En oförmåga att identifiera arbetarklassens kampterräng

Printer-friendly version

Inför stora sociala omvälvningar så är kommunisternas första plikt att försvara sina principer med största klarhet och ge arbetarna möjlighet att förstå vari deras klassintressen ligger. Grupperna i den kommunistiska vänstern har framför allt utmärkts av dess lojalitet inför internationalismen, ställda inför krig mellan olika borgerliga klickar, stater eller allianser. Trots skillnader i analysen av den historiska period vi lever under, har de existerande grupperna i den kommunistiska vänstern – IKS, ICT (International Communist Tendency), de olika bordigistiska organisationerna – i allmänhet varit förmögna att förkasta alla krig mellan olika stater som imperialistiska och uppmana arbetarklassen att vägra ge något stöd för den ena eller andra protagonisten. Detta är en skarp skiljelinje mot pseudo-revolutionärer som trotskisterna, som ständigt applicerar en kraftigt förvrängd version av marxismen för att rättfärdiga ett stöd för en borgerlig fraktion mot en annan.

Uppgiften att försvara proletära klassintressen är också viktig när stora sociala konflikter uppstår – inte endast rörelser som är ett tydligt uttryck för proletär kamp, utan också en kraftfull mobilisering som inbegriper stora massor som protesterar på gatorna och ofta konfronterar den borgerliga ordningens styrkor. I det senare fallet är närvaron i sådana rörelser av arbetare och även krav som är kopplade till arbetarklassens behov, något som kan göra det svårt att lägga fram en klarsynt analys av deras klassnatur. Alla dessa element existerade exempelvis i Gula Västarnas proteströrelse i Frankrike och det finns de som drog slutsatsen att detta var en ny form av proletär kamp (som gruppen Guerre de Classe)1. I motsats till detta, var flera grupper i den kommunistiska vänstern förmögna att se att detta var en klassamarbetsrörelse, där arbetare deltog på individuell basis bakom småborgerliga slagord, eller till och med bakom öppet borgerliga krav och symboler (medborgardemokrati, den franska Trikoloren, rasism mot invandrare, etc)2. Detta betyder inte att det inte fanns avsevärda exempel på förvirring i deras analyser. Önskan att bakom allt detta se en potential för arbetarklassen i denna rörelse som bevisligen hade startats och fortsatt på en borgerlig terräng, kunde fortfarande urskiljas hos vissa av dessa grupper, vilket vi kommer till längre fram.

Proteströrelsen kring Black Lives Matter innebär en ännu större utmaning för revolutionära grupper: man kan inte förneka att den uppstod ur en våg av genuin ilska mot ett synnerligen vidrigt uttryck för polisbrutallitet och rasism. Därutöver begränsades inte ilskan till den svarta befolkningen och den spred sig längt utöver USA:s gränser. Men utbrott av ilska, indignation och motstånd mot rasism leder inte automatiskt i riktning mot klasskamp. I frånvaron av ett verkligt proletärt alternativ, så kan de lätt användas av borgarklassen och dess stat. Som vi ser det, är det detta som har hänt med de nuvarande BLM-protesterna och kommunister måste därför nödvändigtvis visa på exakt hur en hel rad borgerliga krafter – från BLM på gräsrotsnivå till det demokratiska partiet i USA, till stora industribranscher och till och med ledarskikt inom armén och polisen – har varit närvarande från dag ett för att ta över den legitima ilskan och använda den för sina egna intressen.

Hur har kommunisterna svarat på detta? Vi ska inte här ta upp de anarkister som anser att den småborgerliga vandalism som det ”svarta blocket” i demonstrationerna orsakar är ett uttryck för klassvåld, eller de ”kommunisatörer” som anser att plundring är en form av ”proletär shopping” eller en attack på varuformen. Vi kan komma tillbaka till dessa argument i senare artiklar. Vi kommer att begränsa oss till uttalanden som gjorts av grupper i den kommunistiska vänstern efter de första upplopp och demonstrationer som följde på polisens mord på George Floyd i Minneapolis.

Tre av dessa grupper hör till den bordigistiska strömningen och faktum är att alla har namnet ”International Communist Party”, så vi kommer att definiera dem efter deras publikationer: Le Proletaire/The Proletarian; Il Partito Comunista/The Communist Party; Programma Comunista/The Internationalist. Den fjärde gruppen är Internationalist Communist Tendency.

Är Black Lives Matter-rörelsen proletär?

Alla uttalanden som förts fram av dessa grupper innehåller element som vi kan hålla med om: exempelvis en hårdnackad kritik av polisbrutaliteten, förståelsen att sådan brutalitet, liksom rasism i allmänhet, är en produkt av kapitalismen och endast kan avskaffas genom krossandet av detta produktionssätt. Le Proletaires ståndpunkt är väldigt tydlig:

För att kunna göra sig av med rasismen, vars rötter står att finna i den ekonomiska och sociala strukturen i det borgerliga samhället, så är det produktionssättet på vilket det växer som man måste bli av med, inte genom att fokusera på kultur och ”medvetande”, rena reflexioner av den kapitalistiska ekonomiska och sociala strukturen, utan på den proletära klasskampen, i vilken det avgörande elementet är de delade lönearbetsvillkoren, oavsett hudfärg, ras, eller ursprungsland. Det enda sättet man framgångsrikt kan motsätta sig varje form av rasism är genom kampen mot den härskande borgerliga klassen, oavsett hudfärg, ras eller ursprungsland, för den drar fördel av varje slags förtryck, varje slags rasism och varje slags slaveri”.3

Il Partito tar upp samma fråga: ”Arbetare! Ert enda försvar är att organisera er och kämpa som en klass! Svaret på rasismen är den kommunistiska revolutionen!”4

Men, när det gäller den svåraste frågan som revolutionärer ställs inför, så gör alla dessa grupper, i olika utsträckning, samma kardinalfel: de upplopp som följde på morden och Black Lives Matter-demonstrationerna är en del av arbetarklassens klassrörelse. The Internationalist skriver:

Idag är proletärerna i USA tvungna att kraftfullt svara på polisvåldet och tydligt slå tillbaka attackerna, på samma sätt som man måste svara på attackerna från den vita extremhögern, genom att visa på det gemensamma försvarets praktik, att arbetarklassen är en enad klass: den som angriper en av oss angriper oss alla”.5

Il Partito:

”Allvarlighetsgraden i de brott som begåtts av representanterna för den borgerliga staten de senaste veckorna och styrkan i proletariatets svar på dem gör att man måste söka historiska jämförelser. De protester och upplopp som följde på mordet på Martin Luther King Jr 1968 är ett exempel, liksom de som följde efter rättegången mot den polis som mördade Rodney King 1992”.

ICT:

Händelserna i Minneapolis är ännu ett exempel på ett historiskt och systemiskt problem. Förutom att man har en arbetslöshet som är dubbelt så stor som för sin vita motsvarighet (siffror som har varit konstanta sedan 1950-talet) så drabbas det svarta proletariatet oproportionerligt av polisvåldet, där dödssiffrorna ständigt ökar. Ändå visar återigen arbetarklassen, igen, sin kampförmåga i dessa svåra stunder. USA:s svarta arbetare, tillsammans med resten av proletariatet som visade sin solidaritet, tog över gatorna och kämpade mot den statliga repressionen. Ingenting har ändrats. 1965, liksom 2020 så dödar polisen och arbetarklassen svarar i protest mot den skurkaktiga samhällsordning som polisen dödar för. Kampen går vidare” 6.

Naturligtvis har alla grupper ett förbehåll, att rörelsen inte ”går tillräckligt långt”.

The Internationalist:

Men dessa revolter (som massmedia, borgarklassens organ och uttryck, försöker nedvärdera som ”protester mot rasism och ojämlikhet” och på det sättet fördömer varje form som går utöver klagande och gnällande av de fattiga) måste vara en lärdom och påminna proletärer över hela världen, att den knut som måste lösas är frågan om makten: upplopp där man bränner polisstationer är inte tillräckligt och det är inte tillräckligt att stjäla varor från affärerna eller pengar från banker eller pantbanker”.

Il Partito:

”Den nuvarande antirasistiska rörelsen begår ett allvarligt misstag när den separerar sig från rasismens klass-bas och fortsätter sin politiska aktivitet kring rasfrågan med hoppet att kunna vädja till den borgerliga staten. Man har inte sett hur denna, genom polis och militär, upprätthåller den kapitalistiska staten och borgarklassen dominans. För både svarta och proletariatet som helhet ligger lösningen i att erövra den politiska makten från staten, inte att vädja till den”.

ICT:

Även om vi ser hoppfullt på hur delar av klassen slår tillbaka, så tenderar dessa upplopp att dö ut efter en vecka, efter att ordningen är återställd och de repressiva strukturerna återuppbyggda”.

Att kritisera en rörelse för att inte gå tillräckligt lång har endast en poäng om den går i rätt riktning, till att börja med. Med andra ord skulle det gälla rörelser på en klassterräng. Enligt vår ståndpunkt så var detta inte fallet med protesterna efter mordet på George Floyd.

Vad är ”arbetarklassens terräng”?

Det råder inget tvivel om att många av deltagarna i protesterna, svarta, vita och ”andra”, var eller är arbetare. Det är inte heller något tvivel om att de var och är rättmätigt förbannade på snutarnas vidriga rasism. Men inget av detta är tillräckligt för att man ska kunna säga att protesterna hade en proletär karaktär.

Detta gäller vare sig protesterna tog formen av upplopp eller pacifistiska marscher. Upplopp är inte en metod för proletär kamp, som nödvändigtvis tar sig en organiserad, kollektiv karaktär. Ett upplopp – och framför allt, plundring – är ett disorganiserat svar för en massa av separata individer, ett uttryck för ren ilska och förtvivlan, men något som exponerar, inte bara de faktiska plundrarna, utan alla som deltar i gatuprotesterna, för en intensifierad repression från de betydligt bättre organiserade styrkorna hos den militariserade polismakten.

Många av de demonstrerande insåg det meningslösa i upploppen, som ofta medvetet provocerades av de fruktansvärda attackerna från polisen och som gav fritt spelrum för vidare provokationer av skumma element i folksamlingarna. Men det alternativ som lyftes fram av BLM och som omedelbart togs upp av media och den existerande politiska apparaten, framför allt det demokratiska partiet, var organiserande av fredliga marscher som reste vaga krav om ”rättvisa” och ”jämlikhet” eller mer specifika krav som att ”skära ned polisens finansiering”. Dessa förslag är alla borgerliga politiska krav.

Naturligtvis kan en genuin proletär rörelse innehålla alla slags förvirrade krav, men den är framför allt motiverad av att försvara klassens materiella intressen och är därför oftast fokuserad – under en initial period – kring ekonomiska krav som syftar till att försvaga den kapitalistiska exploateringens påverkan. Som Rosa Luxemburg visade i sin pamflett om masstrejken, skriven efter de epokgörande proletära striderna i Ryssland 1905, så kan det verkligen ske en konstant samverkan mellan ekonomiska och politiska krav och kampen mot polisrepressionen kan helt klart vara en del av de senare. Men det är en stor skillnad mellan en rörelse i arbetarklassen som exempelvis kräver att polisen lämnar en arbetsplats, eller kräver frigivande av fängslade strejkande och en allmänt utgjutelse av ilska som inte har något samband med ett motstånd från arbetare, som arbetare och som omedelbart tas om hand av den härskande klassens ”oppositionella” krafter.

Viktigast av allt: det faktum att dessa protester först och främst fokuserar på frågan om ras gör att de inte kan fungera som ett sätt att förena arbetarklassen. Oavsett det faktum att dessa marscher från början omfattade många vita, många av dem arbetare eller studenter, en majoritet unga, så presenterades protesterna av BLM och andra organisatörer som en rörelse för svarta, som andra kan stödja om de vill. Men en kamp som förs av arbetarklassen har ett organiskt behov att överflygla alla uppdelningar, vare sig dessa handlar om ras, kön eller nationalitet, annars besegras den. Än en gång kan vi peka på exempel där arbetarklassen har mobiliserat mot rasistiska genom att använda sina egna metoder: i Ryssland 1905, när man var medveten om att pogromerna mot judarna användes av den härskande regimen för att underminera den revolutionära rörelsen som helhet, så posterade arbetarråden beväpnade vakter för att försvara de judiska bostadsområdena mot pogromisterna. Även under en period av nederlag och imperialistiskt krig, så glömde man inte denna erfarenhet: 1941 strejkade hamnarbetarna i det ockuperade Holland mot deportationen av judarna.

Det är ingen tillfällighet att den härskande klassens viktigaste fraktioner har varit så måna om att identifiera sig med BLM-protesterna. När Covid-19-pandemin började slå mot USA, såg vi ett stort antal reaktioner från arbetarklassens sida mot borgarklassens kriminella oansvarighet, dess försök att tvinga hela sektorer av arbetarklassen att gå till arbetet utan adekvata säkerhetsåtgärder och utrustning. Detta var en del av en internationell reaktion inom arbetarklassen7 Även om det är sant att en av orsakerna till ilskan bakom protesterna som provocerades fram av mordet på George Floyd var den oproportionerligt stora andel av offren för viruset som var svarta, så är detta framför allt ett resultat av att svarta och andra minoritetsgrupper är de fattigaste inom arbetarklassen – med andra ord, av deras klassposition i samhället. Covid-19-pandemins påverkan innebär en möjlighet att belysa klassfrågans centrala roll och borgarklassen har visat sig alltför benägna att vilja skjuta den i bakgrunden.

Revolutionärernas roll

När de står inför en utvecklad kamp kan revolutionärer förvisso uppmana till att den skall "utvecklas vidare" (genom att utveckla oberoende former av självorganisation, spridning av kampen till andra sektorer av klassen etc.). Men om ett stort antal människor har mobiliserats på en klassamarbetsterräng eller till och med en borgerlig terräng? I ett sådant fall finns det fortfarande ett behov av att ingripa, men då måste revolutionärerna inse att deras ingripande kommer att gå "mot strömmen", huvudsakligen med syfte att nå de minoriteter som är tveksamma till de grundläggande förutsättningarna eller metoderna för rörelsen.

De bordigistiska rörelserna, kanske lite förvånande, talade inte så mycket om partiets roll i förhållande till dessa händelser, även om The Internationalist har rätt på ett abstrakt sätt när de skriver att

"Revolutionen är en nödvändighet som kräver organisering, ett program, tydliga idéer och en praktik av kollektivt arbete, med andra ord revolutionen behöver ett parti som leder den."

Problemet kvarstår om hur ett sådant parti uppstår? Hur går vi från den nuvarande splittrade miljön av små kommunistiska grupper till ett verkligt parti, ett internationellt organ med kapacitet att kunna ge ett politiskt ledarskap till klasskampen?

Frågan förblir obesvarad av The Internationalist som sedan visar sin djupa oförståelse av frågan om partiets roll.

"Det kämpande proletariatet, det rebelliska proletariatet måste organisera sig med och inom partiet."

Bara för att man utropar den egna gruppen till partiet, gör inte detta att så blir fallet, i synnerhet inte när det finns minst tre andra grupper som alla hävdar de är det sanna Internationella kommunistiska partiet. Inte heller är det rimligt att argumentera för att hela proletariatet kan organisera sig i "det kommunistiska partiet". Sådana formuleringar visar på en fullständig brist på förståelse av distinktionen mellan den revolutionära politiska organisationen - som med nödvändighet bara kan organisera en minoritet av klassen och de organ som inkluderar hela arbetarklassen, som arbetarråden. Båda är nödvändiga instrument i den proletära revolutionen. Här måste vi säga att Il Partito i alla fall är mer medvetna om att vägen mot revolutionen kräver organ som omfattar hela klassen, eftersom de uppmanar till arbetarstormöten, även om de försvagar uppmaningen, genom att uppmana till dem "på varje arbetsplats" och "inom varje existerande fackförening". Som om inte genuina arbetarstormöten stod i en grundläggande motsättning till fackföreningsformen! Men Il Partito gör inte den helt avgörande iakttagelsen att inte fanns någon helst tendens mot att verkliga arbetarstormöten skulle kunna bildas under Black Lives Matter protesterna.

ICT kallar sig inte partiet, de säger att de är för partiet men att de inte är partiet.8 De har aldrig gjort en verkligt djupgående kritik av de misstag som ligger till grunden för den bordigistiska substitionismen - felet de gjorde 1943-45 av att utropa bildandet av det Internationella kommunistiska partiet i ett land, Italien, under den djupaste kontrarevolutionen. Både bordigisterna och ICT har sitt ursprung i PcInt från 1943 och bägge teoretiserar runt detta misstag på sitt eget sätt: bordigisterna med den metafysiska distinktionen mellan det "historiska och det "formella" partiet, ICT med sin teori om det "permanenta behovet av ett parti". Dessa koncept separerar tendensen mot uppkomsten av partiet från den verkliga rörelsen inom klassen och det verkliga styrkeförhållandet mellan borgarklassen och proletariatet. Dessa två grupper överger den italienska kommunistiska vänsterns viktiga distinktion mellan fraktion och parti, vilken syftade precis till visa att partiet inte kan existera hela tiden och därigenom definierar rollen för den revolutionära organisationen när det omedelbara formerandet av partiet inte ännu står på dagordningen

Den sista delen av ICT's flygblad visar tydligt detta missförstånd.

Underrubriken för denna del av ICT's flygblad sätter tonen: "Den urbana revolutionen behöver omvandlas till en världsrevolution"

Det fortsätter:

Även om vi blir uppmuntrade av att se delar av klassen göra motstånd, är tendensen hos upploppen att slockna efter en vecka eller så, när ordningen är återställd och de förtryckande strukturerna återigen är på plats. För att makten hos kapitalisterna och deras underhuggare verkligen skall kunna utmanas och störtas, är vad som behövs ett internationellt revolutionärt klassparti. Ett sådant parti skulle vara ett verktyg för arbetarklassen att organisera sig och för vända sitt uppdämda raseri inte bara mot att rasera den rasistiska staten, utan även för att skapa arbetarmakt och kommunism."

Detta enda stycke innehåller ett helt kompendium med misstag, från underrubriken och framåt: de nuvarande revolterna ska röra sig på en utstakad bana mot världsrevolutionen, men för att detta ska kunna ske så måste du ha det internationella partiet. Detta parti kommer att vara det organisatoriska redskapet för att förvandla grus till guld, icke-proletära rörelser till proletära revolutioner. Detta avsnitt visar till vilken grad ICT verkar se partiet som någon sorts evighetsmaskin, en makt som kommer från ingenstans, inte bara för att göra det möjligt för arbetarklassen att organisera sig och krossa den kapitalistiska staten, utan att den även har någon sorts övernaturlig förmåga att förvandla demonstrationer eller upplopp som är i händerna på borgarklassen till stora steg mot revolutionen.

Detta är inget nytt misstag. Vi har tidigare kritiserat illusionerna som PcInt hade 1943-45 att partisangrupperna i Italien - som fullständigt slutit upp på den allierade sidan under andra världskriget - på något sätt skulle kunna vinnas över till den proletära revolutionen genom deltagande av PcInt i deras led9 Vi såg detta återigen 1989 när Battaglia Communista inte bara missförstod en statskupp av säkerhetsstyrkorna som avsatte Ceauşescu i Rumänien som en folklig resning, utan även argumenterade för att det endast behövdes ett parti att leda den i riktning mot en proletär revolution.10

De hade samma problem med de gula västarna förra året. Trots att de beskrev rörelsen som en klassamarbetsrörelse så säger man att

"Ett annat organ behövs; det är ett instrument som förenar klassens ilska, som gör det möjligt att ta ett kvalitativt steg, ett politiskt steg för att ge en strategi och en antikapitalistisk taktik som kan rikta den kraft som uppstår ur klasskonflikten mot en attack på det borgerliga systemet; det finns ingen annan väg framåt. Kortfattat den aktiva närvaron av det kommunistiska, internationella internationalistiska partiet är nödvändig. Annars kommer vreden hos proletariatet och den deklasserade småborgerligheten krossas och splittras antingen brutalt eller om det skulle vara nödvändigt med falska löften."11

Återigen framställs partiet som ett universalmedel, en ohistorisk filosofisk trollstav. Vad som saknas från detta scenario är utvecklingen av en rörelse inom klassen som helhet, behovet av att arbetarklassen återfinner sin identitet som klass och förändrar det nuvarande styrkeförhållandet mellan klasserna genom en massiv klasskamp. Historiska erfarenheter har visat att inte bara är sådana historiska förändringar är nödvändiga för att det skall bli möjligt för de kommunistiska minoriteterna att utveckla ett verkligt inflytande inom arbetarklassen, de är också den nödvändiga startpunkten för att omvandla klassnaturen hos sociala revolter och ge ett perspektiv hos hela den av kapitalismen förtryckta befolkningen. Ett tydligt exempel på detta är den massiva anslutningen av arbetarna i Frankrike i kampen under maj-juni 1968: genom att starta en enorm strejkrörelse som ett svar på polisrepressionen mot studentprotesterna, förändrade arbetarklassen även naturen hos protesterna och integrerade dem som en del av den allmänna återkomsten av världsproletariatet på historiska arean.

Idag verkar en sådan omvandling avlägsen och i och med frånvaron av allmänt utvecklad klassidentitet inom arbetarklassen har borgarklassen mer eller mindre fria händer att avleda den indignation som provoceras fram av den långt gångna förruttnelsen av det kapitalistiska systemet. Trots det har vi sett små men betydelsefulla tecken på en förändrad stämning inom arbetarklassen, en ny känsla av att se sig själv som en klass och revolutionärernas uppgift är att odla denna spirande känsla efter bästa förmåga. Men det innebär att stå upp emot det ständigt närvarande trycket att vika sig för borgarklassens hycklande krav på rättvisa, jämlikhet och demokrati inom ramen för det kapitalistiska systemet.

Amos

2020-06-20

1]https://libcom.org/news/class-war-102019-yellow-vests-02072020. Denna grupp verkar vara någon sorts fusion mellan bordigism och anarkism, lite som Groupe Communiste Internationaliste men utan den senare mer suspekta aktiviteter som hot mot andra grupper inom den kommunistiska vänstern, ett illa dolt stöd för aktioner av nationalistiska och islamistiska gäng

3Le Proletaire 537 maj-juli 2020

7"Det som kanske är viktigast av allt - inte minst eftersom det utmanar bilden av en amerikanska arbetarklass som okritiskt har slutit upp bakom demagogen Donald Trump - är att det har varit omfattande kamper i USA: strejker på FIAT i Idiana, Warren Trucks, strejker bland bussförare i Detroit och Birmingham Alabama, i hamnar, restauranger inom livsmedelsdistributionen, städning, byggen, Amazon (som drabbats av strejker i ett antal andra länder också), Whole Foods Instacart, Wallmart, FedEx, etc." https://en.internationalism.org/content/16855/covid-19-despite-all-obstacles-class-struggle-forges-its-future

8 Även, som vi ofta har påpekat, så ökas ju inte klarheten i detta av det faktum att den italienska delen av ICT (som publicerar Battaglia Communista) fortfarande insisterar på att kalla sig det internationalistiska kommunistiska partiet.

Aktuella händelser: 

Politiska strömningar och länkar: 

Rubric: