Finns det en ”god” nationalism?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Firandet av
nationaldagen, med nazistdemonstrationer i Stockholm och andra stora
svenska städer, är en relativt ny företeelse i landet.
För bara några år sedan gjorde man om ”svenska
flaggans dag” den 6 juni till ”Nationaldag”, och man ändrade
i almanackan så att folk skulle kunna fira denna.

Fira nationaldag? Den
enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen
och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären
Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största
kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma
varför det var ”rätt och riktigt” att fira
nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i
Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).

Hyllandet av det
”nationella”, avvisandet av ”utländskt inflytande” som
”förvekligande” klingar lika högstämt och falskt
som en gång de militärer och gymnastikdirektörer som
instiftade den ”svenska flaggans dag” i början av 1900
talet.

Även om det är
sant, att nazisternas demonstrationer är både motbjudande
och skrämmande, kan man fundera över varför
borgarklassens politiska apparat har släppt fram detta avskum i
det politiska rampljuset. Denna utveckling mot att fler
främlingsfientliga partier tar plats på den politiska
arenan har pågått snart ett decennium, och i vissa länder
(särskilt bekant är väl Danmark) har de kunnat sätta
sina frågor på dagordningen, i namn av ”yttrandefrihet”
och ”klarspråk”. Samma utveckling ser vi här i
Sverige, där Sverigedemokraterna plötsligt blivit politiskt
rumsrena och bygger sin ideologi på Per Albin Hanssons
folkhemska tankar.

Detta är ett
uttryck för sönderfallet i borgarklassens politiska
apparat, att man inte kan eller vill förhindra uppkomsten av
dessa partier. Samtidigt gör man allt för att utnyttja dem,
för att injaga skräck och terror i arbetarklassens
förorter. Man kan också blåsa upp att nazisterna är
det största hotet, och därmed mobilisera politiskt aktiva
ungdomar in i totalt sterila sammandrabbningar med polisen, vilket
även skedde på årets nationaldag.

Samtidigt som man
tillåter nazister att marschera med poliseskort på
”nationaldagen” försöker man lyfta att det skulle kunna
finnas ett ”alternativ”, en ”multikulturell” nationaldag.
Detta är sannerligen en ”contradiction in terms” för
att nu använda utrikiska.

Nationalismen är
borgarklassen högst egna och unika ideologi, vars naturliga
komplement är den rasism som ständigt drabbar de som inte
är blonda och blåögda. Rasism kan förkläs i
ord som ”kulturkrockar” och andra omskrivningar, men det är
samma ”oförklarliga” utslagning som drabbar, med
arbetslöshet, bidragsberoende och andra former av utanförskap
och förnedring.

Nationalismen är
inget annat den hyllning till fanan, det nationella och det säreget
svenska som både nazisterna och Jan Myrdal talar sig varma för.
Samma reaktionära bonderomantik. Samma förakt för det
”utländska”. Nationalismen är en del av borgarklassens
och kapitalismens ”kulturarv”, i vars namn miljoner och åter
miljoner slaktats under det tjugonde århundradets ändlösa
krig.

Arbetarklassen har
inget fosterland att försvara. Den är från början
en internationell klass, en klass av invandrare. Deras fana har ingen
betydelse för oss. Arbetarklassen solidaritet känner varken
gränser eller hudfärg. Idag kan vi se hur strimmor av ljus
bryter igenom när vi ser hur skolbarn engagerar sig för att
hindra sin ”utländska” skolkamrat att utvisas. Detta är
ett, av många exempel på den mänskliga solidaritet
som är grundvalen för arbetarklassens internationalism.

Raimo

Geografisk region: