Internationalism nr 7 1945: Vänsterfraktionen - metoden för att formera partiet.

Printer-friendly version

Inledning

För att stimulera diskussionen angående formerandet av det framtida världspartiet för revolutionen publicerar vi två kapitel av en artikel från Internationalisme nummer 7 utgiven i Januari 1946 under rubriken "Från den första kongressen av Italiens internationalistiska kommunistiska parti". Tidskriften Internationalisme var det teoretiska organet för den franska fraktionen av den kommunistiska vänstern (FFGC), den grupp som var mest politiskt klar under perioden omedelbart efter andra världskriget. som 1945 ombildades till fraktionen "Gauche communiste de France" (Franska vänsterkommunisterna) för att undvika en sammanblandning med den splittring av en grupp militanter i Frankrike som för sin nya grupp tog samma namn som den franska fraktionen.

Den här artikeln, baserar sig på lärdomarna från tredje internationalens degenerering, och syftar till att utveckla de kriterier som måste gälla för inrättandet av ett framtida världsparti. De två kapitel som vi publicerar i den här återblicken; det första "Vänsterfraktionen" och det sjätte "Metod för formerandet av partiet" berör de politiska frågor som ställts sedan grundandet av den tredje internationalen och förser oss med sammanhängande argument för att förstå dem. De bygger en bro mellan perioden efter första världskriget och perioden under andra världskriget, dels på grundval av det bokslut över perioden som gjordes av den italienska fraktionen på 30-talet medan andra kapitlet mer riktar in sig på polemik mot specifika strömningar på 40-talet som t.ex. RKD( Tysklands revolutionära kommunister, en grupp f.d. trotskister från Österrike). Dessa kapitel är också mycket intressanta men skulle inte passa in i en tryckt International Review.

Kort sammanfattat, kriterierna för partibyggandet är å ena sidan en riktning öppen för arbetarklassens återupplivade offensiva kamp och å andra sidan existensen av en fast programmatisk grund för det nya partiet.

Vid den här tidpunkten, efter den första kongressen av Internationalistiska kommunistiska partiet som hölls vid slutet av December 1945 i Turin, ansåg GCF att det första villkoret för en ny gynnsam kurs hade uppfyllts. Således, på den grunden hälsade de omvandlingen av den italienska fraktionen "genom att föda ett nytt parti för arbetarklassen". Bara först senare, under 1946, insåg de att den kontrarevolutionära perioden inte var över och att de objektiva förutsättningarna för formerandet av ett nytt parti saknades. Följaktligen upphörde de med publiceringen av sitt agitationsorgan L’Etincelle eftersom perspektivet för en historisk återuppkomst av klasskampen inte stod på dagordningen. Den sista utgåvan av L’Etincelle utgavs i November 1946.

Samtidigt kritiserade GCF skarpt tillvägagångsättet för bildandet av det italienska partiet, via "ett antal strömningar och tendenser på en heterogen grund" (Från artikeln "metod för partibygget") på samma sätt som de i samma kapitel kritiserade metoden att bilda Kommunistiska internationalen för att vara "en sammanslagning kring ett program som medvetet lämnats ofullständigt". Ett sådant program kunde bara vara ett opportunistiskt programm (1) som vände ryggen till de metoder som använts vid formerandet av bolsjevikpartiet.

Den stora förtjänsten med artikeln i Internationalisme är att den insisterar på den noggrannhet som krävs vid utformandet av ett program, något som saknades i partiet som just hade bildats i Italien. Den här artikeln, skriven ungefär ett kvartsekel efter bildandet av Komintern och några veckor efter Internationella kommunistiska partiets kongress, var sannerligen den mest konsekventa kritik av det sätt grundandet av den kommunistiska internationalen gick emot Bolsjevikpartiets metoder. Internationalisme var också den enda publikationen av den tidens vänsterkommunisitska miljö som lyfte fram den opportunistiska inställningen inom det Internationella kommunistiska partiet.

I den bemärkelsen är CGF en illustration av kontinuiteten med Marx och Engels metod i samband med grundandet av Tyska Socialdemokratiska partiet (SPD) i Gotha 1875 (jfr kritik av Gothaprogrammet) då de förkastade den oklara och opportunistiska grund som SPD grundades på. Kontinuiteten med Rosa Luxemburgs attityd mot Bernsteins opportunistiska revisionism inom tyska socialdemokratin 25 år senare, med Lenins attityd gentemot mensjevikerna i frågan om organisationsprinciperna och även med Bilans attityd gentemot opportunismen i den trotskistiska strömningen. Det var tack vare denna obeveklighet i försvaret av programmatiska positioner och organisatoriska principer som de element som kom från strömningen kring Trotskij (t.ex. RKD) förmådde röra sig mot försvaret av internationalism under och efter andra världskriget. Att hålla internationalismens fana högt gentemot "partisanerna" och oupphörligt försvara internationalismen mot opportunism var således en förutsättning för att de internationalistiska styrkorna skulle kunna finna en politisk kompass. I den här inledningen bör vi göra mer precis en formulering om Sparktakusbund under första världskriget:

"Spartakusbunds erfarenhet är på denna punkt mycket upplysande. Deras sammanslagning med de oavhängiga ledde inte, som de hoppades, till skapandet av ett starkt klassparti utan resulterade i att Spartakusbund blev översvämmade av de oavhängiga och att det tyska proletariatet försvagades. Innan hon blev mördad insåg Rosa Luxemburg misstaget att gå samman med de oavhängiga och försökte korrigera det. Men detta misstag upprätthölls inte bara av Komintern i Tyskland utan det blev den praktiska metoden för att bygga kommunistpartier i alla länder, påtvingat av Komintern".

Det är inte helt berättigat att tala om en fusion mellan spartakusförbundet och USPD. USPD grundades av SAG (Sozialistische Arbeitsgemeinschaft – Socialistiska arbetsgruppen), spartakusförbundet integrerades in i det. Men detta var strängt taget ingen fusion, vilket skulle ha medfört att gruppen som gått upp i den andra upplösts. Faktum är att Spartakusförbundet behöll sitt organisatoriska oberoende och sin förmåga att agera genom att sätta upp målet att dra den här formationen närmare sin ståndpunkt som en vänsterfalang inom den. Mycket annorlunda var Kominterns tillvägagångsätt genom fusion av olika grupper inom ett enda parti, övergivandet av den nödvändiga urvalsprocessen som innebar att man offrade sina "principer för en numerisk tillväxt".

Vi måste också korrigera ett fakta fel i denna artikel när den säger att "i Storbrittanien krävde Komintern att de kommunistiska grupperna anslöt sig till Independent Labour Party för att bilda en revolutionär massopposition inom det reformistiska partiet. faktum är att Komintern, krävde kommunisters integrering i självaste Labour. Detta detaljfel förändrar dock inte på något sätt de grundläggande argumenten hos Internationalisme.

14.5.19

(1) Se vår artikel: “Battaglia Comunista -On the origins of the Internationalist Communist Party”, International Review nr 34

Från den första kongressen av Italiens internationella kommunistiska parti

1. Vänsterfraktionen.

Vid slutet av 1945, ägde den första kongressen av det unga nyligen bildade Italiens internationalistiska kommunistiska parti rum. Det här nya partiet växte inte fram ur ingenting. Det var frukten av en process som började med degenereringen av det gamla kommunistpartiet och den kommunistiska internationalen. Denna opportunistiska degenering medförde ett historiskt gensvar från klassen inom det gamla partiet: vänsterfraktionen.

Liksom i alla kommunistpartier inrättade efter första världskriget innehöll Italiens kommunistparti vid tidpunkten för dess grundande såväl opportunistiska som revolutionära strömningar.

Den revolutionära segern för den ryska arbetarklassen och Lenins bolsjevikparti Oktober 1917, genom det avgörande inflytande som det utövade på den internationella arbetarrörelsen, påskyndade och konsoliderade de organisatoriska politiska motsättningarna och avgränsningarna mellan revolutionärer och opportunister som fanns inom andra internationalens gamla socialistpartier. Kriget 1914 bröt den omöjliga enheten mellan de gamla partierna.

Oktoberrevolutionen påskyndade grundandet av arbetarklassens nya partier men samtidigt innehöll oktoberrevolutionen positiva inflytande även en del negativa inslag.

Genom att skynda på bildandet av nya partier förhindrade den ett bygge på grundval av tydliga och klara principer och ett revolutionärt program. Detta kunde bara utarbetas efter en öppen och oförsonlig politisk kamp som eliminerade de opportunistiska strömningarna och resterna av borgerlig ideologi.

Med avsaknad av ett revolutionärt program, inrättades kommunistpartierna för hastigt på grundval av en känslomässig koppling till oktoberrevolutionen vilket öppnade upp för många sprickor som möjliggjorde en opportunistisk penetrering av de nya partierna.

Ända från sitt grundade, blev Komintern och kommunistpartierna från de olika länderna fångade i kampen mellan revolutionärer och opportunister. Den ideologiska kampen, som måste komma förre bildandet och vara en förutsättning för bildandet av paritet, som endast kan skyddas från opportunismens gift genom att utforma principer och genom programmatisk uppbyggnad, vilket ägde rum först efter upprättandet av de nya partierna. Som ett resultat av detta fördes inte bara opportunismens gift in i partierna från början utan det försvårade också de revolutionära strömmingarnas kamp mot opportunismen som överlevt och var dold inom de nya partierna. Varje nederlag för arbetarklassen förändrade kraftbalansen till nackdel för proletariatet och medförde oundvikligen opportunismens stärkande inom partiet, vilket i sin tur blev en bidragande faktor till ytterligare proletära nederlag.

Om utvecklingen av kampen mellan strömningarna inom partiet blev så skarpa så snabbt så hängde det samman med den historiska perioden där den proletära revolutionen lämnade de teoretiska spekulationernas sfärer. Från det avlägsna ideal det varit igår blev den nu ett problem som krävde omedelbar konkret handling

Opportunismen manifesterade sig inte länge som lärda teoretiska utsagor som fungerande som ett långsamt gift i arbetarnas hjärnor. I tider av intensifierad klasskamp har den omedelbara återverkningar och betalades för i form av miljonär proletärers liv och blodiga nederlag för revolutionen. När opportunismen stärktes inom Komintern och dess partier utgjorde den det starkaste vapnet som ett hjälpmedel för kapitalismen mot revolutionen eftersom det innebar att fiendeklassen stärktes inom arbetarklassens mest avgörande organ: dess parti. Revolutionärerna kunde bara motstå opportunismen genom att sätta upp sin egen fraktion gentemot den och utropa en kamp till döds mot den. Fraktionens inrättande innebar att partiet hade blivit scenen för konfrontation mellan motsatta och antagonistiska klasser

Revolutionärernas paroll var att rädda klasspartiet från kapitalism och dess opportunistiska och centristiska agenter som försökte ta kontroll över partiet och vända det till ett instrument mot arbetarklassen.

Kampen mellan den kommunistiska vänsterfraktionen ,center och höger-fraktionerna inom partiet är inte en kamp om ledarskapet inom partiapparaten utan är en grundläggande programmatisk kamp, det är en aspekt i den generella kampen mellan revolution och kontrarevolution, mellan arbetarklassen och kapitalismen.

Denna kamp följer situationernas objektiva förlopp och skiftningarna av styrkeförhållandet mellan klasserna och är villkorad av det senare.

Resultat kan bara bli seger för vänsterns program och opportunismens eliminering eller det öppna förräderiet av ett parti som fallit i kapitalismens händer. Men oavsett vilket det blir så visar fraktionens framträdande att den historiska och politiska kontinuiteten definitivt har passerat från partiet till fraktionen och att det är den senare som utrycker och representerar klassen.

Precis som det gamla partiet bara kan räddas genom fraktionens seger, gäller samma sak för det alternativa resultatet av det gamla partiets förräderi, fullbordandet av den ofrånkomliga kursen under ett centristiskt ledarskap. Här kan det nya partiet bara grundas på en programmatisk grundvall skapad av fraktionen.

Den historiska kontinuiteten för klassen genom processen parti-fraktion-parti är en av de grundläggande idéerna för den internationella kommunistiska vänstern. Den här teorin var länge ett postulat. Grundandet av PCI i Italien och dess första kongress förmedlade den historiska bekräftelsen av detta postulat.

Den italienska vänsterfraktionen som efter 20 års kamp mot centerism uppnådde sin historiska funktion genom att omvandla sig och ge upphov till ett nytt parti för proletariatet.

Metoden för formerandet av partiet

Medan det är korrekt att säga att bildandet av partiet är bestämt av objektiva villkor och inte kan vara ett resultat av individuell vilja, metoden som utvecklas för att bygga upp partiet är mer direkt underordnad "subjektiviteten" av de grupper och militanter som deltar i det. Det är de som känner nödvändigheten av att bilda partiet och att omsätta detta i handling. Det subjektiva elementet blir således ett avgörande element i denna process och i vad som följer: Den påverkar hela orienteringen för den framtida utvecklingen av partiet. Utan att falla ner i hjälplös fatalism, skulle det vara extremt farligt att ignorera de allvarliga konsekvenser som följer på det sätt som människor utför uppgifter vars objektiva nödvändighet de blivit medvetna om.

Erfarenheten lär oss den avgörande vikten av metoden för upprättandet av partiet. Bara de okunniga eller tanklösa, dem för vilka historien börjar endast med deras egen aktivitet, kan kosta på sig lyxen att ignorera den rika och smärtsamma erfarenheten av tredje internationalen. Och det är inte mindre allvarligt att se mycket unga militanter, som bara nyligen anslutit sig till arbetarrörelsen och den kommunistiska vänstern, inte bara vara nöjda med sin okunnighet utan även låta den utgöra grunden för sin pretentiösa arrogans.

Arbetarklassen var vid upprinnelsen till första imperialistiska världskriget i ett tillstånd av extrem splittring. Det imperialistiska världskriget hade brutit den formella enheten mellan organisationer som sade sig utgöra en del av arbetarklassen. Arbetarrörelsens kris, som redan existerade innan kriget, kulminerade på grund av världskriget och de ståndpunkter som var nödvändiga att utveckla som ett svar på det. Alla marxistiska, anarkistiska och fackföreningar, partier och organisationer skakades våldsamt av detta. Splittringarna mångdubblades och nya grupper uppstod. En politisk avgränsning producerades fram. Den revolutionära minoriteten inom den andra internationalen representerad av bolsjevikerna, den tyska vänstern kring Luxemburg, och de holländska tribunisterna, som redan då inte vara särskilt homogena ställdes inte bara inför ett helt homogent opportunistiskt block. Utan mellan dem och opportunismen var det en hel regnbåge av politiska grupper och tendenser, mer eller mindre oklara, mer eller mindre centristiska, mer eller mindre revolutionära som representerande det allmänna skiftet bland massorna som bröt med kriget, med de "heliga" fackföreningarna, med förräderiet av de gamla socialdemokratiska partierna. Vi ser här en process av de gamla partiernas likvidering vars undergång gav upphov till en mängd grupper. Dessa grupper utryckte mindre processen för upprättandet av nya partier än processen av förskjutningen, likvideringen och döden hos det gamla partiet. Dessa grupper innehöll visserligen element för upprättandet av det nya partiet men formade inte på något sätt grunden för det. Dessa strömningar utryckte huvudsakligen det förflutnas negation och inte den positiva bekräftelsen av framtiden. Grunden för det nya klasspartiet kunde bara ta form i den forna vänstern, i dess kritiska och konstruktiva arbete, i de teoretiska ståndpunkterna och de programmatiska principer som vänstern hade utarbetat under de 20 åren av sin existens och kamp som en fraktion inom det gamla partiet.

Oktoberrevolutionen 1917 framkallade stor entusiasm bland massorna och accelererade processen av likvidering av de gamla partierna som hade förrått arbetarklassen. Samtidigt påvisade detta mycket tydligt problemen med upprättandet av det nya partiet och den nya internationalen. Den gamla vänstern, bolsjevikerna och spartakisterna blev uppslukade av den hastiga utvecklingen av den objektiva situationen, av massornas revolutionära tryck. Deras ansträngning skapa det nya partiet var avgörande för resultatet hos de revolutionära händelser som utspelade sig över hela världen. Det kan inte förnekas att en av de historiska orsakerna till segern för revolutionen i Ryssland och dess nederlag i Tyskland, Ungern och Italien ligger i existensen av ett revolutionärt parti vid den avgörande tidpunkten i Ryssland och dess avsaknad eller ofullkomliga karaktär i de andra länderna. Således försökte revolutionärerna komma över gapet mellan den objektiva situationens mognad och omognaden av den subjektiva faktorn (avsaknaden av ett revolutionärt parti) genom en bred samling av politiskt homogena grupper och strömningar och proklamera den samlingen som det nya partiet.

Precis som den "smala" metoden av urval på de mest strikt principiella grund, utan att ta hänsyn till omedelbar framgång vad gäller antal medlemmar, möjliggjorde för bolsjevikerna att bygga ett parti som vid det avgörande ögonblicket som kunde integrera och assimilera all revolutionär energi och militanter från andra strömningar och slutligen ledda proletariatet till seger, så innebar den breda metoden med sitt intresse framför allt för att direkt samla största möjliga antal medlemmar på bekostnad av mer strikta principer och programm, byggandet av masspartier, kan liknas vid jättar på lerfötter som skulle falla ner i opportunism efter det första nederlaget de gick igenom. Formerandet av klasspartiet visade sig vara oändligt mycket svårare i de avancerade kapitalistiska länderna, där borgarklassen besitter tusentals medel för att korrumpera arbetarklassens medvetande, än det var i Ryssland.

På grund av detta trodde Komintern att de kunde komma runt svårigheterna genom att tillgripa andra metoder än de som hade segrat i Ryssland. Partibygget är inte en fråga om skicklighet eller handlag utan huvudsakligen en fråga om programmatisk fasthet.

Ställda inför den enorma makten av ideologisk korruption utövad av kapitalismen och dess agenter, kan arbetarklassen bara lägga fram sitt eget program med största rigör och kompromisslöshet. Hur långsam denna väg för att bygga partiet än kan verka, så kan revolutionärer inte följa någon annan väg, som erfarenheten av tidigare nederlag har visat.

Erfarenheten från Spartakusbund är i hög grad upplysandet på denna punkt. Den senares fusion med de oavhängiga ledde inte, som de hopades, till uppkomsten av ett starkt klassparti utan till att Spartakusbund blev översvämmat av de oavhängiga och den tyska arbetarklassens försvagning. Innan hon blev mördad, insåg Rosa Luxemburg och andra ledare av Spartakusbund misstaget med fusionen med de oavhängiga och försökte korrigera det. Men detta misstag bibehölls inte bara av Komintern i Tyskland utan det blev också den praktiska metoden för att bygga kommunistpartier i alla länder, påtvingad av Komintern.

I Frankrike "skapade" Komintern kommunistpartiet genom att tvinga fram en sammanslagning och förening av grupper av revolutionära syndikalister, socialistiska partiets internationalister och den ruttna korrupta centristiska tendensen av parlamentariker, ledd av Frossard och Cachin.

I Italien tvingade Komintern Bordigas abstenionstiska fraktion att grunda en gemensam organisation med de centristiska och opportunistiska tendenserna av Ordino Nuovo och Serrati.

I Storbritannien krävde Komintern att de kommunistiska grupperna skulle gå med i Labour för att forma en revolutionär massopposition inom partiet.

Kortfattat: Metoden Komintern använde för att skapa kommunistpartier var över allt i motsättning till metoden som visat sig vara effektiv för att bygga bolsjevikpartiet. Det var inte längre den ideologiska kampen kring programmet, den progressiva elimineringen av opportunistiska tendenser genom seger för den mest konsekventa revolutionära fraktionen, som utgjorde grunden för partibygget. Istället var grunden en tillökning av olika tendenser och deras sammanslagning kring ett program som medvetet lämnats ofullständigt. Urval ersattes av tillökning, principer offrades för att vinna största möjliga antal.

Hur kunde bolsjevikerna och Lenin följa den väg som de hade fördömt och kämpat mot i Ryssland i 20 år? Hur kan vi förklara den förändring i sättet att bygga partiet av bolsjevikerna för och efter 1917. Lenin hyste inga illusioner om de opportunistiska och centeristiska ledarna, om konverteringen till revolutionen av franska socialistledare som Frossard eller Lebedour, eller om det verkliga värdet hos dessa sista-minuten revolutionärer. Lenin kunde inte ha varit omedveten om faran i att släppa in hela denna massa i de kommunistiska partierna. Om han beslutade sig för att släppa in dem så var det för att han hade blivit givit efter för trycket från händelseutvecklingen och för att han trodde att dessa element skulle av händelsernas utveckling bli gradvis och definitivt eliminerade från partierna. Detta tillät Lenin att inleda en ny metod, baserad på två nya fakta som i hans ögon, erbjöd en tillräcklig garanti: Bolsjevikernas dominans inom Komintern och den objektiva utvecklingen av den revolutionära kursen. Erfarenheten har sedan visat att Lenin gjorde ett kolossalt misstag i förståelsen av faran med en opportunistisk degenerering som alltid är möjlig i ett revolutionärt parti och som underlättas ännu mer om partiet inte är baserat på grundvalen av att eliminera de opportunistiska elementen utan av att kamouflera dem, ta med och införliva dem som element som utgör det nya partiet.

Mot den "breda" metoden för partiets tillväxt som segrade inom kommintern, åberopade vänstern kraftigt metoden av urval, Lenins metod före oktoberrevolutionen. Det var också en av Bordigas och hans fraktions stora förtjänster att de var de mest resoluta i att bekämpa Kominterns metod och att framhäva misstaget i metoden för att konstruera partiet och de allvarliga konsekvenser det medförde för den senare utvecklingen av de kommunistiska partierna. Om Bordigas fraktion till slut acceptera att bygga Italiens kommunistiska parti tillsammans med Ordino Nuovo fraktionen, så gjorde den detta genom att underkasta sig komminterns beslut, efter att ha formulerat den mest allvarliga kritik och behållit sina egna ståndpunkter, som de skulle försöka bringa till seger i den oundvikliga krisen inom partiet och i kölvattnet av konkret levande historisk erfarenhet.

I dag kan vi bekräfta att liksom avsaknaden av kommunistiska partier under den revolutionära vågen mellan 1918 och 1920 var en av orsakerna till dess nederlag, så var metoderna för att formera partiet 1920-1921 en av huvudorsakerna till kommunistpartiernas och komminterns degenerering.

En av de mest förvånande sakerna vi ser i dag, 23 år efter diskussionen mellan Bordiga och Lenin vid tiden för formerandet av Italiens kommunistiska parti, är återupprepningen av samma misstag. Kominterns metod som våldsamt bekämpades av Bordigas vänsterfraktion, och vars konsekvenser var katastrofala för proletariatet används idag återigen av fraktionen själv i formerandet av Italiens internationalistiska kommunistiska parti.

Många kamrater från den internationella kommunistiska vänstern verkar lida av politisk minnesförlust och i den utsträckning som de minns vänsterns kritiska ståndpunkter angående bildandet av partiet, så tror de att de i dag kommit bortom dem. De tror att faran med denna metod har minskat om än inte helt försvunnit eftersom det nu är vänsterfraktionen som genomför den. Med andra ord den organisation som i 25 år förmådde att kämpa emot Kominterns opportunistiska degenering. Vi faller återigen in i bolsjevikernas argumentering, Lenin och bolsjevikerna trodde att eftersom det var de som appellerade till den metoden så var saken klar. Historien visar att det inte finns något sådant som ofelbarhet. Inget parti, oavsett dess revolutionära förflutna, är immunt mot opportunistisk degenerering. Bolsjevikerna hade minst lika stor revolutionära trovärdighet som den italienska vänsterfraktionen. De hade inte bara motstått andra internationalens opportunism och dess förräderi ställd inför det imperialistiska. kriget, de hade inte bara byggt partiet utan också lett arbetarklassen till seger. Men allt detta ärorika förflutna med vilket ingen annan fraktion kan jämställas immuniserade bolsjevikpartiet. Varje fel, varje brist är en rämma i partiets rustning som klassfiendens inflytande kan infiltrera. Misstag har sina logiska konsekvenser.

Italiens Internationalistiska Kommunistiska parti byggs genom fusion, anslutning av grupper och tendenser som inte står varandra närmare än Bordigas "absentionster" gjorde till Ordino Nuovo när Italiens kommunist parti bildades upp 1921. I det nya partiet ser vi som jämlika partners den italienska fraktionen och Vercesi fraktionen, som var utesluten för att ha deltagit i den Antifascistiska koalitionen. Detta är inte bara en återupprepning av den felaktiga metoden från för 25 år sedan utan en förvärrad upprepning.

I formulerandet av våran kritik för formerandet av Italiens internationalistiska kommunist iska parti tar vi bara upp de ståndpunkter som brukade vara den italienska fraktionens men som överges idag. Precis som Bordiga stod kontinuiteten i Lenins politik gentemot misstagen begångna av Lenin själv, fortsätter vi bara Lenins och Bordigas policy gentemot den Italienska fraktionens övergivande av sina egna ståndpunkter.

Det nya partiet är inte en politisk enhet utan ett gytter, en hopslagning av strömningar och tendenser som inte kan undgå att strida med varandra. Det nuvarande vapenstilleståndet kan bara vara mycket tillfälligt. Elimineringen av en eller annan av dessa strömningar är oundviklig. För eller senare kommer ett politisk och organisatorisk avgörande att tvingas på partiet. Återigen precis som det var för 25 år sedan så ställs återigen frågan om VEM SOM KOMMER ATT GÅ SEGRANDE UR DETTA

Politiska strömningar och länkar: 

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: 

Allmänna teoretiska frågor: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: