Eftersom Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, var det ganska naturligt att, när arbetarna krossade armén och tog upp vapen, ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetsen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.
Konstituerandet av Milisernas Centralkommitté gav intrycket av att en period av proletär makt hade påbörjats, samtidigt som konstituerandet av Generalrådet för Ekonomin ledde till illusionen att proletariatet nu skötte sin egen ekonomi.
Dessa organ är dock inte organ för en dubbelmakt, dessa organ har en kapitalistisk natur och funktion. Tvärt emot att utgöra en bas för förenandet av proletariatets kamp – och ställa frågan om makten – var de från början organ för samarbete med den kapitalistiska staten.
I Barcelona var Milisernas Centralkommitté ett konglomerat av borgerliga partier, arbetarpartier och fackföreningar; inte ett organ av sovjettyp som uppstod spontant på en klassbasis, som har förmågan att utgöra fokus för en utveckling av proletariatets medvetande. Centralkommittén var kopplad till Generalitatet och försvann genom ett enkelt dekret när den nya katalanska regeringen bildades i oktober.
Milisernas Centralkommitté utgjorde ett utmärkt vapen för kapitalismen för att tvinga arbetarna ut ur sina städer och lokaler för att strida på den territoriella fronten, där de skoningslöst massakreras.