Klasskamp: Strejken bland gruvarbetare och kabinpersonal - en del av den internationella klasskampens återkomst

Utskriftsvänlig versionSend by email

Det går allt
bättre för svensk ekonomi. Tillväxten är den
högsta på mycket länge och arbetslösheten
minskar och alla påstås få det bättre. Den
senaste tiden har det varit väldigt mycket snack i media om hur
bra det går för svensk ekonomi, och att konjunkturen pekar
rakt uppåt får vi ständigt höra.

Men för många
människor så klingar allt detta tal om goda ekonomiska
tider väldigt falskt. Trots allt fagert tal om goda tider har
det flesta fått se sina anställningsförhållanden
bli alltmer otrygga, samtidigt som hetsen på jobbet hela tiden
ökar.

Bakom den alla
dessa tomma ord finns en helt annan verklighet

Trots alla storslagna
löften från den nyvalda högerregeringen, om att nu
skulle det äntligen bli en rejäl satsning både på
skola, vård och omsorg efter den socialdemokratiska
vanskötseln. Redan nu 10 månader efter valet ser vi hur
det gick med dessa fagra löften. Skolan som varit en av
regeringens viktigaste frågor, där det verkligen skulle
satsas, har i istället drabbats av nya nedskärningar.
Situationen inom vården är densamma, även här
ser vi hur ständiga nedskärningar skapar alltmer orimliga
arbetsförhållanden.

För den del av
befolkningen som av olika skäl slagits ut från
arbetsmarknaden ökar hela tiden hetsjakten. Det ställs
alltmer omänskliga krav för att man skall få del av
de samhälleliga allmosorna i form av sjukskrivning, socialbidrag
eller a-kassa. I krasst ekonomiska termer uttrycks det så här:

Transfereringar i form av
exempelvis ersättningar från offentlig sektor minskade
jämfört med första kvartalet 2006.
Arbetslöshetsersättningen minskade med 23 procent. Detta
var en följd av de lägre ersättningsnivåerna som
regeringen beslutade om i Budgetpropositionen för 2007 samtidigt
som läget på arbetsmarknaden förbättrades. Vissa
arbetsmarknadspolitiska åtgärder har dessutom fasats ut.
Även utbetalningar av sjukförsäkring och
utbildningsbidrag minskade.”

(SCB Svensk ekonomi statistiskt
perspektiv 1 kvartalet 07.
http://www.scb.se/templates/Standard____50915.asp)

Dessa exempel visar på
den stora kontrasten mellan den bild som serveras av media av en
välmående ekonomi och verkligheten. Det behövs bara
att man petar lite på den tjusiga fasaden för ett se en
verklighet av allt större klasskillnader, där allt större
delar av den så kallade välfärdstaten avvecklas.

Den fråga som
ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad
finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik
från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare
för alternativ, för att kunna försvara oss i denna
situation?

Det är frågor
som man måste ställa sig, i synnerhet sedan det under
våren varit mycket tal om strejk och konflikt från facket
under årets avtalsrörelse.

Under denna vår
har det varit en av de mest omfattande avtalsrörelserna på
lång tid. Avtalen, inte bara för industri och handel, utan
även stat och kommun har gått ut i år.

Det man kunde förvänta
sig var att det skulle bli en konfliktfylld avtalsrörelse med
tanke på den politiska konfrontation det var runt frågan
om a-kassan i höstas, när både facket och vänstern
gick ut och sa att man skulle konfrontera högerregeringen och
dess försämringar för vanligt folk.

Vi skall i denna
artikel diskutera vad som hänt under våren, för att
se vad dessa aktioner lett till för arbetarklassen. Har de på
något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner?

Denna fråga kan
inte besvaras endast utifrån situationen i Sverige, utan kan
endast diskuteras på ett meningsfullt sätt om vi sätter
in situationen i Sverige i sitt internationella sammanhang. För
det är naturligtvis inte bara i Sverige som arbetarklassen
utsatts för kraftiga attacker på sina levnadsvillkor. Vi
ser allt fler tecken på att arbetarklassen internationellt
börjar reagera på denna situation. Det visar sig att det
finns inspirerande tecken på en världsomfattande återkomst
för klasskampen. Vi ser det r den våg av strejker som
svept över Egypten som vi tar upp på annan plats i detta
nr av IR, men även i tunnelbanan i Buenos Aires där
arbetarna organiserade stormöten och strejkade mot det löneavtal
som deras egen fackförening slutit. I Tyskland har det varit
spontana strejker vid tre Airbus-fabriker mot neddragningar, i likhet
med liknande aktioner på Airbus i Frankrike. Det är i
detta sammanhang som vi skall se utvecklingen under våren.

Även i Sverige har
vi sett denna utveckling, om än i en mer blygsam skala,
framförallt genom den vilda strejken vid LKAB i början på
maj, men även i strejken på SAS mot alltmer omänskliga
arbetsförhållanden.

Det som gör dessa
strejker viktiga är just att de uttrycker denna internationella
tendens inom arbetarklassen att försöka reagera på de
mycket omfattande attackerna på dess levnadsförhållanden
som den blivit utsatt för under en längre tid.

Denna tendens i Sverige
har inte uttryckt sig så mycket i en öppen klasskamp, utan
vi framförallt kunnat se hur facket och vänstern agerat för
att hålla detta missnöje under kontroll. Detta var väldigt
tydligt under protesterna mot högerregeringens försämringar
av a-kassan i höstas. Dessa protester var ett uttryck för
en stor vrede mot den kraftiga försämringen av a-kassan.

Dessa proteströrelser har i
vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck som
när SAC uppmanar till en politisk strejk mot försämringarna.
Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen?
Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter
fackföreningstillhörighet. Detta sker genom att man helt
resonerar i fackföreningstermer.”

(Försämringarna
av A-kassan Högern attackerar och vänstern splittrar. I IR
110)

Det uttryckte sig även
vid denna tidpunkt i ett väldigt radikalt språkbruk från
delar av LO facket genom indirekta hot om strejker mot
högerregeringen under den kommande avtalsrörelsen.

När så
avtalsrörelsen inleddes kom det ovanligt många varsel om
strejk. Detta var ett sätt för facket att visa sig mer
stridbara, för att på så sätt förstärka
sin trovärdighet, genom att visa att man var beredd att ta
strid. Vilket man också gjorde som till exempel i Byggnads som
tog ut ett antal arbetare i en isolerad strejk på några
företag. På samma sätt tog Elektrikerförbundet
ut en strejk. Dessa strejker var helt styrda av det centrala facket
och kraven handlade framförallt om att arbetsköparna skulle
vara med och betala för fackets övervakning av arbetarna
genom den så kallade granskningsavgiften.

Men inom vissa grupper
tog sig detta missnöje mer utvecklade former. Gruvarbetarna i
Kiruna är ett exempel på detta. Där det fanns ett
missnöje som pyrt under en lång tid.

Vid gruvan i Kiruna
gick arbetarna ut i vild strejk mot det centrala avtal som Metall
slutit. Det fanns ett utbrett missnöje med hur Metall som
centralt sluter avtal i gruvorna hade skött förhandlingarna.
Som några gruvarbetare sade:

Ibland har det verkat som om de
mer gått ihop med arbetsgivaren än företrätt
oss”

(DN 9/5. 07)

Detta var bakgrunden
till varför man gick ut i vild strejk. Denna strejk är
väldigt viktig för hela arbetarklassen inte minst för
att detta är en mycket stridbar och erfaren del av
arbetarklassen. Gruvarbetarstrejken i Kiruna1969-70 är en av de
mest betydelsefulla strejkerna i svensk efterkrigshistoria. Men det
är ändå framförallt genom de frågor som
den ställer om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp. Den är
väldigt tydlig illustration på vad som är
arbetarklassens styrka - vår enighet och solidaritet. Denna
enighet gör att man kan gå ut i strejk, men det var också
viktigt det stöd och den solidaritet som fanns bland andra
arbetargrupper för denna strejk.

I ett fullt fikarum på
Kiruna sjukhus diskuteras den vilda gruvstrejken över kaffe och
wienerbröd. ..

  • Jag tycker det är skitbra
    att de strejkar. Skulle vi kunna så skulle vi också göra
    det, säger en (av syrrorna).

.. I ett lärarrum på en
av stans skolor får den vilda strejken brett stöd.”

(NSD 9/5 07.
http://www.nsd.se
)

Den största
betydelsen som denna strejk har, är ändå de lärdomar
som vi kan dra från den strejk för den framtida kampen.
Den främsta lärdomen från denna strejk är
betydelsen av sprida strejken till andra arbetargrupper, att en sådan
potential fanns visas av det stöd som denna strejk hade. Men
framförallt är detta en strejk som är rik på
lärdomar om vad som blir resultatet av en strejk inom ramen för
en fackföreningskamp. Den enighet som fanns i strejken som
tvingade fram de lokala förhandlingarna, försvagades
kraftigt genom det sätt som det lokala facket och arbetsgivarna
lyckades splittra arbetarna. Detta skedde genom att de lokala
förhandlingarna ledde till ett lönebud som ställde
olika arbetargrupper mot varann på det fackmöte där
man röstade om lönebudet.

Men de fanns de som röstade
nej, trots att de tillhörde lönebudets vinnare. Sixten
Snell som jobbar som raslastare i gruvan får 1990 kronor mer i
månaden. Han röstade nej mest för andra gruvarbetares
skull.

Det var förvånande att
det blev ja. jag förstår inte riktig varför folk ger
upp så lätt. Det är ju LKAB:s taktik att splittra
oss, att ge olika bud till olika grupper. Våra förhandlare
har låtit sig duperas. Löftena om nya förhandlingar
är bara tomma löften. Det är som att tro på
tomten, säger Sixten Snell”

(NSD 30/5)

Här ser vi väldigt
tydligt hur fackföreningsideologin är ett hinder för
klasskampen. Som i detta fallet, där det missnöje som finns
mer allmänt inom klassen genom fackets agerande begränsas
till en isolerad grupp arbetare, när det alltmer blir så
att det enda sätt som arbetarklassen verkligen kan försvara
sig är som en klass - inte genom att gå i
fackföreningsfällan. För vad hände med den
stridbarhet som facket visade innan avtalsrörelsen? Inte mycket!
Den har framförallt använts till att isolera olika
arbetargrupper från varann - på samma sätt som vi
såg under a-kasseprotesterna i höstas, har nu detta även
skett under avtalsrörelsen.

Detta var något
som var tydligt under strejken av kabinpersonalen på SAS. Där
var missnöjet med de alltmer omänskliga arbetsförhållanden
så stor att HTF tvingades ta ut en strejk.

Våra arbetsdygn kan vara
från 13 till 18 timmar långa. Därefter kan vi jobba
från 45 timmar och uppåt under vårt sju dagars
arbetspass", säger Pia Kastebring. (ordförande för
SAS fackliga kabinklubb inom HTF)”

(DI.se 28/5)

De utsattes för en
massiv smutskastningskampanj i media, i synnerhet i DN, som på
ett avskyvärt sätt gick i spetsen för hetsen mot de
strejkande arbetarna. Där de självgoda redaktörerna
kunde sitta på sin bekväma redaktion och ondgöra sig
över den så kallade lyxstrejken. Men trots dessa mycket
svåra förhållanden höll man ut i nästan en
hel vecka.

Denna strejk innehåller
många viktiga lärdomar för arbetarklassen.
Framförallt visar den betydelsen av att man faktisk är
beredd att ta kamp för att försvara sitt mot alltmer
omänskliga arbetsförhållanden, för det är
ju inte bara inom flygindustrin som hetsen ökar, även när
hoten om att en strejk hotar jobben förs fram. Detta är en
situation som vi som arbetare alltmer kommer att ställas inför,
där den alltmer hårdnande konkurrensen på en
krympande världsmarknad tvingar fram en allt hårdare
exploatering av arbetskraften inom de olika kapitalen.

Denna strejk visar på
ett liknande sätt som strejken inom gruvorna hur en inlåsning
av kampen i fackföreningsfällan leder till en isolering av
kampen. Här har HTF-facket, som det verkar, gått ut och
försvarat en grupp medlemmar som arbetar under särskilt
svåra förhållanden, men det sker på sätt
ett som isolerar dem från andra arbetsgrupper, till och med
inom samma koncern.

Bara en knapp månad
tidigare var det en strejk bland SAS anställda i Danmark. Varför
gör man då detta? Det är framförallt på
grund av att allt svårare arbetsvillkor konfronterar allt
större delar av arbetarklassen. Genom det sätt som strejken
genomfördes har man kunnat undvika att andra grupper skall
identifiera sig med denna strejk. Det är också en del av
förklaringen till de hätska utfallen om att detta är
en ”lyxstrejk” av en privilegierad grupp från de köpta
lakejerna inom massmedia.

Allt detta för att
förhindra att vi som arbetar skall se att vi, vare sig det är
i gruvan i Kiruna eller inom sjukvården eller för all del
på SAS, står inför samma verklighet av allt hårdare
attacker på våra levnadsvillkor, för att förhindra
att vi inser att det är endast tillsammans som klass som vi har
en möjlighet att förändra denna situation, genom att
ställa frågan utifrån ett klassperspektiv.

Här skulle vi
vilja återvända till den fråga som vi ställde
tidigare i denna artikel om dessa aktioner på något sätt
flyttat fram arbetarklassens positioner. På ytan ser det ut som
svaret är nej. Trots allt tal om nya avtal som lett till så
stora löneökningar att de hotar den svenska ekonomin har
dessa i de flesta fall väldiga blygsamma löneökningar
ätits upp av andra kostnadsökningar. Däremot visar
utvecklingen under våren tecken på en utveckling av
klasskampen. På detta sätt kan man tala om att
arbetarklassen tagit ett steg i rätt riktning.

Det är därför
som det är så viktigt att vi förstår att dessa
olika strejker är ett uttryck för samma tendens som vi ser
internationellt av en återkomst för klasskampen.

Karl 28/6 2007

Geografisk region: 

Aktuella händelser: