Gaza: solidaritet med krigets offer är lika med klasskamp!

Utskriftsvänlig versionSend by email





Efter att under två år ha
strypt ekonomin på Gazaremsan, vilket har blockerat införseln
av bränsle och läkemedel, stoppat exporten, och hindrat
arbetare från att lämna Gaza för att hitta arbete på
den israeliska sidan av gränsen; efter att ha förvandlat
hela Gaza till ett enda stort fångläger som desperata
palestinier redan försöker fly ifrån genom att
försöka ta sig över gränsen till Egypten,

angriper nu det israeliska
krigsmaskineriet detta tätbefolkade, fattiga område med
enorm brutalitet genom ständiga flyganfall. Redan under de
inledande flygangreppen dödades hundratals människor och på
de hopplöst överfulla sjukhusen dör människor på
grund av brist på mediciner och resurser, samtidigt som den
israeliska staten blockerar alla hjälpinsatser. Israels
påstående att de försöker begränsa de
civila offren är ett cyniskt skämt när alla ”militära
mål” ligger nära bostadsområden, och moskéer
och islamiska universitet utnämnts till militära mål.
I denna situation har distinktionen mellan civila och militära
mål helt förlorat sin mening. De uppenbara resultatet av
detta är att mängder av civila, många av dem barn,
skadas och dödas. När detta skrivs beskriver den israeliska
premiärministern flyganfallen som endast den första fasen.
Stridsvagnarna står beredda vid gränsen och en storskalig
invasion utesluts inte. (Denna artikel skrevs strax innan
markinvasionen, ö a)

Israels rättfärdigande av
detta barbari, med stöd från Bushadministrationen i USA,
är att Hamas inte upphörde att avfyra raketer mot
israeliska civila trots den så kallade vapenvilan. Detta samma
typ av argumentation som användes för att rättfärdiga
invasionen av södra Libanon för två år sedan.
Det är sant att både Hizbollah och Hamas döljer sig
bakom den libanesiska respektive palestinska befolkningen och cyniskt
exponerar dem för den israeliska hämnden. De försöker
beskriva dödandet av en handfull israeliska civila som ett
exempel på motstånd mot Israels militärockupation.
Men samtidigt är Israels respons helt typisk för en
ockupationsmakt, när man straffar en hel befolkning för
handlingar som utförts av en minoritet av beväpnade kämpar.
De gjorde detta när man införde den ekonomiska blockaden
efter att Hamas kastat ut Fatah från Gaza. Det gjorde det i
Libanon, och de gör det idag med bombningen av Gaza. Detta är
den barbariska logiken hos alla imperialistiska krig, där civila
används av båda sidor som skydd och måltavlor och
som nästan oundvikligen slutar med att de dör i betydligt
större antal än de uniformerade soldaterna.

Precis som i alla imperialistiska krig
innebär det lidande som man utsätter befolkningen för,
den rutinmässiga förstörelsen av bostäder,
sjukhus och inget annat än en startpunkt för en ny omgång
av förstörelse. Israel hävdar att syftet är att
krossa Hamas och öppna dörren för ett mer moderat
styre i Gaza, men även före detta israeliska
underrättelseofficerare ( i alla fall en av de mer
...välunderrättade) kan se det futila i ett sådant
förhållningssätt. När han diskuterade den
ekominska belägringen av Gaza sade den förre
Mossad-officeren Yossi Alpher att

Den ekonomiska belägringen
av Gaza inte lett till något av de önskade politiska
resultaten. Den har inte lyckats manipulera den palestinska
befolkningen till att hata Hamas, utan har förmodligen varit
kontraproduktiv. Den är en meningslös kollektiv
bestraffning”

Detta
är ännu mera
sant
när det gäller flygangreppen. Som den israeliske
historikern Tom Segev uttryckte saken: ”
Israel har alltid
trott att genom att utsätta den palestinska civilbefolkningen
för lidande så skulle man kunna få dem att vända
sig emot sina nationella ledare. Detta antagande har bevisats vara
fel gång på gång”
(båda
dessa citat kommer från Guardian 30/12 2008) Hizbollah stärktes
av den israeliska attacken i södra Libanon 2006, Gaza-offensiven
kan mycket väl leda till ett liknande resultat för Hamas.
Men vare sig stärkt eller försvagat kommer de att svara med
nya attacker på israeliska civila, om inte med raketangrepp så
med självmordsbombare.

Våldsspiralen
uttrycker kapitalismens förruttnelse

Oroade” världsledare
som påven eller FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon talar ofta
om hur sådana handlingar som Israels endast piskar upp
nationellt hat och drar igång ”våldsspiralen i
Mellanöstern”. Allt detta är sant, hela cykeln av
terrorism och statligt våld i Israel/Palestina brutaliserar
befolkningen och de stridande på bägge sidor skapar nya
generationer av fanatiker och 'martyrer'. Men det som Vatikanstaten
och FN inte talar om för oss är att hela denna drift ned i
ett helvete av nationellt hat är ett resultat av ett socialt
system som överallt befinner sig i ett stadium av långt
gången förruttnelse. Situationen är inte så
olik den i Irak, där sunni- och shiamuslimer ligger i blodig
konflikt med varandra, eller på Balkan, där serber hetsats
mot albaner och kroater, i Indien/Pakistan med konflikten mellan
hinduer och muslimer, eller i Afrika med otaliga blodiga etniska
konflikter. Den explosiva utvecklingen av dessa konflikter runt
jorden är ett uttryck för ett samhällssystem som inte
har någon framtid att erbjuda mänskligheten.

Vad vi inte får höra så
mycket om är inblandningen av de bekymrade humanitära
demokratiska världsmakterna när detta gäller att driva
fram dessa konflikter, om vi inte få höra det från
en rivaliserande imperialistisk makt. Pressen i Storbritannien var
inte var inte sena att kritisera det stöd som Frankrike gav till
hutuernas mördargäng i Rwanda 1994. Den är inte lika
framträdande när det gäller den roll som amerikanska
och brittiska styrkor spelat i manipulationen av konflikten mellan
shia- och sunnimuslimer i Irak. I Mellanöstern är USA:s
stöd till Israel och Syriens stöd till Hizbollah och Hamas
helt öppet, medan den mer ”balanserade” rollen, som spelats
av Frankrike, Tyskland, Ryssland och andra makter, inte är
mindre manipulativ.

Konflikten i Mellanöstern har sina
egna specifika aspekter och orsaker, men den kan trots detta bara
förstås inom ramen för ett globalt kapitalistiskt
system som har förlorat sin kontroll. Ökningen av krig på
hela planeten, den okontrollerbara ekonomiska krisen och den
accelererande miljökatastrofen utgör alla bevis på
denna verklighet. Samtidigt som kapitalismen inte erbjuder något
hopp om fred och välstånd i världen, finns det en
källa till hopp i världen: den exploaterade klassens revolt
mot systemets brutalitet, en revolt som mest öppet uttryckt sig
i Europa de senaste veckorna genom de unga proletariatets protester i
Italien, Frankrike, Tyskland och framförallt i Grekland. Detta
är rörelser som genom sin själva natur har fört
fram behovet av klassolidaritet och behovet av att överkomma
etnisk och nationell splittring. Även om de endast befinner sig
i sin början så utgör de ett exempel som kan följas
i de områden på jorden som plågas av splittring
inom den utsugna klassen. Detta är inte endast en utopi; bara
under de senaste åren har offentligt anställda arabiska
arbetare gått ut i strejk mot obetalda löner nästan
samtidigt med strejker bland offentliganställda i Israel mot
nedskärningar, som var ett resultat av Israels krigsekonomi.
Dessa rörelser var knappast medvetna om varandra, men de visar
de objektivt gemensamma intressen för arbetare på bägge
sidor om en imperialistisk stridslinje.

Solidaritet med den lidande
befolkningen i kapitalismens krigszoner betyder inte att välja
det ”mindre onda” eller att stödja svagare kapitalistiska
gangsters som Hizbollah och Hamas mot mer öppet aggressiva
gangsters som Israel och USA. Hamas har redan visat sig vara en
borgerlig kraft som förtrycker de palestinska arbetarna, i
synnerhet när de fördömde den ovannämnda strejken
inom den offentliga sektorn som ett hot mot det ”nationella
intresset” eller när med Fatah utsatte Gazas befolkning för
en dödlig konflikt om kontrollen över området.
Solidaritet med de, som utsatts för imperialistiska krig innebär
att förkasta de stridande parterna och utveckla klasskampen mot
världens alla styrande och utsugare.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: