Klasskamp

Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom ”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela arbetarklassens kamp.

Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.

Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.

Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika, men samverkande skäl:

1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;

2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande själva;

3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.

Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.