Försämringarna av A-kassan Högern attackerar och vänstern splittrar

Utskriftsvänlig versionSend by email

Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen
genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka
ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta
skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.

Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb
är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.

Detta har lett till stora protester från framförallt facket,
där i synnerhet det syndikalistiska SAC varit väldigt aktivt. De organiserade i
November en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan. Denna strejk var
närmast av symbolisk natur eftersom endast SAC medlemmar deltog.

Desto allvarligare var att denna aktion faktiskt ledde till
en uppsplittring av arbetarna - mellan de som tillhörde SAC och som hade laglig
rätt att delta i strejken och den stora majoriteten arbetare som tillhör LO och
riskerade avsked om de deltog.

För att ytterliggare förstärka denna splittring gick LO: s
ordförande Vanja Lundby-Wedin ut och fördömde denna ”politiska strejk”.
Istället ordnade LO den 14:e december en egen protestdag!

Vi skall i denna artikel diskutera denna attack på hela
arbetarklassens levnadsstandard som försämringen av a-kassan innebär, men
framförallt koncentrera oss på frågan om hur arbetarklassen kan försvara sig mot
denna typ av attacker.

Försämringar av Arbetslöshetsersättningen

Det första man måste konstatera är att det finns en rad
myter om hur bra a-kassa vi har här i Sverige. En av dessa myter är till
exempel att man skulle få 80 procent av lönen i ersättning när man blir
arbetslös. Men då det s.k. inkomsttaket i systemet är väldigt lågt, får de
flesta inte mer än 50-60 procent i ersättning när de förlorar jobbet. Den nu
aviserade sänkningen sker alltså från en redan låg nivå.

Den andra stora myten som framförallt facket och vänstern
för fram är att det skulle vara en försäkring som finansieras av försäkringstagarna
själva. I själva verket är ett system som helt finansieras och kontrolleras av
staten.

Detta har betydelse, därför att denna fråga förs fram som
den allra viktigaste för arbetare i denna situation - en direkt attack på dess levnadsstandard
- att försvara en statlig institution som a-kassan bara därför att den
förvaltas av facket. Med detta menas att det viktigaste idag är att försvara
a-kassan som institution och INTE  diskutera hur vi skall kunna ta upp kampen för
att försvara oss mot alla de försämringar av vår levnadsstandard som haglar över
oss.

För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att
vidga horisonten. Det  viktigt att vara medveten
om att detta inte är något som händer bara i Sverige, utan liknande
försämringar av välfärdssystemen genomförs i runtom i Europa. Vi ser hur dessa
attacker sker både från högerregeringar som i Tyskland eller i Frankrike av ”socialistiska”,
eller av andra politiska varianter som i Italien eller Spanien eller av ”Arbetarregeringen”  – Labours - 
 i Storbritannien.

Överallt ser vi hur den kapitalistiska krisen tvingar den
härskande klassen (oavsett partifärg) att genomföra allt hårdare attacker på
arbetarklassens levnadsvillkor.

Samtidigt ser vi en utveckling runtom i världen av att
arbetare börjar ta upp kampen för att försvara mot dessa attacker.

I Frankrike i våras skedde omfattande demonstrationer och
protester mot en lagstiftning som skulle göra det lättare att avskeda unga
arbetare. Den viktigaste erfarenheten från denna rörelse var dess
självständighet, där alla besluten togs på öppna stormöten. En annan viktig
erfarenhet var dess medvetna strävan att sprida kampen.

Den av massmedia nedtystade metallarbetarstrejken i den
spanska staden Vigo i under våren 2006 visade proletariatets eget sätt att föra
kampen, där arbetarna organiserade massiva stormöten för att besluta hur kampen
skulle kunna föras (1).

Dessa exempel är viktiga för att ge ett perspektiv på hur
arbetarklassen kan kunna föra sin klasskamp på sina egna villkor.

Detta perspektiv gör möjligt för oss att diskutera den
proteströrelse som varit mot försämringarna av a-kassan i Sverige sedan valet i
höstas.

Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt
radikalt och stridbart intryck. Detta var tydligt i fallet då SAC uppmanade
till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade
politiska strejk egentligen?

Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter
fackföreningstillhörighet.

Detta sker genom att man helt resonerar i
fackföreningstermer.

”SAC: s centrala varsel innehöll en unik möjlighet för även
LO-anslutna att delta lagligt i en politisk strejk men förutsatte att
LO-medlemmarnas centralorganisation åtminstone ställde sig neutrala till denna
möjlighet. Men när LO nu gått ut och öppet tagit avstånd från strejken och t o
m varnar sina egna medlemmar för att delta i strejken har vi mycket liten
möjlighet att få arbetsdomstolen (AD) att godkänna den del av strejkvarslet som
omfattade er i andra fackföreningar.”

(Budkavel 061112)

Detta visar tydligt det försåtliga i SAC: s politik, när man
säger ”att titta vi kan strejka, men inte ni som är med i fel fackförening” och
att ”avgörandet ligger hos LO: s ledning som bara kommer att ta initiativ till
en politisk strejk om trycket från LO: s gräsrötter blir tillräckligt stort”
(som ovan).

Hela denna föreställning om att arbetarklassen endast kan
kämpa genom sina fackföreningar utgör ett direkt hinder för en utveckling av en
verklig klasskamp.

Den ställer den SAC-anslutne arbetaren mot den som är med i
LO, istället för att för att förena kring det man har gemensamt.

Det finns fler exempel på hur SAC: s agerande lett just till
detta, när man tagit ut sina egna medlemmar i strejk och uppmanat de andra
facken att vara neutrala. Med andra ord så de går trots sitt radikala språk
tvärtemot det som är arbetarklassen kämpmetod.

Som vi konstaterade i de tidigare exemplen är det mest
grundläggande karaktärsdraget hos arbetarkampen under de senaste 150 åren dess
strävan mot enhet.

Trots sitt stundtals väldigt radikala språk är SAC ett
direkt hinder för utvecklingen av klasskampen.

Dess agerande under hösten är ett tydligt exempel på detta.

Det som karaktäriserat
proteströrelsen mot försämringarna av a-kassan under hösten är dess
uppsplittring i olika symboliska aktioner. När den politiska strejken
avslutades hölls den avslutande demonstrationen så tidigt på eftermiddagen att
det inte var möjligt för de som arbetade att delta.

Samtidigt organiserade andra delar av vänstern protestmöten
med väldigt blygsamt deltagande utanför riksdagshuset varje måndag.

Alla dessa aktioner har bara förstärkt en känsla av
maktlöshet och splittring, eftersom det trots all radikal retorik - inte bara
från vänstern utan även sossarna - inte har lett till någon verklig
mobilisering. Protesterna har varit dåligt annonserade och vid tidpunkter när
vanliga arbetare inte kunnat delta.

LO: s stora protestdag den 14:e december är ett tydligt
exempel på detta. LO-byråkratin lyckades till och med att skicka ut uppmaningar
som i skarpa ordalag uppmanade medlemmarna att delta i demonstrationen - det var
bara det att den anlände till medlemmarna dagen efter demonstrationen!

Det är väldigt viktigt för oss revolutionärer och arbetare,
som vill kämpa mot försämringar för arbetarklassen, att förstå och diskutera händelseutvecklingen.
Detta kan kanske verka passivt i förhållande till vänsterns alla olika
aktioner. Men det som är viktigt att betona i denna situation, är att alla de
aktioner som vi sett under hösten framförallt har lett till en ökad splittring
avarbetarklassen. Genom att man gör frågan om försämringen av a-kassan till en
fråga endast för de arbetslösa. Istället för en fråga som berör alla arbetare,
både arbetslösa och de som fortfarande har ett jobb att gå till.

Samtidigt har detta används ideologiskt för att skapa
illusionen om att den verkliga orsaken till attackerna är att det kommit en
högerregering till makten. Förvisso är det högern som genomför attackerna, men
det är viktigt att komma ihåg att de inom den socialdemokratiska maktapparaten
som idag framställer sig de som de sanna försvararna av vanligt folk, är de som
under den senaste 12 åren genomfört de kraftigaste attacker på arbetarklassens levnadsstandard.

Det alltså samma Vanja Lundby-Wedin som våldsamt attackerar
den nya regeringen, som i egenskap av medlem det verkställande utskottet i
sossepartiet var med och beslutade om liknande attacker, bara under ett annat
namn.

Det är inte genom
att delta i vänsterns meningslösa aktioner som arbetarklassen kan försvara sig
mot attackerna. Den enda vägen framåt är genom att utveckla sin egen kamp, med
egna kampmetoder. Detta innebär konkret att vi som arbetare måste förena vår kamp.

Det är endast genom vår enhet dom vi kan utveckla vår kamp. Det
är en kamp som kommer att tvingas konfrontera facket och vänsterns försök att
splittra oss.

För att kunna göra detta måste vi diskutera och återta
erfarenheterna från vår egen kamphistoria. Ett exempel är de vilda strejkerna i
Sverige i slutet på 70-talet där arbetarna istället för att förlita sig på
facket satte upp sina egna stormöten och strejkkommittéer eller mer nyligen kampen
i Frankrike mot CPE eller strejkerna i Vigo i Spanien.

Karl 28/12 06

Fotnot

1. Se IR 108 och 109

Geografisk region: 

Aktuella händelser: