IKS plattform

Printer-friendly versionSend by email

Efter den längsta och djupaste
period av kontrarevolution som proletariatet någonsin upplevt, börjar
det åter upptäcka klasskampens väg. Denna kamp är redan den mest
utbredda som klassen någonsin deltagit i. Den är ett resultat både av
systemets akuta kris, som har utvecklats sedan mitten av 60-talet, och
av uppkomsten av nya generationer arbetare, som känner bördan av gångna
nederlag mycket mindre än sina föregångare. Efter händelserna 1968 i
Frankrike har arbetarnas strider från Italien till Argentina, från
England till Polen, från Sverige till Egypten, från Kina till Portugal,
från Amerika till Indien, från Japan till Spanien, blivit en mardröm
för kapitalistklassen.

Att
proletariatet åter dykt upp på den historiska scenen har definitivt
vederlagt alla de ideologier, som producerats eller möjliggjorts av
kontrarevolutionen, vilka försökte förneka proletariatets revolutionära
natur. Klasskampens återuppvaknande har konkret demonstrerat att
proletariatet är vår tids enda revolutionära klass.

En
revolutionär klass är en klass vars dominans över samhället står i
överensstämmelse med skapandet och utvidgningen av de nya
produktionsförhållanden som nödvändiggjorts av produktivkrafternas
utveckling och av de gamla produktionsförhållandenas förfall. I likhet
med de tidigare produktionssätten svarar kapitalismen mot ett speciellt
stadium i samhällets utveckling. Den var en gång en progressiv form av
social utveckling, men då den blev världsomfattande, skapade den
förutsättningarna för sitt eget försvinnande. P.g.a. sin
specifika plats i produktionsprocessen och sin natur som kapitalismens
kollektiva producentklass, utestängd från ägandet av de
produktionsmedel som sätter den i rörelse, och därför utan några
intressen som binder den till ett bevarande av det kapitalistiska
samhället - är arbetarklassen den enda klass som objektivt kan upprätta
det nya produktionssätt, som måste komma efter kapitalismen,
kommunismen. Den proletära kampens återuppvaknande visar ännu en gång
att det kommunistiska perspektivet inte bara är en historisk
nödvändighet, utan en verklig möjlighet.

Proletariatet
måste emellertid göra en ofantlig ansträngning för att skaffa sig
medlen för att störta kapitalismen. Som produkter av och som en aktiv
faktor i denna ansträngning har de revolutionära strömningar och
element, som uppkommit sedan klasskampens återuppvaknande, ett enormt
ansvar för kampens utveckling och resultat. För att svara upp till
detta ansvar måste revolutionärerna organisera sig på basis av de
klasståndpunkter som fastlagts av proletariatets historiska
erfarenheter och som måste vägleda all aktivitet och allt arbete inom
klassen.

Det
är genom sina egna praktiska och teoretiska erfarenheter som
proletariatet blir medvetet om medlen och målet för sin historiska kamp
att kullkasta kapitalismen och upprätta kommunismen. Alltsedan
kapitalismens början har hela proletariatets aktivitet varit en ständig
strävan till att bli medvetet om sina intressen som klass och för att
frigöra sig från greppet av den härskande klassens idéer - den
borgerliga ideologins mystifikationer. Denna ansträngning uttryckte sig
i en politisk kontinuitet, som sträckte sig genom hela arbetarrörelsen
från de första hemliga sällskapen till de vänsterfraktioner som
lösgjorde sig från Tredje Internationalen.

Trots
alla villfarelser och uttryck för den borgerliga ideologins tryck som
fanns i klassens olika organisationers ståndpunkter och aktiviteter, är
de oersättliga länkar i en kedja av historisk kontinuitet i
proletariatets kamp. Det faktum att de dukat under i nederlag eller för
inre degenerering förringar på intet sätt deras fundamentala bidrag
till denna kamp. Därför uttrycker organiseringen av revolutionärer, som
håller på att återbildas idag, klasskampens allmänna återuppvaknande
(efter ett halvt århundrade av kontrarevolution och avbrott i
förhållande till den tidigare arbetarrörelsen). Den måste absolut
återuppliva den historiska kontinuiteten med den tidigare
arbetarrörelsen, så att klassen i sina nuvarande och framtida strider
är beväpnad med alla lärdomar från tidigare erfarenheter, och så att
alla de partiella nederlag, som kantat proletariatets väg inte har
varit förgäves, utan kommer att tjäna som vägvisare mot den slutliga
segern.

IKS
fastställer sin kontinuitet med bidragen från Kommunistiska Förbundet,
Första, Andra och Tredje Internationalen och de vänsterfraktioner som
lösgjorde sig från den senare, speciellt den tyska, holländska och
italienska vänstern. Det är dessa oundgängliga bidrag som tillåter oss
att integrera alla klasståndpunkter till den sammanhängande allmänna
vision, som formulerats i denna plattform.

1. Den kommunistiska revolutionens teori

Marxismen
är den proletära kampens grundläggande teoretiska landvinning. Det är
på marxismens grund som den proletära kampens alla lärdomar kan
sammanföras till en helhet.

Genom
att förklara historiens förlopp genom klasskampens utveckling - dvs.
kamp baserad på försvaret av ekonomiska intressen inom ett sammanhang
fastlagt av produktivkrafternas utveckling och genom att erkänna
proletariatet som subjektet i den revolution som skall avskaffa
kapitalismen - är marxismen den enda uppfattning av världen, som
verkligen uttrycker klassens ståndpunkt. Långt från att vara en
abstrakt spekulation om världen, är den först och främst ett kampvapen
för arbetarklassen. Och eftersom arbetarklassen är den första och enda
klass, vars befrielse nödvändigtvis är förenad med hela mänsklighetens
befrielse, en klass vars dominans av samhället inte kommer att leda
till en ny form av utsugning, utan till avskaffandet av all utsugning,
är det endast marxismen som är kapabel att begripa samhällelig
realitet på ett objektivt och vetenskapligt sätt, utan fördomar eller
mystifikationer av något slag.

Följaktligen
har marxismen, även om den inte är en stelnad doktrin utan tvärtom
genomgår en ständig utveckling i ett direkt och levande förhållande
till klasskampen, och dragit nytta av tidigare teoretiska landvinningar
av arbetarklassen, ända från dess tillkomst varit den enda ramen från och inom vilken revolutionär teori kan utvecklas.

2. Den proletära revolutionens natur

Varje
social revolution är den handling varigenom den klass, som bär på de
nya produktionsförhållandena, upprättar sin politiska dominans över
samhället. Den proletära revolutionen undgår inte denna definition, men
dess betingelser och innehåll skiljer sig på ett grundläggande sätt
från tidigare revolutioner.

Dessa
tidigare revolutioner, eftersom de var länkar mellan två
produktionssätt baserade på knapphet, ersatte bara en utsugande klass
dominans mot en annan utsugande klass. Detta faktum uttrycktes genom
att en egendomsform ersattes av en annan, en typ av privilegier av en
annan. I motsats till detta är den proletära revolutionens mål att
ersätta produktionsförhållanden baserade på knapphet med
produktionsförhållanden baserade på överflöd. Därför betyder den slutet
på alla egendomsformer, privilegier och all utsugning. Dessa skillnader
tilldelar den proletära revolutioner, följande kännetecken, som
proletariatet måste förstå, om dess revolution skall bli framgångsrik:

A.
Det är den första revolution som har en världsomfattande karaktär; den
kan inte uppnå sina mål utan att generalisera sig själv till alla
länder. För att avskaffa privategendomen måste proletariatet avskaffa
alla dess sektoriella, regionala och nationella uttryck.
Generaliseringen av kapitalets dominans över hela världen har gjort
detta både nödvändigt och möjligt.

B.
För första gången i historien är den revolutionära klassen samtidigt
den utsugna klassen. Därför kan den inte utnyttja någon ekonomisk makt
under erövringen av den politiska makten. Det är precis tvärtom: i
direkt kontrast till vad som hände i det förgångna är det nödvändigt
att proletariatets gripande
av makten föregår övergångsperioden, under vilken de gamla
produktionsförhållandenas dominans förstörs och ger plats för nya
sociala förhållanden.

C. Det faktum att det för första gången i historien existerar en klass i samhället som samtidigt är utsugen och revolutionär, innebär att dess kamp som utsugen klass aldrig kan skiljas från eller ställas i motsättning till dess
kamp som revolutionär klass. Som marxismen har hävdat från dess
begynnelse, mot Proudhonism och andra borgerliga teorier, är
utvecklingen av proletariatets revolutionära kamp betingad av en
fördjupning och generalisering av dess kamp som utsugen klass.

3. Kapitalismens förfall

För
att den proletära revolutionen skall bli något mer än bara ett hopp
eller en historisk möjlighet eller ett perspektiv, och bli en konkret
möjlighet, måste den bli en objektiv nödvändighet för mänsklighetens
utveckling. Detta har i själva verket varit den historiska situationen
sedan första världskriget. Detta krig markerade slutet på det
kapitalistiska produktionssättets uppåtgående period, en period som
började på 1500-talet och nådde sin höjdpunkt under slutet av
1800-talet. Den nya period som följde, var kapitalismens förfall.

Liksom
i alla tidigare samhällen, uttryckte kapitalismens första period den
historiskt nödvändiga karaktären av dess produktionsförhållanden, dvs.
deras oundgängliga roll i utvidgningen av samhällets produktivkrafter.
Å andra sidan uttryckte den andra perioden förvandlingen av dessa
förhållanden till allt större bojor på produktivkrafternas utveckling.

Kapitalismens
förfall är en produkt av utvecklingen av inre motsättningar i de
kapitalistiska produktionsförhållandena. Dessa kan sammanfattas på
följande sätt: fastän varor har existerat i nästan alla samhällen, är
den kapitalistiska ekonomin den första som på ett grundläggande
sätt är baserad på varuproduktion. Därför är existensen av en ständigt
växande marknad en av de grundläggande betingelserna för kapitalismens
utveckling. Speciellt realiseringen av mervärdet, som kommer från
utsugningen av arbetarklassen, är oundgänglig för
kapitalackumulationen, som är systemets drivkraft. Tvärtemot vad
förespråkarna av kapitalismen hävdar, skapar den kapitalistiska
produktionen inte automatiskt och när den vill de marknader, som är
nödvändiga för dess tillväxt. Kapitalismen utvecklades i en
icke-kapitalistisk värld, och det var i denna värld som den fann
förutsättningarna för sin utveckling. Men genom att sprida sina
produktionsförhållanden över hela planeten, och genom att förenhetliga
världsmarknaden, nådde kapitalismen en punkt där de marknader, som
tillåtit den att växa så kraftigt under 1800-talet, blev mättade.

De
växande svårigheter som kapitalet mötte att finna en marknad för att
realisera mervärdet, accentuerade profitkvotens fall - ett resultat av
det ständigt växande gapet mellan värdet av produktionsmedlen och
värdet av den arbetskraft som sätter den i rörelse. Från att bara ha
varit en tendens har profitkvotens fall blivit mer och mer konkret.
Detta har blivit ytterligare en boja på kapitalackumulationen, och
därmed på hela systemets funktion.

Genom
att ha förenhetligat och gjort varuutbytet universellt, och på så sätt
gjort det möjligt för mänskligheten att ta ett jättelikt språng framåt,
har kapitalismen ställt på dagordningen försvinnandet av
produktionsförhållanden som är baserade på utbyte. Men så länge som
proletariatet inte genomfört uppgiften att få dem att försvinna,
bevarar dessa produktionsförhållanden sin existens, och trasslar in
mänskligheten i en allt mer monstruös serie av motsättningar.

Överproduktionskrisen,
ett kännemärke för det kapitalistiska produktionssättets motsättningar,
men som i det förgångna utgjorde en grundläggande sporre för marknadens
vidgning när systemet ännu var vitalt, har idag blivit en permanent
kris. Kapitalets produktionsapparat underutnyttjas permanent, och
kapitalet har blivit oförmöget att utvidga sin sociala dominans, om så
bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Det enda som
kapitalismen kan sprida över världen idag är mänsklig misär, vilket
redan är många underutvecklade länders lott.

Under
dessa betingelser har konkurrensen mellan kapitalistiska nationer
blivit allt mer oförsonlig. Sedan 1914 har imperialismen, som blivit
medlet för alla nationers överlevande, oavsett hur stora
eller små de är, kastat mänskligheten in i en helvetisk cykel av kriser
- krig - återuppbyggnad - nya kriser. Denna cykel, som utmärks av en
jättelik vapenproduktion och som allt mer har blivit det enda område
där kapitalismen använder vetenskapliga metoder och en högre grad av
utnyttjande av produktivkrafterna. I den kapitalistiska
förfallsperioden är mänskligheten dömd att genomleva en permanent
kretsgång av självstympning och förstörelse.

Den
fysiska fattigdom som utarmar de underutvecklade länderna, motsvaras i
de mer utvecklade länderna av en avhumanisering utan motstycke av de
sociala relationerna. Detta är resultatet av det faktum, att
kapitalismen är absolut oförmögen att erbjuda mänskligheten någon
framtid, förutom en som utgörs av allt mer mordiska krig, och en mer
och mer systematisk, rationell och vetenskaplig utsugning. Liksom i
alla andra dekadenta samhällen har detta lett till ett växande
sönderfall av samhälleliga institutioner, av den dominerande ideologin,
av moraliska värden, av konstformer och av kapitalismens alla
kulturella manifestationer. Utvecklingen av ideologier som fascism och
stalinism uttrycker barbariets triumf i frånvaro av ett revolutionärt
alternativ.

4. Statskapitalism

Under alla förfallsperioder måste staten,
konfronterad med systemets ökande motsättningar, ta ansvar för den
samhälleliga organismens sammanhållande, för bevarandet av de
dominerande produktionsförhållandena. Staten tenderar alltså att stärka
sig själv till den grad att hela det samhälleliga livet inkorporeras
i dess egna strukturer. Under det romerska slavsamhället respektive
feodalismen var den ohämmade tillväxten av imperieadministrationen och
den absoluta monarkin uttryck för detta fenomen.

Under
kapitalismens förfall är den allmänna tendensen mot statskapitalism ett
av det samhälleliga livets utmärkande drag. Under denna period är varje
nationellt kapital tvingat att organisera sig självt så effektivt som
möjligt. Eftersom det inte kan expandera på ett ohämmat sätt och är
konfronterat med en akut imperialistisk rivalitet, måste det utåt
konkurrera ekonomiskt och militärt med sina rivaler, och inåt ta itu
med ökande sociala motsättningar. Den enda makt i samhället, som är
förmögen att uppfylla dessa uppgifter, är staten.

Bara staten kan:

  • ta befäl över den nationella ekonomin på ett övergripande och
    centraliserat sätt och dämpa konkurrensen inom landet, som försvagar
    ekonomin, för att stärka förmågan att bibehålla ett enat ansikte utåt
    mot konkurrensen på världsmarknaden;
  • utveckla den militära styrka, som är nödvändig för försvaret av dess intressen inför växande internationella konflikter;
  • slutligen: en allt tyngre repressiv och byråkratisk apparat förstärker
    den inre sammanhållningen i ett samhälle, som hotas av kollaps genom
    det ekonomiska fundamentets tilltagande sönderfall. Endast staten kan
    med denna apparat påtvinga, genom ett överallt inträngande våld, ett
    bevarande av en social struktur, som i ökande omfattning är oförmögen
    att spontant reglera mänskliga relationer, och som ifrågasätts allt mer
    ju mer det blir en absurditet för själva samhällets överlevnad.


den ekonomiska nivån uttrycks denna tendens mot statskapitalism, även
om den aldrig förverkligas till fullo, genom att staten tar över
produktionsapparatens nyckelpunkter. Det betyder inte att värdelagen,
konkurrensen eller produktionens anarki, som är de grundläggande
kännetecknen för den kapitalistiska ekonomin, försvinner. Dessa
kännetecken fortsätter att verka i världsskala, där marknadens lagar
ännu härskar och bestämmer produktionsbetingelserna inom varje
nationell ekonomi, oavsett hur förstatligad den är. Om värdelagen eller
konkurrensen tycks sättas ur spel, är det bara så att de kan ha desto
kraftigare effekt i global skala. Om produktionens anarki tycks avta
inför den statliga planeringen, återkommer den desto brutalare i
världsskala - speciellt under systemets akuta kris - vilken
statskapitalismen är oförmögen att förhindra. Långt från att
representera en rationalisering av kapitalismen, är statskapitalismen
ingenting annat än ett uttryck för dess förfall.

Förstatligande av kapital sker antingen gradvis genom sammandragning av statligt och privat kapital, vilket vanligen är fallet i de mest utvecklade länderna, eller genom plötsliga språng i form av massiva och totala nationaliseringar. Vanligtvis sker detta där det privata kapitalet är som svagast.

I
praktiken - även om tendensen mot statskapitalism manifesterar sig i
alla världens länder - sker det snabbare och mer uppenbart när och där
förfallets effekter ger sig till känna på det brutalaste sättet;
historiskt under perioder av öppen kris eller av krig; geografiskt i de
svagaste ekonomierna. Men statskapitalismen är inte ett speciellt
fenomen för de underutvecklade länderna. Tvärtom, fastän graden av
formellt förstatligande ofta är högre i de underutvecklade länderna, är
statens verkliga kontroll över det ekonomiska livet ofta mycket
effektivare i de mer utvecklade länderna p.g.a. den höga
kapitalkoncentrationen i dessa länder.


den politiska och samhälleliga nivån, antingen i dess mest extrema
totalitära former som fascism eller stalinism, eller i former som
döljer sig bakom demokratins fasad, uttrycker tendensen mot
statskapitalism sig i den allt mer kraftfulla, allestädes närvarande
och systematiska kontrollen över det samhälleliga livet som utövas av
statsapparaten och i synnerhet den verkställande myndigheten. I en
mycket större skala än under Roms och feodalismens förfall har staten
under kapitalismens förfall blivit en monstruös, kall, opersonlig
maskin, som har slukat det civila samhällets substans.

5. De s.k. socialistiska staterna

Genom
att koncentrera kapital i statens händer, har statskapitalismen skapat
illusionen att det privata ägandet av produktionsmedlen har försvunnit,
och att bourgeoisien har eliminerats. Den stalinistiska teorin om
"socialism i ett land", hela lögnen om de "socialistiska" eller
"kommunistiska" länderna, eller om länder "på väg mot" socialismen, har
alla sitt ursprung i denna mystifikation.

De förändringar som tendensen mot statskapitalism har medfört, står inte att finna på de grundläggande produktionsförhållandenas nivå, utan endast på de juridiska egendomsförhållandenas
nivå. De eliminerar inte det privata ägandet av produktionsmedlen, utan
endast den individuella äganderättens juridiska aspekt.
Produktionsmedlen förblir "privat" egendom vad arbetarna beträffar, de
är utestängda från varje kontroll över produktionsmedlen.
Produktionsmedlen är endast "kollektiviserade" för byråkratin, som äger
och förvaltar dem på ett kollektivt sätt.

Statsbyråkratin,
som påtar sig den specifika ekonomiska funktionen att utvinna merarbete
från proletariatet och att ackumulera nationellt kapital, utgör en klass. Men den är inte en ny
klass. Rollen den spelar visar att den inte är något annat än samma
gamla bourgeoisie i en förstatligad form. Det specifika för
statsbyråkratin som klass är att den får sina privilegier, inte genom
avkastning från individuellt ägande av kapital, utan genom "löpande
kostnader", bonus och fasta betalningsformer, som ges till den i
enlighet med de funktioner som dess medlemmar har - en form av
ersättning, som ytligt mer ser ut som "löner" och som ofta är tid eller
hundra gånger högre än arbetarnas löner.

Centraliseringen
och planeringen av kapitalistisk produktion genom staten och dess
byråkrati är inte ett borttagande av utsugningen, utan helt enkelt ett
sätt att intensifiera den genom att göra den mer effektiv.

På den ekonomiska nivån har Ryssland, även under den korta period som proletariatet hade den politiska makten där, aldrig varit kapabelt att eliminera kapitalismen.
Att statskapitalismen uppträdde där så tidigt i en mycket utvecklad
form, berodde på det ekonomiska sammanbrottet, som var ett resultat av
Rysslands nederlag i första världskriget, och sedan av inbördeskrigets
kaos, som gjorde det desto svårare för Ryssland att överleva som
nationellt kapital inom ett världssystem i förfall.

Kontrarevolutionens
triumf i Ryssland kom till uttryck i en omorganisation av den
nationella ekonomin. Man använde de högst utvecklade formerna av
statskapitalism och presenterade dem cyniskt som "fortsättningen på
oktober" och "byggandet av socialismen". Exemplet följdes på andra
håll: Kina, Östeuropa, Kuba, Nordkorea, Indokina etc. Det finns
emellertid ingenting proletärt eller kommunistiskt i något av dessa
länder. De är länder där kapitalets diktatur - dignande under
historiens grövsta lögner - regerar i sin mest dekadenta form. Varje
försvar av dessa länder, oberoende av hur "kritiskt" eller
"villkorligt" det än är, är en helt och hållet kontrarevolutionär
handling.

6. Proletär kamp under kapitalismens förfall

Sedan
sin början har proletariatets kamp för att försvara sina egna intressen
burit inom sig perspektivet av att slutligen krossa kapitalismen, och
att upprätta kommunismen. Men proletariatet fullföljer inte kampen för
det slutliga målet av ren idealism, lett av någon helig inspiration.
Det tar sig an genomförandet av sina kommunistiska uppgifter, därför
att de materiella förhållandena inom vilka dess omedelbara kamp
utvecklas, tvingar klassen till det, eftersom varje annan kampmetod
bara kan leda till katastrof.


länge bourgeoisien, tack vare det kapitalistiska systemets enorma
expansion under uppgångsperioden, var förmögen att gå med på verkliga
reformer för arbetarna, saknade proletariatets kamp de objektiva
betingelserna som är nödvändiga för förverkligandet av dess
revolutionära program.

Trots
de revolutionära och kommunistiska strävanden, som även uttrycktes
under den borgerliga revolutionen av de radikalaste tendenserna i
arbetarrörelsen, kunde proletariatets kamp under denna historiska
period inte överskrida kampen för reformer.

Mot
slutet av 1800-talet var en av samlingspunkterna för arbetarklassens
aktivitet hela processen att lära sig hur man organiserar sig för att
vinna ekonomiska och politiska reformer genom fackföreningar och
parlamentarism. Man kunde därför finna "reformistiska" element (de för
vilka hela klasskampen var en kamp för reformer) och revolutionärer (de
för vilka kampen för reformer bara var ett steg, ett moment i den
process som slutligen skulle leda fram till klassens revolutionära
kamp) sida vid sida inom klassens äkta organisationer. Under denna
period kunde proletariatet också stödja vissa borgerliga fraktioner mot
andra mer reaktionära delar för att driva på sociala förändringar som
var gynnsamma för dess egen utveckling och gynnsamma för produktivkrafternas utveckling.

Alla
dessa förhållanden genomgick grundläggande förändringar under
kapitalismens förfall. Världen hade blivit för liten för att inom sig
rymma existerande nationella kapital. Varje nationellt kapital är
tvingat att öka produktiviteten (dvs. utsugningen av arbetarna) till de
mest extrema gränser. Organiseringen av denna utsugning har upphört att
vara en fråga enbart mellan de individuella arbetsköparna och deras
arbetskraft. Det har blivit en angelägenhet för staten och alla de
tusen och en mekanismer som skapats för att behärska klassen, styra den
och leda den bort från varje revolutionär fara - vilket dömer den till
en systematisk och förrädisk repression.

Inflationen,
ett permanent fenomen sedan första världskriget, slukar omedelbart
varje löneökning. Arbetsdagens längd har antingen har förblivit
densamma eller så har den bara reducerats för att kompensera för den
ökade tid det tar att komma till och från arbetet, och för att undvika
att arbetarna, som är underkastade livets och arbetets nedbrytande takt, fullständigt bryter samman.

Kampen
för reformer har blivit en hopplös utopi. Under denna epok kan
proletariatet endast ge sig in i en kamp på liv och död mot kapitalet.
Det har inte längre något alternativ mellan att samtycka till att
atomiseras till en summa av miljontals krossade och tämjda individer,
eller att generalisera sin kamp så vitt som möjligt mot en
konfrontation med själva staten. Därför måste proletariatet förhindra
att dess kamp begränsas till enbart en ekonomisk, lokal terräng eller
till en kamp för särintressen och organisera sig själv i de embryonala
formerna för dess framtida maktorgan: arbetarråden.

Under
dessa nya historiska förhållanden kan många av proletariatets gamla
vapen inte längre användas av klassen. Faktum är att de politiska
tendenser som fortsätter att propagera för deras användning, gör det
endast för att binda arbetarklassen vid utsugningen för att underminera
dess kampvilja. Den distinktion som arbetarrörelsen gjorde på
1800-talet mellan minimi- och maximiprogrammet har förlorat all mening.
Minimiprogrammet är inte längre möjligt. Proletariatet kan endast
avancera i sin kamp genom att ställa den i maximiprogrammets
perspektiv: den kommunistiska revolutionen.

7. Fackföreningarna; gårdagens proletära organ, idag kapitalets instrument

Under
1800-talet, kapitalets största välståndsperiod, byggde proletariatet
ofta genom bitter och blodig kamp upp permanenta yrkesorganisationer
vars roll var att försvara dess ekonomiska intressen: fackföreningarna.

Dessa organisationer spelade en väsentlig roll
i kampen för reformer och för de väsentliga förbättringar i
arbetarklassens levnadsförhållanden som systemet då kunde bjuda. De
utgjorde också en samlingspunkt för klassens omgruppering, för
utvecklingen av dess solidaritet och medvetande, så att revolutionärer
kunde ingripa i dem och bidra till att de skulle tjäna som "skolor för
kommunism". Fastän dessa organs existens på ett oupplösligt sätt var
knuten till lönearbetets existens och trots att de även under denna
period var starkt byråkratiska, var fackföreningarna ändå autentiska
organ för klassen i den meningen att lönearbetets avskaffande ännu inte
stod på: dagordningen historiskt.

När
kapitalismen gick in i sin förfallsperiod kunde den inte längre gå med
på reformer och förbättringar för arbetarklassen. När fackföreningarna
hade förlorat varje möjlighet att uppfylla sin ursprungliga funktion,
att försvara arbetarklassens intressen och ställts inför en historisk
situation i vilken endast avskaffandet av lönearbetet och med det
fackföreningarna stod på dagordningen, blev de sanna försvarare av kapitalismen.
De blev den borgerliga statens agenter inom klassen. Detta var det enda
sätt på vilket de kunde överleva i den nya perioden. Denna utveckling
fick hjälp av den byråkratisering som skedde innan förfallet och den
obarmhärtiga tendensen hos staten under förfallet att absorbera det
sociala livets alla strukturer.

Fackföreningarnas
roll som fiender till arbetarklassen demonstrerades för första gången
på ett avgörande sätt under första världskriget, när de jämsides med de
socialdemokratiska partierna hjälpte till att mobilisera arbetarna för
den imperialistiska slakten. Under den revolutionära våg som följde på
kriget gjorde fackföreningarna allt vad som stod i deras makt för att
kväva proletariatets försök att krossa kapitalismen. Sedan dess har de
hållits vid liv, inte av arbetarklassen, utan av den kapitalistiska
staten, för vilken de uppfyller ett antal viktiga funktioner:

-
de deltar aktivt i den kapitalistiska statens ansträngningar för att
rationalisera ekonomin, reglera försäljningen av arbetskraft och att
intensifiera utsugningen;

-
de saboterar klasskampen inifrån antingen genom att avleda strejker och
revolter in i en återvändsgränd av delstrider eller genom att
konfrontera självständiga rörelser med öppen repression.

Eftersom fackföreningarna har förlorat sin proletära karaktär kan de inte "återerövras" av arbetarklassen.
De kan inte heller utgöra en plats för ingripande av revolutionära
minoriteter. Under mer än ett halvt århundrade har arbetarna visat
mindre och mindre intresse för att delta i dessa organs aktiviteter som
blivit en integrerad del av den borgerliga staten.

Arbetarnas
kamp för att motsätta sig den ständiga försämringen av
levnadsförhållandena har tenderat att anta formen av vilda strejker,
utanför och mot fackföreningarna. Ledda av stormöten av strejkande och,
i de fall de generaliseras, koordinerade av kommittéer bestående av
delegater valda och avsättbara av dessa församlingar, har dessa
strejker omedelbart placerat sig på en politisk terräng, eftersom de
tvingats konfrontera staten i form av dess representanter inom
fabriken: fackföreningarna.

Bara
generaliseringen och radikaliseringen av dessa strider kan göra det
möjligt för klassen att gå från en defensiv kamp till det öppna och
frontala angreppet på den borgerliga staten. Och krossandet av den borgerliga staten för med nödvändighet med sig krossandet av fackföreningarna.

De
gamla fackföreningarnas anti-proletära karaktär är inte bara ett
resultat av det faktum att de är organiserade på ett speciellt sätt
(efter yrken eller branscher) eller att de haft "dåliga ledare". Det är
ett resultat av det faktum att klassen under den nuvarande perioden inte kan upprätthålla permanenta organisationer för försvaret av sina ekonomiska intressen.
Följaktligen är dessa organs kapitalistiska funktion också giltig för
alla de "nya" organisationer som spelar en motsvarande roll, oavsett
hur de är organiserade och oavsett deras ursprungliga avsikter. Detta
är fallet med de "revolutionära fackföreningarna" och de "lokala
fackrepresentanterna" liksom med de organ (arbetarkommittéer,
arbetarkommissioner) som fortsätter att existera efter kampen - även om
de är i opposition till fackföreningarna - och som försöker upprätta
sig själva som "äkta" centrum för försvar av arbetarnas omedelbara
intressen. På denna grundval kan dessa organisationer inte undgå att
integreras i den borgerliga statsapparaten, även om detta sker på ett
inofficiellt eller illegalt sätt.

Alla
politiska strategier som siktar på att "utnyttja", "pånyttföda", eller
"återerövra" organisationer av fackföreningstyp tjänar bara kapitalets
intressen eftersom de försöker väcka liv i kapitalistiska institutioner
som arbetarna redan övergett. Efter mer än 50 års erfarenhet av dessa
organisationers roll som fiender till arbetarklassen, är varje
ståndpunkt som förespråkar dessa strategier på ett grundläggande sätt
icke-proletära.

8. Valens och parlamentets mystifierande roll

Under
kapitalismens uppgångsperiod var parlamentet den lämpligaste formen för
organiseringen av bourgeoisiens politiska liv. Som en utpräglad
borgerlig institution var den aldrig någon huvudsaklig arena för
arbetarklassen aktivitet och proletariatets deltagande i parlamentarisk
aktivitet och i valkampanjer innebar flera verkliga faror, mot vilka
revolutionärerna under förra århundradet alltid varnade klassen för. I
en period då revolutionen ännu inte stod på dagordningen och då
proletariatet kunde tilltvinga sig reformer inom systemet, gjorde
emellertid deltagandet i parlamentet det möjligt för klassen att utöva
påtryckningar för att genomföra reformer, att använda valkampanjer som
ett propaganda- och agitationsmedel för det proletära programmet och
att utnyttja parlamentet som en tribun för att fördöma den borgerliga
politikens skamlighet. Det är därför kampen för allmän rösträtt i många
länder under hela 1800-talet, var en av de viktigaste frågorna kring
vilka proletariatet organiserade sig.

När det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: "det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser".
Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt,
det enda som håller det vid liv, är dess roll som ett instrument för
mystifikation.

Därmed
upphörde varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på
något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som
har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då
klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens
alla institutioner och därmed också parlamentet; när den måste upprätta
sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår
av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska och
andra valbara institutioner bara leda till att dessa döende organ ges
ett sken av liv och detta oavsett avsikterna hos dem som förespråkar
denna form av aktivitet.

Deltagande
i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det hade
under förra århundradet. Tvärtom är det fyllt av faror, speciellt den
att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en "fredlig" eller
"gradvis" övergång till socialism genom att erövra en parlamentarisk
majoritet via de s k arbetarpartierna.

Strategin
att "krossa parlamentet inifrån" genom att använda "revolutionära"
delegater har bevisligen på ett avgörande sätt inte lett till några
andra resultat än korruption av de politiska organisationer som tagit
upp sådana aktiviteter och deras inlemmande i kapitalismen.

Slutligen,
i den utsträckningen som sådana aktiviteter huvudsakligen är en
angelägenhet för specialister, en arena för politiska partiers spel,
snarare än massornas egen aktivitet, tenderar användandet av val och
parlament som instrument för propaganda och agitation för att bevara
det borgerliga samhällets politiska grundvalar och uppmuntra passivitet
inom arbetarklassen. Om en sådan nackdel var acceptabel när
revolutionen inte var en omedelbar möjlighet, så har den blivit ett
avgörande hinder under en period när den enda uppgiften som står på
dagordningen historiskt för proletariatet, just är kullkastandet av den
gamla sociala ordningen och skapandet av ett kommunistiskt samhälle.
Detta kräver hela klassens aktiva och medvetna deltagande.

Om
den "revolutionära parlamentarismens" taktik från början huvudsakligen
var ett uttryck för det förgångnas tyngd inom klassen och dess
organisationer, så har de katastrofala följderna av en sådan taktik
visat att den i grunden är borgerlig.

9. Frontism: en strategi för att avleda proletariatet

Under
kapitalismens förfall, när bara den proletära revolutionen är
historiskt progressiv, kan det inte ens tillfälligtvis finnas några
uppgifter som är gemensamma för den revolutionära klassen och någon
fraktion ur den härskande klassen, oavsett hur "progressiv",
"demokratisk", eller "folklig" den påstår sig vara.

Till
skillnad från kapitalismens uppgångsperiod, gör systemets förfall det
omöjligt för någon borgerlig fraktion att spela en progressiv roll.
Speciellt borgerlig demokrati, som under artonhundratalet var en
progressiv politisk form i förhållande till feodalismens rester, har
förlorat allt verkligt politiskt innehåll under förfallsperioden.
Borgerlig demokrati tjänar som en förrädisk fasad för att dölja
förstärkningen av statens totalitära makt.

De borgerliga fraktioner som förespråkar demokrati är lika reaktionära som resten av sin klass.

Sedan
andra världskriget har "demokratin" på det mest förödande sätt fungerat
som ett opium för proletariatet. Det var i demokratins namn som de
revolutioner som följde på kriget i flera europeiska länder krossades;
det var i demokratins namn och mot "fascismen" som tiotals miljoner
arbetare mobiliserades för det andra världskriget; det är återigen i
demokratins namn som kapitalet idag försöker avleda proletariatets kamp
in i allianser "mot fascismen", "mot reaktionärer", "mot förtryck",
"mot diktaturer", etc.

På grund av att fascismen var det specifika resultatet av en period under vilken proletariatet redan hade lidit nederlag, står den helt enkelt inte på dagordningen idag och
all propaganda om det "fascistiska hotet" är ren mystifikation.
Dessutom har fascismen inget monopol på förtryck och om de demokratiska
eller vänsteristiska politiska tendenserna identifierar fascism med
förtryck, så är det för att dölja det faktum att de själva är
resoluta utövare av förtryck, att det är de som alltid har burit
huvudansvaret vid krossandet av klassens revolutionära rörelser.

Precis
som "folkfronter" och "anti-fascistiska fronter" har
"enhetsfrontstaktiken" visat sig vara ett avgörande vapen för att
avleda proletariatets kamp. Denna taktik, som förespråkar att
revolutionära organisationer ska uppmana till allianser med de s k
arbetarpartierna för att "tvinga in dem i ett hörn" och avslöja dem,
kan bara lyckas med att bevara illusioner om dessa borgerliga partiers
proletära natur och på detta sätt fördröja arbetarnas brytning med dem.

Proletariatets självständighet gentemot alla andra klasser i samhället är den första förutsättningen för generaliseringen av dess kamp fram mot revolutionen.

Alla
allianser med andra klasser eller skikt, speciellt de med borgerliga
fraktioner, kan bara leda till klassens avväpning inför dess fiende,
eftersom dessa allianser tvingar arbetarklassen att överge den enda
grund på vilken den kan hävda sin egen styrka: sin egen klassterräng.
Varje politisk tendens som försöker få klassen att lämna denna grund
tjänar direkt bourgeoisiens intressen.

10. "Nationell befrielse" - En kontrarevolutionär myt

Nationell
befrielse och bildandet av nya nationer har aldrig varit en speciell
uppgift för proletariatet. Om revolutionärer under 1800-talet gav sitt
stöd åt vissa nationella befrielserörelser, så hade de inte några
illusioner om att dessa var något annat an borgerliga rörelser. Inte
heller gav de sitt stöd i namn av "nationernas rätt till
självbestämmande".

De
stödde sådana rörelser eftersom nationen under kapitalismens
uppgångsperiod representerade den lämpligaste ramen för kapitalismens
utveckling. Genom att eliminera de begränsade resterna av
förkapitalistiska samhällsförhållanden utgjorde etablerandet av nya
nationalstater ett steg framåt i produktivkrafternas utveckling på en
global nivå och därmed även för mognaden av socialismens materiella
betingelser.

All
eftersom kapitalismen gick in i sin förfallsperiod blev nationen
tillsammans med de kapitalistiska produktionsförhållandena som helhet
alltför begränsade för produktivkrafternas utveckling. Idag, i en
situation när även de äldsta och mäktigaste länderna är oförmögna att
utvecklas, leder det juridiska upprättandet av nya nationer inte till
några verkliga framsteg. I en värld som är uppdelad mellan de
imperialistiska blocken kan varje "nationell befrielsekamp" - långt
ifrån att representera något progressivt - endast vara ett moment i den kontinuerliga konflikten mellan rivaliserande imperialistiska block, i vilken arbetarna och bönderna endast kan delta som kanonmat - oavsett om de är värvade frivilligt eller med tvång.

Sådana
strider försvagar på intet sätt imperialismen, eftersom de inte
ifrågasätter dess rötter - de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Om de försvagar ett imperialistiskt block så stärker de endast ett
annat, och de nya nationer som skapas ur sådana konflikter måste själva
bli imperialistiska eftersom inget land, varken stort eller litet, kan
undvika att bedriva imperialistisk politik under förfallsperioden

Under
den nuvarande epoken kan en "framgångsrik" kamp för nationell befrielse
bara betyda ett byte av imperialistiska herrar för landet i fråga. För
arbetarna, speciellt i de nya "socialistiska" länderna, betyder den en
intensifiering, en systematisering och militarisering av utsugningen
från det förstatligade kapitalets sida, och som förvandlar, på grund av
att detta kapital är ett uttryck för systemets barbarism, den
"befriade" nationen till ett koncentrationsläger Tvärtemot vad vissa
människor påstår, förser dessa strider inte tredje världens proletariat
med en språngbräda för klasskamp.

Genom att mobilisera arbetarna bakom det nationella kapitalet, i namn av "patriotiska" mystifikationer, fungerar dessa strider alltid som ett hinder för den proletära kampen,
vilken ofta är extremt bitter i dessa länder. Under de senaste 50 åren
har historien klart visat - tvärtemot vad den Kommunistiska
Internationalen hävdade - så tjänar inte "nationell befrielse" som
någon impuls för de avancerade ländernas arbetare eller för de
underutvecklade ländernas arbetare. Varken de ena eller de andra har
något att vinna av sådana strider eftersom de inte har något läger att
välja. I dessa konflikter med denna senare version av "nationellt
försvar", uppklädd som s.k. "nationell befrielse", är det enda
revolutionära slagordet gentemot dessa krig det som revolutionärerna
höjde under det första världskriget, den revolutionära defaitismens;
"förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig". Varje
ståndpunkt om "obetingat" eller "kritiskt" stöd för dessa strider är,
medvetet eller inte, liknande de som "social-chauvinisterna" hade under
det första världskriget, och är således totalt oförenliga med
kommunistisk aktivitet.

11. Självförvaltning - arbetarnas utsugning av sig själva

Om
till och med nationalstaten har blivit en för liten ram för
produktivkrafterna, så är detta än sannare för det enskilda företaget
som aldrig haft någon verklig självständighet från kapitalismens
allmänna lagar. Under kapitalismens förfall är företagen än mer
beroende av dessa lagar och av staten. Det är på grund av detta som
självförvaltning (arbetarnas förvaltande av företag i ett samhälle som
förblir kapitalistiskt) idag inte är något annat än en kapitalistisk mystifikation. Det var en småborgerlig utopi när den förespråkades av proudhonistiska tendenser under förra århundradet.

Självförvaltning är ett av kapitalismens ekonomiska vapen
i det att den försöker få arbetarna att axla ansvar för företag som
drabbats av kriser genom att få dem till att organisera sin. egen
utsugning.

Självförvaltning är ett av kontrarevolutionens politiska vapen genom att den:

  • splittrar arbetarklassen genom att fängsla och isolera den i fabrik för fabrik, grannskap för grannskap, sektor för sektor;
  • betungar arbetarna med den kapitalistiska ekonomins angelägenheter - när deras enda uppgift är att förstöra den;
  • avleder proletariatet från den grundläggande uppgiften som avgör
    möjligheten för dess befrielse: förstörandet av kapitalets politiska
    apparat och upprättandet av proletariatets diktatur i världsskala.

Det
är endast i världsskala som proletariatet kan genomföra produktionens
förvaltning, men den kommer endast att kunna göra det - inte inom de
kapitalistiska lagarnas ram, utan genom att krossa dem.

Alla
de politiska strömningar som försvarar självförvaltning (även i namn av
"arbetarklassens erfarenhet" eller "upprättandet av nya relationer
mellan arbetarna") försvarar i själva verket objektivt kapitalistiska
produktionsförhållanden.

12. Partiell kamp - En reaktionär återvändsgränd

Kapitalismens
förfall har förstärkt sönderfallet av kapitalismens alla moraliska
värden och har lett till en djup försämring av alla mänskliga
relationer. Om det är sant att den proletära revolutionen kommer att
skapa nya relationer inom livets alla områden, så är det emellertid fel
att tro att det är möjligt att bidra till revolutionen genom att
organisera speciella strider kring delproblem såsom rasism, kvinnans
ställning, miljöförstöring, sex och andra aspekter av vardagslivet.

Kampen
mot systemets ekonomiska grunder innehåller i sig kampen mot alla
aspekter av det kapitalistiska samhällets överbyggnad - men det
motsatta gäller inte. Genom själva sitt innehåll tenderar delstrider,
långt ifrån att förstärka proletariatets livsviktiga självständighet,
tvärtemot till att urvattna denna till en massa av förvirrade
kategorier (raser, kön, etc.) som inför historien endast kan vara
historiskt impotenta. Det är därför som borgerliga partier och
regeringar har lärt sig att använda och utnyttja dessa för att med
framgång bevara den sociala ordningen.

13. De s.k. arbetarpartiernas kontrarevolutionära karaktär

Alla
de partier eller organisationer som idag försvarar, vare sig
'villkorligt' eller 'kritiskt' vissa stater eller fraktioner av
borgarklassen mot andra, om så i namn av 'socialism', 'demokrati',
'anti-fascism', nationellt oberoende', 'enhetsfronten', eller det
'mindre onda', som baserar sin politik på det borgerliga
välskådespelet, på den arbetarklassfientliga aktiviteten inom
fackföreningarna eller kring självförvaltningens mystifikationer, är kapitalets agenter.
I synnerhet är detta sant för Socialist- och Kommunistpartierna. Dessa
partier, som en gång i tiden var verkliga företrädare för det
internationella proletariatet, har sedan dess genomgått en process av
degenerering som har förpassat dem in i det kapitalistiska lägret.

Efter
Internationalernas död som sådana (trots deras strukturers formella
överlevnad) som dessa partier tillhörde (2:a internationalen för
socialisterna, 3:e internationalen för de kommunistiska partierna),
överlevde dessa för att successivt omvandlas, var och en separat, till
(ofta viktiga) kuggar i den borgerliga statsapparaten i deras
respektive länder, till trogna administratörer av det nationella
kapitalet.

Detta
var fallet med de socialistiska partierna, som under en period varit
underkastade reformismens och opportunismens röta och som ledde till
att de flesta partier vid första världskrigets utbrott (som markerade
den 2:a Internationalens död) att anta, under den social-chauvinistiska
högerns ledarskap, som från denna tidpunkt befanns sig i borgarklassens
läger, politiken med ett 'nationellt försvar', och sedan till att öppet
motsätta sig den revolutionära vågen efter kriget, upp till grad att
spela rollen av proletariatets bödlar, som i Tyskland 1919.

Den
slutgiltiga integrationen av dessa partier in i deras respektive
borgerliga stater skedde vid olika tillfällen i den period som följde
efter utbrottet av 1a världskriget. Men denna process var definitivt
avslutad i början av 20-talet, när de sista proletära strömningarna
eliminerades från eller lämnade dess led och gick samman med den
Kommunistiska internationalen.


samma sätt, övergick de kommunistiska partierna i sin tur in i det
kapitalistiska lägret efter en liknande process av opportunistisk
degenerering. Denna process, som redan hade påbörjats i början av det
tidiga 1920-talet, fortsatte efter den Kommunistiska internationalens
död (definitiv genom antagandet 1918 av teorin om 'socialismen i ett
land'), och avslutades, trots en bitter kamp av vänsterfraktionerna och
efter den senares uteslutning, genom dessa partiers fullständiga
integrering in i den kapitalistiska staten i början av 30-talet med
deras deltagande i sina respektive borgarklassers kapprustning och med
deras inträde i 'folkfronterna'.

Deras
aktiva deltagande i 'motståndsrörelsen' under 2:a världskriget, och i
den 'nationella återuppbyggnaden' som följde, har bekräftat dem som trogna agenter för det nationella kapitalet och den renaste inkarnationen av kontrarevolutionen.

Alla
de s.k. 'revolutionära' strömningar - som Maoismen som helt enkelt är
en variant av partier som definitivt gått över till borgarklassen,
eller Trotskismen som, efter att ha varit en del av den proletära
reaktionen mot de kommunistiska partiernas förräderi, fastande i en
liknande process av degenerering, eller den traditionella anarkismen,
som idag placerar sig i ett identiskt ramverk genom att försvara ett
antal av de socialistiska och kommunistiska partiernas ståndpunkter,
som 'anti-fascistiska allianser' - tillhör samma läger, kapitalets läger.
Deras svagare inflytande eller mer radikala språk ändras inget på den
borgerliga grundvalen i deras program, utan gör dem till användbara
värvare eller komplement till dessa partier.

14. Världsproletariatets första revolutionära våg.

Första
världskriget visade genom att markera kapitalismens övergång till sitt
förfall, att de objektiva villkoren för den proletära revolutionen hade
mognat. Den revolutionära vågen, som uppstod som ett svar på kriget och
som bröt fram i Ryssland och i Europa, gjorde sig till känna i både
Nord- och Sydamerika, och fann ett eko i Kina och utgjorde därmed det första försöket av världsproletariatet att utföra sin historiska uppgift: att krossa kapitalismen.
Vid stridernas högsta uttryck mellan 1917 och 1923 tog proletariatet
makten i Ryssland och deltog i massuppror i Tyskland, skakade Italien,
Ungern och Österrike i sina grundvalar. Den revolutionära kampen
manifesterade sig även i t ex Spanien, Storbritannien, Nord- och
Sydamerika, fastän inte lika starkt. Den revolutionära vågens tragiska
misslyckande markeras, efter en längre serie av nederlag på
internationell nivå, slutligen 1927 genom krossandet av det proletära
upproret i Shanghai och Kanton i Kina.

Det
är därför som Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland bara kan förstås som
en av de viktigaste uttrycken för denna ofantliga massrörelse, och inte
som en "borgerlig", "statskapitalistisk", "med dubbelnatur" eller
"permanent" revolution, vilken skulle på ett eller annat sätt tvinga
proletariatet att fullfölja de "borgerligt-demokratiska" uppgifter som
bourgeoisien inte själv var kapabel att genomföra.

Ett
annat viktigt uttryck för denna revolutionära våg var grundandet 1919
av Tredje Internationalen, (den kommunistiska internationalen) som bröt
både organisatoriskt och politiskt med Andra Internationalens partier,
vilkas deltagande i det imperialistiska kriget markerade deras övergång
till det borgerliga lägret. Bolsjevikpartiet, som en integrerad del av
den revolutionära vänstern, bröt med Andra Internationalen genom att ta
upp klara politiska ståndpunkter som uttrycktes i slagord som:
"förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", "krossa
den kapitalistiska staten" och "all makt åt sovjeterna". I och med sin
avgörande betydelse för grundandet av Tredje Internationalen och dess
grundläggande bidrag till den revolutionära processen, representerade
bolsjevikerna vid denna tidpunkt en autentisk förtrupp för världsproletariatet.

Emellertid,
även om degenereringen av både revolutionen i Ryssland och Tredje
Internationalen i huvudsak var ett resultat av krossandet av de
revolutionära försöken i andra länder, och det allmänna uttröttandet av
den revolutionära vågen, är det lika viktigt att förstå vilken roll som
bolsjevikpartiet spelade, som på grund av de andra partiernas svaghet
var den ledande kraften i Komintern, i denna process av degenerering
och internationella nederlag för proletariatet. Med t ex krossandet av
upproret i Kronstadt och förespråkandet av att (trots vänsterns
opposition inom Tredje Internationalen) "erövra fackföreningarna",
"revolutionär parlamentarism" och "enhetsfronter!', så var
bolsjevikpartiets inflytande och ansvar för likvidationen av den
revolutionära vågen inte mindre än deras bidrag till denna vågs
ursprungliga utveckling.

I
själva Ryssland kom kontrarevolutionen inte bara "utifrån", utan också
"inifrån", och i synnerhet genom statsstrukturen som bolsjevikpartiet
upprättade och blev identifierat med. Vad som i oktober 1917 helt
enkelt hade varit allvarliga misstag, som var förklarliga i ljuset av
det ryska proletariatets omognad, och av arbetarrörelsen i allmänhet,
när den konfronterades med den nya historiska perioden, kom från och
med då att bli en slöja, ett ideologiskt rättfärdigande för
kontrarevolutionen och tjänade som en viktig faktor i den. Nedgången
för den revolutionära vågen efter kriget och för den ryska
revolutionen, degenereringen av Tredje Internationalen och
bolsjevikpartiet och den kontrarevolutionära roll som den senare
spelade efter en viss tidpunkt, kan emellertid bara förstås genom att
betrakta den revolutionära vågen och Tredje Internationalen, inklusive
dess uttryck i Ryssland, som äkta uttryck för en proletär rörelse.
Alla andra förklaringar kan bara leda till förvirring och kommer att
förhindra att de strömningar som försvarar denna förvirring verkligen
kommer att uppfylla sina revolutionära uppgifter.

Även om dessa erfarenheter som klassen har gjort inte
har lämnat några "materiella" vinster, är det endast genom att börja
från denna förståelse av dessa erfarenheters natur, som verkliga och
viktiga teoretiska vinster kan erhållas. I synnerhet eftersom
oktoberrevolutionen 1917 är det enda historiska exemplet på
proletariatets erövring av den politiska makten (förutom de flyktiga
och desperata försök som representeras av Pariskommunen 1871 och de
misslyckade erfarenheterna från Bayern och Ungern 1919) har den lämnat
ett antal dyrbara lärdomar för två avgörande problem i den
revolutionära kampen: revolutionens innehåll och den revolutionära
organisationens natur.

15. Proletariatets diktatur

Proletariatets
erövrande av den politiska makten i världsskala - den inledande
förutsättningen för, och det första stadiet av den revolutionära
förvandlingen av det kapitalistiska samhället - betyder framför allt det totala krossandet av den borgerliga statsapparaten.

Eftersom
det är genom sia stat som bourgeoisien bevarar sin dominans över
samhället, sina privilegier, sin utsugning av andra klasser och av
arbetarklassen i synnerhet, är detta organ nödvändigtvis anpassat till
denna funktion och kan inte användas av arbetarklassen, som inte har
några privilegier eller någon utsugning att försvara. Med andra ord:
det finns ingen "fredlig väg till socialismen". Proletariatet kan bara
uppställa sitt eget revolutionära klassvåld mot den utsugande
minoritetens våld, som utövas öppet eller hycklande men trots allt mer
och mer systematiskt av bourgeoisien.

Som hävstång för samhällets ekonomiska förändring kommer proletariatets diktatur
(d v s när den politiska makten utövas endast av arbetarklassen) att ha
den grundläggande uppgiften att expropriera den utsugande klassen genom
att socialisera produktionsmedlen och progressivt utvidga denna
socialiserade sektor till att omfatta all produktiv aktivitet. På basis
av sin politiska makt måste proletariatet attackera bourgeoisiens
politiska ekonomi genom att bära fram en ekonomisk politik som leder
till avskaffandet av lönearbetet och varuproduktionen och som leder
till tillfredsställandet av mänskliga behov.

Under
denna övergångsperiod från kapitalism till kommunism kommer fortfarande
icke-utsugande klasser och skikt att existera förutom proletariatet,
klasser vars existens är baserad på ekonomins icke-socialiserade
sektor. Därför kommer klasskampen fortfarande att existera som ett uttryck för de motstridande ekonomiska intressena inom samhället. Detta kommer att ge upphov till en stat
vars funktion kommer att vara att förhindra att dessa konflikter leder
till att samhället slits itu. Men i och med dessa klassers progressiva
försvinnande, d v s genom att dess medlemmar integreras i den
socialiserade sektorn, och i och med det, det slutgiltiga avskaffandet
av klasser, kommer själva staten att försvinna.

Den
historiskt upptäckta formen för proletariatets diktatur är
arbetarråden; enhetliga, centraliserade och klassomfattande
församlingar, baserade på valda och återkallbara delegater som gör det
möjligt för hela klassen att utöva makt på ett sant kollektivt sätt.
Dessa råd kommer att ha monopol på kontrollen över vapnen som en
garanti för arbetarklassens exklusiva politiska makt.

Det är endast arbetarklassen som helhet
som kan utöva makt för att genomföra samhällets kommunistiska
omvandling. Av denna anledning - i kontrast till tidigare revolutionära
klasser - kan inte proletariatet delegera makt till någon institution
eller minoritet, inklusive själva den revolutionära minoriteten. Den
senare kommer att handla inom råden, men minoritetens organisation kan inte ersätta klassens enhetliga organisationer med sig själv för att uppnå det historiska målet.

Den
ryska revolutionens erfarenheter visar på ett liknande sätt det
mångfacetterade och allvarliga i problemet med förhållandet mellan
klassen och staten under övergångsperioden. Under den kommande perioden
kan inte proletariatet och revolutionärer undvika detta problem utan de
måste anstränga sig för att lösa det.

Proletariatets
diktatur kräver ett absolut förkastande av föreställningen att
arbetarklassen ska underordna sig någon yttre kraft och kräver även
förkastandet av alla maktrelationer inom klassen. Under
övergångsperioden är proletariatet den enda revolutionära klassen i
samhället; dess medvetande och dess sammanhållning är de grundläggande
garantierna för att dess diktatur kommer att förverkliga kommunismen.

16. Den revolutionära organisationen

a) Klassmedvetande och organisation.

Alla
klasser som kämpar mot sin tids sociala ordning kan bara göra detta
effektivt om de ger sin kamp en organiserad och medveten form. Oavsett
bristerna och alienationen i deras organisationsformer och medvetande,
var detta redan fallet för klasser som slavar och bönder vilka inom sig
bar på en ny samhällelig ordning. Detta är än mer nödvändigt för
historiska klasser som är bärare av de nya produktionsförhållanden som
blivit nödvändiga genom samhällets utveckling. Bland dessa klasser är
proletariatet den enda klass som inte har någon ekonomisk makt inom det
gamla samhället. Därför är proletariatets organisation och medvetenhet än viktigare faktorer i dess kamp.

Den
organisationsform som klassen skapar för sin revolutionära kamp och för
utövandet av den politiska makten är arbetarråd. Men om hela klassen är
revolutionens subjekt och arbetarråd bildas vid sådana tillfällen, så
betyder detta inte att den process varigenom klassen blir medveten på
något sätt är samtidig eller homogen. Klassmedvetandet utvecklas längs
en krokig väg genom klassens kamp - dess framgång och nederlag. Klassen
måste konfronteras med de uppdelningar i sektorer och nationer som
utgör det kapitalistiska samhällets "naturliga" ram och som kapitalet
har alla intressen av att bevara inom klassen.

b) Revolutionärers roll.

Revolutionärer
är de element inom klassen som genom denna heterogena process är de
första att uppnå en klar förståelse för "betingelserna, utvecklingen
och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen" (Kommunistiska
Manifestet) och de utgör nödvändigtvis en minoritet av arbetarklassen eftersom "de härskande idéerna är den härskande klassens idéer" i det kapitalistiska samhället.

Som en framväxt ur klassen, ett uttryck för den process varigenom klassen blir medveten, kan revolutionärer bara existera som sådana genom att bli en aktiv faktor i denna process. För att utföra denna uppgift på ett fast sätt måste den revolutionära organisationen:

- delta i klassens alla strider i vilka dess medlemmar urskiljer sig genom att vara de mest bestämda och stridsvilliga kämparna;

- intervenera i dessa strider och alltid betona klassens allmänna intressen och rörelsens slutgiltiga mål.

-
som en integrerad del av dessa ingripanden, ständigt ägna sig åt ett
arbete av teoretiskt klargörande och reflektion, som är det enda som
kan möjliggöra att organisationens allmänna aktivitet ska kunna basera
sig på klassens hela tidigare erfarenhet och på de framtida perspektiv
som har utkristalliserats av detta arbete.

c) Relationen mellan klassen och den revolutionära organisationen.

Om
klassens allmänna organisation och den revolutionära organisationen är
delar av samma rörelse, är de trots allt två olika saker.

Den första, arbetarråden, omfattar hela klassen.
Det enda villkoret för att tillhöra dem är att vara arbetare. Den andra
organisationen omfattar bara klassens revolutionära element. Villkoret
för medlemskap är inte längre sociologiskt utan politiskt; att samtycka
med ett program och att förpliktiga sig att försvara detta. Därför kan
klassens förtrupp innehålla individer som inte sociologiskt är en del
av arbetarklassen, men som genom att bryta med den klass de kom ifrån
identifierar sig med proletariatets historiska klassintressen.

Trots att klassens och förtruppens organisationer är två olika saker är de trots allt inte åtskilda eller motsatta varandra,
vilket hävdas av leninistiska respektive ouvrieristiska-rådistiska
tendenser. Vad båda dessa uppfattningar förnekar är det faktum att,
långt ifrån att stå i motsättning till varandra, är dessa två element -
klassen och revolutionärerna - faktiskt komplement till varandra såsom
en helhet och en del av helheten. Mellan de två kan det aldrig existera
maktrelationer eftersom kommunister "inte har några intressen separata
och avskilda från proletariatets som helhet" (Kommunistiska Manifestet).

Som
en del av klassen kan revolutionärer aldrig ersätta klassen med sig
själv, varken i dess kamp under kapitalismen eller - än mindre - under
krossandet av kapitalismen och utövandet av politisk makt. Till
skillnad från andra historiska klasser är en minoritets medvetande, hur
upplyst den än må vara, inte tillräckligt för att genomföra
proletariatets uppgifter. Detta är uppgifter som kräver hela klassens
ständiga deltagande och kreativa aktivitet vid alla tidpunkter.

Ett
allmänt spritt medvetande är den enda garantin för den proletära
revolutionens seger, och eftersom medvetandet i grunden är frukten av
praktisk erfarenhet är hela klassens aktivitet oersättbar. Speciellt
kan inte klassens nödvändiga användande av våld avskiljas från klassens
allmänna rörelse. Av denna anledning är terrorism utövad av individer
eller isolerade grupper absolut främmande för klassens metoder och
representerar som bäst ett uttryck för en småborgerlig förtvivlan när
det helt enkelt inte är en cynisk kampmetod i strider mellan borgerliga
fraktioner.

När
det dyker upp inom den proletära kampen, är det ett tecken på
influenser som är främmande för kampen och kan bara försvaga själva
grundvalarna för medvetandets utveckling. Den självständiga
organiseringen av arbetarnas strider och klassens utövande av makt är
inte bara en av vägarna till kommunismen som kan vägas mot andra; det är den enda vägen.

d) Arbetarklassens självständighet.

Föreställningen
om "klassens självständighet" som den används av ouvrieristiska och
anarkistiska tendenser och som de för fram i motsats till
substitutionistiska föreställningar, har en totalt reaktionär och
småborgerlig mening. Denna självständighet reduceras ofta till inget
annat än en "självständighet" för dem själva, för de små sekter som gör
anspråk på att representera arbetarklassen på samma sätt som de
substitutionistiska tendenser de så starkt fördömer. Bortsett från
detta har deras uppfattning två huvud aspekter:

- förkastande av alla politiska partier och organisationer för arbetarna vad de än må vara;

-
självständighet för varje del av arbetarklassen (fabriker, grannskap,
regioner, nationer osv.) i relation till varandra; federalism.

Idag
är sådana idéer som bäst en vanlig reaktion mot stalinistisk byråkrati
och utvecklingen av statlig totalitarism, och som sämst det politiska
uttrycket för småbourgeoisiens typiska isolering och uppdelning. Men
bägge uttrycker en total oförståelse för tre grundläggande aspekter av
proletariatets revolutionära kamp:

-
betydelsen och prioriteringen av klassens politiska uppgifter
(krossandet av den kapitalistiska staten, proletariatets diktatur i
världsskala);

- betydelsen av den oundgängliga karaktären av organisationen av revolutionärer inom klassen;

- den enhetliga, centraliserade och världsomfattande karaktären av proletariatets revolutionära kamp.

För
oss som marxister betyder klassens självständighet dess självständighet
från alla andra klasser i samhället. Denna självständighet är en oundgänglig förutsättning
för klassens revolutionära aktivitet därför att proletariatet idag är
den enda revolutionära klassen. Denna självständighet manifesterar sig
både på den organisatoriska (organiseringen av råden) och den politiska
nivån och är därför - tvärtemot arbetarromantiska tendensers påståenden - i nära samklang med proletariatets kommunistiska förtrupp.

e) Revolutionär organisering under de olika skeendena i klasskampen.

Om
klassens allmänna organisering och den revolutionära organisationen är
två olika saker vad beträffar funktionerna, så är även de
omständigheter under vilka de uppstår olika. Råden uppstår bara under perioder av revolutionär konfrontation
när klassens alla strider tenderar mot maktövertagandet. Klassens
ansträngningar att utveckla sin medvetenhet har emellertid funnits
under alla tider sedan dess uppkomst och kommer att finnas fram till
att klassen upplöses i det kommunistiska samhället. Det är därför som
kommunistiska minoriteter har existerat i varje period som ett uttryck
för denna ständiga ansträngning. Men omfattningen, inflytandet, typen
av aktiviteter och organisationssättet är nära förbundet med
klasskampens betingelser.

Under perioder av intensiv klassaktivitet har dessa minoriteter ett direkt inflytande över händelsernas förlopp. Man kan då tala om partiet för att beskriva den kommunistiska förtruppens organisation. A andra
sidan, i perioder av nederlag och nedgång i klasskampen har
revolutionärer inte längre ett direkt inflytande över historiens
omedelbara förlopp. Allt som kan existera vid sådana tillfällen är
organisationer av mycket mindre storlek, vars funktion inte längre är
att påverka den omedelbara aktiviteten utan att motstå den. Det betyder
att kämpa mot strömmen medan klassen avväpnas och mobiliseras av
bourgeoisien (genom klassamarbete, "heliga allianser",
"motståndsrörelser", "anti-fascism" etc.). Den grundläggande uppgiften
är då att dra lärdomar av tidigare erfarenheter och förbereda den
teoretiska och programmatiska ramen för det framtida proletära partiet
som nödvändigtvis måste återuppstå i nästa uppsving av klasskampen.
Dessa grupper och fraktioner, som när klasskampen når sitt
lågvattenmärke, har avskilt sig från det degenererade partiet eller har
överlevt dess död, har uppgiften att utgöra en politisk och
organisatorisk brygga tills partiet återuppstår.

f) Den revolutionära organisationens struktur.

Den
nödvändigtvis världsomfattande och centraliserade karaktären av den
proletära revolutionen tilldelar arbetarklassens parti samma
världsomfattande och centraliserade
karaktär, och de fraktioner och grupper som lägger grunden till partiet
tenderar nödvändigtvis mot en världsomfattande centralisation. Detta
konkretiseras i existensen av centrala organ som givits politiskt
ansvar mellan organisationens kongresser och som är ansvariga inför
dessa kongresser.

Den revolutionära organisationens struktur måste uppfylla två fundamentala behov:

  • den måste tillåta den fulla utvecklingen av revolutionärt medvetande
    inom sig och sålunda tillåta den vidaste och mest djupgående diskussion
    i alla de frågor och meningsskiljaktigheter som uppkommer inom en
    icke-monolitisk organisation;
  • den måste samtidigt garantera organisationens sammanhållning och
    enighet i handling. Detta betyder i synnerhet att alla delar av
    organisationen måste verkställa beslut fattade av majoriteten.

Relationerna
mellan olika delar av organisationen och banden mellan militanterna bär
på samma sätt ärr efter det kapitalistiska samhället och kan därför
inte utgöra öar av kommunistiska relationer inom kapitalismen. Inte
desto mindre kan de inte stå i uppenbar motsättning till de mål som
eftersträvas av revolutionärer och de måste av nödvändighet vara
baserade på den solidaritet och det ömsesidiga förtroende som är
kännetecken på att tillhöra en av klassens organisationer som är bärare
av kommunismen.

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: 

Webbplatsstruktur: