Klasskamp: Strejken bland gruvarbetare och kabinpersonal - en del av den internationella klasskampens återkomst

Utskriftsvänlig version

Det går allt bättre för svensk ekonomi. Tillväxten är den högsta på mycket länge och arbetslösheten minskar och alla påstås få det bättre. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket snack i media om hur bra det går för svensk ekonomi, och att konjunkturen pekar rakt uppåt får vi ständigt höra.

Men för många människor så klingar allt detta tal om goda ekonomiska tider väldigt falskt. Trots allt fagert tal om goda tider har det flesta fått se sina anställningsförhållanden bli alltmer otrygga, samtidigt som hetsen på jobbet hela tiden ökar.

Bakom den alla dessa tomma ord finns en helt annan verklighet

Trots alla storslagna löften från den nyvalda högerregeringen, om att nu skulle det äntligen bli en rejäl satsning både på skola, vård och omsorg efter den socialdemokratiska vanskötseln. Redan nu 10 månader efter valet ser vi hur det gick med dessa fagra löften. Skolan som varit en av regeringens viktigaste frågor, där det verkligen skulle satsas, har i istället drabbats av nya nedskärningar. Situationen inom vården är densamma, även här ser vi hur ständiga nedskärningar skapar alltmer orimliga arbetsförhållanden.

För den del av befolkningen som av olika skäl slagits ut från arbetsmarknaden ökar hela tiden hetsjakten. Det ställs alltmer omänskliga krav för att man skall få del av de samhälleliga allmosorna i form av sjukskrivning, socialbidrag eller a-kassa. I krasst ekonomiska termer uttrycks det så här:

Transfereringar i form av exempelvis ersättningar från offentlig sektor minskade jämfört med första kvartalet 2006. Arbetslöshetsersättningen minskade med 23 procent. Detta var en följd av de lägre ersättningsnivåerna som regeringen beslutade om i Budgetpropositionen för 2007 samtidigt som läget på arbetsmarknaden förbättrades. Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder har dessutom fasats ut. Även utbetalningar av sjukförsäkring och utbildningsbidrag minskade.”

(SCB Svensk ekonomi statistiskt perspektiv 1 kvartalet 07. http://www.scb.se/templates/Standard____50915.asp)

Dessa exempel visar på den stora kontrasten mellan den bild som serveras av media av en välmående ekonomi och verkligheten. Det behövs bara att man petar lite på den tjusiga fasaden för ett se en verklighet av allt större klasskillnader, där allt större delar av den så kallade välfärdstaten avvecklas.

Den fråga som ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare för alternativ, för att kunna försvara oss i denna situation?

Det är frågor som man måste ställa sig, i synnerhet sedan det under våren varit mycket tal om strejk och konflikt från facket under årets avtalsrörelse.

Under denna vår har det varit en av de mest omfattande avtalsrörelserna på lång tid. Avtalen, inte bara för industri och handel, utan även stat och kommun har gått ut i år.

Det man kunde förvänta sig var att det skulle bli en konfliktfylld avtalsrörelse med tanke på den politiska konfrontation det var runt frågan om a-kassan i höstas, när både facket och vänstern gick ut och sa att man skulle konfrontera högerregeringen och dess försämringar för vanligt folk.

Vi skall i denna artikel diskutera vad som hänt under våren, för att se vad dessa aktioner lett till för arbetarklassen. Har de på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner?

Denna fråga kan inte besvaras endast utifrån situationen i Sverige, utan kan endast diskuteras på ett meningsfullt sätt om vi sätter in situationen i Sverige i sitt internationella sammanhang. För det är naturligtvis inte bara i Sverige som arbetarklassen utsatts för kraftiga attacker på sina levnadsvillkor. Vi ser allt fler tecken på att arbetarklassen internationellt börjar reagera på denna situation. Det visar sig att det finns inspirerande tecken på en världsomfattande återkomst för klasskampen. Vi ser det r den våg av strejker som svept över Egypten som vi tar upp på annan plats i detta nr av IR, men även i tunnelbanan i Buenos Aires där arbetarna organiserade stormöten och strejkade mot det löneavtal som deras egen fackförening slutit. I Tyskland har det varit spontana strejker vid tre Airbus-fabriker mot neddragningar, i likhet med liknande aktioner på Airbus i Frankrike. Det är i detta sammanhang som vi skall se utvecklingen under våren.

Även i Sverige har vi sett denna utveckling, om än i en mer blygsam skala, framförallt genom den vilda strejken vid LKAB i början på maj, men även i strejken på SAS mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden.

Det som gör dessa strejker viktiga är just att de uttrycker denna internationella tendens inom arbetarklassen att försöka reagera på de mycket omfattande attackerna på dess levnadsförhållanden som den blivit utsatt för under en längre tid.

Denna tendens i Sverige har inte uttryckt sig så mycket i en öppen klasskamp, utan vi framförallt kunnat se hur facket och vänstern agerat för att hålla detta missnöje under kontroll. Detta var väldigt tydligt under protesterna mot högerregeringens försämringar av a-kassan i höstas. Dessa protester var ett uttryck för en stor vrede mot den kraftiga försämringen av a-kassan.

Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck som när SAC uppmanar till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen? Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet. Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.”

(Försämringarna av A-kassan Högern attackerar och vänstern splittrar. I IR 110)

Det uttryckte sig även vid denna tidpunkt i ett väldigt radikalt språkbruk från delar av LO facket genom indirekta hot om strejker mot högerregeringen under den kommande avtalsrörelsen.

När så avtalsrörelsen inleddes kom det ovanligt många varsel om strejk. Detta var ett sätt för facket att visa sig mer stridbara, för att på så sätt förstärka sin trovärdighet, genom att visa att man var beredd att ta strid. Vilket man också gjorde som till exempel i Byggnads som tog ut ett antal arbetare i en isolerad strejk på några företag. På samma sätt tog Elektrikerförbundet ut en strejk. Dessa strejker var helt styrda av det centrala facket och kraven handlade framförallt om att arbetsköparna skulle vara med och betala för fackets övervakning av arbetarna genom den så kallade granskningsavgiften.

Men inom vissa grupper tog sig detta missnöje mer utvecklade former. Gruvarbetarna i Kiruna är ett exempel på detta. Där det fanns ett missnöje som pyrt under en lång tid.

Vid gruvan i Kiruna gick arbetarna ut i vild strejk mot det centrala avtal som Metall slutit. Det fanns ett utbrett missnöje med hur Metall som centralt sluter avtal i gruvorna hade skött förhandlingarna. Som några gruvarbetare sade:

Ibland har det verkat som om de mer gått ihop med arbetsgivaren än företrätt oss”

(DN 9/5. 07)

Detta var bakgrunden till varför man gick ut i vild strejk. Denna strejk är väldigt viktig för hela arbetarklassen inte minst för att detta är en mycket stridbar och erfaren del av arbetarklassen. Gruvarbetarstrejken i Kiruna1969-70 är en av de mest betydelsefulla strejkerna i svensk efterkrigshistoria. Men det är ändå framförallt genom de frågor som den ställer om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp. Den är väldigt tydlig illustration på vad som är arbetarklassens styrka - vår enighet och solidaritet. Denna enighet gör att man kan gå ut i strejk, men det var också viktigt det stöd och den solidaritet som fanns bland andra arbetargrupper för denna strejk.

I ett fullt fikarum på Kiruna sjukhus diskuteras den vilda gruvstrejken över kaffe och wienerbröd. ..

  • Jag tycker det är skitbra att de strejkar. Skulle vi kunna så skulle vi också göra det, säger en (av syrrorna).

.. I ett lärarrum på en av stans skolor får den vilda strejken brett stöd.”

(NSD 9/5 07. http://www.nsd.se )

Den största betydelsen som denna strejk har, är ändå de lärdomar som vi kan dra från den strejk för den framtida kampen. Den främsta lärdomen från denna strejk är betydelsen av sprida strejken till andra arbetargrupper, att en sådan potential fanns visas av det stöd som denna strejk hade. Men framförallt är detta en strejk som är rik på lärdomar om vad som blir resultatet av en strejk inom ramen för en fackföreningskamp. Den enighet som fanns i strejken som tvingade fram de lokala förhandlingarna, försvagades kraftigt genom det sätt som det lokala facket och arbetsgivarna lyckades splittra arbetarna. Detta skedde genom att de lokala förhandlingarna ledde till ett lönebud som ställde olika arbetargrupper mot varann på det fackmöte där man röstade om lönebudet.

Men de fanns de som röstade nej, trots att de tillhörde lönebudets vinnare. Sixten Snell som jobbar som raslastare i gruvan får 1990 kronor mer i månaden. Han röstade nej mest för andra gruvarbetares skull.

Det var förvånande att det blev ja. jag förstår inte riktig varför folk ger upp så lätt. Det är ju LKAB:s taktik att splittra oss, att ge olika bud till olika grupper. Våra förhandlare har låtit sig duperas. Löftena om nya förhandlingar är bara tomma löften. Det är som att tro på tomten, säger Sixten Snell”

(NSD 30/5)

Här ser vi väldigt tydligt hur fackföreningsideologin är ett hinder för klasskampen. Som i detta fallet, där det missnöje som finns mer allmänt inom klassen genom fackets agerande begränsas till en isolerad grupp arbetare, när det alltmer blir så att det enda sätt som arbetarklassen verkligen kan försvara sig är som en klass - inte genom att gå i fackföreningsfällan. För vad hände med den stridbarhet som facket visade innan avtalsrörelsen? Inte mycket! Den har framförallt använts till att isolera olika arbetargrupper från varann - på samma sätt som vi såg under a-kasseprotesterna i höstas, har nu detta även skett under avtalsrörelsen.

Detta var något som var tydligt under strejken av kabinpersonalen på SAS. Där var missnöjet med de alltmer omänskliga arbetsförhållanden så stor att HTF tvingades ta ut en strejk.

Våra arbetsdygn kan vara från 13 till 18 timmar långa. Därefter kan vi jobba från 45 timmar och uppåt under vårt sju dagars arbetspass", säger Pia Kastebring. (ordförande för SAS fackliga kabinklubb inom HTF)”

(DI.se 28/5)

De utsattes för en massiv smutskastningskampanj i media, i synnerhet i DN, som på ett avskyvärt sätt gick i spetsen för hetsen mot de strejkande arbetarna. Där de självgoda redaktörerna kunde sitta på sin bekväma redaktion och ondgöra sig över den så kallade lyxstrejken. Men trots dessa mycket svåra förhållanden höll man ut i nästan en hel vecka.

Denna strejk innehåller många viktiga lärdomar för arbetarklassen. Framförallt visar den betydelsen av att man faktisk är beredd att ta kamp för att försvara sitt mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden, för det är ju inte bara inom flygindustrin som hetsen ökar, även när hoten om att en strejk hotar jobben förs fram. Detta är en situation som vi som arbetare alltmer kommer att ställas inför, där den alltmer hårdnande konkurrensen på en krympande världsmarknad tvingar fram en allt hårdare exploatering av arbetskraften inom de olika kapitalen.

Denna strejk visar på ett liknande sätt som strejken inom gruvorna hur en inlåsning av kampen i fackföreningsfällan leder till en isolering av kampen. Här har HTF-facket, som det verkar, gått ut och försvarat en grupp medlemmar som arbetar under särskilt svåra förhållanden, men det sker på sätt ett som isolerar dem från andra arbetsgrupper, till och med inom samma koncern.

Bara en knapp månad tidigare var det en strejk bland SAS anställda i Danmark. Varför gör man då detta? Det är framförallt på grund av att allt svårare arbetsvillkor konfronterar allt större delar av arbetarklassen. Genom det sätt som strejken genomfördes har man kunnat undvika att andra grupper skall identifiera sig med denna strejk. Det är också en del av förklaringen till de hätska utfallen om att detta är en ”lyxstrejk” av en privilegierad grupp från de köpta lakejerna inom massmedia.

Allt detta för att förhindra att vi som arbetar skall se att vi, vare sig det är i gruvan i Kiruna eller inom sjukvården eller för all del på SAS, står inför samma verklighet av allt hårdare attacker på våra levnadsvillkor, för att förhindra att vi inser att det är endast tillsammans som klass som vi har en möjlighet att förändra denna situation, genom att ställa frågan utifrån ett klassperspektiv.

Här skulle vi vilja återvända till den fråga som vi ställde tidigare i denna artikel om dessa aktioner på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner. På ytan ser det ut som svaret är nej. Trots allt tal om nya avtal som lett till så stora löneökningar att de hotar den svenska ekonomin har dessa i de flesta fall väldiga blygsamma löneökningar ätits upp av andra kostnadsökningar. Däremot visar utvecklingen under våren tecken på en utveckling av klasskampen. På detta sätt kan man tala om att arbetarklassen tagit ett steg i rätt riktning.

Det är därför som det är så viktigt att vi förstår att dessa olika strejker är ett uttryck för samma tendens som vi ser internationellt av en återkomst för klasskampen.

Karl 28/6 2007

Geografisk region: 

Aktuella händelser: