Solidaritet med studentrörelsen i Grekland!

Utskriftsvänlig versionSend by email






Den explosion av ilska och revolt som
vi nyligen har sett hos den nya generationen av proletariserade unga
i Grekland är inte på något sätt något
isolerat eller specifikt fenomen. Den har sina rötter i
kapitalismens världsomfattande kris och den konfrontation mellan
dessa proletärer och den våldsamma repression, som har
avslöjat den verkliga naturen hos borgarklassen och dess
statliga terror. Den är en fortsättning på den
mobilisering av den yngre generationen, på en klassbasis, mot
CPE-lagen i Frankrike 2006 och LRU-”reformen” vid universiteten
2007, då studenter från universitet och gymnasier såg
sig själva framför allt som proletärer och gjorde
uppror mot sin framtid som utsugna. Europas hela borgarklass har
förstått detta mycket väl, och har vittnat om sin
rädsla för en smittsam spridning av liknande sociala
explosioner i och med fördjupningen av krisen. Det är
signifikant, till exempel, att borgarklassen i Frankrike nu har tagit
ett steg tillbaka genom att plötsligt dra tillbaka sitt
”reform”-program för gymnasieskolan. Därutöver har
den internationella karaktären hos protesterna bland
universitetsstudenter, och framför allt gymnasieelever,
uttryckts mycket starkt.

I Italien ägde det rum massiva
demonstrationer den 25 oktober och den 14 november bakom parollen ”vi
vill inte betala för krisen” mot Geimini-beslutet, som har
blivit ifrågasatt, då det innebär nedskärningar
i budgeten i skolsektorn, vilket innebär att man inte förnyar
anställningar för 87 000 vikarier och 45 000 lärare
vid ABA (det största IT-serviceföretaget) samt minskade
statliga anslag till universiteten.

I Tyskland gick den 12 november 120 000
gymnasieelever ut i demonstrationer på gatorna, i de största
städerna, med paroller som ”kapitalismen befinner sig i kris”
i Berlin, där man ockuperade delstatsparlamentet, något
som även skedde i Hannover.

I Spanien, den 13 november,
demonstrerade hundratusentals studenter i över 70 städer
mot de nya EU-direktiven (Bolognadirektiven) för reformering av
den högre utbildningen och universiteten, där man i större
utsträckning privatiserar fakulteterna och ökar antalet
företagsbaserade kurser.

Många av dessa ser hur deras egna
reflektioner uttrycks i de grekiska studenternas kamp. Det har ägt
rum solidaritetsdemonstrationer och sammankomster i flera länder
till följd av den repression som de grekiska studenterna
drabbats av – samtidigt som dessa demonstrationer också
möttes av mer eller mindre brutal repression.

Den nivå som denna mobilisering
har tagit sig, mot samma försämringar från statens
sida, är inte alls förvånande. Den reformering av
utbildningssystemet som äger rum på europeisk nivå
är en del av ett försök att vänja unga
generationer av arbetarklassen vid en begränsad framtid och en
generalisering av tillfälliga anställningar eller
arbetslöshet.

Denna vägran att acceptera en
framtid av arbetslöshet, denna revolt som vi ser hos den nya,
utbildade generationen av arbetare, mot den stora osäkerhet som
en kapitalism i kris har att erbjuda, har också mötts av
sympati av proletärer i alla generationer.

Våld från en minoritet eller en
massiv kamp mot utsugning och statlig terror?

Media, som agerar som tjänare åt
kapitalismens lögnaktiga propaganda, har konstant försökt
att deformera sanningen om vad som hänt i Grekland sedan en
poliskula mördade den 15-årige Alexis Andreas
Grigoropoulos den 6 december. De har presenterat konfrontationerna
med polisen som aktioner av en handfull anarkister och
ultravänster-studenter som kommer från fina familjer,
eller av marginaliserade huliganer. Man har hela tiden visat bilder
på våldsamma sammandrabbningar med polisen och visar upp
bilder av unga maskerade upprorsmakare som slår sönder
skyltfönster för butiker och banker eller länsar
butiker.

Detta är samma metod som används
för att förvränga verkligheten som vi såg under
anti-CPE mobiliseringen 2006, som likställdes med upploppen i
förorten året innan. Vi såg samma smutsiga metod
användas mot studenterna som protesterade mot LRU i Frankrike
2007 – de anklagades för att vara ”terrorister” eller
”Röda Khmerer”?

Men om hjärtat i ”oroligheterna”
var de grekiska ”latinkvarteren” i Exarchia, så är det
svårt att få denna lögn att passa in: hur kunde
dessa protestaktioner vara ett uttryck för ett ett fåtal
våldsverkare eller anarkister när den spreds som en
skogsbrand till alla stora grekiska städer, till öarna
Chios och Samos och även till turistorter som Korfu eller
Heraklion på Kreta?

Orsakerna till missnöjet

Alla förutsättningar fanns på
plats för att detta missnöje hos den stora massan av unga
proletärer, fyllda av oro för sin framtid, skulle explodera
i Grekland, eftersom det är ett koncentrerat uttryck för
den återvändsgränd som kapitalismen har att erbjuda
den nuvarande generationen; när de som har kallats ”600
euro-generationen” börjar komma ut i arbetslivet, så är
det med en känsla av att ha blivit lurade. De flesta studenterna
är tvingade att arbeta extra för att överleva och
kunna slutföra sina studier, huvudsakligen genom svartjobb och
lågt betalda arbeten: om jobben är något bättre
betalda, så är en del av lönen inte beskattad, och
detta försämrar deras möjlighet att kvalificera sig
för socialförsäkringssystemet. De har i regel ingen
socialt skyddsnät, övertidsarbete betalas ej, och ofta har
man inte möjlighet att flytta hemifrån förrän
man är i 35-årsåldern, eftersom man inte tjänar
tillräckligt för att betala för tak över huvudet.
23% av de arbetslösa i Grekland är unga vuxna (den
officiella arbetslöshetsstatistiken för åldersgruppen
15-24 år är 25.2%) något som indikeras i en artikel
som nyligen publicerats i Frankrike: ”dessa studenter känner
sig inte skyddade på något sätt: polisen skjuter på
dem, utbildningssystemet låser in dem, arbeten försvinner
för dem, och regeringen ljuger för dem.”
Ungdomsarbetslösheten och svårigheterna att komma in på
arbetsmarknaden har skapat ett klimat av oro, ilska och allmän
osäkerhet. Den internationella ekonomiska krisen kommer att
innebära nya vågor av massiv arbetslöshet. 2009
förutspår man att 100 000-tals arbeten kommer att
försvinna i Grekland, vilket skulle innebära en ökning
av arbetslösheten med 5%. Samtidigt tjänar 40% av arbetarna
mindre än 1.100 euro netto, och Grekland har den högsta
andelen av arbetare som befinner sig på den officiella
fattigdomsgränsen av EU:s 27 stater: 14%.

Det är inte bara studenterna som
har gått ut på gatorna, utan också dåligt
betalda lärare och många andra lönearbetare som
ställs inför samma problem, samma fattigdom, och som
animeras av samma anda av revolt. Den brutala repressionen mot
rörelsen, vars mest dramatiska episod var mordet på den
15-årige eleven, har bara förstärkt och generaliserat
känslor av solidaritet och socialt missnöje. Som en student
formulerade det: ”Våra föräldrar har förstått
att deras barn kan dö på detta sätt, av polisens
kulor”.
De börjar bli medvetna om att att de lever i ett
samhälle i förfall, där deras barn inte kommer att
samma levnadsstandard som de själva. Under de många
demonstrationerna har man bevittnat en våldsam misshandel,
massarresteringar, användande av skarp ammunition och brutalitet
från kravallpolisens (MAT:s) sida.

Ockupanterna vid Tekniska Högskolan, den centrala
brännpunkten för studentprotesterna, har protesterat mot
den statliga terrorn, men vi finner samma ilska mot den brutala
repressionen i slagord som ”kulor till ungdomarna, pengar till
bankerna".
Än mer tydligt uttryckte sig en deltagare i
rörelsen:”Vi har inga jobb, inga pengar, vi har en stat som
är bankrutt och i ekonomisk kris, och det enda svaret på
detta är mer vapen till polisen”
.

Denna ilska är inte något
nytt: de grekiska studenterna mobiliserade sig redan i juli 2006 mot
reformerna vid universiteten, en privatisering som kommer att
resultera i att man utesluter högre studier för de
fattigaste studenterna. Befolkningen hade uttryckt sin ilska över
regeringens inkompetens vid tidpunkten för de stora
skogsbränderna sommaren 2007, där 67 personer miste livet:
regeringen har ännu inte betalat ut någon kompensation
till de många offer som förlorade både hus och
egendom. Men det var framför allt lönearbetare som
mobiliserade sig massivt mot försämringarna av
pensionssystemet i början av 2008 med två dagars
generalstrejker, som följdes av andra strejker under två
månader, och demonstrationer där över en miljon
människor deltog, mot att man skulle ta bort
pensionerna för de mest utsatta arbetargrupperna och hota rätten
gå i pension i dessa yrken vid 50 är ålder.

Inför denna ilska hos
arbetarklassen, utlyste man en fackföreningskontrollerad
generalstrejk den 10 december, med syfte att lugna ned rörelsen,
samtidigt krävde oppositionen, med socialistpartiet och
kommunistpartiet i spetsen, att den nuvarande regeringen skulle avgå
och nyval utlysas. Detta lyckades inte kanalisera ilskan eller att få
rörelsen att stanna upp, trots de många manövrerna
från vänsterpartierna och fackföreningarna att
bockera dynamiken mot en spridning av kampen, och trots försöken
från hela borgarklassen att isolera de unga från övriga
generationer, och arbetarklassen som helhet, genom att tvinga dem
till sterila konfrontationer med polisen. Under dessa dagar och
nätter har vi sett oupphörliga strider: våldsamma
attacker av polisen som har svingat sina batonger och använt
tårgas, misshandlat och arresterat massor av ungdomar.

Denna unga
generation av arbetare uttrycker mest tydligt en känsla av
desillusionering och avsky för den extremt korrupta politiska
apparaten. Sedan slutet av andra världskriget, har tre familjer
delat på makten; Caramanlis-dynastin för högern och
Papandreou-dynastin för vänstern, där man har turats
om att regera landet, och har varit involverade i alla möjliga
skandaler. De konservativa kom till makten 2004 efter en period när
socialisterna hade fullt upp med olika intriger. Många av
demonstranterna ser den politiska apparaten och
fackföreningsapparaten som helt diskrediterad:
”Penga-fetischismen har tagit över samhället. De unga
vill bryta med detta samhälle, som varken har själ eller
visioner.”
Idag, i och med
krisens utveckling, har denna generation inte bara utvecklat ett
medvetande om den kapitalistiska utsugningen, som den känner in
på bara kroppen, men också en medvetenhet om
nödvändigheten av en kollektiv kamp, genom att spontant
föra fram arbetarklassens kampmetoder och klasssolidaritet.
Istället för att sjunka ned i förtvivlan, bygger man
upp sin självkänsla genom att förstå att man är
en bärare av en annorlunda framtid, och ägnar all sin
energi åt att resa sig mot det ruttnande samhälle man ser
runt omkring sig. Demonstranterna säger därför stolt
om sin rörelse:”vi är en bild av framtiden, ställd
mot det förflutnas mörka skuggor”. Även om
situationen idag påminner mycket om maj 1968, så är
medvetenheten om vad som står på spel mycket större.

Radikaliseringen
av rörelsen

Den 16
december lyckades studenterna ta över delar av regeringens
TV-station NET och visade paroller på TV-skärmen som
uppmanade ”sluta titta på TV – ut på gatorna,
allihop!” och ”staten dödar. Er tystnad beväpnar den.
Ockupera alla offentliga byggnader!” Kravallpolisens högkvarter
i Aten attackerades och en av dess patrullbilar brändes upp.
Dessa aktioner fördömdes snabbt av regeringen som ett sätt
att ”kullkasta demokratin” och de fördömdes även
av det grekiska kommunistpartiet. KKE. Den 17 december ockuperades
det grekiska LO:s, GEEE, byggnad i Aten av proletärer som
kallade sig ”upproriska arbetare” och inbjöd alla
arbetare till att göra detta till en plats för stormöten
öppna för alla lönearbetare, studenter och arbetslösa.
Man hängde en stor banderoll från Akropolis som uppmanade
till en massdemonstration nästa dag. Den kvällen försökte
ungefär 50 fackföreningsbyråkrater och höjdare
att ta tillbaka kontrollen av sitt högkvarter, men de försvann
när förstärkningar av studenter, som ropade
”solidaritet”, huvuddelen av dem anarkister, kom från
ekonomihögskolan, som även hade ockuperats och omvandlats
till en plats för möten och diskussioner, öppna för
alla arbetare. Föreningen för albanska invandrare, bland
andra, distribuerade en text som uttryckte deras solidaritet med
rörelsen, med titel ”dessa dagar är också
våra!”
. Det uppstod flera krav på en obegränsad
generalstrejk från den 18 december och framåt.
Fackföreningarna blev tvingade att utlysa en tre timmar lång
strejk i den offentliga sektorn denna dag.


morgonen den 18 december blev en annan gymnasieelev, 16 år
gammal skadad av en polis kula när han deltog i en
sittdemonstration nära hans skola i en förort till Aten.
Samma dag ockuperades flera radio- och TV-stationer av demonstranter,
särskilt i Tripoli, Chania och Thessaloniki. Handelskammarens
byggnad ockuperades i Patras och det uppstod nya konfrontationer med
polisen. Den stora demonstrationen i Aten slogs ned med blodig
repression: för första gången användes nya
vapentyper av kravallpolisen: granater och gas som paralyserade
demonstranterna. Ett flygblad mot den statliga terrorn undertecknades
av ”revolterande flickor” som cirkulerade vid
ekonomihögskolan. Rörelsen började, något
förvirrat, att förstå sina geografiska begränsningar:
därför välkomnade man entusiastiskt de demonstrationer
av internationell solidaritet som ägt rum i Frankrike, Berlin,
Rom, Moskva, Montreal och New York och deklarerade att ”detta stöd
är mycket viktigt för oss”. Ockupanterna vid den tekniska
högskolan uppmanade till en ”internationell dag av
mobilisering mot statens mord” den 20 december, men för att
överkomma denna proletära rörelses isolering till
Grekland, så är den enda vägen framåt en
utveckling av solidariteten och klasskampen på en
internationell skala.

Iannis
(19 december)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: