Enligt den härskande klassen är kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé.

Den fråga som ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare för alternativ, för att kunna försvara oss i denna situation?

Irenhållningssektorn och framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur en strejk bröt ut i december förra året vid den stora textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. 

Under nära två månader, var arbetarna på VW i Forest-Bryssel i strejk mot de drastiska nedskärningarna av företaget. Med en känsla av hopp och tvekan, var de som en boll som studsade mellan företagen, regeringen och fackföreningarna, mellan tyska, spanska och belgiska intressen, mellan nationella och regionala intressen.

Från maj till juni 2006, gick 1,8 miljoner konfektionsarbetare i Bangladesh vid industriella koncentrationer i och runt om i staden Dhaka, ut i ett antal samtidiga massiva vilda strejker som antog dimensioner av en massiv proletär revolt. Under denna period, speciellt från den 20 - 24 maj, då konfektionsarbetarnas revolt nådde sin kulmen, var 4000 fabriker strejkdrabbade. Dessa arbetare och andra arbetare från industrierna i förorterna, höll ständiga demonstrationer och blockerade huvudvägarna som knöt ihop industriförorterna med staden Dhaka och från Dhaka till andra städer - Mymensingh, Ashulia och Chitgong, etc. Inför denna massiva revolt använde borgarklassen en massiv repression. Den första veckan sköts, enligt de officiella siffrorna, åtminstone tre arbetare till döds, 3000 skadades och flera tusen sattes i fängelse. Strejkande arbetare konfronterade och jagande ständig iväg paramilitära- och polis-styrkor som sattes in för att krossa deras rörelse:

I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka sin nya ”ungdomsarbetslag”, CPE, efter massiva strider där unga studenter och arbetare deltog – arbetarklassens nya generation. Organiseringen av kampen genom stormöten, studenternas förmåga att diskutera kollektivt och undvika flera av de fällor som gillrats av borgarklassen, deras förståelse av nödvändigheten att sprida kampen till lönearbetarna, allt detta är bevis för att vi har gått in i en ny period av konfrontation mellan klasserna.

Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.

Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.

Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.