Efter valet Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken

Utskriftsvänlig versionSend by emailValresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.

Den gamla regeringströtta socialdemokratin skall nu efter årtionden av attacker på arbetarklassen förvandlas till arbetarklassens företrädare. ”Arbetarpartiet” moderaterna och den borgerliga alliansen vann valet på att peka på misshälligheter och på att skapa nya jobb.

Det gamla ”arbetarpartiet” med övriga vänstern och facken i släptåg försöker hämta sig och repa nytt mod genom att - något minst sagt ovant - spela oppositionsrollen. Man pratar om ”systemskifte” precis som man gjorde innan valet och försöker frammana bilden av en vänster som står på arbetarnas sida och en höger som står på storfinansens sida.

Vi måste medge att det inte blir lätt uppgift att över en natt skaka av sig sitt långa regeringsinnehav. Kritiken måste väl trots allt vänta lite, om vi inte minns fel så har ju dagens system vidmakthållits av sossar, miljö- och vänsterparti, ett system som inte bara producerar arbetslöshet, miljöförstöring, psykisk och social misär, utan i världen i övrigt krig, massmördande, svält, epidemier och katastrofer.

Det system vi talar om är ett världsomspännande system – den globala kapitalismen – ett system drar med sig en allt större del av mänskligheten ned i ett morras. Vi kan inte tala om ett systemskifte för att den borgerliga alliansen vann valet i Sverige. Det stod överhuvudtaget aldrig på dagordningen under valet. Inget av partierna i valet ville avskaffa kapitalismens utan bara bygga sin variant. Valet syftade istället till att stärka det kapitalistiska systemet genom att stärka tilltron till den i demokrati maskerade diktaturen – kapitalets diktatur över arbetarklassen.

Den nya regeringen har föresatt sig att genomföra alla obehagliga beslut redan från start. Det passar säkert också som hand i handske för vänstern, då detta ger en bra start för dess rollbyte. Frågan för dem är hur de skall kunna framstå som radikala eller ett alternativ för arbetarna trots att man inget har att erbjuda dem. Ja, naturligtvis genom måla upp ett spöke som är etter värre.

Traditionellt har vänstern alltid använt det gamla ”högerspöket”, men det gick inget vidare i valet, vänstern skulle helt enkelt bort, inte minst för att upprätthålla någon form av skendemokrati och hålla borta den obehagliga känslan och bilden – som kopierad från de forna öststaterna - av en enpartistat med enväldiga potentater vid rodret.

Det s.k. välfärdssystemet har varit ett starkt varumärke för socialdemokratin, trots att man de senaste decennierna gått i bräschen för dess nedmontering, speciellt när gäller det som direkt påverkar arbetarklassen levnadsstandard och hälsa. Glöm inte bort att det var socialdemokratin som försämrade eller vägrade ”återställa” bland annat anställningsvillkoren, a-kassan, sjukförsäkringssystemet – inte minst genom hetsjakten på de mest sårbara och som har minst möjligheter att värna sig i samhället, de sjuka – samt tandvårdförsäkringen och pensionerna.

När man nu pratar om ”systemskifte” så åsyftar man naturligtvis inte detta utan vad ”högerspöket ” gör. Förslagen på försämrad a-kassa från den nya regeringen passar väl in i profileringen av den nya oppositionen.

Sossarna och fackets nymornade ”militans” syftar förutom till att putsa upp sin skamfilade fasad till att förhindra varje verkligt motstånd mot försämringarna i a-kassan. Detta är uppenbart genom att titta på hur man genomfört sina ”mobilisering”. Demonstrationer då arbetare är på jobbet, sena kallelser – så att enbart de parti- och facktrogna skall komma - uppsplittring mellan facken, t.ex. mellan LO och syndikalisterna om ”politisk strejk”. Facket och vänstern kommer inte på några villkor att försvara arbetarna, utan gör allt för att försvåra och ta udden av varje försök till mobilisering och motstånd.

En annan variant av denna ”kamp” är anmälningar till KU eller till EU-kommissionen när det gäller a-kassan. Verkliga parodier på kamp som bara syftar till att avleda fokus till en fråga om procedur (dåligt beslutsunderlag, forcering av beslut), som om det vore acceptabelt om bara allt haft sin gilla gång?

I slutändan handlar det om att ”försvara demokratin”. Regeringen å sin sida upprepar sitt tema om och om igen – vi sade detta under valrörelsen och vi kommer att genomföra det då vi fått mandat för detta i valet, osv. Så spelar man vidare på de demokratiska illusionernas positiv.

Fallgroparna är grävda, fällan är riggad. Nu skall kampen fångas in i vänsterns kvävande famn vare sig det handlar om demonstrationer och strejker eller om påhejande av kämpande demokrater i KU eller i EU. Allt är naturligtvis regeringens och ”högerspökets” fel, ett systemskifte och hot mot välfärdssystemet.

Och inte är det förvånande att den nya regeringen ger sig på arbetarklassen, precis som sossarna alltid gjort. I detta är de av samma skrot och korn. Men den nya regeringen gör det med en annan ny, lite ”fräschare” retorik, påhejade av gälla och upphetsade röster från allehanda tankesmedjor.

Försämring i a-kassan skall bidra till att skapa nya jobb - hur nu den ekvationen skall gå ihop? Det är kanske är samma ekvation som sossarna använt för förvandla sjuka till friska genom att dra in sjukpenningen, eller en annan variant på sossarnas försök att minska arbetslösheten genom att dölja den i åtgärder, förtidspensioner, sjukskrivningar eller helt frankt genom att definiera bort den i statistiska manipulationer?

Kanske är man bara arbetslös om man får a-kassa? Kanske kan man få evigt liv så länge man inte blir dödförklarad? Hursomhelst så är borgarklassens enda chans att ”minska” arbetslösheten antingen genom att dölja den och stoppa den under mattan som sossarna gjort eller genom att skapa ”jobb” med svältlöner. Försämringen av a-kassan är ett sätt att minska statens kostnader för arbetslösheten som är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men den är också ett sätt att sänka den allmänna lönenivån på de sämst betalda jobben.

Den nya retoriken för näringslivspolitiken bygger på mantrat att konkurrens aldrig kan skada, att privat ägande och vinstintressen alltid är bra, medan den gamla – lika falska – vänsterretoriken byggde på mantrat att statligt var bättre och mer humant. Förövrigt har ju redan vänstern byggt påfartsvägarna till den nya autostradan som regeringen rullar upp på mot privatiseringens och konkurrensens förlovade land.

Sanningen är att varken statligt eller privat ägande är mer ”humant” eller ”effektivt”. Det statliga ägandet har ju ofta uppstått därför att ett privat ägande har misslyckats, antingen gått i bankrutt – t.ex. så uppstod Nordea ur askan av 30-talets börskrasch eller i en oförmåga att skapa en vettig infrastruktur utan stora statliga investeringar (järnvägar, flyget, telemarknaden, elmarknaden) men inte minst av militära skäl var det viktigt för staten, speciellt efter andra världskriget, att bygga upp en stark infrastruktur som en del av totalförsvaret. Förstatliganden var en del i att möta den kapitalistiska krisen och bygga upp samhället för att förbereda kriget, kapitalismens ”lösning” på den ekonomiska krisen. Slutet på det kalla kriget har ändrat förutsättningarna för detta krig genom upplösningen av de militära blocken. Statskapitalismen får en annan skepnad genom att man minskar det direkta statliga äganden av vissa viktiga infrastrukturer, speciellt i ett land som haft ett kraftigt statligt ingripande i ekonomin. Detta betyder inte att staten kommer att släppa kontrollen över dessa sektorer, men att det sker på ett annat sätt än genom ägande.

Det är sossarna som avreglerat elmarknaden, med höjda priser och liten konkurrens som följd, satt igång privatisering av sjukvården – visserligen med en stopplag för vinstdrivande sjukhus – med följd att några få kunnat förhandla till sig bra avtal och snabbt kunnat stoppa miljonbelopp i fickan.

Det är sossarna som påbörjat avregleringen av bostadsmarknaden genom att sätta igång utförsäljningen av den s.k. allmännyttan, det är sossarna som grundlurade svenska folket med ”folkaktien Telia”, osv. Sossarna ligger också bakom avregleringen av posten, inrikesflyget, järnvägarna, så man kan knappast anklaga sossarna för att vara ett parti som är emot avregleringar (1). I själva verket är det sossarna som gått i bräschen avreglering och privatiseringar.

Nu gasar den nya regeringen på med utförsäljningen av statliga bolag som Vattenfall, Telia/Sonera och SBAB, allt för att få in snabba pengar i statskassan. Nu ser det nästan ut som om statliga bolag är på rea, kanske försöker man tävla med sossarna i sin avregleringsiver? Men egentligen slutför de bara vad som förberetts av sossarna, kanske inte i den takt och med den eftertanke som sossarna tänkt sig.

Omreglering av apoteksmonopolet kommer knappast, precis som tidigare omregleringar, leda till lägre konsumentpriser, men naturligtvis skapa nya möjligheter att roffa åt sig feta inkomster för både tillverkare, grossister och nya apotek och låta handeln gotta sig åt en ny inkomstskälla med goda marginaler. Naturligtvis kommer man att passa på att genomföra en del försämringar för konsumenterna, där den största delen är äldre och sjuka människor, som troligen får allt svårare att betala sina läkemedel. Redan idag hämtar många inte ut sina läkemedel därför att de inte har råd.

På skolans område blåser nya kravvindar i Folkpartiets skrämmande framtidsvärld. Mera krav och prov redan i tidig ålder skall sålla ut de dugliga från de odugliga, vilket bara kommer att leda till att plugghysterin tilltar och klasskillnaderna kommer att bli tydligare och sortera ut de som har dåligt stöd hemma. Kanske får vi se en folkpartistisk speciallitet – snoka i elevernas datorer?

Vad är alternativet för arbetarklassen?

Kampen mot CPE i Frankrike för ett år sedan har redan visat vägen – endast genom att ta saker i egna händer och mobilisera mot och utanför facket och vänstern – kan arbetarklassen försvara sig mot försämringarna. Studenterna i Frankrike tog kontakt med de arbetslösa i förorterna och äldre arbetare solidariserade sig med studenternas kamp mot CPE. Det var denna solidaritet som ledde till att den franska staten tvingades backa.

Under 2006 har vi sett allt fler tecken på utvecklingen av en massiv kamp, som t.ex. de 2 miljoner textilarbetarna som gick ut i strejk Bangladesh mot outhärdliga arbetsvillkor, eller metallarbetarna i Vigo i Spanien.

Arbetarna i Sverige kan också utveckla sin egen kamp mot attackerna på dess levnadsstandard och deras arbetsvillkor, inte minst mot hotet om en ökande arbetslöshet.

En gemensam kamp och solidaritet mellan alla arbetare - oavsett om de är med i facket eller ej eller i vilket fack, har ett jobb eller är arbetslösa, sjuka eller friska, yngre eller pensionerade - är nyckeln till en effektiv försvarskamp.

Det visar dagens kamp i olika länder och det visar all erfarenhet från arbetarklassens historiska kamp.

Hilding

Noter

1. Enligt en utredning av Dan Andersson, den förre LO-ekonomen, är resultatet av avregleringarna:

”På alla de avreglerade marknaderna utom telemarknaden har priserna ökat mer än konsumentpriserna i genomsnitt efter avregleringen. Avregleringarna har många gånger inneburit en omfördelning mellan konsumenterna med fördelar främst för storkonsumenter och företag som köper exempelvis posttjänster.” (Från Uppsala Nya Tidning 2005-01-17, TT, ’Avreglering missgynnade konsumenterna’).

Knappast en politik som gynnar arbetare?