Borgarklassens kontinuitet vi makten

Utskriftsvänlig version

Efter 12 år vid makten och med 10 år med Göran Persson, var socialdemokratin något trött och slitet. För demokratins trovärdighet behövdes ett skifte vid regeringstaburetterna. För första gången i socialdemokratins historia satte man igång med att byta partiledare alldeles efter att man hamnat i opposition.

I de senaste valen hade socialdemokratin gjort dåliga val, det ena efter det andra. Men trots detta hade de suttit kvar vid makten med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna tycktes orubbliga vid makten speciellt inför en splittrad borgerlighet. De borgerliga partierna till höger om socialdemokratin hade under decennier haft notoriska svårigheter att hamna i regeringsställning. Aldrig lyckades man skapa ett trovärdigt regeringsalternativ och de få gånger de fick chansen slutade det med en ende i förskräckelse. Antingen tappade man kontrollen över situation eller så föll man på den egna splittringen, som t.ex. i kärnkraftsfrågan där centerpartiet gick sin egen väg.

Socialdemokratin har haft ett unikt monopol på regeringsmakten, jämförbar med en diktaturstat med enpartiväsende. Trots urusla val och ett svagt stöd satt socialdemokratin kvar vid makten år efter år. Men man satt knappast kvar för att man var det mest populära partiet, utan enbart därför att det inte fanns något parlamentariskt alternativ. Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät trots att man inte längre var ett majoritetsparti, utan kunde inneha regeringsmakten trots man alltmer närmade sig 30 % av rösterna.

Man kunde få intrycket att en röst inte hade så stor betydelse för ett regeringsskifte, dvs. valen kunde inte ens leva upp till illusionen att det hade betydelse på vilket parti man röstade.

Socialdemokraterna i regering har för arbetarklassen de senaste 12 åren inneburit en period av ständiga attacker på levnadsstandarden. Under denna period har arbetslösheten ökat till att omfatta ca 1 miljon utan arbete mitt under den mest exceptionella ”tillväxten” på årtionden och samtidigt har hetsen på dem som har jobb ökat i sådan grad att stressen och pressen lett till många mänskliga tragedier och ohälsa. Sjukskrivningarna har rakat i höjden. Arbetslöshetens höga nivå har endast kunnat döljas genom manipulationer av verkligheten något som alliansen tacksamt använde mot socialdemokraterna i valkampanjen. Alliansen kommer naturligtvis även de fortsätta i samma fotspår med manipulationer av verkligheten.

Socialdemokraternas svar på den ökande ohälsan har varit att skärpa jakten på sjukskrivna uppmuntra och införa angiveri på dina arbetskamrater eller grannar.

Socialdemokraterna har fortsatt att i det tysta att excellera i den borgerliga alliansens paradgrenar: privatiseringar och avregleringar.

Under denna period har socialdemokraterna varit mycket aktiva i olika typer av privatiseringar och avregleringar:

-         ökat privat sjukvård

-         utförsäljning av statliga verk

-         utförsäljning av allmännyttan för bostäder

-         avreglering av elmarknaden med höjda elpriser som följd

-         försämringar i a-kassa och anställningsskydd

-         privat pensionssparande

Ja en del borgerliga politiska analytiker hos borgerligheten slår fast att socialdemokraterna varit mycket drivande och aktiva i avregleringen och privatiseringen av olika delar av ekonomin. Ja det är faktiskt så att det är socialdemokratin som är arkitekterna bakom privatiseringarna sedan mitten av 80-talet. (1)

 Som vi skrev i maj 2002 apropå valkampanjen som inleddes av facket och Socialdemokraterna med slagord som ”Rädda Stockholm”, ”Stoppa borgarnas röjarfest”, ”Gå och rösta!”, man talade då om ”hämningslös privatisering, segregation, bostadsbrist, trafikkaos och hur vården är på väg att bli en marknadsplats”:

 ”Glömt och undanstoppat är det faktum att det var en Socialdemokratisk regering som genomförde den värsta attacken på välfärdstaten sedan andra världskriget under 90-talets depressionsår.

Glömt är att det är socialdemokratin som banat vägen för avreglering och privatisering, kommunalisering av skolor, m.m.

Glömt är att det är den socialdemokratiskt ledda staten som pressat regionala och kommunala delar av staten till fortsatt nedmontering av vård, skola, social omsorg, kollektiv trafik.

Glömt är att den socialdemokratiska staten minskat bidragen till byggande av hyresrätter, och därmed till att de flesta nya bostäder i Stockholm är bostadsrätter. Det är samma socialdemokratiskt ledda stat som hycklande motsatt sig utförsäljningen  av hyresrätter i Stockholm.

Den gången satt Socialdemokraterna i orubbat bo och Billström kom till makten i Stockholm.

Vad blev det av alla återställare och löften om att försvara välfärden mot privatiseringar? Noll och intet.

Likadant har det varit varje gång en borgerlig regering kommit till makten - de har bara fortsatt vad som redan var förberett, vad sossarna hade redan krattat i manegen.

En borgerlig regering har den fördelen för borgarklassen att den kan ta itu med åtstramningar mot arbetarklassen som är lite tabubelagda för en socialdemokratisk regering.

Det gäller t.ex. a-kassan. Under socialdemokratisk tid sker en försämring genom att nivåerna och taken inte höjs och genom en skärpning av tillämpning och regelverk, en strategi som innebär en långsam men nog så effektiv strypning. Det kan man göra därför att man har en så lång period av regeringsinnehav med en fantastisk kontinuitet.

En borgerlig regering gillar att trampa på ömma tår ty det visar på handlingskraft, men det beror också på att de har betydligt kortare tid på sig att åstadkomma en förändring. Det återspeglas i den brådska som alliansregeringen har i att genomför attackerna på a-kassan. Man gör det på ett skickligt sätt genom att splittra mellan de som har ett arbete och de arbetslösa och sjuka: samtidigt sänks skatten för dem som har ett arbete och a-kasseavgifterna höjs för dem som har ett arbete. Men denna taktik har redan förberetts av sossarna genom offensiven mot sjukskrivningarna (egentligen mot de sjuka) som drogs i gång av sossarna långt före valet.

Det finns alltså en tydlig kontinuitet i borgarklassens attacker på arbetarklassen, vare sig det är en s.k. borgerlig regering eller en s.k. arbetarregering.

I opposition talar sossarna om återställare för att ”rätta till det som de borgerliga ställt till med” men i regeringsställning har man aldrig tagit tillbaka en attack på arbetarklassen – det skulle vara emot dess natur – ja dess klassnatur - ty sossarna är ett kapitalets parti i precis lika hög grad som moderaterna.

Om vi skall travestera ett uttalande av Mona Sahlin om moderaterna nyligen, så kan sossarna kalla sig arbetarparti hit ett dit, skit samma, de är och förblir ett borgarparti.

Mona Sahlin som blivit vald till ny partiordförande för socialdemokraterna uttrycker sig mycket luddigt om sossarna skall återställa a-kassan vid ett maktskifte. Nuder som var den förre finansministern talar klarspråk – det blir för dyrt med en återställare. Mona Sahlin har tidigare suttit i regeringar som både vägrat göra återställare och öppet attackerat arbetarklassen.

Valet av Mona Sahlin uttrycker på ett kusligt sätt kontinuitet i valet av socialdemokratiska partiordförande från Branting som valde Per Albin Hansson, som upptäckte Tage Erlander som fann Ingvar Carlsson som både handplockade Göran Persson och Mona Sahlin.

Valet av Mona Sahlin uttrycker dock ett behov att skapa en förnyelse, främst utåt med en kvinnlig partiledare, men också inom socialdemokratin för att förbereda det för en ny politisk situation, där det för första gången på mycket länge det finns ett trovärdigt regeringsalternativ som inte består av Socialdemokratin.

För arbetarklassen är det viktigt att komma ihåg alla de attacker som socialdemokratin genomfört och lagt grunden till för dem som genomförs idag. Vad än den borgerliga alliansen ”hittar på” så kommer en kommande socialdemokratisk regering aldrig att ”återställa” en attack mot arbetarklassen. Vid ett kommande regeringsskifte kommer man att fortsätta och ta stafettpinnen som den borgerliga alliansen lämnar efter sig och fortsätta attackerna på arbetarklassen.

 Hilding 16-03-07

 Noter

 1. Se artikel i IR nr 90, http://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm

Geografisk region: 

Aktuella händelser: