Internationella Kommunistiska Strömningen

Den fråga som ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare för alternativ, för att kunna försvara oss i denna situation?

Fira nationaldag? Den enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma varför det var ”rätt och riktigt” att fira nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).

Socialdemokratin har haft ett unikt monopol på regeringsmakten, jämförbar med en diktaturstat med enpartiväsende. Trots urusla val och ett svagt stöd satt socialdemokratin kvar vid makten år efter år. Men man satt knappast kvar för att man var det mest populära partiet, utan enbart därför att det inte fanns något parlamentariskt alternativ. Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät trots att man inte längre var ett majoritetsparti, utan kunde inneha regeringsmakten trots man alltmer närmade sig 30 % av rösterna.

Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.

Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.
Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.

När detta skrives, är det en vecka kvar till valet. Skandalen kring folkpartiets ”nätspioneri” har lagt sig. Nya opinionsmätningar visar en knapp övervikt för den ”borgerliga alliansen” mot den utslitna sosseregeringen.

Valen är en pseudohändelse, borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den ”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!

Vårt enda alternativ är att utveckla vår kamp i solidaritet och enhet, för att försvara våra levnadsvillkor. Detta är det enda sättet för proletariatet att återfinna sin styrka som en revolutionär klass, för att kunna utveckla sin kamp mot kapitalismen och dess institutioner som stat och parlament, för att störta en kapitalistisk världsordning som endast har misär och krig att erbjuda mänskligheten. Endast då kan ett nytt verkligt solidariskt klasslöst samhälle fritt från exploatering och förtryck skapas.

Under våren/försommaren 2006 har det skett ytterligare avslöjanden om hur den svenska staten har agerat för att mörklägga tänkbara orsaker till förlisningen av färjan Estonia.