Hur blir man medlem i IKS?

Utskriftsvänlig versionSend by email

De senaste månaderna har vår organisation mottagit flera brev från läsare som har ställt frågan ”hur ska man göra för att bli medlem i IKS?”. Denna önskan hos dessa personer som söker efter ett klassperspektiv, att förverkliga en militant övertygelse, har uttryckts i flera olika delar av världen, i länder så olika som Frankrike, USA, Storbritannien och Bangla Desh. Vi har redan svarat dessa läsare personligen och föreslagit att de påbörjar en diskussion med vår organisation för att klargöra och tydliggöra våra ståndpunkter.

Denna fråga är inte bara relevant för de som har ställt den till oss direkt – att gå med i en revolutionär organisation är en politisk fråga i sig. Det är därför som vi i denna artikel försöker ge ett generellt svar till alla de som funderar kring frågan vad det innebär att vara en militant i en revolutionär organisation som IKS.

Till att börja med, vill vi hälsa våra läsares inställning, när man visar en så stark vilja att förverkliga sin militanta övertygelse. Denna extremt positiva dynamik är ett uttryck för att det pågår en vidare reflektion inom arbetarklassen. Trots borgarklassens kampanjer, trots attackerna mot den vänsterkommunistiska strömningen, trots den smutskastning som drabbar IKS från de parasitära smågrupperna (1), så har dessa läsare stått emot allt detta, och har förstått seriositeten hos vår organisation.

Förutsättningar för att bli medlem i IKS

Hur processen ser ut för att integrera nya militanter i en politisk organisation beror först och främst på klassnaturen hos denna organisation. I borgerliga partier (exempelvis stalinistpartierna) så är det tillräckligt att skaffa ett medlemskort och betala medlemsavgiften för att bli medlem av organisationen. Militanter i denna typ av organisation deltar inte i att utveckla medvetandet i arbetarklassen: tvärtom är deras uppgift att avleda arbetarklassens missnöje till en borgerlig terräng, särskilt vid parlamentariska val.

För en revolutionär organisation, det vill säga en organisation som verkligen försvarar arbetarklassens perspektiv (kapitalismens avskaffande och skapandet av ett kommunistiskt världssamhälle), så är dess miltanters roll radikalt annorlunda. Deras mål är inte att göra karriär som representant för den ena eller andra fraktionen av kapitalet, eller att klistra affischer under valkampanjer, utan att bidra till medvetandeutvecklingen inom arbetarklassen. Som Marx och Engels fastslog i det Kommunistiska manifestet:

”kommunisterna har denna fördel i jämförelse med resten av proletariatet, att de har en klar förståelse av förutsättningarna för, utvecklingen av och de generella resultaten av den proletära rörelsen”.

Det är därför som militanter i en revolutionär organisation ständigt måste genomgå en process av att höja sin egen medvetandenivå.

Därför är den första förutsättningen för att bli medlem i IKS, att kamraterna som ställer frågan om kandidatur måste visa att man förstår, och till fullo håller med om organisationens programmatiska ståndpunkter.

Men det faktum att man håller med våra ståndpunkter är inte i sig tillräckligt för att bli medlem i IKS. Kandidater måste visa sin vilja att försvara organisationens ståndpunkter, var och en efter sin personliga förmåga. Vi kräver inte av våra medlemmar att var och en måste vara en god talare, veta hur man skriver ett flygblad eller artiklar för vår press. Vad som är viktigt är, att IKS som helhet kan utföra sina uppgifter och att varje militant är beredd att ge det bästa de kan för att organisationen ska kunna utföra de uppgifter som arbetarklassen har skapat den för.

Medlemmar i IKS är inte några passiva betraktare, inte heller får som lydigt följer ett ”byråkratiskt ledarskikt” vilket våra belackare hävdar. Utan de har tydliga och klara förpliktelser gentemot organisationen. Det första är att man betalar sin medlemsavgift (organisationen inte kan fungera utan pengar, då vi måste täcka kostnader för att trycka vår press, hyra möteslokaler, betala resor etc). De har skyldighet att delta i möten, när vi deltar i demonstrationer och strejker, i försäljning av vår press etc – och att delta i den interna debatten inom organisationen: att försvara sina meningsskiljaktigheter samtidigt som de respekterar de regler för vårt fungerande som våra stadgar fastslår.

Dessa krav är inte några nyheter. Redan 1903, i debatten om den första paragrafen i det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets stadgar togs denna fråga upp, om ”vem som är medlem i partiet”, vilket ställde mensjeviker mot bolsjeviker. För bolsjevikerna, så var det endast de, som tog en aktiv del i organisationens liv, som kunde anses vara medlemmar av partiet, medan mensjevikerna ansåg att det räckte med att hålla med om organisationens ståndpunkter och stödja dessa för att man skulle kunna anses vara medlem. Mensjevikernas ståndpunkt motsattes kraftfullt av Lenin i Ett steg framåt, två steg tillbaka.

För Lenin var detta en rent opportunistisk ståndpunkt, som var märkt av en småborgerlig uppfattning. Lenins belackare har ofta hävdat att hans ståndpunkt var ”auktoritär” och var en del av hans mål, att en liten minoritet skulle få makten. Faktum är, att det var helt tvärtom: det var den opportunistiska vision som försvarades av mensjevikerna som innehöll denna fara. ”Gräsrots”-millitanter som har en liten övertygelse och en bristfällig politisk formering kommer att vara mycket mer benägna att låta ”ledarna” tänka och besluta på deras bekostnad, än militanter som har en djup förståelse av organisationens ståndpunkter och tar en aktiv del för att försvara dem. Det är mensjevikernas uppfattning som i slutändan leder till att en liten minoritet genomför sin egen personliga, äventyrliga politik bakom ryggen på organisationen, och i opposition till denna.

Vad gäller frågan om ”vem som är medlem i partiet” bygger IKS sin uppfattning på bolsjevikernas. Det är därför vi gör en tydlig åtskillnad mellan militanter i organisationen, och sympatisörer som delar våra ståndpunkter och ger oss sitt stöd.

Ett stort antal av de kamrater som deltar i vårt ingripande offentligt, som hjälper oss att distribuera vår press och ger oss finansiellt stöd är ännu inte beredda att till fullo ge sig in i ett militant arbete, vilket kräver en hel del energi och uthållighet i ett långsiktigt, regelbundet arbete. Att gå med i IKS som militant innebär att man sätter denna aktivitet i centrum för ens liv. Att vara med i en revolutionär organisation är ingen hobby. Det kräver en av var och en militant orubblighet, en kapacitet att stå pall i ur och skur, och att man inte blir demoraliserad av upp- eller nedgångar i klasskampen. Med andra ord kräver det ett grundmurat förtroende för arbetarklassens historiska perspektiv. Revolutionär militant aktivititet kräver också en lojal, oegennyttig hängivenhet för arbetarklassens sak, en verklig vilja att fösvara det dyrbara instrument som organisationen utgör närhelst denna är attackerad, smutskastad och förlöjligad av borgarklassen, och dess medhjälpare i den parasitära miljön.

För att kunna bli medlem i IKS måste man också kunna integrera sig i en kollektiv ram, kunna levandegöra en verklig solidaritet mellan kamrater, och undvika en småborgerlig individualism, som tar sig uttryck i en tävlingsanda, avundsjuka eller rivalitet mellan kamrater, vilket är verkliga ärr från den dominerande ideologin.

För att bli medlem i en revolutionär organisation så behövs, som Bordiga formulerade det, en styrka i övertygelse och en vilja till aktion, vilket inbegriper den permanenta kampen mot tyngden av den kapitalistiska ideologin inom organisationen.

Konkret bör kamrater som vill gå med i vår organisation börja förbereda sig för att uppfylla sitt ansvar, vilket betyder:

-          att göra sig tillgängliga för att hålla diskussioner om IKS plattform med delegater som utsetts av organisationen. Denna process av diskussion syftar till att fördjupa deras samtycke med vår plattform, något som inte bara kan vara en ytlig överenskommelse. Detta innebär att kandidater inte ska tveka att uttrycka sina meningsskiljaktigheter, nyanser eller bristande förståelse, så att diskussionen kan leda till ett verkligt klargörande;

-          att börja ge ett regelbundet materiellt stöd till organisationen, genom finansiella bidrag och genom att delta i försäljningen av vår press.

I slutet av denna process av att diskutera våra programmatiska ståndpunkter, så måste kamrater som vill bli medlemmar i IKS också visa sitt samtycke med IKS uppfattning om organisationens fungerade och dess stadgar, vars anda finns uttryckt i vår artikel i International Review nr 33 (”Structure and function of the organisation of revolutionaries”).

IKS politik gentemot kandidater

IKS har alltid entusiastiskt välkomnat de nya krafter som vill komma med i vår organisation. Det är därför som vi investerar mycket tid och energi i processen att integrera nya kandidater, så att dessa framtida militanter kommer att vara förmögna att direkt ta del av alla aktiviteter i organisationen. Men denna entusiasm innebär inte att vi har en politik av rekrytering för dess egen skull, som de trotskistiska organisationerna.

Vi har inte en politik att på ett för tidigt stadium integrera nya individer på en oklar, opportunistisk grundval. Vi är inte intresserade av att kamrater går med i IKS och sedan lämnar oss efter ett par månader eller år eftersom de har förstått att ett liv som militant är för ”begränsat”, att det innebär för mycket ”uppoffringar”, eller eftersom de inser att de aldrig riktigt har assimilerat IKS organisatoriska principer (i allmänhet har dessa kamrater svårt att förstå detta och föredrar att lämna kampen, för att istället komma med alla möjliga anklagelser mot IKS, vilket kan leda till att man rättfärdigar sitt deserterande genom någon slags parasitär aktivitet).

Bolsjevikernas uppfattning i organisatoriska frågor har visat giltigheten i detta tillvägagångssätt. IKS är inte något övernattningsställe, och vi är inte intresserade av att fiska efter medlemmar.

Inte heller vill vi ge några illusioner. Det är därför som de läsare som ställer frågan ”hur blir man medlem av IKS?” måste förstå, att det tar tid att bli en del av IKS. Varje kamrat som ställer frågan om sin kandidatur måste vara beredd på att ha tålamod. Processen av integrering är ett sätt på vilket kandidaten inför sig själv visar djupet av sin övertygelse, så att beslutet att bli en miltant inte tas lättvindigt, eller för stunden. Detta är också den bästa garantin vi kan erbjuda, så att viljan till ett militant engagemang inte slutar i misslyckande eller demoralisering.

Eftersom revolutionärers aktiviteter är en del av ett historiskt perspektiv, så måste militanter hålla ut under en lång tid, utan att bli demoraliserade. Det är därför som kamrater som vill bli medlemmar i IKS måste undvika varje slags immediatism och otålighet i processen av integrering. Immediatismen är just grundvalen för vänsterns rekryteringspolitik – de upphör aldrig att klaga på IKS med fraser som ”vad gör ni ´praktiskt´?” eller ”vad har ni uppnått för omedelbara resultat?”

Mer än någonsin behöver arbetarklassen nya revolutionära krafter. Men den numeriska tillväxten av den kommunistiska vänsterns organisationer kan endast bli en verklig förstärkning om det representerar kulmen på en process av klargörande som syftar till att formera nya militanter, och ge dem en solid bas för att kunna förverkliga sina uppgifter inom organisationen.

GL 18/2/04

Noter

(1)     Vi kan peka på flera borgerliga kampanjer mot det revolutionära perspektivet, framför allt kring ”kommunismens död”, vilket följde på stalinistregimernas kollaps 1989. Vi har också skrivit om kampanjerna om ”revisionism”, som har syftat till att smutskasta den kommunistiska vänstern genom att associera den med förnekarna av Förintelsen. Vad gäller det parasitära skitsnacket, så har detta pågått under 25 år. De som stått för detta har ändrats genom åren (Communist Bulletin Group, ”Ecternal Fraction of the ICC”, Paris-cirkeln), men de har alla tagit upp IKS påstådda ”stalinism”. Men vi kan också se en verklig eskalering av dessa motbjudande attacker, som idag har kulminerat i och med den så kallande ”Internal Fraction of the ICC”, som inte har tvekat att samma metoder som tjallare och tjuvar för att skrämma våra sympatisörer.

(2)     Se vår artikel ”1903-04 and the Birth of Bolshevism” i International Review nr 116.