IKS plattform

Utskriftsvänlig versionSend by email

Efter den längsta och djupaste period av kontrarevolution som proletariatet någonsin upplevt, börjar det åter upptäcka klasskampens väg. Denna kamp är redan den mest utbredda som klassen någonsin deltagit i. Den är ett resultat både av systemets akuta kris, som har utvecklats sedan mitten av 60-talet, och av uppkomsten av nya generationer arbetare, som känner bördan av gångna nederlag mycket mindre än sina föregångare. Efter händelserna 1968 i Frankrike har arbetarnas strider från Italien till Argentina, från England till Polen, från Sverige till Egypten, från Kina till Portugal, från Amerika till Indien, från Japan till Spanien, blivit en mardröm för kapitalistklassen.

Att proletariatet åter dykt upp på den historiska scenen har definitivt vederlagt alla de ideologier, som producerats eller möjliggjorts av kontrarevolutionen, vilka försökte förneka proletariatets revolutionära natur. Klasskampens återuppvaknande har konkret demonstrerat att proletariatet är vår tids enda revolutionära klass.

En revolutionär klass är en klass vars dominans över samhället står i överensstämmelse med skapandet och utvidgningen av de nya produktionsförhållanden som nödvändiggjorts av produktivkrafternas utveckling och av de gamla produktionsförhållandenas förfall. I likhet med de tidigare produktionssätten svarar kapitalismen mot ett speciellt stadium i samhällets utveckling. Den var en gång en progressiv form av social utveckling, men då den blev världsomfattande, skapade den förutsättningarna för sitt eget försvinnande. P.g.a. sin specifika plats i produktionsprocessen och sin natur som kapitalismens kollektiva producentklass, utestängd från ägandet av de produktionsmedel som sätter den i rörelse, och därför utan några intressen som binder den till ett bevarande av det kapitalistiska samhället - är arbetarklassen den enda klass som objektivt kan upprätta det nya produktionssätt, som måste komma efter kapitalismen, kommunismen. Den proletära kampens återuppvaknande visar ännu en gång att det kommunistiska perspektivet inte bara är en historisk nödvändighet, utan en verklig möjlighet.

Proletariatet måste emellertid göra en ofantlig ansträngning för att skaffa sig medlen för att störta kapitalismen. Som produkter av och som en aktiv faktor i denna ansträngning har de revolutionära strömningar och element, som uppkommit sedan klasskampens återuppvaknande, ett enormt ansvar för kampens utveckling och resultat. För att svara upp till detta ansvar måste revolutionärerna organisera sig på basis av de klasståndpunkter som fastlagts av proletariatets historiska erfarenheter och som måste vägleda all aktivitet och allt arbete inom klassen.

Det är genom sina egna praktiska och teoretiska erfarenheter som proletariatet blir medvetet om medlen och målet för sin historiska kamp att kullkasta kapitalismen och upprätta kommunismen. Alltsedan kapitalismens början har hela proletariatets aktivitet varit en ständig strävan till att bli medvetet om sina intressen som klass och för att frigöra sig från greppet av den härskande klassens idéer - den borgerliga ideologins mystifikationer. Denna ansträngning uttryckte sig i en politisk kontinuitet, som sträckte sig genom hela arbetarrörelsen från de första hemliga sällskapen till de vänsterfraktioner som lösgjorde sig från Tredje Internationalen.

Trots alla villfarelser och uttryck för den borgerliga ideologins tryck som fanns i klassens olika organisationers ståndpunkter och aktiviteter, är de oersättliga länkar i en kedja av historisk kontinuitet i proletariatets kamp. Det faktum att de dukat under i nederlag eller för inre degenerering förringar på intet sätt deras fundamentala bidrag till denna kamp. Därför uttrycker organiseringen av revolutionärer, som håller på att återbildas idag, klasskampens allmänna återuppvaknande (efter ett halvt århundrade av kontrarevolution och avbrott i förhållande till den tidigare arbetarrörelsen). Den måste absolut återuppliva den historiska kontinuiteten med den tidigare arbetarrörelsen, så att klassen i sina nuvarande och framtida strider är beväpnad med alla lärdomar från tidigare erfarenheter, och så att alla de partiella nederlag, som kantat proletariatets väg inte har varit förgäves, utan kommer att tjäna som vägvisare mot den slutliga segern.

IKS fastställer sin kontinuitet med bidragen från Kommunistiska Förbundet, Första, Andra och Tredje Internationalen och de vänsterfraktioner som lösgjorde sig från den senare, speciellt den tyska, holländska och italienska vänstern. Det är dessa oundgängliga bidrag som tillåter oss att integrera alla klasståndpunkter till den sammanhängande allmänna vision, som formulerats i denna plattform.

1. Den kommunistiska revolutionens teori

Marxismen är den proletära kampens grundläggande teoretiska landvinning. Det är på marxismens grund som den proletära kampens alla lärdomar kan sammanföras till en helhet.

Genom att förklara historiens förlopp genom klasskampens utveckling - dvs. kamp baserad på försvaret av ekonomiska intressen inom ett sammanhang fastlagt av produktivkrafternas utveckling och genom att erkänna proletariatet som subjektet i den revolution som skall avskaffa kapitalismen - är marxismen den enda uppfattning av världen, som verkligen uttrycker klassens ståndpunkt. Långt från att vara en abstrakt spekulation om världen, är den först och främst ett kampvapen för arbetarklassen. Och eftersom arbetarklassen är den första och enda klass, vars befrielse nödvändigtvis är förenad med hela mänsklighetens befrielse, en klass vars dominans av samhället inte kommer att leda till en ny form av utsugning, utan till avskaffandet av all utsugning, är det endast marxismen som är kapabel att begripa samhällelig realitet på ett objektivt och vetenskapligt sätt, utan fördomar eller mystifikationer av något slag.

Följaktligen har marxismen, även om den inte är en stelnad doktrin utan tvärtom genomgår en ständig utveckling i ett direkt och levande förhållande till klasskampen, och dragit nytta av tidigare teoretiska landvinningar av arbetarklassen, ända från dess tillkomst varit den enda ramen från och inom vilken revolutionär teori kan utvecklas.

2. Den proletära revolutionens natur

Varje social revolution är den handling varigenom den klass, som bär på de nya produktionsförhållandena, upprättar sin politiska dominans över samhället. Den proletära revolutionen undgår inte denna definition, men dess betingelser och innehåll skiljer sig på ett grundläggande sätt från tidigare revolutioner.

Dessa tidigare revolutioner, eftersom de var länkar mellan två produktionssätt baserade på knapphet, ersatte bara en utsugande klass dominans mot en annan utsugande klass. Detta faktum uttrycktes genom att en egendomsform ersattes av en annan, en typ av privilegier av en annan. I motsats till detta är den proletära revolutionens mål att ersätta produktionsförhållanden baserade på knapphet med produktionsförhållanden baserade på överflöd. Därför betyder den slutet på alla egendomsformer, privilegier och all utsugning. Dessa skillnader tilldelar den proletära revolutioner, följande kännetecken, som proletariatet måste förstå, om dess revolution skall bli framgångsrik:

A. Det är den första revolution som har en världsomfattande karaktär; den kan inte uppnå sina mål utan att generalisera sig själv till alla länder. För att avskaffa privategendomen måste proletariatet avskaffa alla dess sektoriella, regionala och nationella uttryck. Generaliseringen av kapitalets dominans över hela världen har gjort detta både nödvändigt och möjligt.

B. För första gången i historien är den revolutionära klassen samtidigt den utsugna klassen. Därför kan den inte utnyttja någon ekonomisk makt under erövringen av den politiska makten. Det är precis tvärtom: i direkt kontrast till vad som hände i det förgångna är det nödvändigt att proletariatets gripande av makten föregår övergångsperioden, under vilken de gamla produktionsförhållandenas dominans förstörs och ger plats för nya sociala förhållanden.

C. Det faktum att det för första gången i historien existerar en klass i samhället som samtidigt är utsugen och revolutionär, innebär att dess kamp som utsugen klass aldrig kan skiljas från eller ställas i motsättning till dess kamp som revolutionär klass. Som marxismen har hävdat från dess begynnelse, mot Proudhonism och andra borgerliga teorier, är utvecklingen av proletariatets revolutionära kamp betingad av en fördjupning och generalisering av dess kamp som utsugen klass.

3. Kapitalismens förfall

För att den proletära revolutionen skall bli något mer än bara ett hopp eller en historisk möjlighet eller ett perspektiv, och bli en konkret möjlighet, måste den bli en objektiv nödvändighet för mänsklighetens utveckling. Detta har i själva verket varit den historiska situationen sedan första världskriget. Detta krig markerade slutet på det kapitalistiska produktionssättets uppåtgående period, en period som började på 1500-talet och nådde sin höjdpunkt under slutet av 1800-talet. Den nya period som följde, var kapitalismens förfall.

Liksom i alla tidigare samhällen, uttryckte kapitalismens första period den historiskt nödvändiga karaktären av dess produktionsförhållanden, dvs. deras oundgängliga roll i utvidgningen av samhällets produktivkrafter. Å andra sidan uttryckte den andra perioden förvandlingen av dessa förhållanden till allt större bojor på produktivkrafternas utveckling.

Kapitalismens förfall är en produkt av utvecklingen av inre motsättningar i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Dessa kan sammanfattas på följande sätt: fastän varor har existerat i nästan alla samhällen, är den kapitalistiska ekonomin den första som på ett grundläggande sätt är baserad på varuproduktion. Därför är existensen av en ständigt växande marknad en av de grundläggande betingelserna för kapitalismens utveckling. Speciellt realiseringen av mervärdet, som kommer från utsugningen av arbetarklassen, är oundgänglig för kapitalackumulationen, som är systemets drivkraft. Tvärtemot vad förespråkarna av kapitalismen hävdar, skapar den kapitalistiska produktionen inte automatiskt och när den vill de marknader, som är nödvändiga för dess tillväxt. Kapitalismen utvecklades i en icke-kapitalistisk värld, och det var i denna värld som den fann förutsättningarna för sin utveckling. Men genom att sprida sina produktionsförhållanden över hela planeten, och genom att förenhetliga världsmarknaden, nådde kapitalismen en punkt där de marknader, som tillåtit den att växa så kraftigt under 1800-talet, blev mättade.

De växande svårigheter som kapitalet mötte att finna en marknad för att realisera mervärdet, accentuerade profitkvotens fall - ett resultat av det ständigt växande gapet mellan värdet av produktionsmedlen och värdet av den arbetskraft som sätter den i rörelse. Från att bara ha varit en tendens har profitkvotens fall blivit mer och mer konkret. Detta har blivit ytterligare en boja på kapitalackumulationen, och därmed på hela systemets funktion.

Genom att ha förenhetligat och gjort varuutbytet universellt, och på så sätt gjort det möjligt för mänskligheten att ta ett jättelikt språng framåt, har kapitalismen ställt på dagordningen försvinnandet av produktionsförhållanden som är baserade på utbyte. Men så länge som proletariatet inte genomfört uppgiften att få dem att försvinna, bevarar dessa produktionsförhållanden sin existens, och trasslar in mänskligheten i en allt mer monstruös serie av motsättningar.

Överproduktionskrisen, ett kännemärke för det kapitalistiska produktionssättets motsättningar, men som i det förgångna utgjorde en grundläggande sporre för marknadens vidgning när systemet ännu var vitalt, har idag blivit en permanent kris. Kapitalets produktionsapparat underutnyttjas permanent, och kapitalet har blivit oförmöget att utvidga sin sociala dominans, om så bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Det enda som kapitalismen kan sprida över världen idag är mänsklig misär, vilket redan är många underutvecklade länders lott.

Under dessa betingelser har konkurrensen mellan kapitalistiska nationer blivit allt mer oförsonlig. Sedan 1914 har imperialismen, som blivit medlet för alla nationers överlevande, oavsett hur stora eller små de är, kastat mänskligheten in i en helvetisk cykel av kriser - krig - återuppbyggnad - nya kriser. Denna cykel, som utmärks av en jättelik vapenproduktion och som allt mer har blivit det enda område där kapitalismen använder vetenskapliga metoder och en högre grad av utnyttjande av produktivkrafterna. I den kapitalistiska förfallsperioden är mänskligheten dömd att genomleva en permanent kretsgång av självstympning och förstörelse.

Den fysiska fattigdom som utarmar de underutvecklade länderna, motsvaras i de mer utvecklade länderna av en avhumanisering utan motstycke av de sociala relationerna. Detta är resultatet av det faktum, att kapitalismen är absolut oförmögen att erbjuda mänskligheten någon framtid, förutom en som utgörs av allt mer mordiska krig, och en mer och mer systematisk, rationell och vetenskaplig utsugning. Liksom i alla andra dekadenta samhällen har detta lett till ett växande sönderfall av samhälleliga institutioner, av den dominerande ideologin, av moraliska värden, av konstformer och av kapitalismens alla kulturella manifestationer. Utvecklingen av ideologier som fascism och stalinism uttrycker barbariets triumf i frånvaro av ett revolutionärt alternativ.

4. Statskapitalism

Under alla förfallsperioder måste staten, konfronterad med systemets ökande motsättningar, ta ansvar för den samhälleliga organismens sammanhållande, för bevarandet av de dominerande produktionsförhållandena. Staten tenderar alltså att stärka sig själv till den grad att hela det samhälleliga livet inkorporeras i dess egna strukturer. Under det romerska slavsamhället respektive feodalismen var den ohämmade tillväxten av imperieadministrationen och den absoluta monarkin uttryck för detta fenomen.

Under kapitalismens förfall är den allmänna tendensen mot statskapitalism ett av det samhälleliga livets utmärkande drag. Under denna period är varje nationellt kapital tvingat att organisera sig självt så effektivt som möjligt. Eftersom det inte kan expandera på ett ohämmat sätt och är konfronterat med en akut imperialistisk rivalitet, måste det utåt konkurrera ekonomiskt och militärt med sina rivaler, och inåt ta itu med ökande sociala motsättningar. Den enda makt i samhället, som är förmögen att uppfylla dessa uppgifter, är staten.

Bara staten kan:

  • ta befäl över den nationella ekonomin på ett övergripande och centraliserat sätt och dämpa konkurrensen inom landet, som försvagar ekonomin, för att stärka förmågan att bibehålla ett enat ansikte utåt mot konkurrensen på världsmarknaden;
  • utveckla den militära styrka, som är nödvändig för försvaret av dess intressen inför växande internationella konflikter;
  • slutligen: en allt tyngre repressiv och byråkratisk apparat förstärker den inre sammanhållningen i ett samhälle, som hotas av kollaps genom det ekonomiska fundamentets tilltagande sönderfall. Endast staten kan med denna apparat påtvinga, genom ett överallt inträngande våld, ett bevarande av en social struktur, som i ökande omfattning är oförmögen att spontant reglera mänskliga relationer, och som ifrågasätts allt mer ju mer det blir en absurditet för själva samhällets överlevnad.

På den ekonomiska nivån uttrycks denna tendens mot statskapitalism, även om den aldrig förverkligas till fullo, genom att staten tar över produktionsapparatens nyckelpunkter. Det betyder inte att värdelagen, konkurrensen eller produktionens anarki, som är de grundläggande kännetecknen för den kapitalistiska ekonomin, försvinner. Dessa kännetecken fortsätter att verka i världsskala, där marknadens lagar ännu härskar och bestämmer produktionsbetingelserna inom varje nationell ekonomi, oavsett hur förstatligad den är. Om värdelagen eller konkurrensen tycks sättas ur spel, är det bara så att de kan ha desto kraftigare effekt i global skala. Om produktionens anarki tycks avta inför den statliga planeringen, återkommer den desto brutalare i världsskala - speciellt under systemets akuta kris - vilken statskapitalismen är oförmögen att förhindra. Långt från att representera en rationalisering av kapitalismen, är statskapitalismen ingenting annat än ett uttryck för dess förfall.

Förstatligande av kapital sker antingen gradvis genom sammandragning av statligt och privat kapital, vilket vanligen är fallet i de mest utvecklade länderna, eller genom plötsliga språng i form av massiva och totala nationaliseringar. Vanligtvis sker detta där det privata kapitalet är som svagast.

I praktiken - även om tendensen mot statskapitalism manifesterar sig i alla världens länder - sker det snabbare och mer uppenbart när och där förfallets effekter ger sig till känna på det brutalaste sättet; historiskt under perioder av öppen kris eller av krig; geografiskt i de svagaste ekonomierna. Men statskapitalismen är inte ett speciellt fenomen för de underutvecklade länderna. Tvärtom, fastän graden av formellt förstatligande ofta är högre i de underutvecklade länderna, är statens verkliga kontroll över det ekonomiska livet ofta mycket effektivare i de mer utvecklade länderna p.g.a. den höga kapitalkoncentrationen i dessa länder.

På den politiska och samhälleliga nivån, antingen i dess mest extrema totalitära former som fascism eller stalinism, eller i former som döljer sig bakom demokratins fasad, uttrycker tendensen mot statskapitalism sig i den allt mer kraftfulla, allestädes närvarande och systematiska kontrollen över det samhälleliga livet som utövas av statsapparaten och i synnerhet den verkställande myndigheten. I en mycket större skala än under Roms och feodalismens förfall har staten under kapitalismens förfall blivit en monstruös, kall, opersonlig maskin, som har slukat det civila samhällets substans.

5. De s.k. socialistiska staterna

Genom att koncentrera kapital i statens händer, har statskapitalismen skapat illusionen att det privata ägandet av produktionsmedlen har försvunnit, och att bourgeoisien har eliminerats. Den stalinistiska teorin om "socialism i ett land", hela lögnen om de "socialistiska" eller "kommunistiska" länderna, eller om länder "på väg mot" socialismen, har alla sitt ursprung i denna mystifikation.

De förändringar som tendensen mot statskapitalism har medfört, står inte att finna på de grundläggande produktionsförhållandenas nivå, utan endast på de juridiska egendomsförhållandenas nivå. De eliminerar inte det privata ägandet av produktionsmedlen, utan endast den individuella äganderättens juridiska aspekt. Produktionsmedlen förblir "privat" egendom vad arbetarna beträffar, de är utestängda från varje kontroll över produktionsmedlen. Produktionsmedlen är endast "kollektiviserade" för byråkratin, som äger och förvaltar dem på ett kollektivt sätt.

Statsbyråkratin, som påtar sig den specifika ekonomiska funktionen att utvinna merarbete från proletariatet och att ackumulera nationellt kapital, utgör en klass. Men den är inte en ny klass. Rollen den spelar visar att den inte är något annat än samma gamla bourgeoisie i en förstatligad form. Det specifika för statsbyråkratin som klass är att den får sina privilegier, inte genom avkastning från individuellt ägande av kapital, utan genom "löpande kostnader", bonus och fasta betalningsformer, som ges till den i enlighet med de funktioner som dess medlemmar har - en form av ersättning, som ytligt mer ser ut som "löner" och som ofta är tid eller hundra gånger högre än arbetarnas löner.

Centraliseringen och planeringen av kapitalistisk produktion genom staten och dess byråkrati är inte ett borttagande av utsugningen, utan helt enkelt ett sätt att intensifiera den genom att göra den mer effektiv.

På den ekonomiska nivån har Ryssland, även under den korta period som proletariatet hade den politiska makten där, aldrig varit kapabelt att eliminera kapitalismen. Att statskapitalismen uppträdde där så tidigt i en mycket utvecklad form, berodde på det ekonomiska sammanbrottet, som var ett resultat av Rysslands nederlag i första världskriget, och sedan av inbördeskrigets kaos, som gjorde det desto svårare för Ryssland att överleva som nationellt kapital inom ett världssystem i förfall.

Kontrarevolutionens triumf i Ryssland kom till uttryck i en omorganisation av den nationella ekonomin. Man använde de högst utvecklade formerna av statskapitalism och presenterade dem cyniskt som "fortsättningen på oktober" och "byggandet av socialismen". Exemplet följdes på andra håll: Kina, Östeuropa, Kuba, Nordkorea, Indokina etc. Det finns emellertid ingenting proletärt eller kommunistiskt i något av dessa länder. De är länder där kapitalets diktatur - dignande under historiens grövsta lögner - regerar i sin mest dekadenta form. Varje försvar av dessa länder, oberoende av hur "kritiskt" eller "villkorligt" det än är, är en helt och hållet kontrarevolutionär handling.

6. Proletär kamp under kapitalismens förfall

Sedan sin början har proletariatets kamp för att försvara sina egna intressen burit inom sig perspektivet av att slutligen krossa kapitalismen, och att upprätta kommunismen. Men proletariatet fullföljer inte kampen för det slutliga målet av ren idealism, lett av någon helig inspiration. Det tar sig an genomförandet av sina kommunistiska uppgifter, därför att de materiella förhållandena inom vilka dess omedelbara kamp utvecklas, tvingar klassen till det, eftersom varje annan kampmetod bara kan leda till katastrof.

Så länge bourgeoisien, tack vare det kapitalistiska systemets enorma expansion under uppgångsperioden, var förmögen att gå med på verkliga reformer för arbetarna, saknade proletariatets kamp de objektiva betingelserna som är nödvändiga för förverkligandet av dess revolutionära program.

Trots de revolutionära och kommunistiska strävanden, som även uttrycktes under den borgerliga revolutionen av de radikalaste tendenserna i arbetarrörelsen, kunde proletariatets kamp under denna historiska period inte överskrida kampen för reformer.

Mot slutet av 1800-talet var en av samlingspunkterna för arbetarklassens aktivitet hela processen att lära sig hur man organiserar sig för att vinna ekonomiska och politiska reformer genom fackföreningar och parlamentarism. Man kunde därför finna "reformistiska" element (de för vilka hela klasskampen var en kamp för reformer) och revolutionärer (de för vilka kampen för reformer bara var ett steg, ett moment i den process som slutligen skulle leda fram till klassens revolutionära kamp) sida vid sida inom klassens äkta organisationer. Under denna period kunde proletariatet också stödja vissa borgerliga fraktioner mot andra mer reaktionära delar för att driva på sociala förändringar som var gynnsamma för dess egen utveckling och gynnsamma för produktivkrafternas utveckling.

Alla dessa förhållanden genomgick grundläggande förändringar under kapitalismens förfall. Världen hade blivit för liten för att inom sig rymma existerande nationella kapital. Varje nationellt kapital är tvingat att öka produktiviteten (dvs. utsugningen av arbetarna) till de mest extrema gränser. Organiseringen av denna utsugning har upphört att vara en fråga enbart mellan de individuella arbetsköparna och deras arbetskraft. Det har blivit en angelägenhet för staten och alla de tusen och en mekanismer som skapats för att behärska klassen, styra den och leda den bort från varje revolutionär fara - vilket dömer den till en systematisk och förrädisk repression.

Inflationen, ett permanent fenomen sedan första världskriget, slukar omedelbart varje löneökning. Arbetsdagens längd har antingen har förblivit densamma eller så har den bara reducerats för att kompensera för den ökade tid det tar att komma till och från arbetet, och för att undvika att arbetarna, som är underkastade livets och arbetets nedbrytande takt, fullständigt bryter samman.

Kampen för reformer har blivit en hopplös utopi. Under denna epok kan proletariatet endast ge sig in i en kamp på liv och död mot kapitalet. Det har inte längre något alternativ mellan att samtycka till att atomiseras till en summa av miljontals krossade och tämjda individer, eller att generalisera sin kamp så vitt som möjligt mot en konfrontation med själva staten. Därför måste proletariatet förhindra att dess kamp begränsas till enbart en ekonomisk, lokal terräng eller till en kamp för särintressen och organisera sig själv i de embryonala formerna för dess framtida maktorgan: arbetarråden.

Under dessa nya historiska förhållanden kan många av proletariatets gamla vapen inte längre användas av klassen. Faktum är att de politiska tendenser som fortsätter att propagera för deras användning, gör det endast för att binda arbetarklassen vid utsugningen för att underminera dess kampvilja. Den distinktion som arbetarrörelsen gjorde på 1800-talet mellan minimi- och maximiprogrammet har förlorat all mening. Minimiprogrammet är inte längre möjligt. Proletariatet kan endast avancera i sin kamp genom att ställa den i maximiprogrammets perspektiv: den kommunistiska revolutionen.

7. Fackföreningarna; gårdagens proletära organ, idag kapitalets instrument

Under 1800-talet, kapitalets största välståndsperiod, byggde proletariatet ofta genom bitter och blodig kamp upp permanenta yrkesorganisationer vars roll var att försvara dess ekonomiska intressen: fackföreningarna.

Dessa organisationer spelade en väsentlig roll i kampen för reformer och för de väsentliga förbättringar i arbetarklassens levnadsförhållanden som systemet då kunde bjuda. De utgjorde också en samlingspunkt för klassens omgruppering, för utvecklingen av dess solidaritet och medvetande, så att revolutionärer kunde ingripa i dem och bidra till att de skulle tjäna som "skolor för kommunism". Fastän dessa organs existens på ett oupplösligt sätt var knuten till lönearbetets existens och trots att de även under denna period var starkt byråkratiska, var fackföreningarna ändå autentiska organ för klassen i den meningen att lönearbetets avskaffande ännu inte stod på: dagordningen historiskt.

När kapitalismen gick in i sin förfallsperiod kunde den inte längre gå med på reformer och förbättringar för arbetarklassen. När fackföreningarna hade förlorat varje möjlighet att uppfylla sin ursprungliga funktion, att försvara arbetarklassens intressen och ställts inför en historisk situation i vilken endast avskaffandet av lönearbetet och med det fackföreningarna stod på dagordningen, blev de sanna försvarare av kapitalismen. De blev den borgerliga statens agenter inom klassen. Detta var det enda sätt på vilket de kunde överleva i den nya perioden. Denna utveckling fick hjälp av den byråkratisering som skedde innan förfallet och den obarmhärtiga tendensen hos staten under förfallet att absorbera det sociala livets alla strukturer.

Fackföreningarnas roll som fiender till arbetarklassen demonstrerades för första gången på ett avgörande sätt under första världskriget, när de jämsides med de socialdemokratiska partierna hjälpte till att mobilisera arbetarna för den imperialistiska slakten. Under den revolutionära våg som följde på kriget gjorde fackföreningarna allt vad som stod i deras makt för att kväva proletariatets försök att krossa kapitalismen. Sedan dess har de hållits vid liv, inte av arbetarklassen, utan av den kapitalistiska staten, för vilken de uppfyller ett antal viktiga funktioner:

- de deltar aktivt i den kapitalistiska statens ansträngningar för att rationalisera ekonomin, reglera försäljningen av arbetskraft och att intensifiera utsugningen;

- de saboterar klasskampen inifrån antingen genom att avleda strejker och revolter in i en återvändsgränd av delstrider eller genom att konfrontera självständiga rörelser med öppen repression.

Eftersom fackföreningarna har förlorat sin proletära karaktär kan de inte "återerövras" av arbetarklassen. De kan inte heller utgöra en plats för ingripande av revolutionära minoriteter. Under mer än ett halvt århundrade har arbetarna visat mindre och mindre intresse för att delta i dessa organs aktiviteter som blivit en integrerad del av den borgerliga staten.

Arbetarnas kamp för att motsätta sig den ständiga försämringen av levnadsförhållandena har tenderat att anta formen av vilda strejker, utanför och mot fackföreningarna. Ledda av stormöten av strejkande och, i de fall de generaliseras, koordinerade av kommittéer bestående av delegater valda och avsättbara av dessa församlingar, har dessa strejker omedelbart placerat sig på en politisk terräng, eftersom de tvingats konfrontera staten i form av dess representanter inom fabriken: fackföreningarna.

Bara generaliseringen och radikaliseringen av dessa strider kan göra det möjligt för klassen att gå från en defensiv kamp till det öppna och frontala angreppet på den borgerliga staten. Och krossandet av den borgerliga staten för med nödvändighet med sig krossandet av fackföreningarna.

De gamla fackföreningarnas anti-proletära karaktär är inte bara ett resultat av det faktum att de är organiserade på ett speciellt sätt (efter yrken eller branscher) eller att de haft "dåliga ledare". Det är ett resultat av det faktum att klassen under den nuvarande perioden inte kan upprätthålla permanenta organisationer för försvaret av sina ekonomiska intressen. Följaktligen är dessa organs kapitalistiska funktion också giltig för alla de "nya" organisationer som spelar en motsvarande roll, oavsett hur de är organiserade och oavsett deras ursprungliga avsikter. Detta är fallet med de "revolutionära fackföreningarna" och de "lokala fackrepresentanterna" liksom med de organ (arbetarkommittéer, arbetarkommissioner) som fortsätter att existera efter kampen - även om de är i opposition till fackföreningarna - och som försöker upprätta sig själva som "äkta" centrum för försvar av arbetarnas omedelbara intressen. På denna grundval kan dessa organisationer inte undgå att integreras i den borgerliga statsapparaten, även om detta sker på ett inofficiellt eller illegalt sätt.

Alla politiska strategier som siktar på att "utnyttja", "pånyttföda", eller "återerövra" organisationer av fackföreningstyp tjänar bara kapitalets intressen eftersom de försöker väcka liv i kapitalistiska institutioner som arbetarna redan övergett. Efter mer än 50 års erfarenhet av dessa organisationers roll som fiender till arbetarklassen, är varje ståndpunkt som förespråkar dessa strategier på ett grundläggande sätt icke-proletära.

8. Valens och parlamentets mystifierande roll

Under kapitalismens uppgångsperiod var parlamentet den lämpligaste formen för organiseringen av bourgeoisiens politiska liv. Som en utpräglad borgerlig institution var den aldrig någon huvudsaklig arena för arbetarklassen aktivitet och proletariatets deltagande i parlamentarisk aktivitet och i valkampanjer innebar flera verkliga faror, mot vilka revolutionärerna under förra århundradet alltid varnade klassen för. I en period då revolutionen ännu inte stod på dagordningen och då proletariatet kunde tilltvinga sig reformer inom systemet, gjorde emellertid deltagandet i parlamentet det möjligt för klassen att utöva påtryckningar för att genomföra reformer, att använda valkampanjer som ett propaganda- och agitationsmedel för det proletära programmet och att utnyttja parlamentet som en tribun för att fördöma den borgerliga politikens skamlighet. Det är därför kampen för allmän rösträtt i många länder under hela 1800-talet, var en av de viktigaste frågorna kring vilka proletariatet organiserade sig.

När det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: "det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser". Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt, det enda som håller det vid liv, är dess roll som ett instrument för mystifikation.

Därmed upphörde varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens alla institutioner och därmed också parlamentet; när den måste upprätta sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska och andra valbara institutioner bara leda till att dessa döende organ ges ett sken av liv och detta oavsett avsikterna hos dem som förespråkar denna form av aktivitet.

Deltagande i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det hade under förra århundradet. Tvärtom är det fyllt av faror, speciellt den att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en "fredlig" eller "gradvis" övergång till socialism genom att erövra en parlamentarisk majoritet via de s k arbetarpartierna.

Strategin att "krossa parlamentet inifrån" genom att använda "revolutionära" delegater har bevisligen på ett avgörande sätt inte lett till några andra resultat än korruption av de politiska organisationer som tagit upp sådana aktiviteter och deras inlemmande i kapitalismen.

Slutligen, i den utsträckningen som sådana aktiviteter huvudsakligen är en angelägenhet för specialister, en arena för politiska partiers spel, snarare än massornas egen aktivitet, tenderar användandet av val och parlament som instrument för propaganda och agitation för att bevara det borgerliga samhällets politiska grundvalar och uppmuntra passivitet inom arbetarklassen. Om en sådan nackdel var acceptabel när revolutionen inte var en omedelbar möjlighet, så har den blivit ett avgörande hinder under en period när den enda uppgiften som står på dagordningen historiskt för proletariatet, just är kullkastandet av den gamla sociala ordningen och skapandet av ett kommunistiskt samhälle. Detta kräver hela klassens aktiva och medvetna deltagande.

Om den "revolutionära parlamentarismens" taktik från början huvudsakligen var ett uttryck för det förgångnas tyngd inom klassen och dess organisationer, så har de katastrofala följderna av en sådan taktik visat att den i grunden är borgerlig.

9. Frontism: en strategi för att avleda proletariatet

Under kapitalismens förfall, när bara den proletära revolutionen är historiskt progressiv, kan det inte ens tillfälligtvis finnas några uppgifter som är gemensamma för den revolutionära klassen och någon fraktion ur den härskande klassen, oavsett hur "progressiv", "demokratisk", eller "folklig" den påstår sig vara.

Till skillnad från kapitalismens uppgångsperiod, gör systemets förfall det omöjligt för någon borgerlig fraktion att spela en progressiv roll. Speciellt borgerlig demokrati, som under artonhundratalet var en progressiv politisk form i förhållande till feodalismens rester, har förlorat allt verkligt politiskt innehåll under förfallsperioden. Borgerlig demokrati tjänar som en förrädisk fasad för att dölja förstärkningen av statens totalitära makt.

De borgerliga fraktioner som förespråkar demokrati är lika reaktionära som resten av sin klass.

Sedan andra världskriget har "demokratin" på det mest förödande sätt fungerat som ett opium för proletariatet. Det var i demokratins namn som de revolutioner som följde på kriget i flera europeiska länder krossades; det var i demokratins namn och mot "fascismen" som tiotals miljoner arbetare mobiliserades för det andra världskriget; det är återigen i demokratins namn som kapitalet idag försöker avleda proletariatets kamp in i allianser "mot fascismen", "mot reaktionärer", "mot förtryck", "mot diktaturer", etc.

På grund av att fascismen var det specifika resultatet av en period under vilken proletariatet redan hade lidit nederlag, står den helt enkelt inte på dagordningen idag och all propaganda om det "fascistiska hotet" är ren mystifikation. Dessutom har fascismen inget monopol på förtryck och om de demokratiska eller vänsteristiska politiska tendenserna identifierar fascism med förtryck, så är det för att dölja det faktum att de själva är resoluta utövare av förtryck, att det är de som alltid har burit huvudansvaret vid krossandet av klassens revolutionära rörelser.

Precis som "folkfronter" och "anti-fascistiska fronter" har "enhetsfrontstaktiken" visat sig vara ett avgörande vapen för att avleda proletariatets kamp. Denna taktik, som förespråkar att revolutionära organisationer ska uppmana till allianser med de s k arbetarpartierna för att "tvinga in dem i ett hörn" och avslöja dem, kan bara lyckas med att bevara illusioner om dessa borgerliga partiers proletära natur och på detta sätt fördröja arbetarnas brytning med dem.

Proletariatets självständighet gentemot alla andra klasser i samhället är den första förutsättningen för generaliseringen av dess kamp fram mot revolutionen.

Alla allianser med andra klasser eller skikt, speciellt de med borgerliga fraktioner, kan bara leda till klassens avväpning inför dess fiende, eftersom dessa allianser tvingar arbetarklassen att överge den enda grund på vilken den kan hävda sin egen styrka: sin egen klassterräng. Varje politisk tendens som försöker få klassen att lämna denna grund tjänar direkt bourgeoisiens intressen.

10. "Nationell befrielse" - En kontrarevolutionär myt

Nationell befrielse och bildandet av nya nationer har aldrig varit en speciell uppgift för proletariatet. Om revolutionärer under 1800-talet gav sitt stöd åt vissa nationella befrielserörelser, så hade de inte några illusioner om att dessa var något annat an borgerliga rörelser. Inte heller gav de sitt stöd i namn av "nationernas rätt till självbestämmande".

De stödde sådana rörelser eftersom nationen under kapitalismens uppgångsperiod representerade den lämpligaste ramen för kapitalismens utveckling. Genom att eliminera de begränsade resterna av förkapitalistiska samhällsförhållanden utgjorde etablerandet av nya nationalstater ett steg framåt i produktivkrafternas utveckling på en global nivå och därmed även för mognaden av socialismens materiella betingelser.

All eftersom kapitalismen gick in i sin förfallsperiod blev nationen tillsammans med de kapitalistiska produktionsförhållandena som helhet alltför begränsade för produktivkrafternas utveckling. Idag, i en situation när även de äldsta och mäktigaste länderna är oförmögna att utvecklas, leder det juridiska upprättandet av nya nationer inte till några verkliga framsteg. I en värld som är uppdelad mellan de imperialistiska blocken kan varje "nationell befrielsekamp" - långt ifrån att representera något progressivt - endast vara ett moment i den kontinuerliga konflikten mellan rivaliserande imperialistiska block, i vilken arbetarna och bönderna endast kan delta som kanonmat - oavsett om de är värvade frivilligt eller med tvång.

Sådana strider försvagar på intet sätt imperialismen, eftersom de inte ifrågasätter dess rötter - de kapitalistiska produktionsförhållandena. Om de försvagar ett imperialistiskt block så stärker de endast ett annat, och de nya nationer som skapas ur sådana konflikter måste själva bli imperialistiska eftersom inget land, varken stort eller litet, kan undvika att bedriva imperialistisk politik under förfallsperioden

Under den nuvarande epoken kan en "framgångsrik" kamp för nationell befrielse bara betyda ett byte av imperialistiska herrar för landet i fråga. För arbetarna, speciellt i de nya "socialistiska" länderna, betyder den en intensifiering, en systematisering och militarisering av utsugningen från det förstatligade kapitalets sida, och som förvandlar, på grund av att detta kapital är ett uttryck för systemets barbarism, den "befriade" nationen till ett koncentrationsläger Tvärtemot vad vissa människor påstår, förser dessa strider inte tredje världens proletariat med en språngbräda för klasskamp.

Genom att mobilisera arbetarna bakom det nationella kapitalet, i namn av "patriotiska" mystifikationer, fungerar dessa strider alltid som ett hinder för den proletära kampen, vilken ofta är extremt bitter i dessa länder. Under de senaste 50 åren har historien klart visat - tvärtemot vad den Kommunistiska Internationalen hävdade - så tjänar inte "nationell befrielse" som någon impuls för de avancerade ländernas arbetare eller för de underutvecklade ländernas arbetare. Varken de ena eller de andra har något att vinna av sådana strider eftersom de inte har något läger att välja. I dessa konflikter med denna senare version av "nationellt försvar", uppklädd som s.k. "nationell befrielse", är det enda revolutionära slagordet gentemot dessa krig det som revolutionärerna höjde under det första världskriget, den revolutionära defaitismens; "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig". Varje ståndpunkt om "obetingat" eller "kritiskt" stöd för dessa strider är, medvetet eller inte, liknande de som "social-chauvinisterna" hade under det första världskriget, och är således totalt oförenliga med kommunistisk aktivitet.

11. Självförvaltning - arbetarnas utsugning av sig själva

Om till och med nationalstaten har blivit en för liten ram för produktivkrafterna, så är detta än sannare för det enskilda företaget som aldrig haft någon verklig självständighet från kapitalismens allmänna lagar. Under kapitalismens förfall är företagen än mer beroende av dessa lagar och av staten. Det är på grund av detta som självförvaltning (arbetarnas förvaltande av företag i ett samhälle som förblir kapitalistiskt) idag inte är något annat än en kapitalistisk mystifikation. Det var en småborgerlig utopi när den förespråkades av proudhonistiska tendenser under förra århundradet.

Självförvaltning är ett av kapitalismens ekonomiska vapen i det att den försöker få arbetarna att axla ansvar för företag som drabbats av kriser genom att få dem till att organisera sin. egen utsugning.

Självförvaltning är ett av kontrarevolutionens politiska vapen genom att den:

  • splittrar arbetarklassen genom att fängsla och isolera den i fabrik för fabrik, grannskap för grannskap, sektor för sektor;
  • betungar arbetarna med den kapitalistiska ekonomins angelägenheter - när deras enda uppgift är att förstöra den;
  • avleder proletariatet från den grundläggande uppgiften som avgör möjligheten för dess befrielse: förstörandet av kapitalets politiska apparat och upprättandet av proletariatets diktatur i världsskala.

Det är endast i världsskala som proletariatet kan genomföra produktionens förvaltning, men den kommer endast att kunna göra det - inte inom de kapitalistiska lagarnas ram, utan genom att krossa dem.

Alla de politiska strömningar som försvarar självförvaltning (även i namn av "arbetarklassens erfarenhet" eller "upprättandet av nya relationer mellan arbetarna") försvarar i själva verket objektivt kapitalistiska produktionsförhållanden.

12. Partiell kamp - En reaktionär återvändsgränd

Kapitalismens förfall har förstärkt sönderfallet av kapitalismens alla moraliska värden och har lett till en djup försämring av alla mänskliga relationer. Om det är sant att den proletära revolutionen kommer att skapa nya relationer inom livets alla områden, så är det emellertid fel att tro att det är möjligt att bidra till revolutionen genom att organisera speciella strider kring delproblem såsom rasism, kvinnans ställning, miljöförstöring, sex och andra aspekter av vardagslivet.

Kampen mot systemets ekonomiska grunder innehåller i sig kampen mot alla aspekter av det kapitalistiska samhällets överbyggnad - men det motsatta gäller inte. Genom själva sitt innehåll tenderar delstrider, långt ifrån att förstärka proletariatets livsviktiga självständighet, tvärtemot till att urvattna denna till en massa av förvirrade kategorier (raser, kön, etc.) som inför historien endast kan vara historiskt impotenta. Det är därför som borgerliga partier och regeringar har lärt sig att använda och utnyttja dessa för att med framgång bevara den sociala ordningen.

13. De s.k. arbetarpartiernas kontrarevolutionära karaktär

Alla de partier eller organisationer som idag försvarar, vare sig 'villkorligt' eller 'kritiskt' vissa stater eller fraktioner av borgarklassen mot andra, om så i namn av 'socialism', 'demokrati', 'anti-fascism', nationellt oberoende', 'enhetsfronten', eller det 'mindre onda', som baserar sin politik på det borgerliga välskådespelet, på den arbetarklassfientliga aktiviteten inom fackföreningarna eller kring självförvaltningens mystifikationer, är kapitalets agenter. I synnerhet är detta sant för Socialist- och Kommunistpartierna. Dessa partier, som en gång i tiden var verkliga företrädare för det internationella proletariatet, har sedan dess genomgått en process av degenerering som har förpassat dem in i det kapitalistiska lägret.

Efter Internationalernas död som sådana (trots deras strukturers formella överlevnad) som dessa partier tillhörde (2:a internationalen för socialisterna, 3:e internationalen för de kommunistiska partierna), överlevde dessa för att successivt omvandlas, var och en separat, till (ofta viktiga) kuggar i den borgerliga statsapparaten i deras respektive länder, till trogna administratörer av det nationella kapitalet.

Detta var fallet med de socialistiska partierna, som under en period varit underkastade reformismens och opportunismens röta och som ledde till att de flesta partier vid första världskrigets utbrott (som markerade den 2:a Internationalens död) att anta, under den social-chauvinistiska högerns ledarskap, som från denna tidpunkt befanns sig i borgarklassens läger, politiken med ett 'nationellt försvar', och sedan till att öppet motsätta sig den revolutionära vågen efter kriget, upp till grad att spela rollen av proletariatets bödlar, som i Tyskland 1919.

Den slutgiltiga integrationen av dessa partier in i deras respektive borgerliga stater skedde vid olika tillfällen i den period som följde efter utbrottet av 1a världskriget. Men denna process var definitivt avslutad i början av 20-talet, när de sista proletära strömningarna eliminerades från eller lämnade dess led och gick samman med den Kommunistiska internationalen.

På samma sätt, övergick de kommunistiska partierna i sin tur in i det kapitalistiska lägret efter en liknande process av opportunistisk degenerering. Denna process, som redan hade påbörjats i början av det tidiga 1920-talet, fortsatte efter den Kommunistiska internationalens död (definitiv genom antagandet 1918 av teorin om 'socialismen i ett land'), och avslutades, trots en bitter kamp av vänsterfraktionerna och efter den senares uteslutning, genom dessa partiers fullständiga integrering in i den kapitalistiska staten i början av 30-talet med deras deltagande i sina respektive borgarklassers kapprustning och med deras inträde i 'folkfronterna'.

Deras aktiva deltagande i 'motståndsrörelsen' under 2:a världskriget, och i den 'nationella återuppbyggnaden' som följde, har bekräftat dem som trogna agenter för det nationella kapitalet och den renaste inkarnationen av kontrarevolutionen.

Alla de s.k. 'revolutionära' strömningar - som Maoismen som helt enkelt är en variant av partier som definitivt gått över till borgarklassen, eller Trotskismen som, efter att ha varit en del av den proletära reaktionen mot de kommunistiska partiernas förräderi, fastande i en liknande process av degenerering, eller den traditionella anarkismen, som idag placerar sig i ett identiskt ramverk genom att försvara ett antal av de socialistiska och kommunistiska partiernas ståndpunkter, som 'anti-fascistiska allianser' - tillhör samma läger, kapitalets läger. Deras svagare inflytande eller mer radikala språk ändras inget på den borgerliga grundvalen i deras program, utan gör dem till användbara värvare eller komplement till dessa partier.

14. Världsproletariatets första revolutionära våg.

Första världskriget visade genom att markera kapitalismens övergång till sitt förfall, att de objektiva villkoren för den proletära revolutionen hade mognat. Den revolutionära vågen, som uppstod som ett svar på kriget och som bröt fram i Ryssland och i Europa, gjorde sig till känna i både Nord- och Sydamerika, och fann ett eko i Kina och utgjorde därmed det första försöket av världsproletariatet att utföra sin historiska uppgift: att krossa kapitalismen. Vid stridernas högsta uttryck mellan 1917 och 1923 tog proletariatet makten i Ryssland och deltog i massuppror i Tyskland, skakade Italien, Ungern och Österrike i sina grundvalar. Den revolutionära kampen manifesterade sig även i t ex Spanien, Storbritannien, Nord- och Sydamerika, fastän inte lika starkt. Den revolutionära vågens tragiska misslyckande markeras, efter en längre serie av nederlag på internationell nivå, slutligen 1927 genom krossandet av det proletära upproret i Shanghai och Kanton i Kina.

Det är därför som Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland bara kan förstås som en av de viktigaste uttrycken för denna ofantliga massrörelse, och inte som en "borgerlig", "statskapitalistisk", "med dubbelnatur" eller "permanent" revolution, vilken skulle på ett eller annat sätt tvinga proletariatet att fullfölja de "borgerligt-demokratiska" uppgifter som bourgeoisien inte själv var kapabel att genomföra.

Ett annat viktigt uttryck för denna revolutionära våg var grundandet 1919 av Tredje Internationalen, (den kommunistiska internationalen) som bröt både organisatoriskt och politiskt med Andra Internationalens partier, vilkas deltagande i det imperialistiska kriget markerade deras övergång till det borgerliga lägret. Bolsjevikpartiet, som en integrerad del av den revolutionära vänstern, bröt med Andra Internationalen genom att ta upp klara politiska ståndpunkter som uttrycktes i slagord som: "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", "krossa den kapitalistiska staten" och "all makt åt sovjeterna". I och med sin avgörande betydelse för grundandet av Tredje Internationalen och dess grundläggande bidrag till den revolutionära processen, representerade bolsjevikerna vid denna tidpunkt en autentisk förtrupp för världsproletariatet.

Emellertid, även om degenereringen av både revolutionen i Ryssland och Tredje Internationalen i huvudsak var ett resultat av krossandet av de revolutionära försöken i andra länder, och det allmänna uttröttandet av den revolutionära vågen, är det lika viktigt att förstå vilken roll som bolsjevikpartiet spelade, som på grund av de andra partiernas svaghet var den ledande kraften i Komintern, i denna process av degenerering och internationella nederlag för proletariatet. Med t ex krossandet av upproret i Kronstadt och förespråkandet av att (trots vänsterns opposition inom Tredje Internationalen) "erövra fackföreningarna", "revolutionär parlamentarism" och "enhetsfronter!', så var bolsjevikpartiets inflytande och ansvar för likvidationen av den revolutionära vågen inte mindre än deras bidrag till denna vågs ursprungliga utveckling.

I själva Ryssland kom kontrarevolutionen inte bara "utifrån", utan också "inifrån", och i synnerhet genom statsstrukturen som bolsjevikpartiet upprättade och blev identifierat med. Vad som i oktober 1917 helt enkelt hade varit allvarliga misstag, som var förklarliga i ljuset av det ryska proletariatets omognad, och av arbetarrörelsen i allmänhet, när den konfronterades med den nya historiska perioden, kom från och med då att bli en slöja, ett ideologiskt rättfärdigande för kontrarevolutionen och tjänade som en viktig faktor i den. Nedgången för den revolutionära vågen efter kriget och för den ryska revolutionen, degenereringen av Tredje Internationalen och bolsjevikpartiet och den kontrarevolutionära roll som den senare spelade efter en viss tidpunkt, kan emellertid bara förstås genom att betrakta den revolutionära vågen och Tredje Internationalen, inklusive dess uttryck i Ryssland, som äkta uttryck för en proletär rörelse. Alla andra förklaringar kan bara leda till förvirring och kommer att förhindra att de strömningar som försvarar denna förvirring verkligen kommer att uppfylla sina revolutionära uppgifter.

Även om dessa erfarenheter som klassen har gjort inte har lämnat några "materiella" vinster, är det endast genom att börja från denna förståelse av dessa erfarenheters natur, som verkliga och viktiga teoretiska vinster kan erhållas. I synnerhet eftersom oktoberrevolutionen 1917 är det enda historiska exemplet på proletariatets erövring av den politiska makten (förutom de flyktiga och desperata försök som representeras av Pariskommunen 1871 och de misslyckade erfarenheterna från Bayern och Ungern 1919) har den lämnat ett antal dyrbara lärdomar för två avgörande problem i den revolutionära kampen: revolutionens innehåll och den revolutionära organisationens natur.

15. Proletariatets diktatur

Proletariatets erövrande av den politiska makten i världsskala - den inledande förutsättningen för, och det första stadiet av den revolutionära förvandlingen av det kapitalistiska samhället - betyder framför allt det totala krossandet av den borgerliga statsapparaten.

Eftersom det är genom sia stat som bourgeoisien bevarar sin dominans över samhället, sina privilegier, sin utsugning av andra klasser och av arbetarklassen i synnerhet, är detta organ nödvändigtvis anpassat till denna funktion och kan inte användas av arbetarklassen, som inte har några privilegier eller någon utsugning att försvara. Med andra ord: det finns ingen "fredlig väg till socialismen". Proletariatet kan bara uppställa sitt eget revolutionära klassvåld mot den utsugande minoritetens våld, som utövas öppet eller hycklande men trots allt mer och mer systematiskt av bourgeoisien.

Som hävstång för samhällets ekonomiska förändring kommer proletariatets diktatur (d v s när den politiska makten utövas endast av arbetarklassen) att ha den grundläggande uppgiften att expropriera den utsugande klassen genom att socialisera produktionsmedlen och progressivt utvidga denna socialiserade sektor till att omfatta all produktiv aktivitet. På basis av sin politiska makt måste proletariatet attackera bourgeoisiens politiska ekonomi genom att bära fram en ekonomisk politik som leder till avskaffandet av lönearbetet och varuproduktionen och som leder till tillfredsställandet av mänskliga behov.

Under denna övergångsperiod från kapitalism till kommunism kommer fortfarande icke-utsugande klasser och skikt att existera förutom proletariatet, klasser vars existens är baserad på ekonomins icke-socialiserade sektor. Därför kommer klasskampen fortfarande att existera som ett uttryck för de motstridande ekonomiska intressena inom samhället. Detta kommer att ge upphov till en stat vars funktion kommer att vara att förhindra att dessa konflikter leder till att samhället slits itu. Men i och med dessa klassers progressiva försvinnande, d v s genom att dess medlemmar integreras i den socialiserade sektorn, och i och med det, det slutgiltiga avskaffandet av klasser, kommer själva staten att försvinna.

Den historiskt upptäckta formen för proletariatets diktatur är arbetarråden; enhetliga, centraliserade och klassomfattande församlingar, baserade på valda och återkallbara delegater som gör det möjligt för hela klassen att utöva makt på ett sant kollektivt sätt. Dessa råd kommer att ha monopol på kontrollen över vapnen som en garanti för arbetarklassens exklusiva politiska makt.

Det är endast arbetarklassen som helhet som kan utöva makt för att genomföra samhällets kommunistiska omvandling. Av denna anledning - i kontrast till tidigare revolutionära klasser - kan inte proletariatet delegera makt till någon institution eller minoritet, inklusive själva den revolutionära minoriteten. Den senare kommer att handla inom råden, men minoritetens organisation kan inte ersätta klassens enhetliga organisationer med sig själv för att uppnå det historiska målet.

Den ryska revolutionens erfarenheter visar på ett liknande sätt det mångfacetterade och allvarliga i problemet med förhållandet mellan klassen och staten under övergångsperioden. Under den kommande perioden kan inte proletariatet och revolutionärer undvika detta problem utan de måste anstränga sig för att lösa det.

Proletariatets diktatur kräver ett absolut förkastande av föreställningen att arbetarklassen ska underordna sig någon yttre kraft och kräver även förkastandet av alla maktrelationer inom klassen. Under övergångsperioden är proletariatet den enda revolutionära klassen i samhället; dess medvetande och dess sammanhållning är de grundläggande garantierna för att dess diktatur kommer att förverkliga kommunismen.

16. Den revolutionära organisationen

a) Klassmedvetande och organisation.

Alla klasser som kämpar mot sin tids sociala ordning kan bara göra detta effektivt om de ger sin kamp en organiserad och medveten form. Oavsett bristerna och alienationen i deras organisationsformer och medvetande, var detta redan fallet för klasser som slavar och bönder vilka inom sig bar på en ny samhällelig ordning. Detta är än mer nödvändigt för historiska klasser som är bärare av de nya produktionsförhållanden som blivit nödvändiga genom samhällets utveckling. Bland dessa klasser är proletariatet den enda klass som inte har någon ekonomisk makt inom det gamla samhället. Därför är proletariatets organisation och medvetenhet än viktigare faktorer i dess kamp.

Den organisationsform som klassen skapar för sin revolutionära kamp och för utövandet av den politiska makten är arbetarråd. Men om hela klassen är revolutionens subjekt och arbetarråd bildas vid sådana tillfällen, så betyder detta inte att den process varigenom klassen blir medveten på något sätt är samtidig eller homogen. Klassmedvetandet utvecklas längs en krokig väg genom klassens kamp - dess framgång och nederlag. Klassen måste konfronteras med de uppdelningar i sektorer och nationer som utgör det kapitalistiska samhällets "naturliga" ram och som kapitalet har alla intressen av att bevara inom klassen.

b) Revolutionärers roll.

Revolutionärer är de element inom klassen som genom denna heterogena process är de första att uppnå en klar förståelse för "betingelserna, utvecklingen och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen" (Kommunistiska Manifestet) och de utgör nödvändigtvis en minoritet av arbetarklassen eftersom "de härskande idéerna är den härskande klassens idéer" i det kapitalistiska samhället.

Som en framväxt ur klassen, ett uttryck för den process varigenom klassen blir medveten, kan revolutionärer bara existera som sådana genom att bli en aktiv faktor i denna process. För att utföra denna uppgift på ett fast sätt måste den revolutionära organisationen:

- delta i klassens alla strider i vilka dess medlemmar urskiljer sig genom att vara de mest bestämda och stridsvilliga kämparna;

- intervenera i dessa strider och alltid betona klassens allmänna intressen och rörelsens slutgiltiga mål.

- som en integrerad del av dessa ingripanden, ständigt ägna sig åt ett arbete av teoretiskt klargörande och reflektion, som är det enda som kan möjliggöra att organisationens allmänna aktivitet ska kunna basera sig på klassens hela tidigare erfarenhet och på de framtida perspektiv som har utkristalliserats av detta arbete.

c) Relationen mellan klassen och den revolutionära organisationen.

Om klassens allmänna organisation och den revolutionära organisationen är delar av samma rörelse, är de trots allt två olika saker.

Den första, arbetarråden, omfattar hela klassen. Det enda villkoret för att tillhöra dem är att vara arbetare. Den andra organisationen omfattar bara klassens revolutionära element. Villkoret för medlemskap är inte längre sociologiskt utan politiskt; att samtycka med ett program och att förpliktiga sig att försvara detta. Därför kan klassens förtrupp innehålla individer som inte sociologiskt är en del av arbetarklassen, men som genom att bryta med den klass de kom ifrån identifierar sig med proletariatets historiska klassintressen.

Trots att klassens och förtruppens organisationer är två olika saker är de trots allt inte åtskilda eller motsatta varandra, vilket hävdas av leninistiska respektive ouvrieristiska-rådistiska tendenser. Vad båda dessa uppfattningar förnekar är det faktum att, långt ifrån att stå i motsättning till varandra, är dessa två element - klassen och revolutionärerna - faktiskt komplement till varandra såsom en helhet och en del av helheten. Mellan de två kan det aldrig existera maktrelationer eftersom kommunister "inte har några intressen separata och avskilda från proletariatets som helhet" (Kommunistiska Manifestet).

Som en del av klassen kan revolutionärer aldrig ersätta klassen med sig själv, varken i dess kamp under kapitalismen eller - än mindre - under krossandet av kapitalismen och utövandet av politisk makt. Till skillnad från andra historiska klasser är en minoritets medvetande, hur upplyst den än må vara, inte tillräckligt för att genomföra proletariatets uppgifter. Detta är uppgifter som kräver hela klassens ständiga deltagande och kreativa aktivitet vid alla tidpunkter.

Ett allmänt spritt medvetande är den enda garantin för den proletära revolutionens seger, och eftersom medvetandet i grunden är frukten av praktisk erfarenhet är hela klassens aktivitet oersättbar. Speciellt kan inte klassens nödvändiga användande av våld avskiljas från klassens allmänna rörelse. Av denna anledning är terrorism utövad av individer eller isolerade grupper absolut främmande för klassens metoder och representerar som bäst ett uttryck för en småborgerlig förtvivlan när det helt enkelt inte är en cynisk kampmetod i strider mellan borgerliga fraktioner.

När det dyker upp inom den proletära kampen, är det ett tecken på influenser som är främmande för kampen och kan bara försvaga själva grundvalarna för medvetandets utveckling. Den självständiga organiseringen av arbetarnas strider och klassens utövande av makt är inte bara en av vägarna till kommunismen som kan vägas mot andra; det är den enda vägen.

d) Arbetarklassens självständighet.

Föreställningen om "klassens självständighet" som den används av ouvrieristiska och anarkistiska tendenser och som de för fram i motsats till substitutionistiska föreställningar, har en totalt reaktionär och småborgerlig mening. Denna självständighet reduceras ofta till inget annat än en "självständighet" för dem själva, för de små sekter som gör anspråk på att representera arbetarklassen på samma sätt som de substitutionistiska tendenser de så starkt fördömer. Bortsett från detta har deras uppfattning två huvud aspekter:

- förkastande av alla politiska partier och organisationer för arbetarna vad de än må vara;

- självständighet för varje del av arbetarklassen (fabriker, grannskap, regioner, nationer osv.) i relation till varandra; federalism.

Idag är sådana idéer som bäst en vanlig reaktion mot stalinistisk byråkrati och utvecklingen av statlig totalitarism, och som sämst det politiska uttrycket för småbourgeoisiens typiska isolering och uppdelning. Men bägge uttrycker en total oförståelse för tre grundläggande aspekter av proletariatets revolutionära kamp:

- betydelsen och prioriteringen av klassens politiska uppgifter (krossandet av den kapitalistiska staten, proletariatets diktatur i världsskala);

- betydelsen av den oundgängliga karaktären av organisationen av revolutionärer inom klassen;

- den enhetliga, centraliserade och världsomfattande karaktären av proletariatets revolutionära kamp.

För oss som marxister betyder klassens självständighet dess självständighet från alla andra klasser i samhället. Denna självständighet är en oundgänglig förutsättning för klassens revolutionära aktivitet därför att proletariatet idag är den enda revolutionära klassen. Denna självständighet manifesterar sig både på den organisatoriska (organiseringen av råden) och den politiska nivån och är därför - tvärtemot arbetarromantiska tendensers påståenden - i nära samklang med proletariatets kommunistiska förtrupp.

e) Revolutionär organisering under de olika skeendena i klasskampen.

Om klassens allmänna organisering och den revolutionära organisationen är två olika saker vad beträffar funktionerna, så är även de omständigheter under vilka de uppstår olika. Råden uppstår bara under perioder av revolutionär konfrontation när klassens alla strider tenderar mot maktövertagandet. Klassens ansträngningar att utveckla sin medvetenhet har emellertid funnits under alla tider sedan dess uppkomst och kommer att finnas fram till att klassen upplöses i det kommunistiska samhället. Det är därför som kommunistiska minoriteter har existerat i varje period som ett uttryck för denna ständiga ansträngning. Men omfattningen, inflytandet, typen av aktiviteter och organisationssättet är nära förbundet med klasskampens betingelser.

Under perioder av intensiv klassaktivitet har dessa minoriteter ett direkt inflytande över händelsernas förlopp. Man kan då tala om partiet för att beskriva den kommunistiska förtruppens organisation. A andra sidan, i perioder av nederlag och nedgång i klasskampen har revolutionärer inte längre ett direkt inflytande över historiens omedelbara förlopp. Allt som kan existera vid sådana tillfällen är organisationer av mycket mindre storlek, vars funktion inte längre är att påverka den omedelbara aktiviteten utan att motstå den. Det betyder att kämpa mot strömmen medan klassen avväpnas och mobiliseras av bourgeoisien (genom klassamarbete, "heliga allianser", "motståndsrörelser", "anti-fascism" etc.). Den grundläggande uppgiften är då att dra lärdomar av tidigare erfarenheter och förbereda den teoretiska och programmatiska ramen för det framtida proletära partiet som nödvändigtvis måste återuppstå i nästa uppsving av klasskampen. Dessa grupper och fraktioner, som när klasskampen når sitt lågvattenmärke, har avskilt sig från det degenererade partiet eller har överlevt dess död, har uppgiften att utgöra en politisk och organisatorisk brygga tills partiet återuppstår.

f) Den revolutionära organisationens struktur.

Den nödvändigtvis världsomfattande och centraliserade karaktären av den proletära revolutionen tilldelar arbetarklassens parti samma världsomfattande och centraliserade karaktär, och de fraktioner och grupper som lägger grunden till partiet tenderar nödvändigtvis mot en världsomfattande centralisation. Detta konkretiseras i existensen av centrala organ som givits politiskt ansvar mellan organisationens kongresser och som är ansvariga inför dessa kongresser.

Den revolutionära organisationens struktur måste uppfylla två fundamentala behov:

  • den måste tillåta den fulla utvecklingen av revolutionärt medvetande inom sig och sålunda tillåta den vidaste och mest djupgående diskussion i alla de frågor och meningsskiljaktigheter som uppkommer inom en icke-monolitisk organisation;
  • den måste samtidigt garantera organisationens sammanhållning och enighet i handling. Detta betyder i synnerhet att alla delar av organisationen måste verkställa beslut fattade av majoriteten.

Relationerna mellan olika delar av organisationen och banden mellan militanterna bär på samma sätt ärr efter det kapitalistiska samhället och kan därför inte utgöra öar av kommunistiska relationer inom kapitalismen. Inte desto mindre kan de inte stå i uppenbar motsättning till de mål som eftersträvas av revolutionärer och de måste av nödvändighet vara baserade på den solidaritet och det ömsesidiga förtroende som är kännetecken på att tillhöra en av klassens organisationer som är bärare av kommunismen.