Hur har grupperna i den kommunistiska vänstern analyserat proteströrelsen kring Black Lives Matter?
Målet med denna polemik är att stimulera en debatt i den proletära politiska miljön. Vi hoppas att den kritik som riktas mot andra grupper ska leda till olika svar eftersom den kommunistiska vänstern endast kan stärkas genom en öppen konfrontation av våra skiljaktigheter.
Den 4 November 1918 gjorde matroserna i Kiel på den tyska östersjökusten myteri och vägrade lyda order om att mobilisera sig för ytterliggare ett lönlöst sjöslag. Inför hotet om en brutal repression mot matroserna svarade arbetarna i Kiel med en massiv strejkrörelse. Inom ett par dagar så uppstod beväpnade arbetar och soldatråd över hela Tyskland. Denna revolt innebar slutet på den imperialistiska slakten.
Det nuvarande imperialistiska blodbadet i Mellanöstern är bara det senaste i över ett århundrade av nästan permanent krig som har kännetecknat världskapitalismen sedan 1914.
Massakrerna på försvarslösa civila i miljoner, folkmorden, raserandet av städer och till och med hela länder har inte lett till någonting annat än ett löfte om fler och värre grymheter framöver.
Den kommunistiska vänsterns organisationer måste ställa upp på ett enat försvar av sitt gemensamma arv, den proletära internationalismens principer, särskilt i en tid av stor fara för världens arbetarklass. Det imperialistiska blodbadets återkomst till Europa i och med kriget i Ukraina är en sådan tid. Därför publicerar vi nedan, tillsammans med andra undertecknare från den kommunistiska vänstertraditionen (och en grupp med en annan inriktning som stöder uttalandet fullt ut), ett gemensamt uttalande om de grundläggande perspektiven för arbetarklassen inför det imperialistiska kriget.
Den här artikeln, baserar sig på lärdomarna från tredje internationalens degenerering, och syftar till att utveckla de kriterier som måste gälla för inrättandet av ett framtida världsparti. De två kapitel som vi publicerar i den här återblicken; det första "Vänsterfraktionen" och det sjätte "Metod för formerandet av partiet" berör de politiska frågor som ställts sedan grundandet av den tredje internationalen och förser oss med sammanhängande argument för att förstå dem.
Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.
Den italienska vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet till internationalismen och den proletära autonomin. Även om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex. idén om partiet som klassen ”hjärna”), är manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa försvararen av arbetarklassen självständighet lika giltig idag som den var då.
Sedan Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, så var det ganska naturligt, att när arbetarna krossade armén och tog upp vapen ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetssen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.
Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.
