Efter valet Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken

Utskriftsvänlig versionSend by email

Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela
borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen
inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för
att åstadkomma ett snabbt rollbyte.

Den gamla regeringströtta socialdemokratin skall nu efter
årtionden av attacker på arbetarklassen förvandlas till arbetarklassens
företrädare. ”Arbetarpartiet” moderaterna och den borgerliga alliansen vann
valet på att peka på misshälligheter och på att skapa nya jobb.

Det gamla ”arbetarpartiet” med övriga vänstern och facken i
släptåg försöker hämta sig och repa nytt mod genom att - något minst sagt ovant
- spela oppositionsrollen. Man pratar om ”systemskifte” precis som man gjorde
innan valet och försöker frammana bilden av en vänster som står på arbetarnas
sida och en höger som står på storfinansens sida.

Vi måste medge att det inte blir lätt uppgift att över en
natt skaka av sig sitt långa regeringsinnehav. Kritiken måste väl trots allt
vänta lite, om vi inte minns fel så har ju dagens system vidmakthållits av
sossar, miljö- och vänsterparti, ett system som inte bara producerar
arbetslöshet, miljöförstöring, psykisk och social misär, utan i världen i
övrigt krig, massmördande, svält, epidemier och katastrofer.

Det system vi talar om är ett världsomspännande system – den
globala kapitalismen – ett system drar med sig en allt större del av
mänskligheten ned i ett morras. Vi kan inte tala om ett systemskifte för att
den borgerliga alliansen vann valet i Sverige. Det stod överhuvudtaget aldrig
på dagordningen under valet. Inget av partierna i valet ville avskaffa
kapitalismens utan bara bygga sin variant. Valet syftade istället till att
stärka det kapitalistiska systemet genom att stärka tilltron till den i
demokrati maskerade diktaturen – kapitalets diktatur över arbetarklassen.

Den nya regeringen har föresatt sig att genomföra alla
obehagliga beslut redan från start. Det passar säkert också som hand i handske för
vänstern, då detta ger en bra start för dess rollbyte. Frågan för dem är hur de
skall kunna framstå som radikala eller ett alternativ för arbetarna trots att
man inget har att erbjuda dem. Ja, naturligtvis genom måla upp ett spöke som är
etter värre.

Traditionellt har vänstern alltid använt det gamla
”högerspöket”, men det gick inget vidare i valet, vänstern skulle helt enkelt
bort, inte minst för att upprätthålla någon form av skendemokrati och hålla
borta den obehagliga känslan och bilden – som kopierad från de forna
öststaterna - av en enpartistat med enväldiga potentater vid rodret.

Det s.k. välfärdssystemet har varit ett starkt varumärke för
socialdemokratin, trots att man de senaste decennierna gått i bräschen för dess
nedmontering, speciellt när gäller det som direkt påverkar arbetarklassen levnadsstandard
och hälsa. Glöm inte bort att det var socialdemokratin som försämrade eller
vägrade ”återställa” bland annat anställningsvillkoren, a-kassan,
sjukförsäkringssystemet – inte minst genom hetsjakten på de mest sårbara och
som har minst möjligheter att värna sig i samhället, de sjuka – samt tandvårdförsäkringen
och pensionerna.

När man nu pratar om ”systemskifte” så åsyftar man
naturligtvis inte detta utan vad ”högerspöket ” gör. Förslagen på försämrad
a-kassa från den nya regeringen passar väl in i profileringen av den nya
oppositionen.

Sossarna och fackets nymornade ”militans” syftar förutom
till att putsa upp sin skamfilade fasad till att förhindra varje verkligt
motstånd mot försämringarna i a-kassan. Detta är uppenbart genom att titta på
hur man genomfört sina ”mobilisering”. Demonstrationer då arbetare är på
jobbet, sena kallelser – så att enbart de parti- och facktrogna skall komma -
uppsplittring mellan facken, t.ex. mellan LO och syndikalisterna om ”politisk
strejk”. Facket och vänstern kommer inte på några villkor att försvara
arbetarna, utan gör allt för att försvåra och ta udden av varje försök till
mobilisering och motstånd.

En annan variant av denna ”kamp” är anmälningar till KU eller
till EU-kommissionen när det gäller a-kassan. Verkliga parodier på kamp som
bara syftar till att avleda fokus till en fråga om procedur (dåligt beslutsunderlag,
forcering av beslut), som om det vore acceptabelt om bara allt haft sin gilla
gång?

I slutändan handlar det om att ”försvara demokratin”.
Regeringen å sin sida upprepar sitt tema om och om igen – vi sade detta under
valrörelsen och vi kommer att genomföra det då vi fått mandat för detta i
valet, osv. Så spelar man vidare på de demokratiska illusionernas positiv.

Fallgroparna är grävda, fällan är riggad. Nu skall kampen
fångas in i vänsterns kvävande famn vare sig det handlar om demonstrationer och
strejker eller om påhejande av kämpande demokrater i KU eller i EU. Allt är
naturligtvis regeringens och ”högerspökets” fel, ett systemskifte och hot mot
välfärdssystemet.

Och inte är det förvånande att den nya regeringen ger sig på
arbetarklassen, precis som sossarna alltid gjort. I detta är de av samma skrot
och korn. Men den nya regeringen gör det med en annan ny, lite ”fräschare”
retorik, påhejade av gälla och upphetsade röster från allehanda tankesmedjor.

Försämring i a-kassan skall bidra till att skapa nya jobb - hur
nu den ekvationen skall gå ihop? Det är kanske är samma ekvation som sossarna
använt för förvandla sjuka till friska genom att dra in sjukpenningen, eller en
annan variant på sossarnas försök att minska arbetslösheten genom att dölja den
i åtgärder, förtidspensioner, sjukskrivningar eller helt frankt genom att definiera
bort den i statistiska manipulationer?

Kanske är man bara arbetslös om man får a-kassa? Kanske kan
man få evigt liv så länge man inte blir dödförklarad? Hursomhelst så är
borgarklassens enda chans att ”minska” arbetslösheten antingen genom att dölja
den och stoppa den under mattan som sossarna gjort eller genom att skapa ”jobb”
med svältlöner. Försämringen av a-kassan är ett sätt att minska statens
kostnader för arbetslösheten som är det tydligaste uttrycket för kapitalismens
kris och misslyckande. Men den är också ett sätt att sänka den allmänna
lönenivån på de sämst betalda jobben.

Den nya retoriken för näringslivspolitiken bygger på mantrat
att konkurrens aldrig kan skada, att privat ägande och vinstintressen alltid är
bra, medan den gamla – lika falska – vänsterretoriken byggde på mantrat att
statligt var bättre och mer humant. Förövrigt har ju redan vänstern byggt påfartsvägarna
till den nya autostradan som regeringen rullar upp på mot privatiseringens och
konkurrensens förlovade land.

Sanningen är att varken statligt eller privat ägande är mer ”humant”
eller ”effektivt”. Det statliga ägandet har ju ofta uppstått därför att ett privat
ägande har misslyckats, antingen gått i bankrutt – t.ex. så uppstod Nordea ur
askan av 30-talets börskrasch eller i en oförmåga att skapa en vettig
infrastruktur utan stora statliga investeringar (järnvägar, flyget,
telemarknaden, elmarknaden) men inte minst av militära skäl var det viktigt för
staten, speciellt efter andra världskriget, att bygga upp en stark
infrastruktur som en del av totalförsvaret. Förstatliganden var en del i att
möta den kapitalistiska krisen och bygga upp samhället för att förbereda
kriget, kapitalismens ”lösning” på den ekonomiska krisen. Slutet på det kalla
kriget har ändrat förutsättningarna för detta krig genom upplösningen av de
militära blocken. Statskapitalismen får en annan skepnad genom att man minskar
det direkta statliga äganden av vissa viktiga infrastrukturer, speciellt i ett
land som haft ett kraftigt statligt ingripande i ekonomin. Detta betyder inte
att staten kommer att släppa kontrollen över dessa sektorer, men att det sker
på ett annat sätt än genom ägande.

Det är sossarna som avreglerat elmarknaden, med höjda priser
och liten konkurrens som följd, satt igång privatisering av sjukvården –
visserligen med en stopplag för vinstdrivande sjukhus – med följd att några få
kunnat förhandla till sig bra avtal och snabbt kunnat stoppa miljonbelopp i fickan.

Det är sossarna som påbörjat avregleringen av
bostadsmarknaden genom att sätta igång utförsäljningen av den s.k.
allmännyttan, det är sossarna som grundlurade svenska folket med ”folkaktien Telia”,
osv. Sossarna ligger också bakom avregleringen av posten, inrikesflyget,
järnvägarna, så man kan knappast anklaga sossarna för att vara ett parti som är
emot avregleringar (1). I själva verket är det sossarna som gått i bräschen
avreglering och privatiseringar.

Nu gasar den nya regeringen på med utförsäljningen av
statliga bolag som Vattenfall, Telia/Sonera och SBAB, allt för att få in snabba
pengar i statskassan. Nu ser det nästan ut som om statliga bolag är på rea,
kanske försöker man tävla med sossarna i sin avregleringsiver? Men egentligen
slutför de bara vad som förberetts av sossarna, kanske inte i den takt och med
den eftertanke som sossarna tänkt sig.

Omreglering av apoteksmonopolet
kommer knappast, precis som tidigare omregleringar, leda till lägre
konsumentpriser, men naturligtvis skapa nya möjligheter att roffa åt sig feta
inkomster för både tillverkare, grossister och nya apotek och låta handeln
gotta sig åt en ny inkomstskälla med goda marginaler. Naturligtvis kommer man
att passa på att genomföra en del försämringar för konsumenterna, där den
största delen är äldre och sjuka människor, som troligen får allt svårare att
betala sina läkemedel. Redan idag hämtar många inte ut sina läkemedel därför
att de inte har råd.

På skolans område blåser nya
kravvindar i Folkpartiets skrämmande framtidsvärld. Mera krav och prov redan i
tidig ålder skall sålla ut de dugliga från de odugliga, vilket bara kommer att
leda till att plugghysterin tilltar och klasskillnaderna kommer att bli tydligare
och sortera ut de som har dåligt stöd hemma. Kanske får vi se en folkpartistisk
speciallitet – snoka i elevernas datorer?

Vad är alternativet för arbetarklassen?

Kampen mot CPE i Frankrike för
ett år sedan har redan visat vägen – endast genom att ta saker i egna händer
och mobilisera mot och utanför facket och vänstern – kan arbetarklassen
försvara sig mot försämringarna. Studenterna i Frankrike tog kontakt med de
arbetslösa i förorterna och äldre arbetare solidariserade sig med studenternas
kamp mot CPE. Det var denna solidaritet som ledde till att den franska staten
tvingades backa.

Under 2006 har vi sett allt fler
tecken på utvecklingen av en massiv kamp, som t.ex. de 2 miljoner textilarbetarna
som gick ut i strejk Bangladesh mot outhärdliga arbetsvillkor, eller metallarbetarna
i Vigo i Spanien.

Arbetarna i Sverige kan också
utveckla sin egen kamp mot attackerna på dess levnadsstandard och deras
arbetsvillkor, inte minst mot hotet om en ökande arbetslöshet.

En gemensam kamp och solidaritet
mellan alla arbetare - oavsett om de är med i facket eller ej eller i vilket
fack, har ett jobb eller är arbetslösa, sjuka eller friska, yngre eller
pensionerade - är nyckeln till en effektiv försvarskamp.

Det visar dagens kamp i olika
länder och det visar all erfarenhet från arbetarklassens historiska kamp.

Hilding

Noter

1. Enligt en utredning av Dan Andersson, den förre LO-ekonomen,
är resultatet av avregleringarna:

”På alla de
avreglerade marknaderna utom telemarknaden har priserna ökat mer än
konsumentpriserna i genomsnitt efter avregleringen. Avregleringarna har många
gånger inneburit en omfördelning mellan konsumenterna med fördelar främst för
storkonsumenter och företag
som köper exempelvis posttjänster.”
(Från Uppsala Nya Tidning 2005-01-17,
TT, ’Avreglering missgynnade konsumenterna’).

Knappast en politik som gynnar arbetare?

Geografisk region: 

Aktuella händelser: