behovet av en klassolidaritet

Problemet på SEAT kan inte reduceras till de 660 avskedade, problemet berör hela arbetsstyrkan. Det är inte bara ett problem för SEAT-arbetarna utan för alla arbetare, både statsanställda som har ett ”garanterat arbete” (hur länge till?) och arbetare i privata företag, arbetare med eller utan uppehållstillstånd i landet. Vi befinner oss alla i samma situation som arbetarna vid SEAT!

Vår styrka är klassolidariteten och enheten i kampen. En kamp begränsad till SEAT, som stängs in på SEAT, kommer att vara en förlorad kamp.

Men vad menar vi med solidaritet? Innebär det att bojkotta det ena eller andra varumärket? Betyder det ”stöduttalanden” från den ”kritiska delen” av CCOO eller EUA(2)? Betyder det ”medborgaraktioner” i bostadsområdena?

Denna slags solidaritet klingar lika falskt som ”stridsåtgärderna” från den Förenade Plattformen. Den enda verkliga solidariteten är att förena sig i kampen. Detta innebär att arbetare i olika sektorer, i olika områden går samma i en gemensam kamp, och bryter upp de hinder som försvagar oss: företag, sektor, nationalitet eller ras, och sammanstrålar i stormöten, delegationer och demonstrationer.

Nödvändigheten av självständiga stormöten för arbetarna

Erfarenheten från SEAT är tydlig: vi vet redan vad som händer om vi lämnar vårt öde i händerna på fackföreningarna.
Kampens ledning måste ligga i arbetarnas händer från början till slut. Det är arbetarna själva som måste bedöma vilka krafter man kan räkna med, vilka krav man ska lägga fram, vilka möjligheter man har att sprida kampen. Deras svar kan inte påverkas av företagsledningens provokationer, eller de ”stridsåtgärder” som medlöparna i facket lägger fram, utan genom ett kollektivt beslut av arbetare som organiserar sig i stormöten och i valda och återkallbara strejkkommittéer. Förhandlingar med företagen eller regeringen måste äga rum med full insyn, liksom man gjorde i Vitoria 1976 eller i Polen 1980. Det var stormöten själva som sökte solidaritet genom att organisera delegationer och demonstrationer.

Denna tid av resignation, passivitet och desorientering måste få ett slut. Det manöverutrymme som kapitalet har haft under de gångna åren har blivit mindre. Det är dags att slå tillbaka. Arbetarklassens röst måste höras allt högre.

Flygblad distribuerat av Accion Proletaria, IKS sektion i Spanien, december 2005.

Fotnoter

1. UGT: socialistisk fackföreningsfederation: CCOO: ”Arbetarkommissioner” som kontrolleras av kommunistpartiet: CGT: en ”revolutionär syndikalistisk” strömning som uppstod ur en ”moderat” splittring i det anarko-syndikalistiska CNT.

2. EUA: Esquerra Unida i Alternativa – en förklädnad för den spanska kommunistpartiet i Katalonien.

En vanlig taktik i kapitalets slakt av pensioner och sjukförsäkringar är försöken att skapa ”diversifierade” system, där nyanställda får finna sig i lägre bidrag eller pensioner, vare sig detta tar sig formen av ett lägre värde på pensionen för nyanställda eller att man tvingar dem att betala högre premier för sjukförsäkringar och pensionsfonder. Äldre arbetare mutas med löften om att nedskärningarna inte kommer att drabba dem, utan bara de som anställs nu eller i framtiden. Facket hjälper ofta till att för att få igenom dessa avtal, och hyllar sina insatser att rädda pensionerna för de som idag har anställning som ”segrar”. Denna taktik splittrar upp arbetarna och ställer dem mot varandra, och ställer de längre anställda arbetarnas intressen mot de yngres, den äldre generationen mot den yngre – ett recept för en total katastrof för klassenheten, något som hjälper ledningen att söndra och härska.

Det var precis detta försök att splittra arbetarna som ledde till den nyligen aktuella strejken i New Yorks kollektivtrafik. Metropolitan Transit Authority, som kontrolleras av regeringen, och i viss utsträckning av New Yorks borgmästare, försökte höja pensionsåldern för de nyanställda från 55 år till 62 år, och kräva att de nyanställda skulle betala 6% av sin lön till pensionsfonderna. Avgångsåldern vid 55 år (efter 25 års tjänst) har länge varit accepterad utifrån de extremt svåra arbetsförhållandena som tunnelbanearbetarna arbetar under, i de 100-åriga tunnlarna, med dålig luft och rök, råttor i tunnlarna och allmän brist på sanitära utrymmen. Regeringsförslaget skulle inte ha påverkat pensionsåldern för de nu anställda arbetarna.

Men arbetarna i kollektivtrafiken var definitivt inte med på detta söndra och härska-snack. Som företrädare för en klass som har fått stå ut med en fullskalig attack på sina pensioner, så satte bussförare och tunnelbanearbetare ned foten och vägrade accepterna någon som helst förändring i sina pensioner. De strejkade för att skydda ålderspensionen för arbetare som ännu inte var i arbete, de man kallade ”våra ofödda” – deras framtida, okända kolleger. Som sådan, blev denna kamp den tydligaste manifestationen av en rörelse att återta arbetarklassens självkänsla och solidaritet fram tills nu. Den hade inte bara en stor betydelse för de arbetare som deltog i kampen, utan även för arbetare i andra sektorer. Arbetarna i kollektivtrafiken kämpade med en känsla av klassolidaritet med framtida generationer, som ännu inte var anställda. Den vann genklang hos flera arbetare i andra industrier, som kunde se att något till slut stod upp och sade: ”Rör inte våra pensioner!”

Strejkens betydelse

Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika, men samverkande skäl:

1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;

2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande själva;

3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.

Betydelsen av denna strejk kan inte överdrivas; den kan inte jämföras med de strejker under 1980-talet vilka utmanade den kapitalistiska fackföreningsapparatens auktoritet (vilken fungerar genom att kontrollera och avleda kampen) och ställde frågan om en spridning av kampen till andra arbetare. Men om man ser till dagens sammanhang av svårigheter för klasskampen, som arbetarklassen befinner sig i idag, så ser vi att strejken har en klar betydelse.

Även om den tydligt hölls kvar under kontroll av en lokal fackföreningsledning, som dominerades av basfackliga vänstertyper, så speglade kollektivtrafiksstrejken inte bara en ökande kampvilja i arbetarklassen, utan också och än mer viktigt, betydelsefulla steg i utvecklingen av en förnyad känsla av självförtroende och identitet hos arbetarklassen, och en fördjupad förståelse av den klassolidaritet som förenar arbetare över generations- och arbetsplatsgränserna. Arbetarna tog upp sin strejk även fast man visste att man bröt mot staten New Yorks Taylor-lag, som förbjuder strejker i den offentliga sektorn och automatiskt bestraffar arbetarna med två dagars löneavdrag för varje strejkdag, vilket betydde att de skulle förlora tre dagars lön för varje strejkdag (en dagslön för den dag man strejkade och två dagars löneavdrag som straff). Staden försökte även stämma de strejkande till böter på 25 000 dollar för varje strejkande arbetare, och dubblera detta varje dag – 25 000 dag ett, 50 000 dag 2, 100 000 dag 3. Med sådana hårda straffhot från borgarklassens sida, var beslutet inte lätt att ta för arbetarna, utan var ett uttryck för stort mod och militant vilja.

Vad som gör strejken i kollektivtrafiken i New York så betydelsefull i denna process, är inte bara att den är den största, mest inflytelserika strejken i så måtto att den paralyserade den största staden i USA under tre dagar, utan även när det gäller de framsteg i utvecklingen av klassmedvetandet som den uttryckte.

Som vi har nämnt, så var den stora frågan under strejken försvaret av arbetarnas pensioner, vilka befinner sig under hård attack av borgarklassen överallt i världen, men särskilt i USA. Den amerikanska regeringens sjukförsäkring och pensionssystem är minimalt och arbetarna får lita till företagsbundna eller arbetsbundna pensionsfonder för att kunna upprätthålla sin standard efter pensioneringen. Båda dessa slags pensioner  är i fara i den nuvarande situationen, de förra genom Bushadministrationens försök att ”reformera” socialförsäkringssystemet, de senare genom olika rena finansiella omstruktureringar och försök att minska pensionsutbetalningarna. Efter Enron-skandalen, där tusentals anställda förlorade sina pensionsbesparingar, så har oräkneliga amerikanska företag dragit tillbaka sina pensionsvillkor, Alldeles nyligen, inför hotet om företagskonkurs, så har de stora flygbolagen gjort om sina pensionsfonder. Det federala regeringsorgan som fick ta på sig ansvaret för dess uteblivna bolagspensioner kan bara garantera arbetarna 50% av vad de normalt skulle ha fått. Så många pensionsfonder har kollapsat, att detta organ räknar med en förlust på 24 miljarder dollar.
Bilindustrin, där konkurser hotar General Motors och Ford, har också satt pensionsfonderna på spel.

Utvecklingen av klassmedvetande bland de strejkande

Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ”kunde vara våra ungar”. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ”när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.” Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem.

Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som ”Vi stöder er. Ni kämpar för respekt”.

Strejkens inflytande på andra arbetare

Kollektivtrafikstrejken blev en referenspunkt för arbetare i andra industrier. Tillsammans med de uttryck för stöd och solidaritet som nämnts ovan, så fanns det oräkneliga andra exempel. Arbetare som inte arbetade inom kollektivtrafiken välkomnades vid strejkvakterna. Vid ett tillfälle kom en grupp anställda vid New York University att besöka en strejkvakt i Brooklyn, man introducerade sig och diskuterade strejkfrågor och strategier med arbetarna. Vid oräkneliga arbetsplatser runt staden så talade andra arbetare, i andra industrier, om betydelsen av att visa solidaritet, vilket exemplifierades av försvaret av pensionerna.

Sympatin för de strejkande förblev stark trots den öronbedövande kampanj som drogs igång dag två för att demonisera de strejkande. Tabloiderna, som NY Post och Daily News, kallade de strejkande ”råttor” och ”fegisar”. Även den liberala New York Times förkastade strejken som ”oansvarig” och ”illegal”.

Strejkens illegala karaktär drog igång en avsevärd diskussion inom arbetarklassen i hela staden, och i hela landet. Hur kunde det vara olagligt för arbetare att protestera genom att lägga ned arbetet, frågade sig många arbetare. Som en arbetare sade i en diskussion i en skola på Manhattan: ”Det verkar nästan som att den enda gång du är tillåten att strejka,är när den inte har någon effekt”.

Fackföreningarnas roll i att sabotera kampen

Även om den basfackligt ledda Transit Workers Union Local 100 tydligt kontrollerade strejken, och förde fram en militant retorik och anpassade sitt tal om solidaritet för att upprätthålla en fast kontroll av strejken, så var fackets roll att underminera kampen och förminska inflytandet av denna viktiga strejk. Tidigt under strejken övergav facket  kravet på 8% årliga löneökningar under 3 år, och fokuserade helt på pensionerna.

Samarbetet mellan facket och ledningen avslöjades i en rapport efter strejken i New York Times. Alla hårda ord mellan facket och ledningen var rena skämtet. Medan borgmästaren och hans guvernör hårdnackat hävdade att en återgång till arbetet var en förutsättning för att man skulle återuppta förhandlingar, så pågick hemliga förhandlingar på Helmsley Hotel, och borgmästaren accepterade i hemlighet ett förslag från fackföreningsbossen Toussaint att ledningen skulle dra tillbaka pensionskraven mot att arbetarna fick högre premier i sin sjukförsökring, för att kompensera regeringen för kostnaden att upprätthålla pensionerna för framtida arbetare.

Det slut på strejken, som orkestrerades av facket och ledningen, är självfallet inte överraskande, utan är bara en bekräftelse på fackföreningsapparatens arbetarfientliga klassnatur. Men detta minskar inte betydelsen av de viktiga steg som togs i utvecklingen av klassmedvetandet. Det påminner oss om de viktiga uppgifter som ligger framför arbetarklassen, för att befria sig från fackets tvångströja och ta kontrollen av kampen i sina egna händer.

Internationalism, december 2005

En utförlig version av denna artikel finns på vår hemsida, www.internationalism.org [6]

 

 

Tre år efter den USA ledda invasionen av Irak befinner sig landet i kaos. Efter det att den Gyllene Moskén i Sammara sprängdes, en av de heligaste shiitiska platserna, har vi sett oräkneliga blodiga aktioner i Irak, där tusentals människor har dött. Dessutom ser vi nu i dagarna ytterligare en stor USA ledd militär operation i Sammara området, som säger sig syfta mot sunnitiska terrorister, och där vi för ögonblicket inte har några uppgifter om antalet döda. Mediernas spekulationer om ett ”möjligt” inbördeskrig har det kapitalistiska barbariet redan gjort till en icke nyhet. Inbördeskriget har för länge sedan börjat, vilket gör att upplösningen av den irakiska statsbildningen blir allt mer trolig. Då landet håller på att falla samman, är det allt färre som kan tro på ett upprättande av en stabil regering in Bagdad. Exemplet från Afghanistan är tydligt, regeringens auktoritet sträcker sig inte lång utanför huvudstaden Kabul och NATO trupperna kommer inte att kunna lämna landet på åratal.

Situationen för den amerikanska imperialismen: det militära svaret på kaoset skapar mer kaos

Den amerikanska regeringen skyller på utländska terrorister för förvärrandet av situationen i Irak. Varje attack av självmordsbombare fördöms såsom en attack på den spirande demokratin. Men USA ställs mot mycket mer än en handfull terrorister. USA konfronteras med effekterna av en världsomfattande tendens mot militärt kaos som uppstod i och med att de militära blocken (Öst och Västblocken) upplöstes i slutet på 80-talet. I denna nya världsordning, finns det väldigt få anledningar för olika imperialistiska makter, stora eller små, att underordna sig USA:s disciplin. Tvärtom, finns det varje skäl för dem att kämpa för sina egna specifika intressen i det allas krig mot alla som kännetecknar relationerna mellan alla stater under kapitalismens sönderfall.

Den amerikanska imperialismens spektakulära ingripanden allt sedan det första kriget i Persiska viken 1991 har syftat till att återställa USA:s globala auktoritet. Kontrollen över Mellan österns oljetillgångar är en av delarna i denna strategi. Men ett ännu mer fundamentalt syfte är att hindra uppkomsten av nya supermakter som kan utmana USA. Detta mål har återupprepats av Pentagon i dess nyligen publicerade 4 åriga strategiska tidskrift. Denna innehöll inget förvånande men är en påminnelse om USA:s militära kapacitet. Till att börja med är frasen ”krig mot terrorismen” ersatt med termen ”Det Långa Kriget”. Det är på detta sätt som den amerikanska imperialismen ser hur den framtida situationen kommer att utspela sig. USA:s krigs strategi efter 11 september 2001 ”kan mycket väl utkämpas i ett dussintal länder samtidigt och under många kommande år”. De understryker att framtidens militära operationer kommer att gå från storskaliga konventionella till mycket rörliga, snabba operationer.

Men medan rapporten talar om behovet för ”USA att anpassa sig till okonventionella och indirekta tillämpningar”, förblir de övergripande målen detsamma. De vill förhindra uppkomsten av varje form av en seriös utmanare på den imperialistiska scenen,

”Det kommer att försöka avråda varje militär konkurrent från att utveckla en splittrande kapacitet som skulle kunna leda till en regional hegemoni mot USA och vänligt inställda länder till USA… och försäkra sig om att ingen regional makt kan diktera villkoren för den regionala eller globala säkerheten”.

Detta betyder att USA vill bestämma villkoren på alla nivåer.

Den nuvarande situationen i Irak visar på hur avlägsen denna målsättning är. Varje gång som USA använder sig av sin enorma militära överlägsenhet för att försöka att tvinga fram sin ”ordning”, ökar våldet, stridigheterna och hatet mot USA. Och detta gäller inte bara terroristiska anhängare till en radikal islam, utan även en ständigt växande lista av imperialistiska makter från Kina och Ryssland till de centrala länderna i Västeuropa.

Denna situation är historisk och det gör ingen skillnad om USA styrs av Bush och hans neo-konservativa stallbröder eller en ”progressiv” demokrat som Clinton eller Kerry. Vi lever i en epok där alla stater är imperialistiska, inte minst länder som Tyskland eller Frankrike vilka var emot den amerikanska invasionen av Irak. Dessa länder framställde sig då som fredsmäklare eftersom detta passade deras smutsiga nationella intressen. Idag skramlar de med vapnen mot Iran på grund av samma intressen.

En rad falska alternativ

Det är inte så märkligt att i en nyligen publicerad brittisk undersökning, ansåg bara 1 % av den irakiska befolkningen att den amerikansk ledda invasion hade förbättrat deras situation, medan 82 % av dem var starkt emot närvaron av koalitionstrupperna. Med utvecklingen mot ett regelrätt inbördeskrig, blir löftena från Bush och Blair om att invasionen skulle förvandla Irak till en stabil och välmående demokrati än mer overkliga. Och så länge dödstalen stiger hos invasions trupperna, är det heller ingen överraskning att populariteten för kriget ”hemma” i de länder som invaderar också minskar drastiskt. Det är idag rutinmässigt accepterat att kriget startades på grundval av en stor lögn (Saddams påstådda innehav av massförstörelse vapen) och ett ökande antal soldatfamiljer protesterar mot att deras söner har blivit offrade för detta.

Den 18:e mars hålls en ”internationell protestdag” som är ”mot ockupationen av Irak och nya krig”. Typiska paroller, i Sverige eller länder som deltar militärt, kommer att vara ”Trupperna hem från Irak”, ”Attackera inte Iran” eller ”Nej till islamofobi”. De som demonstrerar kommer uppge en rad olika skäl.

Till att börja med, kommer det att finnas de som är genuint upprörda över det som pågår i Mellan Östern och över perspektivet av nya krig och konflikter. Men frågan är ju om den här typen av demonstrationer verkligen kan utmana den kapitalistiska krigsmaskinen. Faktumet att en rad av protester och demonstrationer i många länder har skett efter invasionerna av Afghanistan och senare Irak, visar att den här sortens parader är en fullständigt accepterad och tillåten del av det kapitalistiska samhället.

Vad det gäller parollen ”Trupperna ut ur Irak”, ställer den inte heller den verkliga frågan. Om trupperna inte är i Irak, Afghanistan eller Iran, då kommer de att befinna sig någon annan stans, i Europa (som i Nordirland vad det gäller de brittiska soldaterna) eller andra kontinenter (Afrika, Asien). Vad det gäller USA:s trupper, så kan de sändas i massivt antal till länder som gränsar till USA:s främsta ekonomiska och politiska rivaler, som Tyskland och Japan, med syfte att stärka USA:s imperialistiska intressen. Nyligen insisterade den amerikanske brigad generalen M. Kinnit medan han medgav att närvaron av 100-tusentals utländska soldater i Mellan Östern är en ”bidragande faktor” till instabiliteten i regionen, att ”USA inte kommer att upprätthålla långvariga baser i Irak”. Han sade också att USA kommer att ha ”tillräckliga styrkor för att slå tillbaka, och att skydda sina partners och dess viktigaste nationella intressen”. Så t.ex. kommer USA att behålla ”tillräcklig militär kapacitet” att attackera Iran. USA:s nätverk av militära baser är utformade så att de kan användas i vilket oroligt hörn av världen som helst. På samma sätt uppgraderar Frankrike sin kärnvapen arsenal, Storbritannien gör likaledes och kan vi verkligen tro på de iranska mullorna när de hävdar att de vill utveckla sin kärnkraft för fredliga ändamål?

För att sammanfatta, beväpnar sig varje kapitalistisk stat till tänderna. Iden om att kapitalistiska staters imperialistiska politik kan förändras till att bli mindre ”militär” är helt verklighetsfrämmande. Vare sig det rör sig om stora eller små stater, kommer dessa att använda sig av alla medel till sitt förfogande för att föra fram sina intressen. I ett allas krig mot alla, kan borgarklassen bara hävda sig med rå styrka och terror.

Varken spridandet av pacifistiska illusioner, eller att man öppet stöder ett imperialistiskt läger mot ett annat, kommer att hindra nya krig och invasioner. Barbariet i Irak visar på den framtid som kapitalismen kommer att ge oss, därför att, på en global nivå, befinner sig detta system i ett mycket långt framskridet förfall. Ett system som de senaste hundra åren har släpat mänskligheten i en vansinnig spiral av krig och förstörelse. Även om någon slags ”fred” skulle kunna upprättas i Irak, kommer de imperialistiska krigens virus att bryta ut någon annan stans så länge de underliggande orsakerna inte har oskadliggjorts.

W.Red, L-Zeit 17-03-06

Tidningarna i väst som har publicerat elaka teckningar på Muhammed, vars enda syfte var att provocera och förödmjuka muslimska minoritetsgrupper med ”yttrandefriheten” som förevändning?

Eller muslimska demonstranter som paraderar på gatorna och förespråkar en upprepning av massakrerna den 11/9-01 eller den 7/7-05 (bomberna på tunnelbanan i London) gentemot ”Storbritannien”, ”Danmark” eller ”Europa”?

Vilka sorters värderingar eller traditioner kan vi identifiera oss med? Modern västlig demokrati eller Islam? Vilken ”civilisation” har den bästa moralen, de bästa svaren på mänsklighetens problem?

För oss – kommunister, internationalister, förkämpar av klasskampen – är svaret ingen av dem. Den s.k. ”civilisationernas kamp” är bara en strid inom en civilisation, den kapitalistiska civilisationen. Och denna civilisation befinner sig överallt i ett förfallande, dekadent, stadium.

Försvararna av ”yttrandefriheten” porträtterar sig som de som försvarar framsteg och upplysning gentemot medeltida vidskeplighet eller religiös censur. Men kapitalismen har sedan mycket lång tid upphört att representera ett framsteg för mänskligheten.

De nuvarande predikningarna från borgarklassen till förmån för sekulärismen och frihet har inget som helst gemensamt med den forna borgarklassens heroiska och revolutionära kamp mot feodal dunklet. Den har tvärtom blivit en förevändning för smutsiga rasistiska kampanjer gentemot etniska minoriteter eller för imperialistiska äventyr runt om i världen.

Å andra sidan, finns det heller ingen världsomfattande ”Muslimsk gemenskap” som kan erbjuda ett alternativ till det ”dekadenta Väst”. Också ”Öst” är dekadent. Religionens dominans i så många ”underutvecklade” länder är det ideologiska uttrycket för ett system som har lagt hela världen under sina lagar men som inte egentligen kan förena och utveckla det. Att miljoner människor idag i desperation vänder sig till religionen för en lösning, beror det på att den nuvarande världen inte kan erbjuda dem någon annan framtid än fattigdom och krig.

De ”muslimska länderna” är kapitalistiska stater de också, även om de för det mesta är svaga och utan konkurrenskraft. Och detta skulle inte förändras det minsta även om de nuvarande muslimska regimerna skulle förvandlas till ett enda fundamentalistiskt Kalifat. Långt ifrån att överskrida klassmotsättningarna, används Islam, i likhet med alla religioner, som ett sätt att underkuva de utsugna i deras utsugares intressen.

Arbetarklassen har den historiska uppgiften att frigöra mänskligheten från alla illusioner och mystifikationer. Islam och kristendom utgör fortfarande kraftfulla myter som används för att upprätthålla det existerande systemet. Men demokratin är kanske den kraftfullaste myten av dem alla, eftersom den försöker framstå som den inte är någon myt. Att välja den ena mot den andra kan bara tjäna våra härskares intressen och hindra oss från att utveckla vår egen vision av världen, vilken är mänsklighetens verkliga vision: Kommunismen.

Amos 4/2-06

IKS organiserar möten som är öppna för alla som på allvar vill förändra världen. Våra offentliga och öppna möten syftar till att vara en plats för en kamratlig debatt där deltagarna kan ställa frågor och pröva argument och analyser.

Under oktober och november och organiserade IKS sektion i Frankrike möten på temat ”Den proletära revolutionen är det enda perspektivet för mänsklighetens framtid”.

Dessa möten hölls i Tours, Marseille, Nantes, Toulouse, Paris och Lyon. Det var uppenbart att de brännande frågorna om upploppen som var den centrala frågan: hur skulle vi uppfatta det desperata våldet från ungdomarna i förorterna?

Diskussionen i Toulouse var speciellt betydelsefull då den visade på de frågor som ställdes i arbetarklassen i förhållande till upploppen. Det fanns både en känsla av solidaritet med sina egna barns nöd, likväl som en ilska då de såg aggressioner mellan grannar; då bilar och grannskapets skolor blev förstörda.

Vid det offentliga mötet i Toulouse öppnade vi debatten, som vi alltid gör, med en kort presentation. I denna presentation visade vi hur arbetarklassen är den enda kraften i samhället som kan förändra världen genom att störta kapitalismen i internationell skala. Vi integrerade frågan om upploppen i presentationen där vi underströk den bakomliggande förtvivlan som uttrycktes i explosionen av våld.

Brinnande bilar, skolor, bussar, gym … allt detta är fullständigt självdestruktivt. Inget perspektiv, inget hopp kan komma ut ur dessa aktioner. Utan att veta hur de skall kämpa, attackerade dessa ungdomar sina föräldrar och grannar. Arbetarnas barn, tog oavsiktligt ut sin ilska på sin egen klass.

Upprorsmakarna är barn till arbetare

Det blev omedelbart en livlig diskussion. Flera deltagare kritiserade vår presentation på Internet [1] vilket inspirerade vår presentation.

I det första inlägget uttryckte en kamrat en djup oenighet:

”IKS flygblad [2] ställer ett problem för mig. Upploppen presenteras som en isolerad revolt. Flygbladet kämpar för att föra fram vad som står på spel i klasskampen. IKS ståndpunkt är inte tillräckligt militant. Det finns något som saknas, en solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor. Det är nödvändigt att visa på kapitalismens absurditet och inte tala om ungdomar i utslagna områden. De är en del av arbetarklassen … Flygbladet har utelämnat frågan om klassidentitet. Som PCI/Le Proletaire [3] säger i sitt flygblad, medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen. På samma sätt, var är proletariatet i denna tidpunkt i förhållande till de ungdomars revolt?”

En ung kontakt, en medlem i en diskussionscirkel i staden, följde upp detta inlägg i följande ordalag:

”… Jag bodde i en förort och för mig hade de unga i förorten verkligen inget klassmedvetande, inte ens uppfattningen om en klass, men dessa våldsamma aktioner är emot kapitalismen. Det är en revolt mot systemet …”

Till sist avrundade en tredje deltagare den första delen av diskussionen i samma anda:

”i Mirail är nästan 50% av proletärerna arbetslösa. De unga kan inte hitta ett arbete eller bara under mycket kort tid … Det är nödvändigt att föra fram, inte svagheterna, utan det proletära perspektivet …”

Denna reaktion var inte alls förvånande, tvärtom. Det lidande som barnen till vår klass upplever och borgarklassens cyniska användning av detta förklarar till viss del denna starka tendens på mötet som uttrycker en solidaritetskänsla gentemot de ”utslagna” i samhället.

Den spektakulära explosionen av våld i förorterna lyfte upp i ljuset de fullständigt outhärdliga livsvillkoren för en stor del av arbetarklassens ungdomar. Dessutom utryckte vi, tvärtemot kritiken av vår ståndpunkt som påstår att den saknar  ”solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor”, klart och tydligt att:

”Om de unga revolterar i förorterna idag … beror det på att de är i en situation av djup hopplöshet … Det är denna känsla av ’ingen framtid’ som hundratusentals ungdomar upplever idag i Frankrike, liksom i många andra länder. De känner det i maggropen. Varje dag, på grund av arbetslöshet, på grund av den diskriminering och det förakt som de möter.”

Upploppen är främmande till arbetarklassens kamp

Mot denna bakgrund kan vi sträcka oss till att säga, som dessa kamrater gjorde att ”dessa våldsamma aktioner är riktade mot kapitalismen” och att det ”är en revolt mot systemet”? Vad skall vi säja till arbetarna? Skall vi förbli tysta inför den fullständiga absurditeten i förstörelsen för dess egen skull? Skall vi strunta i dem som är de främsta offren för dessa aktioner?

Uppenbarligen inte. Arbetarna känner också effekten av upploppen i maggropen. Som en av deltagarna på mötet uttryckte det väldigt tydligt:

”... när det gäller förstörelsen av bilar, har en del kamrater tonat ned detta i sina inlägg. För min del säger jag till dem att jag hoppas att min bil inte kommer att brännas upp, för jag behöver den, som många andra arbetare, för att resa.”

Stöden för upploppsmakarna, eller åtminstone underskattningen av den nihilistiska aspekten i dessa händelser skapade en reaktion. De kamrater som var närvarande svarade i en dynamisk debatt.

”Jag är inte överens med vad kamraterna sa om upploppen. Det är visserligen en revolt mot den borgerliga staten, men den har ingen framtid. Vi kan solidarisera oss med de som förstör sina grannars bilar, arbetares bilar. Vi kan förstå det, eftersom de är samhällets utstötta; det kapitalistiska samhället har inget att erbjuda dem. Det finns ilska. Men vi kan inte stämma in i detta våld. De har genomlevt arbetslöshet och misär under många år. Det är en del av arbetarklassen som är under kraftig attack. Det är sant. Men dessa aktioner gör inte att vi känner oss nära dem. Detta har inget att göra med klasskampen.”

Detta slags explosion av våld är i själva verket mot arbetarklassens intressen. Det renodlar rädsla, tillbakadragande och splittring inom dess led. Borgarklassen förstår allt detta mycket väl. Den har iscensatt sin skrämselpropaganda för att rättfärdiga sin förstryckarapparat. Upploppen har inte ökat det proletära medvetandet. Tvärtom är de en gynnsam miljö för borgerlig ideologi. Den härskande klassen har använt de desperata marginaliserade ungdomarna för att rättfärdiga tvångsåtgärder och på så sätt öka polisövervakningen av arbetarförorterna. Framförallt har det tillfälligt lyckats med att maskera sitt systems bankrutt, genom at attackera och kalla upploppsmakarna för ”slödder” och genom att anklaga invandrarna som orsaken till allt ont.

I linje med detta så stödjer vi fullständigt den första kamraten som sa i sitt inlägg att: ”medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen”, men vi är inte överens med honom när han säger att ”det är nödvändigt att knyta denna kamp av ungdomarna med proletariatet”. I själva verket tenderar den del av ungdomarna som är involverade i upploppen att distansera sig från den proletära kampen. Det är just därför att de är barn till arbetare som deras destruktiva beteende väger så tungt på arbetarklassen. Här har vi en del av klassen som har misstagit sig på riktningen och kampen. I detta avseende, om proletariatet känner solidaritet med kapitalismens offer, och därmed med dessa desperata ungdomar, betyder detta inte samtidigt att säja att vi måste välkomna denna typ revolt, därför att den står i motsatsställning till proletariatets behov. Dessa upplopp tillhör inte arbetarklassen kamp på något sätt.

Endast arbetarklassen kan erbjuda ett perspektiv för mänsklighetens framtid

Vi vill inte uppmuntra till sådana våldaktioner, som PCI/Le Proletaire har gjort på ett otydligt och felaktigt sätt! I själva verket har deras flygblad en inflammerad titel: ”Revolten i förorterna pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen!” Och stödet för sådana revolter är än tydligare i slutet av texten:

”länge leve revolten mot fattigdom, rasism och förstryk, av de unga proletärerna i förorterna”!!!

Hur skall vi kunna tro på att dessa våldsaktioner riktade mot arbetare ”pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen”? Denna grupp har helt enkelt låtit sig förledas av den spektakulära naturen hos dessa revolter och förlorat perspektivet på vad som är klasskamp, både till dess form och innehåll. Proletariatet strävar mot enhet i sin kamp och utvecklar därmed sin solidaritet. Dessa upplopp är tvärtom en produkt av individuell förbittring och har inget annat perspektiv än förstörelse och självdestruktivitet.

PCI/Le Proletaire har ställt allt på huvudet. De hävdar att unga upploppsmakare injicerar en dynamik i hela arbetarklassen, som den presenterar som håglös. Detta är rakt motsatt till verkligheten. Proletariatet har redan påbörjat att ta upp kampen igen. Sedan strejkerna i Frankrike under våren 2003 har arbetarklassen gjort avtryck överallt, på ett embryonalt sätt visserligen, men både med kampvilja och med utvecklingen av en naturlig tendens till solidaritet. Upploppen är inte en accelerator utan tvärtom en broms på denna utveckling av klasskampen.

Naturligtvis är de unga revoltörerna offer för ett kapitalistiskt system. Naturligtvis är de en del av arbetarklassen som lider speciellt hårt. Men hur utrycker vi vår solidaritet med dessa barn till arbetare? Definitivt inte genom att sprida illusioner eller genom att stämma in i deras nödrop. Arbetarklassen måste inte följa de unga mot självdestruktion. Tvärtom måste den dra dem bakom sig. Den har förmågan och ansvaret att visa på perspektivet för framtiden. Som vi säger i vår ståndpunkt på Internet:

”På grund av att arbetarklassen fram till nu inte har haft styrkan att hävda sitt perspektiv genom utvecklingen och utvidgningen av dess kamp, har så många av dess barn dykt ned i hopplöshet, uttryckt sin revolt på absurda sätt eller tagit sin tillflykt till religiösa hägringar, vilka lovar dem ett paradis efter döden. Den enda verkliga lösningen på ’krisen i de lottlösa stadsdelarna’ är utvecklingen av den proletära kampen mot revolutionen. Det är endast kampen som kan ge en mening och ett perspektiv för hela revolten av den unga generationen.”

En kamratlig debatt

Då vi avslutar våra möten brukar vi ge utrymme för var och en som så önskar att ge sina intryck om genomförandet av mötet och dess kvalitet, att upprepa enighet eller uttala om det finns kvar oenighet i vissa frågor eller ställa frågor som inte tagits upp men som behöver debatteras.

I allmänhet upplevde deltagarna en viss tillfredställelse och visade ett verkligt intresse i detta offentliga möte.

De kamrater som har uttalat avvikande ståndpunkter välkomnade också debatten. Men två kamrater beklagade att IKS inte hade ingripit i dessa stadsdelar och i resten av arbetarklassen med ett flygblad. Dessa visade att skillnaderna, om än begränsade, fortfarande kvarstod vid slutet av mötet.

I vilket fall som helst, IKS möten syftar inte till att ge en uttömmande förklaring och därmed stänga debatten. Tvärtom, diskussionens rikedom och dynamik reste många fler frågor än svar. T.ex. så berörde vi endast ytligt den fundamentala skillnaden mellan det destruktiva våldet i dessa upplopp med det kreativa våldet som används av arbetarklassen, ett våld som är nödvändigt för att störta den kapitalistiska ordningen. Ämnet är långt ifrån uttömt.

Vi avslutar med ett utdrag från ett brev från en ung kontakt, som hade kommit till ett IKS-möte för första gången och visar på den kamratliga anda som inspirerade debatten:

”Vad som jag speciellt uppskattade i genomförandet av debatten (och som jag nästan aldrig upplevt i någon annan situation varken på det personliga eller professionella planet), var det faktum att det var möjligt att faktiskt lyssna till vad alla sa, att följa det noggrant och svara på de frågeställningar som restes av de som var närvarande, utan att förlora blicken från de frågor som ställdes och nödvändigheten att bidra och svara … Dessa händelser (upploppen i förorterna) kändes absurda därför att de saknade mål och genom de medel som användes, vilka inte tycks vara en del av klasskampens logik, men de reste en mängd frågor för dem på mötet och det kändes nödvändigt att ge dem ett stort utrymme och IKS har gjort det. Dessa händelser är inte en del av revolutionär logik (och även sett som en revolt som sådan är den  svår att förstå om man tar hänsyn till våldets måltavla). Men det var nödvändigt att analysera dem för att definiera och karakterisera händelserna och upprorsmakarna för att kunna se de växande tecknen på en proletär aktivitet och för att undersöka frågan om proletär organisation i ett revolutionärt perspektiv …”

Pawel 15-12-2005

Noter

[1] Upplopp i franska förorter: Mot hopplösheten kan endast klasskampen erbjuda en framtid! (Se Internationell Revolution 106)

[2] IKS ståndpunkt uppfattades olyckligtvis som ett flygblad vilket klargjordes på mötet.

[3] En bordigistisk revolutionär organisation som finns i Frankrike och Italien. 

IKS har nyligen hållit en rad offentliga ingripanden i Brasilien, vilka vi kommer att ta upp i denna artikel. Det var tre offentliga möten i tre olika städer (Salvador da Bahía, Vitoria da Conquista (Bahía) och Sao Paolo) samt en presentation som följde efter en debatt på universitetet i Vitoria da Conquista, ordnat av ”möten för historiestuderanden i staten Bahía” (temat för detta möte var ”den sociala kampen och dess uttryck i historien”).

Rubriken för de offentliga mötena var: ”Konfronterat med kapitalismens dödskris, framtiden tillhör klasskampen” samt rubriken för presentationen på universitetet ”Ursprunget för den internationella Kommunistiska Vänstern och dess grundläggande kännetecken”.

Det var första gången som IKS har gjort ett sådant ingripande i Brasilien. Detta hade inte kunnat göras om vi inte hade fått god hjälp av sympatisörer på plats och i samarbete med den proletära brasilianska gruppen Opposisao Operario (Arbetar Oppositionen) (1), som organiserade de offentliga mötena.

För detta första offentliga ingripande i Brasilien, valde IKS teman som möjliggjorde för oss att så utförligt som möjligt uttrycka vår uppfattning om historien och nödvändigheten av den proletära revolutionen. Sålunda hade vi en gemensam presentation på tre offentliga möten, vilka finns på portugisiska på vår hemsida, vilka koncentrerade sig på följande frågor:

-         precis som tidigare utsugande system som föregick kapitalismen, har kapitalismen aldrig varit något evigt produktionssätt;

-         tidpunkten för kapitalismens störtande, något som bara kan genomföras av proletariatet – den enda revolutionära klassen i samhället, har passerats för länge sedan. Om arbetarklassen inte är förmögen att genomföra sin historiska uppgift, kommer den nuvarande situationen att leda till mänsklighetens undergång;

-         de perspektiv som finns i den nuvarande situationen pekar mot en utveckling av klasskampen.

På ett offentligt möte i Salvador, hölls efter IKS presentation en presentation av gruppen ”Arbetar Oppositionen”. Denna presentation pekade i synnerhet på arbetarrådens centrala roll för arbetarklassen när det gäller att störta kapitalismen.

Vad det gäller temat i presentationen på universitetet , grundades den i allt väsentligt på en artikel som finns publicerad på vår hemsida, ”The Communist Left and the Marxist tradition”. Denna presentation var fokusera följande teman:

-         vad som skiljer vänsterfraktionerna från andra organisationer som säger sig hävda marxismen;

-         att den Kommunistiska vänstern aldrig har varit en enda organisation, utan utgjordes av flera grupper som alla uttryckte en historisk ansträngning av arbetarklassen för ett teoretiskt och politiskt klargörande;

-         att bidragen från den Kommunistiska vänstern till proletariatets politiska och teoretiska arvegods är avsevärda och oersättliga.

För att bättre kunna presentera dessa möten tar vi inte upp dem var för sig, utan tar i stället upp de viktigaste frågeställningarna som kom upp i debatterna. Men innan vi gör det, vill vi framhålla betydelsen av en sådan händelse, dels för det stora antal deltagare på mötena men också för det livaktiga deltagandet i debatterna som vid varje tillfälle fortsatte långt utöver den tid som var planerad (de fortsatte så länge som vi tilläts att vara i lokalerna).

Lovande dynamik och deltagande

Det händer att också revolutionärerna själva blir överraskade av det stora intresse som deras ståndpunkter får vid ett givet tillfälle, även om de utgör den del av proletariatet som har det största förtroendet för den revolutionära kapaciteten hos sin klass, samt det faktum att större delen av proletariatet för ögonblicket inte omfattas av öppet revolutionära stämningar. Vi måste tillstå att vi blev mycket angenämt överraskade av storleken på deltagandet i så motto att den överskred den normala närvaron/stödet på de offentliga möten som IKS håller i städer där vi regelbundet håller möten. Nära ett hundratal personer deltog på tre offentliga möten. När vi hade en presentation om den Kommunistiska vänstern på universitet kom runt 260 personer, till en lokal som ser ut som en amfiteater, för att närvara vid den första delen av mötet. Mötet förlängdes och 80 personer stannade kvar tills vi måste lämna lokalen, och vi kunde inte besvara alla frågor som ställdes på grund av tidsbrist.

Det finns en rad fördelaktiga omständigheter för att ingripandet blev så framgångsrikt. Det första framträdandet av en internationell revolutionär organisation som inte existerar i Brasilien är uppenbarligen av en sådan natur att det på lokal nivå kan locka ett särskilt intresse. Dessutom fick de offentliga mötena en mycket god publicitet tack vare gruppen ”Arbetar Oppositionen” (OpOP), arbete antingen bara dem eller med våra sympatisörer, beroende på staden. Men även om tar hänsyn till sådana faktorer som att det fanns deltagare som hade ett mer akademiskt intresse, och alltså inte enbart politiskt, vilket gjorde att en del studenter och universitetslärare deltog i debatten om den kommunistiska vänstern, måste vi ändå säga att mötet på universitetet, vilket hade annonserats på grund av reglerna som gäller där, som en presentation av en historiker (2), fick denna debatt mer och mer formen av ett öppet politiskt möte som leddes av en av organisatörerna av debatten, Arbetar Oppositionen. IKS hade ett bokbord med IKS press vid ingången till amfiteatern.

I verkligheten är det så att framgången för våra möten till stor del beror på att i Brasilien finns det ett stort eko för en radikal kritik av samhället och dess demokratiska institutioner. Detta beror på att i detta land är den regering som styr dessa institutioner ledd av president Lula, den stora ”arbetarledaren” från vänstern som är ledare av PT (”Arbetarpartiet” som grundades 1980) och kopplad till fackföreningen CUT (Central Unico dos Trabalhadores, på svenska, ungefär, Arbetarnas enda Centralorganisation), som var den första ”oberoende” fackföreningen efter militärdiktaturens slut och grundades 1983.

Idag måste regeringsalliansen, Lula, PT och CUT, öppet ta på sig en roll där de går i spetsen för attackerna mot arbetarklassen, något som krävs i försvaret av det brasilianska nationella kapitalet för att försvara sin konkurrenskraft på den internationella arenan, och vilket varje regering eller högerparti skulle göra.

Detta gör att det är möjligt att visa dess sanna natur som arbetarklassens fiender, något som de alltid varit. I Brasilien som i andra länder, är svaret från arbetarklassen fortfarande långt ifrån att motsvara de enorma attackerna från borgarklassen som de hela tiden utsätts för. Men inte desto mindre (och det är just detta som förklarar det speciella intresset för dessa möten), finns det i Brasilien en växande oro för framtiden när man konfronteras med kapitalismens allt tydligare bankrutt. Detta visar sig i ett ökande intresse för ett alternativt perspektiv för det nuvarande samhället.

Våra analysen av vår klass historia och perspektiven för den politiska kampen, sett utifrån perspektivet av det framtida kommunistiska samhället, vilket togs upp i våra presentationer och ingripanden, uppfattas inte som dogmer utan bidrog till at ställa frågor och till att framkalla entusiasm, också ibland en skepsis, men då detta var fallet var de ändå mycket sympatiska reaktioner vilket flera deltagare meddelande oss i slutet på mötena. Dessutom fanns det en rad andra frågor som de inte hade haft tid att ställa under själva mötet.

Om kraften i deltagandet på dessa möten till viss del förvånade oss, bekräftar de dock en ökande tendens hos ungdomar att ställa sig i främsta ledet i det politiska ifrågasättandet av kapitalismens framtid. Detta manifesterade sig på ett av de politiska mötena, i Vitoria da Conquista, i att över hälften av deltagarna var unga eller mycket unga.

De viktigaste diskussionerna

Vi kommer här att ta upp de viktigaste frågorna som ställdes till oss, vilka visar på betydelsen av diskussionerna. Vi kan dock på grund av utrymmesbrist inte skriva om de svar vi gav till dessa. Vi inbjuder våra läsare att läsa på vår hemsida (www.internationalism.org [6]) där de viktigaste utdragen från våra svar finns tillgängliga. Men vi vill förtydliga med att några av dessa inte besvarades utav oss utan av Arbetar Oppositionen (OpOp), men också att de besvarade dessa precis på ett sådant sätt som vi själva skulle ha gjort. Det betyder dock inte att alla svar som gjordes av IKS eller OpOp betyder att de har samma uppfattning om dessa frågor. De viktigaste diskussionerna som fördes var följande:

-         fackföreningarnas roll och natur;

-         arbetarklassens organisationer i arbetarråden och revolutionärernas roll;

-         ryska revolutionen, dess degenerering och kontrarevolutionens tyngd;

-         partiets roll och den internationella Kommunistiska vänstern;

-         klassnaturen hos de socialdemokratiska partierna, ”kommunist”-partierna och de trotskistiska strömningarna;

-         förfallet och kapitalismens sönderfallsfas;

-         de förtrycktas kamp och icke utsugande skikt

-         den borgerliga naturen hos ”Chavismen” (ö.a, ”Chavismen” är en term som benämns för den politik som förs av och de politiska strömningar som försvarar den venezuelanske presidenten Hugo Chaves) och antiglobaliseringsrörelsen;

-         det revolutionära perspektivet

De viktigaste frågorna som togs upp med anledning av dessa teman var:

”Hur skall man kunna förstå/ha ett revolutionärt perspektiv inom ett konsumtionssamhälle?”

”Den anti-demokratiska karaktären av revolutionen, riskerar den inte att slå tillbaka på arbetarklassen?”

”Hur skall man kunna genomföra en världsrevolution när proletariatet i USA stöder sin egen borgarklass?”

”Hur skall de arbetslösa mobiliseras?”

”Är inte arbetarklassen idag annorlunda än den vid revolutionen 1917?”

”Är inte revolutionen en förlegad idé?”

En erfarenhet att gå vidare med

Det är en mycket positiv balans som IKS gör av dessa 4 offentliga ingripanden.

Förutom att utgöra det första offentliga ingripandet av IKS i Brasilien, var också dessa möten bland de sällsynta där IKS har gjort ett gemensamt ingripande med en annan proletär organisation (3). För vår del, är det också i detta fall en mycket positiv balans som vi gör av denna erfarenhet vad det gäller kvaliteten på samarbetet med OpOp och det genomslag som ett sådant förenat ingripande hade på åhörarna. Det faktum att två skilda organisationer, med de politiska skillnader som finns mellan dem, gemensamt kan rikta sig till sin klass, detta förebådar kapaciteten hos de olika elementen i det revolutionära avantgardet att arbeta tillsammans i försvaret för en gemensam sak: revolutionens seger.

Vad det gäller detta, var det införstått mellan våra organisationer att i ingripandena på de offentliga mötena, gavs prioriteten till frågan om proletariatets revolutionära organisering i sina egna klassorgan, det vill säga arbetarråden. Också frågan om att fördöma de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna gavs prioritet och att avslöja fackföreningarnas kontrarevolutionära roll. Men det var också införstått mellan våra organisationer att vi inte skulle försöka dölja olika uppfattningar som finns vad det gäller att förklara den ena eller andra frågan. Vi kom också överens om att dessa skillnader skall bli föremål för en fördjupad debatt mellan oss så att vi bättre kan urskilja dess natur och implikationer.

För vår del är det viktigt att gå vidare med denna erfarenhet.. Ännu en gång, tackar vi våra sympatisörer för kvaliteten i deras engagemang vid vår sida och vi hälsar Arbetar Oppositionen –OpOp, för dess öppna och solidariska attityd, eller med ett annat ord, proletära attityd.

 

IKS  2 december 05

 

Noter:

1 Denna grupp som IKS har utvecklat en diskussion och ett politiskt samarbete med, tillhör helt klart det proletära lägret på grund av dess engagemang i den internationalistiska kampen för den kommunistiska segern. De har visat på en avsevärd klarhet när det gäller fackföreningarnas natur och de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna. Man kan kontakta dem på deras hemsida: opop.sites.uol.com.br.

2. Det militanta målet var sålunda en uttalad utgångspunkt för rubriken i vår presentation som hade titeln ”Framtiden tillhör klasskampen”.

3 Tidigare har vi haft gemensamma offentliga möten med CWO (Communist Workers Organisation) som representerar IBRP i Storbritannien. Vi hade ett gemensamt offentligt möte med dem när den ryska revolutionen firade 80 år. Olyckligtvis kunde denna erfarenhet inte upprepas, då CWO och mer allmänt IBRP ansåg det omöjligt att fortsätta dessa på grund av IKS påstådda idealism, särskilt vad det gäller vår analys om existensen av en historisk kurs som går mot klasskonfrontationer.

Hamas vann överraskande valet i Palestina. De vann 76 av 132 platser i parlamentet och överskuggade helt Fatah. Detta illustrerar hur stormakterna har allt större svårigheter att kontrollera en alltmer kaotisk internationell situation.

Trots att de ställde upp i valet som rörelsen för reformer och förändringar, trots att de fördömdes som en terroristorganisation som har dödat 400 israeler i närmare 60 attacker med självmordsbombare, och hotade av USA och EU likväl som av Israel, är Hamas nu den dominerande politiska kraften inom den palestinska myndigheten. Där finns också perspektivet att dess väpnade gren integreras i de palestinska styrkorna.

Det var inte meningen att det skulle gå så här. Den israeliske utrikesministern sade att:

”Valen syftade till att ge kraft och styrka för att avveckla terroristorganisationerna och inte att skapa en situation där dessa organisationer sitter i parlamentet och därmed blir en del av den utövande makten.”

(Guardian 26/2 2006)

Trots detta diskuteras det hur Hamas skall omvandlas till ett respektabelt parti som de andra palestinska och israeliska partier som också har sitt ursprung i terrorgrupper.

Även om segern för Hamas var en chock har de politiska kommentatorerna snabbt tillägnat sig förmågan att förklara händelserna efter det att de ägt rum.

Opionsundersökningar visade att det fanns ett stort missnöje med korruptionen inom Fatah, PLO och den palestinska myndigheten. Fatah var splittrat och impopulärt, de sågs som ansvariga för de senaste årens ekonomiska katastrof, i synnerhet den höga arbetslösheten, och PLO var mest känt för sin repression mot civilbefolkningen. I kontrast till detta har Hamas fokuserat på korruptionen inom Fatah och upprätthållit en ett år lång vapenvila, samtidigt som det fört fram en politik med reformer inom sjukvården och skolan. De har även kunnat peka på deras redan existerande lokala organisationer som är kända för sina förbättringar av vägar och andra lokala förhållanden som till exempel hjälp till fattiga och nödställda. De till och med anställde en dyr pr-konsult för att få råd om hur de skulle kunna framställa sig själva i bästa möjliga dager.

Ingen frigörelse, inget oberoende, inga framsteg alls

Hamas lyckades inte bara i vallokalerna. Utan de har även entusiastiska anhängare inom vänsteristiska och nationella grupper runt om i världen. I Storbritannien till exempel deklarerade Socialist workers party (Storbritanniens ledande trotskistiska parti, övers amn)

”Det palestinska folket gav Bush och Rice en kraftig örfil när de röstade för Hamas förra veckan”

(Socialist worker 4/2 2006)

De rapporterade att ”Hamas militanter ses som immuna mot korruption” och att rörelsen efter sina framgångar i de lokala valen:

”Blivit kända för sitt arbete inom skolan, sjukvården och socialhjälpen. Lokala förvaltningar kontrollerade av Hamas hålls fram som exempel på hur de kan drivas effektivt”

Vad det gäller självmordsbomberna så är de bara en detalj i ”ett hårt motstånd”

Det är sant att det tagit tid för den amerikanska imperialismen att utarbeta det bästa svaret på Hamas framgångar, men det var ingen alvarlig motgång för USA att befolkningen på Västbanken och Gazaremsan bytte sina illusioner om det gamla korrupta gardet i Fatah, mot illusionerna om ”det principfasta”, ”effektiva”, nya gardet inom Hamas. Eftersom detta sker inom en nationalistisk ram så är inte detta någon som helst framgång för de förtryckta och exploaterade. SWP påpekar att USA

”pumpade in pengar i den palestinska myndigheten i ett desperat och på förhand dömt försök att rädda Fatah”

Men i och med nederlaget för Fatah började USA:

”Uppmana arabstaterna fortsätta att finansiera de nu Hamas ledda palestinska myndigheten, även om Washington hotade att skära ned sitt eget bistånd.. Den amerikanska uppmaningen till arabvärlden kom eftersom de inte vill att Västbanken och Gaza skall sjunka ned i kaos”

(Guardian 31/1 2006)

Trots alla sina verbala attacker ser USA en viktig roll för terroristerna, som en kraft som kan påtvinga befolkningen en kapitalistisk ordning i detta område.

Detta sätter också i fokus Hamas deklarationer om att de är en kraft för frigörelse. På samma dag som det rapporterades att USA uppmanade arabvärlden att stödja den palestinska myndigheten, skrev den politiska byrån inom Hamas:

”ett meddelande till de muslimska och arabiska nationerna.. Vi förväntar att ni går in och kompenserar det palestinska folket alt förlorat bistånd.”

(Guardian 31/1 2006)

Ingen skillnad här alltså mellan en gammal stormakt och en makt som precis upprättats.  Naturligtvis hävdar Hamas precis som alla andra borgerliga organ att de ”är immuna mot mutor, påtryckningar och utpressning” och att deras aktivitet är den samma som andra kapitalistiska projekt som är grundade på myten om nationell befrielse.

”Vi har sett hur andra nationer, även folken i Vietnam och Sydafrika, höll fast vid sin kamp till deras längtan efter frihet och rättvisa hade uppfyllts. Vi är likadana”

Exemplen är belysande. I Vietnam stöddes nordsidan av Sovjetunionen och södra Vietnam av USA och mer en 2 miljoner människor dog. Nordsidan vann eftersom USA drog tillbaka sitt stöd för Sydvietnam när Kina bytte sida från det ryska blocket till det amerikanska, och detta var ett mycket större byte än vad USA någonsin kunde finna i Vietnam. Vad vann folket i Vietnam? Ingenting! Och situationen försämrades ytterliggare efter det ryska blockets kollaps. När det gäller Sydafrika blev den otidsenliga fraktionen av den härskande klassen som höll fast vid apartheid avlägsnad från makten och den kapitalistiska sydafrikanska staten kunde fortfarande fungera efter det att det ledande skiktet inom den politiska apparaten bytts ut. Detta har inte lett till några fördelar för de fattiga och exploaterade. När nu Hamas ersätter Fatah kommer det inte att bli någon förbättring av situationen för de som röstade för en förändring i det palestinska parlamentet.

Ett växande kaos

SWP säger att ;

”Vad som kommer att hända efter Hamas valseger är en öppen fråga”

De anser att det är ett positivt steg men de vet inte vart det kommer att leda till. Andra röster ger en annan bild.

Till exempel i ett brev till The Guardian den 30/1 2006 ställer frågan:

”Tror ni att de israeliska ledarna nu ångrar att de hjälpte Hamas i början. Detta inledande stöd till Hamas på 1980 talet syftade till att försvaga PLO och Fatah. Det har kanske tagit 20 år, men det har sannerligen fungerat.”

Detta eftersom med en:

”Hamas ledd regering är den israeliska regeringen fri från alla påtryckningar och kan agera som den vill”

Brevets författare är från Council for Arab-Brittish Understanding (rådet för förståelse mellan britter och araber) Men detta gör inte det han säger mindre korrekt. Det är nyttigt att påminna om Israels roll i formerandet av Hamas och det är helt korrekt att visa dess roll att underminera PLO. Men även om den israeliska regeringen insisterar att man inte kan förhandla med terrorister som inte erkänner den israeliska statens rätt att existera, så kommer den Hamas styrda palestinska myndigheten ändå fylla en uppgift. För utan den skulle det vara en direkt konflikt mellan den palestinska befolkningen och den israeliska staten.

Spänningarna i Mellanöstern kommer inte att ”minska”. Faktum är att de istället intensifieras. Kriget i Irak visar alla tecken på fortsätta i åratal. Hoten mot Iran från USA ökar. Vem som skall komma efter Sharon är oklart. Syrien kommer att behålla sitt intresse för allt som händer i Israel och Palestina. En sak som står klar i och med Hamas framgångar är att de ytterliggare kommer att öka instabiliteten i regionen. Vare sig de förvandlas till ett vanligt parti eller om de använder sina nya starkare position som en plattform för nya militära konfrontationer, så kan de endast skärpa de underliggande konflikterna i regionen. Detta skall inte förklaras med att Israel och Palestina inte kan samarbeta eller med motviljan mellan judar och araber. Utan är ett resultat av stormakternas agerande i regionen. Aktörer må ändras men kapitalismens drift mot krig fortsätter att förstärkas.

Car 4/2 2006

(Översättning från World Revolution nr 291)

 

Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom ”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela arbetarklassens kamp. Från första början har denna rörelse befunnit sig på en proletär klassterräng, mot ekonomiska attacker, mot den ”no future”-ideologi som är det enda kapitalismen har att erbjuda den unga generationen. Studenterna som varit ute i kamp har kunnat lägga åt sidan sina egna specifika krav (som reformeringen av examinationssystemet LMD) och har i stället fört fram ett gemensamt krav för hela arbetarklassen: ”Nej till CPE! Nej till korttidsanställningar, till nedläggningar och arbetslöshet!”.

Rörelsens styrka ligger framför allt i den växande och aktiva SOLIDARITETEN i kampen.

Studenterna (och gymnasieeleverna) har förstått att enighet ger styrka, och har slutit leden och i praktiken tagit upp arbetarklassens gamla slagord: ”en för alla, alla för en!”. Det är på detta sätt som de har kunnat dra med sig i kampen lärare och administrativ personal, som har hållit sina egna stormöten. Studenterna på universiteten har öppnat sina stormöten för sina egna föräldrar och andra arbetare, även till pensionärer (vid Paris 3 Censier i synnerhet). Man har uppmanat dem att tala och hjälpa till med sina ”idéer”. En slags ”förslagslåda” har burits runt på gatorna, på stormötena, på stormarknaderna, arbetsplatserna, på Internet, etc. På detta sätt har den mest beslutsamma och medvetna delarna av rörelsen kunna få solidariteten att utvecklas och vidga kampen till att omfatta hela arbetarklassen!

Masstormötena utgör rörelsens hjärta

Dagen efter demonstrationen den 7 mars spred sig studenternas masstormöten till universiteten i Paris och på landsorten: Villepin(2) ”mannen av järn”, slog på sin hårda linje; och CPE röstades igenom av Nationalförsamlingen eftersom det inte kom på fråga att ”gatan skulle få bestämma” (som den f d premiärministern Raffarin sade, när han tvingade igenom sin reform av pensionssystemet som tvingade in gamla lönearbetare i fattigdom efter att man uthärdat 40 års utsugning!).

Studenterna hade inte givit upp. De föreläsningssalar som användes för stormötena var fyllda till bristningsgränsen, de spontana demonstrationerna avlöste varandra, speciellt i huvudstaden. Studenterna har lyft på medias blackout och tvingat dem att bryta sin tystnad och sina lögner.

De tio dagar som gått från den 8 mars till den 18 har ”skakat om världen” för den franska härskande klassen. Studenterna har hela tiden organiserat sig med ett enda mål för ögonen: SOLIDARITET OCH ENIGHET med hela arbetarklassen.

I huvudstaden har denna dynamik spritts från Censier, som har utgjort förtruppen för rörelsen mot en spridning och centralisering av arbetarklassens motattack.

På stormötena har arbetare som haft ”vägarna förbi” välkomnats med öppna armar. De har inbjudits till att delta i diskussionerna, att bidra med sin egen erfarenhet. Alla som har tagit del i stormötena i Paris och i flera andra landsortsstäder (särskilt Toulouse) har blivit imponerade av den unga generationens förmåga att ställa sin kreativitet i klasskampens tjänst. Särskilt vid Censier, så har rikedomen i diskussionen, ansvarskänslan hos de studenter som har valts av strejkkommittén, deras förmåga att organisera rörelsen, att hålla i mötena, att låta alla som vill framföra sina ståndpunkter, att övertyga andra och avslöja sabotörerna genom en konfrontation av argument i en diskussion till fullo bekräftat vitaliteten och styrkan i arbetarklassens nya generation.

Studenterna har konstant försvarat stormötenas självständiga karaktär, med delegater som är valda och avsättbara (på grundval av mandat och återlämnande av mandat), genom öppen omröstning på stormötet. Varje dag har ett nytt ordförandeteam (bestående av både organiserade och icke-organiserade studenter) hållit i diskussionerna.

För att kunna dela ut uppgifterna, för att centralisera, koordinera och upprätthålla kontrollen över rörelsen, så har strejkkommittén vid Paris Censier 3 beslutat välja olika kommissioner: för press, för ”animering och reflektion” för att tänka över mer omfattande frågor, välkomst- och informationskommittéer, etc.

Det är tack vare denna verkliga ”demokrati” på stormötena och en centralisering av kampen som studenterna har varit förmögna att besluta vilka åtgärder man ska vidta, med det huvudsakliga målet att sprida rörelsen till arbetsplatserna.

Den dynamiska spridningen av rörelsen till hela arbetarklassen

Studenterna har tydligt förstått att segern för deras kamp ligger i händerna på lönearbetarna (som en av dem sade under ett möte för Ile de France- koordinationen den 8 mars ”om vi förblir isolerade, så kommer de att käka upp oss”). Ju mer Villepin-regeringen vägrar att förhandla, desto mer beslutsamma blir studenterna. Den tuffare Sarkozy(3) slår hårdare ju mer arga arbetarna blir och ju mer ”väljarna” klagar.

De lönearbetare som är mest vana vid klasskampen (och de minst korkade delarna av borgarklassen) vet, att denna konfrontation kan föra med sig ett hot om en masstrejk (och inte en generalstrejk, vilket förs fram av vissa fackföreningar, och anarkister) om det härskande ”slöddret” fastnar i sin nuvarande irrationella ”logik”.

Denna dynamik mot en spridning av rörelsen, mot en masstrejk, har funnits ända sedan studenterna började mobilisera sig och har uttryckts över hela landet, genom stora delegationer till arbetare i närheten av utbildningsplatserna(4).

De har ställts inför fackföreningarnas ”blockage”(5) och arbetarna har förblivit instängda på sina arbetsplatser utan möjlighet att diskutera med studentdelegationerna. De ”små indianerna”(6) på Paris universitet har varit väldigt påhittiga när det gällt att hitta sätt att överkomma denna blockad.

För att mobilisera arbetarna, har studenterna visat prov på en stor idérikedom. Censier har använt en låda av kartong som kallades ”idélådan”. Vid vissa universitet (som Paris-Jussieu) har man kommit på att gå ut på gatan och fråga förbipasserande om vad som gjort dem mest upprörda, och frågat efter deras förslag i ”lådan” eftersom ”alla idéer är värda att titta på”. Detta har särskilt varit fallet när det gällt arbetare som kommit förbi eller som har kommit för att visa sin solidaritet, där studenterna har frågat dem efter deras förslag, och lagt dem i ”lådan” så att man ska kunna genomföra dem i praktiken. Genom arbetarnas erfarenhet, så har man kunnat sortera fram de ”bra förslagen” (som leder till en förstärkning av rörelsen) från de ”dåliga förslagen” (som försvagar och saboterar kampen och gör studenterna till ett lätt byte för repressionen, vilket vi såg med förslaget ”ockupera Sorbonne”).

Vid många universitet, och särskilt de som befunnit sig i förgrunden av rörelsen, så har studenterna öppnat de föreläsningssalar som stormötena hållits i till lönearbetare, arbetslösa och till och med pensionärer. DE har frågat dem om deras erfarenheter från arbetsplatserna. Man är ivriga att lära sig från äldre generationer. Och ”gamlingarna” har varit ivriga att lära sig från ”ungdomen”. Där ”ungdomarna” ökad sin mognad, har ”gamlingarna” återupptäckt sin ungdom! Denna korsbefruktning mellan generationerna har givit en helt ny kraft till rörelsen. Kampens största styrka, och dess finaste seger, är kampen själv! Den innebär solidaritet och enhet i hela arbetarklassen, i varje generation och i varje sektor.

Segern har inte vunnits i parlamentet utan i universitetens föreläsningssalar. Tråkigt nog för regeringen, så har dess spioner på stormötena inte förstått någonting. Man har varit oförmögna att ge monsieur Villepin några ”idéer”. Villepin/Sarkozy/Chirac-triumviratet har helt fått slut på ”idéer”: därför måste man visa upp den borgerliga demokratins verkliga ansikte: repressionen.

Polisstatens våld visar att borgarklassens framtid är …”no future”

Studentrörelsen innebär betydligt mer än en enkel protest mot CPE. Som en lärare vid Paris-Tolbiac-universitetet sade vid demonstrationerna den 7 mars: ”CPE är inte bara en verklig och specifik ekonomisk attack, den är också en symbol”: Den är verkligen en symbol för den kapitalistiska ekonomins bankrutt!

Detta är också ett implicit svar på de polisiära ”misstag” (som hösten 2005 kostade två oskyldiga döden som ”olycksfall” när de anklagades för ”tjuvar” av en ”medborgare” och jagades av polisen). Genom att placera en pyroman som Sarkozy som chef för inrikesdepartementet så har borgarklassen visat att man är oförmögen att dra lärdomar av sin egen historia: man har glömt bort de polisiära ”misstag” (bland annat Malik Oussekines död 1986(7)) som blev en faktor i radikaliseringen av arbetarkampen.

Idag innebär repressionen av studenterna på Sorbonne, som endast ville hålla ett stormöte (och inte bränna böcker, som den infame M. De Robien har försökt hävda) endast att studenternas beslutsamhet förstärks. Hela borgarklassen och dess köpta mediaröster har oförtrutet spritt lögner om att studenterna skulle vara ”huliganer” (eller ”slödder”, för att använda Sarkozys artiga uttryck om ungdomen i förorterna).

Men lögnerna har varit för groteska, och arbetarklassen har inte låtit sig luras. Det våld som borgarklassens huliganer ägnat sig åt har visat på våldet hos det kapitalistiska systemet och dess ”demokratiska” stat. Detta är ett system som har slängt ut miljoner arbetare på gatan, som har dragit ned pensionerna till fattigdomsstrecket efter att man utsugit arbetarna i 40 år, ett system som piskar fram ”lag och ordning” genom polispiketer. M. Villepin fortsätter att spela döv, och har visat på det sanna i det gamla skämtet ”diktatur betyder ’håll käften’, demokrati betyder ’säg vad du vill – ingen lyssnar ändå’”. Men trion Villepin/Sarkozy/Chirac har uppfunnit en bättre slogan ”säg vad du vill och håll käften”.

Så länge de håller sig vid makten har dessa herrar åtnjutit ”solidaritet” från sina media, framför allt dess främsta instrument för ideologisk förgiftning: TV-nyheterna. Medias ”smaskiga” bilder piskar fram en exhibitionistisk fascination inför ett meningslöst våld, för att manipulera massorna, och korrumpera arbetarnas medvetande. Men ju mer TV försöker kränka och paralysera arbetarklassen, desto mer illamående blir vi (till en punkt när man även gör sin egen valboskap spyfärdig).

Det är tack vare att arbetarklassens nya generation och dess mest medvetna förtrupper håller i nyckeln till framtiden, som de har vägrat att falla offer för polisstatens provokationer (och fackföreningarnas försök att stänga in kampen). Man har vägrat att använda borgarklassen meningslösa och desperata våld, samma meningslösa våld som ägde rum i upploppen i förorterna i höstas, eller som nu förespråkas av några överhettade ”anarkister” och ”vänsterister”.

De arbetarklassens barn som står i förgrunden för studentrörelsen är de enda som kan öppna ett perspektiv för hela samhället. Detta perspektiv kan arbetarklassen bara utveckla tack vare sin historiska vision, sitt förtroende för sin styrka, tack vare sitt tålamod och sin humor (för att använda Lenins ord). Det är just därför att borgarklassen är en klass utan någon historisk framtid som Villepin.klicken drabbas av panik och endast kan använda samma meningslösa ”no future”-våld som vi såg vid upploppen i förorterna.

M. Villepins beslutsamhet att inte ge upp inför studenternas krav (att man skulle dra tillbaka CPE) visar ännu en sak: världens borgarklass kommer aldrig att ge upp sin makt genom påtryckningar och omröstningar. Om vi ska kunna göra oss fria från kapitalismen och kunna bygga ett verkligt mänskligt världssamhälle, måste arbetarklassen i framtiden kraftfullt försvara sig mot statens och den repressiva apparatens våld. Men det proletära klassvåldet har ingenting som helst att göra med terrorismens metoder eller det meningslösa våldet vid förortsupploppen (som borgarklassens propaganda försöker få det till, för att rättfärdiga sina poliser, sin repression mot arbetare, studenter, och självfallet, verkliga kommunistiska militanter).

Borgarklassens kontraoffensiv för att sabotera och korrumpera rörelsen

För att försöka trumfa igenom sina ekonomiska och polisiära attacker har borgarklassen lagt ut minor för att sabotera motståndet mot CPE. Först räknade man med att skolledigheterna skulle splittra upp studenternas ilska. Men studenterna var inte skenheliga korgossar (även om vissa fortfarande går i kyrkor eller moskéer). De upprätthöll sin mobilisering och har förstärkt den sedan ledigheterna. Självfallet har fackföreningarna varit närvarande i rörelsen ända från början och har gjort sitt bästa för att infiltrera den.

Men de förutsåg aldrig att de totalt skulle förlora greppet i nästan alla universitetsstäder.

I Paris, exempelvis, samlades mer än tusen studenter utanför Paris 3 Censier för att gemensamt gå till demonstrationen. När man upptäckte att CGT(8) redan hade rullat upp sina banderoller framför demonstrationen för att gå i ledningen för den, använde studenterna alla tillgängliga transportmedel, och sina egna ben, för att gå framför fackföreningarna. Väl framme vid täten för demonstrationen rullade man upp sina egna banderoller, där deras förenade krav fanns målade:

”Universitetsstudenter och skolelever, arbetslösa arbetare, arbetare i den privata och den offentliga sektorn, korttidsanställda, alla i gemensam kamp mot arbetslöshet och osäkra jobb!”

CGT gjorde ett löjligtintryck. Man kom att svansa efter studenterna bakom en skog av plakat: ”CGT ingenjörer”, ”CGT RATP” (9) etc., etc. Bakom varje enormt, rött CGT-plakat såg man en handfull medlemmar, helt desorienterade. För att få upp stämningen, försökte Maurice Thorez (som efter det andra världskriget uppmanade de strejkande gruvarbetarna och Renaultarbetarna att gå tillbaka till arbetet och ”rulla upp skjortärmarna” eftersom ”strejker är ett vapen för monopolkapitalet”) stalinistiska efterföljare att ta upp några radikala slagord. Man försökte dränka studenterna med sina högtalare. CGT:s och det FRANSKA ”kommunistpartiets” kadrer försökte liva upp sina trupper genom att få dem att sjunga Internationalen. De gamla stalinistiska dinosaurierna gjorde sig allt mer löjliga. Flera demonstranter och förbipasserande på trottoarerna vred sig av skratt. Man hörde kommentarer som ”det är ju rena ’Parlamentet’” (10).

Samma kväll sade CGT:s ledare Bernard Thibault på TV: ”det är sant att det fanns en oförutsedd aspekt med denna demonstration”.

Fackföreningarna har demaskerat sig genom sina egna manövrar. M. De Robien har fortfarande inte förstått, när han med sin ”indignation” förkastar den ”vandalism” som ”studenterna” på Sorbonne ägnade sig åt (när man viftade med några böcker som borgarklassens manipulationsexperter i media hade rivit sönder), och när han påstår att ”studentrevolten leds av en liten minoritet”. M. Robien har satt på sig sina glasögon bak och fram. Det är verkligen en liten minoritet som styr – inte denna rörelse – utan hela det mänskliga samhället. En minoritet som inte producerar något annat än utsugning och repression av den stora majoriteten, den produktiva klassen.

Fackföreningarna, CGT och FO(11) har inte kommit över sin obehagliga överraskning den 7 mars. Det är därför som några av de mer intelligenta TV-journalisterna har sagt att ”fackföreningarna har blivit förnedrade”. De har också blivit förnedrade av studenternas spontana demonstrationer den 14 mars. Oförmögna att hantera sin ilska över ”förnedringen”, mot de arbetare som har visat sin aktiva solidaritet med studenterna under demonstrationen den 16 mars, har fackföreningarna slutligen, offentligt, framför TV-kamerorna, visat upp sitt samarbete med M Sarkozys trupper.

I Paris kom de vakter som ordnades fram av CGT (kopplat till stalinistpartiet) och FO (som bildades efter det andra världskriget med stöd av CIA) att stå i täten av demonstrationen, hand i hand, rakt framför CRS.(12). Plötsligt försvann fackets järnring som av ett trollslag för att släppa fram några små ”kamikaze”-demonstranter som hade infiltrerat demonstrationen, för att dessa skulle kunna sticka till Sorbonne och leka katt och råtta med polisen. Alla som såg de nya våldshandlingarna på plats har sagt att det var tack vare fackets demonstrationsvakter som Sarkozy/Villepin kunde slänga fram sina trupper och fylla polispiketerna.

Framför allt tjänar de ständiga TV-bilderna på våldsamma konfrontationer som följt på demonstrationerna i Paris till att piska upp rädslan inför demonstrationen den 18 mars. Flera arbetare och ungdomar tvekade att delta på grund av rädsla för våld.

TV-nyheternas ankare har glatt annonserat den goda nyheten att rörelsen håller på att ”dö ut”. (enligt TV-nyheterna den 16 mars).

De som vill att rörelsen ska dö ut är Sarkozys medhjälpare, fackföreningarnas kontrollapparat. Arbetarklassen har börjat förstå detta. Bakom deras ”radikala” och hycklande snack, vill facket rädda regeringens skinn.

Stalinistpartiet och dess CGT förtjänar sin plats i dinosaurieparkernas Pantheon (tillsammans med brontsaurierna i UMP)(13). Om facket hittills har varit oförmögna att spela sin roll som brandsläckare så är det för att pyromanerna Sarkozy och Villepin tände eld på deras banderoller den 16 mars.

Om arbetarna har kommit för att stödja studenterna i deras kamp, så är det för att den har sett hur facket på deras arbetsplatser har bidragit till mediablackouten av studenternas masstormöten.

Sedan demonstrationen den 7 mars har facket dragit benen efter sig. Man har på alla tänkbara sätt försökt att paralysera arbetarna. Man har genomfört alla slags manövrer för att splittra och suga upp arbetarnas ilska. Man har försökt sabotera studentrörelsen. Man har radikaliserat sitt språk – i sista stund – genom att ”kräva” att man drar tillbaka CPE innan man påbörjar förhandlingar (detta hindrar dem inte från att förhandla bakom arbetarklassens rygg). Man har till och med hotat med en ”generalstrejk” för att få regeringen att ”ge upp”. Man har öppet deklarerat att man inte vill att arbetarna mobiliserar sig i solidaritet med studenterna. Man står nu med ryggen mot väggen, och nu försöker man slänga fram ett ess ur rockärmen genom att använda några hysteriska ungdomar som ska fortsätta med våldsaktionerna.

Den enda vägen ut ur denna politiska kris för den franska borgarklassen är att putsa upp fasaden på republikens statsapparat. Denna present levereras nu till M Villepin på ett silverfat av PS/PCF och de Gröna (14) som alla har förenats för att ”ta upp fallet” CPE i den Konstitutionella Domstolen (15). Denna ”hjälpande hand” från Socialistpartiet kan hjälpa regeringen ur knipan med CPE genom att vända sig till de ”12 vise männen” (16), och sedan kan man ta upp Raffarins slogan ”det är inte gatan som styr” med tillägget ”det är de 12 pensionärerna i den Konstituerade Domstolen som gör det”!

Den största segern är själva kampen

När man nu vill ”högtrycksspola” bort Sorbonnestudenterna (och deras kamrater som ger dem mat) så har Sarkozy öppnat en Pandoras ask. Ur denna låda av ”svarta idéer” har man dragit upp arbetarnas ”falska vänner”: fackföreningarna.

Världens arbetarklass kan därför tacka den franska regeringen. När man gjorde sig av med fågelskrämman Le Pen (17) vid det senaste presidentvalet, så har den röd-vit-blå härskande klassen lyckats placera världens mest imbecilla högerregering vid makten. En högerregering som har drivit en politik värdig en ”bananrepublik”!

Vad som än händer med denna rörelse, så är den redan en seger för hela arbetarklassen.

Tack vare den nya generationen, har arbetarklassen lyckats bryta fackets ”blockad” av klassolidariteten. Varje sektor av proletariatet, i synnerhet den nya generationen, har fått en rik erfarenhet som kommer att sätta djupa spår i deras medvetande.

Denna erfarenhet tillhör världsproletariatet. Trots de ”officiella” medias blackout, så kommer ”parallella” media, ”otämjda” kameror och ”fri” radio – liksom den revolutionära pressen – att göra det möjligt för världens arbetarklass att ta till sig denna erfarenhet. För detta är bara en episod i den världsomspännande klasskampen. Den är en del i en hel rad strider som har ägt rum sedan 2003 och som har bekräftat att arbetarklassen i de industrialiserade länderna har kommit över den tillbakagång som man drabbades av efter Östblockets och de så kallade ”socialistiska” ländernas kollaps 1989

Ett av mest utmärkande kännetecknen för dessa strider har varit den pånyttfödda solidariteten mellan arbetare. I två av de viktigaste länderna i den kapitalistiska världen - USA och England – har solidariteten utgjort grunden för att man tagit upp kampen. Alldeles innan julen 2005 gick arbetare i kollektivtrafiken i New York ut i strejk, inte för sig själva, utan för att arbetare som anställdes i framtiden skulle få samma pensionsvillkor som de själva. På samma sätt var den strejk som ägde rum på Heathrow-flygplatsen i London, under flera dagar hösten 2005, ett uttryck för solidaritet, när lastpersonalen gick ut i strejk till stöd för cateringarbetarna vid företaget Gate Gourmet.

Dessa strejker var särskilt signifikanta i en alltmer tydlig tendens mot en utveckling av kampen som har fortsatt sedan rörelsen 2003 till försvar för pensionerna i Frankrike och Österrike, där vi kunde bevittna de största gatudemonstrationerna sedan andra världskriget. Samma tendens uttryckte sig 2004 i Tyskland i bilarbetarnas strejk (vid Daimler-Chrysler och Opel i synnerhet) som klart ställde frågan om arbetarsolidaritet mot nedläggningarna. Samma tendens bekräftades än en gång i Spanien i december 2005, vid SEAT i Barcelona, där arbetarna kämpade utanför, och mot fackföreningarna som hade skrivit på ett ”skambud” bakom deras ryggar som innebar avsked av 600 arbetare.

Studenternas rörelse i Frankrike är därför en del av en kamp som utvecklas på en historisk nivå och vars slutliga mål kommer att göra det möjligt för den mänskliga arten att undkomma det kapitalistiska barbariets återändsgränd. Den unga generation som har engagerat sig i kampen på arbetarklassens terräng idag har öppnat dörren till denna framtid. Vi har fullt förtroende för dem: över hela jordklotet kommer de att fortsätta bana vägen för en värld fri från konkurrens, profit, utsugning, fattigdom och blodigt kaos.

Helt klart så är vägen som leder till att man störtar kapitalismen lång, och full av svårigheter och faror av olika slag, men den har redan börjat skönjas.

 

Internationella Kommunistiska Strömningen den 17 mars 2006.

 

Noter

1.        Dess främsta mål är att göra det möjligt för arbetsgivarna att kunna avskeda arbetare utan förvarning eller motiv de första 2 åren av anställningen.

2.        Den franske premiärministern.

3.        Nicolas Sarkozy, inrikesminister med ansvar för polisen som gjorde sig känd särskilt för sitt uttalande om att vilja ”högtryckstvätta” bort ”slöddret” i förorterna.

4.        I Tours, exempelvis använde studenterna universitetets utrustning för att trycka 10.000 flygblad som uppmanade till solidaritet, som de delade ut vid arbetsplatser i staden.

5.        En ordlek med ordet ”bloquer”, med andra ord bilda strejkvaktskedjor på universiteten.

6.        Oöversättligt uttryck som refererar till indianernas smidighet…

7.        En student som dödades av polisen under protester mot en universitets-”reform”.

8.        Confederation Generale du Travail: den fackförening som fortfarande domineras av det stalinistiska franska ”kommunist”-partiet.

9.        RATP är lokaltrafiken i Paris.

10.     I original en satir på fransk TV som heter ”Les Guignols de l’Info”, närmast att jämföra med det svenska satirprogrammet ”Parlamentet”.

11.     Force Ouvrière.

12.     Compagnies Republicaines de Sécurite (säkerhetspolisen känd för sin brutalitet…)

13.     Union pour un Mouvement Populaire (sic!) Jacques Chiracs regeringsparti.

14.     Dvs. av socialistpartiet, det franska ”kommunist”-partiet och de Gröna.

15.     Idén är att Konstitutionsdomstolen ska hitta ett för regeringen att rädda ansiktet genom att uttala att CPE är ”oförenligt med konstitutionen”

16.     Dvs Konstitutionsdomstolen.

17.     Ledare för det fascistiska Front National, som kom tvåa efter Chirac i den första presidentvalsomgången.

I slutet på juni blev situationen för dem som lever på Gaza remsan värre än någonsin, när den israeliska armen gick till attack igen. De led redan brist på de flesta förnödenheterna och är alltför vana vid bombningar, invasioner och andra hot, när de återigen invaderades av Israel under förevändningen att de var där för att rädda den 19 årige korpralen som kidnappats av Hamas väpnade gren.

Detta innebär en kraftig skärpning av situationen. Israel har med sin offensiv bombat de stora broarna och vägarna och slagit ut det enda kraftverket. Angreppet på kraftverket har inte bara lett till att strömmen försvunnit utan även till brist på dricksvatten och stopp i avloppssystemet. Att laga detta kommer att minst 6 månader. Gaza spärrades av inga transporter med mat, dricksvatten eller bränsle släpptes igenom. Den israeliska flottan har patrullerat vattnen utanför Gaza och hindrat fiskarna från att gå i land med sina båtar.

Israeliskt jaktflyg har konstant flugit över området och terroriserat befolkningen med överljudsbangar. Dessa skakade till och med ett av den syriske presidenten palats som ligger mer än 20 mil därifrån. Samtidigt som de arresterat 8 Hamas ministrar och 64 parlamentsledamöter och bombat inrikesministeriet vapenupplag och militära träningsläger, har Israel har blivit internationellt fördömt för sin överreaktion. EU ordförandeland Finland ”fördömer att dödsoffer krävts efter det oproportionerliga våld som används av de israeliska styrkorna” (DN 8/7-06). Även den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice gick så långt som att uppmana till ”återhållsamhet”. En del anser att det är förståeligt att Israel vill ”stå upp mot terrorismen”, samtidigt som andra vill dämpa Israels premiärminister genom att tala om för honom att han inte behöver visa att han kan vara lika brutal som sin föregångare Ariel Sharon.

FN varnar för risken för en humanitär kris, men FN är bara ett av organ som är medskyldiga till den permanenta kris som skakat regionen de senaste 90 åren.

Med undantag för de Hamas typer som tillfångatagits, så är de verkliga offren för Israels attack de 1,4 miljoner (varav 800 tusen lever i fyra flyktingläger) människor som lever på Gazaremsan. De har fördrivits från sina hem i en serie krig som sträcker sig så långt tillbaka som de massutdrivningar som skedde när den israeliska staten bildades 1948. Efter korpral Ciprals kidnappning stängdes gränsövergången till Egypten i södra Gaza. Ett sprängdes hål upp i gränsmuren men palestinska trupper hindrade människor från att fly. Gaza är ett enda stort fångläger och dess fångvaktare är den palestinska myndigheten, Fatah, Hamas, islamska jihad och alla de andra nationalisterna som är mobiliserade för imperialistiska krig och klassamarbete.

Vägen ut från detta helvete på jorden

Många människor är misstänksamma mot sympatin uttryckt av ledande personer inom den amerikanska staten, eftersom den amerikanska imperialismen stöd till Israel är välkänd. Stora europeiska makter som Storbritannien, Frankrike och Tyskland är snabbare att fördöma Israel, men detta är ganska uppenbart i försvar av deras egna imperialistiska strategier i Mellan Östern. Men även om det är lätt att se korruptionen inom Fatah eller terrorismen hos Hamas, argumenterar många för att det är nödvändigt att ”stödja de förtryckta” mot Israel, USA eller vilken som helst annan imperialistmakt som står i vägen för ”palestinsk nationell befrielse”. Det liknar situationen i Irak. Visst, sägs det, är självmordsbomber och slumpmässiga attacker mot civila mål oacceptabla (utom för de mer blodtörstiga vänsteristerna, som säger att självmordsbomber är de enda vapen som de egendomslösa har) men finns det inte något positivt med motståndet i Irak?

Det enda sättet att besvara denna fråga är genom att förstå vilka krafter som är i rörelse. Varför, till att börja med svarar Israel på ett så brutalt sätt, med den tunna förevändningen att de bryr sig om en ung soldat. Den nyligen visade möjligheten att Hamas skulle kunna vara beredda att ”erkänna” Israel någon gång framöver är något som Israel inte vill höra. Israel accepterar en ”tvåstatslösning”, men bara om den andra staten är underordnad dem och inte utgör något potentiellt hot. Hamas i dagsläget ser bara en ”tvåstatslösning” som första steget mot en förenad palestinsk stat. Det finns inte chans att Israel skulle acceptera ett steg mot en sådan lösning. Invasion av Gaza sker för att förödmjuka och försvaga Hamas. Men den är också en alvarlig attack mot den palestinska befolkningen, och visar vad som kan hända om den fortsätter att stödja Hamas.

Men varför denna kraftiga antagonism mellan Israel och den palestinska protostaten? Detta kan endast förstås inom ramen för nationalstaterna på internationell nivå. Varje kapitalistisk stat befinner inte bara i en ekonomisk konkurrens med alla andra stater, utan måste också försäkra sig om de militära medlen för att försvara sina intressen. Alla stater är imperialistiska därför att inget land kan agera utanför ramen av en krympande världsmarknad. Det är i detta internationella sammanhang som de står emot de andra makterna, stora som små. I Mellan Östern i synnerhet är det in te bara rivaliserande grannstater och de gerillarörelser som de stödjer, utan även ingripandet från stormakterna. Ingen stat kan känna sig lugn inför grannarnas och de övrigas ambitioner.

Det må vara en kliché att se Israel som ett litet (men välbeväpnat) land omgivet av dödsfiender, men detta är i grund och botten situationen för alla nationella kapital. I fallet med de olika palestinska fraktionerna, är deras ambition att etablera en egen kapitalistisk stat, som skulle vara imperialistisk den också. Ingen nationell rörelse kan undkomma kapitalismens globala ram. Nationalismen är förtryckarens terräng och inte den förtrycktes. Kampen för ”Palestinas befrielse” eller ”motståndet i Irak” är lika imperialistisk som utrikespolitiken i Tyskland, Sverige, Frankrike eller USA.

För närvarande, trots all sin ekonomiska och militära makt, försvagas ställningen för den amerikanska imperialismen. Där de en gång kunde påtvinga sin ordning genom ”Pax americana” står de nu inför ett ökande militärt kaos. Det står till exempel klart att de skulle vilja konfrontera Iran militärt, men på grund av det kaos som råder i Afghanistan och Irak är de för tillfället inte kapabla att öppna en front till. De som argumenterar till stöd för ”motståndsgrupper” i Palestina eller Irak säger att detta visar att deras aktivitet försvagat imperialismen. Men om den amerikanska dominansen försvagas, kommer bara deras imperialistiska rivaler att stärkas. Själva försvagningen av den amerikanska dominansen tvingar USA att slå till allt hårdare militärt över hela världen.

Det är omöjligt att bekämpa imperialismen utan att konfrontera dess rötter i det globala kapitalistiska systemet. Kapitalismen kan endast avskaffas genom arbetarklassens internationella klasskamp.

Car/Sune 8/7 06

(Bearbetning av en artikel från World Revolution nr 296)

Under våren/försommaren 2006 har det skett ytterligare avslöjanden om hur den svenska staten har agerat för att mörklägga tänkbara orsaker till förlisningen av färjan Estonia. I synnerhet hur den ansvarige för dessa ”utredningar” Johan Hirschfeldt (1) på regeringens direktiv, förstörde utredningsmaterial (2) och hur man in i det sista försökt att hemlighålla det avtal mellan militären och tullen angående frakt av hemligt (och stulet) militärt material från det forna Sovjetunionen via Estland. En stat vars existens i hög grad vilar på den svenska imperialismens ekonomiska, politiska och militära ”bistånd”, vars tillblivelse 1991, bara tre år före att färjan ”Estonia” förliste med 852 döda som konsekvens, i högsta grad utgjorde en förödmjukande provokation för den rysk/”sovjetiska” borgarklassen. Dessa nya avslöjanden bekräftar på ett skrämmande sätt den analys av Estoniakatastrofen som vi publicerade i Internationell Revolution 102 i början av 2005. Återigen påstår sig statsminister Göran Persson och hans trogna regeringskollega Mona Sahlin vara ”förvånade” över dessa avslöjanden. Men detta kan bara vara en lögn! I själva verket fanns det ett hemligt avtal mellan militären och tullverket (3)– 30 månader innan ”Estonia” sjönk (!) – om hur den svenska staten skulle dölja införseln av stulen militär krigsmaterial från det forna Sovjetunionen via Estland.

Detta visar på ett slående sätt den svenska statens cynism. Under mer än 10 års tid höll den knäpp tyst om vapentransporterna, tills att en anställ på tullverket som just blivit pensionerad fick dåligt samvete och avslöjade en del om vapentransporterna på ”Estonia”. Men in i det sista har staten förnekat detta. Istället har den byggt ett hycklande monument i Stockholm över offren för katastrofen, en av de största sjöfartskatastroferna i modern tid i Västeuropa, ett monument där staten säger sig ”hedra” dessa offer. Samtidigt har den svenska staten gjort allt för att förhindra en verklig undersökning av fartygsskrovet på havets botten, till den grad att de med militära medel har jagat bort expeditioner med stor teknisk kompetens (bland annat från Tyskland, där varvet som byggde ”Estonia” velat undersöka om det var en explosion som sänkte fartyget).Dessa jagades bort av den svenska militären med hänvisning till ”griftefriden”.

Detta kan bara tyda på att den svenska borgarklassen har något att dölja, dessutom att de fullkomligt struntar i offren för dess imperialistiska äventyr. Den svenska staten tycker om att presentera sig som en ”fredsälskande”, ”humanitär” stat, som inte använder sig av militära muskler. Men dess imperialistiska ambitioner i Baltikum (som utgör en av den svenska statens största militära och diplomatiska satsningar utomlands sedan 1809) visar att den svenska imperialismen är lika rovgirig, kall och cynisk som alla andra stater, inklusive stormakter som USA. Detta måste arbetarklassen ha i åtanke när den bedömer vem som har ansvaret för de 852 offren för Estonia-katastrofen.

Liebezeit 09-07-06

Noter

1. Johan Hirschfeldt har gjort sig känd för en annan utredning som är ideologiskt mycket lämpligare för den svenska borgarklassen, den om Tsunami-katastrofen, där han inte tvekat att peka ut enskilda ministrar och departement.

2. Se ”Utredare döljer fakta om Estonia” och ”Material till Estonia-utredningen förstört” på www.tv4.se [17]

3. ”Hemligt militärt avtal när Estonia sjönk” på www.tv4.se [17]

I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka sin nya ”ungdomsarbetslag”, CPE, efter massiva strider där unga studenter och arbetare deltog – arbetarklassens nya generation. Organiseringen av kampen genom stormöten, studenternas förmåga att diskutera kollektivt och undvika flera av de fällor som gillrats av borgarklassen, deras förståelse av nödvändigheten att sprida kampen till lönearbetarna, allt detta är bevis för att vi har gått in i en ny period av konfrontation mellan klasserna.

Detta har inte bara visats genom rörelsen i Frankrike; faktum är att denna endast var en del av en hel rad rörelser i arbetarklassen, mot kapitalismens växande attacker på dess levnadsstandard. I Storbritannien gick 1,5 miljoner offentliganställda arbetare ut i strejk den 28 mars, fast beslutna att stå emot nya attacker på deras pensioner. I Tyskland har tiotusentals statsanställda och ingenjörer gått ut i strejk mot lönesänkningar och längre arbetsveckor. I Spanien gick SEAT-arbetarna spontant ut i strejk mot avskedanden som hade gjorts upp mellan facket och fabriksledningen. I USA gick arbetare i New Yorks tunnelbana och arbetare vid Boeing ut i strejk mot attacker på sina pensioner. Under sommaren 2005 såg vi i Argentina den största strejkvågen på 15 år. I Indien, Mexico, Sydafrika, Dubai, Kina och Vietnam har arbetarklassen med sina aktioner visat, trots våra utsugares propaganda, att man inte har försvunnit från den samhälleliga scenen. Tvärtom har den visat, att det är den klass som håller den kapitalistiska produktionens hjul igång och skapar det samhälleliga välståndet. Dessa rörelser blir allt mer spridda, mer samtidiga och mer beslutsamma.

Ett centralt tema i nästan alla dessa rörelser har varit den gamla proletära principen om solidaritet. Vi såg det i Frankrike, inte bara i det exemplariska sätt som studenterna från olika universitet stödde varandra, utan även i den aktiva mobiliseringen av allt fler lönearbetare i rörelsen, och i enheten mellan olika generationer. Vi såg det i Spanien när arbetare gick ut i strejk till försvar för sina sparkade kamrater. Vi såg det i Belfast när postanställda, som strejkade mot fackets vilja, öppet trotsade den sekteristiska uppdelningen genom att marschera tillsammans genom katolska och protestantiska områden i staden. Vi såg det i New York när tunnelbanearbetarna förklarade att man inte bara kämpade för sig själva utan för nästa generations arbetare. I Indien kom strejkande arbetare vid Hondas fabriker i Dehli att få med sig massor av arbetare från andra fabriker, i synnerhet sedan man hade drabbat samman med repressionens styrkor.

Principen om solidaritet – och arbetarklassen ökande vilja att försvara den i sina aktioner – är central för arbetarklassens själva natur. Den är en klass som bara kan försvara sina intressen på ett kollektivt sätt, genom att sprida sin kamp så mycket som möjligt, genom att överkomma alla skillnader som det kapitalistiska samhället tvingar på den: uppdelning i nationer, raser, religioner, yrken eller fackföreningar. Sökandet efter solidaritet innehåller därför fröet till mer massiva sociala rörelser som har kapaciteten att paralysera det kapitalistiska systemet. Vi såg en tydlig glimt av detta i Frankrike denna vår. Vi befinner oss fortfarande bara i början, men det nuvarande uppsvinget i klasskampen lägger grunden för framtidens masstrejker.

Bortom masstrejken ligger ett perspektiv av att inte bara stoppa kapitalismen, utan även att reorganisera själva basen för produktionen, att skapa ett samhälle där den sociala solidariteten är norm, inte en princip för opposition till den existerande ordningen, som bygger på en skoningslös tävlan mellan människor.

Detta perspektiv är inbyggt i arbetarklassens nuvarande kamp. Det utgör inte bara ett hopp om en bättre framtid, utan är en nödvändighet som framtvingas av det kapitalistiska systemets bankrutt. De nuvarande klassrörelserna har provocerats fram av ständiga och växande attacker på arbetarklassens levnadsstandard – på lönen, arbetstiden, pensionerna, säkerheten på jobbet. Men dessa attacker är inget som härskarklassen och dess stats skulle kunna undvika genom att föra en annan politik. De är tvingade att försämra arbetarklassens levnadsstandard eftersom de inte har något val, eftersom de inte kan undkomma trycket från den kapitalistiska ekonomiska krisen och kriget till döds för att överleva på världsmarknaden. Detta gäller varje politiskt parti som sitter vid makten, eller vilken klick byråkrater som sköter ekonomin.

Inte heller har borgarklassen något val när ekonomins sammanbrott tvingar den mot militarism och krig. Generaliseringen av krigen över hela planeten – som idag manifesterar sig tydligast i ”kriget mot terrorismen” och hotet om att öppna en ny miltär front mot Iran – uttrycker kapitalismens ofrånkomliga drift mot självdestruktion.

Den utsugande klassen och lönearbetarnas klass har inget gemensamt. De har inget annat val än att krossa oss. Vi har inget annat val än att stå emot det. Och det är i detta motstånd som vi kommer att upptäcka vårt självförtroende och vår styrka, och  lyfta fram perspektivet av att avskaffa utsugningen en gång för alla!

Internationell Revolution 

 

Vår kamrat Clara dog i Paris, på Tenon-sjukhuset lördagen den 15 april, vid en ålder av 88 år.

Clara föddes den 8 oktober 1917 i Paris. Hennes mor, Rebecca, var av ryskt ursprung. Hon kom till Frankrike eftersom hon, som judinna i födelsestaden Simferopol på Krim, inte fick tillåtelse att studera medicin. I Paris arbetade hon som sjuksköterska. Innan hon kom till Frankrike var hon redan en militant i arbetarrörelsen eftersom hon hade varit med om att bilda en sektion av det socialdemokratiska partiet i Simferopol. Claras far, Paul Geoffroy var en yrkeslärd arbetare och juvelslipare. Innan första världskriget var han medlem i det anarkosyndikalistiska CGT, men närmade sig kommunistpartiet efter den ryska revolutionen 1917.

Därför kom Clara allt från sina tidigaste år att växa upp i arbetarrörelsens traditioner. Vid 15 års ålder gick hon med i Jeunesse Communiste (den kommunistiska ungdomsrörelsen). 1934 åkte hon till Moskva med sin far för att besöka systern till hennes mor, som dog när Clara bara var 12 år. Det hon såg i Ryssland, bland annat att de nya hus som byggdes var reserverade för en minoritet av privilegierade människor och inte för arbetare, gjorde att hon började ifrågasätta det ”socialistiska fosterlandet”, vilket ledde till att hon vid hemkomsten bröt med JC.

Vid denna tid hade hon redan börjat diskutera med vår kamrat Marc Chirik (vilken hon hade mött första gången när hon var 9 år gammal, eftersom Claras mor var väninna till systern till Marcs första hustru), trots starkt motstånd från hennes far, som hade förblivit lojal till kommunistpartiet, och ansåg att hon inte skulle umgås med ”trotskister”.

1938, när Clara blivit 21, och inte längre lyssna behövde lyssna till sin faders råd, gifte sig Clara och Marc.

Vid denna tidpunkt var Marc medlem i den Italienska Fraktionen, och även om Clara inte var medlem, så sympatiserade hon med gruppen. Under det andra världskriget mobiliserades Marc i den franka armén (fastän han inte var fransman och hans enda identitetshandling var en order om avvisning som förlängdes var annan vecka). Han var förlagd till Angouleme vid tidpunkten för den franska arméns kollaps. Tillsammans med en kamrat från den Italienska Fraktionen i Belgien (som hade flytt undan de tyska truppernas frammarsch eftersom han var jude), lämnade Clara Paris på cykel för att förenas med Marc i Angouleme. När hon kom fram hade Marc, tillsammans med andra soldater, blivit fängslade av den tyska armén som, turligt nog, inte hade upptäckt att han var jude. Genom att ge honom civila kläder hjälpte Clara Marc och en annan judisk kamrat att fly från barackerna där han satt fängslad. Marc och Clara nådde den ”fria” zonen och kom till Marseille på cykel i september 1940. Det var i Marseille som Marc spelade en ledande roll i att reorganisera den Italienska Fraktionen, som hade varit uppsplittrad sedan början av kriget.

Utan att formellt vara medlem, deltog Clara i det arbete och de diskussioner som gjorde det möjligt att åter konstituera den Italienska Fraktionen. Trots farorna under den tyska ockupationen, lyckades hon transportera politiska dokument från stad till stad till andra kamrater i den Italienska Fraktionen.

Under denna period deltog även Clara i Organisation de Secours des Enfants aktiviteter, en organisation som såg efter och gömde judiska barn för att skydda dem från Gestapo.

Men det var vid tidpunkten för ”Befrielsen” som Marc och Clara nästan riskerade döden. De stalinisiska ”motståndsmännen” i Parti Communiste Francais arresterade dem i Marseille. De anklagades för att vara förrädare och för att samarbeta med tyskarna, eftersom man när man gjorde en raid i deras hus upptäckte anteckningsböcker skrivna på tyska. Det var anteckningsböcker som hade använts när Marc och Clara tog tyska lektioner för Voline (en rysk anarkist som hade deltagit i revolutionen 1917). Voline vägrade, trots sin oerhörda fattigdom att motta någon materiell hjälp. Marc och Clara frågade då om han kunde ge dem lektioner i tyska, varefter han kunde gå med på att dela en måltid med dem.

Under denna raid hittade stalinisterna även internationalistiska flygblad skrivna på franska och tyska, riktade till soldaterna i båda lägren.

Det var tack vare en gaullistisk officer, som ansvarade för fängelset (och vars fru hade arbetat tillsammans med Clara i OSE), som Marc och Clara kunde undfly de stalinistiska bödlarnas justis. Denna officer hade till en början hindrat stalinisterna från att skjuta Marc och Clara (de sade till Marc ”Stalin har inte fått dig ännu, men vi kommer att ta ditt skinn”). Överraskade över att judar blev anklagade för att vara ”kollaboratörer”, ville han försöka ”förstå” den politiska ståndpunkt som gjorde att Marc och Clara delat ut propaganda till förmån för en fraternisering mellan franska och tyska trupper. Officeren förstod att deras attityd inte hade något som helst att göra med ”förräderi” och samarbete med nazistregimen. Han hjälpte dem därför att fly från fängelset i sin egen bil, och rådde dem att lämna Marseille så snart som möjligt innan stalinisterna kunde hitta dem.

Marc och Clara for till Prais där man åter tog upp kontakten med andra kamrater och sympatisörer till den Italienska Fraktionen och den Franska Fraktionen av den kommunistiska vänstern. Fram till 1952, fortsatte Clara att stödja den franska kommunistiska vänsterns (GCF:s – det nya namn som den Franska Fraktionen antagit) arbete.

1952 tog GCF – inför hotet av ett nytt världskrig – beslutet att några av dess militanter skulle lämna Europa för att bevara organisationen i händelse av att kontinenten än en gång skulle kastas in i ett krig. Marc lämnade Frankrike för Venezuela i juni 1952. Clara följde efter i januari 1953 när han till slut fick en fast anställning.

I Venezuela återgick Clara till sitt yrke som småskolelärarinna. 1955 grundade hon tillsammans med en kollega en fransk skola i Caracas, College Jean-Jacques Rosseau, vilken till en början endast hade 12 elever, huvudsakligen flickor, som inte hade möjlighet att komma in på den andra franska skolan i staden, som drevs an katolska munkar. Skolan, där Clara var rektor och Marc arbetade som vaktmästare, trädgårdsmästare och skolbusschaufför, hade till slut över hundra elever. Vissa av dem, som hade fått ett bestående intryck av Claras kvaliteter som lärare och människa, upprätthöll fortfarande kontakten, fram till hennes död. En av hennes tidigare elever, som nu bodde i USA, besökte henne 2004.

Efter att Marc och andra kamrater hade lämnat organisationen, splittrades GCF. Det var först 1964 som Marc kunde bilda en lite grupp av mycket unga kamrater, som började publicera tidskriften Internacionalismo i Venezuela.

Under denna period var inte Clara direkt involverad i Internacionalismos politiska aktivitet, men hennes skola hjälpte till med material och  utgjorde mötesplats för gruppens aktiviteter.

I maj 1968 reste Marc till Frankrike för att delta i den sociala rörelsen och återetablera kontakten med sina tidigare kamrater i den kommunistiska vänstern. Det var under hans vistelse i Frankrike som den venezuelanska polisen raidade College Jean-Jaqcues Rosseau och hittade politiskt material där. Skolan stängdes och blev helt sönderslagen. Clara tvingades att lämna Venezuela i all hast för att återförenas med Marc i Paris. Det var under denna period som Marc och Clara åter bosatte sig i Paris.

Från och med 1968 deltog Marc i gruppen Revolution Internationales arbete. Denna grupp hade bildats i Toulouse. Från 1971 var Clara fullt integrerad i RI:s aktiviteter, den grupp som skulle komma att bli IKS sektion i Frankrike.

Sedan denna tid var hon en trogen militant i vår organisation, som tog del i all aktiviteter i vår organisation. Efter Marcs död i december 1990, fortsatte hon sin militanta aktivitet inom organisationen, som hon var väldigt fäst vid. Även om hon personligen blev känslomässigt påverkad när gamla medlemmar, som hade varit med om att bilda organisationen, lämnade den, så fick dessa deserteringar henne aldrig att ge upp sitt engagemang i IKS.

In i det sista, trots hennes ålder och sjukdom, så ville hon alltid aktivt ta del i IKS liv. Hon var särskilt noga med att ge månatliga bidrag till organisationen och försöka hålla sig a jour med våra diskussioner, fastän hon inte längre kunde delta i våra möten. Trots att hon hade stora svårigheter med synen, fortsatte Clara att läsa vår press och våra interna dokument i så stor utsträckning som möjligt (organisationen hjälpte till genom att trycka upp dem med stora bokstäver). Likaledes ville hon alltid, när kamrater kom på besök, ta del av organisationens aktiviteter och diskussioner.

Clara var en kamrat vars medkänsla och solidaritet gjorde stort intryck på alla militanter i IKS, som alltid togs väl emot i hennes hem. Hon upprätthöll nära kontakter med äldre kamrater i den kommunistiska vänstern, vilka hon visade en stor solidaritet när de var gamla och sjuka (som i fallet Serge Bricanier, en tidigare medlem i GCF, eller Jean Malaquais, som var sympatisör till GCF, och som hon besökte i Geneve alldeles innan hans död 1998). Efter Marcs död fortsatte hon att föra vidare denna anda av solidaritet och värme som var så karakteristisk i den tidigare arbetarrörelsen, till den nya generationen. Det var med stor glädje som hon såg hur denna solidaritet, adelsmärket för den klass som är bärare av kommunismen, återkomma på ett magnifikt sätt i studentrörelsen i Frankrike. En rörelse som Clara hälsade med stor entusiasm innan hon lämnade oss.

Clara mötte sin försvagade fysiska hälsa och sina allt mer tyngande sjukdomssymtom med ett remarkabelt mod. Hon lämnade oss vid ett tillfälle när en ny generation öppnade dörrarna till framtiden.

Clara var ett exempel på en kvinna som under hela sitt liv kämpade för arbetarklassen och visade ett mer än stort mod när hon gjorde detta, i synnerhet när hon riskerade sitt liv under kontrarevolutionens mörka år. Hon var en kvinna som förblev lojal mot sin revolutionära övertygelse och sina idéer ända till slutet.

När IKS som helhet fick veta om hennes död sände våra sektioner och individuella kamrater hälsningar till vårt centrala organ, som hälsade hennes mänskliga värme, hennes hängivenhet för proletariatets sak och det stora mod hon visade under hela sitt liv.

Clara begravdes lördagen den 22 april på den parisiska kyrkogården Ivry (samma plats som Clara Zetkins make, Ossip, begravdes på den 31 januari 1889). Efter begravningen organiserade IKS ett möte för att hylla hennes minne, vilket besöktes av flera internationella IKS-delegationer, flera sympatisörer som hade känt Clara personligen, liksom medlemmar av hennes familj.

Till hennes son Marc och barnbarnen Miriam och Jan-Daniel, vill vi visa vår största solidaritet och sympati.

Vi publicerar här nedan utdrag från ett brev som IKS sände till hennes son och dennes familj.

IKS den 25 april 2006.

 

IKS till kamrat Marc

Käre kamrat Marc,

Med dessa få ord vill vi uttrycka vår solidaritet och sympati med dig efter Claras död – din mor och vår kamrat. Vi vill även försöka föra vidare de känslor som alla kamrater i organisationen känner.

De flesta av oss kände Clara först som hustru till Marc, din far, som spelade en så viktig roll i arbetarklassens kamp, särskilt under några av de värsta åren av kontrarevolution, men också som IKS främste grundläggare. I sig själv är bara detta skäl nog att visa respekt och hylla Clara ”Marcs fru kan bara vara en god person”. Det mod och den värdighet som hon visade när din fader dog, liksom den kärlek hon kände för honom, bekräftade för oss hennes stora karaktärsstyrka, en kvalitet som vi redan kände till, och som hon fortsatte att visa ända till sin död. Men Clara var långt ifrån bara Marcs partner. Hon var en kamrat som förblev lojal mot sin övertygelse till slutet, som fortsatte att delta i vår kamp, och som trots svårigheter som följde på ålder och sjukdom, fortsatte att spela en stor roll i vår organisations liv. Alla kamrater var imponerade av hennes livsvilja och den klarhet i tanken som hon upprätthöll till sin sista stund. Därför har vår uppskattning och respekt för henne, som vi haft från början, bara förstärkts med åren.

Alldeles innan sin död, berättade din far för oss vilken oerhörd tillfredsställelse han upplevde när stalinismen kollapsade; denna arbetarklassens och revolutionens dödgrävare. På samma gång kunde han inte dölja sin oro för de negativa konsekvenser detta skulle få för arbetarklassens kamp och medvetande. Clara kunde, tack vare att hon bibehöll sin revolutionära övertygelse, se sina sista dagar lysas upp av att se en ny generation åter ta upp kampen. Detta är, trots vår sorg, något trösterikt för oss alla.

Clara var en av de sista av den generation av revolutionärer som var tvungna att överleva som en liten minoritet, som försvarade proletariatets revolutionära principer under de fruktansvärda åren av kontrarevolution. Detta var en kamp som fördes främst av militanter ur den Italienska vänstern, det Holländska vänstern och den Franska kommunistiska vänstern, utan vilka IKS inte skulle existera idag. Clara talade med oss om dessa kamrater och vi kunde genom hennes ord känna den uppskattning och värme hon kände för dem. På detta sätt fortsatte Clara, efter din fars död, att vara en levande länk till denna generation kommunister, vars arv vi stolt förvaltar. Det är denna länk, liksom Clara, vår kamrat, som vi har förlorat idag…. Än en gång, käre Marc, vill vi uttrycka vår solidaritet, och vi vill att du vidarebefordrar den till dina barn och övriga medlemmar av din familj.

IKS, den 17 april 2006.  

 

Proletariatets revolutionära organisationer har ett ansvar att göra bestämda och klara ingripanden i arbetarklassens kamp. De har också ett ansvar att i sina publikationer ge en beskrivning av sitt ingripande. Då IKS i studentrörelsens mot CPE såg en proletär rörelse kunde det snabbt ta del av denna första kamp av en ny generation i arbetarklassen.

 

Vi var närvarande i de demonstrationer som kallades och organiserades av fackföreningarna från den 7:e februari, trots studenternas ledighet, i Paris och i provinserna. När vi sålde våra publikationer, kom många studenter från universiteten och skolorna som letade efter perspektiv, fram till oss för att diskutera med våra kamrater och visade ett verkligt intresse och en sympati för våra publikationer.

 

Men vi kunde delta i rörelsen mot CPE framförallt från början av mars. På lördag den 4e mars var våra kamrater närvarande vid det nationella koordinationsmötet. Den följande veckan ingrep vi i de massiva stormötena som hölls på alla universitet och vi kunde se att frågan om solidaritet var central i diskussionen.

 

Utifrån denna fråga om solidaritet (som IKS har identifierat som en av de viktigaste kännetecknen för den nuvarande dynamiken i klasskampen i alla länder), ingrep vi i rörelsen, gav ut två flygblad och ett supplement till vår månadstidning (’Hälsning till en ny generation arbetarklass’). Alla våra publikationer spreds på universiteten, arbetsplatser och vid demonstrationer. I de flesta länder där IKS har en politisk närvaro, hölls två offentliga möten, det första, mot bakgrund av mediablackouten, handlade om karaktären och innehållet i debatten som skedde på stormötena, det andra som hölls i slutet av rörelsen, hade som syfte att dra de viktigaste lärdomarna av denna formidabla erfarenhet av den unga generationen, för att visa på perspektiven för arbetarklassen kamp.

 

IKS kamp mot medias blackout

Inför blackouten och den simpla ideologiska manipulationen från den härskande klassen och dess media, är det vår första uppgift att kämpa mot den härskande tystanden och lögnerna. Vi publicerade omedelbart vårt flygblad på vår webbsite i tre språk för att återetablera SANNINGEN i förhållande till den falska information som sändes ut av borgarklassen internationellt. Pressen och TV i varje land, hade visat en ändlös rad av bilder på konfrontationen mellan ’huliganer’ och CRS (Paramilitär polis i Frankrike känd för sin brutalitet). Ingenstans hade media nämnt de massiva stormötena, debattens rikedom, den alltid närvarande attityden av solidaritet. Militanter i rörelsen presenterades oftast som kidnappare eller ”huliganer”,

 

Den internationella propagandan från den demokratiska borgarklassen vadade i lögner, förfalskningar, desinformation och förgiftade alla ansträngningar att försöka förstå vad som pågick. Vid ryska revolutionen 1917, beskrevs bolsjevikerna allmänt som galningar med en kniv mellan tänderna.

 

Det är till stor del genom de verkligt revolutionära organisationernas publikationer, och speciellt IKS’, som proletärer i många länder kunde upptäcka sanningen om rörelsen i Frankrike.

 

Vårt ingripande vid universiteten

Tack var studenternas anda av öppenhet och deras lite oskyldiga initiativ med en ”förslagslåda” där alla arbetare kunde lägga sina förslag, kunde IKS kamrater ingripa direkt på stormötena, först i Paris (speciellt vid fakulteterna i Censier, Jussieu och Tolbiac) och senare vid andra universitet i provinserna. Vid ankomsten till dörrarna till föreläsningssalarna, uttryckte vi som arbetare (i arbete eller pensionerade) och som föräldrar till studenter i kamp vår solidaritet med rörelsen och vi välkommandes med öppna armar. Det var studenterna själva som föreslog att vi skulle tala på stormötena, för att ge dem vår erfarenhet som arbetare och bidra med våra ”idéer”. På alla de universitet som vi kunde tala inför ett stormöte av flera hundra studenter, lyssnade man med stort intresse på de konkreta förslag som vi gav, vilka fördes upp till omröstning och antogs. T.ex. den 15:e mars vid Censier, föreslog vi en motion som välkomnades och antogs av majoriteten. Denna motion uppmanade studenterna på stormötet att ta ansvar för en direkt och omedelbar utvidgning av kampen till lönearbetarna. Den föreslog att ett flygblad skulle produceras och distribueras i stor omfattning, speciellt vid stationerna vid Paris förorter. Vid universiteten i provinserna (speciellt Toulouse och Tours) ingrep våra kamrater på samma sätt, med förslag att demonstrationer skulle organiseras för att gå till fabrikerna, kontoren och sjukhusen och att ett flygblad skulle spridas i dessa demonstrationer som uppmanade arbetarna att gå med i studenternas kamp.

 

Vårt ingripande på stormötena har inte haft ett sådant eko sedan maj 1968. De konkreta förslag som vi gjorde på alla stormöten där vi ingrep, med syftet att utvidga rörelsen till fler arbetare, togs upp av studenterna och tillämpades (även om de saboterades av fackföreningarna och vänsteristerna som utvecklade allahanda typer av manövrer för att ta död på våra motioner för att återta kontrollen över rörelsen, t.ex. genom att se till att de försvann ”diskret” efter stormötet genom att dränka dem i en myriad av förslag på ytliga ”aktioner”).

 

Men studenterna lyckades delvis att sätta käppar i hjulet för dessa manövrer. De ”idéer” som IKS alltid har fört fram i arbetarkampen, under mer än ett kvarts sekel, tillämpades i praktiken av studenterna: de sökte efter en aktiv solidaritet från arbetarna genom att sprida flygblad som uppmanade till solidaritet och genom att skicka massiva delegationer till närmaste arbetsplats (speciellt vid stationerna vid Rennes, Aix eller Paris). Framförallt förstod studenterna mycket snabbt att ”om vi förblir isolerade kommer vi att ätas upp levande” (som en student vi Paris-Censier uttryckte det). Rörelsen kunde pressa tillbaka borgarklassen tack vare denna dynamik att utvidga rörelsen till hela arbetarklassen, som föddes ur stormötenas öppenhet.

 

Ett av de förslag som lades fram, att organisera ett stormöte mellan studenter och strejkande universitetspersonal, togs också upp (speciellt vid Paris-Censier). Men en svag mobilisering av arbetare i den nationella utbildningssektorn (som ännu inte hade hämtat sig från sitt nederlag från 2003) gjorde att de inte kunde komma över sin tvekan. Arbetarna i denna sektor har inte varit i det läget att de kunnat massivt gå med i studenternas kamp och ställa sig i frontlinjen av rörelsen. Endast en liten minoritet av lärarna har talat på stormötena och gett sitt stöd till studenternas kamp. Och det är nödvändigt att påpeka, att där vi har haft möjlighet att ingripa efter våra begränsade resurser, har de modigaste lärarna, de som varit bergfast med studenterna, de som varit mest övertygade om behovet att utvidga rörelsen till arbetarna, omedelbart till alla arbetsplatser (utan att vänta på fackens direktiv) i huvudsak varit kamrater i IKS. (1)

 

Det blev också uppenbart, att så fort våra förslag började vinna en majoritet, och våra kamrater identifierades som militanter i IKS, började facken och vänsterristerna att sprida alla möjliga tänkbara rykten för att skapa ett misstroende mot oss, för att återta kontrollen över situationen på universiteten, och framförallt förhindra att de som letade efter ett klart revolutionärt perspektiv för att närma sig ståndpunkterna i den kommunistiska vänstern.

 

Vid de universitet där våra kamrater presenterade sig som medlemmar av IKS redan från början, såg vi en klassisk manöver för att sabotera stormötenas öppenhet gentemot ”element utifrån”. T.ex. vid fakulteten vid Toulouse-Rangueil (där den ”nationella koordinationen” fanns), förbjöds de kamrater som presenterade sig som IKS vid dörren till stormötena att tala av presidiet, som kontrollerades av trotskister från Jeunesse Communiste Revolutionnaire (ungdomsorganisation till Krivines och Besancenots LCR, som är systerorganisation till ”Socialistiska Partiet” –SP, i Sverige).

 

Å andra sidan, vid Mirail fakulteten, välkommandes ett ingripande från en av våra kamrater som undervisar vid universitetet entusiastiskt. På begäran från studenterna gjorde han en presentation av rörelsen från maj 68, och förklarade vår analys om den historiska betydelsen av denna rörelse.

 

… och vid ”koordinations” mötena

Vi ingrep också på mötena för den ”nationella koordinationen” vid ett flertal tillfällen. Den 4e mars gick IKS till entrén till det ”koordinations” möte som hölls i Paris för att sprida vår press (som välkomnades av ett stort antal studenter) och gjorde försök att ingripa på mötet. Efter två timmar av debatt röstade stormötet om principen att tillåta ”observatörer från utsidan” in i hallen, men utan yttranderätt.

 

Men inför dessa politikers manövrer för att stänga stormötena och hindra oss från att tala, vidtog en mängd diskussioner bland studenterna. Det var i allt väsentligt de icke fackligt organiserade studenterna, som inte tillhörde någon politisk organisation, som var de som var mest bestämda i att demaskera de saboterande manövrerna från UNEF och vänsteristerna. Vid Paris-Censier beslutade studenterna att tillåta ”element från utsidan” att tala och att öppna stormötena för arbetare som kom för att solidarisera sig med deras rörelse.

 

Så våra kamrater, föräldrar till studenter i kamp, kunde ingripa på mötet den 8e mars för ”Francilienne koordinationen” för att försvara nödvändigheten att utvidga kampen genom att söka solidaritet hos arbetarna (speciellt i den offentliga sektorn som vid SNCF, sjukhusen och posten).

 

I slutet av rörelsen såg vi politikernas manövrer i ”koordinationen” (infiltrerad av vänsterns hela ”breda kyrkan” (månne ekumenisk?), från Socialistpartiet till trotskisterna, som såg studenterna som offer och universiteten som deras jaktmarker) för att sabotera dynamiken av öppenhet vid mötet för den ”nationella koordinationen” som hölls i Lyon, alldeles innan det officiella tillbakadragandet av CPE, den 8:e och 9:e april. Man lyckades inte hålla IKS kamrater helt utanför mötet, inte utan att misskreditera sig fullständigt i studenternas ögon, men ”koordinationens” ”ledare” lyckades med att rösta igenom ett förslag som vägrade yttranderätt för ”externa observatörer”! Detta möte av delegater (som för det mesta hade kommit utan något klart mandat från sina universitet) var ett verkligt fiasko: under 2 dagar lyckades specialisterna i sabotage få studentdelegationer att rösta på vad de måste rösta om! Många studenter lämnade besvikna mötet med sin ”nationella koordination” och återvände till de orienteringar som de hade fört fram inför stormötena. De visade en stor mogenhet, mod och en anmärkningsvärd intelligens då de röstade för att häva blockaden av universiteten efter tillbakadragandet av CPE, för att undvika att falla i fällan av ”kommandoaktioner” och försumpningen av rörelsen genom hamna i en återvändsgränd av våldsamma aktioner.

 

Inflytandet från vår press under demonstrationerna

Som vi alltid har sagt, är vår press vårt huvudsakliga medel för ingripande i arbetarklassen. Vi kunde sprida vår press i stor skala i demonstrationerna (i tusentals exemplar).

 

IKS var närvarande vid alla demonstrationer från den 7e februari i Paris, Toulouse, Tours, Lyon, Marseille, Lille och i Grenoble. Våra flygblad, liksom vår tidning och vårt supplement, hälsades varmt av många universitetsstudenter, elever, arbetare och pensionärer.

 

Vid demonstrationen den 18:e mars kom många grupper av studenter till vårt försäljningsställe och uttryckte sin sympati. En del av dem frågade om de kunde sätta upp våra flygblad vid busshållplatserna, andra tog vårt flygblad med sig och spred det vidare. Andra tog foton av eller filmade våra publikationer. En liten grupp av studenter sa t.o.m.: ”det är fantastiskt att se era publikationer i alla dessa språk: uppenbarligen är ni de enda verkliga internationalisterna”. Andra kom flera gånger till oss och tackade oss för IKS stöd till studenterna: ”genom att göra vår rörelse och våra stormöten kända i andra länder”,inför alla de lögner som har spytts ut av media. Det var just på grund av denna uppenbara sympati som de stalinistiska pamparna och fackets funktionärer avhöll sig från att attackera oss, som de hade gjort vid demonstrationen den 7:e mars.

 

Under hela IKS historia, har vårt ingripande inte haft ett sådan inflytande. Vi har aldrig haft så många diskussioner med så många demonstranter från alla generationer, och speciellt med de unga som letade efter ett historiskt perspektiv.

 

Det är uppenbart att IKS press var en verklig referenspunkt i demonstrationerna, bland en flod av flygblad från små grupper (vänstern och anarkister), den ena mer ”radikal” än den andra, och som växte upp som svampar på gatorna i huvudstaden, liksom i de flesta större städer i provinserna.

 

Precis som vårt ingripande bidrog till att utveckla ett förtroende för sin egen styrka hos den unga generation, kan den entusiasm som de väckte inte misslyckas med att stärka vårt förtroende i den historiska potentialen hos arbetarklassen.

 

Trots de demokratiska, fackföreningsmässiga och reformistiska illusionerna som fortfarande väger mycket tungt på den unga generationens medvetande, visar deras anda av öppenhet mot revolutionära idéer, deras vilja att reflektera och debattera, en stor mognad och djup i rörelsen och är mycket lovande inför framtiden.

 

 

Sofiane, Juni 2006

 

 

Noter

 

1. Faktum är att vi med våra egna ögon sett att en stor majoritet av lärarna vid universiteten där vi ingrep (i Paris och provinserna) utmärktes av deras tystnad vid studenternas stormöten. Några var t.o.m. öppet fientliga till rörelsen, som vid ”humanistsiska” fakulteten vid Paris 7-Jussieu (ibland utan skrupler om att använda våld mot student-”blokaderna”.) Vid andra universitet uttalade den borgerliga demokratiska statens licensierade ideologer att de ”stödde” rörelsen, för att bättre fånga in dem med reformistisk ideologi från vänstern ”breda kyrka”. I verkligheten visade många av professorerna i den ”högre” utbildningen, genom sin ståndpunkt i förhållande till rörelsen, att de inte tillhörde arbetarklassen, utan en klass utan historisk framtid: den småborgerliga ”intelligentian” (vars huvudsakliga politiska roll är spridningen av den härskande klassens ideologi vid universiteten). Alla dessa stövelslickare, med avsaknad av idéer, bidrog till att föra in demokratiska värden av medborgarskap och fackföreningsideologi inskriven på vår underbara republiks baner. Detta gjorde de då de inte i smyg genomförde Monsieur Gilles De Robien order (vars grövsta TV framträdande visade upp honom med böcker som han hävdade hade rivits sönder av studenter vid Sorbonne!): att understödja polisen, informera om strejkande och självklart indragna examina för ”agitatorer”.

 

2. Mot slutet av rörelsen tog ett antal studenter från universiteten, som varit i frontlinjen av rörelsen (som Censier) och som var mest positiva till vårt ingripande, helt plötsligt ett steg tillbaka: ”Vad ni säger är bra, men vi vill inte göra en revolution, vi vill bara göra oss av med CPE”; ”Ni är för kritiska till fackföreningarna. Vi kan inte kämpa utan fackföreningar”. Eller igen: ”vi vill inte bli rekryterade av politiska organisationer. Vår rörelse måste bli apolitisk”.

 

Vi välkomnar och uttrycker vår solidaritet med metallarbetarnas kamp i Vigo (Galizien) som de har utkämpat sedan den 3e maj. Officiella medier, fackföreningarnas webbsidor och så kallat ”radikala” grupper har varit närmast fullständigt tysta angående denna strejk. Det är viktigt att vi diskuterar denna händelse, drar slutsatser i en kritisk anda och använder oss av dem, eftersom alla arbetare konfronterar samma problem: allt mer fruktansvärda arbetsvillkor, skyhöga priser, arbetslöshet, allt mer försämrade pensioner..

En kamp mot ”Arbetsreformen”

Samtidigt som regeringen, arbetsköparna och fackföreningarna gjorde upp om en ny ”Arbetsreform”, med ”kampen mot osäkra anställningar” som ursäkt, - en ”reform” som gör det ännu billigare att avskeda folk och förlängde tiden för tillfälliga anställningar till två år - bröt en massiv strejkrörelse ut i Vigo. Dess centrala fokus var särskilt kampen mot osäkra arbetsvillkor, och detta i en sektor där 70 % av arbetarna berörs av dem.

Den verkliga kampen mot den nya Arbetsreformen kan inte föras genom ett otal protestaktioner från de ”radikala” fackföreningarna. Det enda effektiva sättet att kämpa mot osäkra arbetsvillkor är arbetarnas direkta kamp: strejker som kommer från kollektiva beslut, strejker som sprids från en sektor till en annan och som sålunda kan förena de nödvändiga styrkorna för att stå upp emot de ständiga attackerna från kapitalet.

Styrkan hos stormötena

Metallarbetarstrejken i Vigo var massiv och hade offentliga stormöten på gatorna som sin organisationsform. Stormöten som arbetarna beslöt att skulle vara öppen för dem som ville uttrycka sin åsikt, för att uttrycka sitt stöd eller ta upp sina problem eller klagomål. Mer än 10 000 arbetare deltog i dessa möten varje dag för att organisera kampen, för att besluta vilka aktioner de skulle göra, för att se till vilka företag de kunde vända sig för att begära solidaritet från arbetarna, för att lyssna på vad som sades i radion, kommentarerna från folk, och så vidare. Det är belysande att arbetarna i Vigo utvecklade samma kampmetoder som den nyligen avslutade studentrörelsen i Frankrike (se artiklar i I.R 107 och Internationalistisk Journal nr 10). Där var stormötena också öppna för arbetarna, pensionärer, studenternas föräldrar. Där var stormötena rörelsens lunga. Det är också signifikativt att nu år 2006 har arbetarna i Vigo återtagit kampmetoderna från den stora strejken 1972 då stormöten hölls dagligen i staden. Arbetarklassen är en internationell och historisk klass och detta är dess styrka.

Solidaritetens styrka

Från början insåg arbetarna nödvändigheten av att söka solidaritet från andra arbetare, särskilt de som arbetar i stora industrier som har speciella kontrakt och som genom detta ”inte berörs” av konflikten. De sände massiva delegationer till skeppsvarven, till Citroën och andra stora företag. På skeppsvarven har alla arbetare varit i strejk sedan den 4e maj. Från borgerliga ideologins kalla och egoistiska kalkyler, enligt vilken vi alla måste se till våra egna intressen, var denna aktion ”vansinnig”. Men från arbetarklassens synvinkel är detta det bästa svaret på de nuvarande attackerna och mot de som förbereds i framtiden. Konfronterat med den nuvarande situationen, kan varje enskild sektor av arbetarklassen bara vara stark ifall den kan räkna med den gemensamma kampen från arbetarklassen som helhet.

Den 5e maj, omringade ungefär 15000 metallarbetare Citroënfabriken för att uppmana dess kamrater där att ansluta sig till strejken. Men det fanns en splittring hos dessa, några ville ansluta sig till strejken, medan andra ville fortsätta arbeta. Till slut beslöt de att gå tillbaka till arbetet tillsammans. Men det verkar som att de frön som såddes av den massiva delegationen den 5e maj började att gro, för att tisdagen den 9e maj blev det produktionstörningar vid Citroën och andra större företag.

Solidaritet och spridningen av kampen var också kraftfulla ingredienser hos studentrörelsen i Frankrike. Faktum är att den franska regeringen drog tillbaka CPE (lagförslaget som kraftigt skulle försämra anställningsvillkoren för alla under 26 år, ö.a) när spontana strejker bröt ut på Snecma och Citroën i solidaritet med studenterna. Dessutom var det solidariteten och spridningen av kampen dominerade generalstrejken som ägde rum i Vigo 1971 och detta gjorde det möjligt för dem att hålla tillbaka Franco diktaturens mordiska händer. Också här ser vi den internationella och historiska styrkan hos arbetarklassen.

Väpnad repression: borgarklassens politik

Den 8e maj, efter det att ett stormöte hade hållits på gatan, gick närmare 10 000 arbetare till järnvägsstationen för att diskutera med resenärerna. Polisen attackerade dem våldsamt från alla håll och lyckades med att splittra upp arbetarna i små grupper som de attackerade skoningslöst. Många sårades och 13 arresterades. Denna repression säger mycket om den så kallade ”demokratin” och de fina orden om ”förhandlingar”, ”yttrande frihet”, ”representation för alla”, etc. När arbetarna kämpar på sin egen klassterräng, tvekar inte borgarklassen det minsta att släppa lös repressionen. Här kan vi se den sanna naturen hos den cyniska mästaren av ”dialogen”, Herr Zapatero, Spaniens socialistiska premiärminister. Och han har minsann fina läromästare! Hans socialdemokratiska föregångare FilipGonzalez, premiärminister på 1980 och 90-talen, var ansvarig för att en arbetare dog under strejkerna på skeppsvarven i Gijón (1984) och på en annan arbetare vid strejkerna i Reinosa 1987. En annan motsvarighet är republikanen Azaña (president för den andra spanska republiken på 30-talet), som citerades ofta av ex-presidenten Aznar (som avgick 2005, ö.a) han gav direkta instruktioner till armén att den skulle ”skjuta i magen” på de strejkande arbetarna i Casas Viejas 1933.

Den brutala repressionen på järnvägsstationen gav en försmak av den politik som skulle komma, vilket gick ut på att locka in arbetarna i utnötande konfrontationer med de repressiva styrkorna, att tvinga arbetarna att ersätta massaktionerna (demonstrationer, stormöten) och tunna ut massiviteten genom konfrontationer med statens styrkor.

Borgarklassen ville trötta ut dem i meningslösa strider som leder till att de förlorar sympatin hos andra arbetare.

Detta är samma politik som den franska regeringen använde mot studentrörelsen:

”Styrkan hos studentrörelsen uttrycks också genom dess förmåga att undvika att falla i våldets fälla som borgarklassen försökte gillra vid flera tillfällen, inklusive utnyttjandet och manipulerandet av ”ligister”. Som vid ockupationen av Sorbonne, vid slutet av demonstrationen den 16e mars, vid polisingripandet i slutet av demonstrationen den 18e mars, våldet som ”ligister” använde mot demonstranter den 23e mars. Även om en liten minoritet av studenterna, särskilt de som är influerade av anarkistiska ideologier, tillät sig att bli indragna i konfrontationer med polisen, var den stora majoriteten av dem mycket medvetna om nödvändigheten att inte tillåta att rörelsen drogs ned i upprepade konfrontationer med repressionens styrkor”.

 

(”Thesis on the students movement in France”, tes nr 14, (International Review nr 125)

 

Arbetarna har massivt mobiliserat sig för att för att frisläppa de som arresterades. Mer än 10000 demonstrerade den 9e maj för deras frisläppande, vilket blev fallet till slut.

Det är väldigt talande att de nationella ”kommunikations” medlen/medierna (El País, El Mundo, TVE, etc.) har varit dödstysta angående denna kamp, och framförallt att de har inte sagt något som helst om stormötena, de massiva demonstrationerna eller solidariteten. Men sedan har de skrivit spaltkilometer angående de våldsamma incidenterna den 8e maj. Budskapet de vill ge är mycket tydligt: ”om du vill synas och göra något, skapa våldsamma konfrontationer”. Det är av yttersta vikt för kapitalet att arbetarna fångas in och tröttas ut i en rad sterila konfrontationer.

Fackföreningarna fördröjer och manövrerar

Det är länge sedan som fackföreningarna upphörde att vara ett vapen för proletariatet och istället blev en sköld som skyddar kapitalet, som vi kan bevittna i deras deltagande in ”Arbetsreformerna” 1988, 1994, 1997 och 2006. Tre fackföreningar (UGT, CCOO och CIG) har följt med strejken i Vigo för att inte förlora kontrollen och för att kunna underminera rörelsen inifrån. Sålunda motsatte de sig att massiva delegationer skickades till andra företag. Istället uppmanade de till en general strejk för metallarbetare den 11e maj. Men arbetarna väntade inte och framförallt accepterade de inte fackföreningarnas metoder med en dags strejker. De har utvecklat genuina arbetar metoder: att skicka delegationer som tar direkt kontakt med andra arbetare – kollektiva massaktioner.

Men den 10e maj, efter 20 timmars förhandlande, nådde facken en uppgörelse vilken innebar ett förtäckt slag mot arbetarna och som gjorde att några av deras viktigaste krav försvann. En stor del av arbetarna visade sin ilska och röstningen sköts upp till den 11e maj.

Arbetare måste dra lärdomar från denna manöver. Vi kan inte lämna över beslutsfattandet till fackföreningarna. Förhandlingarna måste vara fullständigt kontrollerade av stormötena. Stormötena måste nominera en förhandlingsdelegation och varje dag måste denna delegation redogöra för sitt agerande inför stormötet. Detta är vad som hände på 70-talet och vi måste återta denna praktik för att förhindra att fackföreningarna kan agera bakom ryggen på oss.

Perspektiven

Vi vet inte i skrivande stund vad som kommer att ske med denna kamp. Men oavsett har denna kamp varit en vital erfarenhet. Kapitalismen i kris kommer inte att ge någon respit. I mer än 20 år har varje land sett en brutal försämring av arbetarnas levnadsvillkor och allt värre attacker. Just därför måste vi kämpa, vi måste hävda arbetarklassens styrka, och strider som den i Vigo ger fundamentala lärdomar – att fackföreningarnas sätt att ”kämpa” ger oss ingenting och att de kommer att mala ner vår styrka genom demoralisering och maktlöshet. Den proletära kampmetoden som vi har sett i Vigo och som vi tidigare såg i än större skala i Frankrike ger oss den styrka som vi behöver. Vi måste upphöra att vara en hop i händerna på fackföreningarna och förvandla oss till en styrka som tänker, beslutar och kämpar på en grundval av enighet och solidaritet.

Internationella Kommunistiska Strömningen 10/5 06

 

Inledning

 

41 människors död och 40 eller mer allvarligt skadade den 3:e juli på grund av en olyckshändelse i Valencias tunnelbana (Spanien), fick en blandad uppmärksamhet i internationella media.

 

I Storbritannien fick denna fruktansvärda olycka inte ens plats på rubriknivå i nyhetsprogrammen i TV eller radio den dagen. Om den nämndes var det som 3:e eller 4:e rubrik, i vissa fall kom den längre ned än skandaler om vadslagning på hästar. Nästa dag var det inte på första sidan i något nationell tidning.

 

I Sverige tyckte DN:s redaktion att bakslag för Telia med billigare bredband var en viktigare nyhet och förärade nyheten till en hel spalt på sidan 16 (4/7). Aftonbladet tyckte som vanligt att andra mindre tragedier var viktigare än 41 människoliv. Väl att märka att både i Aftonbladet och DN hade man bemödat sig om att få kontakt med ansvariga för tunnelbanan i Stockholm som naturligtvis bedyrar att något dylikt inte skulle kunna hända här, där bland annat den tidigare tunnebanebranden (som kunnat utvecklats till en stor fara för människoliv) skyldes över.

 

En sådan uppseendeveckande brist på empati för förlust av människoliv är vi vana från vår ”humanitära” och ”demokratiska” press när det gäller händelser i 3:e världen, men när det handla rom Europa och USA brukar en liknande katastrof ge stora rubriker. T.ex. gavs översvämningen av Donau under våren stora rubriker, liksom kollapsen av taket på en idrottsanläggning i Tyskland under vintern. Så varför detta beslut att förpassa denna katastrof till tidningarnas insidor och ge det en mindre betydelse på TV nyheterna?

 

En sådan katastrof på ett relativt nytt (18 år gammalt) tunnelbanesystem belyser nivån på försämringen av transportsystem för massan av befolkningen. Den kan bara tjäna till att påminna de som tvingas att stå ut med t.ex. Londons tunnelbana och dess ålderdomliga infrastruktur om den dagliga fara som de befinner sig i. Den sker också samma vecka som första årsdagen av bomberna i Londons transportsystem, som även utförligt behandlas i Sverige.

 

Bristen på varje uttryck från t.ex. Blairs sida om att bekymra sig om katastrofens offer i ett EU grannland är säkerligen kopplad till degraderingen av mänskliga relationen i ett ruttnande samhälle, speciellt som ett resultat av fördjupade imperialistiska spänningar. Den spanska statens tillbakadragande av trupper från Irak och dess närmande till Berlin och Paris, fick Blair och den brittiska borgarklassen att framstå som svaga. Sålunda är de döda och sårade i Valencia av ringa intresse då de inte kan brukas som ett medel att påverka den spanska imperialistiska politiken.

 

I Sverige tycks man mer bekymrad om att blickarna skall riktas mot t.ex. bristande underhåll och därmed lägre säkerhet i olika transportsystem, än att bry sig om en mänsklig katastrof, brister som blev uppenbara i samband med strejken och aktionerna vid Connex förra året. Samma vecka fick vi DN i en mycket liten notis läsa om att orsaken till en linbaneolycka för ett år sedan berodde på ett fel av en ovan tekniker. Bristande utbildning och ovana är i sig en säkerhetsrisk som är uppenbar av olyckan i Valencia. I Sverige körs även tågen, liksom i Valencia, av endast en förare mot tidigare två, trots att man sedan länge påpekat riskerna med detta.

 

Denna kalla likgiltighet i förhållande till de lidande uttrycker den verkliga moraliska prioriteten hos den härskande klassen. England slås ut ur världscupen i fotboll och det blir huvudnyhet, en större olycka händer och det är av sekundär betydelse. Den nationalistiska karnevalen som omgett VM i fotboll och bekymmer hos borgarklassen att fokus skall hamna på egna brister, är viktigare än grundläggande mänsklig solidaritet.

 

 

Internationell Revolution (2006-06-10)

 

 

Tragedin i Valencia

Den 3e juli i Valencia skedde en av de värsta tunnelbaneolyckorna i Spanien och i Europa som krävde 41 liv och över 40 svårt skadade.

Solidaritetens styrka

En snabb, spontan solidaritet utvecklades som svar på katastrofen, detta istället för en attityd av att ”rädda sig själv”. Offren hjälpte varandra och de som bodde i närheten kom för att hjälpa till. Det skedde en fantastisk mobilisering av brandmän, sjukvårdarna gav hjälp utan ersättning, det kom massor av bloddonatorer. Denna solidaritet uttryckte en djup omtanke med andra människor, står i kontrast till den individualism och konkurrensmentalitet som genomsyrar varje por i det nuvarande samhället. En solidaritet som grundligt avvisar den bild som sprids i medierna och av politikerna och ideologierna att vi är en hord av egoister som bara ägnar åt oss oansvarigt konsumerande.

Denna mänskliga, sociala solidaritet är det första vi vill uttrycka till offren och deras familjer. En solidaritet som är märkt av smärta och indignation.

Smärta, eftersom ännu en gång, så som redan skedde med olyckan i Londons tunnelbana för tre år sedan, eller vad som skedde med bomben på Atochas järnvägsstation i Madrid – det är arbetarna som är offer för denna katastrof. Det är de som är majoriteten av offren i Torrente, en sovstad i närheten av Valencia.

Indignation, tack vare de skamlösa lögnerna angående orsaken till olyckan. Alla politiker – från Partido Popular (PP) (ungefär Moderaterna i Spanien, ö.a) till det ”socialistiska” PSOE – tillsammans med medierna, har sagt att olyckan ägde rum för att tåget åkte för fort, de skyller på tunnelbaneföraren, som dog i olyckan.

Budskapet är klart, det var ett MÄNSKLIGT MISSTAG, arbetarens oansvarighet och skuld. Hur dåliga och oansvariga är inte människor! Detta är inte första gången något sådant sker: undersökningen av järnvägsolyckan i Almansa för tre år sedan, där det fanns starka bevis för bristfälligheter hos infrastrukturen, hos signal och säkerhets system, men det slutade med att man skyllde allt på en järnvägs arbetare, som dömdes till 3 års fängelse.

Genom denna politik, tvår kapitalismen och dess stat sina händer, och hävdar att den har absolut inget ansvar för det som hände, och de sprider hos befolkningen föreställningen att det är arbetaren som är skyldig.

Det står klart att tåget hade en hastighet av 80 kilometer i timmen, vilket är dubbelt så fort som är tillåtet vid detta ställe. Detta har visats av den ”svarta lådan” i tåget. Men, detta har presenterats som en sanning av medierna, som inte tar upp en hel rad av väldigt viktiga aspekter som när de analyseras kommer att låta oss förstå att det finns EN ANNAN SANNING angående orsakerna till olyckan.

En tragisk konsekvens av kapitalismens kris

För det första har det varit tyst angående det faktum att föraren hade ett tillfälligt anställningskontrakt, och han hade inte anställts som tågförare utan som en stationsarbetare och han hade ingen utbildning som förare:

”Hans anställningskontrakt med FGV gjordes upp av ett bemanningsföretag som använder sig av en ny typ av anställningskontrakt som de kallar för tillfälliga kontrakt. Men Jorge Alvarez, från den oberoende järnvägsarbetar fackföreningen, rapporterade att föraren hade arbetat som tågförare ända sedan maj trots att han inte hade ett fast arbete. Hans arbete var som stationsarbetare och han hade ett tillfälligt anställningskontrakt som tågförare”. ”De sade till honom att han behövde 14 dagars utbildning, när det tidigare behövdes åtminstone ett år för att bli assisterande förare”

 

(El Mundo, 4-7-06)

 

En tillfälligt anställd arbetare, utan utbildning, sätts att köra tåg hela dagarna. Detta är ett stort ansvar, en viktig orsak till spänningar, stress och lidande. Men det innebar också att man satte hundra eller tusentals resenärers liv på spel varje dag.

Det har sagts att det är möjligt att föraren hade svimmat. Detta leder oss till den andra alvarliga oansvarigheten vad det gäller myndigheterna som skryter så mycket om deras ”solidaritet”. Under åratal, som en konsekvens av en politik som leder till massiva avskedanden och minskning av personal, körs numera tågen med bara en förare. Det finns inte längre en dubbelbemaning, med en förare och en assistent. Om något händer med föraren och situationen inte kan kontrolleras, är passagerarna utlämnade till sitt öde.

De 41 döda är resultatet av en politik som förs av regeringarna och företagen: som orsakas av MASSIVA AVSKEDANDEN

Infrastrukturen överges och faller sönder

En annan viktig del av problemet är det katastrofala tillståndet på Linje 1, där olyckan ägde rum. För ett år sedan var det en olycka på samma linje på grund av problem med säkerheten, materiellt förfall, bristande underhåll och ingenting av detta blev åtgärdat! Rent konkret:

”Den del där olyckan ägde rum är en kurva som befinner sig i ett mycket dåligt skick. Den är väldigt smal och ingången till den är som en väggrop som kallas flaskhalsen, där spåren rör sig och gör att tågen måste slingra sig fram”.

 

(Vittnesmål från en fackföreningsaktivist rapporterat i tidningen Levante 04-07-06).

 

Men

 

”denna kurva som redan var i dåligt skick, men det gjordes ingenting för att förbättra spåren, för detta skulle innebära att en tillfällig stängning av sträckan som är mycket viktig för transportsystemet i en stor stad. Linje 1 är den största bromsklossen för att tunnelbanan i Valencia skall bli en succé, en tunnelbana som dagligen har mer än 60 miljoner passagerare” (Levante 04-07-06).

 

Tunnelbanan i Valencia är offentlig egendom, och styrs lika mycket av PSOE (fram till 1995) som av PP; och i enligt med kapitalismens heliga profitlagar hade de inte åtgärdat ett mycket alvarligt problem som dagligen riskerade hundratusentals liv.

För att säkerställa profiterna och genomföra en permanent reducering av kostnaderna på grund av den ekonomiska krisen, blir infrastrukturen hela tiden satt på undantag. Bristen på renoveringar och investeringar i underhåll lägger grunden till för villkoren som leder till katastrofer som den i Valencia. I både industrialiserade länder och i kapitalismens periferi, leder dessa omständigheter till fler och fler tragedier, inom flyget, sjöfarten, järnvägen, eller genom översvämningar, orkaner och andra effekter som klimatförändringarna orsakar.

Kapitalismen är en permanent katastrof

Detta övergivande av infrastrukturen, som ackompanjeras av förfallet i arbetarklasskvarteren, eller t.o.m. i medelklasskvarteren, står i skarp kontrast till mångmiljon investeringarna i officiella byggnader och komplex, eller i prestige fyllda händelser som Olympiska spelen eller VM i fotboll. I Valencia handlade det om påvens besök och under 2007 kommer Americas Cup att äga rum.

Vänsterpressen förebrår den regionala PP regeringen för dess slöseri och föreslår att den skall ”spendera mer på offentliga tjänster”. Men denna självmordsliknande politik med pompösa, pharaoniska byggnader, galen fastighetsspekulation, är den enda politik som kapitalet kan använda sig av för att upprätthålla sitt ekonomiska maskineri, när det ställs inför allt värre konvulsioner på grund av den globala ekonomiska krisen. Verkligheten är den att denna sortens politik praktiseras lika mycket av centralregeringen i Madrid med den ”socialistiska” premiärministern Zapatero, som har lovat att göra slut på fastighetsspekulationen när den i själva verket har varit ännu mer omfattande nu än när hans föregångare satt vid makten. Den praktiseras också av Zapateros regionala bossar (i Zaragoza och Barcelona, som styrs av ”Socialister”, för att inte glömma det otroliga slöseriet när världsutställningen i Sevilla byggdes, vilken är den spegelbild som PP i Valencia skådar). Vi ser samma politik i städer som London, Dubai, Shanghai eller Aten, som styrs av administrationer med de mest skilda ideologiska färger.

Tragedin i Valencia ingår i en lång lista av katastrofer. På den ena sidan av denna lista har vi de mer spektakulära katastroferna: enorma översvämningar, tåg som bombas, hyreshus eller andra byggnader som kollapsar; på den andra sidan har vi det dagliga lidandet som orsakas av miljoner osynliga och tysta tragedier – effekterna av fattigdom, arbetslöshet, arbetsplats olyckor. Samtidigt sker det en ständig försämring av de sociala och mänskliga relationerna som väller ut från det sociala systemets porer, ett system som är dömt av historien och vars överlevnad är själva roten till denna fruktansvärda situation.

Det enda svaret på detta är att göra uppror, att kämpa. Den internationella arbetarklassen har börjat förstå att detta är den enda väg som den kan följa, som visas av rörelserna som skedde i Frankrike i mars, av metallarbetarna i Vigo i maj, textilarbetarna i Bangladesh i juni. Endast utvecklingen av denna kamp, vilken kommer att kosta mycket stora ansträngningar och som kommer att konfrontera enorma hinder, kan utrota orsakerna till dessa katastrofer, barbariet och lidandet.

Internationella Kommunistiska Strömningen 04-07-06

Introduktion

Vi återpublicerar här en artikel från Internationell Revolution som skrevs för 20 år sedan med anledningen av 30 år sedan Ungernrevolten 1956. Artikeln avslutas med en anmärkning att krisen inte kommer att spara Östeuropa .”… tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.” Vi vet hur det sedan gick. Ett helt militärt block kollapsade inte långt efter, tydligast symboliserat med berlinmurens fall1989. Arbetarna i öst har sedan dess ”välsignats” med ett liv under kapitalismen á la väst. Lärdomarna från arbetarnas kamp i Ungern är viktiga även idag. Inte minst för att förstå vad som utmärker en proletär rörelse som uppstår mitt i en allmän och borgerlig eller småborgerlig protest, inte minst dess tendens att alltid försöka gå utöver den lokala och nationella ramen, dess oförsonliga konfrontation med alla borgerliga fraktioner, och därigenom bli en verklig utmaning mot hela det kapitalistiska systemet.

Klasskampen i Ungern idag fortsätter, naturligtvis med de svårigheter som arbetare möter i alla länder, som fackföreningar, illusioner om demokrati och inte minst illusioner om en bättre framtid i en västlig kapitalism.

IKS har mött nya revolutionära krafter i Ungern i flertal möten sedan några år tillbaka. Även om vi inte är överens på många punkter med dessa genuina kommunister, är det uppenbart att erfarenheterna från det ungerska proletariatets kamp, inte minst kampen från 1956, men också kampen efter 1989, lever vidare i dokument och diskussioner. Precis som gatustriderna från 1956 fortfarande sitter kvar som symboler i många väggar i Budapest lever det genuina kommunistiska perspektivet kvar i Ungern och världen över. Naturligtvis skall vi sörja över nederlaget och förbanna borgarklassen blodiga massakrer, men det bästa sätten att minnas proletariatets heroiska kamp i Ungern 1956, är gå vidare och dra maximalt med lärdomar för den framtida kampen, så att våra förkämpar inte har dött förgäves, men också för att våra barn skall ha en framtid.

Internationell Revolution, 2006-07-10

-------------------

Den 23 oktober 1956, efter det att en stillsam demonstration hade blivit mycket blodigt nedslagen av den ungerska säkerhetspolisen, AVO, utbröt ett väpnat uppror i fr.a. industristäderna i Ungern. På 24 timmar, omfattade generalstrejken hela landet. Arbetarklassen organiserade sig i arbetarråd och tog kontrollen över upproret.

Den 4 november gick ryska armén till motattack. Med 3000 tanks och 200 000 soldater tog det 6 dagar att krossa arbetarklassens motstånd, 6 dagar för att göra slut på det som Ny dag (*) dagarna efter kallade för en ”revolt organiserad av fascister och pilkorsare”. Repressionen var enorm, likaså de siffror som ger en uppskattning av terrorn, mellan 20 till 50 000 människor, avrättades kallblodigt.

De sista månaderna har massmedia firat detta ”evenemang” och 30 årsdagen av Ungernrevolten. Med en cynism som är lika beprövad som karaktäristisk för borgarklassen, utgjuter de sina krokodiltårar över de ungerska arbetare som massakrerades för 30 år sedan. Reagan i spetsen för Västblocket, ger ”hyllningstal” till upprorsmännen i Budapest och säger att ”folken i Östeuropa kommer inte att bli förnekade sina mänskliga rättigheter i all evighet ”. Massmedia i hela Västblocket pratar om bristen på mänskliga rättigheter i öst och om ”friheten”, dvs. att befinna sig under västblockets herravälde. Om klasskampen och arbetarråden sägs det förstås inte ett ord. I öst, i ifall det överhuvudtaget sägs något, fördöms Ungernrevolten som en ”komplott mot det ungerska folket, organiserad utomlands”.

Detta är två kompletterande lögner, som borgarklassen i öst och väst använder sig av för att dölja och deformera verkligheten; å ena sidan att arbetarrevolten var inget annat än ett verk av små fascistiska grupper, å den andra att det bara var en kamp för ”demokratin och friheten i Väst”.

Verkligheten är i bjärt kontrast mot borgarklassens media. Ungernrevolten var ett svar på den otroliga utsugning som arbetarklassen fick vidkännas i de länder som underordnades den ryska imperialismen efter andra världskriget.

Efter andra världskriget: stalinisterna tar makten.

När kriget gick mot sitt slut, anslöt sig stalinistpartierna till folkfrontsregeringar i Östeuropa, bl.a. för att inte skärpa motsättningarna med sina allierade alltför snabbt. Dessa regeringar omfattade socialdemokrater, högerelement och även fascistgrupper. I december 1944 bildades en ungersk regering på ryskockuperat område, som hade Beta Miklos som högste befälhavare. Samme Miklos hade tidigare personligen tilldelats Järnkorsets Storriddarkors av Hitler, och var länge kurir åt den vita terrorns främste organisatör i Ungern, amiral Horthy (1). I alla dessa länder angriper dessa ”kommunister” strejkande arbetare och kallar dem för ’”fascister” eller ”anarkister”.

Från 1948 och framåt inlemmades ”satellitstaterna” fullständigt under ryskt herravälde, och de imperialistiska motsättningarna mellan de ryska och amerikanska blocken skärptes. Berlinblockaden och Koreakriget uttryckte den permanenta spänningen mellan de två imperialistiska giganterna, USA och Ryssland. Ryssland som alltid varit på defensiven tack vare USA:s ekonomiska överlägsenhet, tvingades att göra de östeuropeiska länderna till ekonomiska och militära ”buffertar” gentemot Västblocket. För att garantera det ryska kapitalet fullständig dominans, måste den rigida stalinistiska apparaten påtvingas dem. Det fullständiga förstatligandet i dessa länder accelererade genom att dessa länder var mycket försvagade p.g.a. kriget. Men det stalinistiska systemet påtvingades också länder som Tjeckoslovakien, som hade ”åtnjutit” en demokratisk regim före kriget (Socialdemokraterna hade länge regeringsmakten i Tjeckoslovakien före kriget). Den stalinistiska karaktären hos dessa regimer är oskiljaktig med rysslands ekonomiska och militära herravälde, att utmana den ena betyder att utmana den andra. Händelserna i Berlin 53, Polen och Ungern 56, Tjeckoslovakien 68, Polen 1970 och 80-81 visar hur stort utrymme Kreml kan tolerera i sina ”satelliter’”.

Krisen i östblocket 1948-53.

”Ackordsarbete är, ett revolutionärt system som eliminerar slöheten och gör arbetaren flitig. Under, det kapitalistiska systemet befrämjas dagdriveriet och lättjan. Men nu har alla möjlighet att arbeta hårdare och tjäna mera”

(Scintea 13 januari (det rumänska kommunistpartiets organ och dagstidning.)

Mellan 1948 och 53, under trycket av de imperialistiska spänningarna, tvingades det ryska blocket till en ny vanvettig ackumulationsfas. Tung industri och militär produktion ökades kraftigt på bekostnad av konsumtionsvaror och arbetarklassens levnadsstandard. Till detta tillkom att Ryssland krävde enorma tillgångar från satellitstaterna genom ”handelsutbyte” som Ryssland dikterade. Detta brutala ”samarbete” fick sin ekonomiska och militära motsvarighet i COMECON och Warszawapakten.

Det ryska blockets ekonomiska svaghet jämfört med väst förklarar varför arbetarklassen i östblocket inte kunde få ut något av återuppbyggnadsperioden förrän den nästan var passerad. Under perioden 1948-53 sjönk arbetarklassens levnadsstandard i Östblocket under förkrigsnivån, men Ryssland fick fram sina vätebomber och sputnikar under den här perioden.

Samtidigt fördjupades spänningarna inom det ryska blocket och arbetarklassens oro ökade tack vare de oerhörda attackerna på deras levnadsvillkor.

Stalins död sammanföll med kapitalismens behov i östblocket att ”lätta på trycket” både politiskt och ekonomiskt. En ”liberal” borgerlig fraktion började framträda, som uppmanade till en avmattning av den ekonomiska och politiska despotismen och till en nyorientering av utrikespolitiken. De här åtgärderna försvarades med att det var det enda sättet att upprätthålla profiterna och hålla proletariatet i schack. Och det senare var absolut nödvändigt med tanke på arbetarrevolterna som skedde 1953 i Östtyskland, Tjeckoslovakien och även i Ryssland (i det jättelika arbetslägret Vortuka, där hundratusentals fångar gjorde uppror).

I Ryssland följdes Stalins död av fraktionsstrider inom borgarklassen, som ledde till Chrusjtjovs seger vid den 20:e partikongressen, då stalinepoken fördömdes hårt. Chrusjtjov lovade en återgång till ”proletär demokrati”, och detta ackompanjerades med tal om en ”fredlig samexistens” med den ”kapitalistiska västvärlden”. Liknande liberala tendenser uppstod inom de flesta ”kommunistpartier” i öst, samtidigt som de uttryckte en önskan om ett större ekonomiskt oberoende från Ryssland. I Ungern 1953 tvingades ärkestalinisten Rakosi att hålla sig i bakgrunden för ”liberalen” Nagy. Nagy krävde en minskning av utbyggnaden för den tunga industrin till förmån för konsumtionsvaror, avskaffandet av kollektiviseringsprogrammen på landsbygden och lättnader i kulturpolitiken.

Efter några år av inre spänningar i den ungerska borgarklassen, avlägsnades Nagy 1955, trots hans försiktiga ”reformpolitik”, och den impopuläre Rakosi blev återigen premiärminister.

I juni 1956 startade arbetarna i Posnana i Polen en masstrejk, som snabbt fick karaktären av ett lokalt uppror. Upploppen i Polen betydde mycket för utvecklingen i Ungern. Massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober som ursprungligen organiserades av studenter gick under parollen ”solidaritet med folket i Polen” och hade krav på demokratiska reformer.

Ungernrevoltens klasskaraktär.

Oppositionen mot det stalinistiska ”gamla gardet” uttryckte sig på två sätt. Det första inom borgarklassen själv, ledd av den ”liberala” byråkratin och med stöd av studenter och intellektuella. De stod för en mer ”demokratisk” statskapitalism. Den ”andra oppositionen” uttryckte sig genom arbetarklassens spontana motstånd och detta motstånd hotade inte den ena eller andra fraktionen av borgarklassen utan alla och kapitalismen som sådan.

I Ungern sammanföll dessa två rörelser. Men det var arbetarklassens inträde i rörelsen som förvandlade den från en proteströrelse till ett uppror, medan det var den demokratiska och nationalistiska ideologin som försvagade och förvirrade den proletära rörelsen.

Arbetarna ”förenade” sig med proteströrelsen tack vare hatet mot stalinistregimen och de fruktansvärda villkor de tvingades arbeta och leva under. När de väl drogs in i kampen, fick den en oförsonlig karaktär som ingen hade räknat med. Det var framförallt unga arbetare som förstörde den första vågen av ryska tanks, som hade sänts till Budapest för att ”upprätthålla ordningen”. Det var arbetarklassen som upplöste polisen och som beväpnade sig för att bekämpa säkerhetspolisen och den ryska armén. När den andra vågen av ryska tanks kom för att krossa motståndet, var det arbetarområdena de koncentrerade sig på, eftersom de var centrum för upproret. 

Det mest kraftfulla uttrycket för den proletära karaktären på upproret var framväxten av arbetarråden över hela landet. Valda på fabriksnivå samlade dessa råd miljoner arbetare i stora industriella områden och städer, och var centrum för upproret. De distribuerade vapen och mat, organiserade generalstrejken och den väpnade kampen. I vissa städer hade de den absoluta makten. Dessa satte verkligen skräck i den ryska borgarklassen men även i väst uttrycktes oro för den ”våldsamma” karaktären på upproret. Den ryska, tjeckiska och österrikiska borgarklassen spärrade av gränserna till Ungern med armén. De österrikiska myndigheterna gick t.o.m. så långt att de inviterade ryssarna att inspektera hur väl detta var utfört. (2)

Spridningen av arbetarklassens kamp internationellt är en förutsättning för att krossa statsapparaten i ett land. Endast en kamp på internationell nivå kan göra att proletariatet kan förverkliga sin revolutionära potential. När det ungerska proletariatet i november 56 konfronterade faktumet, att t.o.m. när råds rörelsen nådde sin höjdpunkt som omfattade miljoner strejkande arbetare som paralyserade ekonomin, så förblev den ungerska arbetarklassen hjälplös inom nationens ramar.

Det var denna isolering och inte ryskt pansar som besegrade dem. Det var den nationalistiska ideologin, ideologin om det ”ungerska folkets rättigheter” som prackades på arbetarna både från stalinisterna såväl som Radio Free Europe som räddade det stalinistiska partiet och den kapitalistiska staten. Det fanns visserligen reaktioner mot detta i slutet på rörelsen då flera arbetarråd vid gränserna appellerade till direkt stöd från arbetarna i Tjeckoslovakien och Ryssland. 

Dömda av den kontrarevolution som fortfarande hängde tungt över arbetarklassen på 50-talet, förblev arbetarklassen i Östeuropa isolerade från sina klassbröder i Västeuropa. De objektiva villkoren för en internationalisering av kampen existerade inte på en global nivå, i synnerhet inte i Västblocket som då upplevde sin ”boom”, och detta hindrade också arbetarna i Östeuropa att göra ett avgörande brott med nationalismen.

Och idag ...

Men vi är övertygade om att vare sig Ungern 56 eller Polen 81 betyder slutet för arbetarkampen i Östeuropa eller någon annanstans. Krisens utveckling i både Väst- och Östeuropa, samtidigt som arbetarklassen är obesegrad på internationell nivå, skapar villkoren för nya ännu mer omfattande klasskonfrontationer.

I år har gruvarbetare strejkat i Ungern mot nedläggningar av gruvor och även i Rumänien har bl.a. gruvarbetare strejkat, i Ryssland sipprar det ut att arbetare har strejkat mot att sanera det havererade kraftverket i Tchernobyl. Strejken i Ungern sker mot bakgrund av att staten har annonserat att 150 000 jobb skall bort.

Att krisen framträder på global nivå blir för var dag allt mer uppbenbart, och den kommer inte att spara Östeuropa, som en del vänsterrister påstår, tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.

Perspektiven för arbetarklassen är densamma i öst och väst, och lärdomarna från Ungernrevolten är i hög grad nödvändiga idag - att proletariatets kamp bara kan bli effektiv om den sprids till så många arbetare som möjligt och att den inte kan isoleras till ett land, och om så sker så blir det bara ett desto blodigare nederlag.

DWK

Noter:                 

1. Se ”Ungern- den beväpnade sanningen”, Andy Andersson, Arbetarpress 1976, arbetarmakt.nu [21]

2 Från ”Die Ungarische Revolution der Arbeiterrate”

* Sveriges ”Kommunistiska” Partis tidning 1956.

Nu när valet närmar sig så börjar valrörelsen ta fart. Den börjar på allvar med politikerveckan i början på juli i Almedalen på Gotland. Den inleddes med att statsministern talade om för medborgarna hur bra de har det i det socialdemokratiskt styrda Sverige. Men ett hot tornar upp sig vid horisonten, den borgerliga alliansen hotar att riva ner det goda samhället som sossarna byggt upp.

” Den svenska modellen är i fara. Kollektivavtalen hotas om den borgerliga alliansen vinner valet. Det var parollerna för en stor facklig demonstration i Visby på onsdagen.”

(Dagens arbete.se 2006-07-05)

Detta är den bild som sossarna och vänstern försöker skapa, att nu går det bättre för Sverige. Men detta är inte en bild som flertalet arbetare känner igen sig i, med en kraftigt ökad exploatering av dem – om de har jobbet kvar. Samtidigt som de slås ut av det uppskruvade arbetstempot, sjukskrivs eller förtidspensioneras, förföljs de av Försäkringskassan som har fått strikta direktiv från ”arbetarregeringen” att sjuktalen till varje pris skall ned (alltså siffrorna och kostnaderna, inte de verkliga problemen).

Detta är bara ett exempel på hur den kapitalistiska krisen allt hårdare drabbar arbetarklassens levnadsstandard, genom att den tvingar alla nationella kapital att öka sin konkurrenskraft genom att öka produktiviteten och sänka kostnaderna för arbetskraften. Detta gäller oavsett vilken regering som sitter vid makten.

Minskningen av kostnaderna för arbetskraften har framförallt skett genom stora nedskärningar inom den så kallade ”välfärden” med t.ex. försämrade pensioner, kraftiga neddragningar inom sjuk och äldrevården. Det går ju nästan inte en dag utan att vi läser skräckreportage i tidningarna eller ser på TV om vanvård av äldre människor och nu senast hur psykiskt sjuka lämnas åt sitt öde och mals ned i vård- och rättssystemet. I dessa semestertider fick vi nyss statistik på att var fjärde LO-medlem inte har råd att åka någonstans på semestern.

Denna situation har lett till ett allt större misstroende mot framförallt den socialdemokratiska regeringen, eftersom det för många människor blivit en alltför stor skillnad mellan vad man säger och vad man faktiskt gör. Detta missnöje har man försökt utnyttja och vinkla de senaste åren, till en parlamentarisk och demokratisk fråga, då man ordat mycket om att det behövs en förändring vid makten efter alla dessa år med en maktfullkomlig och korrumperad socialdemokrati, som suttit alldeles för länge vid maktens grytor. Nu skulle det vara dags för den borgerliga alliansen att ta över. Genom att försöka vinkla missnöjet på detta sätt, vilket blir extra tydligt med hela valcirkusen, försöker borgarklassen få arbetare att känna sig delaktiga och få dem att tro att de kan påverka hur landet styrs. Genom att blåsa upp skillnaderna mellan de olika alternativen inför höstens val försöker man ge sken att det verkligen spelar någon roll vem man röstar på. Ett slående exempel på detta är den kampanj som LO driver mot framförallt Reinfeldt i valrörelsen. I denna kampanj framställs han som ett hot mot hela ”den svenska välfärden"

Men stämmer det verkligen det som LO eller för den delen Lars Ohly säger?

”Reinfeldt som statsminister skulle förstöra alla möjligheter för en vänsterpolitik.

 – Problemen är inte lösta om vi får Göran Persson. Men då har vi förutsättningar för att bedriva en politik som gynnar vanligt folk och ökar rättvisan och solidariteten. Det försvinner helt med högeralliansen i regeringsställning.”

(Vänsterpress nr 6-7 2006)

Nej naturligtvis inte! Syftet är att inbilla oss att det trots allt är bättre att välja vänstern för att då finns det i alla fall en möjlighet till en mer rättvis politik. Arbetare skall fås att välja det minst onda av två dåliga alternativ. Antingen ”en rättvis vänsterpolitik” som inneburit ständiga försämringar för oss som arbetare eller den borgerliga alliansens ”högerpolitik" som naturligt kommer att fortsätta på den inslagna vägen som innebär fortsatta attacker på arbetarklassen.

Men för arbetarklassen finns inte ett sådant val mellan pest eller kolera.

Det enda sätt som arbetarklassen kan försvara sina intressen är att ta upp kampen som en kollektiv klass och inte som isolerade individer vid valurnorna. När vi som arbetare återtar tilltron till vår egen förmåga att kämpa och inte överlåter försvaret av våra levnadsvillkor till några politiker, är det möjligt att verkligen försvara våra intressen som klass. Sedan 2003 har vi sett hur arbetarklassen återigen börjat ta upp klasskampen på sina egna villkor, efter den långa tillbakagången sedan 1989. Vi sett flera uttryck för denna utveckling av klasskampen i Frankrike under våren när rörelsen mot CPE tvingade regeringen backa från det lagförslag som skulle göra det lättare att avskeda unga. Denna rörelse visar på perspektivet för klasskampen genom det sätt som den fördes, med stormöten som var öppna för alla arbetare, studenter och pensionerade arbetare och att frågan om solidaritet ställdes så tydligt. En annan klassrörelse som skett nyligen är klassrörelsen i Vigo i Spanien där de strejkande arbetarna bildade stormöten på gatorna som var öppna för alla (se annan plats i tidningen). Även här i Sverige har vi sett uttryck för denna våg av klasskamp med strejken på SL i höstas. Denna återhämtning av klasskampen som inleddes med stora protesterna mot försämringen av pensionerna runt om i Europa under 2003 visar att arbetarklassen börjar återta sitt eget perspektiv. Detta sker framförallt genom det sätt som kampen förts på, där frågan om solidaritet mellan arbetare varit den centrala frågan, som i tunnelbanestrejken i New York strax före jul 2005. Denna strejk handlade framförallt om att arbetarna inte kunde acceptera att nyanställda skulle ha sämre anställningsvillkor än äldre arbetare.

Dessa uttryck för klasskamp försöker den härskande klassen tysta ner efter bästa förmåga eftersom de ställer ett helt annat perspektiv, som visar på en strävan mot en självständig kamp från arbetarklassens sida. Det är på detta sätt som vi som arbetare kan börja försvara våra klassintressen och inte genom att sätta vår tilltro till valcirkusen.

Detta är en lång process, det finns fortfarande väldig starka illusioner om demokratin och parlamentarismen inom arbetarklassen, vilket inte är så konstigt med tanke på hur allt socialt liv i samhället organiseras runt myten om den demokratiska staten. För att upprätthålla dessa myter är det viktigt för borgarklassen att kanalisera det ökande missnöjet mot den borgerliga staten, som bland annat yttrar sig i ett ökat politikerförakt och minskat intresse för valcirkusen och den borgerliga politiken, speciellt som klyftan växer mellan de politiska fraserna och den verklighet som arbetarna befinner sig i. Enorma summor spenderas av borgarklassen för att upprätthålla den demokratiska myten, bl.a. genom stöd till dess media, olika ”demokrati”-projekt, och inte minst dess investering i den nuvarande valkampanjen, vars främsta syfte är att blåsa liv i de demokratiska illusionerna.

Borgarklassen försöker ständigt inplantera i oss att det demokratiska kapitalistiska samhället är den högsta mänskliga samhällsformen. Arbetarklassen skall förvandlas till en samling isolerade ”demokratiska medborgare” som gör sin plikt och väljer sina förtryckare i ”demokratiska val” en gång vart fjärde år.

Igår, idag och imorgon försöker borgarklassen dra in oss i valcirkusen och underkasta oss den borgerliga statens villkor, en stat som organiserar förtrycket och exploatering av oss och på vars spelplan vi står isolerade och oförmögna att försvara oss från attackerna från en kapitalism i kris.

Vårt enda alternativ är att utveckla vår kamp i solidaritet och enhet, för att försvara våra levnadsvillkor. Detta är det enda sättet för proletariatet att återfinna sin styrka som en revolutionär klass, för att kunna utveckla sin kamp mot kapitalismen och dess institutioner som stat och parlament, för att störta en kapitalistisk världsordning som endast har misär och krig att erbjuda mänskligheten. Endast då kan ett nytt verkligt solidariskt klasslöst samhälle fritt från exploatering och förtryck skapas.

Antingen låter vi oss sövas av lögnerna från arbetarklassens falska vänner inom vänstern som säger åt oss att rösta på dem för ett rättvist samhälle, vilket inte innebär något annat än ett stöd för en ”alternativ” kapitalism, eller så väljer vi vår egen kamp för våra klassintressen.

 

Sune 11/8 06

När det kapitalistiska attacken kom i form av Francos uppror, så skulle vare sig POUM eller CNT ens drömma om att uppmana arbetarna till att gå ut på gatorna. De organiserade delegationer för att gå till Companys för att skaffa vapen. Den 19 juli gick arbetarna ut spontant – genom att utlysa generalstrejk bekräftade bara CNT och UGT hur tillståndet de facto var.

Eftersom Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, var det ganska naturligt att, när arbetarna krossade armén och tog upp vapen, ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetsen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.

Konstituerandet av Milisernas Centralkommitté gav intrycket av att en period av proletär makt hade påbörjats, samtidigt som konstituerandet av Generalrådet för Ekonomin ledde till illusionen att proletariatet nu skötte sin egen ekonomi.

Dessa organ är dock inte organ för en dubbelmakt, dessa organ har en kapitalistisk natur och funktion. Tvärt emot att utgöra en bas för förenandet av proletariatets kamp – och ställa frågan om makten – var de från början organ för samarbete med den kapitalistiska staten.

I Barcelona var Milisernas Centralkommitté ett konglomerat av borgerliga partier, arbetarpartier och fackföreningar; inte ett organ av sovjettyp som uppstod spontant på en klassbasis, som har förmågan att utgöra fokus för en utveckling av proletariatets medvetande. Centralkommittén var kopplad till Generalitatet och försvann genom ett enkelt dekret när den nya katalanska regeringen bildades i oktober.

Milisernas Centralkommitté utgjorde ett utmärkt vapen för kapitalismen för att tvinga arbetarna ut ur sina städer och lokaler för att strida på den territoriella fronten, där de skoningslöst massakreras.

Från maj till juni 2006, gick 1,8 miljoner konfektionsarbetare i Bangladesh vid industriella koncentrationer i och runt om i staden Dhaka, ut i ett antal samtidiga massiva vilda strejker som antog dimensioner av en massiv proletär revolt. Under denna period, speciellt från den 20 - 24 maj, då konfektionsarbetarnas revolt nådde sin kulmen, var 4000 fabriker strejkdrabbade. Dessa arbetare och andra arbetare från industrierna i förorterna, höll ständiga demonstrationer och blockerade huvudvägarna som knöt ihop industriförorterna med staden Dhaka och från Dhaka till andra städer - Mymensingh, Ashulia och Chitgong, etc. Inför denna massiva revolt använde borgarklassen en massiv repression. Den första veckan sköts, enligt de officiella siffrorna, åtminstone tre arbetare till döds, 3000 skadades och flera tusen sattes i fängelse. Strejkande arbetare konfronterade och jagande ständig iväg paramilitära- och polis-styrkor som sattes in för att krossa deras rörelse:

”Huvudstaden befanns sig mitt i en belägring, då konfektionsarbetarna intog gatorna omkring 8.30”, rapporterade New Age den 24 maj som är Dhakas dagliga engelskspråkiga tidning.

Denna mening upprepades under flera dagar av den borgerliga pressen i Bangladesh då arbetarna fortsatte sin kamp. Trots att borgarklassen mellan 25-26 maj lyckades med att bryta udden av arbetarnas revolt genom en massiv användning av paramilitära styrkor och med hjälp av fackföreningarna, fortsatte revolten till 6-7 juni 2006. Arbetare i vissa exportzoner (EPZ - Export Processing Zone) och industriella områden fortsatte med vilda strejker och demonstrationer – de flesta konfektionsfabriker förblev stängda. Staten proklamerade att fabrikerna skulle öppnas från den 8:e juni när väl ordningen var återställd.

Barbarisk exploatering av arbetare i Bangladesh – det verkliga ansiktet av ”outsourcing och uppgång”

Mitt i den stagnerande ekonomin i Bangladesh är konfektionsindustrin den enda sektor som borgarklassen kan skryta med. Denna sektor är helt och hållet exportorienterad och består av mer än 4400 enheter – de flesta av dem arbetade för internationella uppköpare. En del ägs av internationella företag. Det mesta av konfektionsindustrin koncentreras i industriella centra och s.k. Export zoner (EPZ) i och runt omkring Dhaka - Ghazipor, Savar, Ashulia, Mirpur, Tejgaon, Mohakhali, Uttara, Wari and Tongi etc. Textil- och konfektionsexporten utgör 70 % av totalt 9,3 miljarder dollar i exportvärde från Bangladesh.

Denna sektor anställer 1,8 miljoner arbetare, 90 % av dem är kvinnor och är därmed extra sårbara för trakasserier och repression. Konfektionsarbetarna utgör 40 % av industriarbetarna i Bangladesh. Brutal exploatering av konfektionsarbetare är den typiska situationen för arbetare i många sektorer som ”utlokaliserats” från kapitalismens centrum till tredje världens länder. Minimilönerna är 900 Takka (ca 105 kr) i månaden. Inte ens detta betalas i hälften av konfektionsfabrikerna och i andra fabriker. Dessa minimilöner fixerades 1994 och har varit oförändrade trots att konsumentpriserna har vuxit trefalt de senaste 12 åren. Efter den senaste arbetarrevolten, sägs det numera öppet att konfektionssektorn, som har blomstrat tack vara billig slavarbetskraft, ihärdigt har motsatt sig en revidering av minimilönen.

”Mäktiga lobbyorganisationer för konfektionsindustrin har lyckats med att övertyga regeringen att om lönerna i konfektionssektorn ökar, kommer det att öka produktionskostnaderna och avskräcka lokala och utländska investerade från att investera i den spirande sektorn”,

sa Jafrul Hasan, en representant för det regerande Bangladesh Nationalist Party (New Age, 29:e maj 2006). Även kapitalets centrala organ, BGMEA (Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association) säger nu mera:

”Ägare av fabrikerna för klädtillverkning, som lurar sina arbetare genom att betala avgrundslåga ’stycke-priser’ (…) bär skulden till tändningen av arbetaroroligheterna som fick nationell och t.o.m. internationell uppmärksamhet på den mycket stora underbetalningen av konfektionsarbetarna och den inhumana kränkningen av deras rättigheter” (New Age, 29:e maj 2006)

Men svältlöner är inte det enda uttrycket för den brutala exploateringen. För några år sedan utvidgades den legala arbetstiden per vecka till 72 timmar, den faktiska arbetsdagen är ofta upp till eller över 16 timmar. Det finns ingen ledig dag i veckan – obligatorisk ledighet per vecka var ett av kraven för revolten. Det finns inga offentliga helgdagar, inga årliga ledigheter. Arbetsköparna ”uppvisar en hänsynslöst åsidosättande av säkerhet på arbetsplatserna något som 4000 döda i industriella olyckor som brand och kollaps av byggnader visar.” (New Age, 24:E maj 2006). Men detta är inte allt. Det har varit fall av misshandel och dödande av arbetare.

”Underrättelsekällor säger att några arbetsledare på fabriken dödade två kvinnliga arbetare vid Dhaka Export Processing Zone (…) för omkring ett och ett halvt år sedan, men arbetarna kunde inte protestera vid den tidpunkten av rädsla.”,

(Daily Independent, 2/6 2006, Dhaka.)

Det var tydligt att dessa villkor av barbarisk exploatering med avsaknad av ens en myt om representation – ingen fackförening, som t.o.m. var kopplade till de härskande gängen, tilläts i någon av konfektionsfabrikerna. Enligt en akademiker i Labour Studies hade ”endast 100 av 5000 eller mer konfektionsfabriker några deltagarkommittéer” New Age, 3/6 2006.

Denna frånvaro av verktyg för borgarklassen för att kontroller arbetarna blev ett element i styrkan och våldsamheten i arbetarnas revolt.

En liten början på en massrevolt

Enligt rapporter hade det försiggått arbetarkamp i konfektionsfabrikerna under de senaste månaderna. Men denna var oftast i enskilda fabriker med krav som riktades mot enskilda fabriksägare. FS Sweater fabriken, där händelserna blev en detonator för den senaste revolten, hade varit i uppror sedan några månader med arbetare som upprepat agiterat för sina krav.

På lördag den 20 maj 2006, när morgonskiftet statade kl. 8 startade nästan 1000 arbetare vid FS Sweater vid Sripur, i förorten till Dhaka, en sittstrejk med krav på en ökning av deras löner och ett frigivande av deras arresterade kollegor – som arresterades den 18:e maj för att de deltagit i agitationen för deras krav. Chefen för företaget, som inte var villig att tolerera ett kollektivt motstånd från arbetarna, låste in dem. Mitt under den brännande hettan stängde de av det rinnande vattnet och strömmen till de områden där arbetare hade samlats och ringde polisen. Polisen gick in i fabriken omkring kl. 11 som tillsammans med fabrikens egen säkerhetsstyrka började misshandla arbetarna. Polisen öppnade också eld mot arbetarna inne i fabriken. Många arbetare sårades, åtminstone 12 arbetare fick utså skottskador inne i fabriken Sex av dessa sårade arbetare arresterades och togs av polisen. Attackerade av polisen och fabrikens egen säkerhetsstyrka, hoppade arbetarna över murarna för att komma ut ur fabriken.

Uppretade arbetare började samla sig omkring huvudvägen mellan Dhaka-Mymensingh utanför fabriken. Till arbetarna vid FS Sweater fabriken anslöt sig tusentals andra arbetare och deras familjer från den omkringliggande slummen där de flesta arbetarna bor. Vid tolvtiden hade arbetarna blockerat trafiken på huvudvägen och skapade en procession för deras krav och mot polisrepressionen. Denna procession av arbetare attackerades av en större förstärkt polisstyrka som än en gång misshandlade arbetarna och öppnade eld mot demonstranterna. Polisen gick också in i slummen och misshandlade arbetare och deras familjer. Arbetare och deras familjer jagade i sin tur polisen. Trafiken på huvudvägen förblev blockerad till kvällen.

När dagen var slut, hade en arbetare skjutits till döds av polisen utanför FS Sweater fabriken. Enligt en officiell rapport fick 80 arbetare skottskador. Medan de sårade och arga arbetarna återvände till slummen, spred sig nyheten om en dödad arbetare till de industriella förorterna runt Dhaka. Nästa dag, 21 maj, var en söndag. Även om ingen större incident hände den dagen, fortsatte nyheterna att sprida sig om polisens grymhet. Vid denna tidpunkt förväntade sig inte borgarklassen sig några större problem på måndagen och tog inga preventiva åtgärder genom fackföreningarna eller en mobilisering av polisen eller politikerna. Olika vänstergruppen nöjde sig med att utfärda några uttalanden som ”fördömde” polisattacken.

En massiv explosion av uppdämd ilska

Det är inte klart vilken typ av självorganisering och koordination som utvecklades bland arbetarna som var drivande i denna revolt. Men den tycks vara mycket elementär och enkel, väsentligen informell bland arbetarna inom samma område. Det som förenade arbetarna tvärs över många städer omkring Dhaka och i Dhaka var deras brinnande hat mot den brutala exploateringen, den dagliga repressionen och de senaste grymheterna från polisen. Djupet i denna ilska uttryckte sig i en allmän konfrontation mellan arbetare och statens repressiva apparat överallt under de kommande dagarna. Det uttryckte sig också genom att flera hundra fabriker brändes ned under denna revolt.

På måndagen den 22 maj 2006 bröt rörelsen ut vid en den fullt befästa Savar EPZ, en annan förort till Dhaka. På morgonen, samlades arbetarna vid Universal Garments Limited utanför fabriken. Istället för att upplösas gick de attackerade arbetarna vid Universal Garments till grannfabrikerna och bad om de andra arbetarnas stöd. Tillsammans med andra arbetare, gick de från fabrik till fabrik och uppmanade andra arbetare att ansluta sig till dem – vid en tidpunkt rapporterades att 20 000 arbetare hade anslutit sig till denna militanta procession. Hundratals fabriker vid Savar EPZ och New EPZ hade anslutit sig till strejkerna när det var kväll. Huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Strejkande arbetare slog tillbaka mot polisen och de paramilitära styrkorna som hade skickats ut för att attackera dem. Statens repressiva styrkor öppnade eld mot arbetare i olika delar av de industriella förorterna och i Dhaka. Flera hundra arbetare blev skottskadade, fler arbetare dödades i eldgivningen från statens styrkor. Upprörda över nyheterna om dödade arbetare, kom arbetare vid andra industriella förorter senare på kvällen ut från sina fabriker.

Den 23 maj var alla industriella förorter till Dhaka paralyserade av en allmän revolt – de flesta arbetare slutade arbeta och gick ut på gatorna och krävde ett slut på repressionen, frigivning av de arresterade arbetarna, högre minimilöner, veckoledighet, övertidsbetalning för extra arbete, offentliga helgdagar, etc. De flesta huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Tusentals agiterande arbetare från förorterna och från Dhaka paralyserade huvudstaten. Det försiggick överallt konfrontationer mellan statens styrkor och arbetare och med paramilitära styrkor som öppnade eld.

Vid denna tidpunkt hade borgarklassen blivit medveten om allvaret i situationen och planerade för en mobilisering av dess politiska och förtryckande apparat. Det fanns uppmaningar från fabriksägare att lämna över staden till militären. På kvällen den 23 maj, sattes Bangladesh Rifles (Gränsvaktstyrkor) i stort antal överallt i de industriella förorterna. De ”centrala fackföreningarna” som tillhörde olika borgerliga politiska gäng (BNP, AL, Vänsteristerna) - ingen av dem hade någon närvaro bland konfektionsarbetarna - sammanfördes och de sydde ihop en lista av krav. På kvällen den 23 maj gav denna ”fackföreningskoordination” ut en lista av krav. Som en borgerlig kommentator observerade, möjligtvis med en del överdrifter när det gäller upproret,

”När ett uppror redan var i gång, förde fackföreningarna fram en lista med krav som ’hotade’ med att ta ut en strejk den 12 juni (20 dagar senare) om dessa krav inte antogs” (pinr.com).

Trots insättandet av militär, förblev fabrikerna stängda, staden och förorterna förblev paralyserade av arbetarnas revolt den 24 maj. Men regeringen tvingade nu fabriksägarnas organisation, BGMEA och den nyliggen hopsydda ”fackföreningskoordinationen” att ha ett möte. På kvällen deklarera arbetsministeriet, med BGMEA och fackföreningsrepresentanter på varsin sida att fabriksägarna hade gått med på alla krav från arbetarna i revolt – en ökning av minimilöner till 3000 Taka, obligatorisk veckoledighet och andra ledigheter, 8 timmars arbetsdag och övertidsbetalning för extra arbete, etc. ”Det är dags att gå tillbaka till arbetet” proklamerade ”fackföreningskoordinationen”. Det är en annan sak att några dagar senare, när väl arbetarnas revolt hade ebbat ut, proklamerade BGMEA:s representanter att de inte skulle infria överenskommelsen från den 24 maj 2006.

Även om revoltens kraft trubbades av från 25 maj fortsatte ilskan och revolten att småkoka och explodera. Det skedde en ny runda av revolter i stor skala och konfrontationer mellan arbetare och statens styrkor mellan 29 maj och 4 juni. Denna förnyade våg av strejker bröt fram för att protestera mot att man inte genomförde proklamationen från den 24 maj 2006. Mellan dessa dagar blev en arbetare dödad, hundratal blev skottskadade. Savar och andra EPZ stängdes än en gång ned av strejkande arbetare. Dessa anläggningar öppnades till slut igen från 8 juni 2006 med insättandet av mycket större paramilitära styrkor.

Fackföreningarnas roll

En av de viktigaste politiska svagheterna hos borgarklassen i Bangladesh är bräckligheten i dess demokratiska apparat och som ett resultat även i de demokratiska mystifikationerna. Den nuvarande premiärministern, Khalida Zia, är fru till en mördad militärdiktator Zia Ur Rahman. Det har funnits andra militärdiktatorer i Bangladesh korta historia. Den politiska processen kännetecknas av gängkrig, mord, och storskaliga bombningar mellan de viktigaste borgerliga fraktionerna – Bangladesh National Party (BNP) av Khalida Zia och Awami League (AL) av Hasani Sheikh. Orsaken till denna bräcklighet är upprepade blodiga strider mellan Kina och Indien för att kontrollera Bangladesh – BNP är allierat med Kina och AL med Indien.

Tack vare denna svaghet i sin statsapparat, har inte borgarklassen lyckats med att sätta upp en fackföreningsapparat, speciellt i konfektionsindustrin. Denna svaghet hos borgarklassen gjorde det möjligt för arbetarna att utveckla sin revolt och ge den en sådan kraft under flera dagar. Men så fort borgarklassen insett faran i situationen var de snabba att återta kontrollen. Man satte snabbt upp ”fackföreningskoordinationer” – mestadels på en formell nivå, utan någon närvaro i fabrikerna. Överenskommelsen mellan dem och fabriksägarna spreds snabbt på radio, TV och i tidningarna. De presenterades som att de stod upp för arbetarna. Ett krav på ”fackliga rättigheter” fördes fram. Även om arbetarna inte trott på dessa lögner – vilket visades av fortsättningen av arbetarnas revolt fram till 6 juni och fackföreningarnas oförmåga att kontrollera den – har frånvaron av en utvecklad självorganisering av arbetarna lett till att fackföreningarnas lögner inte saknat inflytande.

Borgarklassen har själv sett faran med sitt nuvarande sätt att fungera – speciellt avsaknaden av fackföreningar. Detta har uttryckts i en mängd proklamationer av borgarklassen att om fackföreningarna hade varit närvarande, om arbetarnas ”demokratiska rättigheter” hade respekterats, hade inte arbetarnas rörelse exploderat på det sätt den gjorde.

”Fackföreningsledaren Mishu sa ’om det hade funnits fackföreningar i fabrikerna … hade situationen inte utvecklats i så våldsam riktning’”

(New Age 3 juni 2006)

En annan fackföreningsledare deklarerade:

”Frånvaron av fackföreningar är mycket farligare än närvaron av aktiva fackföreningar”

(Brev från International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation till premiärminister Khalida Zia).

Det har t.o.m. varit tal om att ta hjälp av ILO (International Labor Organization) för att organisera fackföreningar.

Lärdomar från konfektionsarbetarnas revolt

Det råder ingen tvekan om att konfektionsarbetarnas revolt har varit den största och mest militanta kamp så här långt i arbetarklassen historia i Bangladesh. Trots alla hinder lyckades arbetarna resa sig i en revolt mot den brutala exploateringen. De lyckades utveckla sin kamp på ett modigt sätt inför den våldsamma repressionen. Explosionen av denna revolt och dess upprätthållande under nästan 20 dagar, trots all repression, uttrycker en stor beslutsamhet och vilja till kamp i arbetarklassen. Det är ett viktigt steg framåt i utvecklingen av den proletär utmaningen av den kapitalistiska exploateringen. Detta är skälet till varför borgarklassen genomförde en blackout av alla nyheter från denna rörelse.

Erfarenheterna från Bangladesh visar att den fysiska frånvaron av fackföreningar inte är tillräckligt. En viktig sak är arbetarklassens förmåga att medvetet förkasta fackföreningarna. Ännu viktigare är dess förmåga att utveckla sin självorganisering. Utvecklingen på denna nivå har varit mycket grundläggande om än alls. Även om denna rörelse inte hade utvecklats, om inte arbetarna hade stått upp mot den repressiva apparaten, tog sig ibland revolten formen av upplopp i frånvaro av en självorganisering. Om en del av svagheterna är ett uttryck för en brist på erfarenhet i arbetarklassen i Bangladesh, pekar de också på behovet att ta till sig all erfarenhet från arbetarrörelsen i hela världen. Det är de revolutionära organisationerna i den kommunistiska vänsterns ansvar att bidra till utvecklingen av arbetarklassens medvetande om sin klassidentitet och sitt historiska mål: den kommunistiska revolutionen som ensamt kan göra ett slut på den brutala exploateringen av arbetarklassen inte bara i Bangladesh utan i hela världen.

Communist Internationalist, 13 juni 2006

(IKS sektion i Indien)

Det strategiskt viktiga Mellanöstern har länge stått i fokus för rivaliteten mellan stormakterna. Under första världskriget ledde Frankrike och Storbritannien ansträngningen att dela upp det sönderfallande ottomanska riket som stöddes av Tyskland. Under andra världskriget konfronterade Tyskland och dess lokala representanter Storbritannien och dess allierade. Efter kriget sköts både Storbritannien och Frankrike alltmer i bakgrunden av USA, som kom att konfrontera sin främsta rival Ryssland. En konfrontation där bägge sidor använde den arabisk-israeliska konflikten för sina syften.

Kollapsen av det ryska blocket 1989 ledde inte till fred i regionen. Tvärtom ledde de ökade ansträngningarna från amerikanskt håll att stärka sin kontroll över regionen, till ett ökande kaos i Irak, Afghanistan, Israel/Palestina och Libanon. Mellanöstern har blivit det mest framträdande slagfältet för ”allas krig mot alla” som nu dominerar de internationella relationerna. Vad detta innebär för befolkningen i området blir allt tydligare för varje dag som går, med skoningslösa massakrer på civilbefolkningen, krossande av hela infrastrukturen, ett sönderfall av hela nationer ned i blodiga sekteristiska och nationella konflikter. Mellanösterns lidande är en spegelbild av lidandet under kapitalismen i hela världen i frånvaro av en proletär revolution.

Ytterligare illustrationer av barbariet i Mellanöstern: 700 flyganfall över Libanon, över 1200 döda i Libanon och Israel, av dessa var 300 barn under 12 år, mer än 5000 skadade, mer än 1 miljon människor som tvingades fly från sina hem i krigsområdet samtidigt som många var för svaga eller fattiga för att kunna fly från krigsområdet och tvingades genomlida det dagliga bombardemanget. Hela byar och regioner lades i ruiner med överfulla sjukhus som följd. Utan att räkna in de militära kostnaderna för detta krig beräknas kostnaderna till 6 miljarder Euro.

För de krigförande parterna räknas balansräkningen på ett annat sätt. För Israel har det varit ett stort misslyckande och krossat myten om den oövervinnerliga israeliska armén, vilket inneburit ytterligare ett steg i försvagandet av det amerikanska globala ledarskapet. Samtidigt stärkt Hizbollah genom konflikten och har fått ett kraftigt stärkt anseende i regionen.

Men vem som än kortsiktigt tjänar på konflikten, har detta krig inneburit ytterligare ett utbrott i den våg kaos och lidande som sveper över Mellanöstern. Alla de imperialistiska makterna, stora som små, har spelat sin kriminella roll.

De är alla krigshetsare

Skärpningen av situationen i Mellanöstern uttrycktes redan av att ”terroristerna” i Hamas kom till makten över det palestinska området. Detta var framförallt en reaktion på den skärpta israeliska politiken i området vilken lett till en ”radikalisering” av stora delar av den palestinska befolkningen. Den bekräftades ytterligare av utbrottet av en öppen fientlighet mellan Hamas och Fatah. Israels reträtt från Gaza var inte ett steg mot fred utan ett sätt att stärka kontrollen för den mer betydelsefulla Västbanken.

Israels ”lösning” för att inte fastna i denna återvändsgränd var att ingripa mot det ökande inflytandet i södra Libanon för Hizbollah som finansieras och beväpnas av Iran. Förevändningen för att utlösa detta krig var att frita de två israeliska soldater som kidnappats av Hizbollah. Mer än två månader senare är de fortfarande tillfångatagna och FN (nu stödda av Jesse Jacksons ”oberoende” aktion) har precis startat förhandlingar om deras frisläppande. Det andra uttalade syftet för denna offensiv var att neutralisera och avväpna Hizbollah, vars räder in i Israel var ett ökande hot mot dess säkerhet.

Hursomhelst var detta som skjuta mygg med en kanon och inget av dessa två syften uppnåddes. Men Israel släppte förvisso loss sitt raseri över befolkningen i Libanon. Befolkningen i städerna och byarna i södra Libanon fick sina hem förstörda och tvingades att försöka överleva flera veckor med väldigt lite mat och vatten. 90 broar förstördes tillsammans med flesta vägarna och 3 elkraftverk. Den israeliska regeringen och armen upprepade hela tiden att den försökte ”skona civilbefolkningen” och massakrer som den i byn Kana var ”beklagliga olyckshändelser”, precis som de ökända ”collateral damage” (term myntat under Vietnamkriget för att i förmildrande och förledande ordalag beskriva ”oönskade” offer av civila och förstörelse av deras egendom) i Gulfkriget eller i kriget på Balkan. Faktum är att 90 procent av dem som dödades var civila.

Detta krig kan inte ha startats utan att USA gett sitt godkännande. Fast i kvicksanden i Irak och Afghanistan, med ”vägkarta” för fred mellan Israel och Palestina i spillror, lider USA motgång efter motgång i sin strategiska plan att in ringa Europa, där själva nyckeln till denna strategi är kontrollen över Mellanöstern.

I Irak, efter 3 års ockupation, står USA maktslösa inför landets drift mot ett fruktansvärt inbördeskrig, där den dödliga konflikten mellan rivaliserande fraktioner kostar upp emot 100 människoliv om dagen. Allt uttrycker en historisk försvagning av det av det amerikanska greppet över regionen, och är en del av ett allt större ifrågasättande av dess dominerande ställning i världen. Detta i sin skapar möjligheter för andra makter att öka sina imperialistiska ambitioner, med Iran i spetsen. Det israeliska angreppet fungerade som en varning för de andra makterna i regionen som Iran och Syrien och visar det nära samförståndet mellan Vita huset och den israeliska borgarklassen i denna fråga. Inom FN använde USA olika medel för att förstöra alla försök till en vapenvila, för att ge Israel tid att slutföra ”uppdraget” mot Hizbollah.

Trots att det aldrig var fråga om att Israel skulle stanna någon längre tid i Libanon, finns det ett nära släktskap mellan de metoder som Israel och USA använder och de problem som de leder till. Bägge dessa nationer ser sig tvingade att kasta sig in i militära äventyr, och båda fastnar i en omöjlig situation. Israel likväl som i USA beskyller politiker och generaler regeringen för att starta ett krig utan ordentliga förberedelser. Israel precis som USA upptäcker att man inte kan bekämpa en gerillagrupp som är utspridd inom befolkning på samma sätt som man bekämpa en reguljär nationell arme.

Liksom Hamas var Hizbollah i början bara en var många muslimska miliser, som skapades under den israeliska offensiven i södra Libanon 1982. På grund av sin shiitiska trosinriktning gynnades de av frikostiga bidrag från de iranska mullorna. Syrien stödde också dem och använde dem som en betydelsefull inrikes allierad i Libanon, i synnerhet efter det att Syrien under 2005 tvingades dra tillbaka sina trupper från Libanon. Hizbollah hade stor rekrytering genom att sina program av bidra med sjukvård, utbildning och socialhjälp till befolkningen, vilket var möjligt tack vare stöd från Iran. Idag fortsätter de att förstärka sitt inflytande genom sina program att betala kompensation till de människor som fått sina hus förstörda eller skadade av israeliska bomber. Det är värt att notera att många av deras rekryter är gatubarn mellan 10 till 15 år gamla.

För tillfället bildar Syrien och Iran ett enhetligt block bakom Hamas och Hizbollah. Iran i synnerhet hävdar sin ambition att bli en ledande imperialistisk makt i regionen. Genom att skaffa sig kärnvapen skulle de säkerligen uppnå en sådan status. Dessa ambitioner förklarar deras alltmer arroganta och aggressiva utspel, även dess intention att ”att radera ut Israel från kartan”

Cynismen hos alla stormakterna

Höjden av cynism och hyckleri nåddes av de som under den månad kriget pågick utropade ”sin vilja till fred” och sin ”maktlöshet”. Det är avskyvärd lögn. Det ”fredsälskande FN” är en ormgrop. De 5 permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd är de värsta rovdjuren på jorden. Det amerikanska ledarskapet över världen baseras på dess överlägsna militärmakt, och sedan Bush den äldre 1990 deklarerade en ny era av ”fred och välstånd” har en hel serie av amerikanska krigsinsatser utspelats: Gulfkriget 91, kriget på Balkan, ockupationen av Afghanistan och Irak. Storbritannien har agerat medhjälpare men för sina egna imperialistiska syften. De försöker återta det inflytande de hade i denna region ända fram till slutet på andra världskriget.

Ryssland som är skyldig till de mest fruktansvärda grymheter i under sina två krig i Tjetjenien, försöker återta det inflytande de förlorade efter Sovjetunionens kollaps. Försvagningen av USA väcker gamla imperialistiska ambitioner till liv. Det är därför som de stöder Iran och mer diskret Hizbollah.

Kina, som tjänar på sitt ökande ekonomiska inflytande, drömmer om att skaffa sig zoner av inflytande utanför Sydostasien och är för närvarande intresserade av Iran. Tillsammans med Ryssland har Kina saboterat flera FN-resolutioner om Iran som deras rivaler lagt fram.

När det gäller Frankrike har de lika mycket blod på sina händer. De deltog till fullo i Gulfkriget 1991, de stödde den serbiska sidan under krigen på Balkan och genom sin roll i FN hade de ett stort ansvar för massakern i Srebrenica 1993. Det har även varit inblandat i jakten på Talibaner i Afghanistan. Dödsfallet av två franska soldater från ”specialstyrkorna” har spritt lite ljus över ett agerande som har varit väldigt diskret framtill nu. (1)

Det är framöverallt i Afrika som den franska imperialismen visat sitt verkliga ansikte. Det var Frankrike som provocerade folkmordet i Rwanda genom uppmuntra likvideringen av Tutsis av de Hutu miliser som man tränat och utrustat.

Den franska borgarklassen har aldrig slutat att drömma om de tider när de delade sfärer av inflytande med Storbritannien i Mellanöstern. Efter att dess allians med Saddam Hussein underminerats av det första Gulfkriget 91 och mordet på deras skyddsling Massoud i Afghanistan, fokuserades de franska förhoppningarna på Libanon. De hade blivit brutalt utslängda från detta område under kriget 1982-3, först genom Syriens offensiv mot den libanesiska kristna regeringen, och sedan genom den israeliska ockupationen som leddes av ”slaktaren” Sharon och fjärrstyrdes av Uncle Sam. Det var denna offensiv av Västblocket som tvingade Syrien att lämna Östblocket. Frankrike har inte förlåtit Syrien för dess mord på den libanesiska premiärministern Rafiq Hariri februari 2005. Hariri var en god vän till Chirac och Frankrike.

Det är därför, trots sin strävan att få ett fotfäste i Iran genom att inta en undfallande attityd i förhållande till dem, som Frankrike beslutade att ställa sig bakom den amerikanska planen för Libanon, baserad på FN-resolutionen 1201 och hjälpte till att sätta upp FN-styrkan i Libanon. Trots tveksamheter från den franska militärledningen som var kritiska och sade att de franska utlandstyrkorna var ”överutnyttjade” (med nästan 15 000 soldater involverade på flera olika fronter som Elfenbenskusten, Tchad, Kongo, Djibouti, Darfur; Kosovo, Makedonien och Afghanistan) har den franska regeringen beslutat sig för att ge sig in i detta. De beslutade att öka sig deltagande i FN-styrkan från 400 soldater till 2000 soldater och med detta fått vissa fördelar i utbyte, framförallt mandatet att ha befälet över FN-styrkan på 15 000 man framtill februari 2007 och rätten att använda militärt våld om man blir angripen.

Den franska härskande klassen har fortfarande tveksamheter när det gäller att gå från en diplomatisk terräng till en militär i Mellanöstern. Den har fortfarande bittra minnen från en attack av shiitiska terrorister som attackerade Drakkar huset där franska trupper var inkvarterade. Denna attack ledde till att 58 fallskärmsjägare avled och att Frankrike drog sig tillbaka från Libanon. Idag står de inför en väldigt besvärlig uppgift FN-styrkans uppdrag är ge stöd till den väldigt svaga libanesiska armen (består av bara 15 000 soldater och har knappast återskapats) i dess försök att avväpna Hizbollah. Uppgiften blir väldigt svår med tanke på att Hizbollah har två medlemmar i den libanesiska regeringen och har kraftigt infiltrerad denna svaga arme. En orsak till att detta blir en svår uppgift är att Hizbollahs anseende kraftigt ökat genom att de lyckades motstå den israeliska armen och lyckades upprätthålla sin kapacitet skjuta missiller in över norra Israel under hela kriget.

Andra makter har också anslutit sig för att få ut så mycket möjligt av situationen. Italien har bidragit med den största militärstyrkan till FN-truppen i utbyte mot att få överta befälet över den efter februari 2007. Bara ett par månader efter det att Italien dragit tillbaka sina soldater från Irak, så skickar de ut nya trupper till Libanon, vilket visar Italiens imperialistiska ambitioner.

Det fullständiga fiaskot för Israel och USA i detta krig representerar ett betydelsefullt nytt steg i försvagningen av den amerikanska hegemonin. Men detta kommer inte på något sätt att dämpa de militära spänningarna. Tvärtom kommer detta bara att sporra de imperialistiska ambitionerna hos de andra makterna. Det enda perspektivet utifrån allt detta är ett ökande kaos och instabilitet.

Mellanöstern uttrycker på ett koncentrerat sätt krigets irrationalitet i den nuvarande perioden, där imperialismen dras från den ena alltmer destruktiva konflikten till nästa. Iran och Syrien står på krigsfot och situationen tvingar USA och Israel till ett alltmer fruktansvärt svar. Den israeliska försvarsministern har gjort klart att denna vapenvila bara är en paus för att förbereda nästa anfall för att definitivt slå ut Hizbollah.

Utvidgningen av krigszonerna över världen visar att kapitalismen oundvikligen dras ned i ett allt djupare barbari. Krig och militarism är kapitalismens sätt att leva.

Hur kan vi motsätta oss denna utveckling mot krig och barbari?

Klasskampen i denna region har inte försvunnit. Förra året var det stora demonstrationer i Tel Aviv och Haifa mot de ökande levnadsomkostnaderna och regeringens politik att öka militärutgifterna på den sociala budgetens bekostnad. Misslyckandet hos detta krig kommer sannolikt leda till nya uttryck för det sociala missnöjet.

På de palestinska territorierna kräver palestinska statsanställda att de eftersläpande lönerna betalas ut av Hamasregeringen.

”Runt 3000 tågade igår i Ramallah samtidigt som över 300 arbetslösa som krävde arbete och utbetalning av arbetslöshetsersättning slogs med kravallpolis i Gazacity och försökte storma parlamentsbyggnaden innan polisen sköt varningsskott med skarp ammunition. Hamas har fördömt strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri och sa att ilskan istället skall riktas mot Israel ’som genomför en blockad mot vårt folk’. Hamas hävdar att strejken inte 'har någon relation till det nationella intresset' och att den har samordnats av Fatahpartiet 'som har några band med de anställda' många fackföreningsledare är Fatahmedlemmar. Hursomhelst, bortsett från dessa partipolitiska manövrer är detta missnöje verkligt, med en arbetslöshet på mellan 30 - 25 procent av arbetsstyrkan, påverkade av det nuvarande stoppet för löneutbetalningar överlever över hälften av de arbetande på väldigt små inkomster. FN beräknar att 80 procent av befolkningen lever i fattigdom.”

libcom.org/news [30] 31/ 06

Även om Fatahpolitiker försöker att utnyttja detta missnöje, är detta en viktig utveckling eftersom den innebär en liten öppning i den nationella enhet som syftar till att kväva klasskampen på bägge sidor i denna konflikt.

Som ett svar på detta krig, har alla sorters bedragare, vilka många hävdat att de är ”socialister” fört fram att ”vi är alla Hizbollah” att arbetare skall stödja det legitima ”nationella motståndet” av det libanesiska folket eller å andra sidan argumenterat att Israel har ”rätt att försvara sig mot terrorismen”.

Detta är bara förevändningar för att mobilisera oss bakom den ena eller den andra sidan i ett imperialistiskt krig. Mot dessa lögner kan revolutionärerna endast föra fram att arbetarklassen inte har något fosterland, och att dess kamp verkligen inte ”har någon relation till det nationella intresset”, att under den imperialistiska epoken är alla krig imperialistiska och att arbetarklassen inte har något att vinna på att stödja den ena eller andra sidan i imperialistiska massakrer.

”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.

I Mellanöstern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellanöstern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som förs av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien, postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.”

(Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)

Dessa rörelser har kanske inte skapat lika mycket oväsen som de missillrar och bomber som regnat ned över Mellanöstern, men uttrycker det enda alternativet till kapitalismens ökande barbari, en framtid av en växande solidaritet mellan arbetare i kamp, som visar vägen mot ett samhälle baserat på solidaritet mellan alla människor

 

WR 2/9

1. Den ovanligt stora betydelse franska medier gett denna episod är utan tvekan kopplad till behovet att vänja den franska befolkningen vid tanken på ett franskt deltagande i den fredsbevarande styrkan i södra Libanon.

Läsarbrev – Nation eller klass?

”Hej ni kamrater! 

Följande hittas på ”autonomas” inlägg på ”nätet”:
'Som socialist värderar man klasskampen högt och respekterar människoliv. Anledningen till att vänstern är intresserade av att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak är Israels övervåld med imperialistiska och rasistiska undertoner, vilket är en självklarhet för vänstern att agera mot.'
Nu undras vad detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse. Sedan kan det ju också undras vad de också värderar klasskampen tillsammans med eftersom de förmodligen värderar klasskampen jämsides med annan sorts kamp.

Undrar om palestiniernas och libanesernas sak är helt och hållet utan imperialistiska och rasistiska undertoner, eftersom en nationell kamp är helt och hållet imperialistisk och kan inte vara annat, eftersom den kämpar för en (ny) nation; och av Hamas och Hizbollahs uttalanden om hur Israel måste utplånas (och med det de boende i detta i land) är det inte precis medmänniskor de anser judarna och de judatroende vara.

Men det anser inte vänstern här uppe heller (antingen de är vänstersvenskar eller invandrarvänster) eftersom de protesterar utanför en synagoga. Vad nu en synagoga som tillhör alla judatroende har med staten Israel att göra? Men de anser antagligen att är man judatroende är liktydigt skyldig till allt Israel gör. Lika knäppt som att demonstrera utanför en moské (som tillhör alla muslimtroende) om några muslimer begår hemska brott.
De autonoma skriver också om '... den förrådda arbetarrevolutionen i Iran och de förföljelser av vänstern som följde' Vad kan det vara för någonting? Störtandet av schahen för ett par decennier sedan? Jag vet att vänstern stödde detta, men jag har aldrig hört detta kallas för en arbetarrevolution.”

(Mail inkommet till IKS, med smärre språkliga rättningar)

IKS svar

Ditt brev tar upp flera väldigt viktiga politiska frågor som ställs i förhållande till situationen i Mellanöstern. I ditt brev tar du upp frågan hur man skall ställa sig till Israels attack på södra Libanon, men även till konflikten mellan Israel och Palestina. Vi tycker att du gör fler viktiga iakttagelser hur vänstern förhåller sig till denna konflikt. Men kanske den viktigaste frågan formuleras så här i brevet

”Nu undras vad har detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse”

Detta har under hela arbetarrörelsens historia varit en av de största och mest grundläggande frågorna. Hur skall arbetarklassen förhålla sig till krig och till s.k. nationell befrielsekamp?

Dessa frågor ställs konkret i förhållande till det fruktansvärda lidande och misär som är ett direkt resultat av de skärpta imperialistiska konflikterna i allt större delar av världen. Som du tar upp i sitt brev är vänsterns svar på denna fråga att ta ställning för den ena sidan i dessa konflikter. För att ge ett exempel, kunde vi vid en av demonstrationerna mot Israels angrepp på Libanon höra talarna hylla Hamas och Hizbollahs heroiska motstånd mot den israeliska imperialismen. Ett annat exempel är hur trotskisterna i Arbetarmakt kunde stödja Talibanerna i Afghanistan eftersom de gjorde motstånd mot den amerikanska imperialismen.

Enligt samma logik kunde trotskisterna under andra världskriget, ”kritiskt” stödja den brutala stalinistiska (och imperialistiska) regimen i Ryssland. Denna anti-imperialism har alltid varit en ideologisk fälla för arbetarklassen och ett sätt att blockera utvecklingen av dess klasskamp och leda in missnöjet till ett försvar av en borgerlig fraktion mot en annan. Du berör detta i sitt brev genom att visa att bägge sidor i konflikten mellan Israel och Hizbollah eller för den delen Hamas använder sig av nationalism och till och med rasism för att rättfärdiga sin krigföring. Detta är ett konkret exempel på hur vänsterns ”anti-imperialism” stödjer de mest reaktionära nationella rörelserna som alltid varit svurna fiender till arbetarklassens kamp. (1) Denna ”anti-imperialism” stor också i direkt motsättning till den konkreta klasskampen, något vi kunde se i Gaza: ”Under en strejk mot uteblivna löner på i Gaza city fördömde Hamas strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri.” (Från artikeln Krig i Mellanöstern: Vad är alternativet till det kapitalistiska barbariet? På annan plats i detta nr av IR) Detta visar även att arbetarklassen i sin klasskamp kommer i direkt konfrontation med det nationella intresset. Samma erfarenheter har arbetarklassen från t.ex. Spanien 1936 (se artikel i detta nummer), från ANC i Sydafrika, och alla de otaliga s.k. nationella befrielserörelsen från 1960-talet och framåt i Vietnam, Afrika, Kurdistan, Latinamerika, mm. Redan Marx konstaterade för 150 år sedan ”att arbetarklassen inte har något fosterland”.

Det är endast genom att utveckla sin klasskamp som arbetarklassen kan erbjuda ett alternativ till detta krig:

”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten. (Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)

Det är på detta sätt som det finns en koppling mellan klasskampen här hemma i Sverige och en solidaritet med offren för det imperialistiska kriget i Mellanöstern. Inte genom att som vänstern gör ta ställning för den ena sidan i en imperialistisk konflikt även om de framställs som en heroisk motståndsrörelse, som de olika rörelserna i Mellanöstern. Det är allmänt känt att till exempel Hizbollah är ett redskap för Irans imperialistiska intressen i regionen eller de olika palestinska rörelserna som är ett utryck för palestinska borgarklassens försök att skapa en egen kapitalistisk stat.

Mot denna nationalism och ”anti-imperialism” måste vi ställa den internationalism som den internationalistiska kommunistiska vänstern alltid kämpat för. Det vill säga att alltid försvara arbetarklassens internationella enhet. Detta visar tydligt hur stödet för ett ”nationellt motstånd” alltid står i en direkt motsättning till klasskampen och arbetarklassens intressen på kort och lång sikt. Arbetare i Palestina lever på grund av kriget i en desperat misär, samtidigt som arbetare i Israel lever under krigshot och ständiga attacker på sin levnadsstandard, som ett resultat av den israeliska statens krigsrustning. En verklig kamp mot imperialismen, ett uttryck för det kapitalistiska systemets förfall, kan endast ske genom en gemensam kamp mot utsugningen som utvecklas till en kamp mot det kapitalistiska systemet på en internationell nivå.

Till sist några korta rader om ”revolutionen i Iran”. Vi delar din uppfattning att det inte var en revolution i Iran som störtade Shahen 1979. Dock fanns det en omfattande kamp av arbetarklassen i Iran vid denna tid. Denna kamp dränktes och kuvades inte bara av Khomeinis islamister utan även av den iranska vänstern. Sant är att Khomeinis anhang genomförde en brutal repression mot vänstern när den fått makten, inte minst för att eliminera varje rival till makten. Återigen visade det sig att nationalism och ”anti-imperialism” (i Iran under täckmanteln av att först erövra demokratiska rättigheter - en typisk maoistisk slogan) är ett dödligt gift mot arbetarklassens kamp

Noter 1. Se t.ex. vår pamflett Nation eller Klass och artiklar i t.ex. International Review.  

Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.

Samtidigt, i och med Kominterns död, som sanktionerades av utropandet av ”socialism i ett land”, så hade majoriteten av arbetarklassens organisationer degenererat, gått över till borgarklassens läger eller helt enkelt upplösts. ”Kommunistpartierna” hade blivit transmis-sionsremmar för ”försvaret av det socialistiska fosterlandet” och den stalinistiska kontrarevolutionen. De enda röster som höjdes mot denna degenerering, som höll fast vid klasståndpunkter (som Bilan, den italienska kommunistiska vänsterns tidskrift mellan 1933 och 1938) kom från små minoriteter av revolutionärer.

Vänstern tvingar arbetarklassen att underordna sig den borgerliga staten

I Spanien fanns det fortfarande en fraktion av världsproletariatet som inte hade krossats, eftersom landet hade stått utanför det första världskriget och inte hade varit med om några revolutionära konfrontationer under perioden efter kriget. Spanien kom nu att utgöra hjärtat i en enorm manöver från borgarklassens sida, som hade ett gemensamt syfte att skilja arbetarklassen från dess klassterräng och dra in den i en rent militär och imperialistisk konflikt.

Genom sin geopolitiska position vid Europas gränser, med Medelhavet och Afrika på en sidan och Atlantenöddes av de två stora fackföreningarna på den andra, var Spanien en perfekt skådeplats för de imperialistiska spänningar som hade utvecklats genom den ekonomiska krisen. Detta gällde särskilt för den tyska och italienska imperialismen, vilka båda sökte etablera en starkare närvaro i Medelhavet och accelererade utvecklingen mot krig.

Därutöver var landets ålderdomliga strukturer, som hade skakats grundligen av den internationella ekonomiska krisen, en gynnsam jordmån för att kunna avleda arbetarklassen. Myten om en ”borgerlig demokratisk revolution”, som skulle utföras av arbetarklassen, hade använts under en tid för att inordna dem bakom alternativen ”republik eller monarki”, vilket i sin tur ledde till valet mellan antifascism och fascism.

Efter Primo de Riveras militärdiktatur, som utropades 1923 och som drog nytta av ett aktivt samarbete med den socialistiska fackföreningen UGT, slöt den spanska borgarklassen ”San Sebastian-pakten” 1930, vilket stöddes av de två stora fackföreningarna UGT och CNT – den senare dominerad av anarkisterna. Denna pakt lade fram riktlinjerna för ett ”republikanskt alternativ” till monarkin. Kort därefter, den 14 april 1931, tvingades kung Alfonso XIII att abdikera under hotet av en järnvägsstrejk, och Republiken proklamerades. Vi de efterföljande valen segrade en socialist-republikansk koalition. Den nya regeringen avslöjade snart sin arbetarfientliga natur. Våldsam repression användes mot de strejkrörelser som utbröt till svar på den snabbt stigande arbetslösheten och prisutvecklingen. Hundratals arbetare dödades eller sårades, särskilt i januari 1933 vid Casas Viejas i Andalusien. ”Socialisten” Azana delgav ordern: ”inga skadade, inga fångar, skjut sönder tarmarna på dem!”.

Denna blodiga repression mot arbetarkampen, i demokratins namn, vilken pågick under flera år, gjorde det möjligt för högerkrafterna att organisera sig, och ledde till att koalitionens regeringsförmåga avmattades. 1933 kom en högermajoritet i regering. En del av socialistpartiet, som blivit kraftigt diskrediterat genom sin delaktighet i repressionen, passade på tillfället att gå till vänster.

Förberedelserna för det imperialistiska kriget gjorde det nödvändigt att förvirra arbetarklassen, som fortfarande kämpade för sina intressen. Detta var det verkliga syftet med vänsterorganisationernas politiska aktivitet. I april-maj 1934 breddades strejkrörelsen ytterligare. Metallarbetarna i Barcelona, järnvägsarbetarna och framför allt byggnadsarbetarna i Madrid gick ut i väldigt beslutsamma strider. Inför dessa strider kom vänsterns hela propaganda att fokuseras på antifascismen, med syftet dra med arbetarna i en ”förenad front för alla demokrater”

1934-35 tvingades arbetarna in i en stor ideologisk kampanj runt de nya valen med målet att sätta upp en Folkfront för att möta den ”fascistiska faran”.

I oktober 1934 tvingades arbetarna i Asturien genom vänstern in i en självmordskonfrontation med den borgerliga staten. Deras uppror, och deras hjältemodiga motstånd i gruvdistrikten och industribältet i Oveido och Gijon, isolerades totalt genom socialistpartiet och UGT, som såg till att kampen inte spreds till resten av Spanien, i synnerhet inte till Madrid. Regeringen tog till trupper på 30 000 man, med stridsvagnar och flygplan för att kunna krossa de asturiska arbetarna, och startade en våg av repression i hela landet.

Folkfronten leder arbetarna in i massakern

Den 15 januari 1935 undertecknades Folkfrontens valallians av alla vänsterorganisationer, inbegripet halvtrotskisterna i POUM. De anarkosyndikalistiska ledarna i CNT/FAI övergav sina ”anti-parlamentariska principer” med en inställsam tystnad, som syftade till att stötta detta företag. Februari 1936 valdes den första folkfrontsregeringen. När en ny strejkvåg utvecklades, manade regeringen till lugn, och krävde att arbetarna upphörde med sina strejker, eftersom man sade att dessa spelade i händerna på fascisterna. Det spanska kommunistpartiet gick så långt att man sade att ”företagsledarna provocerar fram strejker i syfte att sabotera politiken”. I Madrid, där en generalstrejk bröt ut den 1 juni, hindrade CNT varje direkt konfrontation med staten genom att föra fram sin välkända paroll om självförvaltning. Denna självförvaltning syftade till att stänga in arbetarna i ”sin” fabrik eller by, särskilt i Katalonien och Aragonien.

När man anade att tiden var mogen, utropade militären, som leddes av Franco från Marocko, sitt ”Pronuncimento”. Franco hade tjänat som general åt den socialistdominerade Republiken.

Arbetarnas svar kom omedelbart: den 19 juli 1936 gick arbetarna i Barcelona ut i strejk mot Francos uppror, och gick en masse till militärförläggningarna för att avväpna detta försök, utan att bry sig om Folkfrontens order att låta bli. Genom att förena kampen för ekonomiska krav med den politiska kampen, kunde arbetarna hålla tillbaka Francos mordiska hand. Vid denna tidpunkt uppmanade Folkfronten till lugn: ”regeringen ger order, Folkfronten lyder”. Dessa paroller följdes på andra ställen. I Sevilla, där arbetarna följde regeringens order att vänta, slaktades de av armén.

Kapitalets vänsterkrafter ägnade sedan all sin energi för att dra med sig arbetarna bakom Folkfronten(1).

På 24 timmar hade den regering som förhandlat med Francos trupper och samarbetat i massakern på arbetarna installerat regeringen Giral, som presenterades som ”mer vänsterinriktad”, mer ”antifascistisk” och som ställde sin i spetsen för arbetarnas uppror för att enbart rikta in detta mot en konfrontation med Franco på en miltär terräng. Arbetarna beväpnades, bara för att skickas till fronten mot Francos trupper, långt bort från sin egen klass hemmaplan. Än mer försåtligt, satte borgarklassen upp fällan av den ”republikanska kapitalistiska statens försvinnande”, när denna i själva verket gömde sig bakom en pseudo-arbetarregering som syftade till att dra med arbetarna i den Heliga Unionen mot Franco genom organ som Centralkommittén för den Antifascistiska Milisen och det Ekonomiska Centralrådet. Denna illusion om en slags ”dubbelmakt” satt arbetarklassen i händerna på sina slaktare. De blodiga massakrer som sedan ägde rum i Aragon, Oveido och Madrid var resultatet av kriminella manövrer från vänstern och borgarklassens republikanska flygel, vilka lyckades kväsa arbetarklassens reaktion den 19 juli. Därefter enrollerades hundratusentals arbetare i anarkisternas och POUM-isternas antifascistiska milis, och skickades till den imperialistiska fronten för att bli slitna i stycken.

När man hade övergivit sin klassterräng, blev proletariatet underkastat krigets fasor och en fruktansvärd superexploatering i den antifascistiska krigsekonomins namn: lönesänkningar, inflation, ransoneringar, militarisering av arbetet, förlängning av arbetsdagen.

ÀI maj 1937 reste sig Barcelonas proletariat igen, men denna gång i desperation, och krossades av Folkfrontsregeringen, som leddes av det spanska kommunistpartiet och dess katalanska gren PSUC: Francos trupper gjorde halt för att låta stalinisterna ta hand om arbetarna.

”Den 19 juni  1936 lyckades Barcelonas arbetare, UTAN VAPEN, slå tillbaka attacken från Francos bataljoner som var BEVÄPNADE TILL TÄNDERNA. Den 4 maj led samma arbetare, NU BEVÄPNADE, ett större nederlag än i juli när man var tvungen att hindra Franco; det var den antifascistiska regeringen – som nu innehöll anarkisterna och som indirekt stöddes av POUM – som släppte lös repressionens avskum mot arbetarna” (Bilan 1938, i manifestet ”Kulor, maskingevär, fängelse: detta är Folkfrontens svar till Barcelonas arbetare”).

I denna fruktansvärda tragedi visade alla de så kallade arbetarklassorganisationerna inte bara, att de hade blivit integrerade i den borgerliga staten, utan också att de aktivt deltog i att krossa proletariatet: vissa, som PCE och PSUC, PSOE och UGT tog direkt på sig rollern som den borgerliga ordningens partier genom att avrätta arbetarna; andra, som CNT, FAI och POUM, genom att övertala arbetarna att lämna sin klassterräng i namn av den antifascistiska fronten och därmed kastade dem in i mördarnas armar, och ledde dem till den imperialistiska slakten. Närvaron av anarkistiska ministrar i den katalanska regeringen, och sedan i Caballeros centralregering var en kraftfull faktor för Folkfrontens förmåga att mystifiera arbetarna. Anarkisterna spelade en nyckelroll i att dölja den verkliga klassnaturen hos Folkfrontsregeringen: ”Både på en nivå av principer och av övertygelse, har CNT alltid varit mot staten, och en fiende till all form av regering. Men omständigheterna har ändrat den spanska regeringen och statens natur. Idag har regeringen, som ett instrument för att kontrollera de statliga organen, upphört att vara en förtryckande kraft mot arbetarklassen, precis som staten har upphört att vara ett organ som uppdelar samhället i klasser. Båda förtrycker folket mindre nu när CNT ingriper inom dem” (CNT-ministern Fredrica Montseny, den 4 november 1936).

Alla ledande organ i CNT deklarerade ett våldsamt krig mot de enstaka strömningar, som gruppen Durruttis Vänner, som trots stor förvirring, kämpade för att försvara revolutionära principer. Kamrater från dessa strömningar skickades till de mest utsatta delarna av fronten eller skickades i fängelse av den republikanska polisen.

Händelserna i Spanien gjorde klart vilka som verkligen stod på arbetarklassens sida och vilka som inte gjorde det. Demokrater, ”socialister”, ”kommunister” och till och med ”anarkister” inordnade sig i den borgerliga staten för det nationella kapitalet.

Kriget i Spanien fortsatte till 1939, och slutade med Francos seger: detta var vid samma tidpunkt som andra delar av världsproletariatet, besegrade av kontrarevolutionen, nu började tjäna som kanonföda i en ny imperialistisk världsmassaker. CB

Ursprungligen publicerad i Revolution Internationale 258, juli-augusti 1996.

Not:

1. Den spanska borgarklassens förmåga att anpassa sig inför arbetarklassens kamp kan illustreras av Largo Caballeros politiska bakgrund: som president i fackföreningen UGT sedan 1914 och socialistisk parlamentariker blev han statlig rådgivare åt diktatorn Primo de Rivera och sedan arbetsminister i den första republikanska koalitionsregeringen mellan 1931 och 1933. Han blev sedan en av de huvudsakliga arkitekterna bakom Folkfronten innan han nådde fram till de ”vänster”-ståndpunkter som gjorde honom till regeringschef mellan september 1936 och maj 1937.

Den brittiska polismannen som tillkännagav arresteringen av ett antal misstänkta i den senaste bombkonspirationen i Storbritannien påstod att gruppen hade planerat ”massmord på en ofattbar, aldrig någonsin tidigare gjord nivå”.

Om de nu verkligen planerade att förstöra massor av flygplan och flygplanspassagerare över de amerikanska städerna, innebär detta verkligen en plan för massmord. Metoderna hos Bin Laden och de s.k. ”jihadisterna” som beundrar honom är verkligen barbariets metoder. Offren för deras attacker är först och främst de utsugna och förtryckta, arbetarna, de fattiga. I New York, Madrid, London, Mumbai, Beslan. I Irak, varje dag, massakrerar den ”Islamitiska motståndsrörelsen” de som går till jobbet, de som försöker överleva dag för dag i ett fientligt samhälle. Faktum är att metoderna hos ”jihadisterna” är de samma som hos de ”otrogna” makterna som de påstår att de motsätter sig – d.v.s. USA, Storbritannien, Israel, Ryssland och så vidare.

Och precis som regeringarna i ”Väst” försöker att piska upp en islamofobi och rasism gentemot de som identifieras som muslimer, är jihadisternas svar på detta att predika rasism gentemot ”kafirerna” och i synnerhet mot judar, där de plockar upp nazisternas värsta lögner. Dessa ideologier används för att rättfärdiga massmord på ickemuslimer (men där också tusentals muslimer dör, som i dagens Irak). Jihadisterna är verkligen en spegelbild av Bush och Blair och dess ”krig mot terrorn”.

Men det vi vill peka på är, att terroristernas fruktansvärda handlingar mot oskyldiga vare sig är ”ofattbara” eller ”utan motstycke”. De makthavare som fördömer dessa senaste tänkta vidrigheter, genomför själva mycket värre skändligheter, eftersom de har så mycket större vapenmakt. Dessa är de demokratiska ”jihadisterna” som sitter i regeringen i världens ledande länder, och de är ansvariga för slakten på civila i en långt högre omfattning – i Irak, i Afghanistan, i Libanon, i Tjetjenien … Krigen som har påbörjats av de ”demokratiska” makterna är den mest avancerade formen av terror: vad annat kan man kalla det massiva militära användandet av militär styrka för att skrämma hela befolkningar?  Med vilket annat ord än terror kan man beskriva Israels förstörelse av Libanon, vad annat än terror var USA:s ”chockbombningar” av Irak år 2003, eller för den delen Churchills systematiska bombningar av Tyskland i slutet på andra världskriget?

Den ”demokratiska” staten manipulerar terroristerna

Imperialistiska krig är terror mot mänskligheten. Staterna som för dessa krig är själva mästare i att använda sig av samma skumma metoder som de ”terrorister” de säger sig bekämpa, och som de öppet använder sig av i den massiva terrorn som systematisk bombning innebär. Vilka var det som tränade Bin Laden att bekämpa Ryssland om inte det ”demokratiska” USA? Vem var det som använde sig av protestantiska ligor för att genomföra mord och bombningar i Nordirland? Det var det ”demokratiska” Storbritannien. Det var det ”demokratiska” Israel som var anfader till terrorister som Menachim Begin. Genom sina spioner och informatörer, kan den ”demokratiska” staten använda sig av terroristgängen även om de befinner sig på ”den andra sidan”. Trots den officiella polemiken mot ”konspirationsteorier”, finns det allt mer bevis som talar för att den amerikanska staten tillät Al-Qaida att genomföra sin attack den 11 september 2001; syftet – vilket redan hade dryftats av de ”Neokonservativa” teoretikerna – var att skapa ett nytt Pearl Harbour för att på så sätt rättfärdiga USA:s enorma imperialistiska politik i Afghanistan och Irak. Den ”demokratiska” staten kan också fabricera terroristkomplotter när i själva verket inga sådana existerar: Jean Charles de Menezes fick offra sitt liv för dessa (i kölvattnet på jakten på terrorister efter bomberna på tunnelbanan och bussar i London juli 2005, ö.a.) i Stockwell förra året. En massiv raid i Forrest Gate i juni var ytterst nära till att orsaka ytterligare en dödsolycka av ”misstag”.

Vare sig hoten är verkliga eller påhittade, kommer staten att använda sig av terroristernas aktiviteter för att stärka dess arsenal av repressiva lagar, och stärka sin enorma apparat av informatörer och övervakning.

Efter den 11 september 2001 erbjöd oss Bush ett falskt val: antingen är vi med honom eller med terroristerna. Idag ser miljoner människor vad Bush står för, men de har inte kommit ifrån det falska valet. Många unga människor som ser att världen vi lever i går mot en katastrof missleds till att tro att terrorism är det enda alternativet. Men det är ett falskt alternativ, en lika katastrofal återvändsgränd, och det gör dem till rekryteringsagenter i en självmordslik marsch mot imperialistiska krig. Detta är uppenbart i krigen som sker runt om i Mellersta östern, krig som också får återverkningar i USA och Europa.

Klasskampen är vår enda framtid

Konfronterad med det oåterkalleliga förfallet i dagens samhälle, som dyker allt djupare ned i krig och kaos, finns det en annan sida, som företräds av den utsugna klassen, proletariatet, den stora majoriteten av befolkningen, som inte har något intresse av att låta sig dras in i brodermord och interimperialistiska massakrer.

Konfronterad med den accelererande kollapsen av kapitalismen, som i varje del av världen visar att den hotar mänsklighetens överlevnad, finns det ett krig som fortfarande är värt att kämpa för: klasskriget. Att förena arbetarna i alla länder av olika etnisk bakgrund, gentemot de gangsters som allt mer förlorar kontroll över vår planet

Klasskampen, som många påstått är död och begraven, håller återigen på att bryta ut. Detta kan vi visa på genom en rad av händelser som nyligen ägt rum:

-         Bland stormötena och demonstrationerna hos de franska studenterna, massiva strejker på skolor och universitet, där folk med alla sorters hudfärg och trosläror kämpade tillsammans, och precis som 1968, skakade makten, i synnerhet när allt fler lönearbetare började solidarisera sig med studenterna;

-         I de vilda strejker som genomfördes av postanställda i Belfast i Nordirland, som officiellt både var ”protestanter” och ”katoliker”. Här marscherade de inofficiellt tillsammans på ”fiendegatorna” och utmanade den nationella konflikten och de paramilitära grupperna i bägge lägren.

-         Under strejken på Heathrow förra året, där lastningspersonalen gick ut i solidaritet med arbetarna på en cateringfirma på flygplatsen, förenades man över ras- och könsgränser, och gick ut i gemensam kamp, på grund av sitt gemensamma missnöje mot cateringbolagets tyranniska metoder. Genom att de gjorde detta, utmanade de fackföreningarnas kontroll.

 Dessa uttryck för arbetarklassens solidaritet utgör konturerna av mänsklighetens verkliga gemenskap, en gemenskap som utgörs av mänskligt agerande för och av människor, och inte längre religionens eller statens träldom.

World Revolution 060814

Under kapitalismens uppgångsperiod

1800-talet var den period då kapitalismen verkligen utvecklades, då kapitalismen använde kampen för allmän rösträtt och parlamentariskt agerande i kampen mot både aristokratin och borgarklassens egna bakåtsträvande fraktioner. Rosa Luxemburg visade på detta i en artikel ”Socialdemokratin och Parlamentarismen” som skrevs 1904:

”Parlamentarismen är långt ifrån att vara en absolut produkt av den demokratiska utvecklingen, av framstegen hos den mänsklige varelsen, och av liknande fina saker. Den är snarare, en historiskt bestämd form av borgarklassens klassherravälde, och – vad som endast är motsatt till detta styre – av dess kamp mot feodalismen. Borgerlig parlamentarism kommer bara finnas så länge som konflikten mellan borgarklassen och feodalismen består”.

När det kapitalistiska produktionssättet utvecklades, när borgarklassen avskaffade träldom och utvidgade lönearbetet för att tillfredställa utvecklingen av dess egen ekonomi, var parlamentet arenan för kampen mellan olika partier, klickar, och representanter för borgarklassen, vilka beslöt om samansättningen och inriktningen hos regeringen.

Arbetarna hade varken fri yttranderätt eller rätt att organisera sig. Tack vare impulserna som den 1:a Internationalen och sedan den 2:a Internationalen innebar, utkämpade arbetarna mycket långa och hårda strider för att skapa förbättringar i sina levnadsvillkor (arbetsdagen förkortades från 14 eller 12 timmar till 10 timmar om dagen, barnarbete förbjöds eller farligt arbete för kvinnor). Så länge som kapitalismen fortfarande var ett expanderande system, stod dess revolutionära störtande ännu inte på dagordningen. Det var därför kampen för ekonomiska krav, genom fackföreningarna, eller kampen av de politiska partierna i parlamentet, gjorde det möjligt för arbetarna att vinna reformer som var till dess fördel, inom systemet:

”Deltagande i parlamentet möjliggjorde för klassen att använda sig av sin press för reformer, att använda valkampanjerna som ett medel för propaganda och agitation för det proletära programmet, och använda parlamentet som en tribun för att fördöma skamligheten hos den borgerliga politiken. Detta är varför att kampen för allmän rösträtt under 1800-talet i många länder var bland de viktigaste runt vilken proletariatet organiserades”.(1)

Detta var de ståndpunkter som Marx och Engels försvarade under hela kapitalismens uppgångsperiod, för att förklara deras stöd för proletariatets deltagande i valen.

Den anarkistiska strömningen motsatte sig denna politik, som grundades på en historisk vision och en materialistisk historieuppfattning. Anarkismen utvecklades under andra halvan av 1800-talet som en produkt av småborgerliga skikt (hantverkare, affärsidkare, småbönder) mot processen av proletarisering, vilken hade berövat dem från deras tidigare ”oberoende”. Anarkisternas uppfattning om en ”revolt” mot kapitalismen förblev fullständigt idealistisk och abstrakt. Det är således ingen tillfällighet att många anarkister, inklusive denna strömnings legendariska figur – Bakunin – inte ansåg proletariatet som revolutionärt, utan tenderade att ersätta det med den borgerliga termen ”folket”, som omfattade alla de som led under kapitalismen, oavsett om deras roll i produktionsförhållandena. Inte heller spelade deras förmåga att organisera sig eller förstå sig själva som en social kraft någon roll.

Enligt en sådan logik, är enligt anarkisterna revolutionen alltid möjlig, och i konsekvens med detta, kan all kamp för reformer inte vara något annat än ett hinder för det revolutionära perspektivet. För marxismen, håller inte denna ytliga radikalism, eftersom den uttrycker:

” Anarkisternas oförmåga att förstå den proletära revolutionen, den direkta kampen för kommunismen var ännu inte på dagordningen eftersom det kapitalistiska systemet ännu inte hade uttömt sin historiska mission, och att proletariatet konfronterades med nödvändigheten att konsolidera sig självt som klass, att tvinga fram alla reformer som de kunde från borgarklassen i syfte, framförallt, att stärka sig självt för den kommande revolutionära kampen. I en period under vilken parlamentet var en verklig arena för kamp mellan olika fraktioner av borgarklassen, kunde proletariatet tillåta sig att träda in på denna arena utan att för den skull underordna sig den härskande klassen. Denna strategi kom att bli omöjlig när kapitalismen trädde in i sin förfallande, totalitära fas” (2)

Frågan om valen under kapitalismens förfallsperiod efter 1914

I början av 1900-talet hade kapitalismen erövrat världsmarknaden och utmanande gränserna för sin geografiska expansion. Genom att den gjorde detta, ställdes den också mot de objektiva begränsningarna för marknadens utökande, och med begränsningar för avsättningen av deras egna produkter. Kapitalistiska produktionsförhållanden blev förvandlade till ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Kapitalismen som helhet gick in i en period av världsomfattande kriser och världskrig.(3)

Detta aldrig tidigare skådade kaos i det kapitalistiska samhället ledde till en omfattande förändring av borgarklassens politiska liv, av hur dess statsapparat fungerar och villkoren och medlen för den proletära kampen. Staten får en dominerande roll eftersom det enbart är den som kan vidmakthålla ”ordningen” och sammanhållningen i ett kapitalistiskt samhälle som håller på att falla sönder av inneboende motsättningar. Det blir allt mer uppenbart att de borgerliga partierna är instrument för den kapitalistiska staten, och att dessa partiers roll är att göra statens politik mer acceptabel. Det första världskrigets absoluta krav och de nationella intressena gjorde en demokratisk debatt i parlamentet omöjlig, och den påtvingade en rigid disciplin hos alla fraktioner av den nationella borgarklassen. Detta sakernas tillstånd kom att bli permanent och än mer framträdande efter att kriget tog slut. Den politiska makten tenderade alltså att skifta från en legislativ (lagstiftande) till ett exekutiv (verkställande) funktion, och det borgerliga parlamentet blev ett tomt skal som var berövat alla verkliga beslut. Denna verklighet illustrerades klart av den Kommunistiska Internationalen 1920 på dess andra kongress:

”Attityden hos den Kommunistiska Internationalen gentemot parlamentarismen är bestämd, inte genom en ny doktrin, men genom förändringen av parlamentets egen roll. Under den tidigare epoken spelade parlamentet till en viss del en historiskt progressiv uppgift som ett verktyg för att utveckla kapitalismen. Under de nuvarande villkoren av otyglad imperialism, har parlamentet förvandlats till ett verktyg för lögner, lurendrejeri, våld och ett evinnerligt tjatter (…) Under nuvarande villkor, kan parlamentet, för kommunisterna, inte på något vis bli en arena för kampen för reformer, för förbättrandet av arbetarklassens positioner, så som var fallet under vissa tider i den tidigare perioden. Centrumet och tyngdpunkten för det politiska livet har nu förflyttats slutgilltigen och fullständigt utanför parlamentets ramar.” (4)

Sedan dess, är det omöjligt för borgarklassen att skapa några verkliga och varaktiga reformer för arbetarklassen på något som helst område, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Tvärtom, proletariatet är utsatt för allt större umbäranden, fattigdom, utsugning och barbari. Revolutionärerna insåg vid den tiden att kapitalismen hade nått sin historiska begränsning och att den hade trätt in i dess period av nedgång och förfall, vilket uttrycktes genom första världskrigets utbrott. Sedan dess finns det bara ett alternativ: Socialism eller Barbari. Epoken av reformer var definitivt stängd, och arbetarna hade inte längre något som helst att tjäna på den parlamentariska terrängen.

Men ändock, utvecklades en avgörande debatt inom den Kommunistiska Internationalen under 1920-talet, angående möjligheten att använda den ”revolutionära parlamentarismen” som ”taktik”, detta var den linje som försvarades av Lenin och Bolsjevikpartiet. Erfarenheterna från det förflutna fortsatte att väga tungt på arbetarklassen och dess organisationer när de konfronterade en hel rad av frågeställningar som ställdes genom kapitalismens inträde i sin förfallsperiod.

Det imperialistiska kriget, den proletära revolutionen i Ryssland, och sedan tillbakagången för den proletära kampen i hela världen under 1920-talet, allt detta ledde Lenin och hans kamrater till idén om att de skulle kunna vara möjligt att förstöra parlamentet inifrån, eller använda parlamentet som en tribun, på samma sätt som Karl Liebknecht hade använt den tyska riksdagen –Die Reichstag – för att fördöma det imperialistiska första världskriget. Faktum är att denna ”taktik” kom att leda den Kommunistiska Internationalen till fler och fler kompromisser med den härskande klassens ideologi. Dessutom, i och med isoleringen av den ryska revolutionen, blev det omöjligt att sprida revolutionen till det övriga Europa efter det att de tyska arbetarna hade blivit krossade. Detta ledde till att Bolsjevikpartiet och Internationalen, och därefter de andra kommunistpartierna, gick mot en allt mer otyglad opportunism. Detta ledde i sin tur till att kommunistpartierna avsade sig de revolutionära ståndpunkterna vid den Kommunistiska Internationalens två första kongresser, de utvecklade en allt större degenerering på de kommande kongresserna, vilket till slut ledde till förräderiet och stalinismens framträdande, spjutspetsen för den segrande kontrarevolutionen.(5)

De flesta vänsterfraktioner inom kommunistpartierna reagerade mot denna degenereringsprocess. Den första bland dem var den Italienska Vänstern ledd av Bordiga, som redan var emot valdeltagande 1918. Till att börja med känd som den ”abstentionistiska kommunistiska fraktionen”, blev den formellt konstituerad efter Kongressen i Bologna i oktober 1919, och genom ett brev som sändes till Moskva från Neapel deklarerades att ett sant parti som sökte medlemskap i den Kommunistiska Internationalen bara kunde grundas på en antiparlamentarisk grundval (6). Den tyska och holländska kommunistiska vänstern kom i sin tur att utveckla sin egen kritik av parlamentarismen och förkasta den på ett mer systematiskt sätt. Anton Pannekoek förkastade tydligt varje möjlighet av att använda sig av parlamentet på ett revolutionärt sätt, eftersom om man skulle göra detta skulle detta enbart leda revolutionärerna till kompromisser och eftergifter till den dominerande ideologin. Det skulle bara ge ett imaginärt intryck av liv i en institution som redan var döende, och uppmuntra arbetarnas passivitet, när revolutionen i motsatts till detta kräver ett aktivt och medvetet deltagande av hela proletariatet när den skall störta kapitalismen och skapa ett kommunistiskt samhälle.

Under 1930-talet, skrev den italienska vänstern i sin tidskrift Bilan på ett konkret sätt hur franska och spanska arbetare hade avletts från sin egen klassterräng genom det parlamentariska skådespelet. Bilan deklarerade alldeles korrekt att ”taktiken” hos Folkfronten 1936 möjliggjorde för borgarklassen att mobilisera proletariatet som kanonmat i det andra världskriget. Vid slutet av denna fruktansvärda människoslakt, var det den franska kommunistiska vänstern (Gauche Communiste de France) som gav ut tidskriften Internationalisme (från vilket IKS härstammar) vilka fördömde mest tydligt ”taktiken” med ”revolutionär parlamentarism”:

”Politiken med revolutionär parlamentarism spelade en betydande roll för korrumperandet av partierna i den 3:e Internationalen (Kommunistiska Internationalen, ö.a), och de parlamentariska fraktionerna tjänade som bastioner för opportunismen lika mycket i den 3:e Internationalen så som i den 2:a Internationalen. Sanningen är den att proletariatet i sin kamp för frihet, inte kan använda ett ”medel för politisk kamp” som är specifikt skapat av den härskande klassen och som är till för förslavandet av proletariatet (…) Som en verklig aktivitet, har den revolutionära parlamentarismen aldrig existerat, av den enkla anledningen att när proletariatet genomför sitt revolutionära agerande, förutsätter detta dess mobilisering som en klass utanför kapitalismen och inte att den gör ställningstaganden inom det kapitalistiska samhället”. (7)

Sedan dess, är anti-parlamentarism, icke deltagandet i valen, en klasslinje som skiljer proletära organisationer från borgerliga organisationer.  Under dessa villkor har under mer än 80 år, valen använts runt om i världen och av regeringar av alla politiska färger för att avleda arbetarnas missnöje i en fullständigt steril terräng och ge trovärdighet till myten om ”demokratin”. Det är ingen tillfällighet, i motsatts till 1800-talet, att de ”demokratiska” staterna gör stora kampanjer mot att folk inte röstar och mot motviljan med de politiska partierna, eftersom arbetarnas deltagande i valen är avgörande ifall de demokratiska illusionerna skall upprätthållas. Valen som nu sker i Sverige, Schweiz eller Belgien är konkreta exempel på detta.

D och Lurch (bearbetning av artikel i International Review 122) september 06

 

Noter

1. IKS Plattform.http:://sv.internationalism.org/plattform.
2. Se artikeln ”Anarchism or Communism [35]” i International Review 79.
3.   Se vår pamflett ”Kapitalismens förfall”
4. The Second Congress of the Communist International, “Theses on the Communist Parties and Parliamentarism”. New Park Publications Ltd, 1977
5. Se vår pamflett på franska: ”La terreur stalinienne: un crime du capitalisme, pas du communisme”.
6. Det var det underförstådda stödet från Internationalens 2:a Kongress som tillät den abstentionistiska fraktionen att komma ur sin ställning som en isolerad minoritet. Se vår bok The Italian Communist Left.
7. Läs artikeln från juli 1948 i Internationalisme, den finns återutgiven i International Review nr 36

 

 

 

Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.

Den gamla regeringströtta socialdemokratin skall nu efter årtionden av attacker på arbetarklassen förvandlas till arbetarklassens företrädare. ”Arbetarpartiet” moderaterna och den borgerliga alliansen vann valet på att peka på misshälligheter och på att skapa nya jobb.

Det gamla ”arbetarpartiet” med övriga vänstern och facken i släptåg försöker hämta sig och repa nytt mod genom att - något minst sagt ovant - spela oppositionsrollen. Man pratar om ”systemskifte” precis som man gjorde innan valet och försöker frammana bilden av en vänster som står på arbetarnas sida och en höger som står på storfinansens sida.

Vi måste medge att det inte blir lätt uppgift att över en natt skaka av sig sitt långa regeringsinnehav. Kritiken måste väl trots allt vänta lite, om vi inte minns fel så har ju dagens system vidmakthållits av sossar, miljö- och vänsterparti, ett system som inte bara producerar arbetslöshet, miljöförstöring, psykisk och social misär, utan i världen i övrigt krig, massmördande, svält, epidemier och katastrofer.

Det system vi talar om är ett världsomspännande system – den globala kapitalismen – ett system drar med sig en allt större del av mänskligheten ned i ett morras. Vi kan inte tala om ett systemskifte för att den borgerliga alliansen vann valet i Sverige. Det stod överhuvudtaget aldrig på dagordningen under valet. Inget av partierna i valet ville avskaffa kapitalismens utan bara bygga sin variant. Valet syftade istället till att stärka det kapitalistiska systemet genom att stärka tilltron till den i demokrati maskerade diktaturen – kapitalets diktatur över arbetarklassen.

Den nya regeringen har föresatt sig att genomföra alla obehagliga beslut redan från start. Det passar säkert också som hand i handske för vänstern, då detta ger en bra start för dess rollbyte. Frågan för dem är hur de skall kunna framstå som radikala eller ett alternativ för arbetarna trots att man inget har att erbjuda dem. Ja, naturligtvis genom måla upp ett spöke som är etter värre.

Traditionellt har vänstern alltid använt det gamla ”högerspöket”, men det gick inget vidare i valet, vänstern skulle helt enkelt bort, inte minst för att upprätthålla någon form av skendemokrati och hålla borta den obehagliga känslan och bilden – som kopierad från de forna öststaterna - av en enpartistat med enväldiga potentater vid rodret.

Det s.k. välfärdssystemet har varit ett starkt varumärke för socialdemokratin, trots att man de senaste decennierna gått i bräschen för dess nedmontering, speciellt när gäller det som direkt påverkar arbetarklassen levnadsstandard och hälsa. Glöm inte bort att det var socialdemokratin som försämrade eller vägrade ”återställa” bland annat anställningsvillkoren, a-kassan, sjukförsäkringssystemet – inte minst genom hetsjakten på de mest sårbara och som har minst möjligheter att värna sig i samhället, de sjuka – samt tandvårdförsäkringen och pensionerna.

När man nu pratar om ”systemskifte” så åsyftar man naturligtvis inte detta utan vad ”högerspöket ” gör. Förslagen på försämrad a-kassa från den nya regeringen passar väl in i profileringen av den nya oppositionen.

Sossarna och fackets nymornade ”militans” syftar förutom till att putsa upp sin skamfilade fasad till att förhindra varje verkligt motstånd mot försämringarna i a-kassan. Detta är uppenbart genom att titta på hur man genomfört sina ”mobilisering”. Demonstrationer då arbetare är på jobbet, sena kallelser – så att enbart de parti- och facktrogna skall komma - uppsplittring mellan facken, t.ex. mellan LO och syndikalisterna om ”politisk strejk”. Facket och vänstern kommer inte på några villkor att försvara arbetarna, utan gör allt för att försvåra och ta udden av varje försök till mobilisering och motstånd.

En annan variant av denna ”kamp” är anmälningar till KU eller till EU-kommissionen när det gäller a-kassan. Verkliga parodier på kamp som bara syftar till att avleda fokus till en fråga om procedur (dåligt beslutsunderlag, forcering av beslut), som om det vore acceptabelt om bara allt haft sin gilla gång?

I slutändan handlar det om att ”försvara demokratin”. Regeringen å sin sida upprepar sitt tema om och om igen – vi sade detta under valrörelsen och vi kommer att genomföra det då vi fått mandat för detta i valet, osv. Så spelar man vidare på de demokratiska illusionernas positiv.

Fallgroparna är grävda, fällan är riggad. Nu skall kampen fångas in i vänsterns kvävande famn vare sig det handlar om demonstrationer och strejker eller om påhejande av kämpande demokrater i KU eller i EU. Allt är naturligtvis regeringens och ”högerspökets” fel, ett systemskifte och hot mot välfärdssystemet.

Och inte är det förvånande att den nya regeringen ger sig på arbetarklassen, precis som sossarna alltid gjort. I detta är de av samma skrot och korn. Men den nya regeringen gör det med en annan ny, lite ”fräschare” retorik, påhejade av gälla och upphetsade röster från allehanda tankesmedjor.

Försämring i a-kassan skall bidra till att skapa nya jobb - hur nu den ekvationen skall gå ihop? Det är kanske är samma ekvation som sossarna använt för förvandla sjuka till friska genom att dra in sjukpenningen, eller en annan variant på sossarnas försök att minska arbetslösheten genom att dölja den i åtgärder, förtidspensioner, sjukskrivningar eller helt frankt genom att definiera bort den i statistiska manipulationer?

Kanske är man bara arbetslös om man får a-kassa? Kanske kan man få evigt liv så länge man inte blir dödförklarad? Hursomhelst så är borgarklassens enda chans att ”minska” arbetslösheten antingen genom att dölja den och stoppa den under mattan som sossarna gjort eller genom att skapa ”jobb” med svältlöner. Försämringen av a-kassan är ett sätt att minska statens kostnader för arbetslösheten som är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men den är också ett sätt att sänka den allmänna lönenivån på de sämst betalda jobben.

Den nya retoriken för näringslivspolitiken bygger på mantrat att konkurrens aldrig kan skada, att privat ägande och vinstintressen alltid är bra, medan den gamla – lika falska – vänsterretoriken byggde på mantrat att statligt var bättre och mer humant. Förövrigt har ju redan vänstern byggt påfartsvägarna till den nya autostradan som regeringen rullar upp på mot privatiseringens och konkurrensens förlovade land.

Sanningen är att varken statligt eller privat ägande är mer ”humant” eller ”effektivt”. Det statliga ägandet har ju ofta uppstått därför att ett privat ägande har misslyckats, antingen gått i bankrutt – t.ex. så uppstod Nordea ur askan av 30-talets börskrasch eller i en oförmåga att skapa en vettig infrastruktur utan stora statliga investeringar (järnvägar, flyget, telemarknaden, elmarknaden) men inte minst av militära skäl var det viktigt för staten, speciellt efter andra världskriget, att bygga upp en stark infrastruktur som en del av totalförsvaret. Förstatliganden var en del i att möta den kapitalistiska krisen och bygga upp samhället för att förbereda kriget, kapitalismens ”lösning” på den ekonomiska krisen. Slutet på det kalla kriget har ändrat förutsättningarna för detta krig genom upplösningen av de militära blocken. Statskapitalismen får en annan skepnad genom att man minskar det direkta statliga äganden av vissa viktiga infrastrukturer, speciellt i ett land som haft ett kraftigt statligt ingripande i ekonomin. Detta betyder inte att staten kommer att släppa kontrollen över dessa sektorer, men att det sker på ett annat sätt än genom ägande.

Det är sossarna som avreglerat elmarknaden, med höjda priser och liten konkurrens som följd, satt igång privatisering av sjukvården – visserligen med en stopplag för vinstdrivande sjukhus – med följd att några få kunnat förhandla till sig bra avtal och snabbt kunnat stoppa miljonbelopp i fickan.

Det är sossarna som påbörjat avregleringen av bostadsmarknaden genom att sätta igång utförsäljningen av den s.k. allmännyttan, det är sossarna som grundlurade svenska folket med ”folkaktien Telia”, osv. Sossarna ligger också bakom avregleringen av posten, inrikesflyget, järnvägarna, så man kan knappast anklaga sossarna för att vara ett parti som är emot avregleringar (1). I själva verket är det sossarna som gått i bräschen avreglering och privatiseringar.

Nu gasar den nya regeringen på med utförsäljningen av statliga bolag som Vattenfall, Telia/Sonera och SBAB, allt för att få in snabba pengar i statskassan. Nu ser det nästan ut som om statliga bolag är på rea, kanske försöker man tävla med sossarna i sin avregleringsiver? Men egentligen slutför de bara vad som förberetts av sossarna, kanske inte i den takt och med den eftertanke som sossarna tänkt sig.

Omreglering av apoteksmonopolet kommer knappast, precis som tidigare omregleringar, leda till lägre konsumentpriser, men naturligtvis skapa nya möjligheter att roffa åt sig feta inkomster för både tillverkare, grossister och nya apotek och låta handeln gotta sig åt en ny inkomstskälla med goda marginaler. Naturligtvis kommer man att passa på att genomföra en del försämringar för konsumenterna, där den största delen är äldre och sjuka människor, som troligen får allt svårare att betala sina läkemedel. Redan idag hämtar många inte ut sina läkemedel därför att de inte har råd.

På skolans område blåser nya kravvindar i Folkpartiets skrämmande framtidsvärld. Mera krav och prov redan i tidig ålder skall sålla ut de dugliga från de odugliga, vilket bara kommer att leda till att plugghysterin tilltar och klasskillnaderna kommer att bli tydligare och sortera ut de som har dåligt stöd hemma. Kanske får vi se en folkpartistisk speciallitet – snoka i elevernas datorer?

Vad är alternativet för arbetarklassen?

Kampen mot CPE i Frankrike för ett år sedan har redan visat vägen – endast genom att ta saker i egna händer och mobilisera mot och utanför facket och vänstern – kan arbetarklassen försvara sig mot försämringarna. Studenterna i Frankrike tog kontakt med de arbetslösa i förorterna och äldre arbetare solidariserade sig med studenternas kamp mot CPE. Det var denna solidaritet som ledde till att den franska staten tvingades backa.

Under 2006 har vi sett allt fler tecken på utvecklingen av en massiv kamp, som t.ex. de 2 miljoner textilarbetarna som gick ut i strejk Bangladesh mot outhärdliga arbetsvillkor, eller metallarbetarna i Vigo i Spanien.

Arbetarna i Sverige kan också utveckla sin egen kamp mot attackerna på dess levnadsstandard och deras arbetsvillkor, inte minst mot hotet om en ökande arbetslöshet.

En gemensam kamp och solidaritet mellan alla arbetare - oavsett om de är med i facket eller ej eller i vilket fack, har ett jobb eller är arbetslösa, sjuka eller friska, yngre eller pensionerade - är nyckeln till en effektiv försvarskamp.

Det visar dagens kamp i olika länder och det visar all erfarenhet från arbetarklassens historiska kamp.

Hilding

Noter

1. Enligt en utredning av Dan Andersson, den förre LO-ekonomen, är resultatet av avregleringarna:

”På alla de avreglerade marknaderna utom telemarknaden har priserna ökat mer än konsumentpriserna i genomsnitt efter avregleringen. Avregleringarna har många gånger inneburit en omfördelning mellan konsumenterna med fördelar främst för storkonsumenter och företag som köper exempelvis posttjänster.” (Från Uppsala Nya Tidning 2005-01-17, TT, ’Avreglering missgynnade konsumenterna’).

Knappast en politik som gynnar arbetare?

Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.

Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.

Detta har lett till stora protester från framförallt facket, där i synnerhet det syndikalistiska SAC varit väldigt aktivt. De organiserade i November en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan. Denna strejk var närmast av symbolisk natur eftersom endast SAC medlemmar deltog.

Desto allvarligare var att denna aktion faktiskt ledde till en uppsplittring av arbetarna - mellan de som tillhörde SAC och som hade laglig rätt att delta i strejken och den stora majoriteten arbetare som tillhör LO och riskerade avsked om de deltog.

För att ytterliggare förstärka denna splittring gick LO: s ordförande Vanja Lundby-Wedin ut och fördömde denna ”politiska strejk”. Istället ordnade LO den 14:e december en egen protestdag!

Vi skall i denna artikel diskutera denna attack på hela arbetarklassens levnadsstandard som försämringen av a-kassan innebär, men framförallt koncentrera oss på frågan om hur arbetarklassen kan försvara sig mot denna typ av attacker.

Försämringar av Arbetslöshetsersättningen

Det första man måste konstatera är att det finns en rad myter om hur bra a-kassa vi har här i Sverige. En av dessa myter är till exempel att man skulle få 80 procent av lönen i ersättning när man blir arbetslös. Men då det s.k. inkomsttaket i systemet är väldigt lågt, får de flesta inte mer än 50-60 procent i ersättning när de förlorar jobbet. Den nu aviserade sänkningen sker alltså från en redan låg nivå.

Den andra stora myten som framförallt facket och vänstern för fram är att det skulle vara en försäkring som finansieras av försäkringstagarna själva. I själva verket är ett system som helt finansieras och kontrolleras av staten.

Detta har betydelse, därför att denna fråga förs fram som den allra viktigaste för arbetare i denna situation - en direkt attack på dess levnadsstandard - att försvara en statlig institution som a-kassan bara därför att den förvaltas av facket. Med detta menas att det viktigaste idag är att försvara a-kassan som institution och INTE  diskutera hur vi skall kunna ta upp kampen för att försvara oss mot alla de försämringar av vår levnadsstandard som haglar över oss.

För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att vidga horisonten. Det  viktigt att vara medveten om att detta inte är något som händer bara i Sverige, utan liknande försämringar av välfärdssystemen genomförs i runtom i Europa. Vi ser hur dessa attacker sker både från högerregeringar som i Tyskland eller i Frankrike av ”socialistiska”, eller av andra politiska varianter som i Italien eller Spanien eller av ”Arbetarregeringen”  – Labours -   i Storbritannien.

Överallt ser vi hur den kapitalistiska krisen tvingar den härskande klassen (oavsett partifärg) att genomföra allt hårdare attacker på arbetarklassens levnadsvillkor.

Samtidigt ser vi en utveckling runtom i världen av att arbetare börjar ta upp kampen för att försvara mot dessa attacker.

I Frankrike i våras skedde omfattande demonstrationer och protester mot en lagstiftning som skulle göra det lättare att avskeda unga arbetare. Den viktigaste erfarenheten från denna rörelse var dess självständighet, där alla besluten togs på öppna stormöten. En annan viktig erfarenhet var dess medvetna strävan att sprida kampen.

Den av massmedia nedtystade metallarbetarstrejken i den spanska staden Vigo i under våren 2006 visade proletariatets eget sätt att föra kampen, där arbetarna organiserade massiva stormöten för att besluta hur kampen skulle kunna föras (1).

Dessa exempel är viktiga för att ge ett perspektiv på hur arbetarklassen kan kunna föra sin klasskamp på sina egna villkor.

Detta perspektiv gör möjligt för oss att diskutera den proteströrelse som varit mot försämringarna av a-kassan i Sverige sedan valet i höstas.

Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck. Detta var tydligt i fallet då SAC uppmanade till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen?

Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet.

Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.

”SAC: s centrala varsel innehöll en unik möjlighet för även LO-anslutna att delta lagligt i en politisk strejk men förutsatte att LO-medlemmarnas centralorganisation åtminstone ställde sig neutrala till denna möjlighet. Men när LO nu gått ut och öppet tagit avstånd från strejken och t o m varnar sina egna medlemmar för att delta i strejken har vi mycket liten möjlighet att få arbetsdomstolen (AD) att godkänna den del av strejkvarslet som omfattade er i andra fackföreningar.”

(Budkavel 061112)

Detta visar tydligt det försåtliga i SAC: s politik, när man säger ”att titta vi kan strejka, men inte ni som är med i fel fackförening” och att ”avgörandet ligger hos LO: s ledning som bara kommer att ta initiativ till en politisk strejk om trycket från LO: s gräsrötter blir tillräckligt stort” (som ovan).

Hela denna föreställning om att arbetarklassen endast kan kämpa genom sina fackföreningar utgör ett direkt hinder för en utveckling av en verklig klasskamp.

Den ställer den SAC-anslutne arbetaren mot den som är med i LO, istället för att för att förena kring det man har gemensamt.

Det finns fler exempel på hur SAC: s agerande lett just till detta, när man tagit ut sina egna medlemmar i strejk och uppmanat de andra facken att vara neutrala. Med andra ord så de går trots sitt radikala språk tvärtemot det som är arbetarklassen kämpmetod.

Som vi konstaterade i de tidigare exemplen är det mest grundläggande karaktärsdraget hos arbetarkampen under de senaste 150 åren dess strävan mot enhet.

Trots sitt stundtals väldigt radikala språk är SAC ett direkt hinder för utvecklingen av klasskampen.

Dess agerande under hösten är ett tydligt exempel på detta.

Det som karaktäriserat proteströrelsen mot försämringarna av a-kassan under hösten är dess uppsplittring i olika symboliska aktioner. När den politiska strejken avslutades hölls den avslutande demonstrationen så tidigt på eftermiddagen att det inte var möjligt för de som arbetade att delta.

Samtidigt organiserade andra delar av vänstern protestmöten med väldigt blygsamt deltagande utanför riksdagshuset varje måndag.

Alla dessa aktioner har bara förstärkt en känsla av maktlöshet och splittring, eftersom det trots all radikal retorik - inte bara från vänstern utan även sossarna - inte har lett till någon verklig mobilisering. Protesterna har varit dåligt annonserade och vid tidpunkter när vanliga arbetare inte kunnat delta.

LO: s stora protestdag den 14:e december är ett tydligt exempel på detta. LO-byråkratin lyckades till och med att skicka ut uppmaningar som i skarpa ordalag uppmanade medlemmarna att delta i demonstrationen - det var bara det att den anlände till medlemmarna dagen efter demonstrationen!

Det är väldigt viktigt för oss revolutionärer och arbetare, som vill kämpa mot försämringar för arbetarklassen, att förstå och diskutera händelseutvecklingen. Detta kan kanske verka passivt i förhållande till vänsterns alla olika aktioner. Men det som är viktigt att betona i denna situation, är att alla de aktioner som vi sett under hösten framförallt har lett till en ökad splittring avarbetarklassen. Genom att man gör frågan om försämringen av a-kassan till en fråga endast för de arbetslösa. Istället för en fråga som berör alla arbetare, både arbetslösa och de som fortfarande har ett jobb att gå till.

Samtidigt har detta används ideologiskt för att skapa illusionen om att den verkliga orsaken till attackerna är att det kommit en högerregering till makten. Förvisso är det högern som genomför attackerna, men det är viktigt att komma ihåg att de inom den socialdemokratiska maktapparaten som idag framställer sig de som de sanna försvararna av vanligt folk, är de som under den senaste 12 åren genomfört de kraftigaste attacker på arbetarklassens levnadsstandard.

Det alltså samma Vanja Lundby-Wedin som våldsamt attackerar den nya regeringen, som i egenskap av medlem det verkställande utskottet i sossepartiet var med och beslutade om liknande attacker, bara under ett annat namn.

Det är inte genom att delta i vänsterns meningslösa aktioner som arbetarklassen kan försvara sig mot attackerna. Den enda vägen framåt är genom att utveckla sin egen kamp, med egna kampmetoder. Detta innebär konkret att vi som arbetare måste förena vår kamp.

Det är endast genom vår enhet dom vi kan utveckla vår kamp. Det är en kamp som kommer att tvingas konfrontera facket och vänsterns försök att splittra oss.

För att kunna göra detta måste vi diskutera och återta erfarenheterna från vår egen kamphistoria. Ett exempel är de vilda strejkerna i Sverige i slutet på 70-talet där arbetarna istället för att förlita sig på facket satte upp sina egna stormöten och strejkkommittéer eller mer nyligen kampen i Frankrike mot CPE eller strejkerna i Vigo i Spanien.

Karl 28/12 06

Fotnot

1. Se IR 108 och 109

Vi publicerar här en del av vårt ingripande på A las barricadas, ett spansk språkigt anarkistiskt Internet forum. Temat med titeln Anarkism, antiimperialism, Kuba och Venezuela, ställde frågan om vilken ståndpunkt man måste ta i förhållande till Chavez och den”Bolivariska revolutionen” i Venezuela.

Chavez har förvandlats till en ny myt som försöker få oss att tro att inom kapitalismen, inom den förtryckande staten, inom försvaret av en nation, är det möjligt att göra några “framsteg“ gentemot “folkets frigörelse“.

För hålla oss bundna från topp till tå till kapitalets logik, är kapitalets vänster ytterst angelägna om att pracka på oss falska modeller av “social frigörelse“.

Med syftet att få oss kedjade med händer och fötter till kapitalets logik, försöker kapitalets Vänster få oss att köpa falska modeller av den “sociala frigörelsen“. På 30-talet var det myten om det “socialistiska fosterlandet“ i Ryssland — som grundades på ruinerna av den proletära revolutionen som besegrades inifrån genom degenereringen av Bolsjevikpartiet. När de ställdes inför det faktum att denna myt allt mer höll på att nötas ut, förde dessa (“kritiska“ stalinister, trotskister, maoister, officiella anarkister) fram nya idoler som Che Guevara, den kubanska “revolutionen“, Vietnam, Maos Kina… Dessa lögner var kortlivade, så de måste försöka få fram nya idoler med de lerfötter som det kapitalistiska systemet har utrustat dem med. Sålunda, för de hela tiden fram nya messias, Sandinisterna i Nicaragua på 80-talet, eller nu för tiden Zapatisterna i Mexiko eller det brasilianska PT (“Partido Operario“ — “Arbetarpartiet“, ö.a), vilka alla har samma kapitalistiska ursprung.

Vi vill tillkännage att vi delar och stödjer de argument från anarkistiska och icke anarkistiska kamrater som har vederlagt de anarkistiska argument som söker ett “kritiskt“ stöd (precis som vilken trotskist som helst!) för löjtnant Chavez, den nuvarande presidenten i Venezuela. Det är inte alls motsägelsefullt att element som hävdar att de är anarkister uppmanar till ett “kritiskt“ stöd till vad som händer i Venezuela, även om detta betyder ett stärkande av den absoluta staten, ett stärkande av arméns dominerande ställning och en brutal militarism, en rå statskapitalism och en enorm personkult av den “store Bolivarianska ledaren“ Hugo Chavez.

Vi kommer att ta upp tre argument från forumet för att avslöja svindleriet med Chavez:

1. Hans påstådda antiimperialism

2. De så kallade socialistiska erövringarna av folket

3. "Organiseringen av folket".

Den dolda imperialismen förklädd som "antiimperialism"

Rosa Luxemburg fördömde slaktandet under första världskriget och visade att:

"Imperialistisk politik är inte en skapelse av det ena eller andra landet eller av en grupp av länder. Den är en produkt av ett särskilt stadium i den världsomfattande utvecklingen av kapitalismen. Framförallt är det inte möjligt att förstå den förutom i dess ömsesidiga förhållanden från vilka ingen stat kan undkomma".

Alla stater är med nödvändighet imperialistiska. Kapitalismen är ett världsomfattande system och alla nationella kapital är integrerade inom det. Varje nationalstat genomför en imperialistisk politik som står i relation till dess ekonomiska styrka, dess strategiska roll, dess militära kapacitet, etc. USA försöker vara världens polis. Å andra sidan är ambitionerna hos Venezuela mer begränsade - till Karibien och Latinamerika - men är för den skull inte mindre rovgiriga. Den venezuleanska borgarklassen är splittrad vad det gäller vilken väg man skall följa; den traditionella alliansen med sin store granne i Norr vilken försvaras av de klassiska partierna - Kristdemokraterna och Herr Perez "Socialister", eller den "Bolivariska utmaningen" som löjtnant Chavez föreslår? Allting tyder på att den senare möjligheten får stöd av stora delar av det venuzeleanska kapitalet som anser att det är nödvändigt att expandera och erövra nya intresse områden som de kan dominera. Till exempel, det finns fördelen med alliansen med Castroregimen som har fått nylivskkraft då den ryska oljan har ersatts med den från Maracaibo (det område där huvudparten av oljan i Venezuela pumpas upp, ö.a) .

P.Moras, som är en av deltagarna på forumet vilken försvarar anarkismen, säger att:

"det är oundgängligt att anarkiströrelsen deltar i den antiimperialistiska kampen".

Antiimperialistisk ideologi reducerar frågan om imperialismen till en liten grupp av stater och ser resten av världen som "offer". Detta kan bara leda till slutsatsen att USA är den enda imperialistiska makten. Man använder detta "dialektiska" trick för att stödja de stater som motsätter sig USA samtidigt som de döljer det faktum att de är en del av samma system som USA och att också de har sina händer nedsölade med blod. Dessutom, när de tjatar om att USA är "den främsta imperialistiska makten" lägger de en tät dimridå runt de cyniska ambitionerna hos USA:s franska och tyska rivaler (eller deras efterföljare som Zapatero regeringen i Spanien).

Den "antiimperialistiska" ideologin hos Chavez är lika imperialistisk som president Bushs "krig mot terrorismen". Bägge av dem fyller funktionen av att vara rekryteringsagenter för att arbetarklassen skall offra sina liv för den kapitalistiska saken. Gentemot detta insisterar vi på att kampen mot alla kapitalistiska fraktioner måste ses som en förberedelse för att skapa villkoren för den världsomfattande sociala revolutionen som kommer att göra slut på utsugningen i alla dess former.

Fattigdom uppklädd som "folkets sociala erövringar"

Borgarklassen är den mest hycklande klass som någonsin har existerat. Den för alltid fram "argument" för att rättfärdiga sin utsugning, sina krig och  sitt barbari. I Venezuela, rättfärdigar Chavez förvärringen av fattigdomen och hungern med att de hjälper de fattigaste genom de s.k. "Missiones" genom vilka:

"arbetsförhållandena görs mer "informella" och "flexibla" (vilket betyder ännu osäkrare) för arbetskraften via kooperativ, där arbetarna får svältlöner som är lägre än minimilönerna och utan något som helst socialt skydd. Samtidigt, vid varje produktions eller service anläggning som anslutits till "Missiones" har det skett en förvärring av arbets och levnadsvillkoren för arbetarna där, eftersom deras kollektivavtal har brutits och att de hotas av arbetslöshet"

(Internacionalismo, IKS tidning i Venezuela).

I förhållande till de så kallade "sociala erövringarna" som har genomförts av Chavez, har korrespondens från El Libertario. en anarkistgrupp i Venezuela som har en klar ståndpunkt om Chavez, där de fördömer myten om framstegen inom hälsovården och undervisningssystemet, en myt som också används för att uppmana till stöd för Castro regimen på Kuba. "Framstegen" i utbildningssektorn och hälsovården används för att dölja den svindlande ökningen av fattigdomen och utsugningen de senaste 8 åren. Kamraterna från den argentinska gruppen Nuevo Proyecto Hístórico  skriver i en intressant text "Socialt krig till varje pris" och ger en väldigt klar bild av läget:

"enligt 'Instituto Nacional de Estadisticas"(Institutet för nationell statistik, ö.a), den venezuleanska motsvarigheten till SCB, var år 1999 19.9% av befolkningen extremt fattig och idag är situationen ännu värre, eftersom idag befinner sig 28,1% av befolkningen i denna situation. 1999 var de fattiga 43 % av befolkningen vilket hade 2005 ökat till 54%. 22 av 100 venezuleaner är undernärda och 47% lever på bara 2 dollar om dagen."

Lögnen om det "demokratiska deltagandet"

I de fattiga kvarteren i städerna, de mest avlägsna byarna, överallt finns det "Bolivariska cirklar", "miliser", "självstyrande enheter", etc. I denna labyrint av "deltagar organ", flertalet av dem är ledda av medlemmar i armén, presenteras detta som "deltagande demokrati", i motsatts till den gamla liberala "representativa demokratin".

Några ingripanden på Forumet blev emotionella när de talade om "erfarenheterna från självförvaltningen" som är på gång i Venezuela. Vi kommer inte att gå in på frågan om självförvaltning här, vi vill bara ge vårt fulla stöd till det kraftfulla svaret från El Libertario på dessa spekulationer:

"till exempel, de talar om arbetare och bönder i kamp, uppenbarligen syftar de på de fantastiska historier som den Chavistiska propagandan sprider angående övertagandet av fabriker och boende, något som i själva verket har skett i mycket begränsad nivå under regeringsapparatens kontroll. Något som har fört bankrutta jordbruks och industriföretag under statens kontroll, de opererar under statskapitalistisk regim utan några intentioner att de skall lämnas över i arbetarnas händer".

Den venuzeleanska staten har gett de "deltagande" instrumenten uppdraget att kontrollera arbetarna och befolkningen, underordna dem en stenhård övervakning ('om du inte deltar i revolutionen har du ingen rätt till socialt stöd'), att slå ner arbetarnas strejker och demonstrationer. Vad är den verkliga skillnaden mellan dessa statliga organ för repression och de "folkliga miliserna" hos stalinist regimerna eller det nazistiska SA? Den enda skillnaden är det ideologiska rättfärdigandet.

Chavez "antiimperialism", hans "representativa demokrati", hans "sociala erövringar", är några av de saker som gör att vi förväntasl se honom - även om det är "kritiskt" - som en ny "Befriare". Och om vi förkastar dessa historier så blir vi tillsagda att alla de som tar en principfast ställning för arbetarklassens självständighet inte vill "smutsa ner sina händer" . Men som P. Mattick sade, som är en annan deltagare på Forumet som försvarar rådistiska ståndpunkter, när han med all rätta uttryckte " Vad säger ni? Att det är korrekt att 'smutsa ner händerna' eller ' smutsa ner våra fötter?'" .

För dessa utpressare finns det ett väldigt enkelt svar. Borgarklassens praktik är inte detsamma som proletariatets. För borgarklassen är det ett mycket praktiskt när arbetarna väljer mellan de olika gangster läger, att vi accepterar utsugning, krig och fattigdom i namnet av "den antiimperialistiska kampen".

Detta är inte praktiken hos arbetarklassen eller den stora majoriteten av befolkningen! Arbetarklassens praktik är försvaret av dess klass autonomi, bevarandet av dess självständighet när den ställer krav, när den organiserar sig och väljer sina metoder för att kämpa. Bland de lömskaste vapnen hos borgarklassen är dess försök att få oss att välja någon av de ruttna rätterna från den kapitalistiska menyn, mellan Chavez och Bush, mellan Zapatero och Aznar (mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, ö.a), mellan demokrater och fascister, mellan militära och civila politiker, etc. Proletariatet måste inse att alla dessa är ovillkorliga försvarare av den kapitalistiska staten och att det måste kämpa för att bygga en autonomi gentemot dem.

Accíon Proletaria  IKS sektion i Spanien, maj 2006.

Runt om i världen är arbetarnas levnadsvillkor under attack, antingen av privata företag eller i statliga. Attacker på lönerna, ökningen av arbetslösheten, försämringen av "välfärden", förvärrade arbetsvillkor, ökande fattigdom - detta är priset arbetarklassen får betala för kapitalismens kris. Men dessa enorma attacker slår inte mot ett besegrat proletariat som är berett att passivt acceptera alla offer som krävs av det.

Tvärtom, vi ser allt starkare reaktioner från arbetarna att stå upp emot dessa attacker. Trots att det tystas ned av medierna i de utvecklade länderna, sker en omfattande arbetarkamp i Latinamerika idag.

Mot våldsamheten i attackerna utvecklas arbetarnas militants

I Honduras i september, bröt en stor strejk ut i transportsektorn i landets huvudstad Tegucigalpa, som helt avstannade efter det att buss och taxi förarna gick ut i strejk mot regeringens beslut att höja skatterna på drivmedel med 19,7 %. I Nicaragua, efter att våldsamma protester hade ägt rum i Managua i början av året efter det att priserna höjdes våldsamt för offentliga transporter, skedde det massiva strejker inom sjukvården i april och strejker i transport sektorn blockerade huvudstaden Managua.

I Chile, efter det att den socialdemokratiska regeringen ledd av Michelle Bachelet utfärdat polisingripanden, arresteringar och brutal repression, skedde strejker inom utbildningssektorn. Detta var en strejk som riktades mot de eländiga villkoren för lärarna, och den förenade lärare, studenter och skolbarn, de senare hade varit inblandade i en mycket radikal kamp sedan augusti. En av det tema som rörelsen hade var att vägra partiella (delvis, ö.a)a) strejker och ge sig in i de mest omfattande och breda strejker. Denna sommar gick gruvarbetarna i koppargruvan Escondida ut i strejk för första gången sedan gruvan öppnades 1991, de strejkade i tre veckor för 13 % lönehöjning och en bonus. Men de uppnådde bara en 5 % höjning och en bonus som var hälften av vad de begärde. Dessutom, skall avtalet gälla 40 månader och inte två år, vilket naturligtvis är mycket negativt då avtalet inte kan omförhandlas under denna tid.

I Bolivia har arbetarna i tenngruvorna strejkat i flera veckor för ökade löner och mot hot om avsked. De har utsatts för en stenhård repression av Evo Morales vänster regering, denne store vän till Fidel Castro.

I Brasilien har det varit omfattande strejker på Volkswagen i Sao Paolo mot avsked, samtidigt som det varit omfattande strejker inom banksektorn mot avsked och för ökade löner (för mer information, se artikel i World Revolution nr 299).

I Mexiko har tusentals stålarbetare stoppat produktionen i 5 månader under våren och sommaren vid fabrikerna i Sicarta och Atenco vid Stillahavs kusten. Strejkerna slogs ned våldsamt av polisen. Det har också varit strejker bland lärarna i staden Oaxaca (i staten med samma namn), som är bland de fattigaste staterna i landet. Denna strejk gav upphov till en solidaritetsrörelse hos stora delar av befolkningen i staden från mitten av juni fram tills idag.

Borgarklassen använder valet och populismen för att attackera: exemplet Mexiko

Men de många fällorna som borgarklassen har utvecklat på den ideologiska nivån har hindrat utvecklingen av arbetarklassens kamp i Latinamerika. Denna kamp har ägt rum i en allmän atmosfär av valskådespel och populistisk propaganda som framförallt vänstern driver, med media "vänliga" affischnamn som Lula i Brasilien och framförallt Chavez i Venezuela. Morales valdes nyligen i Bolivia, Bachelet i Chile och de har hyllats i pressen, i synnerhet av vänstern och vänsteristerna, som ett stort steg framåt för demokratin. I verkligheten är denna propaganda ägnad till att avleda och undergräva arbetarklassens kamp. Det var samma sak med presidentvalet i Brasilien och allt svammel angående återvalet av Lula som president.

I Mexiko, masstrejken av 70 000 lärare, den som började i Oaxaca i mitten av juni, splittrades upp i en allt väsentligt populistisk och demokratisk kampanj trots den militanta viljan bland arbetarna och trots det faktum att i det närmaste hela befolkningen stödde och även anslöt sig till strejken. SNTE (lärarnas nationella fackförbund) och vänsterpartierna lyckades med att ta bort fokus för strejkrörelsen från löner och arbetsvillkor för lärarna och skolbarnen till ett stöd för en individ, det centrala kravet för styrkorna som ockuperade centrum av staden Oaxaca sedan augusti är att stadens guvernör avgår, då han har förskingrat pengar från skolorna (i synnerhet pengar som är avsedda för barnens skolluncher) till förmån för hans valkampanj. Samtidigt tog ockupationen av stadskärnan om hand av "Den folkliga församlingen av Oaxacas folk" (APPO), vilka trotskister och andra vänsterister presenterar som ett slags arbetarkommun eller Sovjet, vilket är ett bedrägeri som har besvarats av våra kamrater i Mexiko:

"För en annan trotskistisk grupp - Germinal (i Spanien)- är APPO 'möjligen embryot för en arbetarstat, den mest utvecklade organismen av sovjet natur som vi inte sett sedan årtionden på hela planeten' (dokument från den 13-09-06). Detta uttalande är inte bara överdrivet men också falskt. Det är inte ett misstag som görs av "ovetande", utan en avsiktlig förvrängning så att arbetarna skall tro att det handlar om en Sovjet när det i själva verket handlar om en interklassistisk front (interklassistisk front betyder ungefär en front där partier och intressen från borgarklassen bestämmer men också andra skikt finns representerade och kraven är nästan alltid uppklädda med fraser som säger sig representera arbetares intressen, ö.a). En sovjet eller ett arbetarråd är en organisation som utvecklas i en förrevolutionär eller direkt revolutionär period. Alla arbetare deltar i den. Dess församlingar är livet och anden i upproret. Deras delegater är valda och återkallbara. Inom APPO har deras välkända "ledare" nära band till maktens existerande strukturer, som Rogelio Pensamiento som är känd för hans relationer med PRI (ett av de största partierna i Mexiko, som under nästan ett sekel var det statsbärande partiet, ö.a), eller ex-deputeranden av PRD-Flavio Sosa, eller fackföreningsbossen i SNTE-Wheel Pacheco som gjorde sig känd för att ha fått 'ekonomiskt stöd' av samma regering under Ulises Ruiz. Men för att avsluta, om vi tar en titt på sammansättningen av denna 'sovjet' kan vi konstatera att, som det första tillkännagivandet av APPO säger, att den utgörs av 79 sociala organisationer, 5 fackföreningar och 10 representanter för skolorna och föräldrarna. Ett sådant amalgam tillåter att allt kan uttryckas förutom proletariatets autonomi och oberoende"

('Is there a revolutionary situation in Mexico?' ICC Online, www.internationalism.org [40]).

Vid slutet av oktober började den federala statens repressiva styrkor en massiv offensiv som syftade till göra slut på ockupationen, vilket utan tvekan ledde till en enorm ilska hos den lokala befolkningen. När detta skrivs äger fortfarande våldsamma konfrontationer rum, i synnerhet i närheten av det ockuperade universitetet. Men rörelsen har redan förlorat sin klassdynamik innan detta ägde rum, och har i allt väsentligt blivit en del av vänsterns allmänna kampanjer, av Zapatisterna och andra borgerliga krafter mot det styrande regeringspartiet. Efter det nyligen hållna presidentvalet har det också varit massiva demonstrationer i centrala Mexiko som kräver att röstsedlarna räknas om efter det att de "fattigas" kandidat. A.M Lopez Labrador besegrades i valet.

Klasskampen har samma fiender i alla länder

Våld och repression tar sig de mest spektakulära formerna i perifera länder, i synnerhet i Latinamerika. Men den är också närvarande i de mest utvecklade länderna, och sker det inte i form av batonger och tårgas så är det med hot om arbetslöshet och företagsnedläggningar.

När det gäller mystifikationer som syftar till att sabotera kampen, att förstöra solidariteten och medvetenheten i klassen, finns det inga gränser. Överallt är det framförallt fackföreningarna, vänsterpartierna och vänsteristerna som är de som förser den härskande klassen med dessa vapen. Och de ideologiska teman är snarlika, de kan sammanfattas som ett försvar av den borgerliga demokratin och ett försvar av det nationella kapitalet. Överallt används valskådespelen som en mystifikation som används massivt, det är nödvändigt att rösta "rätt" och om du inte kan rösta på vad "som är bäst för arbetarna", då är det nödvändigt att förhindra segern för de "sämsta/värsta" (den traditionella högern) genom att rösta på "den minst dåliga" (de etablerade vänsterpartierna).

På ett liknande sätt, hävdar alla dessa borgerliga organisationer att arbetarna inte skall mobilisera sig mot kapitalismen som en helhet, utan mot "nyliberalismen" eller "globaliseringen". På detta sätt, är lögnerna som används mot arbetarnas kamp i Latinamerika inte så annorlunda än de som används mot arbetarna i de centrala länderna. Man behöver bara lägga till några lokala ingredienser, så som "indigenismen" (försvaret av indianernas rättigheter) är populismen hos Chavez eller Morales. Den radikala "antiimperialism" retoriken hos dessa, vilka är hjältar för många inom extrem vänstern i de utvecklade länderna, har bara ett grundläggande syfte, att dölja att utsugningen förblir densamma, oavsett om den organiseras av "utlänningar" eller av en "landsman". Den chauvinism som dessa människor försöker att ingjuta i arbetarnas medvetande har alltid varit den värsta fienden till proletariatet.

(Mulan 4/11/06, efter en artikel i Revolution Internationale)

 

Under mer än tretton års tid har forskare varnat för risken med en global uppvärmning i och med utsläppen av växthusgaser i atmosfären. Den senaste Stern-rapporten om påverkan av klimatförändringarna visar hur en ekonom, understödd av den brittiska regeringen, sätter en prislapp på miljöförändringarna. Tony Blair, som blev övertygad av de oemotsägliga bevisningen, ansåg att konsekvenserna av att fortsätta som vanligt skulle vara ”fruktansvärda”.

Vi lever redan med konsekvenserna av den globala uppvärmningen, och man talar nu officiellt om en framtidsbild med mer översvämningar (och förflyttningar av mer än 100 miljoner människor), mer torka, mer svält, mer extrema väderscenarion, då speciellt mer förödande oväder, en högre vattennivå (där man också måste förflytta hundratals miljoner människor), förändringar i förutsättningarna för livsmedelsproduktionen, minskade skördar, mer värmeböljor (med dess inverkan på de äldre och svagare, och på jordbruksproduktionen) och, bland många andra exempel, en förlust av 40% av arterna i ekosystemen.

Stern varnar för att om vi inte gör någonting så

”riskerar vi stora avbrott i ekonomiska och sociala aktiviteter, senare under detta århundrade och i nästa, på en nivå som liknar den man associerar med världskrigen och den ekonomiska depressionen under första halvan av 1900-talet”.

Han föreslår därför att koldioxidutsläppen skall stabiliseras de närmaste 20 åren för att sedan minska mellan 15 och 3% därefter; denna nivå skulle vara ”hanterbar”. Det skulle kosta 1% av världens BNP, men med detta skulle man undvika en kostnad på 20% av BNP, vilken skulle behövas om åtgärderna skulle försenas (en rapport som läckt ut från FN talar om att 5% skulle vara mer realistiskt än 1%).

De vanliga lösningarna

De åtgärder som föreslås av Stern och regeringen är välkända. Man ska starta en kampanj mot skogsskövlingen. Industrin måste satsa på forskning för att mer effektivt minska koldioxidutsläppen, och satsa på renare energikällor och icke-fossila bränslen. Avgifter för koldioxidutsläpp kan utvecklas för att begränsa utsläppen eller åtminstone göra dem mer kostsamma. Man pratar om skatter för flygtrafiken och biltrafiken. Man måste minska efterfrågan på miljöförstörande varor och tjänster. Gordon Brown har anlitat Al Gore som rådgivare. Tja, det är ungefär allt.

Det är uppenbart att all den propaganda som vill få oss alla individuellt ansvariga kommer att skruvas upp. Vi får ständigt höra att vi måste ändra vårt beteende. Vi ska dra ned termostaten, släcka lamporna, inte lämna TV:n på standby, återvinna allting, plantera träd, handla lokalt, lämna bilen hemma och ta cykeln istället.

Det har rests kritik mot de åtgärder som har föreslagits. Vänsteristerna har klagat på USA för att man inte tar hotet om global uppvärmning på allvar, och för att man istället tror på någon mirakulös ny teknik. De kritiserar länder som USA och Australien för att inte ens skriva på Kyotoavtalet. George Monbiot tror att regeringarna kommer att genomföra åtgärder om de ägnas tillräckligt kraftfull lobbyverksamhet. SWP skyller på nyliberalismen och vill att transportindustrin åter nationaliseras, och att staten reorganiserar energiindustrin. Många kritiker lyfter fram att ingen plan är möjlig att genomföra, eftersom länder som Kina och Indien inte vill offra sin ekonomiska tillväxt för miljöns skull.

Denna sista punkt innehåller ett frö till insikt. Men detta gäller inte bara de två länder som nämnts, utan varje nationell ekonomi i världen.

Kapitalismen betyder konkurrens

CBI:s chef Richard Lambert hade modet att säga: ”Förutsett att vi agerar med tillräcklig hastighet, så kommer vi inte att behöva välja mellan att förhindra klimatförändringarna eller att öka tillväxt och investeringar.” Gordon Brown sade att hans prioriteringar var ”tillväxt, full sysselsättning och miljövård”. Ändå var dessa herrar de första att medge, att konkurrensen är grunden för driften mot tillväxt under kapitalismen.

Kapitalismens sätt att fungera, dess överlevnadsstrategi och centrala mål är kapitalackumulationen. ”Ackumulation för ackumulationens skull, produktion för produktionens skull; genom denna formel uttrycker den klassiska ekonomin borgarklassens historiska uppgift ...” som Marx uttryckte det (i Kapitalet, vol. 1, kapitel 27).

Profitjakten, och driften hos varje nationellt kapital att försvara sina intressen, innebär inte att varje land tålmodigt inväntar marknadens dom, utan använder varje till buds stående medel, inräknat det militära alternativet, krig, för att slå sig fram i den kapitalistiska världen. Det är konkurrens, inte samarbete, som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.

Charlie Kronick från Greenpeace visade på att 1% av BNP är ”samma summa pengar som vi spenderar på reklam i hela världen”, som om man skulle kunna göra en lätt omfördelning. Han medger att utsläppen faktiskt gått upp under Labourregeringen, men föreslår sedan att ”det finns så många saker som regeringen kan göra”.

När allt som ett individuellt kapitalistiskt företag gör är bestämt av behovet att hålla kostnaderna nere, och inkomsterna uppe, bestäms den kapitalistiska statens agerande utav behoven hos den härskande kapitalistiska klassen.

Vad gäller allt deras snack om de katastrofer som orsakas av miljöförstöringen, kommer ingen regering att införa verkliga begränsningar i kapitalackumulationsprocessen. Visst är utgifterna för reklam ett rent slöseri, och detta gäller också de än större resurser som ägnas åt den militära produktionen, men dessa är grundstenar i den kapitalistiska världen av konkurrens.

Man behöver inte en universitetsexamen för att förstå att kapitalismen genom hela sin historia har förgiftat naturen och miljön utan någon tanke på konsekvenserna. Stern nämner världskrigen och den ekonomiska krisen i samma andetag som den ekologiska katastrof som väntar oss alla. Orsaken är densamma: ett bankrutt kapitalistiskt system som, efter att ha uppfyllt sin historiska uppgift att skapa en världsekonomi, nu hotar själva livets fortlevnad på jorden. Olika uträkningar har förutsett att den globala medeltemperaturen kommer att öka till allt mellan 1.4 Celsius till 5.8 C år 2100. Vad man inte har tagit med i beräkningen är den sociala frågan, om relationen mellan samhällsklasserna.

Ett fortsatt kapitalistiskt styre innebär endast ett totalt sammanbrott, genom krig, miljöförstöring eller en dödlig kombination av båda. Mot detta är det endast arbetarklassen kamp som innebär något hopp, eftersom proletariatet är den enda kraften i samhället som kan störta kapitalismen och som har en möjlighet att skapa ett samhälle grundat på mänskliga behov, med solidaritet snarare än en skoningslös rivalitet i sitt hjärta.

WR 3-11-06

 

Uppslukade av kriget i Irak, det tydliga misslyckandet i kriget mot den internationella terrorismen med ökningen av de dödliga attackerna inte bara i mellanöstern utan över hela världen, uttrycker inte bara en tillbakagång utan ett sant svidande nederlag för USA.

Den amerikanska borgarklassen är i en återvändsgränd

Hur är det möjligt att världen största armé, utrustad med den mest moderna teknologi som finns tillgänglig, med de effektivaste elektroniska systemen, med den mest sofistikerade beväpning som kan lokalisera och nå sina mål på tusentals kilometer, finner sig fången i en sådan situation?

För den härskande klassen är svaret enkelt, det kan bara vara ett tydligt resultat av Bush Juniors inkompetens, ”den värsta presidenten i Amerikas historia, han är okunnig, arrogant och korkad” (med den amerikanske författaren Normal Mailers ord). Denna förklaring är enkel och fungerar desto bättre då George Bush inte behöver anstränga sig för att göra den trovärdig. Men denna förklaring är långt ifrån det verkliga problemet (vilket är den stora fördelen med denna förklaring för borgarklassen). Det är inte den eller de individerna i staten som får kapitalismen att gå i den ena eller andra riktningen, utan tvärtom systemets tillstånd som bestämmer dess politiska orientering. Världens största stormakt måste och är tvungen att hålla fast vid sin position. USA kunde inte tillämpa någon annan politik än den som fördes fram av Paul Wolfowitz (nu en ledande medlem av den republikanska administrationen) i början av 1990-talet:

”Amerikas politiska och militära mission efter kalla kriget slut kommer att vara att säkerställa att ingen rivaliserade stormakt kan uppstå i Västeuropa, Asien eller i det forna Sovjetunionen.”

Denna ”doktrin” offentliggjordes 1992 när den amerikanska borgarklassen fortfarande hade illusioner om framgången för denna strategi i efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps och Tyskland enande. Med detta mål, deklarerade de för flera år sedan att för att mobilisera nationen och påtvinga Amerikas demokratiska värden på hela världen och förhindra imperialistisk rivalitet ”behöver vi ett nytt Pearl Harbour”. Glöm inte den japanska attacken på den amerikanska marinbasen 1941, som resulterade i 4500 dödade och sårade amerikaner, och som gjorde det möjligt för USA att gå med i kriget på de allierades sida genom att vända opinionen, som innan dess hade varit tveksamt till att delta i kriget. De högsta amerikanska politiska auktoriteterna var medvetna om att Japan planerade attacken men gjorde inget för att förhindra den.

Allt sedan dess har de helt enkelt tillämpat sin politik: attacken den 11:e september var deras nya ”Pearl Harbour” och i dess namn kunde de iscensätta ett nytt korståg mot terrorismen och de lyckades  med att motivera invasionen av Afghanistan och Irak.

Resultatet av denna politik, den enda som världens största imperialistiska makt kan genomföra, är helt och hållet negativ: 3000 soldater dödade sedan början av kriget i Irak för tre års sedan (av vilka mer än 2800 är amerikaner), 655 000 irakier utraderades mellan mars 2003 och juli 2006, sedan de dödliga terroristattackerna och konfrontationen mellan Shia Sunni muslimer som har intensifierats. Det finns 160 000 ockupationssoldater i Irak under USA överkommando som är oförmögna att ”genomföra sin uppgift av att upprätthålla ordningen” i ett land som är på randen till ett inbördeskrig. Inte bara Shia- och Sunnimilisen konfronterar varandra, utan också lokala rivaliserande Shiitiska gäng konfronterar varandra och sprider terror, speciellt i konflikten mellan Moqtada al-Sadr’s gäng (egenutvecklad armé) och Al-Badr-brigaderna (knutna till den dominerande fraktionen i regeringen) som huvudsakligen varit ansvarig för slakten vid Amara, Nasiriya och Basra där de försökte införa sitt styre. I den södra delen av landet har Sunni-aktivister, som stolt deklarerat samröre med talibaner och Al-Qaida, proklamerat en ”Islamistisk republik”, medan befolkningen i Bagdadregionen utsätts för bil-, bus och t.o.m. cykelbomber, liksom gäng av plundrare. Den minsta sorti av isolerade amerikanska trupper exponerar sig omedelbart för bakhåll.

Irak har fallit ned i oundvikligt blodigt kaos

Krigen i Irak och Afghanistan sväljer också kolossala summor som gräver sig allt djupare ned i budgetunderskott och förebådar astronomiska skulder för USA. Situationen i Afghanistan är inte mindre katastrofal. Den ändlösa jakten på Al Qaida och närvaron av en ockupationsarmé,  ger trovärdighet till talibanerna (som störtades från makten 2002 men beväpnades av Iran och lite mer diskret av Kina), vars bakhåll och terroristattacker  har mångfaldigas. De ”onda terroristerna”, Bin Laden och Talibanregimen, båda skapelser av USA för att slå tillbaka Sovjetunionen, vid den tid då de imperialistiska blocken existerade, efter Rysslands invasion av Afghanistan 1979. Bin Laden var en tidigare spion som rekryterats av CIA 1979, som efter att ha fungerat som finansiell mellanhand i vapenhandeln mellan Saudi-Arabien och USA till den afghanska gerillan, på ett ”naturligt” sätt fortsatte vara mellanhand för amerikanerna för att finansiera det afghanska motståndet från början av den ryska invasionen. När det gäller talibanerna var de beväpnade och finansierade av  USA och deras makttillträde genomfördes med deras fulla välsignelse.

Det är uppenbart att detta stora korståg mot terrorismen, långt ifrån att utradera den, har bara öppnat vägen för fler och fler terroristaktioner och självmordsbombningar vars enda syfte är att drabba så många offer som möjligt. Idag är Vita huset maktlöst inför det faktum att Iran kokar ihop en fälla åt det på det mest förödmjukande sätt. Dessutom ger detta utrymme för mindre makter som Nordkorea som genomförde ett atombombsprov dem 8:e oktober, vilket innebar att det potentiellt är det åttonde landet med atomvapen. Denna gigantiska utmaning hotar jämvikten i Sydostasien och uppmuntrar andra med aspirationer att inneha atomvapen [1]. Japans snabba militarisering och upprustning och dess orientering mot produktion av atomvapen kommer att hitta den förevändning den behöver för att svara upp till sina omedelbara grannar.

Vi måste också beakta den fruktansvärda konflikten i Mellanöstern och speciellt på Gazaremsan. Efter Hamas seger i valet i januari har direkt internationellt stöd dragits tillbaka och den Israeliska regeringen har blockerat transfereringen av fonder från skatter och tullavgifter till den palestinska myndigheten. 165 000 av dess anställda har inte fått sin lön på 7 månader, men deras ilska, liksom för hela befolkningen, med 70% som lever på gränsen till fattigdom, med 44% arbetslöshet, har enkelt fångats upp in i en konfrontation på gatorna mellan Hamas och Fatahs milis, vilket har skett med förnyad regelbundenhet sedan den 1:a oktober. Försöken att forma en regering för nationell enhet har alla misslyckats. Samtidigt, efter dess reträtt från södra Libanon, har Tsahal (den israeliska armén)  gått tillbaka till gränsen mot Egypten så långt ner som till Gazaremsan och återupptagit missilbombardemanget över Rafah under förevändning att jaga efter Hamas aktivister.

Befolkning lever i ett klimat av permanent terror och osäkerhet. Sedan den 25.e juni har 300 döda registrerats i området.

Den amerikanska politikens fiasko är uppenbart. Detta är skälet till varför Bushadministrationen så öppet sätts ifråga, även av republikaner. 60% av den amerikanska befolkningen tycker att kriget i Irak är ett ”dåligt alternativ”, en stor del av dem tror inte längre att Saddam hade någon kärnvapenpotential eller hade några kopplingar till Al Qaida, och tror att detta var en förevändning för att rättfärdiga en intervention i Irak. Ett halvt dussin böcker har nyligen (en av dem av Bob Woodward, den prominenta journalisten som avslöjade Watergateskandalen under Nixon) resolut fördömt denna statliga ”lögn” och uppmanat till ett tillbakadragande av trupperna i Irak. Detta betyder inte att USA militaristiska politik har övergetts men regeringen är tvungen att ta hänsyn till och visa upp sina egna motsättningar för att anpassa den.

Bush senaste förmodade ”klavertramp” då han erkände paralleller med Vietnamkriget är en del av dessa sidospår … som orkestrerats av James Bakers intervjuer. Denna tidigare administrative chef från Reagantiden, senare statssekreterare för Bush den äldre, förespråkar ett öppnande av en dialog med Syrien och Iran och framförallt för ett partiellt tillbakadragande från Irak. Detta försök till ett begränsat svar understryker omfattningen av den amerikanska borgarklassen försvagning, eftersom ett tillbakadragande från Irak skulle innebära det smärtsammaste i dess historia, och är en sådan som inte kan tillåtas. Pararallen med Vietnam är verkligen en försåtlig underdrift, då reträtten från Vietnam gjorde det möjligt för USA att göra en fördelaktig omorientering av sina allianser och dra in Kina i sitt eget läger mot Sovjet. Idag innebär ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak en simpel kapitulation utan någon som helst kompensation och skulle innebära en fullständig misskreditering av USA:s maktställning. Dessa tydliga motsättningar är ett uttryck för en försvagning av det amerikanska ledarskapet och ett steg framåt för ”var och en för sig själv”. Även om vi sett en ny majoritet i den nya kongressen i det senaste valet kommer detta inte att innebära ett nytt ”alternativ” utan en framstupa fall in i mer och mer mordiska militära äventyr som ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd.

I USA har tyngden av chauvinismen som spelades ut i efterdyningarna från den 11 september i stort sett försvunnit med erfarenheten av ett dubbelt fiasko i kriget mot terrorismen och av sumpmarken i kriget i Irak. Arméns rekryteringskampanjer har svårt att hitta kanonmat som är beredd att riskera sitt skinn i Irak och soldaterna är demoraliserade. Trots riskerna sker det tusentals deserteringar på plats. Vi noterar att tusentals desertörer har sökt sin tillflykt till Kanada.

Situationen ger oss en ögonblicksbild av ett helt annat perspektiv. Den mer och mer oacceptabla bördan av kriget och barbariet i samhället är en nödvändig dimension för proletariatet att utveckla sitt medvetande om den obotliga bankrutten i det kapitalistiska systemet. Det enda svar som arbetarklassen kan ge gentemot det imperialistiska kriget, den enda solidaritet som den kan ge sina klassbröder som utsätts för de mest fruktansvärda massakrer, är att mobilisera sin egen klass i kamp för att göra ett slut på detta system.

(Anpassad från Revolution Internationale, IKS publikation i Frankrike)

Not:

[1]. Nyligen fick vi läsa att 6 arabstater (Algeriet, Egypten, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och förenade Arabemiraten) annonserat att det ville använda kärnteknologi. Även om de påstår att de vill andvända detta för fredlig energiproduktion, är det omöjligt att tro på dem, speciellt som Iran försöker gå med i atomklubben och när USA visat sig maktlös i att stoppa Koreas kärnvapenprov.

 

 

Efter den senaste konflikten mellan Israel och Hizbollah har vi hört att många röster har höjts mot den amerikanska imperialismen som ses som den främsta orsaken till krig och destabilisering. Vänsteristerna är ofta de första att hävda detta. Trotskisterna i synnerhet missar aldrig ett tillfälle att brännmärka den amerikanska imperialismen och dess israeliska allierade.

Men världens mäktigaste stat har inte monopol på imperialism. Snarare tvärtom, imperialismen är en oumbärlig förutsättning för överlevnaden av varje nation. Perioden av kapitalismens förfall, vilken inleddes för snart ett århundrade sedan, innebar att systemet inträdde i en era av generaliserad imperialism, vilken ingen nation kunde undvika. Denna permanenta konfrontation innebär krig som ett ständigt perspektiv och militarismen som ett levnadssätt för alla stater, vare sig de är stora, små, starka eller svaga, angripare eller offer.

Om vi skall ge en väldigt allmän beskrivning av imperialismen, är den ett lands politik där denna stat försöker bevara eller sprida sin politiska, ekonomiska och militära dominans över andra länder och territorier. Som sådant kan vi referera till många ögonblick i den mänskliga historien (från Assyriernas dagar, romarriket, det Ottomanska imperiet, eller Alexander den Store fram tills idag). Det är dock endast under kapitalismen som den får en väldigt speciell karaktär. Så här skrev Rosa Luxemburg om denna fråga:

"... strävan hos kapitalismen att expandera blir plötsligt ett vitalt element, den mest slående karakteristiken för den moderna utvecklingen, sannerligen har expansionen följt med kapitalismens hela historia och i dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas, har den antagit en så otyglad karaktär att den sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" ("Antikritiken", vår översättning).

Det är sålunda avgörande att förstå vad imperialismen är i ett kapitalistiskt system som har gått in i sin förfallsperiod. Idag skapar den konflikter överallt, underkastar hela planeten ett blodbad, vilken i " dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas ... sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" .

Sedan världsmarknaden grundades i början på 1900-talet och som sedan dess har delats upp i kommersiella zoner och intresseområden mellan de avancerade kapitalistiska staterna, har intensifieringen av konkurrensen mellan dessa nationer lett till ett förvärrande av de militära spänningarna. Detta har också lett till en tidigare ej skådad utveckling av vapenrustningen och en allt större underordning av allt ekonomiskt och socialt liv under de militära imperativen och de ständiga krigsförberedelserna.

Rosa Luxemburg krossade grunderna för myten om att en stat, eller en viss grupp av stater, de med en utvecklad militär makt, skulle vara de enda ansvariga för krigets barbari. Även om alla stater inte har samma militära medel, har de dock samma politik. Att ambitionerna om världsherravälde bara kunde realiseras av de starkaste staterna gör inte att de svagare staterna inte hade samma imperialistiska ambitioner. Som med maffian, är det bara gudfadern som kan bestämma över en hel stad, medan lokala hallickar kan bestämma på en viss gata, men ingenting skiljer dem vad det gäller deras syften och gangstermetoder. Sålunda kan den minsta nationen ägna lika mycket energi som andra stater för att bli en större nation på bekostnad av deras grannstater.

Det är därför som det är omöjligt att göra en skillnad mellan förtryckande och förtryckta nationer. Faktum är, att i styrkeförhållandet mellan de imperialistiska hajarna, konkurrerar de alla lika mycket på den globala arenan. Den borgerliga myten om angripande stater eller block används av dem för att rättfärdiga myten om det "defensiva" kriget. Identifieringen av den mest aggressiva imperialismen används för att tvinga in befolkningen i kriget.

Militarism och imperialism är de mest tydliga uttrycken för kapitalismens inträdde i dess förfallsperiod. Hela denna fråga provocerade fram en debatt bland revolutionärerna i början på 1900-talet.

Den materialistiska förklaringen av imperialismen

Konfronterade med fenomenet imperialism, utvecklades olika teorier inom arbetarrörelsen för att förklara vad detta var för något, särskilt av Lenin och Rosa Luxemburg. Deras analyser smiddes fram strax före och under det första världskriget och stod emot Kautskys vision som ansåg att imperialismen var en möjlighet bland andra politiska möjligheter för de kapitalistiska staterna och han frågade:

"... kan inte den nuvarande imperialistiska politiken bli efterträdd av en ny, super-imperialistisk politik, som kommer att introducera en gemensam utsugning av världen av ett internationellt förenat finanskapital som tar över från de inbördes rivaliserande nationella finanskapitalen?

( från Lenin i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium", vår översättning).

I motsatts till detta, ansåg den marxistiska ståndpunkten att imperialismen inte bara var en produkt av kapitalismens lagar utan också en inneboende nödvändighet för den i dess nedgångsperiod. Lenins teori kom att få en särskild betydelse eftersom den tillät honom att under första världskriget försvara en strikt internationalistisk ståndpunkt som senare kom att bli den Kommunistiska Internationalens ståndpunkt.

Men Lenin konfronterade framförallt frågan om imperialismen på ett beskrivande/deskriptivt sätt, utan att utveckla en klar förklaring av ursprunget till den imperialistiska expansionen. För honom var det framförallt en rörelse som fanns i de utvecklade länderna vars främsta kännetecken var utsugningen i kolonierna av de "superrika" kapitalen i metropolerna, med syftet att tillägna sig "superprofiter" genom att exploatera billig arbetskraft och naturtillgångar. Med detta synsätt blir de mest avancerade länderna parasiter på kolonierna, jakten på att uppnå "superprofiter", vilka blev oundgängliga för deras överlevnad, förklarade deras världsomfattande konflikter som syftade till att vidmakthålla eller till att erövra kolonier. Detta synsätt fick till följd att man delade in världen i förtryckande länder å ena sidan och förtryckta länder i kolonierna å den andra sidan.

"... Lenins betoning om de koloniala besittningarna som en särskiljande och till och med ett oundgängligt kännetecken för imperialismen har inte bestått tidens tand. Trots hans förväntningar att förlusten av kolonierna, vilka föregicks av revolterna i dessa regioner, skulle skaka det imperialistiska systemet i dess grundvalar, anpassade sig imperialismen ganska lätt till 'avkoloniseringen'.

Avkoloniseringen (efter 1945) uttryckte helt enkelt de äldre imperialistiska makternas nedgång och triumfen för de imperialistiska jättarna som inte var nedtyngda av allt för många kolonier i perioden runt första världskriget. Sålunda var USA och Ryssland kapabla att föra fram en "antikolonial" linje som kunde främja deras imperialistiska intressen, att slå an och berika sig på de nationella rörelserna och omedelbart förvandla dem till inter-imperialistiska ’lokala’ krig". (International Review nr 19)

Genom att ha som utgångspunkt en analys av den historiska perioden som helhet, uppnådde Rosa Luxemburg en mer fullständig och djupare förståelse av fenomenet imperialism. Hon visade på de historiska grundvalarna för imperialismen i själva det kapitalistiska systemet. Medan Lenin begränsade sig till etablera fenomenet av utsugningen av kolonierna, analyserade Rosa Luxemburg de koloniala erövringarna som ett fenomen som ständigt följde den kapitalistiska utvecklingen, som närde den omättliga nödvändigheten av den kapitalistiska expansionen genom penetreringen av nya marknader, genom införandet av kapitalistiska relationer i områden där den dittills inte hade existerat:

"Ackumulationen är omöjlig i en miljö som är uteslutande kapitalistisk. Därför finner vi att kapitalet har drivits sedan dess begynnelse att expandera gentemot icke-kapitalistiska strata/skikt och nationer, att hantverkare och bönder ruinerades, proletariseringen av mellanskikten, den koloniala politiken (politiken med att 'öppna upp' marknader) och exporten av kapital. Existensen och utvecklingen av kapitalismen sedan dess början har enbart varit möjlig genom en konstant expansion av produktion till nya länder. " (‘Antikritiken’, vår översättning). (1)

Sålunda accentueras imperialismen avsevärt i slutet av 1800-talet:

"Kapitalismen i dess glupska, febriga jakt efter råmaterial och köpare som vare sig är kapitalister eller lönarbetare, rånade, decimerade och mördade de koloniala befolkningarna. Detta var epoken när Storbritannien expanderade in i Egypten och Sydafrika, Frankrike in i Marocko, Tunisien och Tonkin (Franska Indokina, ö.a) Italien in i Östafrika och till Abessiniens gränser, det tsaristiska Ryssland in i Centralasien och Manchuriet, Tyskland in i Afrika och Asien, USA till Kuba och Filippinerna och Japan till den asiatiska kontinenten"

( 'The problem of war' av Jehan, 1935, citerat i International Review nr 19).

Men denna utveckling stöter också på kapitalismens grundläggande motsättningar - desto mer som den kapitalistiska produktionen sprider sitt grepp över planeten, ju trängre blir marknadens begränsningarna genom den frenetiska jakten på profiter, detta i relation till behoven för den kapitalistiska expansionen. Bortom tävlandet om erövrandet av kolonier, identifierade Rosa Luxemburg i mättandet av världsmarknaden och uttömmandet av de ickekapitalistiska marknaderna, en vändpunkt i kapitalismens liv - den historiska svagheten och återvändsgränden för detta system som:

"inte längre kan fullfölja dess funktion som ett historiskt verktyg för utvecklingen av produktivkrafterna" (Antikritiken").

I den slutgiltiga analysen, är detta också orsaken till krigen som hädanefter skulle komma att känneteckna levnadssättet för den förfallande kapitalismen.

Imperialism, den förfallande kapitalismens levnadssätt

När väl den kapitalistiska marknaden hade nått planetens fysiska gränser, blev bristen på solventa avsättningsområden och nya marknader något som ledde till en permanent kris för det kapitalistiska systemet, medan nödvändigheten av att expandera förblev en avgörande fråga för varje stat. Hädanefter kunde expansionen av en stat bara äga rum på bekostnad av andra stater i en kamp för att dela upp världen genom väpnade konflikter.

"Under kapitalismens uppåtgående period uttryckte krigen (nationella, koloniala eller imperialistiska erövringar) en marsch som ledde framåt, i en blomstrande utökning och expansion av det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalistisk produktion tog sin tillflykt till krig som en fortsättning på dess ekonomiska politik med andra medel. Varje krig betalade sig genom att de lade grunden för en fortsatt expansion som försäkrade utvecklingen av en expanderande kapitalistisk produktion ... krig var det oundgängliga medlet för kapitalismen för att öppna upp möjligheterna för dess framtida utveckling vid en tidpunkt denna potential fortfarande existerade och vilken enbart kunde öppnas upp genom våld." (Rapport till konferensen 1945 för Gauche Communiste de France).

Men under den förfallande epoken blir dock:

" krig … det enda medlet, inte för en lösning av de internationella kriserna, men ett medel genom vilken varje nationell imperialism försökte fly från sina svårigheter på bekostnad av rivaliserande imperialistiska stater." (ibid.).

Denna nya historiska situation krävde att varje stat i världen utvecklade en form för statskapitalism. Varje nationellt kapital är dömt till en imperialistisk konkurrens och finner hos staten den enda strukturen som är tillräckligt stark för att mobilisera hela samhället med syftet att konfrontera dess ekonomiska rivaler på en militär nivå:

"Den permanenta krisen gör det oundvikligt att de allehanda imperialistiska makterna kommer att göra upp sina konflikter genom väpnad kamp. Krig och hotet om krig är de latenta eller öppna uttrycken för en situation av permanent krig i samhället. Moderna krig är ett materiellt krig. Det kräver en fruktansvärd mobilisering av alla tekniska och ekonomiska resurser i ett land. Krigsproduktionen blir axeln i den industriella produktionen och den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten i samhället" (ibid.).

Detta är varför tekniska framsteg blir fullständigt villkorade av militären, flygindustrin utvecklades först under det första världskriget, atomkraften användes först som en atombomb 1945, informationsteknologin och Internet användes först som militära verktyg av NATO. Tyngden från den militära sektorn i alla länder suger upp alla de levande krafterna i den nationella ekonomin med syftet att utveckla vapen som skall användas mot de andra nationerna. Vid begynnelsen av kapitalismens förfall ansågs krig vara ett sätt att dela upp marknaderna.

Men med tidens gång, förlorar de imperialistiska krigen mer och mer sin ekonomiska rationalitet. Från början av kapitalismens förfall, tar den strategiska dimensionen överhanden över de strikt ekonomiska övervägandena. Det handlar om att erövra geo-strategiska positioner gentemot alla andra imperialistiska makter i en kamp för hegemoni och försvar av militära ordning och status.

Under denna period av kapitalismens förfall, representerar krigen mer och mer en ekonomisk och social katastrof. Denna frånvaro av en ekonomisk rationalitet hos krigen betyder inte att varje nationellt kapital avstår från att plundra produktivkrafterna hos dess kuvade motståndare. Men denna "plundring", i motsatts till vad Lenin trodde, utgör inte längre krigets huvudsakliga syfte. Medan somliga fortfarande tror, och officiellt försöker de vara trogna Lenins tankar, att krigen motiveras av den ekonomiska aptiten (oljan brukar vara den populäraste motiveringen i denna fråga), besvarar verkligheten denna fråga. Den ekonomiska balansräkningen för det USA ledda kriget i Irak sedan år 2003 visar på intet sätt några "profiter" för USA:s räkning. Inkomsterna från den irakiska oljan, även de som de hoppas på under de kommande hundra åren, är små i jämförelse med de oerhörda summor som USA har spenderat på detta krig. Och som det ser ut just nu kommer de inte att minska.

Kapitalismens inträde i sin sönderfallsfas intensifierar hettan av de motsättningar som redan fanns i dess förfallsperiod. För varje land, innebär varje enskild konflikt kostnader som vida överstiger de vinster som de skulle kunna få från krigen. Krigen resulterar bara i massiv förstörelse, och lämnar de länder där de äger rum i ett anemiskt tillstånd, i fullständig ruin, och de kan inte återuppbyggas (inom kapitalismen). Men inga av dessa kalkyler angående förluster eller profiter kan åsidosätta nödvändigheten för staterna, alla stater, att försvara deras imperialistiska närvaro i världen, att sabotera rivalernas strävanden, eller att öka deras militära budgetar. Tvärtom, de är alla uppslukade i ett irrationellt grepp om man ser det utifrån en ekonomisk och kapitalistisk profitabilitet. Att inte inse irrationaliteten hos borgarklassen, betyder helt enkelt att man undervärderar hotet om förintelsen, något som väger mycket tungt över mänsklighetens framtid.

(Från Revolution Internationale  nr 335, Maj 2003)

 Not. 1. Rosa Luxemburg, Antikritiken. I boken Kapitalets Ackumulation (ej utgiven på svenska, ö.a) visar hon på att totaliteten av mervärdet som erhålls från utsugningen av arbetarklassen inte kan realiseras inom de kapitalistiska sociala relationerna. Detta beror på att arbetarna, vars löner är långt mindre än det värde som skapas av deras arbete, inte kan konsumera alla de varor som de producerar. Kapitalistklassen kan inte heller konsumera allt mervärde eftersom en del av det måste användas för den utvidgade reproduktionen av kapitalet och måste vara utbytbart. Sålunda är kapitalismen, sedd från en global synvinkel, hela tiden tvingad att söka köpare för dess produkter från områden som står utanför kapitalistiska sociala relationer.

Klimatfrågan och kärnkraftsfrågan är två av de mest tydliga exemplen på hur kapitalismens rovdrift på miljön har lett till att mänsklighetens hela fortlevnad hotas. Samtidigt är det lätt att inse det absurda i kapitalismens transportlösningar: exempel på hur livsmedel transporteras över hela Europa, eller hela planeten, från producenter till konsumenter är ett bland många. Vänstersocialdemokraten Göran Greider kommenterar detta i DN den 12 februari: ”entusiasmen för världskapitalismen falnar varje gång det berättas om ett paket broccoli som färdats 300 mil på ett lastbilsflak från Spanien till Sverige”.

Det allt mer förgiftade jordbruket är ett annat exempel. Olika bekämpningsmedel och gödningsmedel för att förbättra jordbrukets avkastning leder varje år till miljökatastrofer i liten skala: algblomning är ett exempel, långsiktiga genetiska skador på djurpopulationen ett annat.

Men kan verkligen kapitalismen ta ansvar för att miljöfrågan skall kunna lösas? Räcker det med att betala utsläppsskatter, betala ”trängselavgifter – som vid infarterna till Stockholm och andra större städer i ”rusningstrafik”, sortera sopor eller handla på ”lokala” marknader? Det är detta man vill få oss att tro, eftersom ”vi människor” bär skulden till miljöförstöringen (det är ju tur att man inte skyller på djuren i alla fall!).

Samme Göran Greider skriver i sin kommentar: ”Ty om socialism innebär att våga börja tänka kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med något i klimatfrågan.”

Det är ju en vacker formulering – men tyvärr omöjlig att realisera under ett kapitalistiskt samhälle. Problemet med ”radikala” företrädare för borgarklassens politiska apparat, som chefredaktören Greider, är att man skapar illusioner om att en förändring av detta samhälle är möjligt bara var och en drar sitt strå till stacken.

Denna ideologi används även mot arbetarklassen, som stämplas som ”omedveten” om miljön eftersom man kör gamla bilar till jobbet på den smutsiga fabriken, inte har råd med kravmärkt mat och därför inte kan ”välja” miljövänligt.

Att arbetarklassen genom hela kapitalismens historia har andats in livsfarliga gaser och damm, drabbats av cancer och asbestos, nämner man förstås inte. Den borgerliga medelklassideologin kring miljöfrågan syftar till att förhindra, att arbetarklassen inser sambandet med det kapitalistiska produktionssättet och miljöförstöringen.

Miljöförstöring har varit kapitalismens mest tydliga kännetecken sedan dess tillkomst.

Borgarklassens rent ofattbara brist på insikt om vart detta skulle leda till fördömdes redan på 50-talet av den italienska vänsterkommunisten Amadeo Bordiga. På 60-talet började vissa forskare och författare varna för rovdriften på naturen, och 70-talet såg de första protesterna mot kärnkraften, efter Harrisburg och Sellafield. Ofta gick lokalbefolkningen ut i förtvivlade protester, men då liksom nu tystades protesterna och man hänvisade till att kärnkraften var säkrare än andra energikällor och inte lika ”smutsig”, dessutom gav den ju arbete åt bygden – se där samma argument som i Forsmark idag!

Miljöideologin är perfekt för borgarklassen att föra fram, för att förhindra att människor blir medvetna om kapitalismens skuld till problemet, ”man gör ju ändå något” när man sorterar sopor, arbetar med ”konkreta frågor” etc, med andra ord är miljö-”arbete” en utmärkt grogrund för att utveckla en reformistisk ideologi, särskilt för att avleda unga människors engagemang.

Miljöfrågan är utan tvivel den viktigaste frågan att lösa i ett framtida socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (för oss betyder det samma sak). Den berör grundläggande kommunistiska frågeställningar; hur man producerar och distribuerar livsmedel till hela jordens befolkning, hur man ställer om produktionen till att tillfredsställa mänskliga behov och inte profithunger, hur man ska ”städa upp” efter 200 års kapitalistiskt miljövansinne.

Under den senaste tiden har vi sett hur borgarklassens ideologer börjat tala om en ”världsregering” som måste lösa miljöfrågan. Men den kapitalistiska konkurrensen lyser omedelbart igenom när man ska komma överens om olika saker, Kyotoprotokollet är kanske det främsta exemplet, som stormakter som USA och Kina vägrar att skriva under.

Det är helt enkelt omöjligt att inom det kapitalistiska systemet att lösa miljöfrågan. Ett samarbete som innebär minskade profiter är inte möjligt att tänka sig. Till syvende og sidst är det det nationella kapitalets intressen som betyder något.

Därför måste arbetarklassen ta upp miljöfrågan på allvar i sin kamp, eftersom arbetarklassen är den enda samhälleliga kraft som kan skapa en verklig förändring: genom att störta systemet innan det förstör hela planeten med sin vansinniga, profitstyrda rovdrift på naturen. Miljöfrågan är för viktig för att lämnas i händerna på borgarklassens ideologer!

Vi publicerar därför i detta nummer två artiklar om miljöfrågan.

I.R.  Mars 2007.

 

Under nära två månader, var arbetarna på VW i Forest-Bryssel i strejk mot de drastiska nedskärningarna av företaget. Med en känsla av hopp och tvekan, var de som en boll som studsade mellan företagen, regeringen och fackföreningarna, mellan tyska, spanska och belgiska intressen, mellan nationella och regionala intressen. För arbetarna är det viktigt att kunna dra lärdomar från denna kamp. En sak är säker: det är hand i hand som de borgerliga partierna och organisationerna har gjort allt för att kyla ned arbetarnas kampvilja och dölja verkligheten angående den ekonomiska krisen, vilken utgör grunden för planerna på omstruktureringar. För dem, handlar det om att trolla bort bankrutten för de kapitalistiska marknadsmekanismerna och kanalisera arbetarnas ilska i fackföreningarnas ”aktionsdagar” som är helt utan perspektiv. Men framförallt försöker de att förhindra en dynamik som leder till en verklig solidaritet, den som är mellan arbetare och inte en ”solidaritet” med ett kapital som befinner sig i svårigheter.

En symbol för det som kapitalismen ännu en gång erbjuder oss: rationaliseringar, flexibilitet, sämre löner, arbetslöshet

Tidningarna i Belgien har skrivit spaltmeter om att ”arbetarna har mycket höga löner” på VW i Bryssel. Men i kontrast till detta, är de synnerligen tysta om faktumet att de omstrukturerings åtgärder som annonserats på VW Bryssel är en försmak om vad som inte bara väntar arbetarna på VW i Belgien, utan hela arbetarklassen.

Nedskärningarna är mycket stora, av 5200 anställda kommer mellan ca två tusen att behålla arbetet. Och för de flesta som förlorar arbetet är arbetslöshet det enda perspektivet. För de som kan behålla jobbet, förväntas en dramatisk produktivitets höjning, bara mellan 2001 till 2005 steg den med 33 %, och med avtalen som fackföreningarna skrev på, som slöts sommaren 2006 angående ”flexibiliteten” (tio timmars arbetsdag, 48 timmars vecka) samtidigt som dessa avtal avser sänkning av lönerna och produktionskostnaderna. Kostnaderna skall tävla med VW:s anläggning i Mosel i östra Tyskland, där kostnaderna för arbetskraften har ökat med 16%, gentemot 24% för VW i Belgien. Vad arbetarna kan förvänta sig är lönesänkningar på kanske 20%…

Tidningarna har skrivit spaltmeter om VW:s interna politik, de specifika problemen för bilindustrin, slitningarna och behoven hos de belgiska och tyska ekonomierna, eller de påstådda ”överprofiterna” hos VW. Men de är tysta som graven när det gäller krisen för det kapitalistiska systemet, vilket är det verkliga skälet till omstruktureringen av VW.

Dessutom skyller metall facket i Belgien detta stålbad på de tyska arbetarna och ”deras” fackförening och inte på bossarna och regeringen i Belgien, de påstår att ”tyskarna” har offrat ”belgiska arbetsplatser” hos VW i Bryssel för att rädda ”tyska jobb”! Som inte VW i Tyskland har skurit bort 20 000 anställda, ökat arbetstiden och minskat lönerna!

En symbol för vilken roll som fackföreningarna spelar i kampen: de splittrar kampen, de gör kampen ofarlig, de sprider känslan av maktlöshet

Massmedierna har också talat mycket om det negativa inflytandet från åren då en ”strejk kultur” utvecklades på VW i Bryssel. Och i motsatts till detta, på vilket konstruktivt sätt som fackföreningarna har genomfört sina ”aktioner”. Målet med detta är att övertyga arbetarna på VW och klassen som helhet att de gör bäst i att ha fullt förtroende för fackföreningarnas ”realistiska” agerande, vilka, i samförstånd med den ”samarbetsvilliga” regeringen och arbetsköparna, kommer att göra vad som är bästa möjliga för arbetarna inom ramen för den belgiska ekonomin som är indragen i en knivskarp konkurrens på världsmarknaden.

Omstruktureringar och utflyttningar av industrier till ”låglöneländer” används således till att splittra proletariatet och för att få dem att bli fångar i konkurrensideologin. Arbetarna blir innestängda, sektor för sektor, och vilseledda till att försvara ”deras” utsugningsvillkor, ”deras” företag, ”deras” del av VW … att försvara det nationella kapitalet. Utifrån denna logik, är en mycket viktig del av den borgerliga propagandan, där fackföreningarna spelar en framträdande roll, att få det att framstå som om de kapitalistiska staten och dess regeringar, skulle utgöra ”ett skydd” mot ”globaliseringens skadeverkningar”:

”Premiärminister Verhofstadt har lyckats uppnå garantier från VW:s högsta ledning i Tyskland att verksamheten kommer att fortsätta, i utbyte mot ett löfte om avsevärda stödåtgärder från den belgiska regeringen” (De Standard, 9.1.2007).

Regeringen blir alltså ”objektivt sätt” en allierad till arbetarna genom att de talar de gammalmodiga tyskarna i VW tillrätta och uppmanar dem att sätta kniven i strupen på arbetare i andra länder ( se t.ex. VW i Spanien).

Och borgarklassen är mycket väl medveten om att detta budskap är användbart eftersom känslan av maktlöshet dominerar inom arbetarklassen, detta i frånvaro av ett perspektiv av ett kollektivt motstånd såväl som ett klassperspektiv. Det är på så sätt som fackföreningarna ingriper, från början har arbetarna skickats hem, isolerade en och en, utan information och utan perspektiv. Det var perspektivet av en strejk som aldrig tar slut som fördes fram av facken, utan stormöten för de strejkande eller där verkliga diskussioner eller beslut var möjliga, utan en vald strejkkommitté som är kontrollerad och återkallbar av stormötet, utan massiva delegationer som aktivt söker stöd och spridning till andra delar av arbetarklassen. Varje dynamik och försök att utveckla och förstärka kampen dödades från början av fackföreningarna. Själva idén att föra en kamp blev mer och mer förkastat som något vansinnigt. Till slut fanns det inget annat att göra för arbetarna än att finna sig i situationen och lita till fackföreningarna och regeringens förhandlare.

Sist men inte minst har medierna skrivit mycket om bristen på solidaritet inom arbetarklassen, med arbetarna på VW och mellan arbetarna på VW:

”Det ägde inte rum några spontana solidaritets aktioner, vilket skedde av arbetarna vid Renault Vilvorde 1997” (De Standard 9.1.2007).

Det är ingen tillfällighet att denna fråga ges en speciell uppmärksamhet av borgarklassen, i synnerhet av fackföreningarna, och denna aspekt togs upp i deras kampanjer under hela kampens gång:

-         där de understryker skillnaderna i villkoren för arbetarna vid VW och andra företag, de försöker omsorgsfullt att upprätthålla separationen mellan arbetarna på VW och de som arbetar på företag som är underleverantörer, för att på så sätt underminera varje försök att utveckla kampen till en verklig arbetarsolidaritet;

-         medlen (ett slags avtalspensioner, ö.a.) till ”individuella lösningar” var astronomiska) De arbetare på VW som accepterade dessa förslag, hängdes ut av facken och medierna som desertörer vilka struntar i sina kolleger, i synnerhet gentemot de som arbetar på underleverantörs företag. Ännu en gång skapades en bild av ”var och en för sig” för att inympa modlöshet gentemot en utveckling av arbetarsolidaritet

-         slutligen anordnade fackföreningarna en stor ”solidaritets” demonstration den 2:a december 06, vilken fick en stor betydelse för att begrava arbetarnas solidaritet. Till att börja med orkestrerades denna demonstration med buller och bång och man sade sig förvänta att minst 50 000 arbetare skulle komma. Men i verkligheten gjordes allt för att inte så många skulle anlända (man t.o.m. underdrev de verkliga siffrorna på antalet som kom) spred de en känsla av nederlag och maktlöshet genom att påstå att ”det finns ingen känsla för solidaritet inom arbetarklassen” och att i samhället är det ”var och en för sig som gäller”, på detta sätt prackade de på arbetarna en maktlöshet och bristen på solidaritet.

Intensiteten i dessa kampanjer är dock en slående indikator på den rädsla som borgarklassen hade i förhållande till denna konflikt. I synnerhet eftersom VW Forest ligger i Brysselregionen, där arbetarna kommer från de två stora språkområdena i Belgien, skulle de regionalistiska och lingvistiska mystifikationerna vara mycket svårare att utnyttja för borgarklassen (något som den belgiska borgarklassen använt sig av maximalt, ö.a.).

En symbol för utvecklingen av kampen: det enda svaret är arbetarnas solidaritet

Även om borgarklassen har lyckats med, tack vare sabotagen från fackföreningarna, att innestänga och göra VW arbetarnas kampvilja ofarlig, kunde man dock genom demonstrationen den 2:a december se en skymt av den sociala verkligheten. Efter alla offentliggöranden av uppsägningar och omstruktureringar bland fabriker, i offentliga sektorn och service yrken, börjar medvetandet ta form hos arbetarklassen att alla är attackerade. Nedskärningarna vid en så viktig fabrik med så stor kamptradition som VW ger inte bara upphov till ”medkänsla” utan framförallt ilska och en allmän oro för framtiden. Många som kom till demonstrationen kom för att detta var det enda sätt de kunde uttrycka en solidaritet. Närvaron av många ungdomar visar på detta när de ropade ”Vi är har med våra föräldrar, vad skall hända med oss?”. Det kom också många pensionärer.

Denna kampvillighet är fortfarande bara i sin linda, men beslutsamheten att kämpa mot avskedanden ökar inom arbetarklassen. Under många år har arbetarna fått vidkännas enorma attacker mot deras arbetsvillkor, deras inkomster och arbetstrygghet i namn av att ”rädda jobben”. Men idag är det allt färre arbetare som tror att dessa ständiga uppoffringar kommer att leda till något bättre. Många arbetare vet inte ännu hur man skall kunna kämpa tillsammans, mot vem och hur skall detta gå till, detta förklarar varför det fortfarande är möjligt att idag många arbetare sluter upp bakom facket eller staten/regeringen. Men trots de enorma ideologiska kampanjerna finns det en mycket stor skepsis hos arbetarna gentemot VW:s löften, och därmed också med alla andra liknande löften. Så denna konflikt kan vare sig ses som en seger eller ett nederlag.

Det är därför som borgarklassen är oroad. Den är medveten om att arbetarklassen skulle kunna dra viktiga lärdomar från dessa händelser och sabotagemanövrer. Det är just därför som den har gjort sådana ansträngningar att smutskasta solidariteten. Att bekämpa arbetslösheten är inte enkelt. Faktum är att arbetsköparna ofta använder sig av ”strejkkulturen” som en förevändning för att föra fram sina avskedanden (som under alla omständigheter är planerade), som hos VW. Men de lyckas lättare med detta om motståndet hos arbetarna är isolerat till en fabrik eller företag. Om inte finns det en verklig risk att kampen sprids – trots fackets fällor eller andra hinder – med ett ord, hotet om masstrejker – som kan tvinga borgarklassen att backa, så som skedde med kampen mot CPE i Frankrike. Men naturligtvis är ett sådant tillbakadragande av borgarklassen temporärt.

Skärpningen av den ekonomiska krisen tvingar den härskande klassen att gå på offensiven igen och genomföra allt desperatare attacker på arbets- och levnadsvillkoren. Slutligen, och detta är den viktigaste lärdomen, den massiva arbetslösheten är ett osvikligt tecken på det kapitalistiska samhället misslyckande. För arbetarklassen måste detta användas som ett stimuli, inte bara för att motstå utsugningens effekter, utan för att mot själva utsugnings samhället.

Lac 6.1.07 (bearbetning från Internationalisme 329, IKS organ i Belgien).

Efter 12 år vid makten och med 10 år med Göran Persson, var socialdemokratin något trött och slitet. För demokratins trovärdighet behövdes ett skifte vid regeringstaburetterna. För första gången i socialdemokratins historia satte man igång med att byta partiledare alldeles efter att man hamnat i opposition.

I de senaste valen hade socialdemokratin gjort dåliga val, det ena efter det andra. Men trots detta hade de suttit kvar vid makten med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna tycktes orubbliga vid makten speciellt inför en splittrad borgerlighet. De borgerliga partierna till höger om socialdemokratin hade under decennier haft notoriska svårigheter att hamna i regeringsställning. Aldrig lyckades man skapa ett trovärdigt regeringsalternativ och de få gånger de fick chansen slutade det med en ende i förskräckelse. Antingen tappade man kontrollen över situation eller så föll man på den egna splittringen, som t.ex. i kärnkraftsfrågan där centerpartiet gick sin egen väg.

Socialdemokratin har haft ett unikt monopol på regeringsmakten, jämförbar med en diktaturstat med enpartiväsende. Trots urusla val och ett svagt stöd satt socialdemokratin kvar vid makten år efter år. Men man satt knappast kvar för att man var det mest populära partiet, utan enbart därför att det inte fanns något parlamentariskt alternativ. Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät trots att man inte längre var ett majoritetsparti, utan kunde inneha regeringsmakten trots man alltmer närmade sig 30 % av rösterna.

Man kunde få intrycket att en röst inte hade så stor betydelse för ett regeringsskifte, dvs. valen kunde inte ens leva upp till illusionen att det hade betydelse på vilket parti man röstade.

Socialdemokraterna i regering har för arbetarklassen de senaste 12 åren inneburit en period av ständiga attacker på levnadsstandarden. Under denna period har arbetslösheten ökat till att omfatta ca 1 miljon utan arbete mitt under den mest exceptionella ”tillväxten” på årtionden och samtidigt har hetsen på dem som har jobb ökat i sådan grad att stressen och pressen lett till många mänskliga tragedier och ohälsa. Sjukskrivningarna har rakat i höjden. Arbetslöshetens höga nivå har endast kunnat döljas genom manipulationer av verkligheten något som alliansen tacksamt använde mot socialdemokraterna i valkampanjen. Alliansen kommer naturligtvis även de fortsätta i samma fotspår med manipulationer av verkligheten.

Socialdemokraternas svar på den ökande ohälsan har varit att skärpa jakten på sjukskrivna uppmuntra och införa angiveri på dina arbetskamrater eller grannar.

Socialdemokraterna har fortsatt att i det tysta att excellera i den borgerliga alliansens paradgrenar: privatiseringar och avregleringar.

Under denna period har socialdemokraterna varit mycket aktiva i olika typer av privatiseringar och avregleringar:

-         ökat privat sjukvård

-         utförsäljning av statliga verk

-         utförsäljning av allmännyttan för bostäder

-         avreglering av elmarknaden med höjda elpriser som följd

-         försämringar i a-kassa och anställningsskydd

-         privat pensionssparande

Ja en del borgerliga politiska analytiker hos borgerligheten slår fast att socialdemokraterna varit mycket drivande och aktiva i avregleringen och privatiseringen av olika delar av ekonomin. Ja det är faktiskt så att det är socialdemokratin som är arkitekterna bakom privatiseringarna sedan mitten av 80-talet. (1)

 Som vi skrev i maj 2002 apropå valkampanjen som inleddes av facket och Socialdemokraterna med slagord som ”Rädda Stockholm”, ”Stoppa borgarnas röjarfest”, ”Gå och rösta!”, man talade då om ”hämningslös privatisering, segregation, bostadsbrist, trafikkaos och hur vården är på väg att bli en marknadsplats”:

 ”Glömt och undanstoppat är det faktum att det var en Socialdemokratisk regering som genomförde den värsta attacken på välfärdstaten sedan andra världskriget under 90-talets depressionsår.

Glömt är att det är socialdemokratin som banat vägen för avreglering och privatisering, kommunalisering av skolor, m.m.

Glömt är att det är den socialdemokratiskt ledda staten som pressat regionala och kommunala delar av staten till fortsatt nedmontering av vård, skola, social omsorg, kollektiv trafik.

Glömt är att den socialdemokratiska staten minskat bidragen till byggande av hyresrätter, och därmed till att de flesta nya bostäder i Stockholm är bostadsrätter. Det är samma socialdemokratiskt ledda stat som hycklande motsatt sig utförsäljningen  av hyresrätter i Stockholm.”

Den gången satt Socialdemokraterna i orubbat bo och Billström kom till makten i Stockholm.

Vad blev det av alla återställare och löften om att försvara välfärden mot privatiseringar? Noll och intet.

Likadant har det varit varje gång en borgerlig regering kommit till makten - de har bara fortsatt vad som redan var förberett, vad sossarna hade redan krattat i manegen.

En borgerlig regering har den fördelen för borgarklassen att den kan ta itu med åtstramningar mot arbetarklassen som är lite tabubelagda för en socialdemokratisk regering.

Det gäller t.ex. a-kassan. Under socialdemokratisk tid sker en försämring genom att nivåerna och taken inte höjs och genom en skärpning av tillämpning och regelverk, en strategi som innebär en långsam men nog så effektiv strypning. Det kan man göra därför att man har en så lång period av regeringsinnehav med en fantastisk kontinuitet.

En borgerlig regering gillar att trampa på ömma tår ty det visar på handlingskraft, men det beror också på att de har betydligt kortare tid på sig att åstadkomma en förändring. Det återspeglas i den brådska som alliansregeringen har i att genomför attackerna på a-kassan. Man gör det på ett skickligt sätt genom att splittra mellan de som har ett arbete och de arbetslösa och sjuka: samtidigt sänks skatten för dem som har ett arbete och a-kasseavgifterna höjs för dem som har ett arbete. Men denna taktik har redan förberetts av sossarna genom offensiven mot sjukskrivningarna (egentligen mot de sjuka) som drogs i gång av sossarna långt före valet.

Det finns alltså en tydlig kontinuitet i borgarklassens attacker på arbetarklassen, vare sig det är en s.k. borgerlig regering eller en s.k. arbetarregering.

I opposition talar sossarna om återställare för att ”rätta till det som de borgerliga ställt till med” men i regeringsställning har man aldrig tagit tillbaka en attack på arbetarklassen – det skulle vara emot dess natur – ja dess klassnatur - ty sossarna är ett kapitalets parti i precis lika hög grad som moderaterna.

Om vi skall travestera ett uttalande av Mona Sahlin om moderaterna nyligen, så kan sossarna kalla sig arbetarparti hit ett dit, skit samma, de är och förblir ett borgarparti.

Mona Sahlin som blivit vald till ny partiordförande för socialdemokraterna uttrycker sig mycket luddigt om sossarna skall återställa a-kassan vid ett maktskifte. Nuder som var den förre finansministern talar klarspråk – det blir för dyrt med en återställare. Mona Sahlin har tidigare suttit i regeringar som både vägrat göra återställare och öppet attackerat arbetarklassen.

Valet av Mona Sahlin uttrycker på ett kusligt sätt kontinuitet i valet av socialdemokratiska partiordförande från Branting som valde Per Albin Hansson, som upptäckte Tage Erlander som fann Ingvar Carlsson som både handplockade Göran Persson och Mona Sahlin.

Valet av Mona Sahlin uttrycker dock ett behov att skapa en förnyelse, främst utåt med en kvinnlig partiledare, men också inom socialdemokratin för att förbereda det för en ny politisk situation, där det för första gången på mycket länge det finns ett trovärdigt regeringsalternativ som inte består av Socialdemokratin.

För arbetarklassen är det viktigt att komma ihåg alla de attacker som socialdemokratin genomfört och lagt grunden till för dem som genomförs idag. Vad än den borgerliga alliansen ”hittar på” så kommer en kommande socialdemokratisk regering aldrig att ”återställa” en attack mot arbetarklassen. Vid ett kommande regeringsskifte kommer man att fortsätta och ta stafettpinnen som den borgerliga alliansen lämnar efter sig och fortsätta attackerna på arbetarklassen.

 Hilding 16-03-07

 Noter

 1. Se artikel i IR nr 90, https://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm [46]

Även på högsta nivå i den amerikanska staten har det blivit uppenbart att kriget i Irak har blivit en total katastrof. Rapporten från ”the Iraq Study Group” (ISG) har tydligt påvisat att ju längre USA:s och ”koalitionens” trupper stannar i Irak, desto värre kommer det att bli.

Ändå är Bush’s svar på dessa upptäckter, från denna panel av visa och lojala tjänare till de amerikanska intressena, inte att börja dra tillbaka trupperna, vilket ISG föreslog, utan att inkalla ytterligare 21,500 ( plus ytterligare 7500 efter att artikeln skrevs, ö.a.) soldater för att ”få jobbet gjort”. Det var inte att påbörja en ”konstruktiv dialog” med Iran eller Syrien, som ISG föreslog, utan att anamma en ännu hårdare politik gentemot Teheran, vilket visades av att USA öppet kommer att rättfärdiga dödandet av iranska agenter som skapar problem i Irak.

Varför svarar man på detta sätt?

Är det, vilket alla krafter som organiserar den officiella ”antikrigs”-kampanjen påstår, på grund av att Bush är en särdeles korkad, korrumperad och egoistisk krigshetsare?

Visst är Bush allt detta. Men hans svar på ISG:s förslag är inte bara ett desperat sista utspel från en ”förlamad” president. Det uttrycker den återvändsgränd som den amerikanska imperialismen står inför som helhet, och bakom detta, den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet står inför.

Trots det faktum, att demokraterna kontrollerar de båda kamrarna i Kongressen, har de inte lyckats presentera ett verkligt alternativ till Bush:s politik. Inte heller gjorde Kerry det under det senaste presidentvalet. Bush:s ”republikanska” krigshets är helt igenom en fortsättning på Clintons ”demokratiska” krigshets åren innan 2000. Bush:s militära äventyr i Afghanistan, Irak och Somalia följer på Clintons upprepade bombning av Afghanistan, Irak och Somalia (liksom Serbien), vilket i sin tur var helt i linje med det första Gulfkriget som startades 1991 av Bush Sr. Det viktiga är inte vilken man eller vilket parti som sitter i Vita Huset. Det viktiga är existensen av den oförsonliga och opersonliga driften mot krig, som varken USA eller någon annan kapitalistisk stat kan motstå, vad än den kostar i mänskligt lidande eller ekonomiska förluster.

Efter kollapsen av USA:s främste imperialistiska rival, Sovjetunionen, 1989-91, så lovades vi en ”ny världsordning” av fred och välstånd. Faktum är att vi fick en ny oordning, av krig och ekonomisk kris. När USA:s tidigare allierade stormakter inte längre var rädda för den ryska björnen, och började föra fram sina egna, separata nationella intressen, var USA tvunget att använda sin massiva militära styrka för att försöka återta sin svunna auktoritet. Fokus blev Afghanistan och Irak, inte bara därför att en attack mot den ”internationella terrorismen” och ”Slaktaren i Bagdad” gav dem ett perfekt alibi för att leverera en spektakulär varning till sina forna allierade, utan också för att kontrollen av Mellanöstern är nyckeln till USA:s globala strategiska dominans.

Naturligtvis lyckades inte något av detta att skapa något tillstånd av ”ordning” för den amerikanska imperialismen. Ju mer USA visar sin militära styrka, desto mer kaos uppstår, liksom det hat och fiendskap de driver fram, från de små krigsherrarna som representerar ”det radikala Islam”, till stora regionala makter som Iran, eller stormakter som Ryssland, Kina, Frankrike och Tyskland. Samtidigt har USA inget val: att vika undan, att abdikera från sin position som den internationella supermakten, skulle vara otänkbart för Bush, Hilary Clinton, Obama eller någon annan representant för den amerikanska borgarklassen. Därför är man tvingad att fortsätta sprida kaos och förstörelse. Därför måste dess rivaler fortsätta att försöka sabotera dess planer, bygga upp egna maktbaser, stödja lokala stater och grupper som motsätter sig USA – i korthet, att försvara sina smutsiga imperialistiska intressen överallt i världen. Precis som Rosa Luxemburg visade under det första världskriget, är:

”imperialismen inte en skapelse av den ena eller andra gruppen stater, utan är produkten av en särskild mognadsnivå i kapitalets världsutveckling, en helt internationell förutsättning, ett odelbart helt, som endast visar sig i alla dess relationer, och som ingen nation frivilligt kan hålla sig ifrån” (”Juniuspamfletten”/”Socialdemokratins Kris” i sv. övers).

Det kapitalistiska systemet har uppnått en nivå av permanent krigstillstånd. Därför är det inte, som Luxemburg sammanfattade i samma pamflett ”…genom utopiska råd eller scheman för att tämja, förbättra eller reformera imperialismen inom ramen för den borgerliga staten som proletariatets politik kan återerövra sin ledande roll”. Svaret på imperialismen kan aldrig vara att försöka få den att bli fredlig och ge upp sina massförstörelsevapen. Detta är lika logiskt som att försöka få en haj att bli vegetarian.

Inte heller är det att stödja de mindre imperialistiska hajarna mot stormakterna. USA må vara den mest destruktiva supermakten eftersom man har mest vapen, men alla andra följer samma logik. Frankrike, till exempel, spelade ut fredskortet när det gällde Irak men är fullt upptagen av sina imperialistiska äventyr i Afrika; Ryssland gör det samma i Tjetjenien eller Georgien.

Inte heller är det att stödja det så kallade ”anti-imperialistiska motståndet” i Irak, Libanon eller någon annan stans. Motståndsstyrkorna är blivande imperialister på jakt efter en ny kapitalistisk stat, och de kan inte operera utan att vara agenter för existerande imperialistiska makter. Hizbollah bekämpar den israeliska imperialismen med hjälp av den iranska imperialismen; det irakiska motståndet bekämpar USA och Storbritannien med stöd av Syrien och Iran.

Det enda verkliga svaret på imperialismen är kampen mot det kapitalistiska utsugningssystemet som har skapat den och som upprätthåller den. Det är de utsugnas kamp mot sina utsugare och mot den stat som förvärrar deras utsugning. Detta är en kamp som överskrider alla nationsgränser och som utgör den enda oppositionella kraften mot nationalism, mot etniska barriärer och rasbarriärer, mot driften mot krig.

Fred under kapitalismen är verkligen en utopi. ”Världsfreden” kan bara etableras om klasskriget når sitt slutliga mål: störtandet av det kapitalistiska systemet, dess stater och gränser, och skapandet av kommunismen, ett samhälle där all produktion inriktas mot att tillfredsställa mänskliga behov.

I.R 1-03-07

 

Den ryska revolutionen 1917 var en massrörelse av de exploaterade, den största, den mest medvetna och den rikligaste med erfarenheter, med initiativ och en kreativitet som inte hade skådats tidigare i historien. Miljoner proletärer kom över sin isolering och förenade sig medvetet, skaffade sig medlen att agera kollektivt som en kraft, skapade sina egna instrument för att vräka den borgerliga staten över ända och ta makten: detta genom arbetarråden (sovjeterna). Utöver kullkastanden av den Tsaristiska regimen, var denna händelse en del av den internationella vågen av arbetarklassens uppror mot första världskriget och tillkännagav inget mindre än början på proletariatets världsrevolution.

Borgarklassen har inte försummat något tillfälle då den spenderat årtionden med att koka ihop de mest skamlösa lögner om denna historiska händelse. 90 år efter att sovjeterna tog makten i Ryssland, fortsätter propagandisterna för den härskande klassen att sjunga samma lovsång till den borgerliga parlamentariska ”demokratin” och spy ut de värsta förfalskningarna av realiteten om proletariatets diktatur i Ryssland. Trots irrelevanta påpekanden, har dessa borgarklassens historiker oupphörligen presenterat februarirevolutionen 1917 som en rörelse för ”demokrati”, som kidnappades av bolsjevikernas ”statskupp”. Februari var enligt dem en äkta ”demokratisk festival”, oktober 1917 var en vulgär ”statskupp”, en bolsjevikisk manipulation av de efterblivna massorna i Tsarryssland. Denna skamlösa hjärntvätt är en produkt av den rädsla och den ilska som världens borgarklass upplevde i förhållande till det kollektiva arbetet och solidariteten, den medvetna aktionen av den utsugna klassen, som vågade resa sitt huvud och ifrågasätta den existerande ordningen. Chockvågorna från denna proletära jordbävning jagar fortfarande i borgarklassens minnen, som har gjort det som står i dess makt, då som nu, att skilja arbetarklassen från sin historiska erfarenhet.

Idag är förfalskningen av den ryska revolutionens innebörd och degraderingen av det essentiella i arbetarråden, en del av kapitalismens kampanjer om ”kommunismens död”, då de likställer den proletära revolutionen med dess bödel, stalinismen. Dessa uttrycker den falska idén att en revolutionen bara leda till koncentrationsläger som Gulag.

Inför alla dessa skändningar och mystifierande propaganda, är försvaret av ryska revolutionen en plikt för revolutionärer för att hjälpa arbetarklassen att göra sig av med den ideologiska dynga som borgarklassen häller över den, och återta hela rikedomen i denna vitala erfarenhet.

Februari 1917:den första episoden i den proletära världsrevolutionen

Arbetarresningen i Sankt Petersburg (Petrograd) kom inte som en blixt från klar himmel. Den var i kontinuitet med de ekonomiska strejkerna som påbörjats av ryska arbetare sedan 1915 i reaktion mot den brutala slakten av arbetare på slagfälten, mot hunger, misär, brutal exploatering och krigets ständiga terror. Dessa strejker och revolter var inte på något sätt något speciellt för det ryska proletariatet. En liknade våg av strejker utvecklades i Tyskland, Österrike och Storbritannien. Vid fronten skedde massiva myterier och deserteringar, fraterniseringar vid fronten, speciellt hos de ryska och tyska arméerna. Faktum var att de efter att ha låtit sig lockas med i regeringarnas patriotiska svada och ”demokratiska” illusioner, efter att ha vilseletts av förräderiet av flertalet socialdemokratiska partier och fackföreningar, reste det internationella proletariatet sitt huvud och började frigöra sig från den chauvinistiska giftröken. Internationalisterna var i spetsen för denna rörelse – Bolsjevikerna, spartakisterna och hela vänstern i den andra internationalen som hade fördömt utbrottet av kriget i augusti 1914 som ett imperialistsikt krig, en manifestation av världskapitalismens kollaps, och som en signal för proletariatet att slutföra sin historiska uppgift: den internationella socialistiska revolutionen. Denna historiska utmaning skulle antas i internationell skala av arbetarklassen från 1917 till 1923. Förtruppen för denna omfattande proletära rörelse, som stoppade kriget och öppnade upp möjligheten av den världsrevolution, var det ryska proletariatet i februari 1917.

Utbrottet av den ryska revolutionen var med andra ord inte en nationell affär eller ett isolerat fenomen – t.ex. en försenad borgerlig revolution som begränsade sig till att störta feodalismen. Den var höjdpunkten hos det internationella proletariatets svar på kriget och på ett mer djupgående plan, på kapitalismens övergång till sin förfallsperiod.

Bildandet av arbetarråden: revolutionens organ

Från den 22:a till den 27:e februari iscensatte arbetarna i Sankt Petersburg ett uppror som ett svar på det historiska problem som ställdes av världskriget. Det började med textilarbetarna – som överkom de revolutionära organisationernas tvekan – en strejk som omfattade nästan alla fabriker i huvudstaten under 3 dagar. Den 25:e  februari hade 240 000 arbetare stoppat arbetet och tvärtemot att vara passiva följde en mängd möten och gatudemonstrationer, där deras slogan den första timmen var ”bröd”, som senare backades upp med ”ned med kriget”, ”ned med enväldet”. På kvällen den 27:e februari, behärskade upproret, som leddes av det beväpnade proletariatet, huvudstaden. Samtidigt började strejker och arbetardemonstrationer i Moskva och som under de påföljande dagarna spred sig till andra städer i provinserna som Samara, Saratov och Charkov …

Den tsaristiska regimen som var isolerad och inte kunde använda armén som underminerats av kriget, var tvungen att abdikera.

När väl den första länken hade brutits ville inte arbetarna slå till reträtt och för att inte gå fram i blindo återupplivade de erfarenheten från 1905 genom att skapa arbetarråd som uppstod spontant under den första stora masstrejken. Dessa arbetarråd härstammade direkt från tusentals arbetarförsamlingar, som centraliserade sina aktioner genom valda och omedelbart återkallbara delegater.

Trotskij hade efter 1905 redan visat vad arbetarråden var:

”Vad var arbetardelegaternas sovjeter? Sovjeterna uppstod som ett svar på ett objektivt behov –ett behov som föddes ur händelsernas utveckling. Det var en organisation som hade auktoritet och ändå inte hade några traditioner, som omedelbart kunde omfatta en utspridd massa av hundratusentals människor … som var förmögen att ta initiativ och till spontan självkontroll.” (Trotskij ”1905”, egen översättning)

Denna den ”slutligen upptäckta formen för proletariatets diktatur” som Lenin uttryckte det, gjorde den permanenta organiseringen i fackföreningar till noll och intet värde. I en period då revolutionen är på den historiska agendan, exploderar kampen spontant och tenderar att spridas till alla sektorer av produktionen. Det spontana sätt som arbetarråden uppstod var ett direkt resultat av den explosiva, snarare än planerad eller programmerad, karaktären hos den revolutionära kampen.

Arbetarråden i den ryska revolutionen var inte bara en passiv produkten av exceptionella objektiva villkor, utan också en produkt av en kollektiv medvetandeprocess. Rådsrörelsen bar själv på medlen för en egenutbildning av massorna. Arbetarråden blandade ekonomiska och politiska aspekter av kampen mot den etablerade ordningen. Som Trotskij skrev:

”i detta ligger dess styrka. Varje vecka för fram något nytt till massorna. Varje tvåmånaders period bildar en epok: vid slutet av februari upproret, i slutet av april en demonstration av beväpnande arbetare och soldater i Petrograd, i början av juli en ny attack, betydligt bredare och med mer resoluta slogans. I slutet av augusti, blir Kornilovs försök till statskupp tillbakaslagen av massorna. I slutet av oktober, tar bolsjevikerna makten. Under dessa händelser, så slående i sin rytm, pågick små processer som svetsade samman de heterogena elementen i arbetarklassen till en politisk helhet.”

”Möten hölls i skyttegravarna, på bytorg, på fabrikerna. Under flera månader var varje gathörn i Petrograd och i hela Ryssland en offentlig tribun..”

(Trotskij, Ryska revolutionen)

Bolsjevikpartiets roll i arbetarråden

Även om det ryska proletariatet skaffade sig medlen för sin kamp genom att bilda arbetarråd så närmade de sig tidigt i februari en mycket farlig situation. Den internationella borgarklassens krafter började omedelbart försöka vända situationen till sin fördel. Oförmögen att slå ned upproret med våld, försökte de omorientera sig mot borgerligt ”demokratiska” mål. Å ena sidan bildade de en officiell Provisorisk regering med syftet att fortsätta kriget, å andra sidan invaderades arbetarråden av mensjeviker och socialrevolutionärer redan från start.

De senare, vars majoritet hade gått över till det borgerliga lägret under kriget, hade ett enormt stort förtroende hos arbetarna i början av februarirevolutionen. De fick helt naturligt ledningen över sovjeterna. Från denna strategiska position använde de alla medel för att försöka sabotera och förstöra sovjeterna.

Från en situation av ”dubbelmakt” i februari, uppstod en situation av ”dubbel maktlöshet” under maj och juni 1917, då sovjeternas ledning tjänade som en maskering för borgarklassen för att förvekliga sina mål: att återetablera ordning hemmavid och vid fronten för att fortsätta den imperialistiska slakten. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas demagoger gav ännu mer löften om fred, ”lösning på det agrara problemet”, 8-timmars dag, mm, utan att någonsin genomföra dem.

Även om arbetarna, åtminstone i Petrograd, var övertygade endast sovjeternas makt kunde besvara dessa frågor, och även om de såg att deras krav inte togs om hand, fanns det på annat håll och bland soldaterna fortfarande en stark tro på ”medlare” från representanter från den s.k. borgerliga revolutionen.

Det blev Lenin som i ”Aprilteserna”, två månader efter rörelsen startade, kom att lägga fram en djärv plan för att åter rusta bolsjevikpartiet, som också hade rört sig mot en samarbetslinje med den provisoriska regeringen. Hans teser förklarar tydligt i vilken riktning proletariatet rörde sig och formulerade perspektivet för partiet:

”1. I vår inställning till kriget… är även den ringaste eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. …

3. Intet understöd åt den provisoriska regeringen, dess enorma falskhet måste göras klar, i synnerhet vad det gäller frågorna om avträdelser av erövrade territorier.  Det otillåtliga illusionsväckande ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering, skall upphöra att vara imperialistisk måste ersättas med avslöjande verksamhet. …

5. Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från de arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka... Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”

( Lenin, Aprilteserna, https://web.archive.org/web/20041102023908/https://www.vanster.nu/ [47] )

Beväpnade med denna solida kompass, kunde bolsjevikpartiet ge förslag till aktioner som motsvarade behoven och möjligheterna vid varje tidpunkt i den revolutionära processen, hela tiden med blicken riktad mot perspektivet att ta makten och göra detta genom arbetet med

”att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.” (Lenin, som ovan).

Genom denna kamp för att massorna skall ta kontroll över sin egen organisation mot borgarklassens sabotage, efter flera politiska kriser i april, juni och speciellt i juli, blev det möjligt att förnya sovjeterna, inom vilka bolsjevikerna kom i majoritet.

Bolsjevikernas avgörande aktiviteter hade som centralt tema att utveckla medvetandet i arbetarklassen, byggd på ett förtroende för massornas förmåga till kritik och analys, ett förtroende för dess förmåga till enhet och självorganisering. Bolsjevikerna försökte aldrig att pådyvla massorna en förberedd ”aktionsplan”, att mobilisera massorna som man mobiliserar en armé.

”Lenins huvudsakliga styrka låg i hans förståelse av den inre logiken i rörelsen och hur han lät detta vägleda sin politik. Han pådyvlade inte sina planer på massorna; han hjälpte massorna att förstå och förverkliga sina egna planer.” (Trotskij, Ryska revolutionen)

Från och med september ställde bolsjevikerna tydligt frågan om maktövertagandet på arbetarnas och soldaternas möten.

”Maktövertagandet beslutades, så att säga, att ske på ett bestämt datum, den 25:e oktober. Det bestämdes inte genom ett hemligt möte, utan öppet och offentligt, och den framgångsrika revolutionen skedde just precis den 25:e oktober.” (som ovan)

Den gav upphov till en inte tidigare skådad entusiasm bland arbetarna i hela världen och blev en fyrbåk som lyste upp framtiden för alla exploaterade.

Idag är förstörelsen av den härskande klassens politiska och ekonomiska makt fortfarande en nödvändighet. Proletariatets diktatur, organiserade i suveräna råd, är fortfarande det enda sättet att öppna vägen för ett kommunistiskt samhälle. Därför behöver proletariatets återta sina erfarenheter från händelserna 1917.

SB (ursprungligen publicerad i Word Revolution nr 203, mars 1997)

 

Sommarens nära nog realiserade katastrofscenario vid Forsmarksverket i norra Uppland har den senaste månaden debatterats i media: diskussionen har framför allt rört säkerhetsrutiner, den ”mänskliga faktorns” betydelse, bristande rapportering, kort sagt en ”förflackad säkerhetskultur”. Samtidigt har rapporter kommit från Ringhalsverket på Västkusten och Oskarshamnsverket om nya fel i form av läckande ventiler, med förhöjd radioaktivitet i systemet.

När man närmare undersökt utsläppen av radioaktiva isotoper vid Forsmark har det visat sig att reaktorn stått och läckt under en längre tid, utan att man åtgärdat detta. En förklaring som förs fram är att anställda har varit dåliga att rapportera händelser som kan ha betydelse för säkerheten. Man har därför enat sig om att börja använda enhetliga formulär för detta!

Så bra då! Själva sakfrågan – säkerheten i de kärnkraftsverk som byggdes under 70-talet – berörs inte alls!

1986, när radioaktiviteten regnade in över Sverige från Tjernobyl skröt den svenska kärnkraftsinspektionen om hur modern och säker den svenska kärnkraften var i förhållande till den sovjetiska. Det fanns självfallet ett korn av sanning i detta, att den svenska 70-talsteknologin som ASEA Atom utvecklade i samarbete med den amerikanska kärnkraftsindustrin var mer avancerad än den sovjetiska 50-talsteknologin! Men detta var 1986. Nu, tjugo år senare ser vi både bildligt och bokstavligt sprickor i säkerheten som man inte kan förklara bort med att några anställda var berusade på arbetsplatsen.

Idag, när till och med centerpartiet har gjort upp med sitt tidigare kärnkraftsmotstånd är det som att svära i kyrkan att kritisera kärnkraften. Förutom den borgerliga alliansen är kärnkraftsstödet starkt i den svenska borgarklassen, från höger till vänster. Att ifrågasätta kärnkraften är liktydigt med att vara ”bakåtsträvare”. Företrädare för industrifacken går ut med att ”industrin behöver billig elektricitet”, annars blir arbetare utan jobb.

Arbetarklassen blir därför tagen som gisslan i kärnkraftsfrågan. Men behöver det vara så?

Varför är kärnkraften en så typiskt kapitalistisk energilösning? Därför att den sammanfattar kapitalismens galenskap på ett så tydligt sätt: hur produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling.

Ur den kapitalistiska konkurrensutvecklingens perspektiv utgör självfallet kärnkraften en något bedagad lösning. Entusiastiska riskkapitalister pratar ju gärna om hur man skulle kunna tjäna stålar på alternativa energilösningar. Men detta kommer aldrig att infrias, så länge de kapitalistiska relationerna vidmakthålls. Alternativ teknologi kommer aldrig att få möjlighet att utvecklas fullt ut så länge som det är profitjakten och inte minst militär-strategiska överväganden som styr.

Det faktum, att vissa mindre kapital, som Danmark, löser stora delar av sin energiförsörjning med vindkraft och andra mindre miljöskadande lösningar, är bara ett uttryck för att dessa mindre kapital vill slå sig in på världsmarknaden med denna typ av energiproduktion, samtidigt som de inte har de militärindustriella kostnaderna att ta hänsyn till på samma sätt som stormakterna, eller som en stat som Sverige vilken har en oproportionerligt stor militärindustri, som nära nog bara kan jämföras med Israel, därav också den stora andelen kärnkraft i svensk energiproduktion.

Argumentet att vi måste köpa ”smutsig dansk el” om man måste lägga ned kärnkraften, stämmer ju inte om man betänker att vårt södra grannland (Danmark) försörjer 25 % av sitt energibehov med vindkraft!

Så varför framhärdar man i denna idiotiska teknologi, som innebär närmast oändliga lagringsproblem, och som varje gång något händer, utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens fortlevnad? (Vi behöver bara nämna den epidemi av leukemi som blev följden av Tjernobylkatastrofen…)

Kärnkraftens imperialistiska betydelse

Så varför behöver kapitalismen sin kärnkraft? Det finns flera förklaringar. Den framstår som ”avancerad” i jämförelse med äldre teknologier, som bygger på fossila bränslen. Den framstår som ”ren” i jämförelse med andra energiformer, och mindre ”skadlig” än andra mer miljöförstörande energiutvinningsformer.  Myten om ”den fredliga atomen” fungerar i bästa fall nu i länder som Iran, när man försöker rättfärdiga varför man vill utveckla sin kärnkraft.

Men det är just detta som är kärnkraftens mening och syfte; att utveckla en kärnvapenteknologi som kan använda kärnkraften för att upparbeta uran och andra radioaktiva isotoper för att utveckla kärnvapen.

Varför har Sverige kärnkraft när man inte har kärnvapen?

Från början – på 50-talet – hade Sverige ambitionen att skaffa sig egna kärnvapen, men hindrades av USA att utveckla dessa. USA fruktade att ifall den svenska borgarklassen tilläts utveckla sina egna kärnvapen, kunde detta leda till ett alltför självständigt agerande från svensk sida i förhållande till USA (den svenska militären hade seriösa planer på att kärnvapen bomba flera mål i Baltikum ifall Sovjetunionen skulle anfalla, även utan ”godkännande” från Washington), en svensk stat som satsade och fortfarande satsar (se JAS-Gripen!) oerhörda belopp på att utveckla militära vapensystem, från stridsflygplan, radioelektronik och luftvärn till stridsvagnar, örlogsfartyg och inte minst kärnvapen teknologi. Men, möjligheten att använda uran upparbetat i Sverige fick inte förspillas. Vi såg vi ett tätt samarbete mellan den amerikanska energiindustrin (General Electric) och ASEA Atom, nuvarande ABB. Dagens snart havererade svenska kärnkraftverk står som symboler för denna tid, när kärnkraftverken betraktades som det högsta uttrycket för kapitalismens teknologiska möjligheter.

Arbetarklassen och befolkningen som helhet lever därför i kärnkraftens skugga på två sätt: vi är ”tvungna att acceptera faktum” att kärnkraften är den ”billigaste” och mest effektiva energiformen, för annars blir industrin utan elektricitet och arbetare blir utan jobb. Vi är tvungna att acceptera att problemen med lagring av kärnkraftsavfallet inte är lösta och innebär en miljöpåverkan för oräkneliga generationer framåt. Kärnkraften uttrycker både kapitalismen rovdrift på naturen för profiternas skull, och dess obönhörliga marsch mot krig.

Kärnkraften är inte en ”ren” teknologi. Inte heller är teknologin neutral. Kärnkraften, som utvecklades under det ”kalla krigets” kärnvapenkapplöpning är en teknologi som uttrycker kapitalismens klassiska dilemma: ”att produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling”, som Marx skrev i ”Förordet till kritiken av den politiska ekonomin”. Solcellsteknologi, vindkraft och andra mer ”miljövänliga” alternativ kan inte utvecklas fullt ut, eftersom dessa inte anses som militärstrategiskt ”intressanta” och många gånger inte tillräckligt lönsamma, även om vissa förhoppningsfulla kapitalister ser en framtida marknad för detta. Men även om vissa ”rika” västländer kan ha råd att tänka på miljöfarorna, så måste länder som Kina och Indien, fortsätta med sin närmast ofattbara miljöförstöring, på grund av den kapitalistiska konkurrensen.

Eftersom kapitalismen inte producerar för mänskliga behov utan för att maximera profiterna, kan man inte lösa vare sig kärnkraftsfrågan eller miljöfrågan i stort. Kärnkraften är en föråldrad kapitalistisk teknologi som redan efter 30-40 år börjar haverera. Därför tillhör miljöfrågan de mest akuta frågorna som ställs i den nuvarande situationen. Den ställer frågan om vilka teknologier som är möjliga att utveckla i ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför kan inte arbetarklassen längre låta sig invaggas i tron att detta kapitalistiska samhälle kan utveckla teknologier för att minska miljöförstöringen. Detta är lika stor illusion som att det skulle vara möjligt med fred under kapitalismen.

Kärnkraften är ett av de mest tydliga exemplen på att ett kapitalistiskt samhälle aldrig kan lösa miljöfrågan. Det är det kapitalistiska produktionssättet som är upphov till den miljöförstöring som vi har bevittnat de senaste 150 åren. Därför är arbetarklassens kamp för att störta kapitalismen det enda som kan ge ett svar på miljöfrågan.

Raimo 2007-03-08

Israeliska trupper har lämnat Libanon sedan några månader men landet befinner sig återigen i ett kaotiskt tillstånd. Mordet på den kristne industriministern, Pierre Gemayel, (den sjätte politikern som blivit mördad inom ett år) visar på den djupa splittringen inom landet. Hundratusentals personer använde hans begravning för att uttrycka sitt motstånd till Syriens inblandning i Libanon. När denna artikel skrivs, demonstrerar hundratusentals på Beiruts gator i en Hizbollah ledd motdemonstration som regeringen redan har fördömt som ett hot mot demokratin och som en syrisk – iransk komplott. Direkt uppmuntrade av olika imperialistiska makter, ökar klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet. Det pågår en tillfällig allians mellan sunnitiska grupperingar och några kristna fraktioner mot shiiterna, medan andra kristna fraktioner som står närmare Frankrike stödjer de demonstrationer som är emot regeringen. Sedan Israels misslyckade invasion sommaren 2006 har Hizbollahs politiska tyngd, som stöds både av Iran och Syrien, ökat avsevärt. Libanon, detta lilla land i Mellanöstern tycks kristallisera alla de imperialistiska spänningarna i regionen som helhet. Det libanesiska dramat har påverkats avsevärt av försvagningen av världens ledande makt – USA- vilket också har avslöjat svagheten hos USA:s viktigaste allierade i regionen, Israel. Å ena sidan hävdar Iran sig som en regional imperialistisk makt med en enorm aptit. Dess inflytande i Irak och Libanon kan inte ignoreras av vare sig USA eller Israel, i synnerhet eftersom andra stora imperialistiska makter såsom Frankrike och Italien har skaffat sig ett fotfäste i regionen under förevändningen att agera som FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. Den ökande spänningen mellan Frankrike och Israel kom till uttryck i november 2006 när israeliska jaktplan flög över södra Libanon. De franska trupperna reagerade omedelbart och förberedde moteld från dess luftvärns batterier.

I Gaza, barbariet ökar

Under de senaste månaderna har Gaza remsan återigen kommit på rubrikerna. Varje dag innebär nya våldsdåd och dödande. En befolkning som redan lever i en fruktansvärd fattigdom (över 70% av befolkningen är arbetslös) och lever i en ständig rädsla, och tvingas att inrikta sig på att överleva från dag till dag.

I början av november landade raketer som avfyrats från Gazaremsan i södra Israel, särskilt i staden Siderot. Som svar på denna attack gav Israels försvarsminister Amir Peretz order om att den israeliska armen skulle utföra en stor flyg och mark offensiv. Det utfördes många flygattacker. Natten mellan den 15 och 16 november genomfördes 5 flygbombningar mot hus som påstods härbärgera Hamas soldater, i flyktinglägren Jabalia och Chiatti och i Rafah. Den israeliska borgarklassen hävdar att detta var noggrant utvalda mål, men de syftar att slå mot tätt befolkade områden. I en av dessa attacker, i Beit Hanoun, dog 19 civila palestinier, de flesta av dem kvinnor och barn.

Borgarklassen, oavsett nationalitet, bryr sig inte ett dugg om lidandet som dess smutsiga imperialistiska intressen orsakar. Vilken skillnad finns det mellan en terrorist attack som utförs av en palestinsk självmordsbombare som blivit manipulerad av Hamas väpnade gren, och de israeliska flygbombningarna? Varje borgarklass använder de vapen de har till förfogande och med ett totalt förakt för människoliv. Sålunda blir den israelisk-palestinska konflikten en spiral av barbari. Den israeliska reträtten från Gaza i september 2005, efter 38 års militär ockupation, betydde på intet sätt en återvändo till ett lugn, långt mindre en fred. Våldet har fortsatt sedan dess och de senaste månaderna har det accelererat på ett brutalt sätt. Labour politikern (det israeliska ”arbetarpartiet”, ö.a) Binyamin Ben Eliezer uttalade sig på följande sätt:

”Vi ska jaga dem dag och natt. Vi kommer att visa dem vad ett avstyrkande betyder. Om inte raketerna upphör att komma, kommer det inte att bli någon pardon för Hamas, från premiärminister Ismail Haniyeh till den siste av hans följeslagare”.

 Det vapenstillestånd som slöts den 26:e november, och som bröts omedelbart från bägge sidor, kan bara vara en förberedelse för nya strider som en israelisk källa gjorde klart:

”Vi har inte råd att skicka våra fallskärmsjägare för att jaga palestinska barn. Vi borde träna dag och natt för en verklig strid” (Sunday Times 26-11-06).

Alla delar av borgarklassen är ansvariga för kaoset

Staten Israel är på samma sätt som USA, efter misslyckandet i Libanon, oåterkalleligen en försvagad makt. Nedgången i USA:s ledarskap och Israels dominans i regionen kan bara uppmuntra alla de andra imperialistiska makterna, från den största till de minsta, att blanda sig i konflikten. Det ökande antalet skärmytslingar inom FN visar på detta. Sålunda använde sig USA av sin veto rätt angående en resolution som föreslogs av Qatar och som stöddes av FN:s säkerhetsråd, vilken fördömde de israeliska militäroperationerna på Gazaremsan. På ett liknande sätt blev ”Fredsinitiativet” för Mellanöstern som lades fram av Frankrike och Spanien omedelbart förkastat av Israel och kyligt bemött i Washington.

Libanon, Gaza och Mellanöstern som helhet används av alla ”försvarare av freden” för att föra fram deras egna imperialistiska intressen och blockera dess motståndares ambitioner. Men alla av dem är skyldiga till spridandet av våld och kaos i regionen och planeten som helhet.

Tino december 06 (Bearbetning från Revolution Internationale)

Den 1:a mars angrep då slutgiltigen den danska polisen ungdomarna som försökte försvara det s.k. ”Ungdomshuset” på Nörrebro i Köpenhamn. Den danska staten och dess polis hade förberett sig under lång tid, ungefär ett halvår, de använde sig av hundratals poliser från Elitstyrkorna, de s.k. ”antiterrorist” styrkorna för att med närmast militära medel driva ut ungdomarna från ”Ungdomshuset”.

Det råder ingen som helst tvekan om att den danska staten ville tvinga fram en våldsam konfrontation med ungdomarna, där staten visade upp sina enorma repressiva muskler, för att på så sätt skrämma en ny generation som börjar ifrågasätta vilken framtid som det kapitalistiska samhället ger dem och mänskligheten som helhet. De arresterade mer än 600 aktivister, ännu fler har skadats i konfrontationer med polisen, och för tillfället råder en stor modlöshet inom denna miljö.

Staten och dess medier har lyckats med att porträttera och polarisera den underliggande sociala frågan till uteslutande en fråga om våld, alltså våldsamma konfrontationer mellan polisen å ena sida och unga – maskerade, stenkastande gatudemonstranter å den andra. Nu var dessa ”stenkastande autonoma element” en ganska liten minoritet av dem som protesterade mot rivningen av ”Ungdomshuset”, men det är enkelt för staten att manipulera denna typ av element som ”autonoma” aktivister till närmast militära konfrontationer, ”Det blev en lyckad operation som genomfördes med militär precision” uttalade den danske poliskommissarien F.Steen Munch belåtet i Dagens Nyheter den 2:a mars. Att dessa ”militanta demonstranter” var en minoritet var något som gavs mycket liten uppmärksamhet i den härskande klassens medier.

En komplementerande faktor som illustrerar alvarliga begränsningar hos denna typ av rörelser är att deras krav formulerades som en ”ungdomsfråga”, att de kämpar för ett ”ungdomshus” osv.

Detta används av den härskande klassen för att avleda en social fråga, om den viktiga frågan om var arbetarklassen kan mötas och träffas. Idag är arbetare hänvisad till dyra krogar eller andra mötesplatser som är dyra att besöka och dessutom helt oanvändbara för att kunna föra en diskussion.

Borgarklassens medier gör allt för att porträttera denna typ av rörelse som en ”ungdomsfråga”, eller så påstår de att alla (ungdomar) som deltar i protesterna mot rivningen av ”Ungdomshuset” (som tidigare hade varit ett ”Folkets Hus” som byggdes under sent 1800-tal och då var en genuin samlingsplats for hela arbetarklassen, oavsett generationer!) antingen är huliganer eller ett gäng medelklassungdomar som inte har något gemensamt med ”riktiga” arbetare eller invandrare.

Som vanligt använder sig den härskande klassen av sociologer och andra ”experter” för att legitimera denna typ av påståenden vilka också används för att rättfärdiga den enorma repressionen mot protesterna av rivningen av ”Ungdomshuset”.

Kravallerna i Köpenhamn visar att för att kunna föra en kamp som kan utmana den kapitalistiska staten på allvar, är det nödvändigt att föra fram kampen på ett sätt som förenar den exploaterade befolkningen, över specifika generationsgränser, att aktivt arbeta för att få med den arbetande befolkningen i kampen, få med pensionärer, o s v. För att kunna göra detta måste också kraven generaliseras till att omfatta krav som gäller hela arbetarklassen. I detta fall skar man på förhand av denna möjlighet genom att formulera kraven som krav för ungdomar.

Den andra lärdomen är frågan om hur man skall ta ställning till frågan om våldet och repressionen. Händelserna i Köpenhamn visar att borgarklassen ville provocera fram ett omfattande våld för att slå ned och skrämma de som idag eller i framtiden kommer att ifrågasätta kapitalismen. Det visar också att det inte går att konfrontera kapitalismen utan perspektiv, våld i sig är ingen proletär metod. Det blinda våldet är något som borgarklassen för fram, arbetarklassen har enbart och alltid använt sig av våld för att försvara sig mot kapitalets repression, inte som ett självändamål!

Kampen mot CPE i Frankrike under våren 2006 förde fram ett verkligt perspektiv för arbetarklassen, där de organiserade sig i stormöten och valde strejkkommittéer som var omedelbart återkallbara inför stormöten. Detta visar på den verkliga, revolutionära dynamiken i en kamp som utmanar kapitalismen, och det är denna kamp som borgarklassen fruktar, i Danmark som i alla länder, att arbetarklassen och de som ifrågasätter kapitalismen skall ta till sig.

Dan Berglund. 16-3-07

 

 

 

 

Under 15 år har Somalia plågats krig med imperialistiska makter och lokala krigsherrar. I slutet av december 2006, efter en vecka med blodiga konfrontationer, intog etiopiska trupper, med stöd av den amerikanska armen, de islamiska domstolarnas fästen, vilka hade flytt huvudstaden Mogadishu och försökte undkomma med dess tunga beväpning i områdena utanför staden. Men islamisterna är långt ifrån besegrade och genomför nu ett gerilla krig mot den etiopiska ockupationen och den federala somaliska regeringen.

Under det vakande ögat från olika imperialistiska makter har de inblandade i detta krig genomfört verkligen barbariska dåd, som bland annat innebär mobilisering av tusentals barn som är 10 år eller yngre, beväpnade till tänderna för att döda eller dödas. Tusentals människor har dödats inom loppet av några dagar, och våldtäkter med bajonetter har blivit standard.

Krutdurken i Somalia håller på att skaka om hela regionen, med början i Etiopien och Eritrea som drar nytta av situationen genom att göra upp om gamla konflikter på somaliskt territorium. Bägge dessa stater har mobiliserat tusentals män för att backa upp de två huvudsakliga krigande fraktionerna i Somalia. Kenya är också inblandad i konflikten. Tiotusentals flyktingar har redan flytt dit över den somaliska gränsen, och Nairobi använder sig av militära medel för att utvisa tusentals av dem med förevändningen att de förhindrar att ”terroristgrupper” får tillträde till kenyanskt territorium. Kriget blir allt mer allomfattande då Somalia i sig håller på att sjunka ned i ett allt värre kaos, sönderslitet av olika lokala krigsherrar som i sin tur är manipulerade utifrån av imperialistiska makter som försöker få kontroll över regionen sedan 1990-talet. Sedan den förre presidenten Said Barre störtades har landet varit krigshärjat av mordiska klaner som kämpar om kontrollen över landet. Centralstaten har i princip upphört att existera och landet har delats upp i regioner under kontroll av maffia gäng – som i själva Mogadishu, som har delats upp i en rad zoner som styrs av olika gäng som genomför sin auktoritet med mord, våldtäkter och stöld. För befolkningen in allmänhet har detta inneburit ett rent helvete.

Den amerikanska imperialismen står bakom Etiopiens ingripande

Inte nöjt med att ha beväpnat och tränat den etiopiska armen som kastade ut de islamiska domstolarna från Mogadishu, genomförde Pentagon flyganfall i mitten av januari (2007) som dödade ett dussintal. Detta innebär en ny amerikansk offensiv i detta land, efter det förödmjukande misslyckandet för dess tidigare angrepp 1993.

Vid den tidpunkten, under den bedrägliga förevändningen av att operation ”Återupprätta Hoppet” (”Restore Hope”, ö.a.), som ackompanjerades av Frankrike och Italien, då de gjorde ett försök att få situationen under kontroll genom att placera tusentals soldater i Somalia. Detta blev ett totalt misslyckande och 1994 måste USA packa sina väskor och dra, men detta hindrade dem inte att från att fortsätta att använda sig av lokala gäng för att göra deras ärenden på plats.

Varför denna nya amerikanska offensiv?

Enligt Bush administrationen, är syftet med USA: s militära engagemang i Somalia att de skall fortsätta kriget mot Al-Qaida. Detta är förstås en lögn eftersom USA har ingripit i Somalia långt före att Al-Qaida existerade. Dess verkliga syfte är att försvara des strategiska imperialistiska intressen.

”Afrikas horn har en växande betydelse för den amerikanska administrationen. Regionen ses som strategisk både för att hålla tillbaka den islamiska terrorismen  och för att förhindra att ”förlorade stater” som Somalia att bli skyddade zoner för Al-Qaida, och, i kontinuitet med USA:s tidigare politik, kontrollera inloppet till Persiska viken och skydda oljetransporterna”. (Le Monde, 4.1.07)

Som vi kan se, är det verkliga skälet som Washington har att kontrollera inloppet till den Persiska viken och göra sig själv till den makt som kontrollerar världens oljetransporter. Somalia befinner sig rakt emot den Persiska viken och är en strategisk zon för de imperialistiska makter som kämpar i regionen. Det var med detta syfte som USA upprättade en ny och specifik regional styrka för Afrika, med namnet ”US Africa Command”. Faktum är att USA försöker öka dess förmåga att övervaka regionen och de har redan militära baser i Djibouti (gamla Franska Somaliland, där Frankrike tidigare har haft några av sina elitstyrkor i Afrika, ö.a) och också i Diego Garcia (en ö i Indiska oceanen) som ligger en bit utanför Somalia, ö.a). Det är uppenbart att USA:s ambitioner kommer att konfrontera de rivaliserande imperialistiska makternas ambitioner, vilka på samma sätt som USA använder sig av lokala gäng på det imperialistiska schackbrädet.

Kaos är det enda perspektivet för Somalia

Så länge som den globala kapitalismens väpnade hand inte är avhuggen, är perspektivet för Somalia bara ett ökande kaos. Borgarklassen har själv medgett detta i en FN rapport som Le Monde citerade den 16/11 2006:

”Offer för en obegränsad militarism, är enligt FN experter Somalia på väg mot storskaligt krig som hotar att dra in länderna i regionen… de islamiska domstolarna stärker sin kontroll över landet tack vare militärt stöd av Eritrea, men också Iran, Syrien, Hizbollah i Libanon, Egypten, Libyen, Saudi-Arabien  och Djibouti.

Övergångsregeringen, som är internationellt erkänd men tvingad att ta sin tillflykt till Baidoa, har kunnat existera tack vare det ”aggressiva stödet” från Etiopien, Uganda och Jemen. Enligt denna rapport, har regeringen inte mycket tyngd jämfört med de islamiska domstolarna som kontrollerar huvudstaden Mogadishu, så väl som de centrala delarna av landet och södern och som har förmågan att förvandla Somalia till ett nytt Irak genom terrorist attentat och mord”

Nu är det klart att de islamiska domstolarna har kastats ut ur huvudstaden, men de är inte så långt borta och de kan räkna med stöd från ett antal imperialistiska makter för att genomföra anfall mot deras fiender. Det är sannolikt att landet kommer att genomgå en ”irakisk” situation: det vill säga, urskillningslöst dödande, självmordsbombningar och massiva flyg och infanteri angrepp. Eller en ”kongolesisk” situation där landet är ockuperat av en rad olika makter som alla slåss om kontrollen för delar av landet.

Somalia må vara otroligt fattigt, men de imperialistiska gamarna behöver det ändå. Det är för denna anledning som det för närvarande är den mest slående illustrationen av det kapitalistiska sönderfallet i hela Afrika.

Amiona (Från Revolution Internationale 376, februari 2007)

 

Inledning

Händelseutvecklingen inom den amerikanska borgarklassen efter att denna artikel skrevs i mitten av januari (1) av IKS sektion i USA, Internationalism, bekräftar på ett slående sätt den analys som görs i artikeln av IKS amerikanska sektion. Vid månadsskiftet februari/mars kom officiella signaler från Vita Huset att de vill ”tala med” både Iran och Syrien angående situationen i Irak, manifesterat av att Iran och Syrien har blivit inbjudna till den internationella konferensen i Bagdad den 10:e mars ( där de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd deltar samt ett flertal av Iraks grannländer), även om USA fortfarande insisterar på att frågan om eventuella iranska kärnvapen måste ”lösas” (alltså att Iran måste avstå från dessa vapen) innan en verklig ”dialog” kan ske mellan USA och Iran.

”Plötsligt har så USA öppnat upp för förhandlingar med både Syrien och Iran (…) Syftet med Bagdadmötet är att förbereda en mer omfattande säkerhetskonferens om Irak någon gång i april  (…) vid tisdagens (den 27:e februari) utfrågning sade utrikesminister Condoleeza Rice att ’Iraks grannar har en viktig roll att spela när det handlar om att främja fred i Irak’, och gjorde därefter klart att både Syrien och Irak inräknas i detta sammanhang.” (DN den 1:a mars 2007)

Detta kan ju förefalla att stå i fullständig kontrast till alla de utomordentligt hotfulla uttalanden som USA har gjort mot Iran sedan lång tid. Men trots det mycket aggressiva tonläget hos Bush administrationen, finns det en viss insikt hos dem att även militära konflikter kräver ett stort mått av diplomatisk skicklighet. I synnerhet idag, när den amerikanska imperialismen är mycket mer isolerad och även försvagad, jämfört med situationen omedelbart efter den 11/9-2001 - efter förstörelsen av Tvillingtornen i New York, då USA i kraft av dessa attentat kunde använda sig av den angripnes legitimitet för att rättfärdiga sina imperialistiska äventyr i Afghanistan och senare Irak.

Men även om vi kommer att se en större diplomatisk aktivitet mellan USA och Iran och Syrien, kommer detta inte på något sätt att betyda en ”fredligare” utveckling av de imperialistiska spänningarna i Mellanöstern. USA kan och kommer inte att kunna backa från sina krav på att vara den enda supermakten och den som verkligen bestämmer händelseutvecklingen i Mellanöstern (och i resten av världen). Detta kan bara accentuera och eskalera den dagliga terrorn, i Irak, i Mellanöstern och världen som helhet.

I.R Mars 2007

---------

I sitt tal till nationen den 2007-01-10, förkastade president Bush fullständigt de rekommendationer som ”Iraq Study Group” hade gett. Samtidigt ignorerade han den politiska betydelsen från det Republikanska valnederlaget i november 2006, och trappar i stället upp kriget i Irak genom att skicka mer amerikanska soldater dit och hotar Iran och Syrien med krig. Ironiskt nog är Bush:s kontroversiella trupp förstärkning så liten (en ökning av soldaterna med ca 15-20000 soldater, ö.a) att den knappast har någon chans att ändra den militära situationen, förutom att fler amerikanska soldater kommer att dödas och såras i Irak.

Konsekvenserna av vad den republikanska senatorn Chuck Nagel (Nebraska) kallade för ”det värsta utrikespolitiska misstaget sedan Vietnam”  är sannerligen mycket alvarliga för den härskande klassen i USA. För att kunna förverkliga sin vansinniga eskalering av kriget, är administrationen i Washington tvingad att omplacera generaler och diplomater på ”fältet” som motsatte sig trupp förstärkningar och i stället hitta medgörliga officerare och  statstjänstemän som man kan lita på.

Genom studiekommissionen och dess manipulering av valcirkusen, har den dominerande fraktionen av den amerikanska borgarklassen försökt att tvinga Bush administrationen att ändra sin katastrofala hantering av den imperialistiska politiken, och på samma gång ge den en politisk täckmantel för att rädda sitt ansikte. Genom sin irrationella vägran att acceptera detta, har Bush administrationen utlöst en politisk kris inom den amerikanska borgarklassen som vi inte har sett sedan Vietnam kriget och Watergate skandalen. En allt ökande splittring av borgarklassen kommer att bli resultatet. Många republikaner har redan anslutit sig till de som ifrågasätter eskaleringen av kriget.

Detta kommer att ge bränsle till en förstärkning av anti-krigsrörelsen, som fram tills nu inte har varit någon större politisk eller social rörelse utan mest varit några fåtaliga massdemonstrationer som har propagerats av en liten cirkel av professionella vänster aktivister. Men nu, med ett allt större missnöje inom den dominerande delen av borgarklassen, precis som under Vietnam kriget efter Têt offensiven, kommer ett ökande finansiellt och media stöd att ges till anti-krigsrörelsen för att öka trycket på administrationen i Vita Huset och rädda de demokratiska illusionerna från glömskan.

Istället för att ta hänsyn till varningen från ”Iraq Study Group” och inse de politiska realiteterna i Mellanöstern, och dra in Iran och Syrien i en politisk dialog, har Bush agerat allt mer krigiskt mot dessa två länder och verkar hota dem med militärt angrepp. Alla de framsteg som den härskande klassen trodde att den hade uppnått för att överkomma det s.k. ”Vietnam syndromet” kommer att bli utplånade. Detta kommer att mycket kraftigt förvärra krisen för den amerikanska imperialismen, eftersom det kommer att bli allt svårare för den få arbetarklassen och resten av befolkningen att acceptera nödvändigheten av framtida militära ingripanden runt om i världen – något som på lång sikt är en strategisk nödvändighet för den amerikanska imperialismen.

Vi kommer att bevittna ett hökarnas krig mot hökar inom den härskande klassen, då Bush administrationen kommer att bli allt mer marginaliserad och där de dominerande delarna av den härskande klassen försöker att rädda situationen, så att de desto bättre kan förbereda för nästa imperialistiska krig.

Arbetarklassen får inte låta sig förföras från retoriken i borgarklassens anti- Bushska körsång. Vad som nu sker är en bitter kamp inom den amerikanska kapitalistiska klassen om hur den bäst skall kunna dominera världen. För arbetarrörelsens del, är det kampen för att förstöra det kapitalistiska systemet som räknas, inte kampen inom det regerande partiet som genomför den imperialistiska politiken.

 Internationalism 12-01-2007

Not. Se också artikel i Internationalism 141, ”US sinks deeper into Iraq quagmire” och artikel i World Revolution 302 ”America and Iran heads towards bloodshed” .

Domen och avrättningen av Saddam Hussein hyllades av Bush som en ”seger för demokratin”. Det finns ett korn av sanning här: borgarklassen har så ofta rättfärdigat sina förbrytelser i demokratins namn (se Internationell Revolution nr 44 och 45, 1991: ”De stora demokratiernas brott, del 1 och 2, översatt från International Review nr 66, 1991”). Med en gränslös cynism deklarerade Bush den 5 november 2006, när han själv var i Nebraska mitt under valkampanjen, att dödsdomen mot Saddam var ”ett rättfärdigande av de offer som villigt accepterats av de amerikanska styrkorna” sedan mars 2003 i Irak. För Bush är alltså en mördares skinn värt mer än de 3000 unga amerikaners liv som offrats i Irak, de flesta i ung ålder. De hundra tusen irakiers skinn, som mördats sedan början av den amerikanska interventionen betyder inget alls. Faktum är, att sedan ockupationen påbörjades, har mer än 600 000 människor mist livet: den irakiska regeringen räknar inte längre förlusterna för att inte ”underminera moralen”.

USA var mycket intresserat av att försäkra sig om att avrättningen av Saddam ägde rum innan de följande rättegångarna. Anledningen till detta är, att dessa skulle ha grävt fram alldeles för många komprometterande fakta. Det har bedömts nödvändigt att mörklägga alla minnen av det helhjärtade stöd som USA och västmakterna gav Saddams politik mellan 1979 och 1990, i synnerhet under kriget mellan Iran och Irak under åren 1980-88.

En av huvudanklagelserna mot Saddam var användandet av dödliga kemiska vapen mot 5000 kurder i Hallabjah 1988. Denna massaker var en del av ett krig som kostade 1 200000 människors liv, och dubbelt så många skadade, under vilket ”slaktaren i Bagdad” stöddes av USA och de flesta västmakter. Efter att ha erövrats av Iran, återtogs staden av irakierna som beslöt att genomföra en fruktansvärd repression mot den kurdiska befolkningen. Massakern var bara den mest spektakulära i en utrotningskampanj som döptes till ’Al Anfal (”krigsbyte”) som skördade 180 000 kurdiska offer mellan 1987 och 1988.

När Saddam initierade detta krig genom att attackera Iran, så skedde detta med helhjärtat stöd från västmakterna. Efter uppkomsten av den shiitiska islamska republiken i Iran 1979, där Ayatolla Khomeini fördömde USA som den ”Store Satan”, och där den amerikanske presidenten Carter misslyckades med att störta denna regim, tog Saddam Hussein på sig rollen som gendarm i regionen för USA och västblocket genom att förklara krig mot Iran och försvaga det genom 8 års krig. Den iranska kontraoffensiven skulle ha resulterat i seger för Teheran om inte Irak hade givits amerikanskt militärt stöd. 1987 mobiliserade västblocket, lett av USA en formidabel armada i Persiska Viken, som innehöll 250 örlogsfartyg från nästan alla stora västländer, med 35 000 man ombord, utrustade med de mest sofistikerade stridsplanen vid denna period. Genom att presentera detta under förklädnad av en ”humanitär intervention”, förstörde denna styrka en oljeplattform och flera av den iranska flottans mest avancerade fartyg. Det var tack vare detta stöd som Saddam kunde underteckna ett fredsavtal som lät honom behålla samma gränser som han påbörjat kriget med.

Långt före dessa händelser hade Saddam kommit till makten med stöd av CIA, som avrättade hans shiitiska och kurdiska rivaler, men även andra sunnimuslimska ledare inom Báathpartiet, som falskeligen anklagades för att konspirera mot honom. Han smickrades och hyllades som en stor statsman under flera år, och erkändes exempelvis som ”en stor vän till Frankrike” (och till Chirac och Chevenement i synnerhet). Det faktum att han utmärkte sig genom hela sin politiska karriär genom blodiga avrättningar och massakrer av alla slag (hängningar, halshuggningar, tortyr av motståndare, användande av kemiska vapen, slakt av den shiitiska och kurdiska befolkningen) var inget som störde någon borgerlig politiker innan det ”upptäcktes” alldeles innan Gulfkriget att Saddam var en blodtörstig och skrämmande tyrann. Man bör också hålla i minnet att Saddam lurades in i en fälla när han trodde att han hade givits grönt ljus att invadera Kuwait sommaren 1990, vilket gav USA en förvändning att starta en gigantisk militär mobilisering mot honom. På så sätt kom USA att starta det första Gulfkriget i januari 1991, och från och med nu var Saddam dömd till att vara ”samhällets fiende nr 1”. Operation Ökenstorm, som presenterades av den officiella propagandan som ett ”kliniskt krig”, ett slags videokrigsspel, skördade 500 000 liv på 42 dagar, med 106 000 luftraider där man släppte 100 000 ton bomber, där man experimenterade med hela arsenalen av mordiska vapen (napalm, klusterbomber, brandbomber…). Dess huvudsakliga mål var att visa upp USA:s förkrossande militära överlägsenhet och tvinga dess forna allierade, som nu höll på att bli potentiellt farliga imperialistiska rivaler, att ställa upp bakom USA vid en tidpunkt när den gamla blockalliansen höll på att falla sönder.

Med samma grad av machiavellism utförde USA och dess ”allierade” ytterligare operationer. Efter att ha uppmanat kurderna i norr och shiiterna i söder att resa sig mot Saddams regim, lämnade man honom med de elittrupper han behövde för att dränka dessa uppror i blod, eftersom man inte hade något intresse av att hota landets enhet. Särskilt den kurdiska befolkningen kom att drabbas av de mest fruktansvärda massakrer.

De hycklande europeiska media, till och med Sarkozy i Frankrike som har varit väldigt proamerikansk fram till nu, fördömer nu hycklande det ”dåliga valet”, ”misstaget” eller ”fuskverket” kring Saddams snabba avrättning. Det är sant att omständigheterna kring avrättningen kommer att ytterligare förvärra hatet mellan de religiösa grupperna. Den må ha tillfredsställt de mer fanatiska shiitgrupperna men inte alls sunnimuslimerna, eftersom det faktum att den ägde rum i början av Eid, en mycket viktig islamsk högtid, chockerade de flesta muslimer. Dessutom kommer nu Saddam Hussein att bli ansedd som martyr av de generationer som inte har levt under hans terrorvälde.

Men ingen av dessa borgarklasser hade något val i detta mål, eftersom man hade samma intressen som Bushadministrationen av att skynda på avrättningen för att kunna dölja och sudda ut minnet av deras hängivna medverkan i gårdagens ohyggligheter, och deras ansvar för det ökande barbari som äger rum idag.

Wim (bearbetning av en artikel i International Review 128)

Friedrich Engels förutspådde för mer än hundra år sedan att kapitalismen slutligen skulle dra ned det mänskliga samhället i ett fullständigt barbari om det fick fortgå i sin egen dynamik. Utvecklingen av imperialistiska krig under det senaste århundradet har visat hur denna fruktansvärda förutsägelse har realisterats.

Idag kan det kapitalistiska systemet erbjuda ytterligare en väg mot apokalypsen: en ”mänskligt” orsakad ekologisk härdsmälta som kan komma att göra jordklotet lika ogästvänligt för mänskligt liv som mars. Trots att försvararna av detta system inser detta perspektiv, finns det inget effektivt sätt att stoppa det, eftersom både det imperialistiska kriget och klimatkatastrofen har uppkommit ur försöken att upprätthålla deras döende produktionssätt.

Imperialistiskt krig = barbari!

Invasionen 2003 av Irak, detta blodiga kaos, som genomfördes av den USA-ledda ”koalitionen” markerar ett viktigt steg i utvecklingen av imperialistiska krig mot en verklig förstörelse av samhället. Fyrå år efteråt har Irak, långt ifrån ”befriat”, kastats ned i vad borgerliga journalister eufemistiskt kallat ett ”samhälle i sammanbrott”. Situationen i Irak är bara ett fokus i en process av upplösning som hotar dra med sig nya områden på jordklotet, där inte ens de stora kapitalistiska metropolerna står utanför. Istället för att skapa en nyordning i Mellan Östern, har USA:s militärmakt endast skapat kaos.

På ett sätt är denna militära masslakt inte något nytt. Det första världskriget 1914-18 tog redan det första stora steget mot en barbarisk ”framtid”. Efter nederlaget för Oktoberrevolutionen 1917, och de arbetaruppror som inspirerades av den i resten av världen under 1920-talet, var vägen öppen för en än mer katastrofal episod av totalt krig under det andra världskriget 1939-45. Försvarslösa civila i stora städer var nu huvudmålet för ett systematiskt massmördande från luften, och ett folkmord omfattande flera miljoner ägde rum i hjärtat av den så kallade europeiska civilisationen.

Därefter orsakade det ”kalla kriget” mellan 1945-89 en hel rad lika destruktiva folkmord, i Korea, Vietnam, Kambodja och i hela Afrika, samtidigt som ett globalt kärnvapenkrig, en total Förintelse, var ett ständigt pågående hot för mänskligheten.

Det som är nytt med de imperialistiska krigen av idag är att möjligheten av att göra slut på hela mänskligheten nu framstår med allt större tydlighet. Trots all brutalitet och terror under världskrigen under det förra århundradet, följde på dem perioder av relativ stabilitet. Alla militära explosioner i den nuvarande situationen visar tvärtom inget annat perspektiv än ett ytterligare fall ned i en social fragmentering på alla nivåer, ett kaos utan slut.

Total förstörelse av biosfären

Samtidigt som kapitalismen under sitt sönderfall har lösgjort en imperialistisk utveckling mot ett allt mer kännbart barbari, har man även ursinnigt ökat takten på miljöförstöringen så att en onaturligt skapad klimatologisk förintelse kan komma att sopa undan hela den mänskliga civilisationen, och allt mänskligt liv. Det framstår tydligt i det konsensusdokument som presenterades av klimatforskare över hela världen i Februarirapporten 2007 från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), att teorin om en uppvärmning av planeten, genom en ackumulering av relativt höga nivåer av koldioxid, orsakas av en omfattande förbränning av fossila bränslen, inte längre bara är en hypotes, utan ”högst troligt”. Konsekvenserna av denna mänskligt orsakade uppvärmning av planeten har redan börjat visa sig på en alarmerande nivå: ändrade väderleksförhållanden som leder till upprepad torka och omfattande översvämningar, dödliga värmeböljor i norra Europa och extrema klimatförhållanden med en omfattande destruktiv potential, vilket i sin tur redan svält, sjukdomar och flyktingströmmar i den tredje världen.

Kapitalismen kan självfallet inte beskyllas för att ha börjat förbränningen av fossila bränslen eller för att påverka miljön på andra sätt som har fått oförutsedda och farliga konsekvenser. Detta har pågått sedan den mänskliga civilisationens gryning.

Kapitalismen är icke desto mindre ansvarig för att ha accelererat processen av miljöförstöring på ett aldrig tidigare skådat sätt. Detta är ett resultat av kapitalismens allt överskuggande tvång att maximera sina profiter och i linje med detta dess ovilja att se de mänskliga och ekologiska behoven, såvida dessa inte sammanfaller med målet att ackumulera mervärde. Den inneboende tävlan som finns mellan kapitalister, särskilt mellan olika nationalstater, förhindrar ett verkligt samarbete på världsskala i dessa frågor.

Mycket prat om global uppvärmning

Borgarklassens stora politiska partier i alla länder börjar nu anta olika nyanser av grönt. Men den ekologiska politiken hos dessa partier, hur radikala de än må verka, har medvetet dolt allvaret i problemet, eftersom den enda lösningen på det hotar själva det system som man lovprisar. Det konstanta ekologiska budskapet från regeringarna är ”att rädda planeten är vars och ens ansvar” när den stora majoriteten saknar varje politisk eller ekonomisk makt, eller kontroll över produktionen och konsumtionen, över vilka varor, och hur de produceras. Borgarklassen, som har den verkliga makten i dessa beslut, har till och med mindre möjlighet än någonsin att tillfredsställa mänskliga och ekologiska behov på bekostnad av profiten.

Man behöver bara se på tidigare försök från regeringarnas sida att skära ned koldioxidutsläppen för att förstå ineffektiviteten hos de kapitalistiska staterna. Istället för en stabilisering av utsläppen av växthusgaser på 1990-talets nivå år 2000, som de undertecknande staterna i Kyotoavtalet blygsamt bestämde sig för 1995, så har vi istället sett en ökning i de stora industrialiserade länderna med 10,1% i slutet av århundradet, och man förutspår att de kommer att ha ökat till 25,3% år 2010.

Det finns de som inser att profitmotivet är en begränsande faktor när det gäller att begränsa dessa utsläpp effektivt, och därför tror att problemet kan lösas genom att man ersätter en liberal politik med statligt organiserade lösningar. Det framstår dock med all önskvärd tydlighet på en internationell nivå att de kapitalistiska staterna är oförmögna att samarbeta i denna fråga eftersom var och en skulle vara tvungen till ekonomiska uppoffringar som resultat av detta. Kapitalism innebär konkurrens, och idag, mer än någonsin, är den dominerad av ett allas krig mot alla.

Allt är inte förlorat för arbetarklassen: den har fortfarande en värld att vinna

Det skulle vara helt felaktigt att inta en resignerad attityd, och tro att det mänskliga samhället nödvändigtvis måste försjunka i glömska som ett resultat av dessa kraftfulla tendenser – imperialism och miljöförstöring – mot barbariet. Fatalism inför alla de futiliteter och halvmesyrer som kapitalismen försöker lägga fram för att skapa fred och harmoni med naturen är lika felaktigt som att tro på dessa kosmetiska kurer.

Det kapitalistiska samhället har, precis som det offrar allt för att upprätthåla sina profiter och sin tävlan, även, oemotsägligt skapat förutsättningarna för att det ska kunna förstöras, som ett utsugande produktionssätt. Det har skapat de potentiella teknologiska och kulturella verktygen för ett förenat och planerat världssystem, vars produktion inriktas på behoven för människan och naturen. Det har producerat en klass, proletariatet, som inte har något behov av nationella eller konkurrensbetingade fördomar, och som har allt att vinna på att utveckla en internationell solidaritet. Arbetarklassen har inget intresse av den rovgiriga profitjakten. Med andra ord har kapitalismen lagt grunden för en högre samhällordning, så att den ska kunna efterträdas av socialismen. Kapitalismen har visat att den är kapabel att förinta mänskligheten, men den har också skapat sin egen dödgrävare, arbetarklassen, som kan bevara det mänskliga samhället och utveckla det till nya nivåer.

Kapitalismen har givit upphov till en vetenskaplig kultur som är kapabel att identifiera och mäta osynliga gaser som koldioxid både i den nuvarande atmosfären och i den atmosfär som rådde för 10 000 år sedan. Vetenskapsmän kan identifiera de specifika isotoper av koldioxid som kommer av förbränning av fossila bränslen. De vetenskapliga institutionerna har varit förmögna att testa och bekräfta hypotesen om ”växthuseffekten. Ändå är det länge sedan kapitalismen som samhällssystem var förmöget att använda en vetenskaplig metod och dess resultat till fördel för mänskliga framsteg. Den största delen av vetenskapliga undersökningar och upptäckter idag syftar till förstörelse: till upptäckter av allt mer sofistikerade metoder för massmord. Endast en ny samhällsordning, ett kommunistiskt samhälle, kan ställa vetenskapen i mänsklighetens tjänst.

Trots de senaste 100 årens förfall och förruttnelse i det kapitalistiska systemet, är dessa grundstenar för ett nytt samhälle fortfarande intakta.

Den internationella arbetarklassens återkomst sedan 1968 är ett bevis för detta. Utvecklingen av dess klasskamp mot den konstanta försämringen av arbetarklassens levnadsstandard under de årtionden som följde har förhindrat den barbariska konsekvens som det kalla kriget innebar: en total konfrontation mellan de två imperialistiska blocken. Efter 1989 och upplösningen av blocken så har arbetarklassens defensiva hållning inte kunnat förhindra en utveckling av fruktansvärda lokala krig som tenderar att bli allt mer okontrollerbara, och som drar med sig allt större delar av mänskligheten. Under denna period av kapitalismens sönderfall, har inte längre proletariatet tiden på sin sida, särskilt som en allt mer annalkande ekologisk katastrof måste tas med i den historiska ekvationen.

Sedan 2003 har arbetarklassen åter börjat ta upp kampen med förnyad styrka, efter att östblockets kollaps avstannade den återkomst som påbörjades 1968.

Under dessa förutsättningar av ett ökande självförtroende i arbetarklassen, kommer de faror som utgörs av imperialistiska krig och en ekologisk katastrof, inte längre enbart att ge upphov till känslor av oförmåga och fatalism, de kan leda till en mer djupgående politisk reflektion om sakernas tillstånd på en internationell nivå, och om nödvändigheten av en revolutionär omvälvning av det kapitalistiska samhället. Det är revolutionärers ansvar att aktivt delta i denna medvetandeutveckling.

Como 20070505

Från World Revolution nr 304.

De våldsamma kravaller som utspelades i Tallinn den 26-28 april 2007, angående flyttandet av ett ryskt/sovjetiskt krigsmonument som hyllar den ”sovjetiska” armen under andra världskriget, blixtbelyser de imperialistiska spänningar som finns mellan dagens Ryssland och de sovjetrepubliker som bröt sig ur ”Sovjetunionen” när det definitivt kollapsade sommaren 1991. Det hårda och bittra tonläget från bägge sidor uttrycker detta på ett öppet sätt, där den ryska republiken på ett burdust och aggressivt sätt försöker återvinna så mycket som möjligt av den forna supermaktens – Sovjetunionens – styrka, inflytande och respekt.

Estland, likväl som de flesta andra ex-sovjetrepubliker och före detta medlemmar av det forna Östblocket – Warszawapakten – upplever fortfarande ett tydligt hot från den forne blockledaren och söker skydd från Väst, framförallt USA men också andra stater i Västeuropa (i just Estlands fall, ser vi att de fram till nu framförallt har använt sig av den svenska staten för att bygga upp sin stat, infrastruktur och inte minst sin armé), samtidigt som de med all kraft försöker att främja sina egna imperialistiska intressen, ofta på sina grannländers bekostnad.

Trots dessa motsättningar har både Ryssland och dess forna satelliter ett gemensamt, att de använder sig av våldsamma nationalistiska kampanjer och retorik för att mobilisera befolkningarna bakom sina respektive imperialistiska syften. I Estland försöker man göra detta genom att systematiskt diskriminera den relativt stora rysktalande befolkningen (ca 30% av befolkningen i Estland), något som Ryssland förståss försöker utnyttja, genom att så mycket som möjligt använda den rysktalande befolkningen som kanonmat för Moskvas imperialistiska syften: att destabilisera Estland (och andra stater med en liknande politisk historia).

Den ryska ”upprördheten” över flyttandet av det sovjetiska krigsmonumentet i Tallinn blir än mer hycklande om man betänker att ungefär samtidigt, revs det i Moskva ett liknande krigsmonument, där benknotorna låg vid allmän beskådan i ljusan dager efter att monumentet revs, för att ge plats åt ett varuhus!

Från den svenska imperialismens horisont har man reagerat på ett ganska försiktigt sätt gentemot det upptrappade tonläget mellan Moskva och Tallinn. Visserligen försäkrar den svenska staten sin lojalitet till Estland och dess självständighet, utrikesminister Carl Bildt uttryckte angående den rysktalande befolkningens ställning i Estland att detta är:

”en fråga för det demokratiska Estland självt och jag är övertygad om att landets regering och myndigheter är i stånd att hantera situationen.”

 

(Dagens Nyheter 30-04-07).

Men oron hos den svenska borgarklassen för utvecklingen i Estland är tydlig, denna stat som utgör paradexemplet för det svenska imperialistiska inflytandet utanför Sveriges nationella gränser, vilket kröntes med ”självständigheten” av Estland från det kollapsande ”Sovjetunionen” 1991. En ”suverän” estnisk republik vars tillkomst hade varit väsentligt mer problematisk utan ett enormt diplomatiskt, militärt och ekonomiskt bistånd från den svenska imperialismen. Därför ser den svenska borgarklassen med bekymrade ögon utvecklingen i Estland, då man är rädd för att den nuvarande estniska politiken gentemot Moskva och dess rysktalande minoritet i Estland skall destabilisera den estniska staten, och det politiska inflytandet som den svenska borgarklassen har i Estland (1).

Detta illustreras av att den tidigare så oreserverat positiva massmediala bevakningen av Estland i svenska medier, nu börjar ersättas av frågetecken om den estniska orienteringen. I Dagens Nyheter, på ledarplats, kritiseras den estniska statens kränkande behandling av den rysktalande minoriteten:

”Den bristfälliga integrationen av de rysktalande är ett uppenbart problem, (…) något har uppenbarligen klickat i integrationen, många rysktalande förefaller se sin framtid hotad, många är ännu inte estniska medborgare. (…) Upploppen i Tallinn kom inte som en blixt från en klar himmel. De rysktalandes situation var knappast obekant och få kan ha varit omedvetna om det omstridda monumentet har ett stort symbolvärde, (…) det går inte att komma ifrån att de senaste dagarnas utveckling är ett tragiskt bakslag.” ( ”Svåra sår i Tallinn”, Dagens Nyheter, 30-04-07).

I Dagens Ekos lördagsintervju i Sveriges Radio P1 den 19 maj med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, ställer den svenske journalisten många kritiska frågor till den estniske presidenten angående behandlingen av den rysktalande minoriteten i Estland, något som uppenbarligen retade upp denne, speciellt då intervjuaren/journalisten frågade vad Ilves ansåg om dessa i jämförelse med den ”behandling” som den judiska minoriteten utsattes för i Estland under andra världskriget (där Simon Wiesenthalinstitutet anklagar den estniska regeringen för att vara släpphänt med nazisters och nazistsympatisörers krigsförbrytelser i Estland, till skillnad mot de stalinistiska förbrytelserna under och efter andra världskriget. Hittills har inte någon som hjälpte naziregimen ställts inför rätta i republiken Estland).

Den svenska borgarklassens mer kyliga attityd i förhållande till Estland beror dels på att man är rädd för att den estniska statens behandling av de rysktalande ger Moskva en ursäkt för att destabilisera Estland (något som också övriga EU-stater är bekymrade över) och därmed försvaga det svenska inflytandet, men de är också rädda för att förlora svenskt inflytande till förmån för andra ”Väst”-regeringar som säger sig måna om den estniska republikens framtid, i synnerhet USA, som har använt sig av Estlands inträde i NATO för att förstärka sitt inflytande.

Detta stärkta inflytande manifesterades under tiden efter kravallerna i Tallinn och den skärpta konflikten mellan Estland och Ryssland i något som International Herald Tribune karaktäriserade som ”det första kriget i cyberrymden” ( ”First war in cyberspace: The lessons of Estonia” i International Herald Tribune, 29/5 2007) då estniska institutioner och banker blev angripna av oerhörda mängder av datainformation som blockerade deras servrar och förlamade deras korrespondens och aktiviteter under någon vecka. Enligt estniska uppgifter gjordes detta på direkt order från Moskva. I arbetet med att återupprätta datortrafiken fick de estniska myndigheterna hjälp av datorexperter utsända från USA, Israel (trots att Israel anklagar Estland för att inte göra upp med nazistiska krigsförbrytelser på judarna i Estland!) och EU.

Den ryska imperialismens ”nya” aggressivitet

Det hårdnande tonläget från Moskvas sida gentemot Estland är långt ifrån en enskild händelse, vi har över lag sett ett väsentligt hårdare och hotfullare ryskt uppträdande gentemot grannländer och forna sovjetrepubliker som Ukraina eller Estland, där Ryssland antingen hotar med att bryta energileveranser eller med krystade argument säger att leveranserna inte kan fullföljas på grund av att järnvägsvagnar eller pipelines måste underhållas, eller som i Polen och Georgiens fall, där man infört importstopp för polskt kött med hänvisning till att Polen inte kontrollerar köttets kvalité effektivt, helt i strid med EU:s regler. Detsamma gällde många georgiska livsmedelsprodukter som fick vidkännas ett ryskt importförbud.

Den mest dramatiska skillnaden i det ryska tonläget och hållningen i utrikespolitiska frågor, har under den senaste tiden skett gentemot staterna i ”Väst”. Detta till skillnad från de första 10-15 åren efter Sovjetunionens kollaps, då Ryssland var tvunget att föra en mycket defensiv och förödmjukande politik som mest gick ut på att försöka få den ryska federationen att inte kollapsa på ett liknande sätt som själva Sovjetunionen. Nu, genom att framförallt USA och Bushadministrationens anseende och prestige har försvagats, framförallt genom USA:s katastrofala krig i Irak, och de allt högre priserna på råvaror som olja, gas och metaller har gett den ryska statskassan allt bättre finanser, börjar Ryssland ta till allt grövre maktspråk även gentemot ”Västmakterna” för att försvara Rysslands imperialistiska intressen och försöka återvinna en del av den forna supermaktstatusen – vilket hägrar som en dröm för den ryska borgarklassen. Det är därför vi ser de mycket kraftfulla ryska utspelen mot de anti-missilinstallationer som USA vill upprätta på baser i Polen och Tjeckien, där USA använder förevändningen att ”kriget mot terrorismen” kräver att dessa baser placeras nära Rysslands västra gräns för att skydda USA och Europa (inklusive Ryssland!) från missilangrepp från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran (!). Gentemot detta reagerar nu den ryska statsmakten med Putin i spetsen mycket starkt, och hotar med att frysa nedrustningsavtalet om konventionella vapen och militärstyrkor i Europa, det s.k. CFE-avtalet, som skrevs under 1990 och sedan uppstod i en modifierad version 1999 med anledning av att Östblocket – Warszawapakten löstes upp i början på 90-talet. Uppenbart är att den ryska statsmakten under senare år avsevärt har ökat sina militära utgifter, uppmuntrade av det försvagade läge som USA befinner sig i genom kriget i Irak och Afghanistan, men också tack vare de betydligt ökade inkomster som Ryssland får genom sin råvaruexport, och den ryska strategin är att slå in en kil i EU, att genom sitt aggressiva uppträdande mot dess gamla satelliter och mot USA öka motsättningarna inom EU angående dess utrikespolitiska orientering och på detta sätt stärka sin position gentemot hela den ”Europeiska Gemenskapen”. Detta visar sig också i de enskilda europeiska staternas attityd i förhållande till Ryssland, där länder som tidigare varit underordnade Moskva i Östblocket i allmänhet motsätter sig alla ryska utspel och initiativ, som t ex. gasledningen som planeras att gå från Rysslands östersjökust till Tyskland, där länder som Polen och de baltiska staterna är helt negativa, och även Sverige är mycket misstänksam gentemot de rysk-tyska avsikterna. Vi ser även, att Storbritannien befinner sig i en skärpt diplomatisk situation i förhållande till Ryssland. Däremot har relationen mellan Ryssland och Tyskland och en del andra länder i västra Centraleuropa stärkts under senare år, där planerna på den gemensamma tysk-ryska gasledningen är det främsta exemplet.

Att de imperialistiska spänningarna kommer att skärpas, i synnerhet på den europeiska kontinenten, genom den ryska imperialismens ökande aggressivitet, är något som är oundvikligt. Dessutom kommer den imperialistiska rivaliteten mellan de olika nationella kapitalen i den europeiska ”unionen” att öka, och ytterligare försvaga alla ambitioner hos försvararna för en mer gemensam och enhetlig europisk utrikespolitik. För Ryssland är detta inte något negativt, utan kommer att medföra, att man kan föra en imperialistisk politik i USA:s fotspår, dvs. att om USA agera unilateralt, kan också Ryssland göra detta. Detta medför endast, att de imperialistiska spänningarna ökar ytterligare i hela världen.

Zeke 20070625

(1) Se artiklar i Internationell Revolution nr 102 och 108 angående de hemliga vapentransporterna på färjan Estonia, orsakerna till Estonia-katastrofen och den svenska borgarklassen lögner om denna.

”Kommunismen är inte en vacker idé, utan en materiell nödvändighet” (del 1)

”Kommunism? Jaså det, som det var i Ryssland. Staten kontrollerar hela ekonomin. Förutom några få byråkrater, som tar alla beslut, och alla fick samma låga lön. Ingen fick lämna landet”.

Nej! Detta är inte Marx´ kommunism, som såg framför sig avskaffandet av lönearbetet, avskaffandet av staten och nationsgränser, till ett samhälle av fritt associerade producenter!

”Jaså den kommunismen. En underbar utopi. En fin idé, men det fungerar inte i verkligheten…bättre att göra vad vi kan för att göra kapitalismen mer human”.

Vad som inte fungerar är kapitalismen, som sedan länge har överlevt sig själv och som drar med sig mänskligheten i en mardröm av ekonomisk kollaps, krig och miljöförstöring. Kommunismen är en nödvändighet för den fortsatta överlevnaden och utvecklingen av den mänskliga arten. Den är dessutom ingen utopi. Den uttrycker arbetarklassens grundläggande historiska intressen.

Sedan 1990 och kollapsen av det ”kommunistiska” blocket – i själva verket en form av statskapitalism – har IKS publicerat en serie artiklar om kommunismen i sitt teoretiska organ Revue Internationale/International Review. Från början var detta projekt avsett att bli en serie om fyra eller fem artiklar som klargjorde den verkliga betydelsen av kommunismen som svar till borgarklassens lögnaktiga likställande av stalinism och kommunism. När vi försökte tillämpa den historiska metoden så rigoröst som möjligt, växte serien till en mer djupgående undersökning av det kommunistiska programmets historia, det successiva berikandet av detta genom viktiga händelser i arbetarrörelsens historia och i bidragen och debatterna från de kommunistiska minoriteterna. Den första volymen av denna serie har just publicerats i bokform.

Även om huvuddelen av kapitlen i boken med nödvändighet är ägnade åt grundläggande politiska frågor, eftersom det första steget mot skapandet av kommunismen är upprättandet av proletariatets diktatur, så är en av bokens förutsättningar att kommunismen kommer att föra mänskligheten bortom politikens realitet och kunna frisläppa dess verkliga sociala natur. Boken ställer också frågan om en marxistisk antropologi, om frågor som går till grunden i vår förståelse av mänskligheten som art. Sammansmältningen av de ”politiska” och ”antropologiska” dimensionerna i serien har i själva verket varit ett av dess ledmotiv. Denna första volym börjar därför med den ”primitiva” kommunismen och de utopiska socialisterna, och med den unge Marx grandiosa vision av människans alienation och de slutgiltiga målen för kommunismen; den slutar efter masstrejken 1905 som signalerade att kapitalismen var på väg in i en epok där den kommunistiska revolutionen hade utvecklats från ett allmänt perspektiv för arbetarrörelsen till att omedelbart ställas på historiens dagordning.

Den andra volymen av denna serie berör perioden från masstrejken 1905 till slutet av den stora revolutionära våg som följde på det första världskriget. En tredje volym är också planerad, och vi avser att publicera båda som kompletterade volymer till den som just publicerats.

Boken kan beställas från oss. Den kostar 100 kronor + porto om den beställs från I.R.

IKS.

Firandet av nationaldagen, med nazistdemonstrationer i Stockholm och andra stora svenska städer, är en relativt ny företeelse i landet. För bara några år sedan gjorde man om ”svenska flaggans dag” den 6 juni till ”Nationaldag”, och man ändrade i almanackan så att folk skulle kunna fira denna.

Fira nationaldag? Den enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma varför det var ”rätt och riktigt” att fira nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).

Hyllandet av det ”nationella”, avvisandet av ”utländskt inflytande” som ”förvekligande” klingar lika högstämt och falskt som en gång de militärer och gymnastikdirektörer som instiftade den ”svenska flaggans dag” i början av 1900 talet.

Även om det är sant, att nazisternas demonstrationer är både motbjudande och skrämmande, kan man fundera över varför borgarklassens politiska apparat har släppt fram detta avskum i det politiska rampljuset. Denna utveckling mot att fler främlingsfientliga partier tar plats på den politiska arenan har pågått snart ett decennium, och i vissa länder (särskilt bekant är väl Danmark) har de kunnat sätta sina frågor på dagordningen, i namn av ”yttrandefrihet” och ”klarspråk”. Samma utveckling ser vi här i Sverige, där Sverigedemokraterna plötsligt blivit politiskt rumsrena och bygger sin ideologi på Per Albin Hanssons folkhemska tankar.

Detta är ett uttryck för sönderfallet i borgarklassens politiska apparat, att man inte kan eller vill förhindra uppkomsten av dessa partier. Samtidigt gör man allt för att utnyttja dem, för att injaga skräck och terror i arbetarklassens förorter. Man kan också blåsa upp att nazisterna är det största hotet, och därmed mobilisera politiskt aktiva ungdomar in i totalt sterila sammandrabbningar med polisen, vilket även skedde på årets nationaldag.

Samtidigt som man tillåter nazister att marschera med poliseskort på ”nationaldagen” försöker man lyfta att det skulle kunna finnas ett ”alternativ”, en ”multikulturell” nationaldag. Detta är sannerligen en ”contradiction in terms” för att nu använda utrikiska.

Nationalismen är borgarklassen högst egna och unika ideologi, vars naturliga komplement är den rasism som ständigt drabbar de som inte är blonda och blåögda. Rasism kan förkläs i ord som ”kulturkrockar” och andra omskrivningar, men det är samma ”oförklarliga” utslagning som drabbar, med arbetslöshet, bidragsberoende och andra former av utanförskap och förnedring.

Nationalismen är inget annat den hyllning till fanan, det nationella och det säreget svenska som både nazisterna och Jan Myrdal talar sig varma för. Samma reaktionära bonderomantik. Samma förakt för det ”utländska”. Nationalismen är en del av borgarklassens och kapitalismens ”kulturarv”, i vars namn miljoner och åter miljoner slaktats under det tjugonde århundradets ändlösa krig.

Arbetarklassen har inget fosterland att försvara. Den är från början en internationell klass, en klass av invandrare. Deras fana har ingen betydelse för oss. Arbetarklassen solidaritet känner varken gränser eller hudfärg. Idag kan vi se hur strimmor av ljus bryter igenom när vi ser hur skolbarn engagerar sig för att hindra sin ”utländska” skolkamrat att utvisas. Detta är ett, av många exempel på den mänskliga solidaritet som är grundvalen för arbetarklassens internationalism.

Raimo

”Likt apokalypsens ryttare, som i gryningen hemsöker upproriska byar och endast lämnar brinnande ruiner i sina spår, är allt som rör denna konflikt höljt i dunkel. Hur många har dött de senaste 4 åren? Tiotusentals enligt de sudanesiska myndigheterna; fyra hundra tusen enligt andra källor. Vad skall vi kalla tragedin i Darfur? Ett krig mot ett uppror enligt Khartoum, krigsbrott säjer FN, ett brott mot mänskligheten enligt EU, den första förintelsen under 2000-talet enligt intellektuella i väst i en appell nyligen riktad till sina respektive regeringar. Vad är lösningen på det? Avväpna rebellerna argumenterar presidenten och generalen Omar el-Bechir, beväpna rebellstyrkorna svarar de intellektuella och lobbyisterna, förhandla och genomför sanktioner mot den sudanesiska regimen, menar FN … I denna malström av passioner, av manipulationer och ibland av oansvarighet, uppstår ändå någon visshet.” (Jeune Afrique, 1 – 14 april 2007

Vi kan vara säkra på vem som bär ansvaret för dessa brott: det finns hos de stora imperialistiska makterna och deras lokala underhuggare som regeringen i Khartoum och rebellerna. Det är dessa kapitalistiska brigader (speciellt den kinesiska, amerikanska och franska) och deras lokala aktörer som ligger bakom denna förhatliga massakrer som verkligen är brott mot mänskligheten.

Vad gör borgarklassen egentligen åt ”folkmordet”?

”Inför denna kroniska katastrof, har FN och den afrikanska unionen antagit symboliska åtgärder. Under två år har en afrikansk styrka på 7 500, African Union Mission in Sudan (AMIS), satts in i Darfur. Denna styrka har visat sig vara helt utan effekt. Dess styrkor är alldeles för svaga: man skulle behöva åtminstone 30 000 soldater för att täcka de fem hundratusen kvadratkilometerna i Darfur. Dessutom är AMIS dåligt utrustad och har ett löjligt begränsat mandat: soldaterna har inte rätt att utföra offensiva patrulleringar; de måste begränsa sig till att ’förhandla’ och i själva verket reduceras de till att räkna antal dödade … De afrikanska soldaterna är bedrövade och privat deklarerar de att ’vi är till ingen nytta’ ” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)

Detta är ytterliggare ett exempel på ett skamlöst hyckleri av de imperialistiska makterna som styr världen. De visar än en gång sitt rätta ansikte i Darfur. Ledarna röstar för ”fredliga lösningar” och skickar, under FN:s flagg, soldater till Darfur vars uppdrag består i att räkna de dödade, inte att förhindra det som de har deklarerat med sådan fanfar. Men vad annat kan vi förvänta oss från FN, detta näste av gamar som hackar i det afrikanska kadavret.

Mediaparader och makabra uppvisningar

Men höjden av cynism uppnås då borgarklassen från stormakterna försöker att dölja sitt verkliga ansvar för tragedin i Darfur genom de storslaget marknadsförda ”räddningsaktionerna” för de plågade offren.

För att förhindra varje reflektion och varje utveckling av medvetandet om deras verkliga mål i Darfur, har de ”stora demokratierna” regelbundet organiserat ”humanitära safarier” i Darfur och möten och demonstrationer i de stora städerna ”till stöd för offren i det sudanesiska folkmordet”. T.ex. var det den 20:e mars, med hjälp av hollywoodstjärnor som George Clooney, ett möte i Paris organiserat av en koalition av grupper som fått namnet ”Urgence Darfur”, och som bestod i huvudsak av media-celebriteter (Bernard Kouchner, Bernard-Henri Levy, Romain Goupil) och andra representanter för den nationella ”humanitära” lobbyn. Syftet vara att ”ställa Darfur på agenda i presidentvalet”. Kandidaterna svarade mycket riktigt (speciellt Segolene Royal och Francois Bayrou) på appellen genom att underteckna en text, som tillsammans med andra åtgärder, uppmanar till ett ingripande av franska trupper (de som används i Chad och Centralafrika) för att sätta upp ”humanitära korridorer” i Darfur. Och liksom alla goda demagoger ville presidentkandidaterna gå ytterliggare ett steg i sin cynism:

”med en fasthet som inte setts tidigare i Frankrike, har inte dokumentet hindrat vissa kandidater från att gå ytterligare ett steg, som Segolene Royale (Socialistpartiet) och Francois Bayrou (UDF) som föreslår att bojkotta de olympiska spelen i Beijing 2008 för att sätta press på Kina, presenterad som den främsta understödjaren till Khartoum i FN säkerhetsråd” (Jeune Afrique).

Vilka skrupulösa hycklare och mystifikatörer den franska och amerikanska borgarklassen är! De är inget annat än maskerade försvarare av sina egna imperialistiska intressen. Som om Frankrike inte redan var involverad i konflikten genom sitt stöd till regimen i Chad, den sudanesiska ”folkmords” regimens motpart. Detta gör det enklare att förstå de verkliga syftena bakom den ”humanitära” lobbyn som öppen uppmanar för ett ingripande av den franska armén för att skapa en ”humanitär korridor” i stridszonerna. Och det är ingen tillfällighet att speciellt Kina fördöms som den huvudsakliga understödjaren till Khartoum.

”Stater som Kina, USA och Frankrike arbetar i skymundan för att stödja sina lokala och regionala klienter. Under lång tid har Paris skyddat Khartoum från ’anglosaxisk’ fientlighet, men detta har inte lett till någon uppskattning från den islamiska regimen. Oljekoncessionerna för Total i södra Sudan har blockerats under en lång tid av legalt käbbel och regimens milis används från sina baser i Darfur för att destabilisera frankrikes allierade: Chad´s president Idris Deby och hans centralafrikanska motsvarighet, Francois Bozize” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)

För att sammanfatta, vissa sektorer av den franska borgarklassen frågar öppet huruvida Beijing, genom att utrusta den av Khartoum understödda milisen, som har kommet så långt som till utkanten av N’Djamena, försöker att störta de pro-franska regimerna i den centralafrikanska regionen. Och det är ingen tvekan om att Beijing idag är Sudan främsta vapenleverantör och den viktigaste kunden för dess olja. Vi kan förstå varför Kina inte ville rösta för FN-resolutionerna och hävdade att resolutionerna inte ”respekterade Sudans nationella suveränitet”.

Detta är den verkliga oron för frankrikes imperialism och det förklarar det verkliga målet med de väl publicerade ”protesterna”, som i huvudsak riktar sig mot frankrikes imperialistiska rivaler, Kina och USA. Det är sant att den senare inte står någon annan efter när det gäller skandalöst hyckleri. Den 18.e april gav Bush den sudanesiska regeringen ”en sista varning för att sätta stopp för folkmordet i Darfur”. Och den 27:e april har Blair stämt in i den hycklande kören genom att uppmana till en ny FN-resolution.

Faktum är att vi vet att Washington har riktat ett blint öga på de vidrigheter som begås av klickar som agerar för Khartoum, som sedan länge varit en hängiven allierad i dess ”krig mot terror”. Bakom hoten, finns det faktiskt ett försök att stärka alliansen med Khartoum.

Medan antalet döda ökar dag för dag, kommer dessa imperialistiska förbrytare att fortsätta försvara sina simpla intressen bakom en mask av fred och humanitet.

Amina (2007-05-05)

Översättning från WR 304.

Denna artikel skrevs i början av maj i år för vår brittiska press, analysen som presenteras har efter att artikeln skrevs bekräftats på ett skrämmande sätt. För varje dag som går dödas mellan 50 och 100 personer av bomber som självmordsbombare utlöser. Den truppförstärkning på 30 000 soldater som den amerikanska armén har tillhandahållit har inte lett till en ökande stabilitet i Irak. Tvärtom, attentaten och bomberna mot den shiamuslimska moskén i Samara och andra attentat mot både shiitiska och sunni-moskéer runt om i Irak visar bara på att barbariet blir bara värre. Dessutom varnar många bedömare för den nya amerikanska strategin om att beväpna sunnimuslimska klaner med amerikanska vapen, något som man kan anta kommer att användas i de upptrappade striderna mellan sunni och shiitisk milis.

Onsdagen den 18 april var en vanlig dag i Bagdad. Som nästan varje annan dag, exploderar bomber. Denna dag dödades mer än 190 människor, många av dem kvinnor och barn. Som så ofta tidigare, var målet en marknadsplats, al-Sadriyah, som ligger mycket nära ett område där man bygger nya bostäder, där byggnadsarbetare riskerar sina liv för att en miserabel lön för att hjälpa sina familjer att överleva. Denna attack, som är en av de blodigaste sedan Saddam störtades 2003, ägde rum på samma ställe som ett attentat den 3:e februari, som då mördade 130 människor. Syftet för de som utför denna sorts brott är att döda så många som möjligt. Deras syfte är förstörelse, förintandet av mänskliga varelser, vars blotta existens gör dem till fiender. Detta är ett styre där det bestialiska hatet härskar, ett samhälle i djupt sönderfall.

USA:s blodiga misslyckande i Irak

Under februari tillkännagav USA:s administration med pompösa formuleringar i medierna en ny ”säkerhetsplan” för Bagdad, med det lika pompösa namnet ”Fardh al-Qanoon” – ”Införandet av Lagen”. Detta innebar en spektakulär insats av 85.000 amerikanska och irakiska soldater, varav 30.000 kom direkt från USA. Planen resulterade i att 5.000 människor arresterades direkt. Under några veckor såg man inte de ökända dödskvadronerna och de tungt beväpnade miliserna på Bagdads gator, däremot fortsatte de ”sedvanliga” terroristattentaten på samma nivå. Misslyckandet för denna ”säkerhetsoperation” är redan uppenbar och marken är förberedd för ytterligare massmord. Efter bombningen av al-Sayriyah-marknaden, när irakiska trupper försökte att göra en insats, i syfte att hjälpa offren, möttes de av stenkastning av en befolkning som befinner sig i total desperation. Under hela natten ägde väpnade konfrontationer rum i Sunnikvarteret al-Adhamiya.

Nu har den amerikanska administrationen tillkännagett en ny strategi som talar ganska öppet om barbariet i situationen, om den verkliga återvändsgränd de befinner sig i. Den 10:e april började den amerikanska armén bygga en säkerhetsmur i Bagdad. Under några månader har amerikanska styrkor byggt en säkerhetsbarriär runt områden där motståndet är som starkast, som runt staden Tal Afar nära den syriska gränsen. Dessa murar påminner oss om de som redan existerar runt Gaza och Västbanken, och som verkligen inte gör slut på våldet där! Å andra sidan, resulterar de i att befolkningen i dessa områden, bokstavligen ruttnar under kontrollen från soldater från olika länder eller borgerliga fraktioner (som Hamas eller Fatah, etc. ö.a.).

Den amerikanska borgarklassen tvingas att inse sitt misslyckande i Irak

Den 19:e april erkände för första gången ledaren för den Demokratiska majoriteten i USA:s Kongress – Harry Reid, att: ”han tror att kriget i Irak är förlorat och att truppförstärkningen som tillkännagavs i december 2006 inte har lett till något” (Le Monde, 19-04-07).

USA har blivit så försvagat i Irak att Statssekreteraren Condoleezza Rice har haft ”affärsliknande” samtal med sin syriska motsvarighet vid en konferens i Egypten den 3 maj 2007, detta trots att både Syrien och Iran benämns ”de ondskefulla axelmakterna” av USA.

Idag är den amerikanska borgarklassen mer splittrad än någonsin, fullständigt oförmögen vad beträffar en konstruktiv politik i Irak. Den Demokratiskt dominerade Kongressen röstar för nya lagar som finansierar militära operationer i Irak och Afghanistan 2007, deras beslut förespråkar en amerikansk truppreducering från Irak. Men Bush-administrationen har redan sagt att den kommer att lägga in ett veto mot ett sådant beslut. Deras omedelbara reaktion gentemot den nya upptrappningen av bombdåden i Bagdad var att föra fram USA:s Försvarssekreterare Robert Gates, som cyniskt deklarerade att:

”rebellerna kommer att öka våldet för att övertyga det irakiska folket om att denna plan är dömd att misslyckas, men vi kommer att vidmakthålla denna och visa på att detta inte är fallet”.

(Le Monde 19-04-07).

Budskapet är glasklart, samma politik kommer att fortsätta i Irak.

Vilken framtid finns för Irak och Mellanöstern?

I mitten av april 2007, drog den Shiitiska ledaren Moqtadir al-Sadr tillbaka sina sex ministrar i den irakiska regeringen och uppmanade till massiva demonstrationer mot de murar som byggs i Bagdad. Detta visar på att frågan om en nationell enighet i Irak är något som tillhör historien. Konflikterna mellan olika befolkningar, i synnerhet mellan Shiiter och Sunni, ökar. Det är väl känt att Iran deltar aktivt i kriget i Irak, framförallt genom att massivt beväpna Shiitiska miliser, med det uppenbara syftet att försvara sina egna imperialistiska intressen i regionen gentemot USA:s. Den vansinniga accelereringen av en sådan konflikt, fokuserad mellan Iran å ena sidan och USA och Israel å den andra, hotar att kasta hela regionen i kaos och krig.

Rossi 5-05-07

Introduktion

Vad var det ”Spanska inbördeskriget” 1936-39?

De flesta officiella historiker, förutom de från den extrema högern, presenterar Spanska inbördeskriget som ett heroiskt försvar av den demokratiskt valda regeringen mot det växande hotet från fascismen. Mer kritiska versioner, som t.ex. från trotskisterna, argumenterar för att inbördeskriget i själva verket var den spanska revolutionen. Samtidigt som de håller med om att det var nödvändigt att bekämpa för republiken mot Franco (Trotskij uppmanade sina anhängare att ’vara de bästa soldaterna för republiken’), argumenterade de också för att detta var ett led i kampen för att störta kapitalismen och för införandet av en sann arbetarrepublik. Anarkisterna, hävdar för det mesta även att ”kollektiviseringen” av fabrikerna och jordbruken under kontroll av de anarkistiska fackföreningarna, CNT, var den högsta punkten som någonsin nåddes i kampen för ett kommunistiskt samhälle.

Den italienska kommunistiska vänstern som publicerade tidskriften Bilan under 1930-talet hade en helt annan syn. För dem var demokrati och fascism två olika sidor av kapitalismen, lika reaktionära och anti-proletära. De analyserade perioden under 30-talet som ett djupt nederlag för arbetarklassen, som öppnande upp för ett andra imperialistiskt världskrig. Både fascistiska och demokratiska ideologier spelade sin del i att mobilisera arbetare för det annalkande kriget, och slakten i Spanien var en förberedelse för den större massakern som lurade i horisonten.

Detta betydde inte att Bilan inte såg existensen av en verklig klasskamp i Spanien. de hyllade de spontana strejkerna och resningen av arbetarna i Barcelona mot Frankisternas kupp i juli 1936, vilket visade på arbetarklassen förmåga att försvara sig själv när den kämpar med sina egna metoder. Men de såg också att denna initiala klassrörelse nästan omedelbart avleddes in i ett inter-kapitalistiskt krig, ja ett inter-imperialistiskt krig då stormakterna drogs in i konflikten på båda sidor, mer direkt ’Sovjet’-ryssland och Tyskland. Och den politiska kraft som på det mest avgörande sättet var involverad i att avleda arbetarklassen från kampen för sina egna intressen var styrkorna från ”vänster”, inklusive det anarkistiska CNT, som förvandlade den beväpnade arbetarmilisen från juli 1936 till kärnor i den republikanska armén, och fabriksockupanterna till ”självstyrande” företag som jobbade för full fart för krigsekonomin.

Denna förvandling skedde inte utan motstånd från arbetarklassen. I Maj 1917, kom den verkliga klasskonflikten inom det ”antifascistiska” lägret upp till ytan, när den stalinistiskt styrda polisstyrkan försökte att ta kontroll över den ockuperade telefonstationen i Barcelona och ”rensa ut” alla de som sågs som interna hinder för den republikanska krigsmaskinen. Denna aktion provocerade fram barrikader och en ny generalstrejk, denna gång ställdes arbetarna inte mot Franco utan mot den repressiva apparaten hos den demokratiska republiken. Och denna öppna klassuppdelning drog också en linje mellan de anarkister som hade blivit en del av apparaten (i praktiken det officiella CNT) och de som stod på den proletära sidan av barrikaderna, som den italienska Camillo Berneri eller gruppen Duruttis vänner, tillsammans med några element från den trotskistiska rörelsen.

Den italienska vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet till internationalismen och den proletära autonomin. Även om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex. idén om partiet som klassen ”hjärna”), är manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa försvararen av arbetarklassen självständighet lika giltig idag som den var då.

Word Revolution (2007-05-05)

Kulor, maskingevär, fängelser: detta är svaret från Folkfronten till arbetarna i Barcelona som vågade stå emot den kapitalistiska offensiven

ARBETARE!

Den 19 juli 1936 – krossade arbetarna i Barcelona – med sina bara händer – Francos bataljoner som var beväpnade till tänderna.

Den 4 maj 1937 – lämnade samma arbetare – nu med vapen i hand – många fler döda på gatorna än i juli när de var tvungna att kämpa mot Franco. Denna gång är det den antifascistiska regeringen – inklusive anarkisterna och som får ett indirekt stöd av POUM – som har släppt loss avskummets repressiva krafter mot arbetarna.

Den 19 juli var arbetarna i Barcelona en oövervinnerlig kraft. Deras klasskamp, fri från varje koppling med den borgerliga staten, gav ett eko inom Francos regementen och tvingade dem att bryta samman genom att väcka till liv soldaternas klassinstinkt. Det var strejken som vred gevären och kanonerna ur händerna på Franco och som splittrade hans offensiv.

Historien har bara noterat några mycket korta moment under vilken proletariatet kunnat bli helt självständiga från den kapitalistiska staten. Efter några dagar efter den 19:e juli nådde det katalanska proletariatet en skiljeväg. Antingen skulle den gå in i en HÖGRE NIVÅ i sin kamp och krossa den borgerliga staten, eller så skulle kapitalismen lyckas sammanfoga länkarna i sin maktkedja.

Vid detta stadium då klassinstinkten inte är tillräcklig och MEDVETANDET blir den avgörande faktorn, kan proletariatet bara slå sig fram om den har tillgång till det teoretiska kapital som ackumulerats med stort tålamod av dess vänsterfraktioner, som genom händelsernas utveckling utvecklats till partier. Om det spanska proletariatet idag genomlever en sådan naken tragedi, så är den ett resultat av dess brist på mognad genom att inte vara förmögen att forma sitt klassparti: hjärnan som – ENSAM – kan ge ett liv till klassen.

Från den 19 juli i Katalonien skapade arbetarna, spontant på sin egen klassterräng, de självständiga organen för sin kamp. Men omedelbart uppstod det smärtsamma dilemmat: antingen kämpa till slutet den POLITISKA KAMPEN för den fullständiga förstörelsen av den kapitalistiska staten och därmed bringa de ekonomiska och militära framstegen till sin höjdpunkt, eller lämna fiendens maskineri av förtryck orört och därigenom deformera eller likvidera arbetarnas landvinningar inom andra områden.

Klassen kämpar med de medel som påtvingas dem av situationen och på nivån av social spänning. Konfronterade med klasskonfrontationer kan inte kapitalismen någonsin drömma om att gå tillbaka till klassiska metoder av legallitet. Vad som hotar kapitalismen är SJÄLVSTÄNDIGHETEN i den proletära kampen, eftersom detta skapar villkoren för klassen att gå vidare mot det revolutionära stadiet genom att ställa frågan om att förstöra den borgerliga makten. Kapitalismen måste därför förnya sin väv av kontroller av de exploaterade massorna. Denna väv, tidigare representerade av domstolarna, polisen och fängelserna, har under den extrema situationen som var förhärskande i Barcelona tagit formen av miliskommittéer, de socialiserade industrierna, arbetarnas fackföreningar som styr nyckelsektorer av ekonomin, patrullerande medborgargarden, etc.

I Spanien idag, har historien ännu en gång ställt de problem som löst i Italien och Tyskland genom krossandet av proletariatet: arbetarna lyckades att behålla sina egna klassvapen som de själva skapade i kampens hetta, endast så länge som de använde dem mot den borgerliga staten. Arbetarna beväpnar sina framtida bödlar om de, i brist på styrka att krossa sin klassfiende, tillåter sig själva att bli fångna i nätet av borgarklassens maktapparat.

Arbetarmilisen från den 19 juli var ett organ för proletariatet. Den ”proletära milisen” den följande veckan var ett kapitalistiskt organ som var anpassat efter de behov som fanns vid det tillfället. I sitt genomförande av sin kontrarevolutionära strategi kunde borgarklassen förlita sig på centristerna (stalinisterna), CNT, FAI och POUM för att övertyga arbetarna om att STATEN FÖRÄNDRAR SIN NATUR DÅ DESS STYRANDE PERSONER ÄNDRAR FÄRG. Dold bakom en röd flagga, sätter kapitalismen igång att vässa sitt repressiva svärd som den 4:e maj var färdigt att användas för alla de krafter som sedan den 19:e juli brutit det spanska proletariatets ryggrad.

Son till Noske och Weimarkonstitutionen var Hitler; son till Giolitti och ”arbetarna” var Mussolini; son till den spanska antifascistiska fronten , ”socialiseringarna” och den ”proletära” milisen var slakten i Barcelona den 4:e maj 1937.

ENDAST DET RYSKA PROLETARIATET BESVARADE TSARISMENS FALL MED OKTOBER 1917 DÄRFÖR ATT DET ENSAMT HADE LYCKATS MED ATT BYGGA SITT KLASSPARTI GENOM ARBETET MED VÄNSTERFRAKTIONERNA.

ARBETARE!

Franco kunde förbereda sin attack under folkfrontsregeringens vingar. I en anda av samarbete försökte Barrio den 19:e juli bilda en enad regering som var kapabel att genomföra ett program för den spanska kapitalismen som helhet, antingen under Francos ledning eller under ett delat ledarskap av en kamratligt förenad vänster och höger. Men arbetarnas revolt i Barcelona, Madrid och Asturien tvingade kapitalismen att dela sin regering i två hälfter, för att fördela uppgifterna mellan dess republikanska och militära agenter, som förenade sig genom en osynlig klassolidaritet.

När Franco var oförmögen att åstadkomma en omedelbar seger, uppmanade kapitalismen arbetarna att gå i dess tjänst för att ”bekämpa fascismen”. Detta var en blodig fälla där tusentals arbete dog i tron att de under den republikanska regeringens ledarskap skulle krossa den legitima arvtagaren av kapitalismen – fascismen. Således gav de sig iväg till passen vid Aragon, till Guadarramas berg, till Asturien, för att kämpa för det antifascistiska krigets seger.

Ännu en gång, som i 1914, har historien skrivit under i blod, över arbetarnas massgravar, den oövervinnliga motsättningen som existerar mellan borgarklassen och proletariatet.

Är de militära fronterna en nödvändighet som påtvingats av den nuvarande situationen? Nej! De är en nödvändighet för kapitalismen om den skall kontrollera och krossa arbetarna! Den 4:e maj 1937 är ett slående bevis på det faktum att efter juli 1936 var proletariatet tvunget att kämpa mot Companys och Giral precis lika mycket som mot Franco. Den militära fronten kan bara gräva en grav för arbetarna därför att de representerar fronten för kapitalismens kamp mot proletariatet. Det enda svar som de spanska arbetarna kan ge till detta krig är det som gavs av deras ryska bröder 1917: revolutionär defaitism i borgarklassens båda läger, den republikanska liksom den ”fascistiska”; omvandlingen av det kapitalistiska kriget till ett krig för den fullständiga destruktionen av den borgerliga staten.

Den Italienska vänsterfraktionen har enbart fått ett stöd i sin tragiska isolering genom solidariteten från en strömning av den Internationella Kommunistiska Förbundet i Belgien, som precis har bildat den belgiska fraktionen av de Internationella Kommuniska Vänstern. Dessa två strömningar har ensamma ringt i alarmklockorna medan alla andra har proklamerat nödvändigheten av att försvara landvinningarna från revolutionen, att krossa Franco för att senare kunna krossa Caballero.

De senaste händelserna i Barcelona är en dyster bekräftelse på våra initiala teser. De visade hur folkfronten, flankerad av anarkisterna och POUM, vände sig mot de upproriska arbetarna den 4:e maj med samma grymhet som Franco.

Växlingarna på det militära slagfältet var lika många tillfällen för den republikanska regeringen att återta sitt grepp över massorna. I frånvaron av en proletär politik av revolutionär defaitism, var både de militära framgångarna och bakslagen för den republikanska armén steg i det blodiga nederlaget för arbetarklassen. Vid Badajoz, Irún och vid San Sebastián, bidrog folkfronten till avsiktliga massakrer av proletariatet samtidigt som man stärkte väven av borgfred, eftersom man var tvungen att disciplinera och centralisera armén för att vinna det antifascistiska kriget. Motståndet i Madrid, å andra sidan, underlättade folkfrontens offensiv som nu kunde göra sig av med sin forna lakej, POUM, och förberedda attacken den 4:e maj. Malagas fall förstärkte borgfredens blodiga kedjor, medan den militära segern vid Guadalajara öppnade upp en period som kulminerade i massakrerna i Barcelona. Attacken den 4:e maj spirade och blommade i en atmosfär av krigsfeber.

Parallellt med allt detta gav det spanska kapitalets utrotningskrig över hela världen liv åt de repressiva krafterna inom den internationella borgarklassen: den fascistiska och ”antifascistiska” döden i Spanien ackompanjerades av mord i Moskva och maskingevärssalvor i Clichy. Och det var på det antifascistsiska blodiga altaret som förrädarna mobiliserade arbetarna i Bryssel bakom den demokratiska flygeln av den belgiska kapitalismen i valen den 11 april 1937. ”VAPEN TILL SPANIEN”: detta var det stora slagordet som trummades in i arbetarnas öron. Dessa vapen har använts för att skjuta sina bröder i Barcelona. Sovjetryssland, genom att samarbeta i beväpningen av det antifascistiska kriget, har också demonstrerat att det är en del av det kapitalistiska systemet in denna slakt. På order av Stalin – som exponerade sitt antikommunistiska våld den 3 mars 1937 – tog PSUC i Katalonien initiativet i dessa massakrer.

Ännu en gång, som i 1914, använder arbetarna sina vapen för döda varandra istället för att använda dem för att förstöra den kapitalistiska förstryckarregimen.

ARBETARE!

Den 4 maj 1937 återvände arbetarna i Barcelona till den väg som det hade tagit up den 19 juli, den väg som kapitalismen hade lyckats med att avleda dem från med hjälp av alla de krafter som folkfronten bestod av. Genom att starta generalstrejken, även inom de sektorer som presenterades som REVOLUTIONENS LANDVINNINGAR, bildade de en klassfront mot det republikansk-fascistiska blocket av kapitalet. Den republikanska regeringen svarade med samma brutalitet som Franco visade vid Badajoz och Irún. Om Salamanca regeringen inte drog fördel av denna konfrontation bakom Aragonfronten för att gå till offensiv, var det enbart därför att den visste att dess medbrottslingar till vänster skulle på ett beundransvärt sätt genomföra sin roll som proletariatets bödlar.

Utmattade av tio månader av krig, av klassamarbete av CNT, av FAI och av POUM, led det katalanska proletariatet ett fruktansvärt nederlag. Men detta nederlag är också ett steg mot morgondagens seger, ett moment i frigörelsen av proletariatet, därför att det kännetecknar förfallet för de ideologier som möjliggjorde för kapitalismen att upprätthålla sitt styre trots den gigantiska chocken från den 19:e juli.

Nej, det proletariat som föll den 4:e maj kan inte åberopas av någon av de politiska rörelser som den 19 juli avledde dem från sin egen klassterräng in i antifascismen käftar. De stupade arbetarna tillhör proletariatet och till proletariatet ensamt. De representerar råmaterialet till arbetarklasens hjärna: den kommunistiska revolutionens klassparti.

Arbetarna över hela världen bugar framför de döda och gör anspråk på deras kroppar mot alla förrädare: dagens och morgondagens förrädare. Proletariatet över hela världen hälsar Berneri som en av sina egna, och hans martyrskap för anarkismens ideal är ännu en protest mot den politiska skola som har mött sitt förfall under dessa händelser i Spanien. Det var under ledning av en regering inom vilka anarkisterna deltog, som polisen behandlade Berneris kropp på samma sätt som Mussolini gjorde med Matteottis kropp!

ARBETARE!

Slakten i Barcelona förebådar ännu mer blodig repression mot arbetarna i Spanien och i resten av världen. Men det är ännu mer en försmak på den sociala smältdegel som imorgon kommer att svepa tvärs över hela den kapitalistiska världen.

Inom blott tio månader var kapitalismen tvungen att använda hela sin politiska arsenal som den hade hoppas att få använda för att smula sönder proletariatet, för att förhindra klassen från att genomföra sin uppgift att bilda partiet, vapnet för dess frigörelse, och skapa det kommunistiska samhället. Centrism och anarkism har i Spanien nått sitt slut, genom att återvända till socialdemokratins fållor, som var fallet 1914 då kriget reducerade den andra internationalen till ett lik. I Spanien har kapitalismen släppt loss en kamp av internationell betydelse: kampen mellan fascismen och antifascismen. I den extrema formen av en väpnad konfrontation demonstrerar den akuta spänningen mellan klasserna på den internationella arenan.

Dödandet i Barcelona har öppnat vägen för bildandet av arbetarklassens parti. Alla de politiska krafter som uppmanade arbetarna att kämpa för revolutionen samtidigt som de mobiliserade dem in i ett kapitalistiskt krig har förpassad sig till den andra sidan av barrikaden. För världens arbetarklass öppnar sig en ljus horisont upp: en horisont där arbetarna i Barcelona skrivit in med sitt eget blod klassens lärdomar som redan skisserades i blod av de döda mellan 1914-18.

ARBETARNAS KAMP ÄR EN PROLETÄR KAMP ENDAST OM DEN RIKTAS MOT KAPITALISMEN OCH DESS STAT: DEN TJÄNAR FIENDENS INTRESSEN OM DEN INTE RIKTAS MOT BÅDA, VID VARJE ÖGONBLICK, INOM VARJE OMRÅDE, INOM ALLA PROLETARIATETS ORGANISATIONER SOM SITUATIONEN SKAPAR.

Det internationella proletariatet måste kämpa mot kapitalismen även när den senare börjar förtrycka dess tidigare lakejer. Det är arbetarklassen, inte dess klassfiender, som har ansvaret för att göra upp med de krafter som en gång var en del av dess egen utveckling som en klass, som var moment i dess kamp för frigörelse från det kapitalistiska slaveriet.

Den internationella kamp som den spanska kapitalismen har satt igång mot proletariatet har öppnat upp ett nytt kapitel i fraktioneras liv i de olika länderna. Det internationella proletariatet, som måste fortsätta sin kamp mot ”byggare” av artificiella internationaler, vet att det endast kan bygga den proletära internationalen i en situation där en djupgående omvandling av en globala styrkebalansen har öppnat upp vägen för den kommunistiska revolutionen. Inför kriget i Spanien, i sig själv ett uttryck för en utveckling av en revolutionär jäsning i andra länder, upplever det internationella proletariatet att tiden har kommit för att föra samman de första internationella länkarna mellan den kommunistiska vänsterns fraktioner.

ARBETARE I HELA VÄRLDEN!

Din klass är oövervinnerlig; den är motorn bakom den historiska utvecklingen. Händelserna i Spanien är ett bevis på detta, därför att din klass ENSAM är den som är huvudfrågan i de strider som skakar hela världen!

Detta nederlag får inte demoralisera dig. Du måste dra lärdomar från detta nederlag för morgondagens segrar!

På din egen klassgrund, förstärk vår klassenhet, bortom alla gränser, mot alla mystifikationer från den kapitalistiska fienden!

I Spanien, mot varje försök till en kompromiss som syftar till att etablerandet av en fred baserad på kapitalistisk exploatering, kämpa tillbaka genom att fraternisera mellan de exploaterade i båda arméerna och en samtidig kamp mot kapitalismen!

På fötter för en revolutionär kamp i alla länder!

Framåt för bildandet av en internationell byrå för att accelerera bildandet av vänsterfraktioner i varje land!

Låt oss resa den kommunistiska revolutionens standar som de fascistsiska och antifascistiska mördarna försöker förhindra de besegrade arbetarna att föra vidare till sina klassbröder

Låt oss vara värdiga våra bröder som fallit!

Länge leve den internationella kommunistiska revolutionen!

De belgiska och italienska fraktionerna av den internationella kommunistiska vänstern (Bilan, nr 41, Juni 1937)

I World Revolution 302 rapporterades om den strejkvåg som omfattade flera sektorer av arbetarklassen i Egypten i början av detta år: i cementfabriker och fågelfarmer, i gruvor, i kollektivtrafik på bussar och järnvägar, i renhållningssektorn och framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur en strejk bröt ut i december förra året vid den stora textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. Utdraget är ifrån ”Egyptian textile workers confront the new economic order” av Joel Neinin och Hossam el-Hamalawy, publicerad i Middle East Report Online och libcom.org, baserad på intervjuer med arbetare vid fabriken, Muhammed ’Attar och Sayyid Habib.

”De 24.000 arbetarna vid Mahalla al-Kubras Misr Spinning and Weaving Complex var spända på att höra nyheten den 3 mars 2006 att premiärministern Ahmad Nazif hade uttalat ett dekret om en ökning av den årliga bonusen som ges till alla offentligt anställda fabriksarbetare, från en fast summa på 100 egyptiska pund (17 dollar) till en två månaders lönebonus. Den senaste gången man höjde den årliga bonusen var 1984 – från 75 till 100 pund.

`Vi läste dekretet, och började sprida ett medvetande om detta i fabriken`, sade ’Attar. `Ironiskt nog började den regeringstrogna fackföreningen publicera nyheten som något som man hade uppnått`. Han fortsatte: `December (när den årliga bonusen betalas ut) kom, och alla var oroliga. Vi förstod att vi hade blivit blåsta. Man erbjöd oss bara samma gamla 100 pund. Faktum är att det bara blev 89 pund kvar efter skatteavdrag.`

Det låg en kampvilja i luften. Under de följande två dagarna började grupper av arbetare att vägra acceptera lönerna i protest. Därefter, den 7 december började tusentals arbetare från morgonskiftet att samlas på Tal’at Harb-torget i Mahalla, som ligger mitt framför huvudingången till fabriken. Fabriksarbetet började gå långsammare, och stannade helt när omkring 3000 kvinnliga fabriksarbetare lämnade sina stationer, och marscherade över till spinn- och vävardelen av fabriken, där de manliga kollegorna ännu inte stoppat sina maskiner. De kvinnliga arbetarna stormade in och ropade: `Var är männen? Här är kvinnorna!` Skamsna gick männen med i strejken.

Omkring 10 000 arbetare samlandes på torget, och skrek `Två månader! Två månader!` för att understryka kravet på den bonus man hade blivit lovad. Svartklädd upploppspolis placerades snabbt ut runt fabriken och i hela staden, men de agerade inte för att stoppa protesterna. `De blev chockerade av vårt antal`, sade ’Attar. `De hoppades att vi skulle upplösa oss till kvällen eller nästa dag`. Uppmuntrade av den statliga säkerhetsstyrkan erbjöd ledningen en bonus som uppgick till 21 dagars lön. Men, som ’Attar skrattande påminner sig ”kvinnorna (på fabriken) slet nästan sönder varje representant från ledningen som försökte förhandla`.

När kvällen kom, sade Sayyid Habib, insåg männen att det var ´mycket svårt att övertyga kvinnorna om at de skulle gå hem. De ville stanna och övernatta. Det tog timmar att övertyga dem om att de skulle gå hem till sina familjer, och återvända nästa dag´. Med ett stort leende tillade ’Attar ´Kvinnorna var mer militanta än männen. De utsattes för kränkningar och hot av säkerhetsstyrkorna, men de höll ut´.

Innan morgonbönerna stormade kravallpolisen in genom företagsgrindarna. Sjuttio arbetare, däribland ’Attar och Habib, sov inne på fabriken, där man hade låst in sig. ´Säkerhetspoliserna sade att vi var få, och gjorde bäst i att lämna stället, men de visste inte hur många av oss som fanns där inne. Vi ljög och sade att det fanns tusentals därinne´. ’Attar och Habib väckte snabbt sina kamrater, och tillsammans började arbetarna banka ljudligt på olika metallföremål. ´Vi väckte upp alla på företaget och i staden. Krediten på våra mobiltelefoner tog slut när vi ringde våra familjer och vänner utanför fabriken, för att meddela dem att de skulle öppna sina fönster och låta säkerhetsstyrkorna veta och de var iakttagna.. Vi ringde alla arbetare vi kände för att uppmana dem att skynda sig till fabriken.

Vid denna tidpunkt hade polisen stängt av vatten och elektricitet till fabriken. Säkerhetsagenter skyndade till tågstationerna för att säga till arbetare som kommit in från förstäderna, att fabriken hade stängt på grund av strömavbrott. Denna avledningsmanöver misslyckades.

´Mer än 20 000 arbetare samlades´ sade ’Attar. ´Vi höll en massiv demonstration, där vi symboliskt begravde våra chefer. Kvinnorna kom med mat och cigarretter och gick med i demonstrationen. Säkerhetsstyrkorna vågade inte stoppa oss. Grundskoleelever och studenter från de närbelägna högskolorna tog gatorna i besittning för att stödja de strejkande´. Den fjärde dagen av fabriksockupation som erbjöd panikslagna regeringstjänstemän en 45-dagars bonus och gav försäkringar att företaget inte skulle bli privatiserat. Strejken avslutades, och den regeringskontrollerade fackföreningen fick stå där med skammen, när den icke auktoriserade aktionen av arbetarna på Misr-fabriken segrade”.

Segern vid Mahalla inspirerade ett antal andra sektorer att gå med i kampen, och rörelsen har långt ifrån stannat upp. I april kom konflikten mellan staten och Mahalla-arbetarna åter upp till ytan. Arbetarna beslöt att sända en stor delegation till Kairo för att förhandla(!) med ledningen för General Federation of Trade Unions om lönekrav och för att ta upp frågan om det lokala fackets stöd för fabriksägarna vid Mahallafabriken under strejken i December. Svaret från de statliga säkerhetsstyrkorna var att införa undantagstillstånd vid fabriken. Som svar på detta gick arbetarna åter ut i strejk och två andra stora textilfabriker deklarerade sin solidaritet med Mahalla: Ghazl Shebeen and Kafr el-Dawwar. Uttalandet från de senare var särskilt tydligt:

Arbetarna vid Kafr- el-Dawwar befinner sig i samma situation som Ghazl el-Mahalla

”Vi textilarbetare i Kafr- el Dawwar deklarerar vår fulla solidaritet med er, för att ni ska uppnå era rimliga krav, vilka är de samma som våra. Vi fördömer säkerhetsstyrkornas nedslag som hindrade delegationen av arbetare från Mahalla att resa för att delta i den planerade demonstrationen vid General Federation of Trade Unions högkvarter i Kairo. Vi fördömer också Said el-Goharys uttalande till Al-Masry Al-Youm i söndags, där han beskrev er aktion som ”nonsens”. Vi följer uppmärksamt vad som händer med er, och deklarerar vår solidaritet med textilarbetarnas strejk i förrgår, och den begränsade strejken i silkesfabriken.

VI vill att ni ska veta, att vi arbetare vid Kafr el-Dawwar och ni arbetare vid Mahalla går i samma riktning och har en gemensam fiende. Vi stödjer er rörelse, eftersom vi har samma krav. Sedan slutet av vår strejk den första veckan i februari, har vår lokala fackförening inte vidtagit några åtgärder för att vi ska nå de krav som utlöste strejken. Vår lokala fackförening har skadat våra intressen… Vi uttrycker vårt stöd för era krav att reformera lönerna. Vi, precis som ni, ser fram emot slutet av april för att se om arbetsmarknadsministern kommer att genomföra de krav vi begärt eller inte. Vi har dock inte så mycket tilltro till ministern, eftersom vi inte har sett något agerande från henne eller den centrala fackföreningsledningen. Det ankommer på oss själva, om vi ska uppnå våra mål.

Därför vill vi understryka att:

1. Vi sitter alla i samma båt och kommer att göra samma resa;

2. Vi vill deklarera vår fulla solidaritet med era krav, och vi vill understryka att vi är beredda att vidta solidaritetsåtgärder, om ni bestämmer er för att gå ut i strejk;

3. Vi kommer att informera arbetarna vid Artificial Silk, El-Beida Dyes och Misr Chemicals om er kamp, och öppna broar för att utvidga solidaritetsfronten. Alla arbetare är bröder i tider av strid.

4. Vi måste skapa en bred front för att kämpa mot regeringens fackföreningar. Vi måste besegra dessa fackföreningar idag, inte i morgon.”

(Översättning från websiten Arabawy, först publicerad på engelska på libcom.org)

Detta är ett exemplariskt uttalande eftersom det visar på den grundläggande naturen i varje genuin klassolidaritet: över yrkesgränser och företagsgränser – en medvetenhet om att tillhöra en och samma klass, som bekämpar samma fiende. Det är också påfallande klart när det gäller behovet att kämpa emot de statliga fackföreningarna.

Det bröt även ut strider på andra platser vid denna period: gummisamlare i Giza stormade företagskontoret i protest mot att man inte betalade ut löner; 2 700 textilarbetare i Monofiya ockuperade en textilfabrik; 4 000 textilarbetare i Alexandria gick ut i strejk en andra gång efter att ledningen försökte dra av på lönen för en tidigare strejk. Det har också förekommit illegala, icke officiella strejker.

Det har också förekommit försök att krossa rörelsen med våld. Säkerhetspolis har stängt, eller hotat stänga ”Centres for Trade Unions and Workers Services” i Nagas Hammadi, Helwan. Dessa centra anklagades för att ”underblåsa en strejkkultur”.

Förekomsten av dessa centra indikerar att det äger rum försök att bygga upp nya fackföreningar. Det går inte att komma ifrån, att det i ett land som Egypten, där arbetarna endast har erfarenhet av fackföreningar som öppet agerar som poliser på verkstadsgolvet, uppkommer idéer bland de mest militanta arbetarna att lösningen på deras problem är att skapa verkligt ”självständiga” fackföreningar, på liknande sätt som de polska arbetarna tänkte 1980-81. Men det som framstår som mest tydligt genom det sätt som strejkerna organiserades vid Mahalla (med spontana demonstrationer, massiva delegationer och möten vid fabriksportarna) är det faktum att arbetarklassen är som starkast när den direkt tar saken i egna händer, istället för att lämna över sin makt till en ny fackföreningsapparat.

I Egypten kan vi redan se ett frö till masstrejken – inte bara i arbetarnas förmåga till en massiv, spontan aktion, utan också i den höga nivån av klassmedvetenhet som uttrycks i uttalandet från Kafr el-Dawwar.

Även om vi inte har sett något medvetet samband mellan dessa händelser och annan klasskamp i det imperialistiskt uppdelade Mellan Östern: i Israel bland hamnarbetare, statsanställda och nu nyligen bland grundskolelärare som strejkat för löneökningar, och studenter som har konfronterat polisen i demonstrationer mot höjda examensavgifter; i Iran där man på första maj såg tusentals arbetare störa ordningen på de regeringsledda demonstrationerna genom att ta upp regeringsfientliga slagord, eller organisera otillåtna demonstrationer där man drabbades av kraftig repression från polisen. Men samtidigheten i dessa rörelser kommer från samma källa – kapitalets drivkraft att försämra villkoren för arbetare över hela världen. På detta sätt innehåller de fröen för an framtida internationalistisk enhet i hela arbetarklassen mot alla hinder av nationalism, religion och imperialistiska krig.

Amos, 20070501. Från World Revolution nr 304.

Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.

Cajo såg på IKS som en strömning som refererade till ”bakåtsträvande ståndpunkter”, som de som KAPD (Kommunistiche Arbeiter Partei Deutschlands) hade i början på 20-talet, vilka enligt honom överskreds av ståndpunkterna hos Groep van Internationale Communisten, (GIC), och han ansåg vid en debatt i Amsterdam 1981 att vår ståndpunkt om kapitalismens förfall var ”humbug”. Men Cajo var framförallt en konsistent och övertygad internationalist: detta är vad vi hade gemensamt med honom och som gjorde att vi alltid såg honom med beundran och respekt. Vi hade meningsskiljaktigheter med honom, bland annat om fackföreningarna, som enligt Cajo var ”kapitalistiska” från början, och angående den nationella frågan. Enligt honom kunde ”borgerliga revolutioner” fortfarande äga rum, och han kallade både det spanska inbördeskriget 1936 och förändringarna i Kina under Mao Tse-tung för detta – och även den proletära oktoberrevolutionen i Ryssland mellan 1917-1923.

Medan hans vän Jaan Meulenkamp ansåg att politisk aktivitet var en ”socialt motiverad hobby”, var detta för Cajo något mer, en livsövertygelse som han outtröttligen ägnade sitt liv till, och som han försökte vidarebefordra till andra genom en kraftfull argumentation. Att han tillsammans med Otto Rühle framhöll att ”Revolutionen inte är en partisak”, hindrade honom inte att göra propaganda för den Kommunistiska Vänsterns ståndpunkter, eller att göra dessa ståndpunkter kända på flera kontinenter. Vid ett flertal tillfällen har vi hjärtligen debatterat och polemiserat med honom, till att börja med under maj 1968 i Paris, och det måste sägas att känslorna kunde bli heta. Medan andra medlemmar av Daad en Gedachte (Handling och Tanke), som Jaap, som ”av princip” vägrade att debattera med organisationer eller grupper som anser sig vara ett ”politiskt avantgarde” för proletariatet, deltog Cajo 1973 i flera konferenser i Dendermonde och Langdorp i Belgien, där också Communistenbond Spartacus (Kommunistiska Förbundet Spartakus) var representerat, och även grupperna som skulle komma att bilda IKS sektion i Belgien, Internationalisme, ett år senare. Detta gav återverkningar hos Daad en Gedachte åren 1973-75.

Cajo föddes i Den Haag den 2 oktober 1915. Han kom ifrån en som han själv kallade ”småborgerlig familj” som fick allvarliga finansiella problem efter börskraschen 1929, när han började bli uppfylld av sociala frågor. Till att börja med sympatiserade han med trotskismen, men 1934, efter en debatt med David Wijnkoop som då hade blivit stalinist, kom han i kontakt med två arbetare i Den Haag, Arie och Geers och sedan med Stientje. De visade sig vara före detta medlemmar av Kommunistische Arbeiderspartij van Nederlands (KAPN) och grundade sektionen i Den Haag av Groep van Internationale Communisten (GIC). 1933 gav de ut tidningen De Radencommunist (Rådskommunisten). Under flera månader debatterade Cajo med dem varje kväll tills att han, 19 år gammal, gav upp i september. Långt senare sade han att det var ”som om han gick från plantskolan till universitetet”. Genom dem kom han i kontakt med Amsterdamsektionen av GIC där Henk Canne Meyer och Jan Appel spelade en viktig roll, och som även Anton Pannekoek hade kontakt med. Han var också starkt influerad av Paul Mattick och Karl Korsch. Ung och utan pengar, levde Cajo i Den Haag ett ”färgglatt liv” under åren av ekonomisk kris., Efter att sektionerna i Den Haag och Groningen bröt med GIC, som de ansåg alltför ”teoretiskt”, började Cajo 1935 i Leiden tillsammans gruppen i Den Haag publicera tidskriften Proletarier och sedan under 1937-38 Proletarische Beschouwingen (ungefär på svenska, Proletära uppfattningar). 1938-1939 skriver han veckoartiklar för den anarkistiska tidskriften De Vrije Socialist (Den Fria Socialisten) som gavs ut av Gerhard Rijnders, som inte verkade ha några problem med Cajos marxism. Mobiliserad för krigsmakten 1940, distribuerade Cajo internationalistiska flygblad till soldaterna, men utan att få ett gensvar. Efter att ha transporterats till Berlin som krigsfånge, återkom han till Nederländerna och tillbringade en tid på en undangömd post på en dagstidning. Efter krigets slut arbetade han som journalist i Utrecht, och på det personliga planet stundade lugnare och lyckligare dagar.

1952 går Cajo med i Communistenbond Spartacus där han ingår i dess redaktion. Detta år kommer han också att lära känna Anton Pannekoek. Under de kommande 12 åren skriver han många artiklar, men också pamfletter som ”De opstand der arbeiders in Oost-Duitsland” (Arbetarupproret i Öst-Tyskland) och ”Lessen uit de Parijs Commune” (Lärdomar från Pariskommunen), vilka bägge gavs ut 1953. Under krisen 1964, när ett antal medlemmar uteslöts från Communistenbond Spartacus, i synnerhet Theo Massen som tidigare också hade uteslutits från GIC, intar Cajo i början en medlande attityd, men återkommer slutligen till gruppen i januari 1965 som ger ut tidskriften Daad en Gedachte, ”som tillägnas den autonoma arbetarkampens problem”.

Men Cajo blev verkligen betydelsefull med publiceringen av boken ”Anton Pannekoek, theoreticus van het socialisme” 1970, en bok som i Nederländerna skulle få ett stort inflytande på en hel generation människor som sökte efter marxistiska ståndpunkter. Den gavs ut på tyska år 2001 under titeln ”Pannekoek, Denker der Revolution”. Runt 1970 uppstår i hela världen ett förnyat intresse för den Kommunistiska Vänstern. 1974, året som Theo Massen dog, publiceras Cajos ”Stellingen over de Chinese Revolution” (Teser om den kinesiska revolutionen, utgiven på Federativ i mitten av 70-talet, ö.a). 1974 utkommer en tyskspråkig pamflett, ”Autonome Klassenkämpfe in England 1945-1972” ( Självständig klasskamp i England 1945-72), vilken också har översatts till franska. För att skriva denna bok tillbringade han en avsevärd tid hos gruvarbetare i Wales. Av stor betydelse är också hans bok ”Revolutie en contrerevolutie in Spanje” som gavs ut 1977, vilken tyvärr inte har översatts. Cajo kunde flera språk;, även om det mesta han skrev gavs ut på nederländska, skrev han också på tyska, engelska och franska, och det han publicerade har givits ut på än fler språk. Därför växte hans internationella inflytande, också tack vare hans bidrag till magasinet Echanges et Mouvement som publiceras på franska och engelska, och hans regelbundna deltagande på internationella konferenser, som den i Paris 1978.

Men när en konferens av internationalistiska grupper äger rum i Amsterdam 1981, väljer Daad en Gedachte att inte delta, men en medlem av gruppen deltar personligen och både Cajo och Jaap skickar viktiga bidrag till diskussionen och säkerställer på så sätt att deras ståndpunkter kunde vara närvarande. Under masstrejken i Polen, också det 1981, försvarar Cajo inför ett välfyllt möte i Amsterdam att skiljelinjen ”inte går mellan å ena sidan den polska staten och arbetarna och Solidarnosc å den andra sidan, utan mellan å ena sidan den polska staten och Solidarnosc, och arbetarna på den andra sidan”, något som vi fullständigt håller med om. Vid en presentation i Antwerpen 1983 av boken ”Blafende bonden bijten niet” (Skällande fackföreningar bits inte), full med citat av IKS press, försvarar Cajo denna bok inför en fientlig publik av vänsterister som angriper boken med att ”den spelar högern i händerna”. Cajo säger att detta är fullständigt felaktigt: att högerpartiernas organisationer var högst medvetna om vilken betydelse fackföreningarna har för dem, och vi i IKS stödde hans ingripande så mycket som möjligt.

Att Cajo framförallt annat var en internationalist visade sig återigen 1987 då IKS och ett antal av dess medlemmar och sympatisörer, mer eller mindre av misstag blev inbjudna att delta i en konferens som anordnades av gruppen Daad en Gedachte. Några av oss var närvarande och vårt insisterande på den proletära internationalismen noterades. Till vår stora förvåning stod vi tillsammans med Cajo och Jaap gentemot nästan alla de ”yngre” i gruppen som snarare var ”anti-fascister” och tenderade att försvara den borgerliga demokratin. Vi rapporterade om detta i vår press. Det klargjordes tydligt, att denna, den mest betydelsefulla politiska ståndpunkten blev till en andrahandsfråga för dem och att gruppen kantrade över till en journalistisk akademism och kunde inte fungera mycket längre. Cajo och Jaap var internationalister som i hela deras liv utan åtskillnad hade fördömt det fascistiska, stalinistiska och det demokratiska lägret. Men det visade sig att de inte hade varit förmögna, åtminstone inom deras egen grupp, att föra vidare denna ståndpunkt till nästa generation. De yngre elementen började att lämna gruppen, något som accelererade med kollapsen av Östblocket, då allt som verkade vara marxism fick en dålig klang. Vid tidpunkten för gruppens 25 årsdag 1990, publicerade de en ”återblick” där Daad en Gedachtes bakgrund och ståndpunkter återgavs. Men i motsats till dess intentioner attraherade detta inte längre några nya läsare, ännu mindre några nya medarbetare. Vad vi såg äga rum i Communistenbond Spartacus 1981, att de ”unga” medlemmarna drog sig ur medan de äldre ville fortsätta aktiviteten, återupprepar sig tio år senare med gruppen Daad en Gedachte. 1991, efter kollapsen av Östblocket, besökte vi Cajo för att diskutera med honom Manifestet från IKS 9:e Kongress angående kollapsen av Östblocket och stalinismen. Vi försökte också förmå honom att göra en presentation angående denna fråga för ett offentligt möte som IKS skulle hålla. Han blev väldigt rörd och upplivad av detta:” Jag håller inte alls med er, men jag tycker att det är jätteviktigt att ett sådant dokument distribueras internationellt”, . Han hade samma attityd 1992 när han gjorde ansträngningar för att få vår bok om den Holländska Vänstern publicerad på nederländska, ”den enda studien som behandlar denna fråga i sin helhet”, till vilken han själv hade bidragit med mycket information och många dokument, trots att han inte var överens med många delar av innehållet i boken, något som trots allt visade sig vara mindre skillnader än vad man först kunde anta. Utgivningen av tidskriften Daad en Gedachte fortsatte fram till 1997, men med allt färre deltagare. Gruppens organisatoriska struktur, en informell cirkel av vänner, gjorde det allt svårare att upprätthålla en koherens. Efter att Jaap blivit sjuk och sedan avlidit, blev Cajo nästan ensam i att göra arbetet. En appell i vår press om att inte ge upp utgivningen av tidskriften eftersom detta skulle innebära en utomordentlig försvagning av den Holländska Vänsterns internationalistiska ståndpunkter, klingade ohörd. Vi skrev:

”Oavsett de ståndpunkter och analyser som må skilja oss, anser vi att denna politiska strömning utgör en fundamental gren av arbetarrörelsens historiska arv och att den också har bidragit avsevärt till dess teoretiska och praktiska framsteg”.

(Wereldrevolutie, nr 85, december 1998)

I november 1998, håller Cajo, 83 år gammal, en rad föreläsningar i Tyskland, där vi är närvarande och som vi skriver mycket om i vår press (t.ex. Weltrevolution nr 92, Wereldrevolutie nr 92, Internationalisme nr 255, World Revolution nr 228). Dessa möten attraherade hundratals som lyssnade och deltog i debatterna. Våra kamrater i Tyskland var imponerade av Cajos skarpa analyser och hans stora mänskliga kvaliteter. Under hela hans liv har han föreläst, alltid med debatt och inte bara en frågestund, inte bara i Nederländerna utan också i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, och Skandinavien, men även i USA, Ryssland och Australien. År 2000 inbjöd vi Cajo till ett offentligt möte i Amsterdam där rubriken var en fråga: ”Rådskommunismen, en brygga mellan marxism och anarkism?”. Cajo kom inte, men inför försöken att inkorporera den Holländska Vänstern i anarkismen, skrev han till oss, något som vi hälsade i vår press att: ”Jag är på intet sätt en anarkist”, och, ”Av den metod som Marx använder i sina analyser, av varje dialektisk eller verklig förståelse vilket marxismen består av, har anarkisterna ingen aning om.” (Wereldrevolutie, nr 91).

Vi besökte Cajo sista gången 2005, en gång i hans hus, och några månader senare på ett vårdhem där han under tiden hade fått plats. Han kände inte längre igen oss, men vid det första tillfället talade han fortfarande mycket om sina aktiviteter, även om han inte längre kom ihåg namn och platser. Tvärtom mot vad som har rapporterats i den anarkistiska pressen, levde han inte under ”eländiga omständigheter”. På vårdhemmet blev han mycket väl omhändertagen och hans barn såg till att han fick en bra vård. Men han fick inte många besök från kamrater längre.

Cajos arkiv, en guldgruva, nästan 6 meter långt, finns nu hos International Institute for Social History i Amsterdam. Men det är framför allt de mer än 70 år, under vilka Cajo upprätthöll sin internationalism – i allmänhet ”mot strömmen” – som gjorde honom så exceptionell i den Holländska Vänsterns historia, för vilken han var den sista representanten.

IKS, 29 juli 2007

En liten samling av artiklar som refererar till Rådskommunismen kan hittas på följande plats:

https://en.internationalism.org/taxomony.term/80 [56]

I slutet av maj höll IKS sin 17:e internationella kongress. Eftersom de revolutionära organisationer inte existerar för sig egen skull, utan är ett uttryck för proletariatet och en aktiv faktor i dess liv, har de en skyldighet att redovisa för sin klass det arbete som utförts av dess viktigaste organ – kongressen. Detta är syftet med denna artikel.

Alla IKS kongresser är givetvis mycket viktiga moment i organisationens liv. Men det första som vi måste säga om den kongress vi höll i våras är att den var ännu viktigare än de tidigare kongresserna, därför att den markerade ett mycket viktigt steg i IKS mer än 30-åriga existens (1).

Närvaron av grupper i den proletära politiska miljön

Den viktigaste illustrationen av detta faktum var närvaron vid vår kongress av tre grupper i den internationella proletära miljön: OpOp från Brasilien (2), SPA från Sydkorea (3) och EKS från Turkiet (4). Andra grupper var också inbjudna till kongressen, Internasyonalismo gruppen från Filippinerna, men trots dess starka önskan att sända en delegation, visade det sig omöjligt. Men gruppen sände hälsningar till kongressen och antog skriftliga ståndpunkter till de viktigaste rapporterna som lades fram på kongressen.

Närvaron av flera grupper från den proletära miljön på IKS kongress är inte någon nyhet. Tidigare, i början av dess existens, välkomnade IKS delegationer från andra grupper. Vid dess konstituerande kongress i januari 1975 deltog delegationer from Revolutionary Workers Group i USA, Pour Une Intervention Communiste i Frankrike och Revolutionary Perspectives i Storbritannien. Vid dess andra kongress 1977 deltog en delegation from Partito Communista Internazionalista (Battaglia Communista). Vid dess tredje kongress 1979 deltog kamrater från Communist Workers Organisation (Storbritannien), Nucleo Communista Internazionalista och Il Leninista (Italien), liksom individuella kamrater från Skandinavien. Efter detta fortsatte tyvärr inte denna praxis beroende på orsaker utanför vår kontroll: vissa grupper försvann, andra utvecklades mot vänsterristiska ståndpunkter (som t.ex. NCI) och utvecklingen av en sekteristisk approach av en del grupper (CWO och Battaglia), som slöt sig inåt för att sabotera de internationella konferenserna av grupper i den kommunistiska vänstern som hölls i slutet av 1970-talet (5). Som ett resultat av detta har det nästan gått ett kvarts sekel sedan vi hade möjlighet att välkomna andra proletära grupper till våra kongresser. I sig själv var närvaron av fyra grupper vid vår kongress därför en mycket viktig händelse.

Den 17:e kongressens betydelse

Men denna kongress har betytt mer än det faktum att den förnyat en praxis som kännetecknat IKS sedan dess början. Vad som var än mer fundamentalt är betydelsen av gruppernas attityd. De är en del av en historisk situation som vi redan identifierade vid vår förra kongress:

”En central uppgift för kongressen var att undersöka återkomsten av arbetarklassens kamp och det ansvar som denna ger vår organisation, speciellt i förhållande till utvecklingen av en ny generation av element som rör sig mot ett revolutionärt politiskt perspektiv”. (https://(en.internationalism.org/ir/122_16congress ).

När östblocket och de stalinistiska regimerna kollapsade 1989 hörde vi de,

” … öronbedövande kampanjerna från borgarklassen om ’kommunismens misslyckande’, den ’definitiva segern för den liberala demokratiska kapitalismen’, ’slutet på klasskampen’ och till och med på arbetarklassen själv, (vilket) ledde till en viktig tillbakagång för proletariatet, både på nivån av dess medvetande och på dess kampvilja. Denna tillbakagång blev djup och pågick i mer än 10 år. Den påverkade en hel generation av arbetare, som resulterade i förvirring och även demoralisering … Inte förrän 2003 började, notabel i form av stora mobiliseringar mot attackerna på pensionerna i Frankrike och Österrike, proletariatet verkligen att hämta sig från tillbakagången som hade påverkat den sedan 1989. Sedan dess har denna tendens mot en återkomst av klasskampen och utvecklingen av klassmedvetandet ytterligare bekräftats. Arbetarna kamp har påverkat de flesta av de centrala länderna, inklusive de viktigaste av dem. USA (Boeing och New Yorks kommunikationer), Tyskland (Daimler och Opel 2004, sjukhusläkare 2006), Frankrike (speciellt rörelsen av studenterna vid universiteten och högskolorna mot CPE våren 2006), men också en hel rad av strider i periferin som i Dubai (byggnadsarbetare vården 2006), Bangladesh (textilarbetarna våren 2006), Egypten (textil, transport och andra arbetare våren 2007)” (Resolution om den internationella situationen som antogs vid den 17:e kongressen)

”Idag, som 1968, (vid tidpunkten för den historiska återkomsten av arbetarklassens kamp som gjorde slut på fyra årtionden av kontrarevolution), ackompanjerades klasstriderna av en djup reflektion, och uppkomsten av nya element som närmar sig den kommunistiska vänstern positioner är bara toppen av ett isberg” (ibid)

Detta är skälet till att närvaron av flera grupper från den proletära miljön vid kongressen och till den mycket öppna attityden till diskussion som dessa grupper visade (med ett verkligt brott från den sekteristiska attityden hos de ’gamla’ grupperna i den kommunistiska vänstern) inte alls är tillfällig: den är en integrerad del av ett nytt steg i utvecklingen av det internationella proletariatets kamp mot kapitalismen.

Kongressens arbete, speciellt genom de rapporter som lades fram av de olika sektionerna, bekräftade verkligheten i denna tendens, från Belgien till Indien, i de centrala länderna liksom de i periferin, både när det gäller den omedelbara kampen och utvecklingen av en process av reflektion bland element som närmar sig den kommunistiska vänsterns positioner. En tendens som också har tagit formen av en integration av nya medlemmar i organisationen, inklusive i de länder där det inte skett några nya integrationer på flera årtionden, men också genom bildandet av en kärna i Brasilien (se artikel i detta nummer av IR).

Diskussioner vid kongressen

Med anledning av de speciella omständigheter, under vilka kongressen hölls, var den första punkten på dagordningen frågan om klasskampen; den andra var de nya revolutionära krafterna som trädde fram eller utvecklades under den nuvarande perioden. Vi kan inte lämna en redogörelse i denna korta artikel för diskussionerna. Resolutionen om den internationella situationen (som publiceras i International Review 130) ger en syntes av dess viktigaste element. Det vi vill stryka under här är nya eller speciella aspekter av den nuvarande utvecklingen av klasskampen. Det visades speciellt att allvaret i kapitalismens kris, de våldsamma attackerna som nu sker mot klassen och de dramatiska frågorna i världssituationen i allmänhet, vilken kännetecknas av en drift mot militärt barbari och det växande hotet mot miljön, vilka alla är element som tenderar att politisera arbetarnas kamp. Situationen är något annorlunda jämfört med den vi såg i samband med den historiska återkomsten av klasskampen 1968, då manöverutrymmet som fortfarande fanns för kapitalet, gjorde det möjligt att upprätthålla illusionen av ”morgondagen blir bättre än idag”. Idag är en sådan illusion inte längre möjlig: den nya generationen av arbetare, liksom de äldre, blir mer och mer medvetna om att ”morgondagen blir värre än idag”. På grund av detta, kommer den kamp som arbetarklassen är tvungen att ta upp mot attackerna – även om ett sådant perspektiv kan leda till demoralisering och demobilisering – mer och mer leda det till att bli medveten om att dessa strider är en förberedelse för en mycket större kamp mot ett döende system. Även i de strider som vi sett sedan 2003,

”inkorporeras mer och mer frågan om solidaritet. Detta är mycket viktigt därför att den utgör det bästa motgiftet till en attityd av ’var och en för sig själv’ typisk för det sociala sönderfallet, och framförallt därför att det centralt för det internationella proletariatets förmåga att inte bara utveckla sin nuvarande kamp utan också för att störta kapitalismen” (ibid)

Även om huvudfokus på kongressen var frågan om klasskampen, togs även andra aspekter av den internationella situationen upp. Kongressen ägnade en hel del tid till frågan om den ekonomiska krisen. Speciellt undersöktes den nuvarande tillväxten i vissa ’tillväxtländer’ som Kina och Indien, som tycks motsäga organisationens analys och marxisternas i allmänhet, om den definitiva bankrutten för det kapitalistiska produktionssättet. Efter en mycket detaljerad rapport och en djup diskussion kunde kongressen dra slutsatsen att:

”De exceptionella tillväxttalen som vi för närvarande ser i länder som Indien och Kina kan inte på något sätt bevisa att det finns något nytt liv i världsekonomin, även om de har gett ett avsevärt bidrag till de höga tillväxttalen under den senaste perioden. Bakom denna exceptionella tillväxt ligger, paradoxalt, ännu en gång kapitalismens kris … Sålunda är ’miraklet’ i Kina och vissa andra länder i tredje världen inte alls ett uttryck för ett andningshål för den kapitalistiska ekonomin, utan ännu ett förkroppsligande av kapitalismens förfall … Sålunda, precis som ’miraklen’ i de tvåsiffriga tillväxttalen för de asiatiska tigrarna och drakarna kom till sitt sorgliga slut i slutet av 1997, kommer det nuvarande kinesiska miraklet, även om det inte har identiskt ursprung och har betydligt större tillgångar till sitt förfogande, för eller senare att konfronteras med den hårda verkligheten av den historiska återvändsgränden för det kapitalistiska produktionssättet” (ibid)

Slutligen kom borgarklassens påverkan av den återvändsgränd som det kapitalistiska samhället har nått och det resulterande fallet ned i sönderfall att leda till två diskussioner: en om konsekvenserna av denna situation inom varje land, den andra om utvecklingen av imperialistiska motsättningar mellan stater. På den sista punkten, pekade kongressen på det politiska misslyckandet för världens mäktigaste borgarklass, USA, framförallt sedan dess äventyr i Irak, och det faktum att detta avslöjar det generella dödläge som kapitalismens står inför:

”Det faktum att teamet Cheney, Rumsfeld och Co kom att sitta bakom statens tyglar var inte helt enkelt ett resultat av ett monumentalt misstag i rollbesättningen av den härskande klassen. Den har avsevärt förvärrat USA situation på den imperialistiska nivån, men den var redan ett uttryck för den återvändgränd som USA stod inför, givet den växande svagheten i dess ledarskap och, mer generellt, utvecklingen av ’var och en för sig själv’ i de internationella relationerna som kännetecknar sönderfallsfasen” (ibid)

Mer allmänt underströk kongressen att:

”det militära kaos som utvecklas världen över och som kastar stora regioner in i en helvetisk ödeläggelse, speciellt i Mellanöstern men också framförallt i Afrika, är inte bara en manifestation av kapitalismens historiska återvändsgränd och inte heller det största hotet för den mänskliga rasen. Idag har det blivit allt mer tydligt att upprätthållandet av det kapitalistiska systemet innebär ett hot om en total ödeläggelse av den miljö, som gjort uppkomsten av människan möjlig.” (ibid)

Detta perspektiv understryker desto mer den avgörande betydelsen som arbetarkampen som nu utvecklas över hela världen har. Det understryker också den fundamentala rollen för de revolutionära organisationerna och speciellt IKS, att ingripa i dessa strider för att utveckla en medvetenhet om vad som står på spel i världen idag.

Här drog kongressen en mycket positiv balans av vår organisations ingripande i klasskampen som svar på de frågor som ställts. Den underströk speciellt IKS förmåga att mobilisera sina resurser på internationell skala (artiklar i pressen, på Internet, offentliga möten, etc.) för att sprida lärdomarna av en av de viktigare episoderna i klasskampen under den senaste perioden: studenternas kamp mot CPE våren 2006 i Frankrike. Det noterades att vår webbplats hade sett en spektakulär ökning av besökare under denna period, ett bevis på att revolutionärer inte bara har ett ansvar utan också möjligheten att motverka den blackout som de borgerliga media systematiskt organiserar runt den proletära rörelsen.

Ingripandet av revolutionärer kräver att de måste vara förmögna att utveckla de djupaste och mest relevanta analyserna och att försvara dem effektivt inom arbetarklassen för att kunna bidra till att utveckla dess medvetande. Det var med detta i åtanke som kongressen ägnade tid för att diskutera en orienteringstext som hade cirkulerat i IKS flera månader tidigare (och som kommer att publiceras i International Review). Kongressen gav sitt fulla stöd till denna text, med tonvikt på att förmågan att utveckla en verklig debattkultur i de proletära organisationerna är ett av de viktigaste tecknen på att de tillhör klassen, på dess förmåga att förbli levande och motsvara den proletära rörelsens behov. Detta är fallet, eftersom det är genom sina egna diskussioner, speciellt genom sina allmänna stormöten, som arbetarklassen kan dra lärdomar från sin erfarenhet och flytta fram sitt medvetande. Sekterism och en vägran att debattera, som idag tyvärr kännetecknar ett antal organisationer i det proletära lägret (en del av dem t.o.m. förespråkar ’monolitism’), är inte på något sätt ett bevis på deras ’kompromisslöshet’ inför borgarklassen eller något botemedel mot en politisk förvirring. Tvärtom är det ett uttryck för deras rädsla att försvara sina positioner och i slutändan deras brist på övertygelse.

Denna debattkultur kännetecknade allt arbete på kongressen. Den uttrycktes i att ett stort antal inlägg gjordes av de inbjudna grupperna, som uppenbarligen inte delar alla IKS ståndpunkter. Detta faktum underströks av delegationen från Korea, där en delegat uttryckte att han blivit,

”slagen av andan av gemenskap, av de kamratliga relationerna, vilket var något han inte varit van vid i hans tidigare erfarenhet, och som var något som han avundades.”

Mer allmänt, en av de viktigaste ingredienserna för denna kongress framgång och den entusiasm som uttrycktes av alla delegationer vid slutet, var just deltagandet av de inbjudna grupperna. Speciellt delegationerna från OpOp och EKS gjorde mycket intressanta inlägg om den imperialistiska politiken från den brasilianska och turkiska borgarklassen, vilket berikade diskussionen för hela kongressen (6).

Två internationella möten hölls i maj med några få dagars mellanrum: G8mötet och IKS kongress. Kontrasten mellan dessa två möten är slående utifrån deras omständigheter, deras mål och deras sätt att fungera. Å ena sidan såg man ett möte bakom taggtråd, med en exempellös mobilisering av polis och polisrepression, med en hel rad deklarationer om ”debattens öppenhet”, ”fred” och ”mänsklighetens framtid”, men som bara var en rökridå för att dölja motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna, förberedelser för nya krig och upprätthållande av ett system som inte har något att erbjuda mänskligheten. Å andra sidan: ett möte mellan revolutionärer från 15 länder, som bekämpade alla rökridåer, alla falska framträdelser, engagerad i verkligt kamratliga debatter för att bidra till det enda perspektiv som kan rädda mänskligheten: arbetarklassens enade och internationella kamp, som syftar till att störta kapitalismen och införa kommunismen.

Vi vet att vägen som leder till detta mål är lång och svår, men IKS är övertygat att den 17:e kongressen var ett viktigt steg på denna väg.

IKS, juli 2007

Noter

1. Om IKS historia se International Review 123, 30 years of the ICC, https://en.internationalism.org/ir/123_30years [59]

2. OpOp: Oposicao Operaria, Arbetaroppositionen. Detta är en grupp som finns i flera städer i Brasilien. Bildades i början av 1990-talet, av element som bröt sig ur från CUT fackföreningsfederation och Lulas arbetarparti (den nuvarande presidenten i landet) för att ta upp proletära ståndpunkter, speciellt på frågan om internationalism, men också i fackföreningsfrågan (fördömande av dessa organ som verktyg för borgarklassen) och parlamentarismen (fördömande av den ’demokratiska’ maskeraden). Det är en grupp som är aktiv i arbetarkampen (speciellt i banksektorn) och IKS har haft kamratliga diskussioner med denna grupp i flera år och har organiserat gemensamma offentliga möten i Brasilien (se speciellt ‘ICC Public Meetings in Brazil: A strengthening of revolutionary positions in Latin America' World Revolution 292, https://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html [60] ). En delegation från OpOp deltog tidigare i den 17:e kongressen för vår sektion i Frankrike under våren 2006. Se World Revolution 297, (https://en.internationalism.org/wr/297_ricongress [61] )

3. SPA: Socialistisk Politisk Allians. Denna grupp har satt upp som sin uppgift att göra vänsterkommunistiska ståndpunkter kända i Korea (speciellt genom att översätta några av dess grundläggande texter) och att animera en diskussion mellan grupper och element runt dessa ståndpunkter. SPA organiserade en internationell konferens till vilken IKS, som har diskuterat med denna grupp omkring 1 år, sände en delegation. Se ‘Report on the conference in Korea, October 2006' in International Review 129, https://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference [62]). Speciellt skall det noteras att deltagarna på denna konferens, som skedde precis efter Nordkoreas kärnvapenprov, antog en deklaration, ‘Internationalist declaration from Korea against the threat of war', https://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from... [63]

4. EKS: Enternasyonalist Komunist Sol, Internationalistisk kommunistisk vänster, en grupp som nyligen bildats i Turkiet, som resolut står för vänsterkommunistiska ståndpunkter. Vi har publicerat några uttalande från EKS på vår webbplats:
   https://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions [64] ; https://en.internationalism.org/node/1772 [65]

5. Detta hindrade emellertid inte IKS från att bjuda in IBRP (Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet) till dess 13:e kongress 1999. Vi upplevde att allvaret i de imperialistiska konflikterna i hjärtat av Europa (vid det tillfället bombade NATO Serbien) betydde att de revolutionära grupperna skulle ställa åtsidan sitt käbbel och komma samman för att undersöka konsekvenserna av konflikten och kanske producera en gemensam deklaration. Olyckligtvis avvisade IBRP denna invitation.

6. Detta bidrag finns på https://eks.internationalist-forum.org/en/node/51 [66], https://libcom.org/forums/organise/situation-turkey [67] , och på IKS Online.

Vi vill informera våra läsare om skapandet av en IKS-sektion i Brasilien. Detta kommer att avsevärt bidra till utvecklingen av vår organisations politiska närvaro i Latinamerikas viktigaste land – ett land som har den största industriella koncentrationen i denna region och även internationellt. Det finns också i Brasilien en miljö av proletära politiska grupper och element som har närmat sig revolutionära ståndpunkter. Vi har redan berört detta i vår press och på vår webbsida på portugisiska, gruppen OpOp (Arbetaroppositionen), där vi också tar upp offentliga möten och publicerar av gemensamma uttalanden om den sociala situationen. Vi har även på vår portugisiska webbsida publicerat debatten mellan våra två organisationer om den historiska materialismen, och texter av OpOp som vi anser har en särskild betydelse.. OpOp har också deltagit i arbetet på IKS 17:e internationella kongress och på Revolution Internationales 17:e kongress.

I Säo Paolo finns det också en grupp som håller på att bildas som är influerad av den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Vi har nyligen etablerat politiska relationer med denna grupp, och hållit ett gemensamt offentligt möte.

Vi hoppas naturligtvis att vårt samarbete med dessa grupper kommer att bli närmare och än mer fruktbart. Detta perspektiv står inte i motsättning till vår avsikt att etablera en specifik politisk närvaro i Brasilien. Tvärtom kommer vår permanenta närvaro i detta land att göra det möjligt för oss att stärka samarbetet mellan våra organisationer, detta desto mer eftersom det mellan våra kamrater och OpOp redan finns en lång gemensam historia, grundad på ömsesidig respekt och förtroende.

Skapandet av vår sektion är en konsekvens av vad IKS påbörjade för mer än 15 år sedan. Detta arbete har intensifierats de senaste åren genom de kontakter vi har med olika grupper och element, och genom att vi har haft offentliga möten i olika städer, där några av dessa – som har hållits på universitet – har varit oerhört välbesökta. För oss är detta inte slutet på en process utan ett betydande steg i utvecklandet av den kommunistiska vänsterns positioner på den sydamerikanska kontinenten. Detta är inte ett brasilianskt undantag, utan en del av samma fenomen som sker runt om i världen, där olika grupper framträder, som en produkt av klasskampens återkomst på en global nivå och tendensen hos arbetarklassen att ge upphov till revolutionära minoriteter.

IKS

Vi publicerar här en brevväxling som tar upp frågor om arbetarklassens sociala natur under kapitalismen. Dessa är långtifrån  akademiska frågor. De är istället i högsta grad politiska spörsmål med direkta konsekvenser för hur man ser på arbetarklassens möjligheter att utveckla sin kamp för ett annat samhälle.

Denna brevväxling inleddes med en förfrågan om en bok som diskuterades i ett TV-program om det så kallade informationssamhället i dansk TV.

I vårt svar lyfte vi fram att man endast kan förstå frågan om det så kallade informationssamhället inom ramen historisk förståelse av kapitalismens utveckling.

-----------

Jag tackar för ert svar

Det som fångade mitt intresse när jag såg programmet på TV, var det du kallar ”myter”. Detta i sammanhanget av att vi upplever att information visas på ett sätt som bevarar myten om informationssamhället, som exempelvis den dagliga nyhetsritualen där vi antas bli informerade om vad som händer i världen. I det stora hela är det framförallt denna moderna aspekt av social teoretisering, att den helt kretsar kring individen, i kontrast till en marxistisk förståelse av till exempel globalisering, som jag anser är viktig. Egentligen kan ju globaliseringen förklaras logiskt linjärt endast utifrån Kapitalet.

Däremot är det mycket svårare att förhålla sig till löneförhandlingarna vid ett mindre företag år 2007. Anställda med lång anställningstid och ett intresse av att bevara företaget som vill att fler sjukdagar inte skall påverka deras lönebonus. Nyanställda som får eller inte får del av detta nya avtal och de anställda som är invandrare eller flyktingar. Ett sådant proletärt förhållande kan vara svårt att förhålla sig till. Kan det bero på att kapitalismen spöke eller monster är dynamisk, men socialiteten, den skenbara socialiteten är ännu mer dynamisk. Vi samarbetar. Vilken etik kan jag förvänta mig från mina kollegor eller medmänniskor? Den frågan anser jag är viktig.

Hälsningar

S

------------

Tack för ditt svar
Du ställer flera intressanta frågor och vi skall försöka utveckla några av dem. Först till "myten" om informationssamhället, så tar du upp en annan aspekt en den vi syftade på. När vi talade om myten om informationssamhället så menade vi närmast den boom för it-företagen vi såg i slutet på 90-talet. Då de mer entusiastiska förespråkarna för kapitalismen talade om att vi lämnat industrisamhället och gått in i ett informationssamhälle. Men precis som du säger så var en av de främsta ideologiska aspekterna av denna "myt", just detta att allt tal om klasser var gammalmodigt och att allt fokuseras på individen.

Detta är för all del inte någon ny tanke, utan detta är något som alltid varit grundläggande för alla kapitalistiska ideologier som liberalismen och har sin grund i att kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell.

Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen. Det är därför som vi som kommunister menar att i förhållande till den situation som du beskriver, av olika arbetare som inte bara är isolerade från varann utan även verkar ha motsatta intressen, är det viktigt att betona vad vi har gemensamt. Detta gäller iI synnerhet idag när det är allt för vanligt att vi får höra att våra jobb hotas av t.ex. polska gästarbetare.

Ett sällsynt vidrigt exempel på detta är den kampanj som det svenska byggnadsarbetarfacket drev mot ett skolbygge i Vaxholm utanför Stockholm för några år sedan. Där framställde man det som om att det främsta hotet mot de svenska byggnadsarbetarnas jobb kom från deras fattiga klassbröder i öst. Fackbyråkraterna demonstrerade till och med utanför bygget med parollen "go home".

Man försöker alltså få oss tro att hotet mot våra jobb inte kommer från krisen hos ett döende produktionssätt utan från våra klassbröder! Det svar vi har som kommunister och medmänniskor är att visa att det alltid genom historien varit så att det enda vapen som vi som arbetare har är vår internationalism, vår solidaritet, vår enhet och vår politiska medvetenhet.

I det internationella återuppvaknandet av arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren, har det utmärkande varit just denna strävan mot en solidaritet. Ett exempel på detta var en strejk bland personal på tunnelbanan i New York strax före jul 2005. Denna strejk, i vad som oftast utmålas som "individualismens förlovade hemland" USA, är ett väldigt bra konkret exempel på proletär solidaritet och klassmedvetenhet:

"Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ’kunde vara våra ungar’. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ’när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.’ Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem. Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som 'Vi stöder er. Ni kämpar för respekt'."

Citerat från en artikeln Strejk i kollektivtrafiken i New York, klasskampen utvecklas i USA! i  Internationell Revolution nr 107.

Med detta långa citat skulle vi vilja peka på att det är både möjligt och nödvändigt med en annan etik än den som den ruttnande kapitalismen står för.

Med vänlig hälsning'

Internationell Revolution

------------------

Just det!

En fråga, så tror jag att jag har hört talas om ett möte i Sverige någon gång på 1950-60 talet mellan industrins ledare, fackföreningarna och regeringspartierna. Det är historien om avtalsförhandlingarna. Det är ju alltså historien om välfärdsamhället, och i mina ögon historien hur socialiteten per se är mer dynamisk än kapitalismen. Vi samarbetar.

”[..]ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell. Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen.”

Med hänvisning till Marx Kapitalet kan det sägas här att det inte finns någon skillnad mellan Marx beskrivning av industrins okontrollerade framväxt, och den nutida förståelsen av välfärdssamhället. Välfärdsmodellen är väldigt diskursiv – resultatet av detta accepterande är att, socialitetens acceptans ställs ovanför kapitalets makt. Mer och mer normativt. I alla fall i Danmark är det att urskilja gränsen mellan fackförbundens kamp och regeringens lagstiftning.

Akademiskt sett är arbetarklassens hävdande av sina intressen de facto en del av det lagreglerade samhället – nationalstaten – till en övervägande del i västvärlden. Med andra ord är det proletära förhållande som Marx beskriver inte längre giltigt, med mindre än att man ser dess historiska giltighet, och det geografiska överskridandet av den samma. Detta är betydelsefullt genom att det leder till att den proletära argumentationen blir abstrakt. Individen medlemskap i socialiteten har tillgodosett hans intressen. Socialitetens dynamik har inte förstörts av kapitalismen.

Hälsningar

S

-------------------

Hej

(..)

Den fråga som du tar upp i ditt senaste mail om frågan om människans sociala natur, om att vi samarbetar, trots det kraftiga ideologiska trycket från det härskande kapitalistiska samhället, är väldigt intressant.

Men vi tycker att du begår ett misstag när du blandar samman denna sociala dynamik med framväxten av det s.k. välfärdsamhället under efterkrigstiden.

Vad är framväxten av den så kallade välfärdstaten egentligen ett uttryck för?

ﾄr det inte så att det som du tar upp angående ett ”om ett möte i Sverige någongång på 1950-60 talet’ . Det är historien om avtalsförhandlingarna, inte framförallt är ett uttryck för att ’socialiteten’ per se är mer dynamisk än kapitalismen, utan istället tvärtom är ett uttryck för den kapitalistiska statens fullständiga dominans över hela samhället.

Detta samarbete som i Sverige kallas för Saltsjöbadsandan efter ett beryktat möte 1938 mellan arbetsgivarna och facket, där man kom överens om ett övergripande avtal. Detta innebar också inledningen på det socialdemokratiska maktinnehavet som skulle komma att vara ända fram till 1976. Detta samarbete visar framförallt hur väl fackföreningarna och socialdemokratin integrerats i den kapitalistiska staten. Det finns flera exempel från början på 60-talet med uttalanden från ledande socialdemokrater om att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige.

Denna period, som av många lite nostalgiskt ses som en gyllene period, var inget annat än ett moment i kapitalismens allt mera destruktiva fungerande. Det som satte i gång hjulen var den massiva förstörelsen under andra världskriget och där återuppbyggnaden efter ett av de mest destruktiva krigen i mänsklighetens historia ledde till en kraftig ekonomisk tillväxt. Så var det i synnerhet för ett land som Sverige, som stod med en intakt produktionsapparat efter kriget. Då var det väldigt viktigt kunna exploatera arbetskraften så effektivt som möjligt. Det är så man måste se utvecklingen av välfärdsamhället, där skolor, bra sjukvård och till och med semester var en förutsättning för att industrin skulle kunna producera för fullt.

IKS föregångare Internationalisme analyserade redan 1952 denna utveckling som inte bara skedde i Norden utan över hela västvärlden på följande sätt

”Social trygghet

Lönen i sig har integrerats in i staten. Uppgiften att sätta lönerna till deras kapitalistiska värde har påförts staten. Delar av arbetarnas löner fördelas och administreras direkt av staten. Staten tar alltså ”kontroll” över arbetarnas liv, sköter hans hälsa (som del av kampen mot frånvaron på arbetsplatserna) styr hans fritid (som syftar till ideologisk repression). I slutändan har inte arbetaren längre något privatliv, varje minut av hans liv direkt eller indirekt tillhör staten. Arbetaren ses som del av en större enhet, hans personlighet försvinner (men inte utan att skapa ett enormt psykiskt lidande som i alla dess former är för vår tid vad de stora epidemierna var för medeltiden). Det som gäller för arbetarna gäller självklart också alla ekonomiska kategorier.”

(Internationalisme 1952,

Utvecklingen av kapitalismen och det nya perspektivet

Internationalistisk Journal nr 3)

Detta citat sammanfattar vad som är kärnan i utvecklingen av den så kallade välfärdstaten, som alltså inte är ett uttryck för det socialdemokratin och fackföreningarna kallar för segrar för arbetarrörelsen. Den är istället ett direkt uttryck för en allmän tendens hos ett kapitalistiskt system som konfronteras med allt djupare inre motsättningar.

Kamratliga hälsningar

Internationell Revolution

Sedan dess oberoende 1956 har befolkningen i Sudan upplevt enbart krig och fattigdom. Men sedan 2003 och framåt har stanken av blod och död hängt över Darfur som aldrig tidigare. Denna provins i Sudan, nästan lika stor som Frankrike, har bara 200 kilometer av asfalterade vägar och knappt någon infrastruktur. Men den har olja! Hela denna region har varit en jättelik mordplats, en arena för massakrer:

”historien om denna man som flydde från byn Kurma, 65 kilometer från El-Fasher, sammanfattar allt om livet i Darfur! I februari 2004, slog Janjaweed , dessa beväpnade ryttare, ned på denna by av bönder, brände deras hus och våldtog kvinnorna”

(Courier International, 24 juni)

Den borgerliga pressen ger oss ögonvittnesskildringar av massakrer i det oändliga. Ingen med någon som helst medmänsklig känsla kan vara likgiltig inför sådana ohyggligheter. Under fyra år har 200 000 människor dött och två miljoner har blivit tvångsförflyttade. Mer är 230 000 av dem har flytt till andra sidan gränsen mot Tchad och lever i läger som saknar resurser och som dagligen utsätts får våld från hänsynslösa beväpnade gäng.

Som vanligt spelar de imperialistiska gamarna med och bär sin del i allt detta. Det mest frånstötande med dessa ”stora demokratiska makter”, är deras ändlösa humanitära prat, tonen av indignation som de använder för att dölja sin barbariska politik. Humanitet är alltid det perfekta alibit för krig.

Darfur – ett slagfält för imperialistiska rivaler

Även om befolkningen lider på en lokal nivå, är konflikten i Darfur inte bara en lokal eller regional händelse. Detta är ett drama som har bestämts av imperialistiska intressen på en global nivå.

Under mer än 50 år har Tchad, Eritrea, Uganda, Frankrike, Israel och USA cirklat runt konflikten som har ödelagt Sudan. Detta är ett land som ligger nära den arabiska halvön; den ligger på kanten till Röda havet och har en gräns med Egypten. Dess position ger den en geo-strategisk betydelse som alltid har tilldragit sig intresse från de imperialistiska makterna. Vad som nu har tänt en ny militär storbrand är tveklöst ankomsten av en ny maktfaktor i regionen, Kina. Kina utnyttjar ett försvagat USA tack vare fiaskot i Irak och flyttar fram sina positioner varhelst den kan. Kina kan ännu inte mäta sig med stormakterna och försöker att nå en position i Mellanöstern. De får därför ta vad de kan få från regioner av sekundär betydelse, nämligen i Afrika. Exploateringen av det svarta guldet började där under 1960-talet, men det var inte förrän 1993 som produktionen verkligen satte fart. Idag produceras nästan 750 000 fat olja per dag. Alla världens stormakter behöver olja för sina ekonomier, en framförallt, är olja idag mer än någonsin ett strategiskt vapen.

För var och en av stormakterna innebär en kontroll av de zoner som tillhandahåller olja ett direkt försvagande dess rivaler och underminerar deras imperialistiska, militära potential. För Frankrike eller USA, gäller att vad som inte kan kontrolleras, helt enkelt måste förstöras. Detta är de dolda skälen bakom folkmordet i Darfur.

Kina skyddar idag skamlöst den sudanesiska regimen med Omal El-Bechir och Janjaweed milisen som sattes upp 1989. Därför har USA sedan 1997 deklarerat ett embargo mot Sudan under förevändningen av kampen mot terrorismen och Kina har motsatt sig alla åtgärder mot regimen i Khartoum. Den 10:e maj förra året lovade Peking fortfarande att skicka 275 militära ingenjörer till Sudan. Under tiden försöker USA att underminera den sudanesiska regionen, som den inte kan kontrollera, genom att ge militärt stöd till alla beväpnade rörelser som är i opposition till El-Bechirs regim. Frankrike har redan installerat sig massivt i grannskapet till Sudan med en truppstyrka på 1200 i Tchad och hundratals tungt beväpnade i den Centralafrikanska republiken och i Gabon. Den försöker nu att förstärka sin roll och närvaro i Darfur, genom att förhindra att kaoset skall sprida sig till dess omgivande intressesfärer.

Den franska och amerikanska imperialismens hyckleri

Humanitära skäl har alltid varit ett favorittema för de imperialistiska makterna då de skall rättfärdiga sina militära äventyr och för att sopa igen spåren efter de massakrer som följer därpå.

För detta syfte har borgarklassen lärt sig hur den bäst skall utnyttja olika mediakändisar.

Vare sig de är medvetna om det eller ej, vare sig de är duperade oskyldiga eller cyniska gåpåare, har skådespelare, sångare och andra invaderat TV-rutorna för att beklaga ödet för de mest utsatta befolkningarna och uppmana till ett internationellt svar. Låt oss påminna om 1980-talet då amerikanska artister gjorde en stor show för Afrika (”USA för Afrika”) och Frankrike reagerade genom att göra samma sak för Etiopien några månader senare. 20 år senare kan vi utvärdera vad som blev resultatet av dessa kampanjer mot fattigdom – kontinenten är mer skövlad än någonsin.

Idag ser vi Frankrike och USA, för ögonblicket på samma sida, i en kamp med Kina i sina ansträngningar att få det ”internationella samfundet” att officiellt erkänna att ett folkmord sker i Darfur. Ett sådant erkännande skulle öppna vägen för dessa asätare att använda sina styrkor i regionen och spela sin del in det allmänna slaktandet.

I denna kamp har vi sett sådana som Julien Clerc, Samuel Bilian och Brad Pitt skrika ”rädda Darfur”. Mer direkt har skådespelerskan Angelina Jolie, ambassadör för FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), fått mandatet att ”väcka den allmänna opinionen”, som snabbt följdes upp av George Cloony med hans dokumentär Darfur Emergency. Hollywood skådespelarna är mycket övertygade i denna film:

”utan tvivel, detta är det första folkmordet under 2000-talet och om vi låter det fortsätta, kommer det inte att vara det sista”.

Därför är det nödvändigt att skicka in trupper. I ett ännu mer officiellt sammanhang, har den franska utrikesministern Bernard Kouchner, en stor speciallist i ”humanitet”, gjort en turné till Mali och Tchad med en avslutning i Khartoum, för att officiellt presentera vad som har kallats det ”franska initiativet”. Under täckmanteln av att sätta upp humanitära korridorer i Darfur, föreslog han en fransk truppstyrka som en del av en internationell stryka. En sådan styrka kommer naturligtvis att säkra en stark närvaro av den franska imperialismen i denna sudanesiska provins.

Den senaste akten i denna motbjudande komedi var det internationella mötet i Paris den 25:e juni. Alla gjorde där en stor show av deras intentioner att ge folket i Darfur all nödvändigt stöd. Men bakom det diplomatiska språket lurade deras verkliga motiv: att med näbbar och klor försvara sina imperialistiska intressen. Medan Kouchner serverade det sedvanliga humanitära talet efter konferensen och uttryckte en stor tillfredsställelse med resultaten av mötet, stod det i verkligheten klart att ingen gemensam ståndpunkt och ingen fredsöverenskommelse hade nåtts på mötet. Tvärtom, detta möte tjänade bara till att förvärra situationen, där Frankrike speciellt gjorde klart dess intention att involvera sig militärt.

Det är helt uppenbart att ingen är i en position att kontrollera Sudan idag. Den period som varit av en ohotad dominans av ett land av yttre makter är definitivt över. I denna region av Afrika, liksom i resten av kontinenten, finns det en ofrånkomlig tendens mot instabillitet och kaos. I Etiopien, Somalia, Zaire och den Stora sjöregionen (t.ex. Kongo, Uganda, Rwanda och Burundi), blir raden av massakrer permanent och den blir allt längre. För alla de imperialistiska makterna, inklusive Kina, Frankrike och USA, blir den enda hållbara strategin den brända jorden – politiken av att bränna oljekällor, av förstörelse och barbari.

Tino 07-06-26

(IKS On Line)

Sommar 2007 har präglats av en utveckling av militärt kaos och fasa i många delar av världen. Samtidigt som situationen tillfälligt förbättrats i Libanon (med undantag för blodbadet i flyktinglägret Nahr el Bared efter en utdragen strid mellan islamister och armen, och bilbomben mot en högt uppsatt politiker) har det i Afghanistan skett en kraftig ökning av striderna. Massakrerna i Irak har under tiden fortsatt i oförminskad skala. Dussintals människor dör varje dag på grunda av militära stridigheter och av självmordsbomber. De som drabbas är som vanligt den hårt prövade civilbefolkningen. Detta besinningslösa våld har spridit sig över hela landet på ett alltmer okontrollerat sätt. 500 från folkgruppen Yezidi(1) dödades under fyra bombattentat i augusti, men även de andra folkgrupperna som kurder och shia och sunnimuslimer har drabbats hårt. Bara under juli dödades 1650 civila irakier och dödstalen kommer att vara högre för augusti.

Sedan 2003 har hundratusentals människor dödats i Irak som ett direkt resultat av kriget och dess efterföljd. Befolkningen har dåligt med mat och läkemedel, el och rinnande vatten har förvandlats till en lyx. Baghdad har förvandlats till en serie inhägnade getton som kontrolleras av olika beväpnade miliser.

Mer än två miljoner människor är på flykt undan kriget inom landet och minst lika många har flytt utomlands.

När det gäller den amerikanska armén, har enligt den officiella statistiken 3000 dödats, men en del källor hävdar att det är så många som 10 000 döda. Detta utan att räkna med det ökande antalet självmord. De uppgick till 100 under 2006, samtidigt som det finns ett ökande missnöje bland soldaterna.

Detta är det omedelbara resultatet av Bushadministrationens storslagna krig mot terrorismen. Enligt färska opinionsundersökningar anser nu 58 procent av det amerikanska folket att kriget var ett misstag.

En ny ökning av globalt kaos

Det amerikanska korståget mot terrorismen är ett totalt fiasko och har försatt Washington i en svår position. De alternativ som den står inför är alla ofördelaktiga. Bushadministrationen har misslyckats med att tillsättningen av en regering i Irak med ens ett minimum av enighet. Istället präglas regeringen av konflikten mellan de olika grupperna i landet. Representanterna för denna regering har fördelat de vapen de irakiska myndigheterna fått från USA de senaste tre åren, mellan de väpnade klickar som i praktiken styr landet. Till detta kommer en polis som regelbundet förser självmordsbombare med tillträde till amerikanska militärbaser. Så pålitliga är alltså de som USA gett makten i Irak.

Om USA stannar i Irak kommer det inte att förändra någonting, utan bara leda till att stämningarna mot kriget ökar på hemmaplan. Å den andra sidan om de väljer att dra tillbaka 150 000 man över en period av flera månader, kan det komma att visa sig vara väldigt kostsamt i form av stora förluster. Samtidigt kan detta tilldragande leda till en skärpning av våldet, med Iran agerande i bakgrunden. Detta kommer knappast att förhindras av de 90 representanter som FN skyndsamt skickat till Irak, istället för de 65 som redan finns där!

Hursomhelst har ett beslut om ett partiellt tillbakadragande från Irak tagits av Bushadministrationen, trots dess kritik av det brittiska uttåget från centrala Basra. Det är därför som USA, i ett försök att stoppa de iranska maktambitionerna i området, försöker att bygga en allians med proamerikanska arabstater genom att erbjuda militär hjälp. Detta har uttryck sig genom att man spenderat 20 miljarder dollar på ytterst sofistikerade vapen till Saudiarabien, Qatar, Kuwait och De förenade arabemiraten under de senaste tio åren. Under samma period har Egypten ensamt fått 13 miljarder dollar i militärt stöd.

Detta har lett till att Israel har krävt en kompensation för detta, för de vill ju knappast se en reduktion av sin militära förmåga jämfört med grannstaterna. Denna kompensation uppgår till 30 miljarder dollar. Vilket skulle innebära en 25 % ökning av det amerikanska militära stödet till Israel.

Vi ser alltså hur USA bygger vapenförråden i en del av världen som redan är väldigt instabil. I fallet Saudiarabien handlar det om att ge vapen till en stat som misstänks stödja sunniterrorister i Irak, men även till Al Qaida. I en värld där ”var och en för sig själv” redan är regeln , kan reaktionen från världens ledande supermakt endast leda till att kaoset i världen ökar.

Kapprustningen med kärnvapen

På en mer generell nivå, har vi sedan slutet 2006 sett en febril ökning av kapprustningen. Att skaffa sig kärnvapen har blivit en av högsta prioriteterna för ett flertal stater. Detta kommer knappast som någon överraskning. Se t.ex. de nordkoreanska kärnvapentesterna i början på 2006 eller de omstridda iranska strävanden att bygga kärnvapen med hjälp av rysk teknologi under de senaste åren och men inte minst Brasiliens ambitioner att återuppta sitt atomprogram. Allt detta pekar på att ett flertal stater inte låter sig nöja med att förlita sig på kärnvapenparaplyet från någon supermakt. De vill ha egna kärnvapen.

USA har spelat en stor roll i denna kapprustning. Nedskjutningen av en amerikansk vädersatellit med en kinesisk missil, var en händelse som visade en potentiell svaghet i USA:s förmåga att styra olika militära operationer via satellit. Det amerikanska svaret på detta har varit att förstärka sin missilsköld precis vid den ryska gränsen. Ryssland har reagerat på detta med vaga hot om att rikta sina missiler mot europeiska storstäder och mer konkret genom att placera kärnvapenmissiler i Kaliningrad vid östersjökusten mellan Polen och Lettland, väldigt nära de planerade amerikanska installationerna.

Denna kärnvapenkapprustning gäller inte bara stormakterna. Vi ser ett bälte som sträcker sig från Mellanöstern till Fjärranöstern, från Israel till Nordkorea via Pakistan, Indien och Kina. Detta bälte omfattar inte Rysslands omfattande kärnvapenarsenal.

I korthet en krutdurk av kärnvapen, i en region som redan skakas av olika lokala konflikter och spänningar. Ett hot som hänger över oss och som inte kommer att försvinna genom nedrustningsavtal som knappt ens är värda papperet de är skrivna på. Endast en massiv arbetarkamp och ett krossande av kapitalismen kan stoppa hotet om krig och ge mänskligheten en framtid.

Mulan September 2007

Översatt från Word revolution nr

Fotnot

1 Yezidis är en religiös riktning som ses som hädare av ortodoxa sunnimuslimer. Många av dem är kurder.

Al Gore skämde en gång ut sig genom att påstå att han var mannen bakom Internet, men han har varit betydligt mer framgångsrik i att utnämna sig till kung av miljörörelsen. Den globala uppvärmningen har varit Al Gores signaturtema, vilket har givit honom en Oscar för sin självuppblåsta dokumentär ”An Inconvenient Truth”, och en Nobelprisnominering, vilket har förvandlat honom till möjlig presidentkandidat 2008. Vissa borgerliga bedömare lyfter fram tandemparet Gore-Obama som ett oslagbart ”dream team” som skulle göra det möjligt för borgarklassen att sätta tillbaka Demokraterna i Vita Huset, och därmed börja reparera den skada som orsakats genom åtta års katastrofal förstörelse av Amerikas politiska kapital och trovärdighet, som orsakats av den inkompetenta Bushadministrationen. Även om Gore har blivit miljörörelsens ikonliknande galjonsfigur, är han inte ensam. Att vira in sig i grönt har plötsligt blivit högsta mode. För borgarklassen i allmänhet är miljöfrågan ”het”. Olika företag bjuder över varandra i sin iver att utmåla sig själva som miljömedvetna.

Global uppvärmning i verkligheten

Det måste stå utom allt tvivel, att den världsomspännande kapitalismens har kommit att orsaka en fruktansvärd miljöförstörelse, i ett system vars drivkraft är den oförsonliga jakten på profiter och ekonomisk expansion till vilket pris som helst. Trots den kör av tvivel som utgår från köpta propagandister i tjänst hos diverse högertankesmedjor och lobbyister från energiindustrin,har ackumulerandet av växthusgaser i atmosfären, orsakade av allt mer omfattande förbränning av fossila bränslen som ger energi åt industrin, transporterna och uppvärmning under kapitalismen, och den därpå ökande globala uppvärmningen, kommit att bli en allt mer uppenbar verklighet.

Den härskande klassens högerflygel har hela tiden försökt utså förvirring kring detta genom att peka på fenomenet av en naturlig global uppvärmning. Det är sant, att under jordens geologiska historia, över miljoner år, har det funnits växlande perioder av uppvärmning och nedkylning av atmosfären. Dessa klimatförändringar ägde vanligen rum under perioder av tusentals, till och med miljoner år, och hade en relativt begränsad påverkan. Orsakerna uppges vara uppkomsten av solfläckar och andra fenomen på solen, förändringar i djuphavsströmmar – vilka orsakades när uppvärmning av andra orsaker ändrade salthalten i haven, som sedan orsakade ytterligare klimatförändringar.

Den senaste istiden slutade för 10 000 år sedan. Det pågår en omfattande diskussion i den vetenskapliga litteraturen om det har funnits en ”liten istid” som sträckte sig från 1500-talet fram till 1850, som hade betydande påverkan i Europa och Nordamerika, med skördar som slog fel, svält, och kulturella och ekonomiska förändringar som nödvändiggjordes av en kallare temperatur. Under 1600-talet utvidgades glaciärer i Alperna och förstörde byar. Kanalerna i Holland bottenfrystes. Themsen fryste för första gången 1607 och sista gången 1814. 1780 fryste New Yorks hamn och folk kunde promenera på isen mellan Manhattan och Staten Island. Island var helt isolerat av havsis som sträckte sig tiotals mil i varje riktning. Den lilla istiden har av vissa tillskrivits en minskad solaktivitet och solfläckar.

Sedan 1850 har det ägt rum en stegvis uppvärmning av jordens atmosfär och en smältning av glaciärer, som allmänt tillskrivs dessa naturliga processer, och sker mycket långsamt. Propagandister på högerflygeln, särskilt i USA, har förminskat betydelsen av forskning som påvisar hotet från växthusgaser, och föredrar att skjuta ansvaret för den globala uppvärmningen på dessa naturliga processer enbart. Men, sedan slutet av 1880-talet, i och med uppkomsten av den kapitalistiska massproduktionsindustrin, och den därmed kraftigt ökande förbränningen av fossila bränslen, har det skett en snabb ökning av ackumulerade växthusgaser i atmosfären, och en accelerering av den globala uppvärmningen, särskilt de senaste femtio åren.

Det har utvecklats en allmän konsensus om farorna med växthusgaser i den vetenskapliga miljön och det finns inte längre några kontroverser om växthusgasernas roll i den globala uppvärmningen. Problemet med miljörörelsen är dess förkärlek att skylla problemen på mänsklig aktivitet och den moderna teknologin i sig. Tendensen hos miljöaktivisterna är att se överkonsumtionen – för mycket bilism, för mycket ”lyxliv” hos massorna, vilket orsakar för mycket industriproduktion, som orsaken till miljökrisen. Detta öppnar dörren till diverse antiteknologiska ideologier som rättfärdigar åtstramning, uppoffringar, och nedskärningar i arbetarklassens levnadsstandard.

Utan ett proletärt, marxistiskt perspektiv, misslyckas miljörörelsen att förstå, att det är det kapitalistiska produktionssättet som är ansvarigt för miljöförstöringen. Det är inte industrialiseringen i sig som orsakar den globala uppvärmningen, utan ”kapitalismens allt överskuggande drift att maximera profiterna, och därmed dess oförmåga att se mänskliga och ekologiska behov, förutom när dessa sammanfaller med målet att ackumulera rikedom” (International Review 129, sid 2). Eftersom kapitalismen är ett produktionssätt vars drivkraft är dess drift att ackumulera profiter, inte de sociala behoven, är den kortsiktig och endast intresserad av kortsiktiga resultat och profitmarginaler. profitbegäret står över alla hänsyn till den långsiktiga sociala påverkan av den ekonomiska aktiviteten.

Det är profitbegäret som gör att oljeindustrin, elektricitets- och kolindustrin och dess politiska försvarare saboterar forskning och utveckling av mer miljövänliga, alternativa bränslekällor till den energikrävande industriproduktionen. Det är profitbegäret som leder till en produktion som smutsar ned. För att tillförsäkra sig tillräckliga profiter har kapitalismen kommit att tillverka varor som slits ut i förtid – man tillverkar avsiktligt varor av undermålig kvalitet som går sönder snabbt och som måste ersättas tidigare än vad som skulle vara nödvändigt. Detta håller på ett konstgjort sätt industriproduktionen uppe på en nivå som egentligen inte behövs.. Det är profitbegäret som skapar en massiv reklamapparat för att manipulera befolkningen och skapa en efterfrågan hos konsumenterna för samhälleligt värdelösa och onödiga produkter. På detta sätt skapar kapitalismen på konstgjord väg ett behov av att förbränna mer fossila bränslen än nödvändigt. Det är denna konkurrens, karakteristisk för kapitalismen, som gör det absolut omöjligt att samarbeta på en internationell nivå om nödvändigheten att hantera den globala uppvärmningen effektivt och beslutsamt.

I normala fall reflekteras 90% av den solenergi som penetrerar jorden atmosfär tillbaka i rymden. Den ökande koncentrationen av växthusgaser har emellertid fångat upp en ökande mängd av denna energi, och hindrar den från att reflekteras tillbaka till rymden, vilket bidrar till uppvärmningen av jordens atmosfär. Samtidigheten hos den naturligt förekommande globala uppvärmningen och den som orsakas av ackumulerade växthusgaser accelererar den globala uppvärmningen och skapar farliga förutsättningar som kräver vår uppmärksamhet för att rädda mänsklighetens framtid. Vi kan inte göra något åt den naturligt förekommande globala uppvärmningen, men vi kan definitivt göra något åt de växthusgaser som produceras av kapitalismens rovdrift på miljön.

Myten om Kyoto-protokollen

Kyotoavtalet 1997 har blivit en referenspunkt för miljörörelsen, ett verkligt stridsrop för att rädda den globala miljön. Bushadministrationen fördöms allmänt för att man inte respekterar, och vägrar följa avtalet. Men detta är mycket väsen för ingenting. Kyotoavtalet, en skapelse av kapitalistiska regeringar som har en medfödd oförmågan att attackera själva orsaken till den globala uppvärmningen – det kapitalistiska produktionssättet – är mer en mystifikation än ett verkligt försök att ta hand om ett allvarligt problem som hotar samhället. Kyoto är ett ideologiskt svindleri för att skapa en illusion om att kapitalismen är kapabel att hantera problemet. Den inneboende konkurrensen mellan kapitalister, särskilt mellan nationalstater, vilket är ett grundläggande kännetecken för det kapitalistiska produktionssättet, gör att ett verkligt samarbete på internationell nivå är omöjligt. Detta förvärras ytterligare av den allmänna tendensen mot överproduktion som intensifierar den globala konkurrensen och ytterligare underminerar möjligheten för samarbete.

Hörnstenen i Kyotoavtalet är kravet att de industrialiserade länderna minskar sina utsläpp av växthusgaser med 5% under nivån 1990 vid 2010, som om det vore något ”bra” eller önskvärt med nivåerna 1990, som redan då utgjorde mer än ett århundrade av ackumulerade växthusgaser. För att ytterligare göra dessa krav meningslösa, infördes så kallade ”flexibla mekanismer” som tillät industriländerna att uppnå sina utsläppsgränser genom att köpa utsläppsrätter, antingen från grupper som handlade med utsläppsrätter (organisationer som sysslade med projekt som minskade utsläppen) eller från projekt i lågindustrialiserade länder som var undantagna från utsläppsbegränsningar. För vissa industrialiserade länder tillät Kyotoavtalet faktiskt en ökning av utsläppen av växthusgaser.

Dessutom undantog Kyotoavtalet uttryckligen Kina och Indien från begränsningar, vilket bidrog till industriproduktionen snabbare flyttade dit från de utvecklade länderna. Kapitalisterna i Väst hade nu dubbel anledning att stänga fabrikerna i de kapitalistiska metropolerna. Man kunde både dra fördel av de låga lönerna och undantagen från utsläppsbegränsningarna.

Nettoresultatet har i huvudsak inte inneburit någon förbättring av de globala koldioxidnivåerna, däremot är det ett faktum att Kina förväntas passera USA och bli världens ledande producent av växthusgaser inom ett år eller två. Endast två länder beräknas vara på väga att klara sina utsläppsmål: Storbritannien och Sverige. USA och Australien, vilka är de enda stora industrinationer som inte har skrivit på Kyotoavtalet har ökat sina utsläpp av växthusgaser sedan 1997, med 16% för USA och 25% för Australien. Fem länder som har undertecknat avtalet har ökat sina utsläpp: Kanada med 27%, Spanien med 49%, Norge med 10%, Nya Zeeland med 21%, Grekland med 27%, Irland med 23%, Japan med 6.5% och Portugal med 41%. Kina har ökat sina utsläpp av växthusgaser med 47% och Indien med 55% (United Nations Framework Convention on Climate Change: Changes in GHG Emissions from 1990 to 2004).

Gore medger att Kyotoavtalet aldrig syftade till att minska koldioxidutsläppen, utan till att etablera en princip om att internationella nivåer kunde förhandlas och implementeras. Alltså ska vi känna oss lugna över den internationella borgarklassens förmåga att uppnå meningslösa avtal om miljön.

Borgarklassens hyckleri om miljön

Trots all glorifiering av Al Gore i media, som hyllar honom som miljöfrågans främste företrädare, är Gore, liksom resten av borgarklassen, en hycklare när det gäller miljön. Om vi ser till Gores erkännande att Kyotoavtalet aldrig hade som mål att påverka utsläppen av växthusgaser i grunden, så framstår hans kritik mot Bushadministrationens inställning till Kyotoavtalet och den globala uppvärmningen som något ihålig. Dessutom, när Gore uttalade sitt stöd för Kyotoavtalet 1997, gjorde Clinton/Gore-administrationen ingenting för att få till stånd en ratificering av avtalet. En gemensam resolution som ”uttryckte Senatens vilja” och som motsatte sig avtalet eftersom det undantog Kina och Indien från utsläppsgränser och skulle ”innebära allvarlig skada för Förenta Staternas ekonomi” röstades igenom med majoriteten 95-0. Clinton/Gore-administrationen tog aldrig upp avtalet för ratificering, och USA har aldrig följt dess riktlinjer. Därför har det ingen betydelse hur mycket än Gore kritiserar Bush för att han inte omfattar Kyotoavtalet, eller hur klumpig Bush är när han talar om miljön, avfärdandet av Kyotoavtalet har varit en konsensusståndpunkt för den amerikanska borgarklassen som först togs upp av Clinton och Gore. Bush politik är i kontinuitet med den ståndpunkt som mejslades ut av Clinton och Gore 1997.

På en mer personlig nivå, är Gore knappast någon exemplarisk energikonsument, trots att han ofta kritiserar den amerikanska allmänheten för ett slösaktigt missbruk av energi- och naturresurser, och uppmanar amerikanerna att ändra sin livsstil. Gore har inte förnekat anklagelser om att hans familjeresidens i Nashville konsumerar mer energi per månad än en vanlig amerikansk familj gör av med på ett år, och han tjänar stora pengar på intäkter från en zinkgruva i Tennessee som är känd som en av USA:s största miljöförstörare.

Välkända personligheter ur den amerikanska borgarklassen börjar allt oftare köpa så kallade ”utsläppsrätter” för att kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan, kompensera för koldioxidutsläpp och minska sina ”koldioxidavtryck” till noll. Dessa utsläppsrätter utgör ett slags miljömässigt luffarschack där rika människor köper sig tillåtelse att smutsa ned naturen samtidigt som man låtsas som att man minskar den nedsmutsning man orsakar. Priset för utsläppsrätterna beräknas på vikten av de koldioxidutsläpp som orsakas av en viss aktivitet – en flygresa, en bilresa, uppvärmning av ett hus. De företag eller organisationer som säljer utsläppsrätterna använder en del av priset till att investera i sol- eller vindenergi, eller trädplanteringsprojekt som antas minska koldioxidutsläppen. Kritiker anser att utsläppsrätterna är en bluff, som inte har någon betydelse för att minska miljöförstöringen, och ger en falsk illusion om att sådana individuella, frivilliga aktioner kan förbättra miljön.

Detta betyder inte att vi förnekar att det finns en skillnad mellan Bushadministrationens ståndpunkt om global uppvärmning i jämförelse med de mer miljövänliga delarna av den härskande klassen. Exempelvis finns en tydlig dokumentation över Bushadministrationens försök att censurera regeringens vetenskapliga rapporter för att minska farorna med global uppvärmning. 2002-2003, när Bushadministrationen först motvilligt började medge att global uppvärmning existerade och orsakades av mänsklig aktivitet, så föreslog man från början, helt i linje med energiindustrins intressen – som man var så tätt sammanlänkad med – att den bästa policyn skulle vara att anpassa sig till den globala uppvärmningen, hellre än att förhindra den. Man föreslog bland annat att man skulle öka användningen av luftkonditionering och växla till andra grödor som inte skulle påverkas negativt av klimatförändringar.

Samma slags nonsens kunde man se i mer aktuella försök att se det positiva i den globala uppvärmningen. Exempelvis har olika tyckare föreslagit att smältningen av polarisen kan leda till att man kan öppna sjöfarten i Arktis, eller att man skulle kunna odla upp miljoner kvadratmeter land i norra Kanada och Ryssland, och bygga nya städer i tidigare obeboeliga territorier – som om detta skulle kompensera för de hundratals miljoner människor som tvingas fly från översvämmade kustregioner, de miljoner kvadratkolimeter som kommer att läggas under vatten, de hundratals städer som kommer att bli förstörda, osv.

Miljörörelsen i kapitalismens tjänst

Den amerikanska borgarklassen är allt mer nöjd över att man har lyckats vända miljövänligheten till ett ideologiskt vapen att kontrollera arbetarklassen med, att föra fram ett accepterande av en försämrad levnadsstandard, förena befolkningen bakom staten, och reparera den amerikanska imperialismens internationella auktoritet. I borgarklassens händer används miljörörelsen som ett sätt att avleda uppmärksamheten från klasskampen. Den ger den kapitalistiska propagandaapparaten en möjlighet att förstärka den falska åsikten att hotet mot mänsklighetens framtid INTE ligger i en fortsatt dominans hos ett historiskt sett anakronistiskt system som bygger på utsugning och omättlig imperialistisk aptit, utan lyfter fram åsikten att problemet står att finna i ett samhälle som är berusat av en oansvarig överkonsumtion. Miljörörelsen för fram ett klassamarbetsperspektiv på världens problem som syftar till att avväpna klasskampen mot kapitalismen – vilken är den enda kraft som har förmågan att lyfta fram de grundläggande orsakerna till den globala uppvärmningen.

Genom att skylla den globala uppvärmningen på massornas överkonsumtion, lägger den borgerliga miljörörelsen den ideologiska grunden för ytterligare åtstramning. I stället för att höja levnadsstandarden för hela världens arbetarklass, så att alla kan komma i åtnjutande av den ökande produktionskapaciteten, framställer miljörörelsen nedskärningar i levnadsstandarden som något samhälleligt gott, ett mål för mänskligheten. Vi ska resa mindre, konsumera mindre och använda mindre för att förbättra miljön och det mänskliga samhällets framtid. Som Gore säger i slutet av ”Inconvenient Truth”:

”Är du beredd att ändra din livsstil?” Kan ni tänka er den härskande klassens extas inför en arbetarklass som vill uppoffra sin levnadsstandard för mänsklighetens bästa?

I sin bestsellerbok från 1992, ”Earth in Balance” tog Al Gore upp betydelsen av miljörörelsen som en förenande ideologi för den härskande klassen. Genom att varna för att ”vi står inför ett globalt inbördeskrig” mellan de som ville fortsätta förstöra miljön och de som ville stå emot detta,, så skrev Gore att ”tiden har kommit för att göra denna kamp till en central organisationsprincip för världscivilisationen” (sid 294).

Samtidigt som individer i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet ska tvingas ändra sin livsstil på moraliska grunder, att göra rätt saker för regeringen därför att det är rätt, så medgav Gore i ”Earth in Balance” att det enda sättet att använda ”de fria marknadskrafterna” och få med sig de stora företagen i miljöfrågorna var att garantera profiter, extremt höga profiter, för att utveckla nya teknologier för att ersätta de gamla med. Även om man inte talade så mycket om detta i media, inte heller i ”Inconvenient Truth”, beskrev Gore 1992 de tydliga möjligheter som den amerikanska statskapitalismen hade att välja för att förändra ekonomin i en miljövänlig riktning, vilket innebar:

• högre skatter på äldre, icke miljövänliga teknologier för att minska deras användning (vem vet, regeringen kanske förvandlar inköp av utsläppsrätter till en ny skatt)

• statlig finansiering för forskning och utveckling av ny teknologi

• statligt stöd till nya företagare inom miljövänlig teknologi och produkter för att garantera lönsamhet

• garantier för höga profiter

• förbättrad patent- och copyrightskydd för nya företagare inom miljöområdet (sid 320)

Statliga investeringar i miljömässigt goda teknologier kommer ofrånkomligen att finansieras genom att skära ned levnadsstandarden för arbetarklassen, genom högre skatter och nedskärningar i den sociala lönen.

För närvarande klassas USA i den övriga världen som miljöskurk på grund av dess ovilja att skriva Kyotoprotokollet och Bushadministrationens pinsamma och klumpiga ställningstaganden. Tillsammans med Bushadministrationens katastrofala skötsel av utrikespolitiken, speciellt i Irak, har detta lett till en kris för den amerikanska imperialismen. När man har förändrat sin Irakpolitik (sannolikt efter 2008 års presidentval) och samtidigt kan stiga fram som en stark företrädare för miljön, kan den amerikanska imperialismen börja reparera sin image och sin internationella politiska och moraliska auktoritet. I sin bok från 1992 var Gore mycket medveten om den roll miljöfrågan kan komma att spela för att föra fram amerikanska imperialistiska intressen. Han uppmanade USA att ta initiativ till en ny global Marshallplan, efter samma mönster som den plan som grundlade den amerikanska dominansen i Västeuropa efter det andra världskriget. Genom att anspela på Reagans Strategic Defense Initiative (Star Wars), föreslog Gore ett Amerikanskt Strategiskt Miljö-Initiativ. Hans teoretisering av miljöfrågan som en förenande ideologi för dagens civilisation påminner om den ideologiska manipulation angående antifascismen under 30- och 40-talen, antikommunismen under det Kalla Kriget, och anti-islamismen under perioden efter 11 september.

Arbetarklassen och miljön

Den ekologiska krisen är verklig och hotar mänsklighetens framtid. Den är ytterligare ett exempel på hur den förfallande kapitalismen, som bokstavligen befinner sig i ett tillstånd av sönderfall, hotar att förstöra civilisationen och gå in i ett totalt barbari, även om man lyckas undvika ett världskrig. Problemet kan inte lösas av, eller inom kapitalismen, vilken är orsaken till problemet i första hand, och är oförmögen per definition att samarbeta på den globala nivå som är nödvändig för att kunna ta itu med krisen. Kapitalismen kan bara dra fördel av den ökande allmänna oron över den globala uppvärmningen som ett sätt att avleda arbetarklassen från klasskampen, en rökridå för att uppnå folkligt stöd för ytterligare åtstramningsåtgärder som nödvändiggörs av den förvärrade ekonomiska krisen och profitjakten, och mobilisera befolkningen runt en förenande klassamarbetsideologi.

Befriad från det destruktiva profitbegäret kan endast arbetarklassen genomföra det som är direkt nödvändigt för att uppfylla mänsklighetens sociala behov. Genom att försäkra sig om att teknologin tjänar samhällets sociala behov och inte den blinda, omättliga driften till profit som ger bränslet till kapitalismens ekonomiska aktivitet, så måste arbetarklassen förstå naturen hos dess revolutionära ansvar. Varje problem som konfronterar mänskligheten idag demonstrerar allt tydligare nödvändigheten för arbetarklassen att anta sin historiska utmaning, att krossa den kapitalistiska dominansen och skapa ett nytt samhälle, i vilket världens arbetar kan bestämma över vad som bör göras för att tillfredsställa mänsklighetens behov och garantera samhällets framtid. Kapitalismen har diskvalificerat sig på en historisk nivå.

Jerry Grevin, juli 2007. (Översatt från Internationalism IKS organ I USA

Attackerna på arbetarklassen, som närmast dagligen annonseras i borgarklassens medier, blir allt mer dramatiska. Trots att borgarklassen försöker hålla god min och ständigt tjatar om att ”det går så bra för Sverige”, slår de ständigt allt tuffare attackerna stenhårt mot arbetarklassen, särskilt den del av proletariatet som redan är eller befinner sig på randen till att ”marginaliseras” från samhället (med andra ord, att riskera att falla ner i en fullständig misär).

De läsare av denna tidning har säkert hört talas om omfattningen av de nya åtstramningarna som bland annat innebär en mycket försämrad sjukpenning eller rent av att många kommer att förvägras sjukpenning, A-kassan försämras än mer –särskilt för de långtidsarbetslösa, föräldraförsäkringen försämras för barnfamiljer, etc. etc.

Staten presenterar med en enorm cynism dessa attacker som något ”positivt” för de som drabbas, den säger att angreppen på arbetarna är ett led i regeringens ”arbetslinje” (hur nu försämringarna av A-kassan, sjukförsäkringarna (1) m.m. skulle leda till fler arbeten?).

Det verkliga skälet till de nya såväl som redan genomförda attacker är att staten vill minska de direkta kostnaderna för arbetslösheten, vilken är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men de är samtidigt ett sätt att sänka den allmänna lönenivån, särskilt för de sämst betalda jobben. Detsamma gäller angreppen på sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Under sommaren 2007 aviserade staten på nytt försämrade sjukersättningar, men dessa presenterades som om de framförallt skulle gälla personer som ”gått in i väggen”, d.v.s. personer som lider av alvarliga stressrelaterade arbetssjukdomar, något som under lång tid i medierna beskrivits som något pjåskigt, något som man ständigt förlöjligar. Statens megafoner älskar att ständigt upprepa att ”Sverige har den friskaste befolkningen i världen och samtidigt de högsta sjukskrivningstalen”. Med allt tjat om ”utbrändhet” vill de dölja att de kommer att minska ner sjukersättningarna enormt och att detta kommer att omfatta praktiskt taget alla andra sjukdomar. Men detta talas det förstås väldigt lite om.

Högeralliansen verkställer de socialdemokratiska riktlinjerna

De massiva angreppen som presenterats det senaste året har förberetts under lång tid. Och det är mer gynnsamt för borgarklassen att låta det framstå som om dessa attacker kommer från ett klassiskt högerhåll, Moderaterna, när det i själva verket är det parti som påstår sig vara ett verkligt ”arbetarparti” – socialdemokraterna, som är de främsta ingenjörerna och arkitekterna i de pågående, skoningslösa, angreppen på arbetarklassens levnadsvillkor. Därför är det knappast förvånande när det läcker ut i pressen, att Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida, som företrädde MP i budgetförhandlingarna med sosseregeringen 2004 och 2005. hävdar att sossarna drev kravet under förra mandatperioden om att:

”spara på de deltidsarbetslösa på samma sätt som den nuvarande borgerliga regeringen”

(Dagens Nyheter, 2007-09-22)

Detta är som sagt inte förvånande, och vi kan vara säkra på att denna ”besparing” på de deltidsarbetslösas arbetslöshetsersättning, som är värd ca 3 till 4 miljarder per år och omfattar runt 100 000 deltidsarbetslösa, inte är den enda som bär socialdemokratins signum.

Tvärtom var det den föregående Socialdemokratiska regeringen som ”frös” ersättningen till arbetslösa och försämrade arbetsvillkoren – bl.a. genom att göra det lättare för företagen att sparka sina anställda.

Socialdemokraterna var också de som började med den systematiska hetsjakten på långtidssjukskrivna. Sossarna försämrade också pensionerna för lågavlönade arbetare, etc. etc. (2).

Så varför talas det då så mycket i borgarklassens medier om ett ”systemskifte”??1

Alla partierna som deltar i den parlamentariska cirkusen är kapitalets partier, oavsett om de kallar sig för ”arbetarpartier”, ”högerpartier” eller rent av ”kommunistiska partier”. Borgarklassen är fullkomligt medveten om detta, inklusive dess massmedier. Skälet till att de hela tiden talar om ”systemskifte” eller märkliga politiska ”skillnader” är att det för borgarklassen är en absolut nödvändighet att försöka dölja borgarklassens diktatur bakom det parlamentariska skådespelet, den så kallade ”parlamentariska demokratin”. Detta för att ge ett sken inför arbetarklassen att de har ett inflytande, som enskilda ”individer” i styret av samhället. Det verkliga skälet till kampanjerna om ett ”systemskifte” är alltså enbart till för att skapa ideologiska dimridåer för arbetarklassen, och för att försöka nå ett förtroende för våra utsugare och dess kapitalistiska system.

Ett av de viktigaste fundamenten i myten om den ”parlamentariska demokratin” är att den representerar alla samhällsklasser i samhället, borgarklassen naturligtvis, men också och inte minst den stora massan, arbetarklassen, som representeras av socialdemokratiska eller andra vänsterpartier, som kommunistpartier, etc.

Men i utvecklade kapitalistiska stater, som Sverige, där så kallade ”arbetarpartier” suttit vid makten och varit ansvariga för angreppen mot arbetarklassen under årtionden, är trovärdigheten hos arbetarklassen för dessa ”arbetarpartier” väsentligt urholkad. Socialdemokratin kan inte längre uppamma någon entusiasm hos arbetarklassen. Det enda sättet som de till viss del kan rädda ansiktet på sig själva och på det kapitalistiska system som de försvarar, är att skapa en bild av att det blir ännu värre om dess högerkollegor i den kapitalistiska politiska apparaten kommer till makten.

Detta är det verkliga skälet bakom mediernas och borgarklassens kampanjer om att ett ”systemskifte” håller på att äga rum. Man gör detta för att få oss att glömma att Socialdemokratin, LO och dess vänsterbihang i Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) och vänstern till vänster om dem, är ansvariga för de mest långsiktiga attackerna på arbetarklassen, och därför inte på något sätt är fördelaktigare eller gynnsammare för proletariatet än den nuvarande Högeralliansen i regeringsställning.

Det faktum, att det just är Högeralliansen som nu genomför allt mer våldsamma, och för borgarklassen gynnsamma attacker, är något som kan få många arbetare att för tillfället glömma de attacker, som socialdemokratin stod för och verkställde.

Varje arbetare måste påminna sig om detta för att inte falla i den fälla som hela borgarklassen försöker gillra för oss, när de framställer det som om de nuvarande attackerna på proletariatets levnadsvillkor enbart skulle vara ett uttryck för en ”girig högerpolitik” som enbart högerpartier typ Moderaterna och dess allians står för.

Nej, så är inte fallet. Det är Socialdemokratin och vänstern (i synnerhet Vänsterpartiet som direkt samarbetat med regeringen i riksdagen, men även alla de vänstergrupper som inte kommit in i parlamentet men som ”kritiskt” stödjer en vänster/sosse regering och den parlamentariska cirkusen, t.ex. de grupper som organiserade ”Septemberalliansen” som nyligen organiserade demonstrationer den 18 september 2007 i många städer i Sverige) som är de främsta arkitekterna och administratörerna av angreppen på arbetarklassen, oavsett deras pretentiösa frasmakeri. Utan deras ”bidrag” skulle borgarklassen och dess stat aldrig kunna attackera arbetarklassen i den omfattning som den gör idag.

Zeke 2007-10-10

Noter

1. Se artiklarna ”Högern attackerar och vänstern splittrar och ”Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken” i Internationell Revolution nr 110

2. I en artikel på DN Debatt 2007-10-05 säger sig de socialdemokratiska representanterna Sahlin och Nuder värna om pensionärer och arbetslösa, mm. De kritiserar med en enastående cynism den nuvarande högeralliansen i regeringen för att genomföra de angrepp på arbetarklassen som Socialdemokratin själva har satt igång och varit arkitekterna bakom.

Under flera veckor nu har det varit stor oro på de finansiella marknaderna och fastighetspriserna i USA har sjunkit kraftigt. Börserna över hela världen har drabbats av kraftiga kursfall. Det krävdes en rekordstor räntesänkning från den amerikanska centralbanken (Federal reserve) Det är inte bara den privata fastighetsmarknaden som har drabbats, flera av de största internationella storbankerna har drabbats av förluster och dåliga lån. Problemen sprider sig från den kreditbaserade delen av finansmarknaden som hedge fonder (obskyr komplicerad databaserad spekulation) till högkvalitativa företagspapper som normalt sett ses som säkra investeringar. Det finns fortfarande en stor fallhöjd i denna specifika fas av den ekonomiska krisen. Under de senaste tio, tjugo åren har arbetarna i alla de rikaste ekonomierna fått höra hur stark och uthållig den kapitalistiska ekonomin är. Vad är det som händer?

Varför har aktiekurserna rasat med flera miljarder?

Varför har de stora centralbankerna tvingats pumpa hundratals miljarder i sina nationella ekonomier (nivåer som den engelska dagstidningen The Guardian beskriver som unika)?

Var har dessa plötsliga problem kommit från?

Dessa problem är vare sig plötsliga eller tillfälliga, utan är snarare kopplade till det ekonomiska systemet, en kapitalism inne i sin förfallsperiod sedan ett sekel. De är inte ett uttryck för problem hos en stark ekonomi eller ens hos en liberal ekonomi utan är ett uttryck för en kris i den statskapitalistiska ekonomin.

För en dryg månad sedan sade borgarklassen till oss med den vanliga ekonomjargongen att problemen berodde på ”sub-prime” lån på den amerikanska fastighetsmarknaden, med andra ord lån med dålig täckning till fattiga människor. Sedan sade de att det berodde på att fastighetsmarknaden var övervärderad – det finns naturligtvis ett korn av sanning i båda dessa påståenden. Två veckor senare och media talade om för oss vad bra det var att detta hände, fallet på aktiemarknaden var en ”nödvändig korrigering” och nu kunde allt återgå till det normala. Den Internationella valutafonden (IMF) famlade på samma sätt i mörkret när den sade att krisen var ”hanterbar” och att ”grunden för en fortsatt global tillväxt fortfarande fanns där” (Guardian 15/8 07) Det finns inget så korkat som en borgerlig ekonom (1), därför att de är talesmän för ett ekonomiskt system som är i grunden irrationellt och bankrutt.

I Storbritannien valdes Gordon Brown som premiärminister mot bakgrund av den så kallade ”starka ekonomin”, men även Storbritannien har drabbats av skuldkrisen, andelen ”sub-prime” lån har ökat 28 procent bara under de senaste åren och beräknas till tiotals miljarder pund. Andelen som inte kan betala sina huslån har ökat med 25% och antalet exekutiva aktioner är det högsta på 8 år. Under de senaste 10 åren har skuldsättningen – huslån, kontokort, banklån ökat med 1345 miljarder pund i Storbritannien. Denna siffra är ännu högre än BNP och kom ihåg att BNP i sig själv inte bara är verklig produktion, utan även innehåller sådant som betalning för polisen, militären och andra parasitära delar av ekonomin som den icke producerande sektorn. Kom också ihåg att 85 % av detta, 1,15 biljoner pund av de brittiska lånen är tagna med fastigheter som säkerhet, vars priser drivits upp av en spekulativ bubbla. Sådana belopp gör att rent formellt är AB Storbritannien ”tekniskt bankrutt” enligt Stephan Gifford Grant Thorntons, chefsekonom (Guardian 23/8 07)

Dåliga lån eller börsspekulation är inte orsaken till krisen – de är bara sekundära och tillfälliga uttryck för den. De försökte lura oss med liknande lögner under recessionen 2000-2001 som påstods bero angreppen i New York den 11 september 2001, när i själva verket den ekonomiska aktiviteten kraftigt försvagades redan året innan kollapsen för den spekulativa it-bubblan (2). På samma sätt har alla de 6 betydelsefulla recessionerna sagts bero på temporära externa faktorer. Alla 6 recessioner har gemensamma orsaker som är symptom på en mer fundamental kris för kapitalismen. Dess överproduktion i förhållande till de solventa marknaderna och alla de 6 recessionerna har tenderat att vara djupare och långvarigare än den föregående (se ”The descent into the abyss” i International Review nr 121). I denna artikel kan vi läsa hur den amerikanska ekonomin som är världsekonomins lokomotiv lever på kredit från resten av världen genom att de länder som får ett överskott av dollar från sina handelsöverskott investerar dessa på penningmarknaden. Den amerikanska nettoskulden har ökat med en faktor 4 från 1980 till 2003, och den amerikanska skuldsättningen till resten av världsekonomin har gått från minus 1985 till plus (minus för den amerikanska ekonomin) 40% under denna period. Expansionen av krediter och skuldsättning har varit en medveten politik från statskapitalismen från mitten på åttiotalet. Detta har bara ökat de övergripande svårigheterna för det kapitalistiska systemet, men blivit nödvändig för det dagliga fungerandet hos kapitalismen. Men borgarklassen har inte fullständig kontroll för sitt ekonomiska system, kapitalismen, som är ett irrationellt ekonomiskt system. Det borgarklassen kan göra är att försöka hantera den djupnande krisens och försöka dämpa dess värsta konsekvenser. Detta blir allt svårare med allt större mängder med fiktivt kapital som skvalpar runt i systemet, det mesta dolt. Denna uppgift blir ännu svårare av att alla nationer försöka försvara sin position till förfång för de andra nationerna. Vi har redan sett ökande spänningar mellan den brittiska centralbanken och den amerikanska över hur man skall ingripa i den nuvarande situationen. Generellt sett, detta specifika uttryck för den ekonomiska krisen, denna börsoro, leder till en ny recession med alla dess alvarliga konsekvenser för världsekonomin – detta gäller även mirakel ekonomierna Indien och Kina. Detta är ”samma gamla vanliga historia”, efter vilken ”allt blir som vanligt igen” som borgarklassen försöker få oss att tro. Tvärtom, kommer arbetarklassen att drabbas hårt. Över hela den industrialiserade världen ser vi hur hundratusentals arbetare och deras familjer förlorar sina hem, med stora skulder som de kommer att dras med livet ut. Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, fabriker kommer att tvingas stänga, med ökad arbetslöshet som följd, priserna kommer att gå upp och skatterna höjas och de sociala förmånerna skäras ned i rask takt. Överallt kommer fattigdomen att öka.

Under de senaste 30 åren det varit en massiv och ohållbar expansion av krediter och detta i sig själv visar omfattningen hos statskapitalismen men också dess svaghet. Användandet av fiktivt kapital har länge varit en utväg för en kapitalism i kris. Trotskij, som själv väldigt klar på frågan om kapitalismens förfallsperiod redan i början på 1900 talet, skrev i ”Rapporten om den ekonomiska krisen till den tredje kongressen för den kommunistiska internationalen”;

”Kapitalismen som ekonomiskt system är, som vi vet, full av motsättningar. Under krigsåren nådde motsättningarna monstruösa proportioner. För att få fram de resurser som krävdes för kriget, använde staten i huvudsak två metoder, för det första tryckningen av papperspengar, för det andra utfärdandet av lån. Alltså en hela tiden ökande mängd så kallade 'värdefulla papper' kom i cirkulation, som ett sätt på vilket staten pumpade verkligt materiellt värde ut ur landet för att förstöra det i kriget. Ju större summor som spenderades av staten, alltså ju mer verkligt värde som den förstör, desto större är det pseudovälstånd av fiktivt värde som ackumuleras i landet. Högarna med statspapper växer till berg. Ytligt sett verkar det som landet blivit väldigt rikt, men i verkligheten underminerar detta själva den ekonomiska grundvalen, slår sönder den, och driver den till gränsen av kollaps. Statsskulderna har ökat till ungefärligen 1000 miljarder guldmark, vilket uppgår till 62 % av de nationella tillgångarna hos de krigförande länderna. Före kriget var den totala summan papperspengar och krediter uppskattningsvis värd 28 miljarder guldmark, idag är summan mellan 220 till 280 miljarder, alltså tio gånger så mycket. Det inbegriper förstås inte Ryssland, för vi diskuterar bara den kapitalistiska världen. Allt detta gäller framförallt, om än inte bara, de europeiska länderna, främst Kontinentaleuropa... Inslagen i allt tjockare lager av pappersvärden, eller vad som kallas fiktivt kapital: Denna fiktiva värdepappers valuta, värdepapper, krigsobligationer, sedlar och så vidare – representerar antingen minnet av förbrukat kapital eller förväntningar om kapital som ännu inte finns. Men för närvarande är de inte på något sätt att jämställas med verkligt kapital. Trots det fungerar de som kapital och som pengar och detta tenderar att ge en alltmer förvrängd bild av samhället och den moderna ekonomin som helhet. Desto fattigare dessa ekonomier blir, desto rikare blir denna spegelbild av fiktivt kapital. Samtidigt uttrycker skapandet av detta fiktiva kapital, som vi skall komma att se, klassernas olika andel i fördelningen av den gradvis mer begränsade nationella inkomsten och rikedomen. Den nationella inkomsten har också blivit begränsad, men inte lika mycket som den nationella rikedomen. Förklaringen till detta är ganska enkel, den kapitalistiska ekonomins ljus bränns från bägge ändar.”

Trotskij visar att bortsett från alla upp eller nedgångar i den nuvarande ”oron” på de finansiella marknaderna, det fundamentala problemet med den förfallande kapitalismens tillflykt till krediter och låtsaspengar. Detta gäller i allra högsta grad de rikaste länderna i världen idag. Dessa tendenser mot krediter och skuldsättning kunde för en tid lindra de omedelbara problemen med en alltmer begränsad marknad, men när de använts i allt större doser kan de bara bli alltmer skadliga. Kapitalismen är inte ett progressivt expanderande system, som hela tiden kan skjuta sina motsättningar framför sig. Den kapitalistiska ekonomin kan inte heller idag fortsätta att bränna sitt ljus från bägge ändar.

Baboon/Sune

1. Utan tvekan finns det högt uppsatta representanter som är fullt medvetna om krisens verkliga djup, men sen finns det även andra vars uppgift är att dölja krisens verkliga natur för arbetarklassen

2. Enron ett av de största företagen i USA men även i världen, gick under långt innan 11 september 2001

Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…

Denna artikel publicerades först i aprilnumret av Revolution Internationale. Den beskriver en situation där fackföreningarna, efter några spontana reaktioner i början av året av Airbus-arbetare i Frankrike och Tyskland – i protest mot att man tillkännagav massiva nedläggningar över hela Europa – hade återtagit kontrollen av situationen genom en serie klassiska manövrar. Men som vi har kunnat se i en uppföljande artikel, översatt från majnumret av RI (”Spontaneous walk-outs at Airbus: the workers make their voices heard”) har fackföreningarna inte på något sätt tömt ut den ilska som finns i arbetarklassen eller deras kapacitet att svara på ytterligare attacker genom att ta sin kamp i egna händer. En artikel om de vilda strejkerna på Airbus-fabriken i Broughton i Wales publicerades i WR 303.

Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…

Varje stat, varje företagsledare vet mycket väl om att denna situation drabbar alla arbetare, vare sig i den privata eller offentliga sektorn, och tvingar dem att ställa oroliga frågor om sin och sina barns framtid. Det är allt mer uppenbart att arbetare i alla länder befinner sig i samma båt. Det är därför som borgarklassen är tvungen att inte bara försöka plåstra om de gapande såren i systemet, utan också att försöka vinna tid och hindra arbetarna från att bli verkligt medvetna om denna verklighet.

Det är också därför som fackföreningarna, vars specifika funktion inom statsapparaten är att bibehålla kontrollen över arbetarklassen, överallt försöker gå ut i preventiva aktioner, för att ta udden av varje rörelse mot ett förenat svar från arbetarklassen mot dessa massiva och frontala attacker. Deras huvudsakliga uppgift idag är att försäkra sig om att attackerna kan genomföras, genom att utså splittring i arbetarklassen, genom att dela upp den på avdelningar, sektorer, fabriker eller länder.

Airbus-modellen för fackföreningssabotage

Facket, regeringen och arbetsgivarna, hela den politiska klassen och media, har fokuserat allt intresse på de nedskärningar av 10 000 jobb som drabbar de anställda på Airbus (som fram till nu har haft privilegiet att arbeta på ett mycket lönsamt företag). Det är facket som har befunnit sig i förgrunden för de manövrer som riktats mot att avleda arbetarnas ilska och splittra upp deras reaktioner.

Fackföreningen började med att låtsas som att de inte visste vad som var på gång, men att de skulle vara på plats för att försvara arbetarnas intressen. Faktum är att de i månader hade varit involverade i ”Power 8”-planen, för vilken cheferna hade skapat en ”pilotkommitté” som bestod av personalchefen och fackföreningarna, med det tydliga målet att ”förbereda sig för varje socialt genomslag som dessa åtgärder kan få” (taget från anteckningar från en chef på fabriken i Toulouse-Blagnac). Facket använde hela tiden samma språk, förminskade attacken när den var på gång att förberedas, deltog helhjärtat i den lögnspridning som ägde rum av chefer och olika involverade stater. Därefter såg de tilla att arbetarna på Meulte, som hade gått ut spontant i en strejk 48 timmar innan det officiella tillkännagivandet av Power 8-planen, gick tillbaka till arbetet, och sade till dem att fabriken inte skulle säljas, till och med innan cheferna hade tagit beslut i denna fråga.

Genom att anpassa sig till olika situationer i olika fabriker, organiserade fackföreningarna uppsplittringen av arbetare, som i Toulouse, mellan sektorer som var direkt drabbade och de som var undantagna. Utanpå detta började man föra ram idén om att ifall Airbus befinner sig i denna situation så är det ”tyskarnas fel”. Fackföreningarna har gått på om denna ”ekonomiska patriotism”. I ett flygblad som gavs ut den 7 mars och som undertecknades av både FO-Metaux (den största fackföreningen i Toulouse), CFE-CGC (tjänstemannafacket) och CFTC deklarerade man ”den franska ekonomins intressen, både lokalt och regionalt, står på spel…låt oss förbli mobiliserade…för att försvara Airbus, våra jobb, våra arbetsinstrument, vår yrkesskicklighet och våra kunskaper till fördel för hela den lokala, regionala och nationella ekonomin”. Denna motbjudande propaganda, som tvingar arbetarna att sluta upp bakom kapitalets konkurrenslogik, kunde redan ses vid en demonstration som hölls av fackföreningar från olika europeiska länder där Airbus är etablerade: ”Försvara våra arbetsinstrument tillsammans, lönearbetare på Airbus, underleverantörer, och alla Airbusanläggningar i Europa” (gemensamt flygblad från alla fackföreningar från den 5 februari 2007).

Efter demonstrationerna den 6 mars talade facket om stora demonstrationer som omfattade hela Europa i Bryssel den 16, men avlyste dessa tre dagar dessförinnan, och ersatte den med lokala demonstrationer som fortfarande presenterades som en ”europeisk mobiliseringsdag”, men begränsad till Airbusarbetare och uppsplittrad på olika lokala platser. Man tog helt udden av detta i Toulouse genom att ta arbetarna från fabriksportarns, köra dem i buss till en avlägsen mötesplats och sedan ordna en marsch till företagets huvudkontor i Blagnac, där en armé av TV-kameror väntade för att sända ut ”nyheten”. Knappt hade de kommit på plats förrän facket packade in dem i bussarna igen och körde tillbaka dem till jobbet. Rubrikerna i ”vänster”-tidningen Liberation dagen efter var översvallande: ”Oväntad radikalisering mot Airbus-ledningen: lönearbetare från alla länder har förenat sig”.

Fackföreningarna, liksom resten av borgarklassen vill verkligen inte veta av en stor mobilisering över hela Europa, där arbetare kan samlas, diskutera och utbyta erfarenheter. Framför allt inte i det nuvarande klimatet av ökande attacker: 6 000 jobb försvinner från Bayer, en höjning av pensionsåldern till 67 år i Tyskland, lönesänkningar i hälso- och sjukvården i Storbritannien, avskedande av 300 vid Volkswagen-Forest i Belgien…

Överallt samma smutsiga metoder från fackets sida

Inte heller ville facket att Airbus-demonstrationen skulle sammanfalla med demonstrationen i Paris där arbetare från Alcatel-Lucent protesterade mot en omstrukturering av företaget, där man räknar med nedskärningar av 12 000 jobb, varad 3 200 i Europa, fram till 2008. Det var därför den utlystes dagen före, den 15 mars. Den presenterades än en gång som en förenad europeisk aktion, men det deltog bara 4 000 arbetare från de franska fabriker som drabbades, framför allt de i Bretagne, med helt symboliska delegationer från grannländerna, Spanien, Tyskland, Holland, Belgien och Italien, alla gömda bakom en skog av bretagniska flaggor.

Samtidigt, uner en rad små strejker i olika delar av Frankrike, har facket fokuserat på olika frågor. Det ägde rum en lång och uttröttande strejk om löner vid Peugeot-Aulnay, samtidigt som 150 arbetare vid Renault i Mans togs ut av CGT i en minoritetsstrejk mot ett nytt avtal om flexibilisering som skrivits under av de andra fackföreningarna. Vid båda fabrikerna är det väl känd att företagen kommer att tillkännage nedskärningar. Detta gör det tydligt att det verkliga syftet bakom dessa fackföreningsaktioner är att trötta ut arbetarna så mycket som möjligt och därigenom kunna genomföra attackerna. Lärarna togs ut i en aktionsdag för femtioelfte gången den 20 mars, med samma syfte.

Arbetarklassen har inga gemensamma intressen med sin borgarklass. Tvärtom: situationen tvingar den att inse sina egna gemensamma klassintressen mot de massiva och samtidiga attacker man möter. En sådan situation skapar möjlighet för ifrågasättande, reflektion, en växande insikt om behovet av att sprida kampen, om enhet och solidaritet. Även och fackföreningarna oftast fortfarande kan hålla arbetarna uppsplittrade och isolerade från varandra, så diskrediterar man sig själva, ju mer man gör det. Förutsättningarna börjar mogna för arbetarklassen att kunna samlas, kunna diskutera tillsammans, organisera sig själva utanför och emot fackföreningarna, över nationsgränserna.

Wim, april 2007.

 

Den 17:e oktober röstade det turkiska parlamentet med en enorm majoritet för att ge den turkiska armén befogenhet att förfölja kurdisk gerilla från PKK till dess baser i norra Irak. Fyra dagar senare, dödas 13 turkiska soldater i ett bakhåll av PKK, som ytterligare eldade på de krigskampanjer som redan hade börjat. Nationalistiska demonstrationer, några av dem väldigt stora, har organiserats över hela Turkiet, och stödd av armén, polisen, majoriteten av de politiska partierna, medierna och utbildningssystemet. Varje medborgare uppmanas till att hänga en turkisk flagga vid fönstret eller ta med sig en på fotbollsmatcher. Butiker och kontorsbyggnader tävlar med varandra om att ha den största flaggan.

För den turkiska härskande klassen är detta en del av ”kriget mot terrorismen” och påminner om kampanjerna i USA. Men den amerikanska borgarklassen som verkligen ser Turkiet som en nyckelallierad för dess militära strategi i Mellanöstern, är inte direkt glad över denna utveckling. Kort efter deklarationen av det turkiska parlamentet, tog det demokratiska partiet som har majoritet i den amerikanska kongressen, upp frågan angående Turkiets roll i massakrerna på den armeniska befolkningen 1915. Republikanerna, med Bush i spetsen varnade för att detta skulle reta upp Turkiet när de beskrev slakten på armenier som ett ”folkmord”. Men efter det turkiska parlamentets beslut om angrepp på norra Irak, varnade Bush själv för att en ökning av den turkiska närvaron i norra Irak (Bush lät sin tunga avslöja att den turkiska armén redan har en hel del trupper i området) skulle kunna underminera den bräckliga stabiliteten i det autonoma Kurdistan – Iraks enda relativt lugna område efter den amerikanska invasionen och avsättandet Saddam Husein vilket har lett landet till ett fullständigt kaos. Turkiet anklagar de härskande kurdiska partierna i denna region för att hjälpa och uppmuntra PKK. Även om folk som Barzani och Talibani (de främsta kurdiska politikerna i Irak) har uppmanat PKK att upphöra med dess attacker mot Turkiet, är situationen extremt spänd. Barzani till exempel, deklarerade att även om han inte vill vara en del i någon konflikt, skulle de (regeringen i Kurdistan i norra Irak med dess starka styrkor av Peshmerga krigare) absolut komma att försvara sig.

Detta sjudande krig vid den turkisk/irakiska gränsen (efter att artikeln skrevs, har Turkiet i mitten av december 07 gjort massiva bombräder och även sänt in ett inte oansenligt antal soldater i norra Irak, ö.a.) är ytterligare ett kapitel in en fruktansvärd konflikt som betyder öppet krig i Irak, Afghanistan, Libanon och Israel/Palestina och med hotet att konflikten sprider sig till Iran och Afghanistan. Konfronterade med detta barbari och kaos, har kamraterna i EKS (Internationalistiska Kommunistiska Vänstern) svarat med att ge ut ett internationalistiskt uttalande som vi publicerar nedan. De har distribuerat det som ett flygblad tillsammans med deras bulletin ”Nattens Anteckningar” som också tar upp den militanta strejken på Turkish Telecom och pekar på denna typ av kamp som det enda alternativet till militärism och krig.

Kamraterna i EKS ingriper i en atmosfär av stats sponsrad krigshysteri, i ett land (som alla som har läst Orhan Pamuks bok ”Snö kommer att känna igen”) där politiska mord är en väl etablerad tradition. De förtjänar solidaritet och stöd från revolutionärer i hela världen.

Amos 31-10-07

EKS flygblad

Återigen får vi den förfärliga nyheten att fler av arbetarklassens barn offras i det brutala kriget i Sydöst. Borgarklassen och dess medier skriker och kräver mer blod, såsom de alltid gör. Som en konsekvens tittar folk på gatan efter ”terrorister”. Men varför händer detta?

Det sker för att den borgerliga staten befinner sig i en öppen kris som inte varit så framträdande på lång tid. Det grundläggande ekonomiska skälet till detta är faktumet att arbetarna i Turkiet inte har något mer blod för borgarklassen att suga ut, och som det inte vore nog, har arbetarna som vid Turkish Airlines tidigare och vid strejkerna hos Turkish Telecom och Novamed idag visar börjat göra motstånd. Ökande internationella skulder, kapitalet blir allt mer fiktivt, ökande skörhet på ”penning marknaden” – konsekvenserna av allt detta vältras över på arbetarnas rygg. Borgarklassen blåser upp rasismen för att fortsätta denna situation, således utsuger de de kurdiska arbetarna till ett lägre pris och turkiska arbetare befinner sig i en miserabel situation. Den politiska konsekvensen av denna situation är de krigiska deklarationer som vi hela tiden får höra men som inte löser något alls. Den borgerliga statens ideologiska fasad spricker allt mer för var dag. Med allt sämre omständigheter som arbetarklassen lever under, desto djupare drar kapitalet samhället ned i förfall och sönderfall och den förlorar allt mer sin sociala giltighet som gav den dess mening från början. Svaret från borgarklassens politiker angående de senaste massakrerna låter på följande sätt.

För den nationalistiska grenen av borgarklassen, är det som alltid, en ”konspiration” som är organiserad av USA. Enligt dem kommer ”terrorn att utrotas” ifall den turkiska armén invaderar Irak. I verkligheten dock, är det bara tre år sedan just USA önskade att turkiska arbetargrabbar skulle åka och kriga mot arbetare från Irak. Men den turkiska borgarklassen var oförmögen att göra detta eftersom den inte kunde övertyga de turkiska arbetarna att åka och kriga tack vare den turkiska borgarklassens svaghet. Sanningen är den att den turkiska borgarklassen alltid har allierat sig med USA och den turkiska armén står beredd att döda arbetare i Libanon och Afghanistan ifall det behövs. Så, i motsatts till de lögner som den nationalistiska grenen av borgarklassen försöker få arbetarna att tro, finns det ingen intressekonflikt mellan dem och den amerikanska imperialismen. Tvärtom, det finns ett gemensamt intresse mellan dem och de turkiska väpnade styrkorna är de beväpnade bödlarna i denna allians. Dessutom, kommer varje massaker som görs i norra Irak att leda till att fler soldater dödas och än mer ”civilbefolkning” tvingas in i koncentrationsläger och dödas på slagfälten, men detta kommer också att leda till fler bombdåd i de stora städerna.

Den islamistiska och liberala delen av borgarklasen stöder inte kriget på ett speciellt pålitligt sätt, vilket de annars brukar göra. Faktum är att de tvekar om hur ”operationen” skall kunna ske, vilket bara uttrycker att de vill få ett godkännande från USA. På grund av detta, har de inget annat val än att vänta ”tåligt” på att få till stånd en kompromiss med Barzani och Talibani.

Vad det gäller borgarklassens vänster, gör de inget annat än att gnälla med hög röst. De är naturligtvis inte intresserade av arbetarklassens problem med hunger, misär och död. De vrider och vänder på sin retorik mer och mer inför sina herrar för att skydda sin egen ställning. Kort sagt, de visar åter på parlamentets meningslöshet.

Som ett resultat av detta, tvingas också arbetarna i Turkiet in en cykel utan slut av mer krig, förstörelse, terror och kaos, något som borgarklassen påtvingar hela Mellanöstern som inte bryr sig om deras liv eller död. Detta eftersom kapitalismen kan bara skuta upp verkställandet av dess olösliga kris genom att dra ned mänskligheten i än mer förstörelse.

Svaret från proletariatet visar på vägen framåt, som vi såg i Telekom strejken. En enda strejk som hade pågått bara några dagar fick borgarklassen att darra. Bara när arbetarna i solidaritet med sina klassbröder sprider denna kamp, och om arbetarna säger nej till kriget internationellt, kan den kapitalistiska massakern stoppas. Sättet att stoppa krig och massakrer är inte genom att fördjupa och öka dessa, utan genom att bygga en klasssolidaritet över nationsgränserna som når varje militärt slagfält. Fienden är inte klassbröder och systrar i andra länder utan kapitalisterna just här som sitter bekvämt och varmt i sina stora hus!

EKS oktober 2007

Vi publicerar här en artikel som en läsare sänt till oss. Den tar upp flera viktiga frågor: Det som vi är överens om, men det är framförallt två frågor där det finns en stor skillnad mellan det som kamraten för fram i sin text och IKS ståndpunkter. Det är framförallt frågan om terrorismen som ett vapen som arbetarklassen kan använda i sin kamp. Här det viktigt att vara väldigt tydlig med att terrorism inte har något som helst med arbetarklassens kamp att göra. Den andra frågan är antifascism som historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt att leda in arbetarklassens kamp till ett stöd för en lite mer ”demokratisk” form av kapitalets diktatur.

(IKS) är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.

IKS skriver i ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs. rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för) eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag inte förstå och därför betecknar jag dem helt enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’ politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras idéer är värda all kritik, för de är helt enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé. Först och främst säger IKS att ”officiella anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt. Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’ påstående att anarkisterna på något sätt går hand i hand med kapitalet är inte på något sätt hållbart.

De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta  Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %. Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.

 IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”

 Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.

IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.

Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.

IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.

J.

IKS svar

Du säger också att ”terrorism inte nödvändigtvis är något dåligt”. Här håller vi inte med dig. Vi försvarar inte terrorism såsom det har tagit sig uttryck genom historien, både den terrorism som öppet har sitt ursprung i borgarklassens politiska maktutövning, och den som har ”radikalare” förtecken (men som icke desto mindre hade tentakler till borgarklassen) som RAF och Brigate Rosso. Våldsaktioner, den ”exemplariska aktionen” som är en sådan grundbult i den anarkistiska ideologin, är endast skadliga för arbetarklassen, eftersom de ofelbart leder till att borgarklassens dagliga terror (på 70-talet och idag) och övervakning ökar. Den leder endast in i en steril våldsspiral som demoraliserar arbetarklassen och de revolutionärer som försöker hitta ett utlopp för politisk aktivitet. Göteborg 2001 är ett exemplet bland många.

Arbetarklassen hyllar inte våldet i sig. Vi håller inte med om de metoder du föreslår för klasskampen: att ”borgare och kapitalister” skulle ”få samma behandling som svenska fascister”. Arbetarklassens användande av våldet måste vara kollektivt, när man måste försvara sig mot attacker: av statens poliser, eller olika provokatörer, som skinheads eller andra. Att spöa skinheads i sig är inget mål för klasskampen. Däremot kan arbetarklassen behöva försvara sig mot sådana typer – vilket vi har sett många exempel på, i arbetarområden där skinheads eller där kriminella sätter dagordningen, eftersom vi aldrig kan lita på ”statens skydd”. Vi har ju redan sätt hur staten på alla upptänkliga sätt har ökat övervakningen efter 11 september 2001.

Vi är helt motståndare till ”terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former”, som du skriver. Detta är precis samma idé om en ”exemplarisk aktion” av en liten minoritet som skall ”medvetandegöra” arbetarna. Här kan man prata om elitism! Vilka är det som skall utföra dessa aktioner inför de ”omedvetna” arbetarna?

Till frågan om ”militant antifascism”, som du också lyfter fram som ett föredöme. Vad finns arbetarklassen i allt detta? Du säger ju att arbetarklassen ”måste vara sitt eget avantgarde”?

Detta är en väldigt viktig fråga att diskutera om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp, men även i förhållande till både terrorism och antifascism varför vissa metoder står helt i motsättning till dess mål. Där terrorismen med sina isolerade våldshandlingar står i direkt motsättning till arbetarklassens kollektiva kampformer som strejker, demonstrationer, stormöten osv. När det gäller frågan om kampen mot fascismen så tycker väl de flesta människor rent spontant väldigt illa om detta pack. Vilket har gjort att många radikala människor rent spontan ställer sig bakom detta. Trots detta är det tydligt att detta inte är något annat än en återvändsgränd för arbetarklassen. Den årliga ritualen i Salem utanför Stockholm för att stoppa nynazister från att demonstrera visar detta väldigt tydligt, att detta trots alla radikala floskler inte har någonting att göra med arbetarklassens kamp. För att om fascismen skulle vara ett verkligt hot idag, skulle arbetarklassen endast kunna kämpa mot detta fenomén på samma sätt som det kämpar mot någon annan borgerlig företeelse under kapitalismen, genom sin klasskamp; mot hela den kapitalistiska staten. Inte genom en mobilisering till stöd för den ”demokratiska” formen av kapitalets diktatur mot ett påstått hot från den ”fascistiska” formen av kapitalets diktatur. Den antifascistiska militans som hyllas i brevet är alltså ett uttryck för en mobilisering till ett försvar av den kapitalistiska demokratin och dess stat! Vad menar vi då med detta? Jo att det är nödvändigt att förstå denna fråga i sitt historiska sammanhang. Att se hur antifascismen i sin förlängning fungerat som ett sätt för den härskande klassen att mobilisera proletariatet bakom den ena eller den andra sidan i olika imperialistiska krig. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är ett exempel på detta, hur arbetare mobiliserades för krigsansträngningen på den republikanska sidan. Alltså tväremot vad kamraten säger att: ”Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen.” Både fascism och antifascism är två sidor av samma mynt. I den meningen att båda är uttryck för försvar av olika former av kapitalistiskt statskick. Att det idag faktiskt är så att den härskande klassen på olika sätt använder frågan om mänskliga rättigheter och försvar för demokratin för att motivera sina imperialistiska krig i Irak och Afghanistan.

En annan linje i dina argumentation verkar vara, att vi skulle vara ”bordigister”. Du säger även att vi ”helt enkelt är fientliga till rådskommunismens idé”.

Faktum är, att vår organisationsuppfattning ligger närmare den som det ”rådskommunistiska” KAPD hade i början av 1920-talet. Bordigismen, med sin substitutionistiska partiuppfattning, att bara partiet kan vara bärare av klassmedvetandet i formen av ”det kommunistiska programmet”, något som dessutom är ”invariant” – oföränderligt, sedan 1848, är ett uttryck för den revolutionära vågens, framför allt den ryska revolutionens nederlag, precis som den ”rådskommunism” som utvecklades under 30-talet av grupper som GIK. IKS har alltid kritiserat bordigismen, som är en mycket sekteristisk strömning. Förutom frågan om partiet, har man t ex oklara ståndpunkter om fackföreningar och den nationella frågan, men bordigismen har historiskt tillhört den vänsterkommunistiska tradition, som vi också kommer ifrån, även om man idag knappast är något att räkna med för en ny generation kommunistiska militanter. För övrigt har bordigisterna alltid brukat skälla på IKS och kallat oss ”rådister” – eftersom vi anser att ”formen för proletariatets diktatur är arbetarrådens internationella makt”. Vi anser INTE att partiet ska ta makten åt arbetarklassen. Det är detta som är ”leninism” och substitutionism enligt vår uppfattning. Men vi anser att arbetarklassen behöver en organisering, ett parti, för att sprida klassmedvetandet i hela arbetarklassen.

En av våra vänsterkommunistiska föregångare, Anton Pannekoek, sade en gång att ”anarkismen är den frustrerade småborgarens ideologi” – något som vi skriver under på. Att vi anser att den officiella anarkismen utgör en del av kapitalismens vänsterapparat torde inte vara kontroversiellt; SAC har sedan decennier lyft statsbidrag för sin verksamhet. Här har vi helt olika åsikter, men vi kan förstå att många människor som (helt naturligt) vill ta avstånd från stalinism och ”leninism” (vilket inte är något annat än vänsterns sätt att göra Lenin till ikon) väljer att kalla sig ”anarkister” eller ”anarkokommunister” m m. Detta är inte svårt att begripa. Men till slut kommer man till en brytpunkt, en brytning med frihetligheten och anarkismen, om man vill gå vidare, mot proletära ståndpunkter. Det finns kamrater i IKS har en bakgrund inom anarkismen, eftersom denna ideologi ofta framstår som attraktiv i jämförelse med trotskister och stalinister av olika schatteringar – men dess individualism och preferens för olika individuella aktioner, dess förakt för kollektivet och för den ”vanliga” arbetaren, är något som visar på dess oförmåga att vara ett alternativ för arbetarklassen.

Vi har nyligen publicerat på vår tyska hemsida en artikel om den så kallade ”Tyska hösten 1977”. Detta var tidpunkten då ”Röda arméfraktionen” (RAF) kidnappade och mördade ordföranden, (Hans Martin Schleyer) för den Västtyska arbetsgivarorganisationen, vilket användes som en förevändning för en repression utan motstycke i efterkrigstidens Västtyskland. Då statens säkerhetsstyrkor släpptes lösa för att injaga fruktan i befolkningen. Det förekom polisräder överallt, hela distrikt spärrades av, tåg stoppades på landsbygden och passagerarna tvingades att stiga ut av beväpnade poliser. För att få en idé om denna atmosfär av rädsla, hysteri och offentliga anklagelser som piskades upp vid denna tid, och vilken roll som borgarklassens demokratiska medier spelade i detta, kan fås genom att läsa Heinrich Bölls novell ”Katarina Blum”. Omfattningen av hur kidnappningen av Schleyer användes som en förevändning för staten att visa upp sin oinskränkta makt och rättfärdiga nya repressiva metoder blev uppenbart kort efteråt, då tidskriften ”Stern” avslöjade att polisen hade känt till var Schleyer befann sig i ett mycket tidigt skede efter kidnappningen.

Vår artikel visar hur terrorismen hos ”RAF” eller ”Den andra junirörelsen” i Tyskland, eller ”Röda Brigaderna” i Italien, uttryckte en indignation gentemot kapitalismen, men också tvivel och t.o.m. desperation vad det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Detta ledde till en impotent, individualistisk revolt mot staten, som i allt väsentligt hade en småborgerlig natur och som inte på något sätt hotade ”överklassen” utan, tvärtom, tjänade dess intressen. I vilken omfattning som den härskande klassen inte bara använde sig av denna terroristiska rebellrörelse, utan också manipulerade den, beskrivs av en medlem i denna rörelse: i ”Bommi” Baumans bok, ”Hur det hela började” ( Författarförlaget, 1976). Denna bok förklarar hur de första beväpnade kämparna, utan att veta om det, köpte sina första vapen från den tyska politiska polisen.

Borgarklassen använde sig av denna generation av ”väpnad kamp” på två sätt. För det första använde de sig av denna som en förevändning för att rättfärdiga en förstärkning av staten som var riktad, inte så mycket gentemot ”terrorismen” utan mot – i förebyggande syfte- dess ”egen” befolkning, framförallt gentemot arbetarklassen. Å den andra sidan, drogs dessa beväpnade grupper, som ett resultat av deras politiska förvirring och politiska impotens, oundvikligen in i borgarklassens politiska maktkamp (vare sig det gällde den imperialistiska konfrontationen mellan Öst och Väst blocken, eller konflikten mellan Israel och Palestina i). Faktum är, att redan då var terrorism först och främst var ett medel i den imperialistiska kampen mellan kapitalistiska stater och fraktioner (IRA, PLO, etc.).

Dessa två huvudsakliga sätt som terrorismen används av staten – som ett vapen i imperialistiska krig och som ett rättfärdigande av repressionen mot arbetarklassen – står inte i motsättning till varandra, utan tvärtom komplementerar och förstärker de varandra. Detta illustreras väl bäst av hur världen ser ut idag. Islamisk terrorism verkar vid en första anblick vara ett vapen i händerna på en rad stater och klickar gentemot dess ekonomiskt och militärt ofta överlägsna imperialistiska opponenter. Men det är framförallt med ”kriget mot terrorismen” som, särskilt efter den ”11 september, 2001” som den har blivit ett vapen för alla de ledande industristaterna i världen. Detta gäller inte bara USA, som nyligen använde sig av denna förevändning för att rättfärdiga invasionen och ockupationen av Irak. Den gäller också den tyska imperialismen vilken motsatte sig det USA ledda kriget i Irak på grund av sina egna skäl, men använder sig av samma orsak för att rättfärdiga sina militära operationer i Afghanistan, Afrika eller utanför Libanons kust. Angående den nyligen skedda enorma förstärkningen av staterna gentemot dess egna befolkningar, vilket naturligtvis också har skett i Tyskland, är det sant att initialt skedde detta som en reaktion från staten mot terroristattackerna från fientliga stater och klickar. Men den härskande klassen är fullt medveten om att proletariatet är dess naturliga fiende. Proletariatet är dess fiende både på ”hemmaplan” och i hela världen. Till skillnad från proletariatet, har den härskande klassen inga som helst reservationer om att involvera sig i terroristaktiviteter. Det är väl känt hur USA i början såg till att bygga upp, beväpna och träna Bin Ladens organisation. Men de långvariga relationerna mellan den tyska politiken och terrorgrupper i Mellanöstern eller på Balkan, eller mer nyligen i Afghanistan, är en fråga som också vore värd att undersöka.

Sex år efter terrorattackerna i New York, har händelserna i Tyskland i år på ett kraftfullt sätt illustrerat den andra spjutspetsen i ”kriget mot terrorismen” som riktas gentemot den sociala fronten. 30 år efter den tyska hösten kan vi nära nog tala om en ”tysk sommar 2007”. Vi har sett hur de för de mesta mycket unga demonstranterna, som i Rostock och Heiligendamm demonstrerade mot G8 mötet och för en ”annan värld”, bemöttes med en öppen terror från staten och kastades i fängelse.

Vi har sett hur aktiviteten hos den så kallade ”Militanta Gruppen” (MG) har använts för att fabricera en förbindelse mellan ett kritiskt och antikapitalistiskt tänkande, och terrorism, och hur staten har besvarat ett sådant tänkande med arresteringar och fängslande i isoleringsceller. Denna grupp påstås har varit inblandade i förstörelse av egendom, ”symboler för kapitalismen” såsom lyxbilar eller lastbilar tillhörande den tyska armén.

Vi har inte kunskap så att vi kan bekräfta naturen hos denna grupp, vars offentliga framträdande förblir väldigt otydlig. Men vad som tvärtom är väldigt tydligt, är på vilket sätt som staten har svarat mot den. De symboliska attackerna gentemot olika föremål har bemötts med hela tyngden av ”kriget mot terrorismen”. Vi citerar här från ett öppet brev till justitiekanslern som opponerar sig mot kriminaliseringen av kritisk vetenskap och politiskt engagemang, som skrevs den 15 augusti 2007 för kollegor i Tyskland och utomlands av en av de som nyligen hade arresterats.

”Den 31 juli 2007 blev lägenheterna och arbetsplatserna hos Dr. Andrej H och Dr. Matthias B och fem andra personer genomsökta av polisen. Dr. Andrej H blev arresterad, och flögs med helikopter till den Federala domstolen i Karlsruhe och ställd inför domstol. Sedan dess har han suttit i häkte i ett fängelse i Berlin. Fyra människor har anklagats för ’medlemskap i en terrorist förening enligt § 129a StGB (Tysklands straffrätt, sektion 7 angående ’Brott mot den allmänna ordningen’). De är anklagade för att vara medlemmar av en så kallad ’militant grupp’ (MG). Texten i efterlysnings ordern avslöjar att de preliminära förhandlingarna gentemot dessa fyra människor har pågått sedan september 2006 och att de fyra sedan dess varit under konstant övervakning.

Några få timmar innan att husrannsakningarna ägde rum, blev Florian L, Oliver R och Axel H arresterade i Brandenburg regionen och anklagade för att försöka genomföra mordbrand på 4 fordon från den Federala tyska armén. Andrej H, påstås ha träffat en av dessa tre personer vid två tillfällen under den första halvan av 2007 under påstått ’konspiratoriska omständigheter’.

Den Federala åklagaren (Bundesanwaltschaft) antar sålunda att de fyra ovan nämnda personerna såväl som de tre arresterade individerna i Brandenburg är medlemmar i en ’militant grupp’, och undersöker sålunda alla de 7 personerna angående ett misstänkt ’medlemskap i en terror organisation’ enligt § 129a StGB.

Enligt arresterings ordern gentemot Andrej H, är anklagelserna som gjorts gentemot de ovan nämnda 4 individerna, rättfärdigas dessa nu på följande sätt, vilket den federala åklagaren har listat på detta vis:

• Dr Matthias B, påstås att ha använt sig av i hans akademiska publikationer,’ fraser och nyckelord’ som också används av den ’militanta gruppen’;

• Som politisk vetenskapsman innehavande en Fil-Dr, anses Matthias B vara kapabel till att ’vara författaren till de sofistikerade texterna hos den ’militanta gruppen’(MG)’. Dessutom ’såsom en anställd hos ett forskningsinstitut har han tillgång till bibliotek som han kan utnyttja på ett obemärkt sätt i syfte att göra det undersökningsarbete som krävs för att skriva texterna från den ’militanta gruppen’”;

• En annan anklagad individ sägs ha träffat misstänkta på ett konspiratoriskt sätt: ’möten arrangerades regelbundet, dock utan att nämna var, tidpunkt eller vad dessa möten handlade om’; dessutom sägs han ha varit aktiv inom ’extremvänstern’;

• I fallet med en tredje anklagad individ, hittades en adressbok som innehöll namnen och adresserna hos de tre andra anklagade;

• Dr. Andrej H, som arbetar som urban sociolog, påstås ha nära kontakt med alla de tre individerna som har anklagats men som fortfarande befinner sig på fri fot;

• Dr. Andrej H, påstås ha varit aktiv i ’motståndet som gjordes av extremvänstern mot G8 mötet 2007 i Heiligendamm’;

• Faktumet att han – som det påstås medvetet – inte tog med sig sin mobiltelefon till ett möte anses som ’ett konspiratoriskt beteende’.

Andrej H, så väl som Florian L, Oliver R, och Axel H, har varit i förvar sedan den 1 augusti 2007 på Moabitfängelset i Berlin under mycket stränga villkor, de befinner sig i isoleringscell 23 timmar om dagen och tillåts bara vara ute en timme per dag på fängelsegården. Besök är begränsat till en halvtimme varannan vecka. Kontakter, inklusive kontakter med advokater tillåts bara genom glasruta. Deras brev och korrespondens blir läst.

Anklagelserna som beskrivs i arresteringsorderna avslöjar att anklagelserna är byggda på ett mycket tvivelaktigt händelse resonemang. Detta resonemang grundas på fyra hypoteser, varav den Federala högsta domstolen inte kunde ge några konkreta bevis, men genom att hänvisa till kombinationen av dessa händelser vill man ge intrycket av att det rör sig om en ’terrororganisation. De sociala vetenskapsmännen, tack vare deras aktiviteter med vetenskapliga undersökningar, deras intellektuella kapacitet och deras tillgång till bibliotek, gör att de sägs vara hjärnorna i en påstådd ’terroristorganisation’. Ty, enligt den federala åklagaren, en förening som kallas den ’militanta gruppen’ sägs använda samma uppfattningar sin de anklagade sociala vetenskapsmännen. Som bevis för detta resonemang, nämns begreppet ’yuppiefiering’ – som varit ett huvudtema i Andrej H, och Matthias B, studier under de gångna åren, något som de har publicerat internationellt. De har inte begränsat sitt arbete och undersökningar till ett elfenbenstorn, utan har gjort sin expertis tillgänglig till medborgarinitiativ och hyresgästsorganisationer. På så sätt blir kritiska sociala vetenskapsmän anklagade för att vara intellektuella gängledare.”

Det är inte mindre slående på vilket sätt som dessa händelser har rapporterats om i medierna. Å ena sidan har detta ämne inte skrivits om i stor omfattning. Medierna är uppenbarligen oroliga och vill inte ge saken stor uppmärksamhet för att inte skapa en fientlig reaktion hos befolkningen. I motsatts till de mord som RAF begick som kom att föregå den ”tyska hösten” 1977, är de nyligen skedda attackerna mot egendom i Berlin och Brandenburg knappast användbara för att skapa en atmosfär av allmän rädsla och hysteri. Dessutom har tiden inte stått still sedan 1977. Under epoken av öppen ekonomisk kris, massiv nedskärning av social service och en arrogant byråkratisk, behandling i synnerhet av de arbetslösa, är det mycket svårare att mobilisera befolkningen, ens tillfälligt, bakom staten (något som visade sig snart efter attentaten i New York). Uppgiften för de repressiva organen verkar snarare vara att hota och skrämma de minoriteter som söker efter en politisk klarhet och som redan börjat ifrågasätta det borgerliga samhället. Å andra sidan, när de tas upp och diskuteras, kopplas de ihop med en så kallad ”teoretisk miljö” som påstås vara en ”gynnsam källa för terrorism”. Medierna har regelbundet talat om att ”tala om världsrevolutionen” är något som kännetecknar denna miljö. De talar också om olycksbådande teoretiker , som de betecknar som ”intellektuella mordbrännare” även när de utpekade själva förkastar terrorism.

In i detta scenario passar de nyligen skedda polisräderna i Berlin mot bokhandeln Rotes Antiquariat som mer än någon annan bokhandel i Tyskland säljer publikationer som gör det möjligt att känna till de internationalistiska revolutionära grupperna. Också i detta avseende finns det en slående skillnad i borgarklassens agerande jämfört med 70talet. På den tiden struntade medierna i Tyskland och Italien fullständigt i idéerna hos RAF eller Röda Brigaderna. Attentaten som dessa grupper gjorde presenterades snarare som en produkt av psykiskt sjuka personer. Det talades t.o.m. om att behandla dem med hjärnkirurgi. På den tiden var politiskt intresserade människor ofta väldigt aktivistiska och accepterade ofta stalinismens slogans okritiskt. Vad som däremot kännetecknar dagens generation, trots att det finns aktivistiska drag, är en mycket mer kritisk och djupgående reflektion, vilket är något som kan bli en mycket större fara för det kapitalistiska systemet. Därför kriminaliserar de radikal teori.

Återkomsten av aktivitet med attacker riktade mot ”symboler för kapitalismen” kan förefalla underlig. Även om dess aktioner inte har riktats mot individer, visar de att lärdomarna från erfarenheterna med RAF eller Röda Brigaderna inte har dragits alls eller otillräckligt (1). Denna typ av desperata och meningslösa aktioner är också idag, ett uttryck för en djup indignation mot det härskande systemet. Vi delar fullt denna indignation, och visar vår solidaritet med offren för statens terror, oberoende av om de var, eller inte var, inblandade i denna typ av aktioner. Men denna sorts agerande är också ett uttryck för en grundläggande svårighet att förstå var finns den verkliga revolutionära styrkan inom detta system. Vad som karaktäriserar den nuvarande världen, i jämförelse med 1977, är inte bara en mycket mer dramatisk och farligare återvändsgränd som kapitalismen står inför, utan också det faktum att proletariatet till en stor del har förlorat sin klassidentitet sedan 1989. Dock så börjar proletariatet i världen att på nytt upptäcka sin styrka och det politiska avantgardet utvecklar sin revolutionära teori och ståndpunkter. En integrerad del av arbetarklassens solidaritet med offren för statens terror är att sträva efter att vinna över de desperata elementen till målet och medlen för arbetarklassens kamp.

31.08.2007

Bearbetning av artikel i Weltrevolution

Not. Se resolutionen om Terrorism, Terror och Klassvåld i Internationalistisk Journal nr 9, och ”Terrorismen en del av det imperialistiska kriget” i Internationell Revolution nr 105.

Den 17 oktober 2007 förklarade President Bush att ”han har sagt till människor att ifall de vill undvika ett tredje världskrig, måste de vara intresserade av att hindra dem (Iran) från att få kunskap att tillverka kärnvapen”. Detta skulle kunna avfärdas som ytterligare ett exempel på Bushs överdrivna retorik, men bakom detta uttalande ligger ett verkligt hot gentemot de stater som kan eller kommer att utmana USA.

Helt klart, ett Tredje Världskrig står inte runt hörnet!

Villkoren existerar inte för något sådant, eftersom världen inte längre är uppdelad i (två) militära block, och arbetarklassen är inte besegrad eller förberedd för en marsch mot kriget. Trots detta, ökar Bush administrationen det militära och ekonomiska trycket mot Iran, med deklarationen om att Irans ”Revolutionsagarde” skulle vara en terrorist organisation. Dessutom, de ytterligare militära förstärkningarna av de amerikanska styrkorna i regionen och de ökande propaganda kampanjerna syftar till att förbereda befolkningarna (framförallt i USA) för ett amerikansk militärt angrepp mot Iran ( i namnet av att stoppa Irans utveckling av kärnvapen). Detta innebär perspektivet av en väsentligt förvärrad situation angående det militära barbariet i Mellanöstern och i hela världen.

Hotet av ett militärt ingripande mot Iran, samtidigt som USA fortfarande sitter fast i den katastrofala situationen i Irak, samtidigt som utvecklingen i Afghanistan går i samma riktning (där i slutet av november ytterligare två danska soldater dödades, ö.a), kan förfalla vansinnigt och orsaka än värre katastrofer. Trots detta är den amerikanska imperialismen bundet till just denna vansinniga logik hos imperialismen! På samma sätt är det så att på grund av att världens enda supermakt måste tvinga alla andra imperialistiska stater att acceptera USA:s herravälde. Medan dess rivaler är tvingade, på grund av just samma imperialistiska förutsättningar, att med alla medel försöka underminera den amerikanska imperialismen. Det är just denna logik som har gjort Irak till en region av Kaos, och som hotar att dra ned hela regionen (Mänsklighetens vagga) i fullständig terror.

Iran uppfattas som ett huvudmål av den amerikanska imperialismen. Den gamle amerikanske krigshetsaren Zbignieiew Brzezinski definierar just ”avgörande” länder såsom:

”Aktiva geostrategiska aktörer är sådana stater som har den nationella förmågan och viljan att utöva makt eller inflytande bortom sina gränser i syfte att förändra – i en riktning som påverkar amerikanska intressen – de existerande geopolitiska intressena… Turkiet, och Iran har rollen som de viktigaste beslutsfattarna i regionen” ( The grand Chessboard, 1997)

Iran ligger emellan Mellanöstern och Centralasien och är sålunda mycket viktigt för USA att kunna behärska denna region för att hindra Västeuropeiskt och Ryskt inflytande. Det samma gäller USA:s ambitioner att ha kontroll över oljekranarna.

Denna avgörande position kostade befolkningarna i Iran och Irak flera miljoner döda i ett krig där USA understödde Irak gentemot Iran. Det verkliga skälet för detta var Irans brytning med det amerikaniska blocket, när Shahen av Iran omkullkastades av den shiitiska teokratin som förde Ayatolla Khomeini till makten. Det fullständiga barbariet i detta krig, med barnsoldater, missiller riktade mot städer, kemiska vapen, masslakten av soldater från bägge stater, inklusive barnsoldater, raketer mot städerna, allt detta gjordes i bästa samförstånd med det dåvarande Västblocket i syfte att få Iran på knä., men detta krig visade också att något hade förändrats, USA hade beväpnat bägge sidor i kriget (Irak och Iran) i syfte att betvinga den senare, vilket visade att något hade förändrats i de imperialistiska relationerna. Iran efter ”Khomeini” visar ett maktskifte i de imperialistiska relationerna, där Iran var en försmak av känslan av ”Var och en för Sig” i de imperialistiska relationerna, innan Väst och Öst blocken hade kollapsat (1989).

Under det första kriget i Persiska Viken (1991) stödde den iranska borgarklassen USA när det attackerade Irak, dess gamle rival, men alla iranska ambitioner stoppades när de iranska (shiitiska) ambitionerna hindrades då USA lät Saddam förbli vid makten i Irak. Däremot, katastrofen för USA vid det andra kriget i Persiska viken (2003-…) innebar att USA lämnade utrymme för Iran att öka sitt inflytande. Förstörelsen av Saddam regimen och det följande kaoset har tillåtit den iranska borgarklassen att öka sitt inflytande inom den Shiitiska borgarklassen oerhört. Den irakiska ”regeringen” domineras av Shiitiska partier med förgreningar till Iran, men som samtidigt vill hålla Iran på ett visst avstånd, medan i södra Iran har Shiamiliser slagit ut den brittiska, militära närvaron, och fått kontroll över regionen. Vid samma tidpunkt som den iranska regimen gör vad den kan för att utveckla medlen för att producera kärnvapen , för att på så sätt på ett effektivare sätt utmana sina främsta rivaler i regionen, Israel, och ge USA ett liknande förhandlingsläge som Nordkorea har skaffat gentemot USA.

Den Iranska borgarklassen försöker också dra alla fördelar av den amerikanska imperialismens försvagning och dess främsta rivalers syften att hindra USA. Sålunda är Irans villigt att tillfredsställa diplomatiska lösningar som föreslagits av EU, framförallt av Tyskland, och Italien, vilka har starka band till Teheran och på så sätt kan stärka sina imperialistiska ambitioner.

Europa är verkligen inte en homogen helhet. Varje stat har sina egna intressen att försvara. Sålunda, har den franska imperialismen sina historiska band med Libanon och Syrien (i Libanon, ges det även idag ut dagstidningar på franska, ö.a), och de står för en ”hård linje”. Vilket också är en linje som försvårar situationen för den brittiska imperialismens styrkor i södra Irak ( se också artikeln i World Revolution 308 ”No way out for British Imperialism”, den kan beställas från oss).

Denna situation blir allt svårare genom den ryska imperialismens allt större närvaro. I oktober var det ett toppmöte med staterna runt Kaspiska Havet, med Iran, Ryssland, Azerbajdan, Kazakstan och Turkmenistan i Teheran. Toppmötet handlade framförallt om de starkare relationerna mellan Ryssland och Iran:

”Sannerligen delar dessa stater (Iran och Ryssland) gemensamma problem och oro, d.v.s. USA:s otyglade interventionistiska politik, som nu för Iran och Ryssland allt närmare varandra och nära en ny strategisk relation. Trots allt, både Iran och Ryssland är idag mål för amerikanska påtryckningar, deras nationella säkerhetsintressen är hotade av USA:s post-9/11 militarism”

(Asia Times on-line, 18-10-2007)

Det rapporteras att president Putin har sagt till Ayatolla Ali Khamenei att en ”amerikansk attack mot Iran kommer att uppfattas i Moskva som en attack mot Ryssland”, under mötet med den ”store ledaren”.

Den iranska imperialismen sneglar också åt den kinesiska. Den vill gå med Kina och Ryssland i en ”motvikt mot USA:s hegemoni”, i Shanghai Cooperation Organisation. Kina är mera diskret i sitt stöd till Iran än Ryssland, men det ser att dess intressen gynnas av att det kan uppfattas som att det motsätter sig USA:s attityd gentemot Iran.

Till denna ”mix” måste vi lägga till betydelsen av den ökande destabiliseringen i regionen som utgörs av Turkiets hot gentemot norra kurdiska-Irak och den Israeliska imperialismens vilja att visa att dess nederlag i Libanon förra året var en engångshändelse. Israel har alltid sagt att de kommer att försöka stoppa Iran från att utveckla kärnvapen och i en situation där Israel uppfattas som försvagat kommer en sådan ”lösning” bli allt trovärdigare. Samtidigt kan inte Saudi Arabien tillåta att dess regionala ställning försvagas av ett allt starkare Iran.

Vad utfallet av dessa spänningar kommer att bli kan vi inte förutse. Vad vi kan säga är att den amerikanska imperialismen befinner sig i en ond cirkel, om den inte använder sig av dess militära styrka kommer dess rivaler att fullt utnyttja dess svaghet, medan ifall den använder sig av ett militärt agerande mot Iran kommer hela regionen att sjunka än mer in i ett kaos. Oavsett ifall USA kommer agera militärt eller inte denna gång, ställs arbetarklassen och mänskligheten inför kaoset i Irak, den allt mer hysteriska nationalismen i Iran och de ständiga militära hoten från Turkiet och Israel och den misär som detta leder till.

Phil 2-11-2007

”Allt är bra – det är inte så allvarligt.” ”Ni behöver inte vara oroliga!” Så brukar det låta i borgarklassens lögnaktiga och hycklande tal. Under de senaste månaderna, då den nya fasen i skärpningen av den ekonomiska krisen bröt ut, den s.k. ”subprime krisen” (eller krisen i fastighetsbranschen på ren svenska), har borgarklassen till varje pris försökt att lugna oss med ideologiska mystifikationer. ”Krisen kommer inte att vara långvarig.” Ben Bernake, den nye ordföranden i US Federal Reserv Bank, hävdade att krisen kommer att vara över redan i mars 2008 – lite grand som när de påstod att det första världskriget skulle vara över till julen (1914). Borgarklassen påstod till och med att krisen var välkommen och hälsade den, för att kunna korrigera viss överdriven spekulation och fånga några fula finanshajar. Bara några veckor efter dessa uttalanden har verkligheten svept bort dessa uttalanden som gjorts av företrädare för borgarklassen.

Faktum är att vi inte behövde vänta så länge för att se att denna kredit och skuld kris drog rakt igenom hela ekonomin. Och det var också förutsägbart att den amerikanska ekonomin mycket snabbt skulle gå in i en recession. Detta är redan ett faktum. Den amerikanska ekonomin förlorar 100 000 jobb i månaden. Arbetare inom banksektorn i USA har drabbats mycket kraftigt av detta och nedskärningar tillkännages dagligen. Också i Storbritannien har banksektorn drabbats hårt av avskedanden, så också försvarssektorn och den offentliga sektorn i allmänhet. I de ”privatiserade” gas, elektricitets och vatten företagen pågår ständigt nya nedskärningar. Tusentals relativt välbetalda heltidsjobb skärs bort varje vecka inom tillverkningsindustrin: hos Cadbury, Pfizer, Astra Zeneca (också i Sverige, ö.a) och BP, för att nämna några få. Även i Schweiz, symbolen för ett komfortabelt liv under kapitalismen, står ständiga avskedanden på dagordningen. I USA, bara inom tillverkningsindustrin, sker tiotusentals avsked. Det är utan tvekan denna sektor som just nu är hårdast drabbat av krisen. Konfronterade med allt fler osålda hus har byggandet av kontor och nya bostäder vikit kraftigt nedåt, en sektor som tidigare var en av de främsta pelarna i tillväxten. Likgiltigheten och inhumaniteten hos borgarklassen har inga gränser när det gäller deras intressen och närmare 500 000 invandrade arbetare har fått se sina arbeten försvinna. Dessa arbetare, de flesta av mexikansk nationalitet och med familjer som kommit till USA, har förts gränsen till utan några juridiska processer. Många av de som förlorat sina hem och tillgångar är invandrade arbetare som nyligen har bosatt sig i landet och lurats till att ta på sig oerhörda skulder. Dessa lurendrejerier som praktiseras av borgarklassen visar exakt på vad denna utsugande klass är kapabel till när de inte har ett behov av arbetare-arbetskraft. Men priset som arbetarklassen får betala slutar inte där.

Inom kapitalismen finns det inga garantier för arbetarklassen

Vem hade trott bara för några månader sedan att vi skulle få se arbetare och sparare som köar på gatorna framför bolåneföretagen, att de desperat köar där för att försöka rädda sina besparingar från en katastrof? Detta är vad som skedde vid Northern Rock, den tredje största långivaren på bostadsmarknaden i Storbritannien. Oförmögen att återbetala sina berg av skulder, vände sig denna finansiella institution till Bank of England för att denna skulle rädda Northern Rock från en omedelbar konkurs. Då gav Bank of England omedelbart garantier för ett ”stöd” ( mer än 20 miljarder brittiska pund, alltså mer än 260 miljarder SEK!) samt offentliga försäkringar att alla de med fordringar i förtaget skulle återbetalas fullt ut. Men faktum är, att dessa kapitalister inte bryr sig ett dyft ifall tusentals arbetare från en dag till en annan, inte har ett öre efter ett livslångt arbete. Deras farhågor finns på annat håll. Northern Rock var den första större finansiella företaget i Storbritannien, efter Countrywide i USA och flera tyska banker, och nu Union Banque Suisse – UBS (i Schweiz), i denna generaliserade kredit och skuld kris. Vad borgarklassen fruktar är smittorisken. Alla banker i hela världen har använt de insatta pengarna på bankkonton för att använda dessa i ett skamlöst kasino för att förhoppningsvis skapa snabba profiter. Än värre, de har uppmanat allt fler arbetarfamiljer med låg inkomst att ta på sig mer skulder eller att de skriver på för större krediter. Vad skulle hända ifall alla som har ett sparande eller konton hos bolåneföretag och banker samtidigt skulle kräva sina pengar tillbaka? Trots borgarklassens löften kommer de inte att få tillbaka sina pengar. Det är p.g.a. detta som köerna blev så stora framför portarna till Northern Rock.

Det som gör att borgarklassen reagerar är dess rädsla av att hela banksystemet kollapsar. I Storbritannien, liksom i USA, är hushållens skuld mer än 100 % av BNP och de består till mer än 80 % av lån gentemot de ökande priserna för bostäder. Med andra ord, hela det ackumulerade arbetet under ett helt år, utan att arbetarklassen konsumerar något alls, skulle inte räcka för att betala tillbaka denna skuld! Efter det att explosionen med att den spekulativa bostadsbubblan sprack i USA i augusti, börjar samma scenario spridas till andra utvecklade industriländer, som Storbritannien bland de första i Europa.

Faktum är, att Bank of England, i dess ”Financial Stability Report” som publicerades den 25:e oktober 07 (och i The Times samma dag) erkänner detta. Rapporten varnar för krediterna, känsligheten hos den brittiska ekonomin, och den kan naturligtvis inte erbjuda några lösningar.

Kapitalismens flykt in i skuldsättning ökar

De största bankerna i världen och i synnerhet USA Federal Reserve (USA:s centralbank) så väl som den Europeiska centralbanken har under augusti, oktober och november, har pumpat in enorma summor i syfte att stödja deras ekonomier och så mycket som möjligt förhindra en möjlig kedjereaktion av bankrutter. (1).

Men allt detta är inte tillräckligt. Under hela hösten har aktiemarknaden varit skakig och aktiviteten i den amerikanska ekonomin har uppenbarligen gått ner. Den amerikanska centralbanken har sänkt kreditnivån med ¾ % (detta från den 2007-12-11,ö.a.), för lån till andra banker och institutioner. Och som utifrån en magisk akt (”tryckpressens alkemi”) har den just på artificiell väg skapat kollosala summor av nya pengar som kommer från ingenstans. På en omedelbar nivå och mycket kort sikt, kommer detta verkligen ha en effekt på ekonomin och ytterligare räntesänkningar har föreslagits (se parentes ovan, ö.a) i USA. Men detta kommer inte att hindra att krisen fortsätter att utvecklas. Dessutom, denna politik med en allt större skuldsättning, kan bara utgöra en grund för allt våldsammare och ännu större katastrofer imorgon.

Tino/B.

Bearbetning från artikel i World Revolution nr 309 (kan beställas från oss á 10kr + porto).

Not1. För en mer utvecklad artikel om djupet i den ekonomiska krisen rekommenderar vi artikeln ”From crises of liquidity to the liquidation of capitalism!” i International Review/Revue International nr 131. Den kan beställas från oss á 30 kr + porto.

Lokförarstrejken i Tyskland  under november 07 är ett storartat uttryck för den ökande stridbarheten och kampviljan inom arbetarklassen. Under 7 månader har konflikten om lönerna för tågförare och del annan personal ombord på tågen pågått. Under 7 månader har Deutsche Bahn med hot, med repressalier och styrkeuppvisningar försökt driva igenom avtalet. Sedan 7 månader har media försökt vända befolkningen mot de strejkande. Under 7 månader ansträngde sig domstolar och politiker för att på olika sätt förbjuda strejken. Under dessa 7 månader hetsade man inte mot den involverade fackföreningen utan mot de strejkande, och här utmärkte sig verkligen arbetsgivaren och de tyska politikerna genom det smutsiga sätt som man hetsade mot de strejkande. Under dessa 7 månader försökte facket (GDL) hela tiden kväva kampviljan hos lokförarna genom att försöka att ut dem i olika symboliska aktioner som inte leder någonstans. Så gick inte heller GDL i den första linjen för att förbättra löne och arbetsvillkor för lokförarna, utan endast för att försvara rätten för den egna fackföreningen att teckna löneavtal.

Men järnvägsarbetarna lät sig inte slås ner, utan under de gångna 7 månaderna har vi sett den största strejken inom de tyska järnvägarna sedan kriget. Under 3 dagar varade strejken inom godstrafiken och under 2 dagar när det gäller persontågstrafiken i hela Tyskland. När det gäller persontågstrafiken så stod en tredjedel av alla fjärrtåg och hälften av alla regionaltåg still. I de östra delarna av landet rullade bara 10 % av alla tåg. I hamnarna började bergen av containers att växa och vid Audis fabrik i Bryssel stod de löpande banden stilla eftersom leveranserna från östra Tyskland och Slovakien stoppades av strejken.

Så uppstod det förväntade ”stora kaoset”. Vilket inte var någon överraskning! Det kaos som uppstod, var endast orsakat av de 6000 strejkande lokförare och tågpersonal, som försvarade de medlemmar av fackföreningar vars förmenta intresseorganisationer blockerade deras möjligheter av strejka. De försvarade bara tågpersonalen mot den kraftiga repression som den ”faderliga staten” hotat med om strejken skulle bryta ut.

De viktigaste med denna strejk – detta gäller egentligen alla strejker - var inte det kaos som den orsakade. Det som är kännetecknande för arbetarklassen är inte att den strävar efter kaos, utan att den är den kraft som erbjuder ett perspektiv ut ur det kaos som kapitalismen kastat ned mänskligheten i.

Klasskampen tar sig in hjärtat av samhället

Strejken vid de tyska järnvägarna har inte bara visat stridbarheten under löneförhandlingarna, den har uttryckt kampförmågan hos vår klass. Den har också påmint om att samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. Den visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet, detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle. Klasskampen lever och utvecklas.

Den pågående klasskampen på järnvägarna har också stor betydelse på grund av att hela samhället är så beroende av transporter för att fungera, att en strejk där påverkar hela samhället. Dess betydelse kunde inte tystas ner eftersom alla påverkas och tvingas att förhålla sig till strejken. Därför skall vi inte underskatta denna kamp, utan istället se att den bidrar till att förändra samhällsklimatet. Det är detta som gör denna strejk så betydelsefull.

Arbetarkampen är internationell

Det kan verka som en tillfällighet att det är strejker vid järnvägen i Tyskland och Frankrike samtidigt. I Frankrike handlar det om försämrade pensionsvillkor och i Tyskland om arbets- och lönevillkor. Dessa är bara två uttryck för de ökande attackerna från kapitalet på arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna samtidighet visar att arbetarklassens kamp verkligen är internationell, som Marx och Engels formulerade det i kommunistiska manifestet ”proletärer i alla länder förena er” .

I Tyskland försöker facket (GDL) säga att situationen där är ett undantag. Att villkoren för lokförarna vid de tyska statsbanorna (DB) är särskilt dåliga, och att det därför är nödvändigt strejka för korrigera dessa förhållanden, utan att spräcka ramen för löneförhandlingarna. I Frankrike är det Sarkozyregeringens attacker på de anställda vid de franska järnvägarna som påstås vara en ”priviligerad minoritet”. Där man säger att de järnvägsanställda måste arbeta längre innan de kan gå i pension. Den internationella dimensionen hos klasskampen visar tydligt att detta inte är något undantag utan något som arbetarklassen konfronterar över hela världen.

Hemligheten med arbetarkampen är solidariteten

För det andra så är det stora stödet för strejken på de tyska järnvägarna hos befolkningen i allmänhet av stor betydelse Detta har till och med förvånat massmedia. För man kan se det som att en liten grupp inom ett yrkesområde går ut kräver 31 % i påökt i lönerörelsen, och går ut strejk för dessa krav. En strejk som drabbar alla och framförallt de som pendlar till jobbet. Trots det så ger man strejken sitt stöd! På den tredje strejkdagen så gör ARD (tyska stats-tv) en enkätundersökning som visar att 61 % stöder strejken trots de svårigheter den lett till, och inte minst trots allt hets mot strejken från den härskande klassen och dess media.

På denna fråga uttalade sig en av ledande kommentatorerna på tyska statstv-kanalens ARDs Ressort Politik på följande sätt:

”Stämningen inom befolkningen har under de senaste åren 'förändrats'. Tidigare har man om än motvilligt accepterat nödvändigheten att anpassa lönerna. Men nu råder en stor ilska och en känsla av det orättfärdiga i den allt större klyftan mellan fattiga och rika. Man hälsade strejken och såg så att säga dem som förkämpar för något mycket viktigt som man till slut måste göra. Samtidigt som det inom 'politiken sedan länge funnits en utspridd och växande ilska mot angreppen på ersättningen för de arbetslösa (som man inte längre försöker dölja genom små korrigeringar). Har underskattat den oro som finns på flera håll över löneutvecklingen de senaste åren.

Han har rätt. Här finns den springande punkten i dessa strejker, som flera kommentatorer kallat paradoxen i järnvägstrejken. GDL som organisatör av strejken propagerar ofta för att man skall göra upp med solidariteten inom arbetarklassen. Varje yrkesgrupp skall föra sin kamp själva. Detta står för en relativt ny trend i efterkrigstyskland, men på ett internationellt plan sorgligt välbekant – trenden mot spetsfackföreningar. Med cockpitföreningen för piloter och Marburgerbund för sjukhusläkare kommer nu GDL som en förkämpe för lokförare. Deras motto är högt och tydligt ”Vad som händer med andra yrkesgrupper, berör inte oss!”

Enhetsfackföreningarna inom DGB (tyska LO) spelar sin roll i detta genom att i namn av ”enhet” och ”solidaritet” hetsa mot strejkande piloter, läkare eller lokförare och kallar dessa priviligerade grupper som förstör för andra yrkesgrupper. Vad som finns bakom denna trend är ett försök att på ett förrädiskt sätt fånga upp de arbetare som börjat ifrågasätta facket i ”alternativa” fackföreningar. För att på detta sätt undvika att arbetarklassen på samma sätt som under åren efter 1968 självständigt och oberoende för sin kamp. Genom att ställa löntagarna inför två falska alternativ antingen underordning under de socialdemokratiska enhetsfackföreningarna eller isolerade och osolidariska aktioner i regi av spetsfackföreningarna. Att SPD och DGB reagerar på dessa spetsfackföreningar för att försvara sin makt och sina privilegier inom statsapparaten. Förändrar inte huvudfrågan som är att dessa falska alternativ med två typer av fackföreningar är ett vapen för den härskande klassen mot arbetarklassens kamp. Utan är istället ett viktigt sätt för att ge dessa alternativa spetsfackföreningar den nödvändiga trovärdigheten.

Den härskande klassen har med vad som hänt visat att man kan använda organisationer som GDL för sina syften. Men tittar man lite närmare på frågan så ser man att de förstår att den arbetande befolkningen inte ser sig som från varandra isolerade kämpande yrkesgrupper. Det skulle vara en mardröm för de flesta arbetare. Bakom strejken vid järnvägen visar sig en växande känsla av arbetarsolidaritet. Det är detta som är huvudsaken att lokförarna inte stod ensamma, att även annan tågpersonal gick till lokförarfackföreningen, och därigenom bröt yrkesrollerna när man sökte efter ett alternativ till de etablerade fackföreningarna. Det stora stödet för järnvägstrejken inom befolkningen visar just detta. Att arbetarklassen börjar ta första osäkra steg för att finna att de inte är genom fackföreningarna (det spelar ingen roll vilken) utan genom en gemensam solidarisk kamp som kan gå framåt.

Och nu?

Denna utveckling och den där tydligt visade potential till ett motstånd mot kapitalets angrepp kan inte dölja att de kämpande järnvägsarbetarna genom fackets agerande fann sig helt isolerade. De var inte bara isolerade från den stora majoriteten av sina kolleger vid järnvägen, utan avskärmade från andra delar av arbetarklassen i sin kamp. Det gäller nu att ta initiativ för att motverka denna isolering genom ta kontakt med andra järnvägsanställda. Att man inte ser den arbetande befolkningen bara som ”järnvägskunder” som GDL gör, utan som medkämpar, som lönearbetare, att alla har gemensamma intressen. Den spontana sympatin som folk visat med strejken visar att det inte bara är järnvägsarbetarnas sak att kämpa mot hungerlöner och svåra arbetsförhållanden. De härskande har under de senaste veckorna lärt sig frukta järnvägsarbetarnas kamp. Därför för man inte längre fram sin våta dröm om att införa strejkförbud, eftersom man vet att detta bara skulle leda till en ökat fientlighet från arbetarklassen.

För arbetarklassen som helhet gäller det att ta järnvägsarbetarnas stridbarhet som ett steg från en kamp där vi står isolerade från varann, till en gemensam solidarisk kamp.

IKS 16 november

Översatt från tyska IKS online http:de.internationalism.org [72]

Enligt den härskande klassen är kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé. Så när arbetare går ut i strejk, eller i demonstrationer för att försvara sig, eftersom man är trötta på de ständiga attackerna på deras levnadsstandard, beskrivs de ständigt som trångsynta, konservativa, och framför allt själviska ”särintressen” som inte förstår behovet av ”reformer”, som att förlänga arbetslivet med 3 eller 5 år, att vi ska betala för sjukförsäkring utöver det man redan drar från lönen, eller bereda väg för ny teknologi eller nedläggning av hela industrigrenar för att slimma produktionen.

Den senaste raden av klasstrider av arbetare och studenter i Frankrike har presenterats på exakt samma sätt, inte bara i Frankriken utan även internationellt. Den nye presidenten Sarkozy, sägs det, har beslutat sig för att ”ta strid” med fackföreningarna för att kunna genomföra ”reformer” i den franska ekonomin, vilka man länge haft behov av, för att få den att fungera i linje med andra västländer, som redan har gått vidare på den inslagna vägen mot en mer modern, affärsorienterad, ”neoliberal” ekonomisk modell. Sarkozy har särskilt riktat in sig på de ”privilegierade” pensionsförmåner som funnits i vissa nyckelsektorer, som transport, gas och elektricitetsarbetare, med målet att driva igenom ett mer utjämnat och billigare system som ska gälla för alla.

Fackföreningarna har svarat på sitt vanliga, konservativa sätt genom att kalla in sina trupper till försvar för sina invanda privilegier, och när det blivit tal om strejker i kollektivtrafiken, har media piskat upp stämningen och anklagat dem för att hålla miljoner trafikanter som gisslan och på så sätt ytterligare skapat splittring mellan olika delar av den arbetande befolkningen. På den internationella nivån, har denna version av de senaste händelserna i Frankrike gett ytterligare krydda till idén om beroendet hos vissa element i det franska samhället av att strejker och gatudemonstrationer är ytterligare ett bevis för en konservativ nostalgi för barrikader och revolutioner i Frankrike.

Å andra sidan har vi det verkliga händelseförloppet, vad som händer i Frankrike, som vi kan se i artiklar i vår franskspråkiga press och webbsida som vi har översatt här. Den artikel som vi publicerar i detta nummer är ett allmänt ställningstagande till situationen som producerades för ett supplement som distribuerades vid demonstrationer och stormöten som hölls av olika delar av arbetarklassen. Den förkastar påståendet om att arbetare som kämpar mot attackerna mot pensionsöverenskommelserna är ”privilegierade”: tvärtom är deras kamp av betydelse för alla arbetare, eftersom attacken på de ”speciella” pensionssystemen endast är det första steget i en allt mer omfattande attack på alla pensionärer, och alla arbetares levnads- och arbetsvillkor. I själva verket har denna offensiv iscensatts som ett sätt att utså splittring mellan de så kallade ”privilegierade” sektorerna och resten av arbetarklassen. Titeln på artikeln: ”Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens attacker!” – slår tydligt fast vad ett proletärt svar på dessa ynkliga manövrer måste vara.

Artikeln slår även fast att den verkliga konflikt som äger rum i Frankrike inte står mellan Sarkozys regering och fackföreningarna, utan mellan borgarklass och proletariat; och att fackföreningarna långt ifrån försvarar arbetarklassens intressen, utan utgör en del av borgarklassens strategi för att splittra och kontrollera den. Genom att man spelar på skillnader mellan olika fackförbund, och på så sätt hålla arbetare i olika branscher separerade ”på golvet”, och underminera möjligheten för arbetare att diskutera och ta beslut genom sina egna stormöten, ger artikeln konkreta exempel på hur fackföreningarna är motståndare till arbetarnas kamp.

Samtidigt visar artikeln att trots alla strateger från regeringens och fackföreningarnas sida, börjar frön av arbetarklassens enhet långsamt att gro, och skjuter iväg små men viktiga skott: uppkomsten av små grupper av arbetare och studenter som utmanar fackföreningarnas och vänsterns auktoritet, öppnandet av stormötena för arbetare från olika sektorer, en ökad mottaglighet för revolutionärers idéer…

För tillfället verkar det som om dynamiken i klassrörelsen i Frankrike har försvagats. Fokus har för tillfället skiftats, när vi ser utbrott av ilska och våldsaktioner i Paris ”banlieux” (förorter,ö.a.) efter mordet på två tonåringar med invandrarbakgrund, vilka dog i en kollision med en polisbil, där poliserna anklagas för att ha smitit och lämnat pojkarna att dö. Liksom vid den landsomfattande explosionen av upplopp 2005, uttrycker dessa upplopp den djupa vreden och frustrationen hos en särskilt förtryckt del av proletariatet, men de former och metoder man använder – slumpmässigt våld som inte bara riktas mot tydliga symboler för den statliga repressionen som polisstationer utan också bussar, skolor och andra offentliga byggnader – erbjuder den inget som helst perspektiv av att bygga en klassenhet genom självorganisering i stormöten, diskussion mellan olika grupper av arbetare, antagandet av gemensamma krav, kort sagt alla de element som vi har börjat se i den senaste strejkrörelsen. Problemet som arbetarklassen ställs inför idag är hur vi kan kanalisera ilskan i förorterna till ett försök att bygga en ny klassenhet som kan konfrontera kapitalet och dess stat.

Amos 2007-12 -01.

I namn av ett ”rättvisare samhälle” har Sarkozy och hans miljardärspolare fräckheten försöka få oss att acceptera nedskärningarna och förändringarna av de ”särskilda pensionsförmånerna” och få alla att arbeta i 40 år för sin pension.

Vad järnvägsarbetarna, de tunnelbaneanställda, gas- och elektricitetsarbetarna krävde, uttrycktes klart vid deras stormöten: de vill inte ha några ”privilegier”, de vill att alla bara ska behöva arbeta 37 år!

Om denna attack på de ”särskilda pensionsförmånerna” nu går igenom, så vet arbetarna mycket väl att i morgon kan staten tvinga oss att betala 41 och sedan 42 års pensionsavgifter för att få en full pension – kanske ännu mer, som i Italien (som snart kommer att gå över till ett system med pensionering vid 65 år) eller till och med 67 år, som i Tyskland och Danmark.

På universiteten, har regeringen under sommaren tyst genomfört (med hjälp av UNEF, den franska studentfackföreningen, och socialistpartiet) en lag som kommer att öppna dörren för en uppdelning i ett ”A”- och ”B-lag” för universiteten: å ena sidan några få ”topp universitet” reserverade för de bästa och mest välbärgade studenterna, och å andra sidan en massa undermåliga som kommer att förbereda den stora delen av ungdomen, de som kommer från en fattigare bakgrund, för en framtida tillvaro som arbetslösa eller tillfälliganställda.

I den offentliga sektorn förbereder regeringen sig för att skära ned 300 000 arbeten från idag fram till 2012, vid en tidpunkt när lärare redan nu ställs inför överfyllda klassrum och en allt större mängd statsanställda tvingas utföra allt fler uppgifter och arbeta längre arbetsdagar.

I den privata sektorn är nedskärningar och avskedanden numer vardagsmat, samtidigt som Sarkozyregeringen börjar reformera arbetsrätten, där nyckelordet är ”flexi-security”, vilket kommer att göra det ännu enklare för arbetsgivarna att ställa oss på gatan.

Den 1 januari 2008 kommer vi att vara tvungna betala mer till sjukförsäkringen, vilket kommer samtidigt med en höjning av kostnader för läkemedel och recept, höjda sjukhusavgifter (något som genomförts av den f d ministern Ralite, medlem i det franska kommunistpartiet), en avgift på 90 Euro för operationer, etc.

Sarkozy säger åt oss att ”arbeta mer och tjäna mer”. I verkligheten vill man få oss att arbeta mer och tjäna mindre. Det drastiska fallet i köpkraft äger rum samtidigt som man höjer priserna på livsmedel kraftfullt: mejeriprodukter, bröd, potatis, frukt, grönsaker, kött…

Samtidigt ökar hyrorna: allt fler proletärer lever idag i osäkra eller ohälsosamma bostäder.

Allt fler proletärer, även de med arbete, sjunker allt djupare ned i fattigdomen, och klarar inte av en anständig kosthållning, bostad eller sjukhusvård. Ändå säger man till oss: ”än är det inte över!”. Den framtid som man har i beredskap åt oss, de attacker man lovar oss är än värre. Detta beror på att den franska borgarklassen försöker hålla jämna steg med sina rivaler i andra länder. I och med fördjupningen av den kapitalistiska krisen och den allt mer hårdnande konkurrensen på världsmarknaden, så måste du kunna ”konkurrera”. Detta innebär att man ökar attackerna på arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor.

Det enda sättet att stå emot attackerna är att utveckla kampen

Den ilska och det missnöje som idag kommer till uttryck på gatorna och arbetsplatserna kan bara bli allt mer spritt eftersom arbetare överallt ställs inför behovet att svara på samma attacker.

Sedan 2003 har arbetarklassen (som, enligt borgarklassen är ”en föråldrad idé”) visat sin vilja till kamp, mot attackerna på pensionerna 2003 i Frankrike och Österrike, mot reformerna av sjukvårdssystemet, mot nedläggningarna på varven i Galicien i Spanien 2006 eller i bilindustrin förra våren. Idag kämpar deras klassbröder på de tyska järnvägarna för löneförhöjningar. I alla dessa strider, från Chile till Peru, från textilarbetarna i Egypten till byggnadsarbetare i Dubai, ser vi hur en djup känsla av klassolidaritet börjar utveckla sig, vilken allt mer tvingar fram en spridning av kampen, mot en gemensam utsugning. Samma klassolidaritet visade sig i studentrörelsen mot CPE våren 2006 och utgör hjärtat i rörelsen idag. Det är detta som borgarklassen fruktar mest av allt.

Fackföreningarna splittrar och saboterar arbetarklassens svar

Att man först och främst attackerar de särskilda pensionsförmånerna i vissa sektorer, som kollektivtrafiken (SNCF, RATP) och energisektorn (EDF, GDF) kommer bara att innebära små besparingar för staten. Detta är ett rent strategiskt val av den franska borgarklassen, som syftar till att splittra upp arbetarklassen.

Vänstern och fackföreningarna är i grunden helt överens med regeringen. De har alltid fört fram behovet av ”reformer”, särskilt när det gäller pensionerna. Dessutom var det den förre socialistiska premiärministern Ricard som, i början av 1980-talet, producerade den ”vitbok” om pensionerna, som fungerade som mall för alla attacker som sedan utfördes av de följande höger- och vänsterregeringarna. Den kritik som idag riktas från vänsterhåll och fackföreningarna rör sig bara om formen: de beslutades inte ”demokratiskt”, de har inte föregåtts av tillräckligt ”samråd”. Vad som nu sker när vänstern tillfälligt är ute ur spelet, är att den huvudsakliga rollen att kontrollera arbetarklassen har fallit på fackföreningarna. De senare har delat upp jobbet med regeringen, och sinsemellan, på alla nivåer, för att splittra och sabotera arbetarnas svar. Borgarklassen måste framför allt isolera arbetarna i den offentliga sektorn och skära av dem från arbetarklassen som helhet.

Med detta i åtanke har den härskande klassen mobiliserat hela massmedia för att diskreditera strejken och föra fram idén att andra arbetare har tagits som gisslan av en egoistisk minoritet av privilegierade arbetare, som drar maximal fördel av att den sektor som huvudsakligen berörs av de ”särskilda pensionsförmånerna” är kollektivtrafiken. Man räknar med en lång, impopulär strejk i kollektivtrafiken, särskilt vid SNCF (traditionellt den mest kampvilliga sektorn under strejkerna vintern 1986-87 och 1995) för att kunna ställa ”trafikanterna” mot de strejkande arbetarna.

Varje fackförening har spelat sin roll i splittringen och isoleringen av kampen:

• FGAAC (den lilla lokförarfackföreningen som bara representerar 3% av arbetarna på SNCF men 30% av lokförarna), som efter att ha utlyst en ”förnyelsebar strejk” den 18 oktober tillsammans med fackföreningarna SUD och FO, på själva dagen för demonstrationen kallade till förhandlingar med regeringen för att utarbeta en ”kompromiss” och en särskild ställning för lokförarna, och manade till återgång till arbetet på morgonen. På detta sätt tog man på sig rollen som den ”verkliga förrädaren”;

• CFDT (en fackförening med anknytning till socialistpartiet) uppmanade bara järnvägsarbetarna att strejka och demonstrera på denna dag, för att inte ”blanda ihop alla problem och alla krav” för att citera deras generalsekreterare Chereque; efteråt, i linje med denna taktik, skyndade man sig att suspendera strejken på SCNF och en återgång till arbetet i övriga sektorer, så snart regeringen deklarerade sin vilja att öppna upp förhandlingar företag för företag;

• CGT, den största fackföreningen (kopplad till kommunistpartiet) spelade en avgörande roll i den manöver som ledde till att man högg arbetarna i ryggen. Man begränsade sig till en 24-timmarsstrejk de 18 oktober (samtidigt som man lät de regionala fackföreningarna ta ”initiativ” för att förlänga strejken). Sedan tog man initiativ till att utlysa en ny järnvägstrejk, denna gång ”förnyelsebar”, från den 13 november och samlade andra sektorer och fackföreningar bakom detta förslag. Den 10 november föreslog CGT:s generalsekreterare Thibault regeringen att påbörja en ”trepartsförhandling” (regeringen, arbetsgivare och fackföreningar) om de speciella pensionsvillkoren (vilket endast var en bluff eftersom det är regeringen som beslutar om sin politik gentemot direktörerna för de statliga företagen); två dagar senare, den 12, kvällen innan strejken, så tog man ett nytt initiativ: att föreslå trepartsförhandlingar igen, men denna gång företag för företag. Här trodde man att arbetarna var idioter, eftersom det var precis på detta sätt som regeringen ursprungligen försökte genomföra sina reformer, genom att dela upp förhandlingarna företag för företag, fall för fall. Denna kovändning provocerade fram ilskna reaktioner på stormötena, vilket tvingade ”gräsrotsfacket” att föreslå att strejkrörelsen fortsatte;

• FO och SUD (en fackförening som styrs det trotskistiska Ligue Communiste Revolutionaire som leds av Olivier Besancourt), som hade försökt hålla strejken igång bland en minoritet av arbetare flera dagar efter den 18 oktober, fortsatte att bjuda över varandra för att framstå som mest radikala, och uppmanade arbetarna att fortsätta en förnyelsebar strejk fram till den gemensamma fackföreningsstrejken den 20 november, samtidigt som man uppmanade arbetarna att utföra kommandoaktioner, som att blockera järnvägsspåren, istället för att försöka sprida strejken till andra sektorer;

• En ledare för UNSA, också föresprkare för den förnyelsebara strejken, deklarerade att demonstrationerna skulle vara åtskilda och att järnvägsarbetarna inte skulle demonstrera sida vid sida med statstjänstemännen eftersom man ”inte förde fram samma krav”.

Under denna period lyckades även alla fackföreningar att få till en tyst återgång till arbetet vid EDF och GDF. Onsdagen den 21, strax efter demonstrationen, förhandlade de sex fackförbunden om järnvägsarbetarnas framtid med en plattform av specifika krav.

För att kunna kämpa effektivt kan vi bara räkna med oss själva!

Trots regeringens önskan att krossa arbetarnas motstånd, trots de mång juridiska turerna som syftade till att tvinga fram en återgång till arbetet, trots fackföreningarnas medhjälp och deras sabotage, så har inte bara arbetarnas ilska och kampvilja kvarstått, utan vi har också sett en ökande förståelse av behovet att förena de olika kamperna. I Rouen, exempelvis, den 17 november, tog studenterna vid Mont-Saint-Aignan-fakulteten initiativ till att söka upp strejkande järnvägsarbetare, åt tillsammans med dem och deltog i deras stormöte, lliksom i en ”aktion för fri passage” vid vägtullarna på motorvägen. Steg för steg ser vi fröet till en idé om behovet av en massiv och förenad kamp i hela arbetarklassen mot den ofrånkomliga ökningen av regeringens attacker. För att detta ska kunna bli en realitet, måste arbetarna dra lärdom av fackföreningarnas sabotage. För att kunna kämpa effektivt, och sprida kampen, kan man bara räkna med sin egen kraft. Det finns inget annat val än att ta kommandot över den egna kampen avslöja alla fällor och uppsplittrande manövrar från fackföreningarnas sida.

Mer än någonsin beror framtiden på utvecklingen av klasskampen.

Wim 2007-11-18

För arbetare och så kallat ”vanligt folk” har det blivit en närmast surrealistisk upplevelse att läsa i massmedia vad som händer med Sveriges ekonomi. Det har blivit en i det närmaste oskriven lag att så fort man nämner den ekonomiska situationen i Sverige så inleder man alltid med att tala om för oss vilka goda tider det är och hur bra vi har det. Trots att detta för de flesta människor står i skarp motsättning till hur man upplever sin vardag.

Det är inte bara ett uttryck för den härskande klassens fullständiga cynism, även om detta naturligtvis är en del av förklaringen. Det finns flera exempel på hur man från de härskandes sida på ett cyniskt sätt använder detta snack om goda tider för att motivera fortsatta attacker inom den sociala sektorn. Attacker som gör livet till ett rent helvete för det utsatta grupperna i samhället. För att ta ett exempel som på ett väldigt tydligt sätt visar den bottenlösa cynismen hos de styrande skulle vi vilja peka på den förklaring som det moderata socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson gav till:

”Svenska kyrkans larm om att Stockholms fattiga skickas vidare från socialen till kyrkan.

• Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det, säger Cecilia Mattson, diakon i Hässelby” DN 14/12. 07

• ”Det är en smygande förändring. Man skär ned på det som inte finns, på dem som inget har. Försörjningstödet går inte att leva på”. Enligt diakon Karin Hägglund i DN 14/12. 07.

Är att:

”Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. .. Det finns inga belägg i statistiken för att fler personer skulle få avslag från socialtjänsten”

DN 15/12 07

Denna cynism är naturligtvis inte bara något som finns hos nuvarande högerregeringen, även om de är de som tydligast uttrycker den. Denna attityd är ett uttryck för den arbetsdelning som finns mellan höger och vänster inom borgarklassen. Där det är lättare för en högerregering att med bibehållen trovärdighet att drastiskt skära ned i välfärdstaten, än vad det skulle vara för en socialdemokratisk regering. Trots dessa olika politiska roller är alla delar av borgarklassens politiska apparat från höger till vänster lika fokuserade på att försvara det svenska nationella kapitalets konkurrenskraft.

Den fråga som vi som arbetare måste ställa oss är varför sker dessa attacker nu? Är det som sossarna och vänstern säger att: ”beror att det svenska folket gjorde det stora misstaget att rösta fram en högerregering”. Eller!? Finns det en annan förklaring? Visst gör det för hur skulle vi annars kunna förklara att dessa attacker på arbetarklassens levnadsstandard inte bara är något som sker i Sverige. Runtom i världen ser vi allt kraftigare attacker på arbetarklassens levnadsstandard vare sig de styrs av en högerregering som i Sverige och Frankrike eller sosseregeringar som i Storbritannien eller Spanien. Att detta alltså är en utveckling som sker över hela världen. För att återvända till situationen i Sverige kan vi se hur delar av den härskande klassen i form av högerregeringen använt sig av allt fagert tal om goda tider för att försöka vagga in oss i en falsk känsla av välstånd och trygghet. Samtidigt som facket och sossarna försökt få oss att tro att det bästa sättet som arbetarklassen kan försvara sig mot detta är att delta deras protestdemonstrationer under tiden som vi väntar på att få rösta bort dem i nästa val. LO:s fackeltåg genom Stockholm i mitten på December är en tydlig illustration på en sådan symbolisk aktion.

En ny recession hotar

Det blir allt tydligare att den uppgång vi sett för världsekonomin de senaste åren hotas av den ökande finansiella instabilitet som utvecklats det senaste året. Så länge det var möjligt försökte den härskande klassen och dess media tona ned betydelsen av dessa tecken på en ny recession. Först sa man att den bolånekris som drabbat framförallt USA, bara var en tillfällig kris som bara skulle leda en nedgång för begränsade delar av den amerikanska ekonomin. När detta inte längre höll tvingades man erkänna att detta var ett verkligt problem, men att den ”urstarka” svenska konjunkturen skulle klara sig undan en nedgång. Efter en höst med ökande oro på börsen där aktier som Ericsson rasat kraftigt och värdet för Stockholmsbörsen för 2007 ligger på minus börjar nu alltfler öppet tala om risken för en recession.

”Börsen påverkas starkt och svenskarnas bostadslån kostar lite mer till följd av krisen. Viktigast är ändå att en djup nedgång i omvärlden skulle drabba exporten, vilket så fall slår hårt mot Sveriges ekonomi.”

(DN 14/12 07)

Det som är viktigt för oss arbetare att förstå med denna utveckling, är att Sverige inte på något sätt är undantaget från den alltmer öppna ekonomiska kris som hotar världen. Detta kan verka självklart, men är trots allt en väldigt viktig fråga. Eftersom den så tydligt visar vad som är framtidsperspektivet för kapitalismen. Samtidigt som alla delar av den härskande klassens politiska apparat från dess högerregering till vänstern, facket och sossarna gör sitt bästa för att förhindra att arbetarklassen blir medveten om den verkliga naturen hos den globala kapitalistiska krisen.

Att se alvaret i den nuvarande situationen med hotet om en global ekonomisk nedgång som är den djupaste sedan 30 talet. Enligt Bill Gross som är investeringschef på Pimco världens största aktiefond:

”USA har inte stått inför en nedgång som denna sedan den stora depressionen på 30 talet. Nedgången på bostadsmarknaden och ökningen av hushållens skulder kommer att ha en negativ effekt på konsumtionen och framtida attityder till lån, vilket skulle kunna leda till nära noll vad det gäller ekonomisk tillväxt.”

De internationella konsekvenserna av detta är enligt den förre amerikanske finansministern Lawrence Summers;

”När bolånekrisen drabbade USA september 2007 var skadeverkningarna begränsade till USA. Men nu är det troligt att de sprider till andra länder, och drar ned världsekonomin likväl som den amerikanska ekonomin”

(Dessa citat kommer World Revolution nr 310)

Det är endast om vi sätter utvecklingen i Sverige inom denna ram som det är möjligt att se vad som är perspektivet för oss arbetare. För att förstå att de nuvarande attackerna som genomförs med stor brutalitet, inte är någon tillfällighet på grund av att Sverige tyvärr drabbats av en högerregering. Utan att de är ett direkt resultat av att den mördande konkurrensen på en övermättat världsmarknad som tvingar alla nationella kapital att brutalt skära ned på kostnaderna.

Att det inte bara är högern som är beredd att låta arbetarklassen på detta sätt bära kostnaderna för den kapitalistiska krisen, visar det sätt som den socialdemokratiska regeringen under finanskrisen på 90 talet attackerade arbetarklassen levnadsvillkor.

Vad är alternativet detta till detta barbari?

Samtidigt som det står alltmer klart att vad det kapitalistiska systemet har att erbjuda oss bara är en ökad exploatering av både människa och natur. Den patetiska miljökonferensen på Bali visar väldigt tydligt att de kapitalistiska makterna i världen inte på något sätt är kapabla att göra något åt den miljökatastrof som rovdriften hos dess ekonomiska system gett upphov till.

Den enda kraft i samhället som har ett verkligt alternativ till detta barbari är arbetarklassen. Genom sin revolutionära kamp har den visat att den är den enda kraften i samhället som kan störta det kapitalistiska barbariet över ända. Även om detta naturligtvis inte är något omedelbart perspektiv är det ändå väldigt viktigt att peka på den utveckling av arbetarklassens kamp som sker nu. Under de senaste åren har vi sett hur arbetare över hela världen återigen börjat ta upp kampen som till exempel i Bangla Desh, Egypten, Frankrike, Tyskland och även här i Sverige.

Det som är viktigt med dessa strejker är att de visar samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. De visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet. Detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord, att marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle.

Kurt O 30 december, 2007

Sedan den 21 april har 2500 av 3500 varslade sjuksköterskor befunnit sig i strejk över hela Sverige. Borgarklassens media har fokuserat på ”risker” för sjukvården när akutmottagningar stängs och patienter flyttas till andra sjukhus. En nämnd ska avgöra om vissa strejkåtgärder är ”samhällsfarliga” och därför ska förbjudas. Kommunalarbetarförbundet, som organiserar undersköterskorna, har kritiserat sjuksköterskefacket för att deras lönekrav ”tvingar fram kompensation från andra grupper”. Strejken har föregåtts av olika inslag om hur vissa sjuksköterskor får nästa samma lön som en undersköterska trots att sjuksköterskorna ”har en akademisk examen”.

En ”lång och lågintensiv strejk”?

Sjuksköterskornas strejk är oundviklig. Under flera år har man sett sina löner försämrats, i vissa fall (något som lyfts fram i olika media) har en undersköterska haft nästan samma lön som en sjuksköterska efter skatt. Man har därför gått ut i strejk för ett ”orealistiskt bud” på 15% löneökning under de närmaste åren. Akutmottagningar stängs olika veckodagar. Planerade operationer ställs in. Tidningsrubriker talar nu om att ”tusentals” patienter inte kan opereras på grund av strejken. Från att från början ha fått stöd från resten av befolkningen (i Dagens Nyheter nämnde man i fredags att 85% av befolkningen stöder strejken efter en vecka) riskerar strejken nu att bli allt mer impopulär, vilket är precis vad borgarklassen och dess representanter i arbetsgivarorganisationen SKL vill. Man kan visserligen utmåla enskilda personer i denna arbetsgivarorganisation som särskilt ondskefulla, men sanningen är, att inte ens Vårdförbundet hade för avsikt att gå ut i strejk, innan dess medlemmar tvingade dem till strejkåtgärder på dess kongress. Man hade redan beslutat sig för att gå med på avtalet, men eftersom detta var så impopulärt bland medlemmarna var man i ledningen tvungna att backa.

Det är därför som denna strejk är så iscensatt, där man strejkar på ”rullande schema” och ber om ursäkt för att enskilda patienter drabbas. Risken är uppenbar, att man vill få till en ”lång och lågintensiv” strejk, som blir allt mer impopulär, det vill säga en klassisk, isolerad nederlagsstrejk, där man får backa när det gäller lönekraven och gå tillbaka till en än mer överlastad arbetssituation.

Samtidigt har man lyckats splittra upp sjuksköterskorna från andra offentliganställda på sjukhusen – och vem tjänar på det? Ja, inte sjuksköterskorna i alla fall.

På samma gång har vi sett hur offentliganställda från flera yrkesgrupper nu mobiliserar sig i Danmark, mot nedskärningar av den offentliga sektorn, mot låga löner och försämrade arbetsvillkor. Detta äger rum några mil från Skåne, där man som bäst håller på att hamra in budskapet att sjuksköterskorna genom sin strejk håller på att ta livet av tusentals patienter.

Varför gör inte sjuksköterskorna i Sverige samma sak – söker en aktiv solidaritet med andra grupper inom den offentliga sektorn?

Sjuksköterskor är lika mycket arbetare som andra offentliganställda!

Sjuksköterskefackets kampanjer har riktat in sig på att ”utbildning måste löna sig” när man har jämför hur lite en sjuksköterska har fått i lön jämfört med en undersköterska. Vårdförbundet betonar att sjuksköterskorna har en akademisk examen, jovisst, men det är flera andra akademiska yrken som har usla löner. Ju mer avancerat samhället blir, desto högre krav på utbildning ställs på arbetskraften, men den är lika fullt en del av arbetarklassen ändå.

Nedmonteringen av den offentliga sektorn har ägt rum sedan 90-talets början, snart 20 år. Under den tiden har det blivit allt mer tydligt att alla yrkesgrupper på sjukhusen och i den offentliga vården fått en allt mer pressad arbetssituation, där riskerna för patienterna blir allt större – utan en strejk. Man började med att avskaffa sjukvårdsbiträdena längst ned i hierarkin på sjukhusen, snart är det väl undersköterskornas tur. Arbetsbördan för sjuksköterskor och läkare ökar hela tiden, allt mer arbetsuppgifter läggs dessa grupper – helt enkelt en ökad utsugning.

Grupper som tidigare aldrig hade varit ute i strejk, som läkarna i Tyskland 2005, och nu 2008, har de senaste åren tagit kamp mot försämrade arbetsvillkor. Allt fler grupper, som tidigare hade särskilda yrkestraditioner och -privilegier (som läkare och sjuksköterskor) har börjat inse att man verkligen är en del av arbetarklassen i den offentliga sektorn, och att det enda sättet att nå förbättringar är att göra gemensam sak med andra grupper arbetare, istället för att isolera sig från dem.

Massiva manifestationer över hela Europa

Det är inte bara i Danmark som vi ser manifestationer av offentliganställda arbetare. I Tyskland har läkare och sjuksköterskor gjort gemensam sak med andra arbetare i kollektivtrafiken och andra delar av den offentliga sektorn och krävt löneökningar på 12% som kompensation för de försämringar som tidigare avtal inneburit. Allt fler länder ser massiva mobiliseringar av offentligt anställda arbetare. I Storbritannien strejkade 250 000 lärare den 24 april mot regeringens senaste lönebud. Samtidigt som staten i olika europeiska länder skjuter till miljarder till olika banker för att dämpa effekterna av krisen i det finansiella systemen efter den amerikanska bolånekrisen, får arbetare veta att det inte finns utrymme för löneökningar, att deras lönekrav är ”orealistiska”.

Därför måste de strejkande sjuksköterskorna i Sverige lyfta blicken från sin egen yrkesgrupp, från den nederlagsstrejk som facket tagit ut för att strejka musten ur dem , och försöka söka solidaritet aktivt från andra yrkesgrupper, inte bara på sjukhusen utan inom hela den offentliga sektorn! Vi har sedan flera år sett hur missnöjet växer, bland lokaltrafikens personal, på sjukhusen och på skolorna. Det är dags att komma ut i gemensamma aktioner – exemplen från andra europeiska länder visar, att det enda sättet som man kan nå resultat i kampen på, är genom en gemensam aktion tillsammans med andra arbetargrupper, inte genom att strejka isolerat i en yrkesgrupp!

Idag, när storföretagen varslar om massuppsägningar i flera av de stora svenska företagen, när allt fler ekonomiska bedömare börjar tala om lågkonjunktur, kommer allt fler krav på en anständig lön att verka ”orealistiska” i kapitalisternas ögon. Fackets och kapitalisternas sedvanliga fraser om att återhållsamhet idag gör att man lättare behåller jobben ekar allt mer ihåligt och hånfullt för de arbetare som idag varslas om uppsägningar över hela landet.

I detta läge måste arbetarklassen försvara sig. Det är detta som sjuksköterskorna försöker göra, trots de hinder för kampen som facket och staten försöker sätta upp.

Visst, vi är ”orealistiska” när vi kräver en lön som det går att leva på. Och vi är ”samhällsfarliga” också, eftersom vi utgör en kraft som kan åstadkomma en verklig förändring av samhället, genom att störta det kapitalistiska systemet. Men det är bara genom en gemensam kamp, över alla yrkes- och nationsgränser, som vi kan uppnå detta.

Internationell Revolution 2008.04.27

Direkt efter det att den amerikanska centralbanken dragit in investmentbanken JP Morgan Chase i en akut räddningsplan för att rädda en annan stor investmentbank, Bear Stearns, upplevde den brittiske premiärmninstern Gordon Brown ett behov att lugna det brittiska folket med en artikel i The Sun (19/3-08). Han skrev att

"När en mäktig bank i USA måste räddas över ett veckoslut och aktiemarknaderna över hela världen förlorat flera miljarder dollar, kan jag förstå att människor är oroliga för framtiden."

Han är förvisso medveten om att det är en längre tids utveckling av ekonomin som gjort människor oroliga.

"Det brittiska folket vet att det kommer att bli ett tufft år. De känner av detta när de handlar eller betalar sina bränsleräkningar”.

Ja, detta är långtifrån den sedvanliga propagandan om ett decennium av välstånd under Labourregeringen, och människor vet att den verkliga inflationen när det gäller basvaror som livsmedel eller energi som gas eller elektricitet är långt högre än de officiella siffrorna. På samma sätt som man vet att arbetslösheten i verkligheten ligger tre till fyra gånger än vad regeringens officiella statistik visar. Ta till exempel de högre oljepriserna. Dessa drabbar inte bara den enskilde bilisten utan det påverkar även priset på alla varor som transporteras med diesel- eller bensindrivna lastfordon. Anledningen till att människor är oroliga är att man faktiskt märker hur priserna går upp samtidigt som välfärden skärs ned och jobben blir alltmer osäkra.

Detta är naturligtvis inte bara något brittiskt eller amerikanskt fenomen; även här i Sverige har sett hur priserna stigit kraftigt.

Premiärministern försöker vara en lugnande röst genom att säga de beslut som hans regering tagit ”innebär att vi möter denna period av finansiell oro bättre rustade än andra stora ekonomier”. Detta är nästan exakt samma ord som denne svenske finansministern Anders Borg använde när han presenterade regeringens vårbudget. Men detta sätt, på vilket våra politiker över hela världen försöker lugna oss – genom att säga att tack vare deras visa beslut så är vår ekonomi bättre rustad än grannarnas – går inte ihop med det faktum att vi lever i en global ekonomi där de olika nationella ekonomierna är sammanlänkade. Man kan inte förstå kollapsen av stora banker som Northern Rock i Storbritannien eller Bear Stearns i USA utan sätta dem och kreditkrisen inom ramen för en kris för hela världsekonomin. Recession i USA påverkar hela världen. I Japan till exempel så är en återhämtning av ekonomin beroende om man kan exportera till USA, vilket inte kommer att hända om om dollarn fortsätter att rasa i värde. Samtidigt som det amerikanska folket redan är kraftigt skuldsatt och får det allt svårare att betala sina bostadslån.

Glöm allt snack om en ”period av en global finansiell osäkerhet”: vad vi ser nu är konvulsionerna hos ett ekonomiskt system i en permanent kris, och kapitalismen kan endast köpa tillfälliga perioder av ”hälsa” genom att genomföra åtgärder som en ökad skuldsättning som i slutändan endast kan leda till ännu värre kriser.

Den amerikanska recessionen: inte en fråga ”om”, utan ”hur djup” den kommer att bli

Den stora frågan i amerikanska medier har varit om ekonomin befinner sig i en recession. NBER (The National Bureau of Economic Reasearch) som är en respekterad grupp av ekonomer som svarar på denna typ av frågor, men endast efter att den har period av minskad ekonomisk aktivitet som bevismaterial att studera. Andra ekonomer är beredda att acceptera att det är en recession, men ofta bara för att minimera dess betydelse. Till exempel pekar en del på recessionerna 1991 och 2001 (när it-bubblan sprack) och säger att även om nivån på förlorade arbetstillfällen låg på runt 250 000 i månaden så varade de bara i 8 månader.

Den nyligen publicerade amerikanska arbetslöshetsstatistiken verkar visa att det utan tvekan är en recession. Den visar att 80 000 jobb försvunnit varje månad under de senaste tre månaderna. Det största raset sedan 2003. 2,6 miljoner jobb har försvunnit inom tillverkningsindustrin under de senaste två åren. Den ansedda tidningen The New York Times skrev den 8 april att:

”Ekonomin lider av effekterna av kollapsen på bostadsmarknaden, strypta krediter och ett finansiellt system i olag. Detta har lett till att företag och privatpersoner ligger lågt, vilket lett till minskad handel och minskade investeringar och färre nyanställningar. Dessa faktorer försvagar i sin tur ekonomin i något som utvecklats till en ond spiral”

Den amerikanska centralbankens förre ordförande Alan Greenspan har ett längre perspektiv:

”Den nuvarande finansiella krisen i USA kommer i efterhand förmodligen att bedömas som den djupaste sedan andra världskriget.”

I själva verket tittar den härskande klassen tillbaka på börskraschen 1929 och depressionen på trettiotalet för erfarenheter som kan användas idag

Till exempel har den amerikanska centralbanken (fed) tvingats använda speciallagar från trettiotalet för att genomföra räddningsaktionen av Bear Stearns. Ett annat exempel är den av den amerikanske finansministern Harry Paulsson framlagda utredningen om en översyn av regleringen av den finansiella sektorn, den översynen sedan trettiotalet, som hälsades som ett svar på strypningen av krediterna och oron på finansmarknaderna. Paulsson har sagt att den inte var ett svar på den omedelbara situationen, utan en längre tids behov av korrigering av bestämmelserna för finansmarknaderna. De aktuella åtgärderna ger centralbanken långtgående befogenheter, och man skapar av en ny institution som skall ta över ansvaret från de nuvarande fem organ som reglerar bankväsendet. Detta, tillsammans med andra aspekter av förslaget, innebär en ytterligare förstärkning av det statliga ingripandet i ekonomin. Staten är den enda kraften under kapitalismen som kan förhindra att man förlorar kontrollen över ekonomin.

Med Bear Stearns, till exempel, så var det inte första gången fed tvingade en bank att gå samman med annan bank. För några månader sedan gick Bank of America Corp med på att köpa Countrywide Financial Corp som är störst i USA på bostadslån efter påtryckningar från fed. Problemet med denna politik är att många banker redan har egna kreditproblem och att banker redan är inblandade i olika övertaganden. Europeiska banker har motstått frestelsen att dras in, där en bankman beskriver processen som att ”försöka fånga en roterande motorsåg i fritt fall”. Det är därför som det i slutändan blir de amerikanska skattebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de tusentals Bear Stearns anställda som förlorade sina jobb.

Den nuvarande krisen kommer inte att vara begränsad till den finansiella sektorn, utan kommer att spridas till resten av ekonomin. Detta kommer att påverka handel, löner och jobb inte bara i USA utan över hela världen. USA liksom i Storbritannien och Sverige så visas inte den verkliga nivån på arbetslösheten och inflationen i den officiella statistiken. Hursomhelst finns det en del statistik som på visar ett dramatiskt sätt hur den amerikanska arbetarklassen redan drabbats av krisen i den kapitalistiska ekonomin utöver återtagna hus, arbetslöshet och höjda priser. Som New York Times beskriver situationen:

”På grund av en plågsam mix av avskedanden och höjda mat och bränslekostnader kommer antalet amerikaner som får matkuponger nå 28 miljoner under det kommande året. Detta är den högsta nivån sedan man började med dessa understödsprogram på 60-talet”

(New York Times 31/3 08)

Denna prognos kommer från en officiell källa: Kongressens budgetavdelning. Vad som inte är känt är hur stor andel av USA:s fattiga som tar del av det stöd de har rätt till, som uppgår till som mest 3 dollar per person och dag. Den nuvarande definitionen på fattigdom i USA är 21 500 dollar per år för en familj på fyra personer.

Kopplingen mellan den ekonomiska krisen och klasskampen

På en internationell nivå har den ekonomiska krisen tagit ett kvalitativt kliv. Efter år av lögner om oöverträffad tillväxt tvingas nu den härskande klassen att medge att det är en kris. Den enda möjligheten som finns för kapitalismen är statligt ingripande i ekonomin och en ökad skuldsättning. Vi kan naturligtvis inte förutsäga in i minsta detalj vad som framför oss, men vi ser vad som hotas. Vi ser ett ökat inflationstryck som inte fanns på trettiotalet. Detta har lett till dramatiska matprishöjningar som gjort att alltfler fattiga människor inte längre har råd att köpa den mat de behöver. Vi ser ett hot av kollaps för hela sektorer i vissa svagare ekonomier. Även om de olika staternas borgarklass kan samarbeta på vissa nivåer, så år alla länder konkurrenter med alla andra och kommer inte att komma till undsättning för att rädda sina rivalers kristyngda företag.

Den ökande samtidigheten hos den ekonomiska krisen internationellt innebär att detkommer att bli allt svårare för kapitalets propagandister att peka på potentiella lokomotiv som skulle kunna dra resten av världen ur krisen. Redan nu ser vi svagheterna hos de ekonomiska miraklen Kina och Indien.

Vi ser nu hur arbetarklassen tar upp kampen som ett svar på liknade attacker på dess levnadsstandard i flera länder. Eftersom den ekonomiska krisen allt mer visar, att alla ekonomier hänger ihop, finns det ökande möjligheter att arbetare i olika länder kan se sina gemensamma internationella intressen och inse att kapitalismen inte kan uppfylla ens deras mest grundläggande behov. Arbetarklassen tvingas alltmer att kämpa för sin överlevnad mot effekterna av den kapitalistiska krisen.

Nyligen har det ägt rum betydelsefulla uttryck för klasskamp Tyskland (se artikeln ”Arbetarkampen i Tyskland” i detta nr av IR) framförallt i förhållande till löneförhandlingarna, som i många fall, exempelvis vid lokaltrafiken i Berlin, handlat om direkta attacker på arbetarnas reallöner och arbetsvillkor. Samtidigt ser vi en strejkvåg i Grekland mot försämringar av pensionerna. För närvarande gör den härskande klassens media sitt bästa för att tysta ned den sortens nyheter. För att kunna utveckla sin kamp kommer arbetarklassen att behöva bli medveten inte bara om kapitalismens bankrutt, utan även om behovet av ett förenat, internationellt svar från hela arbetarklassen på detta omänskliga system.

Car/Kurt

(bearbetning av en artikel från World Revolution nr 313)

De senaste 5 åren har inneburit en internationell utveckling av klasskampen. Denna kamp har ägt rum som en reaktion på den brutala utvecklingen av den kapitalistiska krisen och den dramatiska försämring av levnads- och arbetsvillkor som den lett till i hela världen. I och med det nya steg i utvecklingen av krisen som finanskrisen i USA innebär, kan vi förvänta oss en skärpning av klasskampen. I en del länder, där arbetarnas villkor är som allra mest miserabla som Egypten, Dubai, Bangladesh har vi redan sett fröet till den framtida masstrejken. I Europa återkom 2006, med studentprotesterna i Frankrike, en proletär proteströrelse av masskaraktär med en strävan mot självorganisering.

För närvarande ser vi i Tyskland en början på ett nytt steg i utvecklingen av klasskampen. I ett ledande industriland i kapitalismens gamla hjärta ser vi en samtidighet i arbetarkampen, som alltmer utvecklas mot en verklig våg av klasskamp.

Ett nytt år av kamp

2008 började med att de tyska järnvägarna (Deutsche Bahn, DB) tvingades acceptera löneökningar på 11% och 1 timmes förkortning av arbetsveckan för lokförarna (1). Detta var ett resultat av månader av en pyrande konflikt, vilken avblåstes genom fackets manövrer, som gjorde den landsomfattande strejken vid järnvägarna illegal, och splittrade upp arbetarnas kamp. Detta följdes av mobiliseringen inom Ruhrområdet vid nedläggningen av mobiltelefontillverkningen vid Nokias fabrik i Bochum. Vid en aktionsdag i solidaritet med Nokia-arbetarna i Bochum ägde det rum en mobilisering av arbetare från flera sektorer och det kom delegationer med arbetare från andra delar av Tyskland. Arbetarna vid Opelfabriken i Bochum gick ut i strejk i solidaritet med ”Nokianerna” den här dagen.

Vid denna tidpunkt hade redan den årliga ritualen med löneförhandlingar startat. Rullande strejker bland stålarbetare följdes av arbetsnedläggelser av tiotusentals offentligt anställda över hela landet. I mitten på mars gick läkarna vid de kommunala sjukhusen ut på gatorna, för att liksom så många andra yrkesgrupper kräva 12% löneökningar

Men det är framförallt den obegränsade strejken inom lokaltrafiken i Berlin som sedan slutet på första veckan i mars visat att i år konfronteras direkt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen. Denna strejk med 10 000 arbetare är redan den största och längsta av sitt slag under hela efterkrigstiden i Tyskland. Den har visat en beslutsamhet och stridbarhet som överraskade borgarklassen. Denna strejk utvidgades en tidpunkt när de tyska järnvägarna försökte dra tillbaka de eftergifter man tvingats gå med på, samtidigt som löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn höll på att bryta ihop. Här erbjöd staten ”löneökningar” på 5% över 2 år till sina anställda och krävde i gengäld en ökning av veckoarbetstiden med 2 timmar! I Berlin med alla de allmäna kommunikationerna utom förortstågen (S-bahn, som ägs av DB) var ute i strejk, öppnades dessa arbetargrupper helt plötsligt perspektivet av av att hela den offentliga sektorn – inte bara i Berlin utan över hela landet skulle gå ut i strejk! Den härskande klassen tvingades att dra i nödbromsen (2). De tyska järnvägarna gav upp bara några timmar innan en landsomfattande lokförarstrejk skulle återupptas. Samtidigt kallade de statliga och kommunala arbetsgivarna tillsammans med de offentliganställdas fack Verdi in medlare i konflikten i den offentliga sektorn, vilket gjorde strejker under följande veckorna olagliga. På detta sätt isolerade arbetsgivarna och facket inom BVG Berlins lokaltrafik.

Men potentialen för en samtidighet hos arbetarkampen att objektivt visa deras koppling kommer inte bara ur ett massivt missnöje med fallande reallöner. Det sker också en ökning av massavskedanden. Ett par dagar efter Nokia undveks kollapsen av den halvstatliga banken WestLB endast genom att staten i en räddingsaktion gick in med 2 miljarder euro. Kostnaden för de anställda blev 2000 avskedade, en tredjedel av personalstyrkan, och stora lönesänkningar för de som fick behålla jobbet. Samma stat som lägger ut flera miljarder euro för att rädda även andra kreditinsitut som IKB i Dusseldorf eller provinsbanken i Sachsen säger nu till arbetarna inom den offentliga sektorn att det inte finns några pengar till löneökningar!

Men utöver offren för katastrofen på fastighetsmarknaden, har under de senaste veckorna ett antal industriföretag Siemens, BMW Henkel (Persil) samtidigt som de rapporterat om rekordvinster genomfört massavskedanden. Den gamla slitna lögnen till arbetare i krisföretag, att en återställning av företagets vinster genom ”uppoffringar” kommer att rädda deras jobb, har helt krossats av verkligheten.

Dessa oerhörda attacker har inte bara lett de första tecknen på motstånd i år som vid Nokia, utan även till demonstrationer bland gruvarbetare mot gruvnedläggningar i Saarland (3). De har hjälpt till att underminera den härskande klassens propaganda. I efterdyningarna till den kampanj om ”nationell enhet” från facket och den politiska klassen mot det finska Nokia, har favoritskämtet varit de finska kapitalister som äger Siemens och WestLB.

Politiseringen av kampen

En av de mest betydelsefulla tecknen på den nuvarande mognaden av situationen är att vi börjar se en mer öppen och medveten politisering av arbetarkampen. Den senaste utvecklingen ger oss tre viktiga exempel.

1. Rollen som arbetarna vid Opelfabriken i Bochum hade vid konflikten vid Nokia nyligen. Det är sant att de anställda vid kände sig missmodiga och förödmjukade av den provokativa brutaliteten med vilket beskedet om om nedläggningen av fabriken meddelats. Det var till stor del det massiva ingripandet av Opelarbetarna vid Nokia med uppmaningen att de skulle ta upp kampen och löftet om att de skulle ansluta sig till en eventuell strejk, som gjorde denna mobilisering möjlig. Redan 2004 förhindrade en veckolång vild strejk vid Opelfabriken i Bochum nedläggningen av deras egen fabrik. Idag är ”Opelianer” beslutsamma att generalisera och sprida denna erfarenhet till arbetare i allmänhet att arbetarmotstånd och solidaritet lönar sig! Vad vi ser här är uppkomsten av ett stridbart avantgarde inom de stora arbetarkoncentrationerna som är medvetna om sin tyngd i klasskampen, och beredda att använda till förmån för alla arbetare. En annan sådan koncentration är den vid Mercedes-Daimler, vilken redan på 1990-talet genom en omfattande strejk lyckades stoppa Kohlregeringens försämringar av sjukpenningen. 2004 gick arbetarna vid Daimler ut i demonstrationer i Stuttgart och Bremen mot försämringar av löner och bidrag och deklarerade att de inte bara kämpade för sig själva utan för alla arbetare. Vi skall också komma ihåg att Tyskland fortfarande är ett land med stora företag och stora industrikoncentrationer med miljontals kvalificerade yrkesarbetare.

2. Inledningen av en öppen konfrontation mellan arbetare och de vänsterstyrda organen för kapitalet konkretiseras av strejken inom lokaltrafiken i Berlin. Denna strejk är inte bara en reaktion mot den nuvarande försämringen av reallönen genom den ökande inflationen. Arbetarna gör också uppror mot resultat från löeuppgörelsen 2005 som ledde till en generell lönesänkning på 12% och fruktansvärda försämringar av arbetsvilkoren en utlokalisering av personal till ännu sämre vilkor. En uppgörelse som Verdi, det stora facket inom denna sektor, fortfarande helhjärtat försvarar. Medvetna om att det nya ”löneerbjudande” som arbetsköparna skulle komma med var en provokation mot de anställda, planerade Verdi i förväg en protestdag som skulle äga rum på en lördag i slutet på februari för att leda till så lite störningar som möjligt. Men när arbetarna fick höra att deras löner skulle frysas till samma nivå som under 2007, med löneökningar endast till de som varit anställda sedan 2005 gick de ut i strejk 24 timmar tidigare än planerat utan att vänta på fackets godkännande. Så stor var ilskan, inte bara med de faktiska lönesänkningarna, utan också mot de uppenbara försöket att splittra arbetarna. Att Verdi tvingades ge upp sin strävanden att nå en ”vänskapligt förhandlad uppgörelse” och ta ut en total strejk. Den strejk har också lett till en konfrontation med den röd-röda koalition bestående av socialdemokraterna (SPD) och vänsterpartiet (Linkspartei) som styr i Berlin. Linkspartei uppstod ur det stalinistiska SED och en gång härskade i DDR. Det växer nu även i det som en gång var Västtyskland tack vare en fd ledare för SPD Oscar Lafontaine. Linkspartei fördömer strejken som ett uttryck för de ”bortskämdas krav” i ett ”privilegierat Berlin”! Detta händer samtidigt som betydelsefulla delar av den tyska borgarklassen försöker etablera Linkspartei som en femte parlamentarisk kraft som skulle kunna vända arbetarnas missnöje tillbaka till en parlamentarisk terräng. Det vill säga att försöka framställa dem som ett verkligt alternativ för missnöjda arbetare. Det är alltså inte så konstig att kväll efter kväll så lyckas de tyska tv-nyheterna att undvika att ens nämna den strejk som ställer till med kaos i huvudstaden.

3. Det börjar dyka upp bloggar på Internet, där till exempel järnvägsarbetare uttrycker sin beundran och solidaritet med strejken inom lokaltrafiken. Detta är desto mer betydelsefullt eftersom det inom sektorer som järnvägsarbetare, piloter, medicinsk personal inom sjukvården som trycket från en yrkesanda är särskilt starkt. Detta har utnyttjats av den härskande klassen genom att som ett svar på det växande missnöjet med det officiella facket DGB utveckla skenbart radikala men strikt yrkesbegränsade fackföreningar . Detta görs inte bara för att hålla arbetarnas stridbarhet inom fackliga ramar och därigenom förhindra självorganisering, utan även för att motverka en politisk radikalisering. Lokförarfacket DBL som för närvarande är den stora favoriten hos vänstern, uttrycker inget annat än ett i det närmaste karikatyrmässig form av inskränkthet och icke-politisk anpassning.

Det tyska proletariets ökande betydelse

Den tyska borgarklassen har under decennier varit stolt över sitt system av så kallade oberoende löneförhandlingar, ett noga juridiskt definierat system, som på grundval av regionella och yrkesmässiga uppsplittringar av arbetarklassen, driver kapitalets diktat. Icke desto mindre under 2008 är det inte första gången i efterkrigstyskland som arbetarklassen börjat ifrågasätta detta system. Från septemberstrejkerna 1969 till de massiva strejkerna vid Ford i Köln 1973 har vilda strejker ifrågasatt resultatet av förhandlingarna med arbetsköparna och fackbossarna. Detta autonoma ingripande av arbetarklassen provoceras framförallt fram som ett svar på konsekvenserna av inflationen som reallöneförsämringar. Inte heller är det första gången som det varit arbetarmobiliseringar och solidarietsaktioner som svar på fabriksnedläggningar. Framförallt kampen vid Krupp Rheinhausen lever kvar inom det kollektiva minnet hos arbetarklassen.

Men idag äger dessa två fenomen rum samtidigt. Inflationen och ackumulationen av reallönesänkningar har lett till ett ökande allmänt missnöje. Nedläggningar och arbetslöshet leder ofta inledningsvis till en förödmjukelse som begränsar stridbarheten, men provocerar också fram än mer djupgående reflektion om naturen hos det kapitalistiska systemet.

Dennuvarande kampen är alltså en fortsättning på den kamp som utvecklades under 1960, 70- och 80-talet och behöver knyta an till erfarenheter och lärdomar från denna kamp. De är inte bara uttryck för en kontinuitet utan även en fördjupning av denna tradition av kamp. Efter 1968 deltog Tyskland i det internationella återupptagandet av klasskampen. Det fanns en viss eftersläpning i Tyskland jämfört med andra länder på grund av den särskilt brutala kontrarevolutionen i detta land, men också på grund av att Tysklands till en början större kapacitet att stå emot de värsta effekterna av den kapitalistiska krisen.

I motsats till detta, ser vi idag hur det tyska proletariat börjar ansluta sig till sina klasssystrar och klassbröder i Frankrike och andra länder i spetsen för den internationella klasskampen.

Weltrevolution 14 mars 2008

Fotnoter

1. se Internationell Revolution nr 114 för mer information om lokförarnas långa kamp

2. Under de senaste åren har den offentliga sektorn i Berlin brutit sig ur de nationella löneförhandlingarna för de olika tyska delstaterna, och haft egna löneförhandlingar för att isolera de statsanställda i Berlin från de i resten av landet. Bakgrunden till detta är att Berlin inte bara huvudstad utan också den fattigaste storstaden i Tyskland.

3. Under flera år har gruvdriften i Saar området regelbundet lett till jordbävningar, som förorsakat stor skadegörelse. Fram till nu är inte detta något som de härskande brytt sig speciellt mycket om. Men nu helt plötsligt, har en sådan jordbävning använts som förevändning för att lägga ned alla gruvor i regionen.

I förra numret av Internationell Revolution publicerade vi tillsammans med vårt svar en text som en av våra läsare sänt till oss. Under rubriken ”Terrorismen ett hinder för arbetarklassens kamp” i Internationell Revolution nr 114 diskuterade vi framförallt upp frågan om varför terrorismen aldrig är något som arbetarklassen kunde använda i sin kamp men även om varför antifascism endast leder till försvaret av en mer demokratisk form av kapitalets diktatur. Denna text publicerades även på diskussionsforumet Socialism.nu med titeln ”kritik av internationella kommunistiska strömningen”.Detta är ett initiativ som vi ser som något väldigt positivt och som visar på både ett intresse och behov att diskutera revolutionär politik.

I den diskussionstråd som följde, tog diskussionen inte direkt upp innehållet i texten. Trots en del trista personangrepp mot textförfattaren från den antifascistiska miljön togs det även upp flera intressanta frågeställningar som vi skulle vilja återvända till i denna artikel: detta framförallt eftersom som vi vill ta upp denna diskussion här i vår press, men även på grund av att Socialism.nu stängdes, och denna diskussion inte kunde utvecklas där.

Vi kommer i denna artikel att ta upp några av de frågor som vi anser har ett mer generellt intresse. Framförallt frågan om vad en vänsterkommunistisk tradition och organisation är för något. Denna fråga ställdes på lite olika sätt i diskussionen i olika inlägg. Det är i synnerhet de frågor som ställdes av signaturen ”O sthlm” i ett inlägg som vi kommer att besvara här.

• Vilka grupper räknas in i den proletära politiska miljön. Vad krävs för att grupp skall räknas dit?

• Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?

• Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället – är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse

• Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap

Dessa frågor är intressanta eftersom de går rakt på kärnan vad som definierar en revolutionär organisation och vad som är dess uppgifter.

Till frågan om det som vi kallar den proletära politiska miljön. Detta är ingen abstrakt fråga utan bygger direkt på erfarenheterna från klasskampen. Detta betyder, att IKS uppfattning om vad som är en proletär grupp eller inte baserar sig på erfarenheterna från över ett sekel av klasskamp. En viktig del av revolutionärers aktivitet har alltid varit att basera sig på arbetarklassens historiska erfarenheter när det gäller att utveckla sitt politiska program. Denna är metod får ännu större betydelse idag när ser hur politiska rörelser som autonomister som verkar stå för en väldigt radikal politik. Öppet säger de, att klasskampen har förändrats så mycket att det krävs en ny typ av klasskamp. Detta innebär i själva verket inte något annat än att man teoretiserar sin egen historielöshet. Det är därför som det är så viktigt att använda en metod som utgår från detta historiska sammanhang. Detta är den är den enda metoden man använda för att förstå klassnaturen hos politiska rörelser som framstår som progressiva eller säger sig stå på arbetarklassens sida.

Framförallt den internationella revolutionära våg som skakade världen 1917-23 med ryska revolutionen som sin höjdpunkt och i ännu högre grad från det nederlag som följde på denna revolutionära våg, är väldigt rik på lärdomar för revolutionärer idag. De främsta lärdomarna från denna period är, att som den Tredje internationalen konstaterade på sin första kongress, att parlamentet förlorat all betydelse för proletär kamp och att socialdemokratin och dess fackföreningar förrått arbetarklassen och sedan 1914 blivit ett av den härskande klassens viktigaste redskap för att kontrollera och disciplinera arbetarklassen. De två världskrigen har på ett väldigt tydligt sätt visat detta tragiska faktum, det klassiska exemplet på det är hur det mest respekterade partiet inom den Andra Internationalen röstade för krigskrediter 1914 och sedan aktivt stödde den tyska statens krigsansträngning. Allt sedan dess har socialdemokratin och och dess efterföljare till vänster varit de mest effektiva rekryteringssergeanterna för den härskande klassens krigsmaskineri. I synnerhet under andra världskriget, då hela vänstern utom en väldigt liten minoritet av vänsterkommunister, mobiliserade för det imperialistiska kriget. Det är väldigt viktigt att se att i synnerhet trottar och stalinister hade en viktig roll när de gällde att mobilisera proletariatet för det imperialistiska kriget. Det var endast de små vänsterkommunistiska minoriteterna som höll fast vid bolsjevikernas och Lenins stolta internationalistiska paroll ”vänd det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”

Detta är väldigt kortfattat den historiska bakgrunden till de kriterier som avgör vad som är en proletär grupp eller inte.

Det som krävs för att man skall kunna kallas en proletär grupp är

1. Internationalism, det vill säga att man klart tar ställning för proletariatets internationella enhet genom att ta avstånd från alla nationella befrielserörelser och andra nationella rörelser som mobiliserar arbetarklassen bakom den egna nationen mot dess klassbröder i andra länder. Enligt det Kommunistiska manifestets paroll ”proletärer i alla länder förena er”.

2. Att man tar avstånd från alla så kallade socialistiska stater som Kuba, Nordkorea eller Chavez Venezuela och klart fördömer deras statskapitalistiska natur.

3. Att man tar avstånd från socialdemokratiska och övriga vänsterpartier och fördömer deras roll som ett vänsterbihang till den kapitalistiska staten. Detta gäller naturligtvis även den officiella anarkismen och syndikalismen som SAC. Samtidigt, på grund av anarkismens lösa natur, är det nödvändigt att se att inom denna miljö finns allt från rena vänstergrupper som till exempel stödjer en palestinsk stat, till internationalister.

4. Att man klart tar avstånd från den parlamentariska cirkusen.

5. Att man arbetar för arbetarklassens självständiga kamp genom att hela tiden lyfta fram vad som är perspektivet för arbetarklassen som helhet. Att man aktivt tar ställning mot facket som framförallt är ett redskap för staten att kontrollera och sabotera arbetarnas kamp.

Detta är väldigt kortfattat vad som är det mest grundläggande för att en grupp skall kunna vara en proletär grupp. Med andra ord, för att man skall kunna bidra till att utveckla klasskampen.

Historiskt sett har den proletära eller som den också kallas den internationalistiska miljön framförallt bestått grupper inom den så kallade ”italienska vänstern” och de olika rådskommunistiska strömningar som uppstod i Tyskland(1). Dessa båda var ett resultat av att man bröt sig ur den tredje internationalens partier som degenererade till stalinistiska stödpartier för den nya Sovjetstaten.

Idag återstår av denna historiska miljö förutom IKS ett antal bordigistiska partier i Italien som till exempel Partito Communista Internazionalista som samarbetar med CWO (Communist Workers organisation i Storbritannien) i IBRP (International Bureau of the Revolutionary Party). Av de ursprungliga rådskommunistiska grupperna återstår i princip bara enstaka invider. Utöver detta finns det ett antal smågrupper som ett eller annat sätt är influerade av vänsterkommunistiska ståndpunkter.

Det som är väldigt uppmuntrande är att vi idag förutom denna historiska miljö ser framväxten av en ny internationalistisk miljö. Det vill säga grupper och strömningar som inte direkt har uppstått ur dessa historiska vänsterkommunistiska traditioner utan mer är ett resultat av en politisk reflektion hos en ny generation revolutionärer. För att bara ta ett exempel kan vi nämna EKS i Turkiet som under hösten gav ut ett internationalistiskt flygblad som fördömde Turkiets militära äventyr i norra Irak (se Internationell Revolution nr 114).

Nu skall vi diskutera den andra frågan "Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?"

Det beror naturligtvis alldeles på vad man har för en roll inom en sådan organisation och även vad det för typ av organisation. Det skulle ju till exempel vara snudd på schizofrent att inneha en ledande position i en trotskistisk eller stalinistisk organisation, samtidigt som man delar vår uppfattning om att deras politik står i direkt motsättning till arbetarklassens intressen. Det som är viktigt att påpeka här att vi inte tar avstånd från enskilda människor bara för att de är med i en vänsterorganisation. Vad vi är motståndare till är vänsterns politiska roll. Det kan istället vara möjligt att man om att man är med i en vänsterorganisation och börjar ifrågasätta dess politik, att använda denna situation till att diskutera vad man upplever som en mer revolutionär politik. På det sättet skulle man kunna använda denna situation till något som är positivt för arbetarklassen genom att utveckla en mer djupgående kritik av kapitalets vänster. En av den revolutionära organisationens främsta uppgifter är, att så mycket som möjligt bidra till en diskussion och reflektion. Det är det som skiljer en revolutionär organisation som IKS från kapitalets vänster som mest är intresserad av att rekrytera okritiska aktivister.

”Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället- är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse?”

En intressant fråga. Situationismen var ett av tidigaste uttrycken för att det sociala klimatet på 60-talet höll på att förändras. På det sättet var man en del av den rörelse som börja ifrågasätta den kapitalistiska ordningen. Samtidigt anser vi inte att begrepp som ”skådespel” är det skarpaste och tydligaste begreppet man kan använda. Framförallt inte sedan hela begreppet 'skådespelsamhälle' var ett annat begrepp för någonting som marxisterna inom den kommunistiska vänstern analyserat som statskapitalism.

”Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap?”

Det som är intressant att diskutera här är hur denna fras något annorlunda formuleras i den trotskistiska fjärde internationalens övergångsprogram ”Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är det proletära ledarskapets kris” används för motivera arbete inom just de partier och fackföreningar som man redan fördömt, för att de förrått arbetarklassen. Detta var ett tydligt uttryck för hur den trotskistiska rörelsen har använt sig att skenbart radikala fraser för att motivera sin arbetarfientliga politik. I synnerhet genom en, på ytan väldigt radikal kritik av både fackets och sossarnas förräderi mot arbetarklassen, men eftersom detta förräderi bara är ledarskapets förräderi

så skall man vara kvar i dessa organisationer. Det mest karikatyrartade uttryck denna politik tog sig var den så kallade ”entrismen” som gick ut på att man skulle infiltrera de stora socialdemokratiska partierna för att byta ut den ruttna ledningen. Offensiv ägnade sig länge åt detta inom sossepartiet.

Diskussioner är den proletära rörelsens livsluft. Eftersom de enda vapnen som proletariatet har i sin kamp mot det kapitalistiska barbariet är sitt medvetande och sin enhet, kan denna typ av diskussioner även på diskussionsforum ha betydelse för att utveckla den proletära rörelsen – som vad de sofistikerade teoretiska trottarna än tycks tro inte definieras av sitt ledarskap, utan av den levande kollektiva naturen i arbetarklassens kamp. Vad arbetarklassen behöver är inte nya ledare utan att man istället sparkar ut alla dessa vänsterister som försöker ta över dess kamp, och genom sin kamp utvecklar sin egna maktorgan som stormöten, strejkkommittéer och i förlängningen arbetarråd och sovjeter.

Kurt O 29.04.08

För fyrtio år sedan, den 22 mars 1968, påbörjades i Nanterre, i Paris västra förorter en av de viktigaste historiska händelser som ägt rum sedan det andra världskriget; vad som av media och franska politiker vanligen kallar ”maj 68-händelserna”. I sak hände inget ovanligt denna dag; man protesterade mot att en student som tillhörde den yttersta vänstern vid Nanterre-universitetet hade arresterats, misstänkt för att ha varit inblandad i en attack mot American Express kontor i Paris under våldsamma demonstrationer mot Vietnamkriget. 300 av hans kamrater höll ett möte vid en amfiteater och 142 av dessa beslöt att ockupera ett rum i administrationsbyggnaden över natten.

Detta var inte första gången som studenterna i Nanterre hade visat sitt missnöje. Redan ett år tidigare, vid detta universitet, hade det ägt rum en sammandrabbning mellan studenter och polis, gällande möjligheten att röra sig fritt i universitetets studentkorridorer – vilket var tillåtet för de kvinnliga studenterna, men inte för de manliga. Den 16 mars 1967 deklarerade en sammanslutning av 500 studenter, ARCUN, att man ville avskaffa de ålderdomliga regler som behandlade studenterna, även de äldre (vilket betydde äldre än 21 år vid denna tid) som minderåriga. Därpå, den 21 mars 1967 omringade polisen på universitetsförvaltningens begäran de kvinnliga studenternas bostadshus och planerade att arrestera 150 manliga studenter som påträffades där och som hade barrikaderat sig på taket av byggnaden. Nästa morgon fann sig polisen omringade av flera tusen studenter, och man fick till slut order om att lämna området utan att röra studenternas barrikader. Men dessa incidenter, liksom andra demonstrationer där studenterna visade sitt missnöje, särskilt protesterna mot en universitetsreform: ”Fouchetplanen” hösten 1967, var kortlivade. Den 22 mars 1968 var något helt annat. Några veckor senare ledde händelseutvecklingen inte bara till den mest kraftfulla studentmobiliseringen sedan det andra världskriget, utan framför allt till den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia, mer än 9 miljoner arbetare var ute i strejk under nästan en månad.

För kommunister så var det – till skillnad från majoriteten av de tal som redan har avlevererats – inte studentagitationen, hur massiv och ”radikal” den än må ha varit, som utgjorde den viktigaste faktorn i ”händelserna 68” i Frankrike. Det var snarare arbetarnas strejk som spelade denna roll, och som kom att få en avsevärd historisk betydelse. Vi kommer att behandla denna fråga i andra artiklar i vår press. Här kommer vi att begränsa oss till att undersöka betydelsen av studentkampen vid denna tid och försöka dra lärdomar av detta.

Från den 22 mars till den 13 maj 1968

Innan man lämnade sammanträdes rummet beslöt de 142 ockupanterna, för att upprätthålla och utveckla sin agitation, att bilda den 22 mars-rörelsen (M22). Det var en informell rörelse som bestod av trotskister från Ligue Communiste Revolutionaire (LCR) och några anarkister (däribland Daniel Cohn-Bendit), där maoisterna i Union des Jeunesses Communistes Marxistes-Leniniste (UJCML) i slutet av april anslöt sig, och som till slut, efter några veckor, samlade mer än 1200 deltagare. Universitetets väggar täcktes snart av affischer och grafitti: ”Professorer, ni är gamla, och er kultur också”, ”Låt oss leva”, ”Gör dina drömmar till verklighet”. M22-rörelsen anordnade en dag av ”kritik av universitetet” den 29 mars, efter förebild av liknande aktioner hos de tyska studenterna. Dekanus beslöt att stänga universitetet till den 1 april men agitationen tog fart på nytt när universitetet åter öppnades. Framför 1000 studenter deklarerade Cohn-Bendit: ”Vi vägrar att bli den framtida kadern för den kapitalistiska utsugningen!” Majoriteten av lärarna reagerade på ett konservativt sätt; den 22 april krävde 18 av dem, även ”vänster”-representanter ”att åtgärder vidtogs för att agitatorerna skulle avslöjas och bestraffas”. Dekanus antog en hel rad repressiva åtgärder, framförallt att ge polisen fritt tillträde till universitetsområdets olika passager, samtidigt som pressen braskade på om ”galenskaper”, ”smågrupper” och ”anarkister”. Det franska kommunistpartiet föll in i denna kör: den 26 april höll Pierre Juqin, medlem i partiets centralkommitté, ett möte i Nanterre: ”Agitatorerna försöker förhindra att arbetarnas söner ska kunna ta sin examen”. Han kunde inte avsluta talet och var tvungen att fly. I partiorganet Humanité den 3 mars sade Georges Marchais, vice ordförande i kommunistpartiet, i sin tur: ”Dessa falska revolutionärer måste energiskt avslöjas eftersom de i själva verket tjänar gaulliststatens och de stora kapitalistiska monopolens intressen”.

På universitetsområdet i Nanterre blev sammandrabbningar allt vanligare mellan studenterna från den yttersta vänstern och fascistiska grupper som Occident-gruppen, som kom ut från Paris för att ”spöa bolsjevikerna”. Inför denna situation beslöt dekanus den 2 maj att åter stänga universitetet, som omringades av polisen. Studenterna i Nanterre beslöt att man nästa dag skulle hålla ett möte utanför Sorbonneuniversitetet för att protestera mot stängningen av sitt universitet och de disciplinära straff som utverkades mot 8 av medlemmarna av M22, däribland Cohn-Bendit.

Det kom bara 300 personer till mötet: majoriteten av studenterna hade fullt upp med att förbereda sina slutexamina. Regeringen, däremot, som ville få ett slut på agitationen, beslutade sig för att slå till och ockupera Latinkvarteren och omringa Sorbonne med poliser. Polisen tog sig in på universitetet, något som inte hänt på århundraden. Studenterna, som hade dragit sig tillbaka till Sorbonne, fick försäkringar om att de skulle kunna ge sig av utan problem, men när de kvinnliga studenterna tilläts avlägsna sig, så tvingades de manliga studenterna systematiskt in i fångtransportfordon, från vilka de försökte fly. Snabbt samlades hundratals studenter på den öppna platsen framför Sorbonne och attackerade polisen. Tårgas började användas, området var säkrat men allt fler studenter började trakassera poliserna och deras fordon. Konfrontationerna fortsatte under fyra timmar den kvällen: 72 poliser skadades och 400 demonstranter arresterades. De följande dagarna omringade polisen fullständigt alla ingångar till Sorbonne, samtidigt som fyra studenter sändes till fängelse. Denna hårda policy stoppade inte agitationen utan gjorde den än mer massiv. Från måndagen den 6 mars kom konfrontationer med polisen som ägde rum runt Sorbonne att alternera med allt mer kraftfulla demonstrationer, som utlystes av M22, UNEF och SNESUP (organisation för lärare i ledande ställning) och som samlade upp till 45.000 deltagare under stridsropen ”Sorbonne åt studenterna”, ”ut med snuten från Latinkvarteren”, och framför allt ”befria våra kamrater”. Till studenterna anslöt sig allt fler skolungdomar, lärare, arbetare och arbetslösa. Processionen gick över Seine och fyllde snart upp Champs-Elysees, alldeles i närheten av presidentpalatset. ”Internationalen” klingade under Triumfbågen där man vanligen brukade höra Marseljäsen. Demonstrationer ägde även rum i städer i landsorten. Regeringen försökte ge ett bevis på sin goda vilja genom att åter öppna Nanterre-universitetet den 10 maj. Den kvällen samlades tiotusentals demonstranter i Latinkvarteren framför polisen som omringade Sorbonne. Klockan nio på kvällen började några demonstranter att bygga barrikader, sammanlagt byggdes ett sextiotal. Vid midnatt togs en delegation av tre lärare och tre studenter (däribland Cohn-Bendit) ut av rektorn vid Academie de Paris, men, samtidigt som denne gick med på att öppna Sorbonne, så kunde han inte ge några löften om att befria de studenter som arresterades den 3 maj. Klockan två på morgonen gick CRS till attack mot barrikaderna efter att man attackerat med stora mängder tårgas. Konfrontationen blev mycket våldsam och orsakade hundratals skadade på bägge sidor. Mer än 500 demonstranter arresterades. I Latinkvarteren visade flera invånare sina sympatier genom att öppna sina hem till demonstranterna och hälla ut vatten på gatan för att skydda mot tårgasen och granaterna. Alla dessa händelser, särskilt vittnesmålen om brutaliteten hos den repressiva styrkorna, följdes minut för minut på radion, av hundratusentals människor. Klockan sex på morgonen ”härskade åter ordningen” i Latinkvarteren, som såg ut som om de drabbats av en tornado.

Lördagen den 11 maj var indignationen total i Paris, och i hela Frankrike. Processioner bildades spontant över hela landet, som inte bara samlade studenter, utan även hundratusentals demonstranter av olika bakgrund, framför allt många unga arbetare och föräldrar till studenter. Överallt ockuperades universiteten, på gator och torg diskuterade människor och fördömde attityden hos repressionens styrkor.

Ställd inför denna situation deklarerade premiärministern, Georges Pompidou, på kvällen att från och med måndagen den 13 maj skulle polisen dra sig tillbaka från Latinkvarteren, Sorbonne skulle åter öppnas och de fängslade studenterna skulle friges.

Samma dag uppmanade fackföreningsledarna, även CGT (som fram till dess hade förkastat ”vänsterist”-studenterna) och vissa polisfackföreningar, till strejker och demonstrationer den 13 maj, för att protestera mot repressionen och regeringens politik.

Den 13 maj såg varje stad i Frankrike de viktigaste demonstrationerna sedan den andra världskriget. En av de vanligaste parollerna var ”tio år är nog!” vilket syftade på att den 13 maj 1958 var den dag då de Gaulle återkom till makten. Vid slutet av demonstrationerna var nästan alla universitet ockuperade, inte bara av studenter utan även många unga arbetare. Överallt kunde vem som helst tala. Diskussionerna var inte begränsade till frågor om universiteten och repressionen. De började ta upp andra sociala problem: arbetsvillkor, utsugning, det framtida samhället.

Den 14 maj fortsatte diskussioner på många företag. Efter de stora demonstrationerna dagen innan, och den känsla av styrka som dessa innebar, var det svårt att fortsätta som om inget hade hänt. I Nantes gick arbetarna vid Aviation Sud, understödda av de yngsta arbetarna, spontant ut i strejk och beslöt sig för att ockupera fabriken. Arbetarklassen började röra på sig.

Studentrörelsen internationellt

Om man ser till den händelsekedja som ledde till den massiva mobiliseringen den 13 maj 1968, är det tydligt att det inte så mycket var studenternas aktioner som bar ansvaret för bredden i rörelsen, utan snarare myndigheternas agerande, som var som bensin på elden, innan man kunde slå fast det slutgiltiga nederlaget. Faktum var, att studenternas kamp i Frankrike, innan maj 1968, var mycket mindre massiv och djupgående än de i andra länder, särskilt i USA och Tyskland.

I den största supermakten, USA, hade man från 1964 bevittnat de mest massiva och betydelsefulla rörelserna under denna period. Mer precist var det vid Berkley-universitetet i norra Kalifornien, som studenternas protester antog en massiv karaktär för första gången. De krav som för första gången mobiliserade studenterna kom från ”free speech”-rörelsen, som var för politisk yttrandefrihet (särskilt mot Vietnamkriget och rassegregationen) runt universitetet. Till en början reagerade borgarklassen med en extrem repression, genom att låta polisen attackera en ”sit-in”, en fredlig ockupation, och arrestera 8000 personer. Efter ett tag, i början av 1965, tillät universitetsledningen politisk aktivitet på universitetet, som kom att bli det huvudsakliga centret för studenternas protester i USA. Samtidigt var det med sin slogan att ”rensa upp i oredan på Berkley” som Ronald Reagan, mot alla förväntningar, blev vald till Kaliforniens guvernör i slutet 1965. Rörelsen utvecklades massivt och radikaliserades under de följande åren, runt protesterna mot rassegregationen, till försvar för kvinnors rättigheter, och framför allt mot kriget i Vietnam. Samtidigt som många unga amerikaner, framför allt studenter, flydde utomlands i stort antal för att undvika att bli skickade till Vietnam, drogs majoriteten av landets universitet med i antikrigsrörelsen. Samtidigt sågs upplopp i de stora städernas svarta ghetton (andelen unga svarta bland soldaterna som sändes till Vietnam var högre än genomsnittet nationellt). Från den 23 till 30 april 1968 ockuperade Columbiauniversitetet i New York i protest mot att dess forskning togs i anspråk av Pentagon, och i solidaritet med det närbelägna svarta ghettot i Harlem. Detta var en av höjdpunkterna i studenternas protester i USA, vars mest våldsamma uttryck ägde rum i slutet av augusti i Chicago, vid demokraternas partikonvent.

I flera andra länder såg man studentrevolter under denna period.

Japan: från 1965 demonstrerade studenter mot Vietnamkriget, under ledning av Zengakuren, som organiserade stora konfrontationer med polisen. 1968 tog man upp parollen ”låt oss förvandla Kanda-kvarteret (Tokyos universitetskvarter) till ett nytt Quartier Latin”.

Även om studentrörelsen i Storbritannien inte var lika omfattande som i Frankrike eller USA, såg man redan så tidigt som 1966 uttryck för den, vid London School of Economics, där studenter protesterade mot den nya rektorn på grund av dennes kopplingar till de rasistiska regimerna i Sydafrika och Rhodesia. LSE fortsatte att vara centrum för protester, exempelvis i mars 1967 när man anordnade en fem dagar lång ”sit-in” mot disciplinstraff, som ledde till ett experimentellt ”fritt universitet” där man tog efter exemplen från USA. I december 1967 ägde det rum sit-ins vid Regent Street Polytechnic och Holborn College of Law and Commerce, där man krävde studentinflytande i institutionernas beslutsprocesser. I maj och juni 1968 sågs ockupationer i Essex, Hornsey College of Art, Bristol och Kneele som ledde till protester i Croydon, Birmingham, Liverpool, Guildford, och vid Royal College of Arts. De mest spektakulära demonstrationerna (där flera olika grupper av människor med olika bevekelsegrunder samlades) handlade om Vietnamkriget: i mars och oktober 1967, i mars 1968, och i de mest massiva och firade demonstrationerna i oktober 1968, som alla ledde till våldsamma konfrontationer med polisen, med hundratals skadade och arresterade, utanför den amerikanska ambassaden vid Grosvenor Square i London.

Italien: studenterna mobiliserades i mars vid flera universitet, särskilt i Rom, mot Vietnamkriget och mot universitetsmyndigheternas politik.

Spanien: i mars stängdes universitetet i Madrid ”för obestämd tid” inför studenternas agitation mot kriget i Vietnam och Francoregimen.

Tyskland: studentagitationen började redan utvecklas från och med 1967 mot kriget i Vietnam, och detta ökade inflytandet för den vänsterextrema SDS-rörelsen, som var en brytning med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Rörelsen radikaliserades och fick en masskaraktär efter attacken på Rudi Dutschke, den huvudsaklige ledaren för extremvänstern, som utfördes av en ung ligist som hade blivit influerad av de hysteriska kampanjer som hade piskats upp av Springerpressen. Under flera veckor, innan fokus ändrades till Frankrike, var studentrörelsen i Tyskland referenspunkten för alla studentrörelser, som berörde en majoritet av Europas länder.

Denna uppräkning är självfallet långt ifrån fullständig. Många länder i kapitalismens periferi berördes även av studentrörelser under 1968 (Brasilien och Turkiet, bland andra). Ett exempel är Mexiko, i slutet av sommaren, när regeringen beslöt att slå till med en blodig repression mot studenternas demonstrationer (dussintals dödade, sannolikt hundratals, den 2 oktober, vid Tlatlolco-platsen i Mexico City) så att de olympiska spelen ”fredligt” kunde gå av stapeln den 12 oktober.

Den gemensamma karakteristiken för alla dessa rörelser är tydlig: framför allt protesten mot kriget i Vietnam. Men stalinistpartierna, Hanoi- och Moskvaregimernas allierade, stod inte i spetsen för dessa rörelser, vilket man hade gjort i de antikrigsrörelser som tog form vid tiden för Koreakriget i början av 1950-talet. Tvärtom hade dessa partier i praktiken inget inflytande, och stod ofta i direkt opposition till dessa rörelser.

Detta var ett av kännetecknen för studentrörelsen i slutet av 1960-talet, och visar på dess stora betydelse. Vi kommer att utveckla detta vidare i en kommande artikel.

Fabienne 080223

 

 

Chavez regering har - med stöd av oppositionen och fackföreningarna – tvingat fram repressiva åtgärder mot arbetarna i den så kallade Stålzonen i Venezuela, vilka kämpar för sina livsnödvändigheter. Här ser vi hur den verklige senor Chavez och hans “socialism för det 21 århundradet” fungerar.

Nedan publicerar vi ett flygblad som givits ut av våra kamrater i Internacionalismo i Venzuela. Vi hälsar deras försök att göra detta under dessa svåra omständigheter, med repression och utpressning från den chavististiska regeringens sida. Vi vill uttrycka vår solidaritet med arbetarna i detta område och våra kamrater, samtidigt som vi uppmanar andra att distribuera och diskutera detta flygblad. Proletariatets kamp är internationell och måste konfrontera den borgerliga staten alla olika former, vare sig de är “liberala”, öppna diktaturer, eller bär en “socialistisk” mask.

Chavez borgerliga stat attackerar stålarbetarna

Efter mer än 13 månaders diskussion om sitt kollektivavtal, fick arbetarna nog vid Ternium-SIDOR. Indignerade över de svältlöner man har fått (som ligger på minimilönenivå i en region av Venezuela där levnadsomkostnaderna är som högst) och de fruktansvärda arbetsförhållandena som har lett till att 18 arbetare mist livet och dussintals drabbats av allvarliga yrkesrelaterade sjukdomar de senaste decennierna, har man varit ute I flera strejker mot bolagets vägran att gå deras krav till mötes vad gäller löner och arbetsvillkor.

Olika media har tagit upp samma tema som bolaget gjort, att man är offer för arbetarnas orimliga krav, som uppgår till mer än bolagets årliga försäljning. Dessa lögner är en ren mörkläggning av information, både från oppositionens och regeringens media, om de verkliga orsakerna till arbetarnas kamp. Sedan 1990-talet har dessa arbetare varit utsatta för en politik av nedskärningar av lönerna och försämringar av arbetsvillkor, som introducerades genom ett omstruktureringsprogram, som har lett till att deras villkor är sämre än för arbetare i andra regioner. Metallarbetarnas kamp handlar om skäliga levnadsvillkor. De vet, att om man accepterar bolagets villkor kommer man att drabbas av mer än två år av otillräckliga lönehöjningar och uteblivna förbättringar av levnadsvillkoren, samtidigt som matpriserna ökar och boendekostnader ökar med 30% årligen, enligt de inte så trovärdiga siffrorna från Venezuelas centralbank. Ett annat krav från arbetarna, är att de tillfälligt kontrakterade arbetarna (som utgör 75% av arbetskraften) ska få permanent anställning, eftersom detta kan ge dem bättre villkor. På detta sätt uttrycker kampen som arbetarna på SIDOR det missnöje och den oro som drabbat arbetarna i denna region och hela landet, inför den aldrig avstannande ökningen av matpriser och kostnader för boende i allmänhet, tillsammans med ett missnöje med de osäkra arbetsvillkoren.

På samma sätt har stålarbetarna fått nog av tjafset mellan representanter för bolaget, regeringen och fackföreningarna. De senare har i synnerhet stegvis underminerat de ursprungliga kravet från rörelsen (fackföreningarna “kräver” nu 50 Bolivars om dagen, när man i början av förhandlingarna lade fram ett krav på 80). Efter att man fullföljt alla krav för att gå ut I strejk, deltog man I denna kommission på hög nivå som bildades av detta ökända triumvirat. Samtidigt som dessa herrar diskuterade bakom arbetarnas rygg, samlades arbetarna framför fabriksportarna och beslöt att genomföra flera arbetsnedläggelser, där den viktigaste ägde rum den 12 mars under 80 timmar, något som uttryckte radikaliseringen av denna rörelse. Man behövde inte vänta lännge på att staten och bolaget skulle svara: den 14 mars släppte Nationalgardet och polisen lös en fruktansvärd repression, som ledde till att 15 arbetare skadades och 53 arresterades. Med denna repressiva åtgärd har Chavez-regeringen demaskerat sig inför arbetarna: man tog av sig sin “arbetarklädsel” och tog på sig sin verkliga uniform, till försvar för det nationella kapitalet. Det är inte första gången som “arbetare- och socialist”-staten attackerade arbetarnas kamp för sina egna krav: vi behöver bara nämna som exempel den fruktansvärda repression som drabbade oljearbetarna förra året när man var ute I kamp för att förbättra sina arbetsförhållanden.

Fackföreningen SUTISS är också en del av repressionen mot arbetarna, (trots att vissa fackföreningledare drabbats av repressionen) eftetrsom dess roll är att fungera som en brandsläckare I rörelsen. Man försöker ställa sig I spetsen för rörelsen samtidigt som man förhandlar om lönesänkningar.

Folkomröstning och nationalisering: nya fällor för rörelsen

Ställda inför arbetarnas hårdnackade motstånd, så har man dragit fram ett nytt kort ur ärmen: att hålla en folkomröstning där man tillfrågar varje arbetare om han är för eller emot bolagets förslag. Detta har redan förts fram av Chavezregeringens arbetsmarknadsminister (en trotskist eller ex-trotskist), och förslaget har redan vunnit SUTISS gillande, dock med vissa “villkor”. Klassinstinkten har redan gjort att flera arbetare har förkastat denna fälla, vilken syftar till att underminera de arbetarnas självständiga stormöten (där arbetarklassens verkliga styrka uttrycker sig) genom att göra varje arbetare till “medborgare”, som ska uttala sig för eller emot bolaget, helt isolerat, genom en valurna! Inför detta måste arbetarna bekräfta sig själva genom sina självständiga stormöten.

En annan fälla som man använder mot rörelsen är förslaget från facket och olika “revolutionära” sektorer av Chavismen att åter nationalisera SIDOR, som huvudsakligen ägs av argentiska kapitalintressen (den venezuelanska staten äger 20% av aktierna). Denna kampanj kan bli en katastrof för rörelsen, eftersom arbetarna inte har något annat val än att konfrontera kapitalisterna, vare sig dessa är argentinska eller venezuelanska statsbyråkrater. Nationalisering innebär inte att utsugningen försvinner: en statlig ägare, även med “arbetaransikte”, har inget annat alternativ än att permanent attackera arbetarnas löner och arbetsvillkor. Kapitalets vänster presenterar concentrationen av företag I statens händer som en snabbväg till “socialismen”, vilket döljer en av marxismens viktigaste lärdomar: att staten är en representant för varje nationell borgarklass' intressen, och är därför proletariatets fiende. Den Chavististiska borgarklassen idag som befinner sig i toppen på statsapparaten försöker extrahera så mycket mervärde som man kan; I namn av den “bolivariska socialismen” så ökar man de osäkra arbetstillfällena genom olika samägda bolag (vilket drabbade arbetarna på Invepal eller Inveval).

Dessa “bolivariska revolutionärer” försöker få arbetarna stt glömma att SIDOR under många år var ett statligt ägt bolag, och att man många gånger har kämpat mot de höga byråkrater som administrerade bolaget och dess repressiva styrkor, kämpat för sina egna krav men också mot fackföreningarna (kapitalets allierade på fabrikerna). I början av 70-talet, under Calderas första regering, så brände man ned installationer av övervakningskameror I Caracas för att besvara dess arbetarfientliga agerande.

Staten har nu varit i Chavisternas händer sedan 1999, men den har inte, som genom ett trollslag, förlorat sin kapitalistiska karaktär. Allt som har ändrats är dess kläder, som nu har en mer “socialistisk” färg; men den är fortfarande i grunden ett organ till försvar för kapitalets intressen, mot arbetarklassens. det faktum, att Chavez presenterar sig som antingen “Sidorist” eller “arbetare” när helst det behagar honom, ska inte förvirra oss angående Chavistregeringens klasskaraktär, vilken kapitalet satte på plats för att försvara sitt utsugarsystem, som sjunker djupare och djupare ned I krisen. Revoolutionärer är inte så korkade att man tror på dessa “revolutionärer” lägger fram denna universallösning, “re-nationalisering”, samtidigt som man lever som borgarklassen, och tjänar 30 gånger mer än den officiella minimilönen.

Det enda sättet att segra: en verklig arbetarsolidaritet och solidaritet med befolkningen

Det enda sätt som denna rörelse kan lyckas på, är genom att man aktivt söker solidaritet. Till en början med de tillfälligt kontrakterade arbetarna, där kravet på permanent anställning är ett grundläggande uttryck för solidaritet; men det är lika viktigt att söka solidaritet med arbetare i andra branscher av industrin, på regional och nationell nivå. Vare sig vi arbetar i den statliga eller privata sektorn, så drabbas vi av attacker till följd av den ekonomiska krisen. Det är också nödvändigt att uttrycka solidaritet med befolkningen i Guyana, där de arbetslösa drabbas av de höga levnadsomkostnaderna, och av problem som staten inte kan lösa, som kriminalitet, dåliga bostäder etc. Men denna solidaritet kan inte vidarebefordras av fackföreningarna, eftersom dessa är de huvudsakliga organen för att kontrollera kampen, skapa splittring mellan olika industrier och sektorer, och som i slutändan är en del av den statliga repressionen. Inte heller kan solidaritet med lokalbefolkningen läggas I händerna på olika statliga, sociala organ, som olika kommunala myndigheter. Solidariteten måste “genereras” av arbetarna själva, genom stormöten som är öppna för alla arbetare.

Metallarbetarnas kamp är vår kamp, eftersom man kämpar för ett värdigt liv, till fördel för hela proletariatet. Men den största fördelen man kan uppnå, förutom en tillfällig löneökning, ligger I att man utvecklar ett medvetande om vilken styrka som ligger i arbetarklassens händer, utanför fackföreningarna och de andra institutioner som har skapats från statens sida för att kontrollera det sociala missnöjet.

Den nationella borgarklassen vet att situationen i Guyana är mycket farlig för dess intressen. Koncentreringen av arbetare I denna region och deras erfarenhet av tidigare kamp gör situationen mycket explosiv, eftersom det på samma gång växer, både ett socialt missnöje och ett missnöje på arbetsplatserna, något som har skett under en tid, på grund av attackerna på arbeten, och på arbetarnas levnadsvillkor. Därför har den så kallade “metallzonen” en potential att utvecklas till ett fokus för arbetarkampen i hela landet, vilket skedde under 1960- och 70-talet.

Arbetarna på SIDOR har tagit upp den enda möjliga vägen för att konfrontera kapitalet, klasskampen. Genom att sprida sin kamp till andra grenar av den regionala och nationella produktionen, samtidigt som man söker solidaritet med andra delar av befolkningen som helhet: detta är den väg som kommer att göra det möjligt för det venezuelanska proletariatet att bli en del av en rörelse för att störta kapitalismen och skapa ett verkigt socialistiskt samhälle.

25.03.2008

Internacionalismo, sektion i Venezuela av den Internationella Kommunistiska Strömningen

Det europeiska sociala forum i Malmö som äger nu i september är baserat på paroller som ”en annan värld är möjlig”, ”Bygg ett Europa för en värld med rättvisa, fred och solidaritet – mot krig, militarism och ockupation” Det flesta människor håller säkert med om behovet av en annan värld. En värld som inte baserad på exploatering av både människa och natur...Vem vill inte ha en värld utan krig?

Om de flesta kan vara överens om detta, måste vi ställa oss en annan fråga: hur skapar vi en värld fri från utsugning, krig och förtryck?

Det är detta som är den grundläggande frågan. Hur skapar vi en annan värld? Är det möjligt göra detta inom ramen för den nuvarande samhällsordningen eller krävs det att hela den rådande kapitalistiska samhällsordningen krossas och ersätts av en annan samhällsordning – ett kommunistiskt samhälle? Detta leder oss till en väldigt central fråga: vilken social kraft i samhället är det som kan genomföra denna förändring? De senaste 150 årens historia av klasskamp visar att det bara finns en social kraft i samhället som genomföra denna samhällsomvandling – den internationella arbetarklassen i sin klasskamp!

Det är utifrån denna frågeställning som vi ser en svaghet hos ESF och den s k ”antiglobaliseringsrörelsen”. Frågan ställs uteslutande inom ramen för det nuvarande samhällssystemet. Frågan som ställs är inte hur det ruttnade kapitalistiska systemet skall kunna besegras, utan hur det skall kunna reformeras genom ytterligare lite mera statligt ingripande, som den s k Tobin-skatten, eller lite mera demokrati.

”Antiglobaliseringsrörelsen” är en ideologisk fälla för arbetarklassen

I denna artikel skall vi diskutera varför antiglobaliseringsrörelsen, trots sin radikala image, är ett hinder för utvecklingen av den enda sant radikala sociala rörelsen i samhället: arbetarklassens självständiga klasskamp.

För att kunna göra detta kommer vi att basera oss på ATTAC:s skrifter, eftersom de fungerat som den främsta teoretiska utgångspunkten för denna rörelse.

Denna rörelse bildades formellt i juni 1998 efter en serie kontakter som togs efter en ledarartikel av Ignacio Ramonet i decembernumret 1997 av den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.

Denna kraftfulla idelogiska rörelse skapades runt tanken på ”Tobinskatten” som vi har från Nobelpristagaren i ekonomi James Tobin. Tobin föreslog en skatt på 0,05 på alla finansiella transaktioner som skulle till att reglera dessa transaktioner och göra möjligt att hindra onödig spekulation. Enligt ATTAC skulle denna skatt framförallt användas till att stödja utvecklingen av fattiga länder1

Varför en sådan skatt? För att både motverka och tjäna på finansiella transaktioner (vilket är minst sagt motsägelsefullt – varför skulle man vilja att något försvann som man tjänar på?) något som symboliserar globaliseringen av ekonomin, som kortfattat gör den rike rikare och den fattige fattigare.

Utgångspunkten för ATTAC:s analys av det nuvarande samhället är det följande:

”Finansiell globalisering ökar den ekonomiska otryggheten och social ojämlikhet. Den förbigår och nedvärderar besluten hos folkens demokratiska institutioner och de självständiga staterna som är ansvarar för det allmännas bästa. Den ersätter det med en strikt spekulativ ekonomisk logik, som endast representerar intresset hos de multinationella företagen och finansmarknaderna2”

Vad, enligt ATTAC ledde till denna ekonomiska utveckling? Vi finner följande svar:

”Ett av de slående aspekterna av av det sena 1900-talet var framväxten av finansvärldens makt inom världsekonomin: detta är processen av den finansiella globaliseringen, resultatet av ett politiskt val som G7-ländernas regeringar tvingat på världen” Förklaringen till denna förändring i slutet på 1900-talet kommer senare: ”Inom ramen för den fordistiska kompromissen 3 som fungerade framtill sjuttiotalet. Ledningen kom till en överenskommelse med löntagarna, att organisera en fördelning av resultatet av de produktivitetsökningar som gjordes inom företaget, vilket gjorde det möjligt behålla denna fördelning av det tillförda värdet. Uppkomsten av aktieägarkapitalismen innebar slutet för detta system. Den traditionella modellen, känt som stakeholder-modellen, sett som ett gemensamt intresse mellan tre olika parter inom företaget, har nu ge vika för en ny aktieägarmodell som ger fullständig prioritet till innehavarna av aktiekapital, med andra ord företagets egna”4 Utöver detta för man fram att ”Det främsta syftet med företag som är noterade på börsen är att 'skapa aktieägarvärde', med att ord att ökade värdet på aktierna för att skapa mervärde och därigenom öka aktieägarnas rikedom”.5

Enligt anti-globalisterna har det politiska val som regeringarna i G7-länderna inneburit en förändring av affärslivet. Multinationella företag och de finansiella institutionerna gjorde inte längre någon profit på att producera varor och därför ”satte de press på företagen, så att de levererade största möjliga aktieutdelning på bekostnad av produktiva investeringar som ger avkastning på längre sikt”

Det finns inget behov att fortsätta med fler citat från antiglobaliseringsrörelsen. De som vi redan gett illustrerar tre saker tydligt nog

• att denna rörelse inte upptäckt något nytt

• att dess ideologi är fullständigt borgerlig till sin natur

• att de idéer som de för fram innebär en fara för arbetarklassens kamp

De stora multinationella företagen idag påstås hålla att bryta sig loss från statens auktoritet, detta är väldigt likt det som vänstern anklagade de multinationella företagen för på 70-talet. I verkligheten vare sig de kallas transnationella eller multinationella så har dessa företag en nationalitet, den av majoriteten av dess aktieägare. Faktum är att de multinationella företagen, generellt de största företagen i de mest inflytelserika staterna och då framförallt USA, är verktyg för dessa staters imperialistiska politik tillsammans med militären och den diplomatiska kåren. När en stat tvingas underordna sig diktaten från sådant företag som en bananrepublik är detta inget annat än ett uttryck för att de tvingats underordna den stormakt som företag kommer ifrån.

Redan på 70-talet krävde vänstern ett ökat statligt ingripande för att begränsa makten hos dessa moderna företagsmonster, för att garantera en mer rättvis fördelning av det välstånd som de producerade. ATTAC & co har inte uppfunnit något nytt på denna nivå. Framförallt borde vi betona det djupt vilseförande i att påstå att staten någonsin varit ett redskap för att försvara de exploaterades intressen. Istället är den fundamentalt sett ett redskap för att försvara den bestående ordningen, ett redskap för den exploaterande härskande klassens intressen.

Under vissa förhållanden, för att bättre fylla sin funktion, kan staten motsätta sig den ena eller andra delen av den härskande klassen. Detta är vad som hände i kapitalismens begynnelse när den brittiska regeringen införde lagar för att begränsa exploateringen av arbetskraften och då i synnerhet barnarbetet. Även om en del kapitalister ansåg att detta gick mot deras intressen, så innebar detta att arbetskraften – som är grunden till all rikedom – inte förstördes en masse redan innan den nått vuxen ålder. På samma sätt: när nazisterna attackerade delar av den härskande klassen (i synnerhet den judiska delen) så var detta naturligtvis inte för att försvara de exploaterades intressen.

Välfärdsstaten är i grund och botten en myt som syftar till att få de exploaterade att acceptera den utbredda kapitalistiska exploateringen och borgarklassens herravälde. När den kapitalistiska ekonomins hälsa försvagas som idag, visar den kapitalistiska staten – vare sig vare sig den har en höger- eller vänsterregering – sitt sanna ansikte med frysta löner, nedskärningar i den sociala sektorn, sjukvården, försämrat arbetslöshetsunderstöd, sänkta pensioner osv. När arbetarna vägrar att acceptera sådana försämringar är det staten som talar till dem med ett språk som består av batonger, tårgas, arresteringar, och om inget annat räcker, skarp ammunition.

Anti-globalisterna befinner sig i samma stolta tradition som den klassiska vänstern. Man försöker faktiskt få oss att tro att staten kunde försvara de förtryckta intressen mot de multinationella företagen. Att det därför skulle kunna finnas något sådant som en”god” kapitalism, som stod emot en ”ond” kapitalism.

ATTAC:s upptäckt, med allt sitt snack om aktieägare och stakeholders, att kapitalisternas främsta intresse är profit är en parodi på sig själv. Kapitalister har investerat för att göra vinster ända sedan kapitalismens uppkomst

Vad det gäller den strikt spekulativa logik påstås vara orsakad av finansiell globalisering, så är den knappast ett resultat av ett G7-möte eller av att Ronald Reagan eller Margaret Thatcher kom till makten. Finansiell spekulation är lika gammal som kapitalismen. Marx påpekade redan på 1800-talet att när en ny kris av överproduktion närmar sig har kapitalisterna en tendens att föredra spekulation framför produktiva investeringar. Borgarklassen förstår på ett pragmatiskt sätt att om marknaden är mättad, då kommer de varor som de producerar med de maskiner man köpt att förbli osålda. Därför förhindras en realisering av det mervärde som skapats av exploateringen av de arbetare, som satte maskinen i rörelse, och en realisering av det ursprungliga kapitalet som är bundet i maskinen. Det är därför som Marx noterade att kommersiella kriser verkar var ett resultat av spekulation, när det i verkligheten är så spekulationen är ett tidigt varningstecken på en ekonomisk kris. På samma sätt är inte den spekulation vi ser idag ett uttryck för den eller den kapitalistens bristande samhällsanda, utan ett uttryck för en generell kris hos kapitalismen.

Bakom de anti-globalistiska experternas ”vetenskapliga analyser” finns det en tanke som försvarare av kapitalismen använt under lång tid för att förhindra att arbetarklassen vänder sig mot ett revolutionära perspektiv. I mitten på 1800-talet försökte den småborgerlige socialisten Proudhon att skapa en distinktion mellan de ”goda” och de ”onda” sidorna hos kapitalismen för att kunna förespråka en sorts ”rättvis handel” industriell självförvaltning (kooperationen).

Senare försökte den reformistiska strömningen inom arbetarrörelsen, med sin främsta teoretiker Bernstein att föra fram att kapitalismen i ökande grad kunde tillgodose behoven hos de exploaterade, så länge som den tvingades att göra detta genom det tryck arbetarklassen utsatte den för genom borgerliga institutioner som parlamentet. Syftet med arbetarklassens kamp skulle därigenom vara garantera den ”gode” kapitalistens seger över den ”onde” kapitalisten som på grund av egoism eller kortsiktighet motsätter sig den ”positiva” utvecklingen av kapitalismen.

Idag föreslår ATTAC och dess vänner en återgång till den ”fordistiska kompromissen” som skulle ha existerat innan den ”finansiella råskinnen” kom till makten, något som skulle ha bevarat ”fördelningen av det utökade värdet” mellan arbetarna och kapitalisterna. ”Antiglobaliserings”- rörelsen ger alltså ett stort bidrag till den härskande klassens ideologiska arsenal.

• Genom att skapa trovärdighet för tanken att kapitalismen skulle kunna upphöra med sina

  attacker på arbetarklassen, när de i själva verket befinner sig i en kris, som systemet inte kan bemästra.

• Genom att antyda att det skulle kunna finnas utrymme för ”kompromisser” mellan arbete och kapital.

I korthet, att arbetarna uppmanas att inte kämpa mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för den ökande exploatering, misär, och barbari som detta ruttna system drar ned världen i – för att istället mobilisera sig för att försvara en fantasifull illusorisk variant av samma skit, med andra ord att ge upp kampen för att försvara sina klassintressen, till förmån för sin dödsfiende, borgarklassens intressen.

Ett glasklart fördömande av denna ideologiska fälla är en nödvändighet för alla som insett att den enda alternativa värld som är möjlig idag är kommunismen. Denna värld är möjlig endast genom arbetarklassens självständiga kamp för sin egna klassintressen.

Östen Karlsson

(Detta är en bearbetning av artikeln ”'Anti-globalisation' an ideological trap for the working class” från International Review nr 114)

Samtidigt som vi varje dag i olika media får nya besked om den kapitalistiska krisens senaste konvulsioner, har vi sett hur klasskampen har fortsatt, med oförminskad styrka trots fackets försök att ”lägga locket på” och begränsa kampen. På andra sidan Öresund, i Danmark, parallellt med den svenska sjuksköterskestrejken, ägde det rum en strejk bland sjuksköterskor och förskollärare, som borgarklassen starkt fördömde, på grund av ”bristande samhällsansvar”. I förra veckan pågick strejkaktioner bland bussförare i Århus på Jylland, för samma krav som de svenska bussförarna strejkade för i somras.

I mitten av juli avblåstes den svenska bussförarstrejken, som hade pågått i två veckor – precis innan den skulle utvidgas till att omfatta inte bara Stockholmsområdet och Västerbotten. Man sköt upp strejkvarslet och lyckades få till ett avtal som var en “halv seger” enligt facket. Den stora frågan i bussförarstrejken var inte löneökningarna – där kraven låg på samma nivå som sjuksköterskorna – utan de arbetstider som under en lång tid försämrats för bussförarna.

I motsats till sjuksköterskestrejken, där man lät strejken hålla på, “lågintensivt”, i mer än en månad, och där lärdomen efter strejken var, att det enda man kunde göra var att “lämna facket eller byta yrke”, så var man nu snabb att komma till skott med ett avtal som “tog hänsyn” till kraven om arbetstiderna. Scenariot var därför annorlunda än sjuksköterskestrejken; temat var att de arbetare som arbetade för privata bussbolag (som både i Stockholm och Skåne har tagit över verksamheten) skulle ha samma branschavtal. Den fråga som lyftes fram var arbetstiderna, inte lönen, som i sjuksköterskestrejken (där man även lyfte fram särdragen och den akademiska utbildningen hos sjuksköterskorna). I KPML(r)-s tidning Proletären lyfts bussförarstrejken fram som ett bevis på att “strejkvapnet fortfarande har kvar sin skärpa” eftersom strejken skulle ha kostat lika mycket under tre dagar som det skulle kosta bussarbetsgivarna att skriva på det avtal som Kommunal strejkade för. Strejken har alltså, enligt Proletären, givit facket en ökad trovärdighet.

Den samtidighet som vi idag bevittnar i klasskampen är ett tydligt bevis för att arbetarklassen inte passivt accepterar de försämringar och attacker som följer i den kapitalistiska krisens spår. Trots att det senaste årets försämring av den ekonomiska krisen har haft återverkningar på arbetarklassens levnadsstandard på en historiskt oförutsedd nivå men matprishöjningar och stegrade boendekostnader, är arbetarklassen inte demoraliserad, utan fortsätter sin klasskamp.

Arbetarklassen är inte besegrad eller demoraliserad på grund av alla attacker som följer på den ständigt förvärrade ekonomiska krisen; varsel om uppsägningar, nedläggningar; ökad inflation, matprishöjningar, ökande boendekostnader. Sedan fem år tillbaka har vi sett hur arbetarklassen över hela världen har tagit upp kampen mot kapitalets allt värre attacker, från textilarbetare i Egypten till tunnelbaneanställda i New York, från bilarbetare, telekom-anställda, lokaltrafikanställda och varuhusanställda i Tyskland till brevbärare och offentliganställda i England, överallt inser arbetare att man måste gå ut i en gemensam kamp för att kunna pressa tillbaka kapitalet. Sektorer som tidigare har haft begränsad erfarenhet av klasskamp får stöd och råd från mer erfarna arbetargrupper, som när arbetarna vid Nokia i Bochum i Tyskland strejkade, och fick stöd av en delegation arbetare från Opelfabriken i samma stad. Vad som framför allt har kännetecknat arbetarklassens kamp de senaste åren är en ökad sammanhållning och solidaritet, en strävan till solidaritet mellan olika grupper av arbetare, en solidaritet mellan generationer (pensionsfrågan) en kamp för arbetsvillkoren – något som bland annat den avbrutna bussförarstrejken i somras visade. Arbetarklassens kamp handlar inte bara om kronor och ören (vilket både borgarklassen och vissa vänsterdebattörer försöker påstå) utan framför allt om solidaritet och att finna en styrka och identitet som klass; att återerövra en mänsklig värdighet.

Borgarklassen kan inte förhindra klasskampen; därför måste man i största möjliga utsträckning begränsa den i tid och rum, genom utdragna nederlagsstrejker (som sjuksköterskestrejken i våras) eller genom att snabbt få ett slut på en strejk, när arbetarna visar allt för stor kampvilja. I fallet med sjuksköterskestrejken blev effekten, att många lämnade facket av besvikelse, i det andra fallet, att facket framstod som segrare, så att fackföreningsideologin kan fortsätta förgifta arbetarklassen.

Fackföreningsideologin är nödvändig för att kunna kontrollera arbetarklassen och den sociala situationen

Det är inte bara genom total nyhetsblockad som man försöker hindra att erfarenheter om klasskamp sprids. Detta är en strategi som borgarklassen de senaste åren har använt för att dölja den internationella klasskampsvåg som har pågått under de senaste fem åren, och som har varit rik på erfarenheter av solidaritet mellan arbetargrupper, och som på samma gång har präglats av en beslutsamhet och kampvilja som har skakat om borgarklassen, och fått deras ”tankesmedjor” på vänsterkanten att fylla sina spalter med analyser varför facket måste förnyas och varför arbetarna i så stor utsträckning har tappat tilltron till fackföreningarna.

Det är därför vi idag ser en oro framför allt inom borgarklassens vänsteretablissemang för att fackföreningsideologin ska få ett minskat inflytande. Sjuksköterskestrejken i våras var, även för stalinisterna i KPML(r) en ”nederlagsstrejk”. Men man fortsätter så klart med att försvara ”fackföreningstanken” och anser det vara fel att mana arbetarna till att gå ur facket. Samma tema återkommer i den socialdemokratiska vänster-tankesmedjan Arenas senaste nummer, som diskuterar ”fackets kris” och tar upp olika teman hur man ska reformera fackföreningarna. Enligt dessa analytiker är problemet en ”bristande demokrati”, ”byråkrati” eller att den ”informella sektorns arbetare” inte representeras av facket. Man talar om att fackets huvudsakliga medlemmar kommer från de traditionella ”kärnsektorerna av arbetarklassen” (som är män, vita, priviligierade etc). För att visa på hur facket skulle bli mer populära ger exempel på hur olika basfackliga gräsrots-alternativ vuxit fram i Sydeuropa, exempelvis för papperslösa arbetare. På detta sätt vill man försöka öka fackets trovärdighet.

Arbetarklassen behöver inte fackföreningarna!

Varför är dessa idéer så viktiga för borgarklassen? För arbetarklassen handlar det inte om att facket behöver ”förnyas” Arbetarklassen behöver inte facket för att kunna driva sin kamp. All klasskamp som har pressat tillbaka borgarklassen har utgjorts av självständig och självorganiserad klasskamp, som har gått utöver fackets begränsningar. Facket har i dessa situationer antingen försökt begränsa kampen till att gälla enskilda arbetargrupper, ibland direkt hindra arbetare att gå ut i kamp, eller – när rörelsen varit på tillbakagång – försökt att ta upp krav om spridning av kampen, när situationen inte varit mogen för detta.

När vi idag ser olika fackföreningsinitiativ, där fackföreningarna går samman i ”internationaler” och ”globala fackföreningar” för att utmana det ”globala kapitalet” är detta inget annat än en internationell samordning av kontrollen över arbetarklassen – en ren parodi på den internationalism som är arbetarklassens kännetecken. Olika exempel på nya fackföreningar i den ”Tredje världen” (eller ”Syd” som de mer ”hippa” tänkarna på tankesmedjorna benämner det), fyller precis samma funktion, att kontrollera den sociala situationen i länder (framför allt i Latinamerika), där arbetarklassens kamp utgör ett reellt hot mot den stabilitet som diverse vänsterregeringar (Chavez, Morales, Lula m fl) försöker upprätthålla.

Överallt där arbetarklassen har tagit upp kampen mot försämringarna av levnadsvillkoren på ett självständigt sätt, har facket utgjort ett hinder för kampen. Detta är i grunden fackföreningarnas funktion i dagens kapitalistiska samhälle, där fackföreningarna blivit integrerade i statsapparaten och utgör borgarklassens främsta kontrollinstrument för att kontrollera arbetarklassen. Dess roll kan inte vara annorlunda. De exempel som uppstod i början av 80-talet på ”gräsrots-fackliga strukturer”, där fackliga aktivister försökte reformera facket ”underifrån” blev snabbt förstelnade eller sögs upp i det officiella facket. (Ofta var detta ett utmärkt sätt för ambitiösa fackföreningstyper att göra karriär...) Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till EN sektor, EN yrkesgrupp, eller EN fabrik. Arbetarklassens kamp är till sin natur gränsöverskridande och söker hela tiden solidaritet med andra arbetargrupper. Arbetarklassens kamp bygger på självkontroll, genom stormöten och strejkkommittéer. Arbetarklassen är den enda kraft som kan dra med sig andra grupper – de papperslösa, kvinnor, arbetslösa – i kampen och integrera dessa grupper i kampen.

Borgarklassen försöker med sin ”nya” fackföreningsideologi skapa splittring i arbetarklassen, mellan olika grupper (”arbetare i kärnsektorerna”, ”informella arbetare”, kvinnor, papperslösa) där man ofta drar fram fördomar om vad en arbetare är för något; ofta en vit, ”privilegierad” man. (Om man nu är så ”privilegierad”, när man förlorat jobbet och måste sälja sin bostad till underpris...)

Men arbetarklassen behöver inte fackföreningarna! Runt omkring i världen pågår en massa strejker och aktioner där arbetarklassen försöker kämpa mot försämringarna av sin levnadsstandard. Borgarklassen är väl medveten om detta. Om arbetarklassen skulle ”förlora tilltron” på fackföreningsapparaten och fackföreningsideologin skulle detta innebära att borgarklassen förlorade kontrollen över den sociala situationen. Det är inte bara Frankrikes president Sarkozy, som i en artikel i Le Monde den 18 april uttryckte sin respekt för fackföreningarna: ”Man kan inte regera ett land utan ansvarsfulla fackföreningskrafter”. Hela borgarklassen måste lita på sina fackföreningar, dessa kapitalets bandhundar på arbetsplatserna, för kontrollen över arbetarklassen. Arbetarklassen måste hela tiden kämpa mot fackets kontroll – vilka former denna än tar sig.

Internationell Revolution 08-09-16.

Prishöjningar på upp mot 30-50% för mat och energi i de industrialiserade länderna drabbar idag många arbetare, särskilt arbetslösa och fattiga arbetare, som i allt större utsträckning har svårare att få lönen att räcka. Men dubbleringen av priset på basala stapelvaror i de perifera länderna utgör ett än dödligare hot. Eftersom mer än en miljard människor lever på mindre än en dollar per dag, och då många av dessa måste använda upp till 90% av sina inkomster på mat, så innebär en sådan oerhörd höjning av matpriserna ett omedelbart hot om svält.

Denna katastrofala och livshotande situation har lett till en serie hungerrevolter, och strejker med krav på högre löner etc. När denna artikel skrevs hade det ägt rum revolter i en hel rad länder: Egypten, Burkina Faso, Sydafrika, Kamerun, Marocko, Moçambique, Senegal, Elfenbenskusten, Mauretanien, Jemen, Indonesien, Indien, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Mexico och Peru, Argentina, Honduras och Haiti.

Hur kan vi förstå orsakerna till denna situation?

Rädslan för svält har varit en mardröm som förföljt oss – och sporrat oss – genom hela mänsklighetens historia. Den grundläggande orsaken till denna rädsla har alltid varit den relativa primitiviteten hos de samhälleliga produktivkrafterna. Den svält som periodvis drabbade det förkapitalistiska samhället var ett resultat av en otillräcklig förståelse av, och en bristande behärskning av naturens krafter. Ända sedan samhället blev uppdelat i klasser, har de utsugna och fattiga varit de huvudsakliga offren för denna efterblivenhet och osäkerhet för den mänskliga existensen som kommer i dess spår. Idag, däremot, när hundratals miljoner människor hotas av svält, så står det allt mer tydligt att den grundläggande orsaken till denna är efterblivenheten i vår sociala organisation, inte i vetenskap eller teknologi. Även representanterna för officiella institutioner i den härskande ordningens tjänst tvingas medge att den aktuella krisen är skapad ”av människor”. Under sin uppgångsperiod kunde kapitalismen, trots all misär som den skapade, fortfarande tro sig om att vara förmögen, i det långa loppet, att befria mänskligheten från svälthotet. Denna tilltro grundades på kapitalismens förmåga – i själva verket ett oundgängligt behov hos ett system som baserades på konkurrens – att ständigt revolutionera produktivkrafterna. Under de år som följde på det andra världskriget, så visade man upp det moderna jordbrukets framgångar, utvecklingen av välfärdsstaten, industrialiseringen av nya delar av världen, som bevis på att man till slut kunde vinna kampen mot svälten, något som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation hade utropat. Helt nyligen påstod man att den ekonomiska utvecklingen i länder som Kina och Indien hade räddat hundratals miljoner från svältens klor. Till och med idag vill man få oss att tro att de stigande matpriserna över hela världen är orsakade av de ekonomiska framstegen, av det nya välstånd som har skapats i tillväxtekonomierna, av ett nytt sug hos massorna efter hamburgare och yoghurt. Men även om detta var fallet, så måste ställa oss frågan om rationaliteten hos ett ekonomiskt system som endast förmår att föda ett fåtal, till priset av att man dömer andra till döden, förlorarna i den ständiga kampen för överlevnad.

Men i själva verket är den explosionsartade utvecklingen svälten i världen idag inte ens ett resultat av någon sådant ”framsteg”. Vad vi bevittnar, är en spridning av svältkatastrofer i den mest efterblivna delarna av världen och i ”tillväxtekonomierna”. Över hela världen avslöjas myten om att kapitalismen skulle kunna avskaffa svälten, som en cynisk lögn. Det som stämmer är, att kapitalismen har skapat de materiella och sociala förutsättningarna för en sådan möjlighet. I och med att man gjort detta, har kapitalismen i sig själv blivit det huvudsakliga hindret för en sådan utveckling. De massiva protesterna mot svälten i Asien, Afrika och Latinamerika under de senaste månaderna visar för världen att orsakerna till svälten inte är naturliga, utan sociala.

Den härskande klassens ensidiga förklaringar

Politiker och experter i den härskande klassen har lagt fram en hel rad förklaringar till den nuvarande dramatiska situationen. Dessa inbegriper den ekonomiska ”boomen” i delar av Asien, utvecklingen av ”biobränslen”, ekologiska katastrofer och klimatförändringar, kollapsade jordbrukssubventioner i många ”underutvecklade” länder, spekulation på livsmedelsmarknaden, begränsningar av jordbruksmarknaden för att kunna blåsa upp livsmedelspriserna etc. Alla dessa förklaringar har en kärna av sanning. Ingen av dem, tagen var för sig, förklarar något över huvud taget.. De är i bästa fall symtom, som sedda i en helhet, indikerar de grundläggande orsakerna till problemet. Borgarklassen kommer alltid att ljuga, även inför sig själv, om sina kriser. Men vad som är slående idag är den omfattning som regeringarnas och experternas oförmåga att förstå har tagit sig, om vad som pågår, eller hur man ska reagera med någon slags samstämmighet. Hjälplösheten hos den till synes allsmäktiga härskande klassen blir allt mer tydlig. De delvisa ”förklaringarna”från borgarklassens sida är, förutom att de är cyniska uttryck för rivaliserande särintressen, syftar bara till att dölja det kapitalistiska systemets ansvar för den nuvarande katastrofen. I synnerhet kan inget av dessas argument, inte ens när man lägger ihop dem, förklara de två grundläggande kännetecknen i den nuvarande krisen, dess djup, och den plötsliga brutaliteten i dess nuvarande acceleration.

Den kapitalistiska krisens djup

Om det förr i tiden fanns hundratals miljoner människor i Kina som levde på svältgränsen, så ser vi idag en högre konsumtion av kött, mejeriprodukter och vete. En större efterfrågan av kött ock mjölk gör att grödor till boskapen tar över åkrarna, och på så sätt mättar färre munnar vid samma åkerarealer. Detta är den huvudsakliga förklaringen som förs fram av många delar av borgarklassen. Denna proletarisering av delar av bondemassorna, som radikalt har förändrat deras levnadsvillkor, och integrerat dem på världsmarknaden, antas av den härskande klassen betyda att det därmed har skett stora förbättringar av deras levnadsvillkor. Men var som måste förklaras är hur denna förbättring, denna räddning av miljoner människor undan svältdöden, i sig själv har lett till sin motsats.

Biobränslen: Att ersätta bensin med vete, majs, palmolja etc har helt klart lett till en dramatisk minskning av livsmedelslagren. Enligt en aktuell rapport från Världsbanken, har övergången till biobränslen, särskilt i USA, ökat matpriserna med 75% (The Guardian, 4.7.08). Den miljömässiga balansräkningen över biobränslen är inte bara negativ (aktuell forskning visar att biobränslen ökar luftföroreningarna genom att släppa ut mer skadliga partiklar än vanlig bensin, för att inte nämna det faktum att vissa biobränslen kräver lika mycket olja som energikälla som den energi man kan utvinna ur dem), utan deras globala ekologiska och ekonomiska konsekvenser är katastrofala för hela mänskligheten. En sådan förändring av odlingen av vete, majs, palmolja etc för energiproduktion istället för mat, är ett typiskt exempel på den kapitalistiska blindheten och destruktiviteten. Den drivs delvis av ett futilt försök att rå på de ökande oljepriserna, och delvis – särskilt i USA – av ett hopp om att reducera sitt beroende av importerad olja för att skydda sina säkerhetsintressen som imperialistisk makt.

Exportsubventioner och protektionism: Å ena sidan ser vi en överproduktion i jordbruket i vissa länder och en permanent exportoffensiv; samtidigt ser vi hur andra länder inte kan föda sin befolkning. Konkurrens och protektionism i jordbruket har gjort att, liksom med vilken annan vara som helt i ekonomin, så måste mer produktiva livsmedelsproducenter i industrialiserade länder exportera (ofta med statliga subventioner) stora delar av sina grödor till länder i den ”tredje världen” och därmed ruinera de lokala bönderna – och öka flykten från landsbygden till städerna, med stora vågor av internationella flyktingar, vilket leder till att man överger de arealer som tidigare användes för jordbruk. I Afrika, till exempel, har många lokala bönder blivit ruinerade av den europeiska exporten av kyckling- eller nötkött. Mexico producerar inte längre tillräckligt med livsmedel för att kunna föda sin befolkning. Landet har använt mer än 10 miljarder dollar årligen för att importera mat. Propagandaister på ”vänsterkanten” i den härskande klassen, men också många välmenande men missledda eller dåligt informerade personer, har pläderat för en självhushållning i jordbruket i den ”perifera” länderna, ett avskaffande av exportstödet inom jordbruket, och skyddstullar för de egna marknaderna i de gamla kapitalistiska länderna. Vad dessa argument inte förmår ta med i beräkningen är att kapitalismen, från första början, lever och expanderar genom integreringen av självförsörjande bönder på världsmarknaden, vilket leder till att dessa ruineras, och – ofta på ett våldsamt sätt – skiljs från sin jord och sina produktionsmedel. Att återta jorden till de som brukar den är endast möjligt som en del av ett revolutionärt störtande av själva kapitalismen. Detta betyder inget mindre än att man avskaffar privategendomen och produktion för en marknad, ett avskaffande av motsättningen mellan stad och land, en stegvis upplösning av de monstruösa jättestäder som finns över hela världen och en planerad återgång för hundratals miljoner människor till landsbygden; inte den gamla landsbygden som kännetecknats av lantlig isolering och efterblivenhet, utan en landsbygd som på nytt får liv genom sin integration med städerna och en världsomspännande mänsklig kultur.

När borgarklassens media räknar upp de ovan nämnda faktorerna, så försöker man hindra att avslöja de mer grundläggande orsakerna. I själva verket bevittnar vi inget mindre ände kombinerade, ackumulerade konsekvenserna av de långsiktiga effektena av miljöförstöringen och kapitalismens djupt destruktiva tendenser för jordbrukets del.

Kapitalismens destruktiva effekter för jordbruket och miljön

Flera destruktiva tendenser blir allt mer svåra att förneka.

På grund av konkurrensens tryck så har traditionella jordbruksmetoder försvunnit och bönderna har blivit beroende av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och konstgjord bevattning. International Rice Research Institute varnar för att hållbarheten för risodlingen i Asien hotas av en överanvändning av konstgödsel och dess skadliga inverkan på jordens hälsa. För närvarande är det 40% av jordbrukets produkters som är ett direkt resultat av konstbevattning; 75% av dricksvattnet som är tillgängligt på jorden används av jordbruket i detta syfte. Genom att plantera alfalfagroddar i Kalifornien, citrusfrukter i Israel, bomull runt Aralsjön i det forna Sovjet, vete i Saudiarabien eller i Jemen, det vill säga att plantera grödor i områden som inte erbjuder de naturliga förutsättningarna för att de ska växa, innebär ett enormt slöseri av vatten i jordbruket.

Den massiva användningen av genmanipulerat ”hybridspannmål” innebär ett direkt hot mot den biologiska mångfalden; samtidigt som jorden i flera områden i världen blir mer och mer förorenad, till och med förgiftad. I Kina är 10% av åkerarealen förgiftad och 120 000 bönder dör varje år i cancer som orsakats av förorening av jorden. Ett resultat av att jorden blir urlakad, genom den hänsynslösa jakten på produktivitet är det faktum att i Holland, Europas mest koncentrerade jordbruk, har livsmedlen som produceras ett extremt lågt näringsvärde.

Den globala uppvärmingen betyder att i och med varje temperaturhöjning med 1 grad Celsius, så kommer skörden av ris, vete och majs att minska med 10%. Värmeböljor som drabbat Australien nyligen har lett till allvarliga skador på utsädet och torka. Forskning har visat att en stigande temperatur hotar möjligheterna till överlevnad för vissa växter, eller minskar deras näringsvärde.

Därför börjar en ny fara att visa sig – som mänskligheten kanske trodde var en mardröm ur det förgångna. Den kombinerade effekten av klimatorsakad torka och översvämningar, och dess konsekvenser för jordbruket, en kontinuerlig förstörelse och minskning av den odlingsbara jorden, miljöförstöring och utfiskning av världshaven kommer att leda till en global matbrist. Sedan 1984 har exempelvis spannmålsproduktionen inte lyckats hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. Under en 20-årsperiod har den minskat från 343 kg per person till 303 kg (Carnegie Department of Global Ecology, Stanford).

Systemets vansinne innebär att kapitalismen är tvungen att vara en överproducent av nästan alla varor, samtidigt som man skapar en brist på livsmedel genom att förstöra själva grunden i naturen för dess tillväxt. Grunden till denna absurditet står att finna i den kapitalistiska produktionen:
”Stora lantegendomar minskar bondebefolkningen till ett minimum och konfronterar den med en ständigt växande industribefolkning som gyttras ihop i stora städer; på detta sätt skapas förutsättningar som tvingar fram en irreparabel spricka i den ömsesidiga processen av samhällelig ämnesomsättning, en ämnesomsättning som bestäms av själva livets naturlagar. Resultatet av detta är en minskning av jordmånen, som genom handel förs långt bortom ett enstaka lands gränser” (Marx, Kapitalet, Tredje bandet, del VI – vår övers.)

En brutal acceleration av krisen

Sedan kollapsen på bostadsmarknaden i USA och andra länder (Storbritannien, Spanien m fl) har flera hedgefonder och andra investerare sett sig om efter alternativa möjligheter att placera sina pengar. Jordbruksgrödor har blivit det senaste målet för denna spekulation. Vilken cynisk kalkylering av spekulanterna i tider av förvärrad kris: livsmedel är ett ”säkert kort”, eftersom det är det enda som människor inte kan klara sig utan! Miljarder dollar har redan placerats i livsmedelsindustrin. Dessa kolossala summor av spekulativt kapital har förvisso ökat priserna på jordbruksprodukter, men de är inte den grundläggande orsaken. Vi kan anta att även om spekulationen skulle minska, så skulle prisökningen på jordbruksprodukter fortsätta.

Icke desto mindre är denna insikt om spekulationens roll (vilken är tämligen betydelselös i ett isolerat sammanhang) något som ger en bild av de verkliga kopplingarna i dagens världsekonomi. I själva verket finns en direkt koppling mellan ”fastighetskrisen” och det jordskred som äger rum på finansmarknaden, och den explosionsartade ökningen av matpriserna.. Recessionen 1929, den mest dramatiska i kapitalismens historia fram till dagens dato, var samtidig med ett dramatiskt prisfall. Utarmningen av de arbetande massorna vid denna tid hängde ihop med att lönerna, i och med massarbetslösheten, föll mer än andra priser. Idag, tvärtom, så äger de internationella tendenserna till recession rum samtidigt som en ökning av inflationen. De ökande matpriserna är de tydligaste tecknen på denna utveckling, som intimt hänger samman med ökande energikostnader, transportkostnader etc. De aktuella hjälpinsatserna från flera regeringar, där man plöjer ned hundratals miljarder dollar i ekonomin för att stötta de sviktande bank- och finanssystemen har sannolikt bidragit mer än någon annan faktor till att öka den internationella inflationsspiralen.

Den nuvarande skärpningen av den världsomfattande och historiska krisen för världskapitalismen har visat sig vara en månghövdad hydra. Samtidigt som den monstruösa fastighets- och finanskrisen som fortsätter att drabba kapitalismens hjärta, så har redan ett nytt moster dykt upp i form av ökande matpriser och svält. Vem kan förutspå vilka andra som kommer att dyka upp? För tillfället framstår den härskande klassen som förvånad och något hjälplös. Dess dagliga reaktioner visar på försöken att öka den statliga kontrollen över ekonomin och koordinera politiken internationellt, men också hur konkurrensen skärps mellan de kapitalistiska nationerna. De lugnande orden från media syftar till att dölja för världen, och för dem själva, en känsla av att steg för steg förlora kontrollen över vad som händer i deras kapitalistiska system. En utveckling som konfronterar den härskande klassen dubbelt: med en destabilisering av hela länder och kontinenter i en ond spiral av kaos, och faran, på längre sikt, av en revolutionär resning som ifrågasätter hela kapitalismen.

IKS 08-07-05

En längre version av denna artikel finns på ICC Online med titeln ”Food riots show the need to overcome capitalism”

Vi publicerar här det ställningstagande om kriget i Georgien sommaren 2008 som kamraterna delat ut ända sedan början på kriget. KRAS är en liten grupp inom den anarkosyndikalistiska rörelsen och finns framförallt i Ryssland. Även om det finns politiska skillnader mellan våra två organisationer på ett antal frågor, så har IKS en kamratlig politisk relation till KRAS, en relation som baserar sig på de internationalistiska ståndpunkter som vi har gemensamt. Som läsaren kommer att märka är detta uttalande precis som tidigare uttalanden, framförallt under kriget i Tjetjenien, exempel på den klara internationalistiska linje som KRAS står för:

• Fördömande av den fullständigt kapitalistiska och imperialistiska inriktningen hos alla de olika nationella regeringarna och av dess rovgiriga imperialistiska natur, särskilt stormakterna.

• Inget stöd till vare sig den eller andra sidan i detta kapitalistiska och imperialistiska krig.

• Uppmana arbetarna i de krigförande länderna att visa sin klasssolidaritet över nationsgränserna och kämpa mot sina respektive exploatörer

Detta är anledningen till att vi gav vårt fulla stöd till de viktigaste delarna av detta uttalande.

Vi vill trots detta säga att parollerna i slutet på uttalandet (vägran att lyda order från officerare, vända sina vapen mot dessa osv) även om de är helt korrekta ur en historisk synvinkel (detta skedde i praktiken under den ryska revolutionen 1917 och i den tyska revolutionen 1918) inte möjliga att genomföra omedelbart, eftersom det i regionen inte finns vare sig en tillräcklig styrka och utveckling av arbetarklassens kamp. Under de nuvarande förutsättningarna skulle ett sådant agerande riskera att utsätta soldaterna för den mest brutala repression utan att de skulle kunna räkna med att skyddas av solidariteten från resten av arbetarklassen.

Med detta sagt vill vi hylla kamraterna i KRAS för deras principfasta internationalism och det mod som de visat under flera år av mycket svåra förhållanden, när det gäller både represssion från polisen och tyngden hos de ideologiska mystifikationerna, i synnerhet nationalistiska sådana, som fortsätter att väga tungt i den ryska arbetarklassens medvetande. Detta är ett resultat av den stalinistiska kontrarevolution som härskade under så lång tid.

Nej till på kriget i Kaukasus

Utbrottet av krigshandlingar mellan Georgien och Syd-Ossetien hotar att utvecklas till ett storskalligt krig mellan Georgien stött av NATO på den ena sidan och den ryska staten på den andra. Tusentals människor har redan dödats eller skadats, framförallt vanliga fredliga innevånare, hela städer och byar har utplånats. Samhället har dränkts av en grumlig flodvåg av nationalistisk och chauvinistisk hysteri.

Som alltid och överallt i konflikter mellan stater, finns det inte och kan inte heller finnas en rättfärdig sida i detta nya Kaukasus. Där finns bara skyldiga. Den glöd som underblåsts under flera år har orsakat en militär brand. Saakhasvilli-regimen håller två tredjedelar av befolkningen i fattigdom, och ju större inhemskt missnöje detta leder till, desto mer försöker regimen finna en utväg från denna låsta situation genom ett ”litet framgångsrikt krig” i hopp om att därigenom skulle stryka ett streck över detta. Den ryska regeringen är fast besluten att behålla sin dominans över Kaukasus. Idag låtsas de försvara de svaga, men deras hyckleri står fullständig klart, faktum är att Saakhasvillis soldater idag bara repeterar vad Putins soldater gjorde för 9 år sedan i Tjetjenien. De härskande klickarna både Ossetien och Abhazien aspirerar på att stärka sin roll som lokala ryska allierade i regionen, samtidigt som de strävar efter att mobilisera den utarmade befolkningen runt de prövade facklorna av den ”nationella tanken” och av att ”rädda folket”. Ledarna i USA, de europeiska staterna och NATO önskar å den andra sidan att försvaga den ryska rivalens inflytande i Kaukasus så mycket som möjligt för försäkra sig om kontrollen över oljan och dess transporter. Alltså har vi blivit vittnen till, och offer för, nästa steg i den globala kampen för makt, olja och gas.

Denna strid för inte med sig nånting gott till de arbetande människorna vare sig de är georgier, ossetier, ab- eller ryssarkhazier, förutom blodspillan och tårar, oräkneliga katastrofer och misär. Vi uttrycker vår djupa medkänsla med de vänner och släktingar till offren, till människorna som lämnats utan tak över huvudet eller möjlighet att försörja sig på grund av detta krig.

Vi får inte falla för den nationalistiska demagogi som kräver enhet med ”vår” regering, att vi lyfter fanan till försvar av fosterlandet. Den främsta fienden för vanliga människor är inte deras utarmade bröder och systrar på andra sidan nationsgränsen eller av annan nationalitet. Deras främsta fiender är härskare och bossar av olika slag som presidenter, ministrar, affärsmän och generaler, de som skapar krig för att öka sin makt och rikedom. Vi uppmanar de arbetande människorna i Ryssland, Ossetierna, Abkhazien och Georgien att avvisa locktonerna från nationalism och patriotism och vända sin ilska mot de styrande och de rika på båda sidor om gränsen.

Ryska abkhaziska, georgiska och ossetiska soldater! Lyd inte order från era befälhavare! Vänd era vapen mot dem som skickade ut er i krig! Skjut inte mot motståndarsidans soldater- fraternisera med dem: en bajonett i marken!

Arbetande människor bakom fronten: sabotera krigsansträngningen, lämna jobbet för möten och demonstrationer mot kriget, organisera er och strejka mot det!

Nej till kriget och dess anstiftare – de härskande och de rika! Ja till solidaritet mellan arbetande människor över nationsgränser och frontlinjer!

Federationen för arbetare inom utbildning, vetenskap och teknik CRAS-IWA

(Augusti 2008)

Återigen står Kaukasus i lågor. Samtidigt som Bush och Putin fredligt småpratade vid invigningen av Peking-OS, denna påstådda symbol för fred och samförstånd mellan folken, passade den georgiske presidenten Saakashvilli (en trogen bundsförvant till USA) på att tillsammans med sin motståndare, den ryska staten, på den andra sidan att skicka ut sina soldater i krig mot varandra med fruktansvärda massakrer i Georgien/Sydossetien som följd. Detta krig har inneburit ytterligare ”etnisk rensning” i en hårt drabbad region. Det är svårt att beräkna antalet offer, men de verkar uppgå till tusentals; till största delen civila offer.

Båda sidor anklagar den andre för att vara en krigshetsare eller att de tvingades att agera eftersom de hade ryggen mot väggen. Den lokala befolkningen vare sig den är av ryskt, ossetiskt, abkhaziskt eller georgiskt ursprung, som har sett sina städer bombats, plundrats och bränts ned har alla blivit gisslan hos de borgerliga nationalistiska fraktionerna, som alla är lika skyldiga till dessa fruktansvärda grymheter och massakrer. Arbetarna kan inte välja vilken av sina exploatörer de skall stödja, utan de måste fortsätta att kämpa för sina egen intressen som klass och förkasta alla nationalistiska och krigiska paroller. Vare sig det gäller ”att försvara våra ryska bröder i Kaukasus” eller att ”försvara Georgiens territoriella integritet” .. tjänar alla dessa paroller endast en kapitalistisk gangster mot en annan, som alla behöver soldater som kanonmat.

En ny illustration av det kapitalistiska krigets barbariska natur

Som ett svar på provokationer från den ryska borgarklassen och dess fraktion i Ossetien trodde den georgiske presidenten Saakashvilli att han skulle kunna komma undan genom en brutal ockupation av den lilla provinsen Syd-Ossetien natten mellan den 7-8 augusti, då georgiska trupper med flygunderstöd ockuperade och förstörde huvudstaden Tskhinvali i denna proryska separatistiska provins.

Samtidigt som Ryssland skickade in de milliser som de kontrollerar i den andra konfliktzonen i Georgien, Abhazien, för att ta kontroll över Kodoridalen, svarade de ryska styrkorna även direkt på detta angrepp genom att skoningslöst bomba flera georgiska städer, som hamnstaden Poti med dess flottbas vid Svartahavskusten vilken helt förstördes, men framförallt drabbades staden Gori vars befolkning till stora delar tvingats fly staden efter intensiva flygangrepp. Ryska stridsvagnar ockuperade snabbt en tredjedel av Georgien. De hotade till och med huvudstaden Tiblisi när ryska stridsvagnsförband stoppade framryckningen bara några kilometer från Tiblisi. Flera dagar efter att vapenstilleståndet undertecknats syntes fortfarande inte några tecken på ett ryskt tillbakadragande. Det utspelades fruktansvärda scener av mord och övergrepp på bägge sidor. Praktiskt taget hela befolkningen i Tskhinvali och dess omgivning tvingades att lämna krigsområdet med upp till 30 000 flyktingar som följd.. I hela området uppgår antalet flyktingar till 115 000 enligt FN:s flyktingkommissariat.

Denna konflikt har utvecklats under lång tid. Syd-Ossetien och Abkhazien är regioner som domineras av smugglare och är självutropade proryska republiker under full rysk kontroll. Under nästan 20 år ända sedan Georgien utropade sin självständighet har dessa varit centrum för olika konflikter. Användandet av ryska minoriteter i Georgien för att motivera en aggressiv imperialistisk politik, påminner om den tyska politiken inte bara under nazitiden (episoden med Sudettyskarna i Tjeckoslovakien) utan under hela 1900 talet. Som en specialist uttrycker det i den franska tidningen Le Monde den 10 augusti

”Syd-Ossetien är vare sig ett land eller en regim. Det är en blandad skara av ryska generaler och ossetiska banditer som ute efter att göra pengar på på konflikten med Georgien”.

Att utnyttja extrem nationalism och militära äventyr har alltid varit en favorit metod hos borgarklassen att hantera interna problem. Även om den georgiske presidenten blev överväldigande omvald med stöd från 95 % av befolkningen under den så kallade ”rosornas revolution” under hösten 2003 mot den gamle ”sovjet”-ledaren Sjevardnatze, hade han problem med att bli omvald under våren 2008 trots aktivt stöd från USA. Framförallt på grund av korruption och en diktatorisk ledarstil. Denne helhjärtade allierade till Washington tog över en stat som ända sedan dess bildande varit ett brohuvud för USA:s ”nya världsordning” under Bush den äldre. Det ledde förmodligen den georgiske presidenten till att överskatta det stöd han skulle från väst och och då synnerhet från USA för sitt senaste militära äventyr. Putins Ryssland hade gillrat en fälla som den georgiske presidenten Saakasshvilli klev rätt in i, genom han försåg Ryssland med en anledning att slå till militärt och återställa sin auktoritet i Kaukasus. Situationen i Kaukasus har länge varit ett horn i sidan på den ryska ledningen, men detta var i huvudsak en reaktion på den inringning av Ryssland från Natos sida som skett sedan 1991. Denna inringning nådde en för Ryssland oacceptabel nivå i och med Nato-medlemsansökningarna till från Georgien och Ukraina. Men framförallt är det de anti-missil batterier som USA skall installera i Polen och Tjeckien som Ryssland inte kan acceptera. Inte utan anledning ser Moskva dessa som riktade mot dem och inte mot Iran eller Nordkorea. Ryssland har utnyttjat det faktum USA har svårt att agera för tillfället på grund av att en stor del av dess militära styrkor har kört fast i Irak och Afghanistan, för en motoffensiv i Kaukasus inte långt efter det att man till ett hög pris åter etablerat sin kontroll över Tjetjenien genom ett oerhört blodigt och brutalt krig.

Men ansvaret för detta krig ligger inte bara hos de omedelbara antagonisterna. Alla de imperialistiska makterna som idag visar sitt hycklande medlidande med Georgien har blod på sina händer, vare sig det gäller USA med dess två krig i Irak eller Frankrike med den roll som man spelade i folkmordet i Rwanda 1994 eller Tyskland, som var en aktiv faktor i att utlösa de fruktansvärda krigen på Balkan 1992.

Maskerna faller av!

Det är uppenbart att slutet på det kalla kriget och de gamla öst-väst blocken inte har lett till att vi sett några tecken på en ”era av fred och stabilitet” i världen. Vare sig i Afrika, Mellanöstern, Balkan eller Kaukasus. Nedmonteringen av det gamla stalinistiska imperiet har bara lett till att väcka nya imperialistiska ambitioner och ett ökande militärt kaos. Georgien har ett stort strategiskt värde vilket lett till närmanden från flera stormakter under de senaste åren. Under den stalinistiska epoken var det bara en transit korridor för rysk olja från Volga och Ural, men efter 1989 blev Svarta havet kungsvägen för nå rikedomarna i det Kaspiska havet. Georgien har blivit en viktig knutpunkt för olja från Kaspiska havet och gas från Azerbadjan, Turkmenistan och Kazakhstan. Sedan 2005 har det fått den 1800 kilometer långa BTC-oljeledningen som byggts under direkt amerikansk ledning och binder samman det azeriska Baku med den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan och går igenom den georgiska huvudstaden Tiblisi på vägen. Denna oljeledning är ett sätt att gå förbi Ryssland när det gäller transportera olja från det Kaspiska havet till Europa. För Ryssland innebär detta ett direkt hot, att Centralasien med 5% av världen olje- och gasreserver skapar ett alternativ till Ryssland när det gäller att förse Europa med gas. Än mera så eftersom EU drömmer om att bygga en 330 kilometer lång gasledning kalla Nabucco som ska koppla samman Europa med gasfälten i Iran och Azerbadjan via Turkiet. Under tiden planerar Ryssland, vars president är en före detta chef för Gazprom, att svara genom att dra igång gigantiskt rivaliserande projekt som skulle nå Europa via Svarta havet, till en kostnad av 20 miljarder dollar.

Går vi mot ett nytt kallt krig?

De två före detta blockledarna Ryssland och USA står igen mot varandra, men nu i ett läge där förutsättningarna för de imperialistiska konflikterna helt annorlunda än under det kalla kriget, när det fanns en disciplin och sammanhållning inom blocken. Vid den tiden fick vi hela tiden höra att konflikten mellan dessa två block framförallt var ett uttryck för en ideologisk konflikt, för en kamp mellan de som kämpade för demokrati och frihet mot de totalitära krafter som identifierades med kommunism. Idag kan vi se mycket klarare hur de som lovade en ”era av fred och stabilitet” försökte föra oss bakom ljuset, eftersom det framstår klarare än någonsin att denna konflikt mellan stormakter inte är något annat än en barbarisk kamp för solkiga imperialistiska intressen.

Idag domineras relationerna mellan olika stater av en tendens mot ”var och en för sig själv”. Vapenstilleståndet i Georgien har helt enkelt bekräftat i avtal denna ryska segern och militära överlägsenheten i regionen. Den innebär en förödmjukande reträtt för Georgien, vars territoriella integritet inte längre är säker utan dikteras av villkor från Moskva. Parodin på ”fredsbevarande styrkor” i Syd-Ossetien och Abkhazien som uteslutande består av ryska trupper, är inget annat än ett officiellt erkännande för en permanent rysk ockupation av georgiskt territorium. Ryssland har utnyttjat sitt militära övertag till återvända till Georgien till det ”internationella samfundets” stora förtret.

Detta är en ny förkrossande motgång för Georgiens överordnade, den amerikanska borgarklassen. Även om Georgien betalat ett högt pris för sin närhet till USA (en tvåtusen man stark militärstyrka som man skickat till Irak och Afghanistan), har Uncle Sam i sin tur inte gett dem mer än sitt moraliska stöd och fördömanden av Ryssland, utan att lyfta ett finger för att försvara Georgien. Den mest signifikanta aspekten av den amerikanska försvagningen är att Vita huset inte har några planer på att erbjuda ett alternativ till denna ”vapenvila”, utan man har inte något annat val än att svälja den europeiska ”fredsplanen”. Vad som är ännu värre att villkoren för denna ”fredsplan” dikterats av Moskva. Ännu mer förödmjukande var att Condoleeza Rice var tvungen att åka till Georgien för att få den georgiske presidenten att skriva på. Detta visar tydligt på USA:s impotens och försvagningen av världens ledande stormakt. Dessa nya uttryck för dess tillbakagång kan endast ytterligare försvaga dess ställning i världen och är ett verkligt skäl till oro för stater som räknar med dess stöd, som Ukraina och Polen.

Samtidigt som USA visar sin maktlöshet visar Europa hur långt tendensen ”var och en för sig själv” gått. Inför den amerikanska handlingsförlamningen skred ”europeisk diplomati” till verket. Det är signifikant att det var den franske presidenten som var språkröret för detta som nuvarande ordförande för EU, som trots att han för detta mesta bara talar för sig själv och utan sammanhang, är en mästare på kortsiktiga lösningar på den internationella scenen. Återigen har Sarkozy störtat sig ut för att ha ett ord med i laget och spegla sig i glansen. Men den berömda ”franska fredsplanen” (han lyckades inte upprätthålla illusionen att detta var en stor internationell eller europeisk diplomatisk framgång) är bara en löjlig formalitet som knappt förmår att dölja att dess villkor helt dikterats från Moskva.

Europa kan inte dra någon större nytta av denna situation, eftersom dess uppfattningar går så vitt isär. Hur skulle det kunna finnas någon enighet inom EU med Polen och de baltiska staterna som är uttalat anti-ryska och helhjärtade försvarare av Georgien? Samtidigt som Tyskland hela tiden motsatt sig den ökande amerikanska kontrollen över regionen, och är en av de starkaste motståndarna till att Ukraina och Georgien skulle få gå med i Nato. även om Angela Merkel gjort en spektakulär kovändning genom att lova Georgiens president sitt stöd. Detta tvingades hon till på grund av Rysslands ökande impopularitet, när de ockuperat Georgien. Faktum kvarstår att Europa framstår helt splittrat, där Frankrike försöker vara den ensamme riddaren, och göra det omöjliga genom att samtidigt försöka vara Putin till lags, har Storbritannien ryckt ut till Georgiens försvar för att motsätta sig sin huvudsakliga rival Tyskland.

De fördelar som Ryssland lyckats dra från situationen är väldigt begränsade. Förvisso har man stärkt sin imperialistiska position på kort sikt inte bara i Kaukasus utan på världsnivå. Den ryska flottan behärskar regionens hav och hotar alla andras sjöfart. Men även om man kortsiktigt förbättrar sitt grepp över Kaukasus, kommer inte denna militära seger göra att USA avstår från att sätta upp sina anti-missil batterier på europeisk mark. Tvärtom har detta bara drivit på Vita huset att accelerera detta projekt, som det avtal som tecknats med Polen om att installera missil-skölden på polsk jord. Som en hämnd för detta har den ryska militärledningen hotat Polen genom säga att de skulle vara det första målet vid en kärnvapenattack.

Rysk imperialism är mindre intresserad av oberoende eller övertagande av Syd Ossetien och Abkhazien än av att skaffa sig en styrkeposition inför förhandlingarna om Georgiens framtid. Men i grund och botten visar den krigiska aggressivitet och de stora militära styrkeuppvisningar som man gjort i Georgien, den gamla rädslan för dess imperialistiska rivaler, och att man diplomatiskt sett är mer isolerad än någonsin. Ingen makt kan hoppas på att vara kapabel att kontrollera situationen, och de skiftande och varierande allianser vi ser nu är ett uttryck för en farlig destabilisering av de imperialistiska relationerna.

Det kan inte bli fred under kapitalismen

Vad som står utom all tvekan är att alla de imperialistiska makterna, stora som små, försöker spela en roll i det diplomatiska spelet, i en del av världen som har stort geo-strategisk betydelse. Alla de imperialistiska makterna är ansvariga för denna situation. Med oljan och gasen i Kaspiska havet och existensen av ett antal turkisktalande länder i Centralasien, har även Turkiet och Iran vitala intressen att försvara i denna region, men faktum är att hela världen är involverad. Det är lättare att mobilisera människor som kanonmat i Kaukasus på grund av den etniska smältdegel som området är; till exempel har ossetierna ett iranskt ursprung. Det är lätt för den ena eller andra makten att underblåsa nationalism när regionen är så fragmenterad. Rysslands förflutna som en förtryckande makt har också stor betydelse. Allt detta utgör förutsättningen för allt mer omfattande imperialistiska spänningar i framtiden. Vi har sett oron i de baltiska staterna och i synnerhet Ukraina som med sin kärnvapenarsenal är en militärmakt av en helt dignitet än Georgien.

Detta krig ökar risken för en destabilisering av regionen men har också oundvikliga konsekvenser för den globala imperialistiska styrkebalansen. ”Fredsplanen” är bara blå dunster i ögonen och innehåller alla beståndsdelar för en ny militär upptrappning som hotar tända en hel rad med krutdurkar från Kaukasus till Mellanöstern.

Vi ser ett ökande antal explosiva situationer på ett antal olika platser runt jorden Kaukasus, Kurdistan, Pakistan, Mellanöstern och så vidare. Inte bara har det imperialistiska makterna visat att de är oförmögna att lösa problemen som lett till dessa situationer, utan deras agerande har endast till att dessa konflikter blivit än mer explosiva. Detta visar återigen att kapitalismen inte har något att erbjuda förutom militärt barbari och massakrer som plågar en allt större del av världens befolkning.

Det är inte genom att kräva mer demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter eller ens att få de imperialistiska banditerna att hålla sig till sina internationella överenskommelser, som detta kan få ett slut. Det enda att få stopp på krigen är att få stopp på kapitalismen. Detta kan endast ske genom arbetarklassens kamp. Arbetarnas enda allierade i denna kamp är andra arbetare utöver alla nations och etniska gränser. Det enda sättet för världens arbetare att visa sin solidaritet med sina klassbröder och systrar vare sig de är ryssar, georgier, ossetier, abkhazier eller offer för alla de andra krig som plågar planeten. Är att förena sina krafter och tillsammans utveckla sin för att störta detta system. Mot borgarklassens mordiska nationalism, kan den enda förenande parollen vara ”Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er” från det Kommunistiska Manifestet.

IKS 17/8

Maj 1968 var en höjdpunkt för situationismen, en strömning som kombinerade en kritik av den kapitalistiska kulturens ”skådespelsamhälle” med vissa revolutionära politiska ståndpunkter. Slagord och graffitti från denna period, så som ”under asfalten finns en strand” och ”fantasin till makten”, fångade atmosfären under händelserna i maj 1968, den känsla av plötslig befrielse från den själsdödande rutinen och atomiseringen i det kapitalistiska samhället, och de speglade helt klart inflytandet från situationistiska idéen, liksom den vitt spridda uppmaningen till att bilda aktionskommittéer utanför fackföreningarna, och ockupationerna av fabriker och universitet. Situationisterna var inte på något sätt den enda revolutionära strömningen som var involverade i att formulera och sprida dessa förslag, och deras faktiska betydelse har nästa alltid blivit överskattad av dem själva och deras efterföljare, även om ingen kan förneka att detta var deras högtidsstund.

Hur som helst har situationismen varit på fallrepet sedan dess, även om man har lämnat många spår, och beundrare, efter sig. Själva den Situationistiska Internationalen upplöstes 1972. Idag är situationismen som tankeströmning något som hålls vid liv av individuella ”pro-situs” som framför allt verkar kännetecknas av en total oförmåga att nå andra, till synes liktänkande individer.

Mötet om ”1968 and all that” som avhölls i London den 10 maj, organiserat av en blandning av anarkister och vänsterister, gav oss åtminstone två exempel på vad som överlevt i den situationistiska diskursen.

Utanför Conway Hall fanns ett bokbord som bemannades av en medlem av gruppen/websiten Principia Dialectica. Han delade ut ett flygblad som förkastade hela mötet, med titeln ”låt de döda begrava sina döda”:
”Om du går in i denna lokal kommer du att se ett lik, och mumier som balsamerar detta lik. Vi blev vänligen inbjudna till denna mässa men har tackat nej till att delta. Men vi är nu här, utanför, som deras dåliga samvete”

Situationismen har alltid varit bra på att förkasta saker. Vem minns inte telegrammet med lydelsen ”darra byråkrater – arbetarrådens internationella makt kommer snart att göra slut på er” som man skickade till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté 1968?

Men Principia Dialecticas ställningstagande till mötet den 10 maj byggdes inte på något försök att dra upp en klasslinje mellan de representanter för kontrarevolutionen som helt klart var med och organiserade detta möte. Deras huvudsakliga kritik byggde på att deltagarna idealiserade det förgångna och förgäves försökte återskapa Ryssland 1917 eller Spanien 1936. Samtidigt som man ser SI som den mest avancerade gruppen under rörelsen i maj 1968, så insisterar man på att det är nödvändigt att gå utöver SI som hade ”byggt sin sak på historiens revolutionära Subjekt” med andra ord arbetarklassen:

”Det är lätt att avfärda de lik som Maj 68 redan har förlöjligat, och som idag fungerar som garanter för ”68-andan” (från den goda demokratiska vänstern till ex-Maoisterna, ända till anarkisterna). Det är svårare att avfärda det Maj 68 som fortfarande lever, om än fossiliserat, det som säger arbeta aldrig någonsin. Det är ännu svårare, eftersom denna gamla kritik fortfarande lyser klart. Men låt oss upprepa den; den lyser med ljuset hos döda stjärnor. Arbeta aldrig någonsin: för att verkligen avfärda arbetet, msåste man göra sig av med idén om att arbetarklassen är historiens revolutionära subjekt. Klasskampen är en integrerad den av den kapitalistiska dynamiken: det är inte en fråga om kamp mellan den dominerade klassen och den revolutionära klassen, utan mellan olika intressen (med olika stor makt) inom kapitalismen.”

”arbeta aldrig någonsin” var alltid situationisternas mest korkade paroll, den som mest tydligt avslöjade det inslag av småborgerlig artistisk elitism som hjälpte till att blanda ihop den situationistiska röran. Principia Dialectica har gått ännu ett steg och upphöjer denna trasproletärt-aristokratiska slogan till en grundval för att definitivt avskaffa begreppet klasskamp och den proletära revolutionen.

Ett mer hälsosamt försök att undersöka vad som finns kvar och är relevant hos situationismen idag kunde vi se i en diskussion om surrealism och situationism under händelserna i Maj 68. Introducerat på ett mycket vänligt, om än något förvirrat sätt av en av mötesorganisatörerna, kom denna diskussion att ge upphov till många intressanta diskussionstrådar, som på grund av tidsbrist inte kunde följas upp.

Presentationen visade, bland annat, att situationisterna var starkt influerade av surrealisterna på 20- och 30-talen. Detta verkade svårt att smälta för en mötesdeltagare, som hävdade att Andre Breton, en av de ledande surrealisterna, var ”auktoritär” och i själva verket stalinist. En av IKS kamrater som var närvarande på mötet försökte klargöra detta: Breton och majoriteten av surrealisterna var klart och tydligt motståndare till stalinismen, och slöt upp bakom Trotskij och Vänsteroppositionen, som vid denna tidpunkt inte var det lik som trotskismen är idag; åtminstone en av surrealisterna, Benjamin Peret utvecklade politiska ståndpunkter som gick långt utöver Trotskijs (faktum var att han närmade sig vänsterkommunismen).

Vad gäller ”arvet” efter situationisterna, så pekade vi på att 1968 så tolkade situationisterna, influerade av Castoriadis och Socialisme ou Barbarie-gruppen, explosionen av klasskamp under Maj 68 som det definitiva beviset på att vår tids revolution inte, som ”traditionella” marxister hävdat, utlöses av en ekonomisk kris, utan av en revolt mot tristessen och alienationen i det kapitalistiska skådespelsamhället. Efter 40 år av fördjupad ekonomisk kris, är en sådan ståndpunkt inte längre hållbar, och visar på en fatal svaghet i sitautionisternas teoretiska arsenal.

Detta provocerade fram ett antal svar från människor som argumenterade att den situationistiska kritiken av skådespelsamhället var mer relevant än någonsin under en epok av dokusåpor och kändiskult. Mötet slutade vid denna punkt, så vi kan svara på detta här: det är förvisso sant att den kapitalistiska kulturen har blivit ett löjligt spektakel som passivt ska konsumeras av massorna, och att den fungerar som ett sätt att utöva social kontroll, genom att avleda vårt missnöje i falska gemenskaper och irrationell mytologi. Men precis som Rom föll ned i ”bröd och gladiatorspel” för att hålla plebejer och slavar på mattan, så är förruttnelse i den kapitalistiska kulturen idag ett uttryck för att det finns något fundamentalt ruttet i samhällets grundvalar, det faktum att de kapitalistiska sociala relationerna har blivit ett grundläggande hinder för att realisera mänsklighetens behov. Utan en materialistisk analys av grundvalarna för det samhälleliga livet, är kulturkritiken dömd att förbli ensidig, och kan på sin höjd bli något mer än tillfälliga intellektuella moden.

Amos 080630

från World Revolution nr 316, juli/augusti 2008

Arbetarklassen internationellt drabbas idag på alla nivåer utav den allt mer förvärrade krisen i det kapitalistiska systemet. Arbetare får acceptera lönesänkningar, varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen arbetslöshet när stora industrier läggs ned. Borgarklassens retorik har förändrats sedan ett halvår tillbaka: från att tidigare ha försökt att förklara bort den finansiella krisen som en tillfällig nedgång, ser vi nu hur olika bedömare och representanter för den politiska apparaten talar öppet om allvaret i den nuvarande situationen. Den svenska regeringens nuvarande "klarspråk" när det gäller att hantera krisen för SAAB i Trollhättan är ett exempel. Näringsministern Maud Olofssons arroganta uttalanden kan om att man inte kommer att gå in med "skattepengar" för att rädda SAAB visar både på ett förändrat tonläge, och att de kampanjer, framför allt från vänsterhåll, om att staten måste ingripa för att rädda situationen, liksom man gjort i finanssektorn, inte har någon verklighetsbakgrund.

Det senaste utspelet från IF Metall om lokala avtal om minskad arbetstid och lönesänkningar hyllas i borgarklassens media som ”modigt” och ”historiskt”. Strax därefter kommer besked om att postanställda vid de stora terminalerna tvingas acceptera minskad arbetstid och lägre lön. Media konstaterar att ”detta är bara början” – och detta har man rätt i. Borgarklassen kommer allt mer och mer att bli tvungna att attackera arbetarklassen direkt – med direkta nominella lönesänkningar, förutom den ökad arbetslösheten och en försämrad a-kassa. Detta är något nytt, och borgarklassen tycket säkert det är ”modigt” av facket att tala klarspråk. Vi har aldrig tidigare sett att facket går i bräschen för direkta lönesänkningar. Man kan deras roll illustreras tydligare? Tidigare har man ”accepterat” lönesänkningar och försämringar – nu lägger man själv fram förslagen!

Trots olika vänsterfackliga företrädares missnöje har fackföreningsideologin fått sig en törn. Vi kommer sannolikt att få höra fler röster höjas om en radikalisering av facket – precis som vi hör röster om ”statligt ingripande” från vänsterhåll. Men detta är också en illusion som man försöker sälja in för arbetarklassen.

Ju mer krisen har utvecklats, desto mer har vi hört röster om att ett ökat statligt ingripande, en "neo-keynesiansk" politik, är det enda som kan rädda ekonomin. Man börjar åter lyfta fram J M Keynes och exempel på hans idéer, som Bretton Woods-avtalet. Men har man någonsin övergivit Keynes? Ända sedan 30-talet har borgarklassen använt sig av det som kallas "keynesiansk" politik för att stimulera ekonomin. Krispaket, subventioner och stimulans av efterfrågan har varit den normala metoden för att möta den oundvikliga nedgång som kännetecknat den kapitalistiska krisen sedan den återkom med full kraft i slutet av 60-talet. 70-talets statliga ingripanden för att rädda den svenska varvsindustrin ses i dag i något slags nostalgiskt skimmer, nästan som socialism!

Den ”nyliberala” politik som kännetecknade 80- och 90-talen, som markerade slutet på en epok av ständigt ökande statsutgifter, har nu förpassats till garderoben, och får till viss del bära skulden för de ”marknadsliberala excesser” som man försöker förklara bort finanskrisen med. När det i själva verket är det statliga ingripandet, med en allt mer spektakulär kreditgivning, som underblåst de ”bubblor” som vi nu har sett explodera över hela världen!

Samtidigt som regeringsalliansen allt mer betonar allvaret i situationen, har man från vänsterhåll talat om att den brutala, råa kapitalismen är till ända, och en ny era av balanserad kapitalistisk ekonomi har tagit sin början i och med de ökande subventionerna till finanssektorn och vissa industrigrenar. Tala om luftslott! Detta ökade propagandautrymme för kapitalets vänsterapparat har ett tydligt syfte – att försöka få de arbetare, som börjar förstå vidden av den kapitalistiska krisen, att tro att detta samhällssystem kan förändras och få ett mänskligt ansikte, med en statsapparat som på alla nivåer kompenserar för det kapitalistiska systemets utslagning. Vad är detta värt för de arbetare på SAAB som både förlorat arbetet och står med en bostad som man måste sälja med förlust? Ska man vara tacksam för att Arbetsförmedlingen har lovat öppna filial på SAAB? Ska man tro på löften som några pigga entreprenörer har givit om arbeten inom den växande miljöindustrin – för att bygga vindkraftverk? Eller ska man tro på de löften om ”rekonstruktion” av SAAB, som ett nytt och ”helsvenskt” företag, som är det senaste budet?

Borgarklassens nya och ”tuffa” retorik kan till viss del förklara att reaktionerna i arbetarklassen mot nedläggningarna har varit få. Vi såg demonstrationer i höstas, i Göteborg, mot varslen på Volvo som samlade många arbetare, men reaktionerna hos GM-arbetarna i Trollhättan har i stort sett uteblivit, frånsett enstaka protestaktioner. Medias bevakning har tagit upp hur samhället drabbas, och trots att kommunalrådet uttalar att han fortfarande var optimist in i det sista, vet vi att ytterligare arbetare kommer att varslas i underleverantörsleden, vilket kommer att ledan till en massiv ökning av arbetslösheten i Väst- och Sydsverige. Den ”tuffa” retoriken kan leda till en paralysering och en passivitet i arbetarklassen, vilket är precis vad borgarklassen eftersträvar, eftersom det ger fritt spelrum för facket och dess manövrer. Facket kan orera om mer statligt ingripande, men accepterar i slutändan varsel och föreslår själva ”krispaket” och lönesänkningar, precis som man kan förvänta sig – för att ”företaget ska överleva”. Kort sagt; fackets främsta intresse är inte arbetarklassen, utan det nationella kapitalet!

Arbetarna i Sverige är inte ensamma!

Även om det vore orealistiskt att tro, att arbetarna vid GM i Trollhättan idag skulle gå ut i kamp mot nedläggningen av SAAB-fabriken, så måste vi komma ihåg att de tyska GM-arbetarna vid Opelfabriken i Bochum var ute i strejk när det för några år sedan var aktuellt med nedskärningar inom GM. Man lyckades då splittra upp arbetarna inom GM, och protesterna i Trollhättan inskränkte sig till en kortvarig arbetsnedläggelse på fackets initiativ, istället för gemensamma aktioner. .Arbetarna vid Opelverken visade även upp prov på en spontan solidaritet med de arbetare vid Nokias fabriker i Bochum som var ute i strejk mot hot om nedläggningar för drygt ett år sedan. Detta är exempel på vad arbetarklassen är förmögen till själv, om den kan gå utöver de begränsningar som fack och företag tvingar på den. Det är dessa exempel på självständig kamp som kan ge hopp för de arbetare, som idag sitter isolerade i Trollhättan – inte fackets retorik om statliga hjälpinsatser!

Ett aktuellt exempel på självständig arbetarkamp är den vilda strejk som ägde rum i början av februari i Stockholm bland de renhållningsarbetare som skulle tvingas acceptera försämringar av lönen i samband med att en ny entreprenör skulle ta över verksamheten i södra Stockholm från den tidigare kommunala arbetsgivaren. Detta är ju en vanlig taktik när det gäller att genomföra försämringar för arbetarna i den offentliga sektorn – när den ”goda staten” attackerar arbetarklassen: lägg ut verksamheten på entreprenad, vare sig det gäller sopåkning, vård eller kollektivtrafik; detta är en taktik som vi har sett många exempel på de senaste åren. Arbetarna lyckades genom en vild strejk behålla det lönesystem man tidigare haft, när den nya entreprenören ville ersätta detta med månadslön (vilket skulle innebära en lönesänkning med flera tusen kronor i månaden). Som vanligt utsattes man för kampanjer om att man egentligen hade alldeles för bra betalt och arbetade alldeles för lite, samtidigt som företrädare för lärarfacket uttalade sig om att det närmast var skandal att ”sopåkare tjänade bättre än lärare”. Frågan som inställer sig blir naturligtvis: varför strejkar inte lärarna också?

I hela Europa har vi under hösten sett hur arbetarklassen börjar svara på de attacker som följer på den ekonomiska krisen. Arbetare i både den offentliga och privata sektorn har börjat protestera mot attackerna på sin levnadsstandard. I Tyskland och Italien har gymnasieelever och lärare gemensamt protesterat mot försämringar i utbildningssystemet. I Grekland har vi sett hur unga, arbetare och studenter har gått ut i landsomfattande aktioner och demonstrationer mot försämringarna; protester som har mötts med våld från statens och den repressiva apparatens sida.

Ju mer arbetarklassen börjar ta initiativet och gå ut i kamp, desto mer kommer den ”goda staten” att visa sin rätta natur: den repressiva statsapparaten har mer och mer börjat göra sig gällande. Idag ser vi hur ungdomar i hela Europa provoceras till våldsaktioner (som kan skyllas på ”islamisk extremism” som i Rosengård i Malmö nyligen) när man protesterar mot ett samhälle som allt mer vänder dem ryggen. Det är lätt att avfärda och isolera dessa protester, eftersom de ofta är ett uttryck för en desperation som ter sig perspektivlös (och som ofta utnyttjas för reaktionära, religiösa syften) men effekten, som borgarklassen eftersträvar, är att arbetarklassen tvingas se på hur piketstyrkorna allt mer tar över dess bostadsområden.

Samtidigt visar dessa protester av en generation som inte ens har fått någon möjlighet att komma in i det kapitalistiska lönearbetet, som marginaliseras och går under i drogmissbruk eller blir offer för fanatiska religiösa extremister, på hur lite kapitalismen kan erbjuda mänskligheten. Utbildningssystemet monteras ned, det finns inga arbeten att söka: detta är den verklighet som dagens unga i arbetarklassen konfronteras med. Därför skyller borgarklassens media på ”islamiska extremister” eller ”proffsdemonstranter” (från ”medelklassen”, dessutom!) när man ska förklara varför det uppstår kravaller i förorterna. Så länge dessa protester isoleras och slås ned i en allt mer steril våldsspiral är de ofarliga för borgarklassen.

Det är endast arbetarklassen som kan ge ett perspektiv åt de protester vi har sett över hela Europa och som är ytterst är ett uttryck för en kampvilja, en vägran att acceptera sakernas tillstånd hos allt fler ungdomar i arbetarklassen, vare sig man är arbetslös, har korta och osäkra anställningar, eller studerar. Det är bara när arbetarklassen kan göra gemensam sak i sin kamp, och upphäver generationsgränser, yrkesgränser eller nationsgränser, som kampen kommer att utgöra ett verkligt alternativ till det system av kris, kaos och barbari som kapitalismen utgör.

Raimo

IMF (internationella valutafonden) förväntar sig i sin senaste prognos för världsekonomin en fortsatt nedgång i alla industriländer.

Den förutspår tillväxt i länder som Kina och Indien men i det stora hela så ”förväntar vi os nu ett virtuellt stopp i världsekonomin”- för att citera deras chefsekonom. Dess deklaration att utsikterna för världsekonomin är de sämsta sedan andra världskriget verka väldigt abstrakta. Men FN-organet ILO (internationella arbetarorganisationen) är väldigt konkreta i sin senaste prognos. I oktober förra året förutspådde de att 22 miljoner jobb skulle försvinna under 2009 över hela världen. I januari reviderade de sin prognos, och sa nu att så många som 51 miljoner skulle förlora sitt jobb under 2009 globalt sett. En enkel överslagsräkning visar att detta innebär att 1 miljon människor i veckan kommer att förlora sina jobb.

Det finns inga undantag. I USA förlorade 600 000 jobbet bara i januari. Det är 2 miljoner under de senaste 3 månaderna, och 4 miljoner under det senaste året. I Kina flyttade 15,3 procent av de 130 miljoner arbetare som flyttat till kuststäderna för att få jobb tillbaka till landsbygden de kom ifrån. Till denna siffra kommer de 20 miljoner som stannat kvar i städerna i en hopplös jakt på arbete. Den kinesiska härskande klassen varnar kontinuerligt för risken för social oro och har nyligen lagt till 'faran för våld' som ett annat möjligt resultat av den ekonomiska situationen.

Ingen arbetares jobb är säkert! Även de som fortfarande har jobb hotas av lönesänkning och försämrade arbetsvillkor.

Men arbetare runtom i världen har visat sin ovilja att acceptera dessa attacker. I Kina äger det rum dagliga demonstrationer och strejker. I slutet på januari gick 2.5 miljoner arbetare ut i kamp i protest mot den ökande arbetslösheten. Studenter och unga arbetare i Frankrike, Italien, Tyskland och i synnerhet i Grekland har tagit till gatorna i protest mot ett samhälle som inte erbjuder dem någon framtid. Denna ilska och stridbarhet som vi såg hos strejkande sopåkare i Stockholm är en del av ett internationellt svar från arbetarklassen på den djupnande ekonomiska katastrofen.

Vem är det som kontrollerar kampen?

I Italien har regeringens planer på att skära bort mer än 130 000 jobb (två tredjedelar av dessa inom själva undervisningen) lett till en våg av protester under flera veckor i höstas. Det ägde rum hundratals ockupationer av skolor och universitet, hundratals demonstrationer med mängder av möten, och lektioner på offentliga platser öppna för alla. Trots regeringen anklagelser att detta bara var ett vänsterspektakel, så organiserades protesterna inte i första hand av de traditionella oppositionspartierna. Ockupationerna involverade både lärare och elever. I demonstrationerna deltog föräldrar, lärare, studenter och andra arbetare. I slutet på oktober ägde en massiv demonstration rum i Rom. Även om man tar i beaktande en viss överdrift när det gäller deltagarantalet från arrangörernas sida (de hävdade att det var mer än en miljon som deltog) deltog ändå hundratusentals från många olika samhällsektorer.

Tillsammans med protesterna skedde strejker inom andra sektorer, både offentliga och privata. En viktig strejk ägde rum i början på november, på nationell nivå, inom tågtrafik, bussar och tunnelbana. Det har ägt rum inofficiella strejker bland personalen på Alitalia. Som tidningen International Herald Tribune skriver, om oron på det konkursmässiga flygbolaget:

”fackföreningarna själva distanserade sig från strejken”. De citerade också en akademisk flygindustrianalytiker som sade att

”mitt intryck är att dessa vilda strejker är till hälften spontana och resultatet av en liten minoritet, vilket tyder på att de olika fackföreningarna har en allt mindre kontroll över sina medlemmar”

Här finns ett rättframt konstaterande av vad som är fackets roll;

1. att kontrollera arbetarnas kamp och inte att kämpa för dem,

2. att de finner det allt svårare att utföra denna uppgift.

Detta beskriver en situation som inte är unik för Italien, utan är en global företeelse.

Facket säljer krisen

600 000 verkstadsarbetare var involverade i en serie rullande strejker, demonstrationer och protestmöten i Tyskland i början på november. Olika aktioner ägde rum på olika platser vilka skiftade olika dagar och inom olika företag. Detta ledde till en splittring av arbetarna och försämrade möjligheterna till en enad kamp. Det organiserades av IG Metall – det tyska metallfacket – som en del av dess strategi inför förhandlingarna med arbetsköparna som berörde 3,6 miljoner arbetare. IG Metall hotade med en totalstrejk för att backa upp sina lönekrav på 8 %, men kom till slut överens om ett 18 månaders avtal som gav 2,1 % i lönepåslag från februari som följs av ytterligare 2,1 % i maj. Efter först ha begränsat potentialen hos arbetarnas kamp

”Bertold Huber, IG Metalls generalsekreterare sade att resultatet var 'rättvist' med 'tanke på den historiskt svåra situationen'”

(Financial Times 12/11 08)

Uppmaningen att arbetare måste göra uppoffringar för kapitalismens ”svåra situation” kommer snart att vara ett utslitet mantra.

Som en parallell till protesterna i Italien lämnade eleverna sina klassrum i mitten av november och 100 000 deltog i demonstrationer i 40 olika tyska städer. Ilskan över de förhållanden som de tvingas att arbeta under (överfulla klassrum, otillräckligt med lärare, den stora stressen inför examen) visar att undervisningssystemet ännu inte lyckas anpassa dem till att passivt acceptera sina framtida arbetsvillkor.

Klasskamp  i Europa

Under oktober såg vi en våg av strejker i Grekland. Den kulminerade med nationell endagsstrejk som involverade den offentliga sektorn, transporter bland annat, tillsammans med hundratusentals arbetare från den privata sektorn. Då strejken fortfarande var dominerad av facket, sträckte sig kraven från sådant som direkt berör oss arbetare (löner och pensioner) till frågor som den härskande klassen använder för att föra kampanjer som privatiseringar, och opposition mot att regeringen går in med pengar och räddar de stora bankerna. Det är värt att notera att dagen efter ägde det rum en allmän strejk bland affärsanställda. Återigen: facket härskar och splittrar.

Vi såg också en våg av skolockupationer med 300 skolor ockuperade runtom i Grekland under oktober. Regeringen ifrågasatte om ockupationerna var lagliga och arresterade studenter som deltog i demonstrationerna (för en mer ingående analys se artikel på annan plats i detta nr av IR). Liknande protester har pågått sedan de nya lagstiftningen trädde i kraft år 2005.

I Frankrike under november såg vi en 4 dagars strejk på Air France och en 36 timmars nationell järnvägsstrejk.

Under oktober ägde en strejk rum över hela Belgien som berörde en hel rad sektorer i protest mot de ökande priserna.

Kina är inget undantag

För inte så länge sedan spekulerades det om att den kinesiska ekonomin kunde rädda resten av den globala kapitalismen, eller i alla fall stå emot den djupnande krisen. I verkligheten var en sådan exportdriven ekonomi dömd att drabbas när dess kunder drog ned på beställningarna. Långtifrån att ha klarat sig från den finansiella krisen, i mitten av november

”presenterade Kina ett enormt ekonomiskt stimulanspaket för att förhindra att ekonomin faller nästa år” (Financial Times 10/11 08). Det innebar bland ett massivt paket för att stimulera en inhemsk efterfrågan nu när exporten minskar. Med en omfattning på nära en femtedel av Kinas bruttonationalprodukt är detta paket jämförbart med de som introducerats i Europa och USA.

I oktober hade Financial Times (29/10 08) redan rapporterat att

”alltfler tecken börjar synas på att den kinesiska ekonomin kyls av snabbare än väntat, med en hel rad stora industriföretag som meddelat produktionsminskningar denna vecka.”

Detta skall i sin tur sättas i sammanhang av den officiella statistik för det första halvåret 08 som rapporterar 67 000 fabriksnedläggelser. Dessa kan mycket väl uppgå till sexsiffriga tal innan årets (08) slut. Med miljoner arbetare som lämnat landsbygden för att finna arbete i de stora städerna är det inte så konstigt att den kinesiske ministern för mänskliga resurser och social säkerhet sade att arbetsmarknaden är ”hård”.

Detta är det verkliga tillståndet hos den kinesiska ekonomin och det har redan kommit omfattande svar på den.

”Kina har beordrat polisen att upprätthålla stabiliteten i och med finansiella krisen efter det att tusentals personer attackerat polisstationer och statliga kontor i en stad i nordvästra Kina, i en social oro som utlöstes av en plan att flytta boende. Efter årtionden av solid tillväxt så slåss Kina mot det okända när en minskande efterfrågan av dess produkter lägger till fabriksnedläggelser som utlöser protester och till en oro för en allmän social oro” Det har redan varit ”arbetarprotester i landets största exportregioner där tusentals fabriker stängts under de senaste månaderna, vilket till en rädsla för att den globala finansiella krisen skall utlösa en allmän social oro hos befolkningen ” (Reuters 19/11 08)

Idag i Kina ser vi protester mot ökande priser och en stigande arbetslöshet. Med prognoser som redan räknar med en förlust av miljontals jobb inom en nära framtid är det inte konstigt att den kinesiska staten är så bekymrad för frågan som social stabilitet. Det faktum att polisen är det redskap man valt för att hantera situationen visar att den kinesiska kapitalismen inte förväntar sig att ha ett ekonomiskt svar på effekterna hos den globala ekonomiska krisen, utan tvingas som vanligt att falla tillbaka på repressionen mot arbetarnas kamp. Det förhindrar inte möjligheten av att den kinesiska härskande klassen kommer att tillåta en viss utveckling ”oberoende” fackföreningar eftersom dessa skulle vara mycket effektivare att suga socialt missnöje än det officiella facket.

Den kapitalistiska krisen är världsomspännande, men det är även arbetarklassens svar. Vad som är nödvändigt, är framförallt att vi som arbetare blir medvetna om den verkliga omfattningen och betydelsen av vår kamp, eftersom den innehåller fröet till en verkligt global utmaning mot denna ruttnande sociala ordning.

IR 24/2 09

Detta uttalande publicerades av IKS amerikanska sektion precis efter presidentvalet.

Den massiva propagandakampanj som kännetecknat valcirkusen har äntligen tagit slut efter nästan två år. Den härskande klassens media talar om för oss att detta varit det mest betydelsefulla valet i den amerikanska historien. Det illustrerar återigen styrkan hos ”demokratin”. Denna propaganda gör gällande att vi inte bara har fått den förste afro-amerikanske presidenten i amerikansk historia, utan framförallt att segern för Obama betyder en vilja till förändring.

Vi får höra att ”folket har talat” och att ”Washington lyssnat” tack vare den ”fantastiska” kraften hos valurnan. Vi får höra att Amerika nu har överkommit rasismen och blivit ett land av broderskap.

Nu är alltså Obama president och vad innebär det... han har lovat förändring, men detta är inget annat än valfläsk. Hela valkampanjen var en hycklande lögn som slog an hos en befolkning och framförallt en arbetarklass som är alltmer trött på misär och krig, men som fortfarande inte ser sin egen roll i samhället och är oförmögen att se igenom den härskande klassens dimridåer.

Den verklige segraren i detta val var inte fiktive medelamerikanen ”Joe Blow”, eller afro-amerikanerna som är en del av den amerikanska arbetarklassen, utan den härskande klassen. Det står helt klart att det inte bara kommer att bli mer av samma sak som under Bush för de amerikanska arbetarna: det kommer istället att bli värre med en ökning av misären.

Obama var ingen ”fredskandidat”. Hans kritik av Bush handlade att han körde fast i Irak, vilket ledde till en försvagning av den amerikanska militära kapaciteten att svara på utmaningar mot dess imperialistiska dominans.

Obama planerar att sända mer trupp till Afghanistan och är redo att slå tillbaka mot alla hot mot USA:s imperialistiska intressen. Han var väldigt kritisk mot Bushadministrationens oförmåga att på ett kraftfullt svara på den ryska invasionen av Georgien förra sommaren. Vilken fredsvän han är!

Under presidentvalsdebatten förklarade Obama att han stödde en förstärkning av de amerikanska skolorna. Detta därför att en utbildad arbetskraft är vitalt för en stark ekonomi och ingen nation kan vara en dominerande militär makt utan en stark ekonomi. Med andra ord så ser han en satsning på utbildning som förusättning för en militär dominans. Vilken idealist!

För den härskande klassen har detta val varit en framgång långt över alla förväntningar.

De har lyckats med att förstärkta och vitalisera valcirkusen och de demokratiska illusioner som skamfilats ordentligt sedan år 2000, särskilt bland de unga och gjort att så många känt sig deillusionerade över ”systemet”.

Gläjdescenerna på gatorna, som följde på Obamas seger, visar omfattningen av den härskande klassens politiska seger.

Effekten av valet är jämförbart med den idelogiska seger som skedde direkt efter 9/11. Då profiterade den härskande klassen från en nationell hysteri som band arbetarklassen till den borgerliga staten. Idag är det förhoppningar på demokratin och en karismatisk ledare som binder stora delar av befolkningen till staten.

Bland den svarta befolkningen är omfattningen av denna eufori särskilt stark. Det finns en utspridd tro på att den förtryckta minoriteten stärkts av detta val. Den härskande klassens media firar till och med att Amerika överkommit rasismen, vilket är direkt löjligt. Nästan över en natt har den svarta befolkningen gått från att ha varit en av de mest alienerade och utstötta delarna av befolkningen, till att bli en som står fast bakom staten, tack vare personligheten hos en person, den nye presidenten.

På en internationell nivå har borgarklassen nästan omedelbart börjat skörda frukterna av att den nya administrationen, och distanserat sig från Bush-administrationens misslyckade imperialistiska politik. Genom detta öppnas möjligheten att återupprätta anseendet för det amerikanska ledarskapet och dominansen på den internationella arenan.

På nivån av den ekonomiska politiken, når den nya Obamaadministrationens förmåga att genomföra de nödvändiga statskapitalistiska åtgärderna för att stötta ett system av exploatering och utsugning en sällan skådad nivå. Dess retorik, att de kommer med förbättringar, innebär bara att man tar på sig den största skuldbördan i amerikanska historia med ett budgetunderskott som uppgår till en triljon dollar, något som kommer att få bäras av framtida generationer av arbetarklassen. Lokala och statliga myndigheter plannerar redan att skära ned de sociala utgifterna på grund av den ekonomiska krisen. Samtidigt som Obama förespråkar ännu fler ”räddningsaktioner” för försäkringsbolag, banker och storföretag finanserat genom arbetarklassens arbete.

Nästan förstummad av sin egen framgång, och samtidgigt medveten om att den inte kan uppfylla alla vallöften har den härskande klassen redan börjat utveckla en retorik som kan hjälpa till att ”dämpa entusiasmen”. Vi har redan hört saker som att ”Obama kan endast försöka rätta till Bush skumma politik”; ”det är en hel serie med misstag”; ”förändringen kommer inte att komma omedelbart”, ”uppoffringar kommer att vara nödvändiga”.

Inför allt detta baserar vi oss på vår klass historiska politiska positioner:

- demokrati innebär den härskande klasssens diktatur

- arbetarklassen måste kämpa och organisera sig för att försvara sina intressen

- endast den världsomspännande kommunistiska revolutionen kan sätta stopp för den kapitalistiska utsugningen och förtrycket.

Euforin kommer inte att pågå så länge. De åtstramningsprogram som kommer att genomföras, på ett decentraliserat sätt genom lokala och delstatliga myndigheter, kommer oundvikligen fungera som en detonator för klasskamp. Obamaadministrationen misslyckande att genomföra den utlovade ”förändringen” till det bättre kommer oundvikligen att leda till ett djupt missnöje.

Internationalism 11 november 2008

Under IKS senaste kongresser, har vi pekat på en internationell trend som består i att nya grupper uppstår och individer kommer fram, som rör sig mot vänsterkommunistiska ståndpunkter, och vi har lyft fram både betydelsen i denna process, och det ansvar som det innebär för vår organisation:

"Den 16:e kongressen hade som huvuduppgift att undersöka klasskampens återkomst och det ansvar som detta innebär för vår organisation, i synnerhet som vi ställs inför en ny generation som börjar utveckla ett intresse för ett revolutionärt politiskt perspektiv" (1).

"Det är de revolutionära organisationernas, och i synnerhet IKS' ansvar, att vara en aktiv del i denna process av reflektion som redan äger rum i arbetarklassen, inte bara genom att aktivt ta del i kampen när de börjar utvecklas utan även genom att stimulera utvecklingen av grupper och personer som vill ta del i kampen (2).

"Kongressen gjorde en mycket positiv bedömning av vår politik mot de grupper och individer som arbetade till försvar för den kommunistiska vänsterns positioner (...) den mest positiva aspekten av denna politik har utan tvivel varit vår förmåga att etablera eller stärka banden med de andra grupper som bygger på revolutionära ståndpunkter, vilket illustreras av att fyra av dessa grupper deltog på vår kongress" (3).

Därför kunde vi, för första gången på 25 år, vid vår förra internationella kongress, välkomna flera delegationer från olika grupper som tydligt baserade sig på internationalistiska klassståndpunkter (OPOP från Brasilien, SPA från Korea, EKS från Turkiet och Internasyonalismo-gruppen från Filippinerna - även om den sistnämnda gruppen inte kunde närvara fysiskt). Kontakter och diskussioner har därefter pågått med andra grupper och individer från andra delar av världen, särskilt i Latinamerika där vi har kunnat hålla offentliga möten i Peru, Ecuador och Dominikanska Republiken (5).Diskussionerna med EKS och Internasyonalismo har lett dessa grupper till att ställa frågan om att gå med i IKS, genom att man mer och mer börjar omfatta våra ståndpunkter. Under en tid har dessa diskussioner pågått inom ramen för en integrationsprocess, vars allmänna ramar beskrivs i den text som finns publicerat på vår webbplats: "Hur blir man medlem i IKS" (6).

Under denna period har kamraterna ägnat sig åt fördjupade diskussioner kring vår plattform, och hållit oss informerade om innehållet i sina diskussioner. Flera delegationer från IKS har besökt dem på plats för att diskutera med dem och kunde med egna ögon se kamraternas djupa militanta övertygelse och den klarhet med vilken de omfattade våra organisatoriska principer. Vid sammanfattningen av dessa diskussioner vid IKS centrala organs senaste plenarmöte tog vi därför beslutet att integrera de båda grupperna som nya sektioner i vår organisation.

De flesta av IKS sektioner är baserade i Europa (7) eller Amerika (8) och fram till nu har den enda sektionen utanför dessa kontinenter varit den i Indien. Integreringen av dessa två nya sektioner i vår organisation har på ett avgörande sätt ökat IKS geografiska utbredning.

Filippinerna är ett enormt land i en region i världen som helt nyligen har genomgått en snabb industriell tillväxt, vilket resulterat i en ökning av antalet arbetare - för att inte nämna den grupp av 8 miljoner filippinska gästarbetare över hela världen. De senaste åren har denna tillväxt gett upphov till flera illusioner om att kapitalismen har kommit in i en "andra andning"; idag står det tvärtom klart att dessa "utvecklingsländer" lika litet kan undkomma den förvärrade ekonomiska krisens konsekvenser som de "gamla" kapitalistiska länderna. Kapitalismens motsättningar kommer därför att skärpas våldsamt i denna region under den kommande perioden, och detta kommer ofrånkomligen att provocera fram sociala rörelser, som inte kommer att begränsas till de hungerkravaller som vi såg under våren 2007, utan också kommer att innebära klasskamp från arbetarklassens sida.

Bildandet av en sektion i Turkiet förstärker IKS närvaro i Asien, i synnerhet i en region i närheten av en av de mest kritiska konflikthärdarna för dagens imperialistiska spänningar: Mellanöstern. Faktum är att kamraterna i EKS redan ingrep med ett flygblad förra året för att kritisera den turkiska borgarklassens militära manövrer i norra Irak (se "EKS Leaflet: Against the Turkish army's latest `Operation'"på vår hemsida.

IKS har mer än en gång anklagats för att ha en "eurocentristisk" syn på utvecklingen av arbetarkampen och det revolutionära perspektivet eftersom vi har insisterat på det västeuropeiska proletariatets avgörande roll:

"Det är inte förrän den proletära kampen slår mot kapitalismens ekonomiska hjärta,

- när det inte längre är möjligt att sätta upp en ekonomisk skyddszon (cordon sanitaire); eftersom det kommer att vara de rikaste ekonomierna som kommer att drabbas;

- när upprättandet av en politisk skyddszon inte längre kommer att ha någon effekt, eftersom det kommer att vara det mest utvecklade proletariatet som kommer att konfrontera den mäktigaste borgarklassen; endast då kommer kampen att ge en signal för den världsomfattande revolutionära resningen (...)

Endast genom att attackera dess hjärta och hjärna, kommer proletariatet att kunna besegra det kapitalistiska odjuret.

Under årtionden har historien förlagt den kapitalistiska världens hjärta och hjärna till Västeuropa. Världsrevolutionen kommer att ta sina första steg där kapitalismen tog sina första steg. Det är här som förutsättningarna för revolutionen, som redan har nämnts, står att finna sin mest utvecklade form (...)

Det är därför endast i Västeuropa, där proletariatet har den längsta erfarenheten av kamp, där den redan i årtionden har konfronterats med allsköns utvecklade "arbetarklass"-mystifikationer, som man kan förvänta sig att se en full utveckling av det politiska medvetande som är oundgängligt i dess kamp för revolutionen" (9)

Vår organisation har redan svarat på anklagelserna för "Eurocentrism":

"Detta är inte på något sätt ett "eurocentristiskt" synsätt. Det var själva den borgerliga världen som uppstod i Europa, som utvecklade det äldsta proletariatet, med den största erfarenheten." (ibid)

Framför allt har vi alltid ansett att revolutionärer har en vital roll att spela i länderna i kapitalismens periferi:

"Detta betyder inte, att klasskampen eller revolutionärers aktivitet är betydelselös i andra delar av världen. Arbetarklassen är en klass. Klasskampen existerar överallt där arbete och kapital står emot varandra. Lärdomarna av de olika manifestationerna i denna kamp är giltiga för hela klassen, var man än har dragit dem: i synnerhet kommer erfarenheten av kamp i de perifera länderna att influera kampen i de centrala länderna. Revolutionen kommer att vara världsomfattande och involvera alla länder. De revolutionära strömningarna i arbetarklassen är ovärderliga, var än proletariatet bekämpar borgarklassen, det vill säga, över hela världen" (ibid)

Detta gäller självfallet för länder som Turkiet eller Filippinerna.

I dessa länder är kampen för att försvara kommunistiska idéer verkligen svår. Den måste konfrontera de klassiska mystifikationerna som den härskande klassen använder för att blockera utvecklingen av kampen och arbetarklassens medvetande (Illusioner om demokrati och allmänna val, sabotage av arbetarkampen genom fackföreningsapparaten, det nationalistiska giftet). Men än mer än detta, så ställs arbetarklassens och revolutionärernas kamp, på ett direkt och omedelbart sätt, inte bara mot regeringens officiella repressiva apparat utan också mot beväpnade styrkor som bekämpar regeringen, som PKK i Turkiet och olika gerillarörelser på Filippinerna, vars brutalitet och hänsynslöshet är lika fruktansvärd som regeringens, av det enkla skälet att även de försvarar kapitalismen, låt vara under en annan förklädnad. Denna situation gör att IKS nya sektioners aktivitet är mer farofylld än den är i Europa och Nordamerikan.

Innan man integrerats i IKS, publicerade sektionen i Filippinerna redan en egen webbplats på Taga log (landets officiella språk) liksom på engelska (som har en stor utbredning i Filippinerna). Den nuvarande situationen gör det omöjligt för kamraterna att publicera en regelbunden tryckt press (mer än tillfälliga flygblad) och vår webbsida kommer därför att bli det huvudsakliga verktyget för att sprida våra ståndpunkter där.

Sektionen i Turkiet kommer att fortsätta publicera tidningen Dunya Devrimi, som nu blir IKS publikation i detta land.

Som vi skrev i International Review nr 122: "Vi hälsar dessa kamrater som rör sig mot kommunistiska ståndpunkter och mot vår organisation. Vi säger till dem: 'Ni har gjort ett gott val, det enda möjliga om ni strävar efter att integreras i kampen för den proletära revolutionen. Men detta är inte ett enkelt val: ni kommer inte att uppnå omedelbara resultat, ni behöver tålamod och uthållighet och lär er att inte bli besvikna när de resultat ni uppnår inte lever upp till era förhoppningar. Men ni kommer inte att vara ensamma: IKS militanter står på er sida, och är medvetna om det ansvar som ert val medför för dem. Deras vilja, som uttrycks av den 16 kongressen, är att leva upp till detta ansvar." (IKS 16 kongress, op cit) Dessa ord riktades till alla individer och grupper som har gjort ett val att ta upp försvaret av den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. De är först och främst tillämpliga för det två nya sektioner som just har gått med i vår organisation.

Vi i IKS vill därför, på ett hjärtligt och kamratligt sätt, välkomna de två nya sektionerna, och de kamrater som har bildat dem.

IKS

Noter:

1. International Review nr 122

2. International Review nr 130: "Resolution on the International Situation".

3. International Review nr 130: "The international camp reinforced worldwide".

4. OPOP: Oposicao Operaria (Arbetaroppositionen; SPA. Socialist Political Alliance; EKS Enternasyonalist Komünist Sol (Internationella Kommunistiska Vänstern); Internasyonalismo (Internationalism).

5. Se vår hemsida "Internationalist debate in the Dominican Republic", "Reunon Pública de la CCI en Perú: Hacia la construcción de un medio de debate y clarificación" och "Reunion pública de la CCI en Ecuador, un momento del debate internacionalista"

6. "IKS har alltid entusiastiskt välkomnat de nya element som vill bli medlemmar i vår organisation (...) Men denna entusiasm innebär inte alls att vi har någon slags rekryteringspolitik för dess egen skull, likt de trotskistiska organisationerna (...) Vi har inte någon politik av omogna integrationer på en oklar, opportunistisk grund (..) IKS är inget övernattningsställe och vi är inte intresserade av att fiska efter medlemmar.

Vi vill inte heller ge några illusioner. Det är därför som de läsare som ställer frågan "hur gör man för att bli medlem i IKS?" måste förstå, att processen att bli en del av IKS tar tid. Varje kamrat som är intresserad av en kandidatur måste vara beredd på att ha tålamod. En integrationsprocess är ett sätt genom vilken kandidaten upptäcker djupet av sin övertygelse, så att beslutet att bli medlem inte tas lättvindigt eller i stridens hetta. Detta är också den bästa garantin vi kan erbjuda, så att viljan till ett militant engagemang inte slutar i misslyckande och demoralisering".

7. Tyskland, Belgien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Italien, Holland, Sverige, Schweiz.

8. USA, Brasilien, Mexiko, Venezuela.

9. International Review nr 31: "The proletariat of Western Europe at the centre of the generalisation of the class struggle".