Valet 2006: Vad har de för val att erbjuda oss?

Utskriftsvänlig versionSend by email

När detta skrives, är det
en vecka kvar till valet. Skandalen kring folkpartiets ”nätspioneri” har lagt
sig. Nya opinionsmätningar visar en knapp övervikt för den ”borgerliga
alliansen” mot den utslitna sosseregeringen.

Genom den allt mer
upphaussade valpropagandan vill borgarklassen få oss att tro, att det finns en
skillnad mellan de olika ”blocken” som innebär ett ”vägval” för Sverige. .

Man vill framställa valet
som ett val mellan två alternativ; detta är den socialdemokratiska propagandans
främsta syfte. Moderaterna i sin tur vill profilera sig som ett nytt
”arbetarparti” som ”talar klarspråk” om arbetslösheten. Sossarna kontrar med
att gå ”i opposition till sig själv”, och hotar med ganska ihåligt ekande fraser
om att ”en regering med Reinfeldt kommer att innebära försämringar för
arbetarklassen”.

Denna ”arbetarregering”,
som har suttit vid maktens köttgrytor nu sedan 1994, och som genomfört de mest
drastiska åtstramningsåtgärderna för arbetarklassen i modern tid, kan i sin
valretorik fortfarande försöka hota med ”högerspöket”.

Det nationella kapitalets
främste företrädare, Göran Persson, och hans parti, den statsbärande
socialdemokratin, är fortfarande den maktklick som ur det nationella kapitalets
intresse är bäst lämpad att genomföra attacker på befolkningen och
arbetarklassen. Detta har arbetarklassen fått erfara under ”stålbadet” på
1990-talet, när den dåvarande finansministern; sedermera statsministern Göran
Persson drev igenom den största nedmonteringen av ”välfärdsstaten” som skett i
ett utvecklat europeiskt land. 

Trots detta, är den
maktfullkomliga och arroganta attityd som han och hans parti utstrålar, ett
problem för borgarklassen, när man försöker göra den demokratiska cirkusen
trovärdig. Den allt mer utbredda korruptionen och socialdemokratins
identifikation med staten, är problem som lyft fram i media:
”maktkoncentrationen” till Perssons statsrådsberedning har varit ett tema i
kritiken, där hanterandet av tsunamikatastrofen är det mest flagranta exemplet.
Därför har media och kommentatorer under hela valrörelsen betonat behovet av
att skifta regering. ”Makt korrumperar”, och andra ”sanningar” har betonats i
media; olika kommentatorer och socialdemokratiska professorer har uttalat sig i
media och ansett att det nog vore bra med ett maktskifte för ”demokratins”
skull.

Den demokratiska fasaden

I samband med valrörelserna
brukar borgarklassen oroat tala om det ”politikerförakt” som breder ut sig i
samhället. Även om vi i Sverige inte har sett ”missnöjespartier” i större
utsträckning, har borgarklassen svårigheter att upprätthålla den demokratiska
fasaden. Den spontana reaktionen hos de flesta människor – att det ungefär blir
samma sak vem som än sitter i regeringen, måste motbevisas med att det faktiskt
finns olika alternativ, att det ”är bra för demokratin” med maktskiften och
skandaler, eftersom de senare ”ökar intresset för politiken”. Att skapa ett
trovärdigt alternativ till den maktfullkomliga socialdemokratin har därför
varit huvudtemat i den aktuella valrörelsen. Efter det senaste valet 2002, då
socialdemokratin gjorde ett av sina sämsta val någonsin och ändå kunde bilda
regering, fanns det säkert många röstande som undrade vad deras röst hade för
betydelse. Faktum är, att den inte har någon betydelse alls – borgarklassen
ordnar ändå fram den regering som bäst passar det nationella kapitalets
intressen.

Trots behovet för
”demokratin” att byta regering, är den ”borgerliga alliansen” är fortfarande
ett osäkert kort för den svenska borgarklassen. Den svenska ”högern” är
historiskt sett svag och har en begränsad regeringserfarenhet, och trots de
förändringar i politik (moderaternas närmande mot ”mitten”, dess nya,
”socialkonservativa” framtoning, liksom centerns övergivande av sin tidigare
EU- och kärnkraftsmotståndarpolitik) som ägt rum för att skapa ett trovärdigt
regeringsalternativ, ser vi fortfarande spänningar inom det ”borgerliga”
blocket. Det finns även motsättningar inom ”Alliansen” vad beträffar
utrikespolitiken, som kan ha betydelse vid en eventuell regeringsbildning.

Vad händer efter valet?

Moderaternas
nya, ”sociala samvete”, främst företratt av affischnamn som Fredrik Reinfeldt
och Kristina Axén Olin, innebär att man har vänt sig bort från den
”skattesänkarpolitik” som ledde till det katastrofala valnederlaget 2002.

Därför kritiseras nu ”högern” för ”överbudspolitik”
(Dagens Arbete september 2006) och ”lättsinne” när man lovar följa de
socialdemokratiska förslagen. Samtidigt som man talar om hur den ”svenska
modellen slås sönder” (här undviker man förstås att tala om vilket parti som
verkligen bär ansvaret för nedmonteringen av den ”svenska modellen”) genom
moderaternas förslag om minskad avdragsrätt för fackavgift och sänkt a-kassa,
säger Göran Persson i klartext att de ökade bidrag man utlovat till a-kassan
endast kan komma på tal 2008, ”om ekonomin så tillåter”.

Vi
kan vara säkra på, att försämringarna för arbetarklassen kommer att fortsätta,
vilken regering som än placeras på regeringstaburetterna den 18 september!
Socialdemokratins försämringar av sjukkassesystemet, arbetslöshetsförsäkringen
och de allt mer outhärdliga arbetsförhållandena för den offentliga sektorns
arbetare kommer att fortsätta. Arbetslösheten, som Reinfeldt ”profilerat” sig
och ”talat klarspråk” kring, kommer inte att minska om den ena eller andra
fraktionen av borgarklassens politiska apparat kommer till makten.
Kapitalismens ekonomiska kris tvingar hela tiden borgarklassen att attackera
arbetarklassen, på det ena eller andra sättet: med arbetslöshet och lönesänkningar i den privata
sektorn, skattehöjningar och
försämringar i den offentliga sektorn.

Vad ska man göra istället?

När vi vaknar efter valvakan,
den 18 september, så är cirkusen över för denna gång. Fyra år till nästa gång,
fyra år av nya försämringar och nedskärningar. Visst är det lätt att bli
spyfärdig på detta hyckleri. De gamla stalinisterna i V talar om att
”orättvisorna finns hela året, men den 17 september är alla lika”. Anarkisterna
talar om att ”valet är en illusion” men ger samtidigt poäng på Internet om man
slår sönder valstugor – dock inte sossarnas och stalinisternas!

Valen är en pseudohändelse,
borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man
desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man
åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i
synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med
siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska
diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man
beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av
högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den
”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är
över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!

Men att bli ”apatisk” eller
”apolitisk”, är lika fullt en fälla för arbetarklassen. Borgarklassens
förklaringar till olika ”extremistpartiers” frammarsch, att ”arbetarväljare
tröttnat på de vanliga, ‘demokratiska’ partierna”, används mot arbetarklassen,
dels för att idiotförklara den, och dels dölja det faktum att borgarklassen
allt mer börjar tappa kontrollen över sin ”demokratiska apparat” i och med
sönderfallet i det kapitalistiska systemet.

Arbetarklassens politisering
av sin klasskamp, som ägt rum de senaste åren, är den enda verkligt politiska
drivkraften, det enda som kan utgöra ett motstånd mot den ruttnande
kapitalismens allt mer frontala attacker. Vi kunde se en skymt av framtiden i
de stormöten, assemblees generales,
som uppstod spontant på universiteten under kampen mot ungdomsarbetslagen, CPE,
i Frankrike i våras. Om vi stannar upp ett ögonblick och jämför, vad det så
kallade ”Osynliga partiet” gjorde mot centerpartiet i våras (som hade föreslagit
en särskild ungdomsarbetslag), det vill säga ren vandalisering av deras
partilokaler, med vad de franska studenterna gjorde – det vill säga försökte
sprida kampen till alla arbetare, arbetslösa och pensionärer – vilken metod
lyckades verkligen skaka borgarklassen, och få den att dra tillbaka sitt
förslag? Meningslöst huliganvåld eller en kraftfull organisering och
centralisering av kampen, i syfte att få med så många som möjligt?

Genom att uppmana till att
slå sönder valstugor och skyltfönster till partilokaler bidrar man endast till
att förstärka den ”demokratiska illusion” man säger sig bekämpa, genom att man
fokuserar på valcirkusen – som om den skulle betyda något!

Arbetarklassen har inget att
vinna på att delta i den demokratiska cirkusen. Att fokusera på ”valbojkott”
eller andra ”protester” bidrar bara till att legitimera valet och den
parlamentariska cirkusen. Lika lite som de verkliga besluten bakom försämringar
och nedskärningar bestäms av vilken regering som för tillfället befinner sig på
regeringstaburetterna, lika lite kan arbetarklassen påverka sin situation genom
att delta eller inte delta på valdagen.

Ju mer kapitalismens
ekonomiska kris utvecklas, desto mer tvingas man attackera arbetarklassen mer
brutalt, frontalt, och totalt. Klasskampen har de senaste åren på grund av
detta givit prov på en större medvetenhet om solidaritet över
generationsgränserna (kampen mot försämringar i pensionssystemen – Frankrike
2003, New York 2005, kampen mot CPE), mellan olika arbetargrupper (Heathrow
2005) och detta har lett till att arbetarklassen, genom en process av politisk
reflektion
återupptäckt sin egen styrka, sin möjlighet att utgöra
en politisk kraft
i samhället. Politiseringen av kampen blir allt mer
närvarande, i och med att den kamp som förs idag äger rum med en betydligt
större insats från arbetarklassens sida (risk för arbetslöshet, astronomiska
strejkböter) än tidigare. Arbetarklassen har, precis som tidigare, inget annat
val än sin klasskamp, för att kunna bli denna självständiga, politiska kraft,
som i slutändan är förmögen att kasta det ruttnande kapitalistiska systemet på
historiens sophög.

2006-09-11

Raimo

Geografisk region: 

Aktuella händelser: