Utvidgningen av den europeiska unionen: Europa: en ekonomisk allians och ett fält för imperialistiska manövrer

Utskriftsvänlig versionSend by email

Under nästan ett halvt århundrade har den härskande klassen
pratat om att bygga Europa. Införandet av en gemensam valuta – Euron – har
presenterats som en fundamentalt steg mot ett skapande av Europas förenta
stater. Denna process antas vara långt gången eftersom planen är att utvidga
den Europeiska unionen from 15 till 25 medlemsländer till första maj 2004,
samtidigt som ett förslag på en europeisk konstitution redan håller på att tas
fram.

Kommer den härskande klassen verkligen vara kapabel att gå
utanför den avgränsade nationella ramen? Kommer den att vara kapabel att
överkomma den ekonomiska konkurrensen och dess egna imperialistiska
motsättningar? Kommer den att vara förmögen att göra ett slut på det ekonomiska
kriget och dessutom på de militära konflikter som många gånger har slitit
kontinenten i stycken? Med andra ord, kommer borgarklassen visa sig kapabel att
erbjuda början på en lösning av världens uppdelning i konkurrerande nationer,
en uppdelning som har varit orsaken till tio miljontals döda och som har blodat
ned hela planeten, framförallt sedan början av 1900-talet. Kommer borgarklassen
självmant att ge upp den nationalistiska ideologin som är grundvalen för dess
egen existens som en klass och källan till all dess ekonomiska, politiska,
ideologiska och imperialistiska legitimitet?

Men om svaret på alla dessa frågor är negativt, om Europas
förenta stater inte är annat än en hägring, vad är då innebörden
konstituerandet och utvecklingen av den Europeiska Unionen? Har den härskande
klassen blivit masochistisk till den grad att den i evighet springer efter det
omöjliga? Varför skulle den ägna så mycket energi för att bygga ett korthus
utan någon egentlig livskraft? Är det enbart för syftet av en illusorisk
konkurrens med Amerikas förenta stater? Eller enbart för propaganda?

Omöjligheten av att överskrida den nationella ramen under
kapitalismens förfallsperiod

Vi kan bedöma hopplösheten i ett sådant projekt genom att
undersöka villkoren för dess genomförande. Dessa villkor är inte bara
fullständigt frånvarande i det nuvarande projektet, de är helt enkelt en utopi
i det nuvarande historiska sammanhanget. Precis som existensen av olika
nationella borgarklasser är intimt sammanbunden med privat och/eller statlig
egendom som historiskt utvecklades inom de nationella ramarna, skulle varje
verklig förening på en högre nivå 
innebära att frånta dessa nationer deras makt. Perspektivet är än mer
orealistiskt genom att skapandet av ett verkligt enat Europa på hela
kontinenten endast skulle kunna ske genom en process av expropriering av de
olika nationella borgarklasserna i varje medlemsland. Detta skulle med
nödvändighet vara en våldsam process, som var fallet med de borgerliga
revolutionerna mot de feodala regimerna eller krigen för oberoende för nya
nationer mot deras förmyndarmakter, för vilka det är omöjligt att ersätta
”regeringarnas politiska vilja” och/eller ”folkliga strävanden att bygga
Europa”. Under 1800-talet spelade krig redan en grundläggande roll i processen
att bilda nya nationer, för att antigen eliminera internt motstånd från
reaktionära delar av samhället, eller för att dra upp nya landgränser på deras
grannars bekostnad. Vi kan därför lätt föreställa oss vad processen för att ena
Europa skulle kosta. Detta understryker hur idén om en fredlig förening av de
olika länderna, hur europeiska de än må vara, antingen är utopisk eller
hycklande och vilseledande. För att detta förenande skall vara möjligt krävs
det att en social grupp uppstår som är bärare av  övernationella intressen och kapabelt till
att genomföra en revolutionär process med hjälp av sina egna politiska-
(partier, etc.) och våldsmedel (militära styrkor, etc.), att expropriera de
borgerliga intressen som är knutna till olika nationella kapital och påtvinga
sin makt över de senare.

Utan ge oss in på att i någon större omfattning utveckla den
nationella frågan (1), är det uppenbart att alla dessa nationer som har skapats
sedan kriget 1914-1918 – omkring 100 st – var resultatet av nationella problem
som förblev olösta under 1800-talet och fram till början av 1900-talet. Alla
var de dödfödda nationer som visade sig vara oförmögna att slutföra sin
borgerliga revolution och börja sin industriella revolution med tillräcklig
kraft, och därmed ge upphov till en dynamik som mångfaldigade de konflikter som
har skett sedan första världskriget. Endast de länder som bildades under
1800-talet har varit förmögna att nå en tillräcklig grad av sammanhållning,
ekonomisk makt och politisk stabilitet. Dagens sex största makter var det
redan, om än i en annan rangordning, i början av första världskriget. Även
borgerliga historiker kan se dessa fakta, men de kan bara förklaras inom ramen
för den historiska materialismen.

För att en nation skall bildas på ett solitt politiskt
fundament, måste den grundas på en verklig centralisering av dess borgarklass,
och denna centralisering skapas genom en bitter kamp som enar det mot de gamla
feodala makterna. Den måste ha en tillräcklig solid ekonomisk grundval för dess
industriella revolution för att finna en plats på den världsmarknad som håller
på att bildas. Dessa två villkor existerade under kapitalismens uppgångsperiod,
som i huvudsak sträckte sig från början av 1700-talet fram till första
världskriget. Dessa villkor försvann senare och möjligheten fanns därför inte
längre för uppkomsten av nya livskraftiga nationella projekt. Varför skulle det
då helt plötsligt idag vara möjligt att genomföra vad som visat sig vara omöjligt
under hela 1900-talet? Givet att ingen av de nya nationerna som skapats sedan
första världskriget har varit kapabel att samla på sig tillräckliga medel för
sin existens, varför skulle uppkomsten av en ny stor makt – som ett Europas
förenta stater skulle bli – helt plötsligt vara möjligt?

Den tredje logiska konsekvensen av den Europeiska hypotesen
innebär att tendensen mot en förvärrning av de imperialistiska motsättningarna
mellan de konkurrerande nationerna i Europa försvagas. Men som Marx påpekade i
mitten av 1800-talet (i det Kommunistiska
manifestet
), är motsättningen mellan varje nationell fraktion av
borgarklassen konstant:

”Borgarklassen befinner sig in en ständig kamp. Först med
aristokratin; senare med de delar av borgarklassen själv, vars intressen har
blivit antagonistiska mot industrins framsteg; och vid alla tidpunkter med
borgarklassen i främmande länder.”

Medan konflikten mellan borgarklassen och resterna av
feodalismen eller dess efterblivna sektorer i stort sett har överkommits genom
den kapitalistiska revolutionen, åtminstone i de viktigaste utvecklade
länderna, har tvärtom motsättningarna mellan nationer bara fördjupats under
1900-talet. Varför skulle vi då förvänta oss att se denna process gå i motsatt
riktning, när konflikterna mellan olika fraktioner av den härskande klassen
blivit alltmer förvärrad under hela kapitalismens förfallsperiod?

I verkligheten är ett av de tydligaste kännetecken för ett
produktionssätt som gått in i sin förfallsperiod explosionen av motsättningar
mellan fraktioner inom den härskande klassen. Den senare kan inte längre
utvinna tillräckligt med mervärde från produktionens sociala relationer som
hädanefter blivit förlegat och tenderar därmed att kompensera sig genom att
plundra sina rivaler. Detta skedde under förfallet av det feodala
produktionssättet (1325-1750) när Hundraårskriget följdes av krigen mellan de
stora europeiska absolutistiska monarkierna:

utan tvekan var våld ett permanent och särskilt karaktärsdrag för
den medeltida samhället.  Icke desto mindre
antog det en ny dimension sekelskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet (…)
Krig blev ett inbyggt fenomen, närt av en växande social frustration (…)
Generaliseringen av krig var framförallt det yttersta uttrycket för samhällets
bristande fungerande fångna i problem som den var oförmögen att bemästra. Och
så tog det tillflykten in i krig för att fly från de omedelbara problemen.”

(Guy Bois, La Grande Dépression médiévale)

Denna förfallsperiod i det feodala produktionssättet står i
stark kontrast till dess uppgångsperiod (1000-1325):

”Ännu tydligare än under de feodala tiderna erfor perioden mellan
ungefärligen 1150 till 1300 perioder av nästan total fred över vida geografiska
områden, tack vare detta kunde den ekonomiska och demografiska expansionen bara
öka.”

(P Contamine, La Guerre
au Moyen âge
)

Detsamma gäller under slavsamhällets förfall, med
sönderslitandet av det romerska imperiet och mångfaldigandet av ändlösa
konflikter mellan Rom och dess provinser.

Det var också fallet då kapitalismen gick in i sin
förfallsperiod. För att ge en bild av gapet mellan existensvillkoren under
kapitalismens uppgångsperiod och dess förfall kan vi citera från Eric
Hobsbawn:s Ytterligheternas tidsålder (2):

”Hur skall vi kunna begripa det korta 1900-talet, det vill säga åren
från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott, som vi så
här i efterhand kan se utgör en sammanhängande historisk period som nu är till
ända? (…) fler människor hade dödats eller tillåtits att dö till följd av
mänskliga beslut under det korta 1900-talet än någonsin förut i historien. (…)
Inte bara  för att det oförnekligen hade
varit det blodigaste seklet i historisk tid, både vad gäller skalan, frekvensen
och längden av de krig som fyllde det och som bara upphörde för ett kort ögonblick
på 1920-talet, utan också på grund av den oförlikneliga skalan av de mänskliga
katastrofer det medförde, från de största hungersnöderna i historien till
systematiska folkmord. Till skillnad från ’det långa 1800-talet’, som tycktes
vara och faktiskt också var en period av nästan oavbrutna materiella,
intellektuella och moraliska
framsteg, det vill säga förbättringar av det civiliserade livets villkor, har
det efter 1914 ägt rum en markant tillbakagång från de värden som då
betraktades som normala i den utvecklade världen. (…) Allt detta förändrades 1914. (…)

Kort sagt: 1914 inleddes
massakrernas tidsålder.
(…) De flesta ickerevolutionära och ickeideologiska
krig i historien hade inte utkämpats till det bittra slutet eller till den
totala utmattningen. (…) Så varför utkämpades första världskriget av de ledande
staterna på ömse sidor som ett nollsummespel, d.v.s. ett krig som bara kunde
leda till fullständig seger eller ett fullständigt nederlag? Förklaringen är
att detta krig till skillnad från tidigare krig, som normalt hade utkämpats för
begränsade och definierade mål, utkämpades för obegränsade mål. (…) Det var ett
absurt och självförgörande mål som ruinerade både segrarna och de besegrade. De
störtade de besegrade i revolution och försatte segrarna i konkurs och fysisk
utmattning. (…) det moderna kriget påverkar alla medborgare och mobiliserar de
flesta, att det utkämpas med krigsmateriel som fodrar en omställning av hela
ekonomin för sin produktion och som används i ofattbara kvantiteter, att det
vållar oerhörd förödelse och fullständigt dominerar och förändrar livet för de
länder som deltar i det. Men dessa fenomen gäller bara för 1900-talets krig.
(…) Främjade krigen den ekonomiska tillväxten? På sätt och vis gjorde de det
helt klart inte.”

(från sidorna 21 – 67)

Kapitalismens inträde i sin period av förfall gör det
hädanefter omöjligt med uppkomsten av några verkligt livskraftiga nationer. Den
relativa mättnaden av solventa marknader – i relation till det enorma behovet
av ackumulation som skapats genom utvecklingen av produktivkrafterna – utgör
hjärtat i kapitalismens förfall, förhindrar varje ”fredlig” lösning av dess
oöverstigliga motsättningar. Detta är orsaken till varför handelskrigen mellan
nationer och utvecklingen av imperialismen bara har ökat sedan dess.  I ett sådant sammanhang, är nationer som
anlänt sent på världsscenen oförmögna att komma över sin efterblivenhet:
tvärtom tenderar gapet till de utvecklade länderna att öka obevekligt.

Europa bildades inte som en nationell enhet innan början av
det föregående seklet, i en epok som hursomhelst var gynnsamt för uppkomsten av
nya nationer. Detta därför att förutsättningarna för dess enhet inte
existerade:  och det har blivit omöjligt
för dem att uppstå sedan dess. I den nuvarande och sista fasen i förfallet,
fasen av sönderfall av det kapitalistiska samhället (3), är inte bara
förutsättningarna mer ofördelaktiga för uppkomsten av nya nationer, de tenderar
dessutom att utöva ett tryck som leder till en uppbrytning av de existerande
men mindre sammanhållna nationerna (Sovjetunionen, Jugoslavien,
Tjeckoslovakien, etc.) och att förvärra spänningarna även mellan de starkaste
och mest stabila länderna (se nedan stycket om Europa i perioden av
sönderfall).

En historisk parallell: de absoluta monarkierna

Skall vi bli förvånade av denna process av europeiskt enande
mitt under kapitalismens förfall? Är det ett tecken på att det kapitalistiska
produktionssättet har återupptäckt dess gamla vigör, eller att det motstått
dess förfall? Mer generellt kan vi observera liknande fenomen under tidigare
samhällens förfall och om detta är fallet vad är dess betydelse?

Det feodala produktionssättets förfall är intressant i detta
avseende, i det att det bevittnade bildandet av stora absoluta monarkier som
tycktes gå bortom de utspridda förläningarna som var så karakteristik för det
feodala produktionssättet.  Under
1500-talet gav detta upphov i väst till den absoluta staten. De centraliserade
monarkierna representerade ett avgörande brott med den pyramidala och utspridda
makten i de feodala sociala formationerna. Denna centralisering av kungamakten
gav upphov till en stående armé, nationell beskattning, enhetlig lagstiftning,
och början på en enad marknad. Även om alla dessa element tycks vara
kännemärken för kapitalismen, eftersom de uppträdde samtidigt med
livegenskapens avskaffande, förblev de ändock uttryck för en nedåtgående
feodalism.

De olika ”nationella enanden” som skedde på olika nivåer hos
de absolutistiska monarkierna gick i själva verket inte utöver medeltidens geo-historiska
ramverk , utan uttryckte snarare det faktum att den senare hade blivit för
trång för att kunna rymma den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna. De
absoluta staterna representerade en form av centralisering av den feodala
aristokratin, stärkte dess makt för att motstå det feodala produktionssättets
förfall. Centraliseringen av makten är onekligen ett annat kännetecken för
varje produktionssätts förfall – i allmänhet genom en förstärkning av staten
som representerar den härskande klassens kollektiva intressen – för att
mobilisera ett mer solitt försvar mot den förödande krisen under dess
historiska förfall.

Vi kan göra en liknelse med bildandet av den Europeiska
Unionen och mer generellt med alla de olika regionala överenskommelserna i världen.
De är försök att överskrida nationens trånga ram för att möta förvärrandet av
den ekonomiska konkurrensen under kapitalismens förfall. Borgarklassen fångas
därför mellan å enda sidan det allt ökande behovet att överskrida den
nationella ramen för att bättre försvara sina ekonomiska intressen och å andra
sidan dess nationella grundvalar för sin makt och egendom. Europeiska Unionen
överkommer på intet sätt denna motsättning, utan är ett uttryck för
borgarklassens motstånd mot förfallet i sitt eget produktionssätt. När Ludvig
XIV bjöd in rikets stormän att komma till hans hov vid Versailles, var det inte
för deras nöjes skull utan snarare för att hålla dem under uppsikt och
förhindra att de intrigerade i provinserna. I vissa avseenden är de strategiska
beräkningarna inom den Europeiska Unionen inte helt olik: Frankrike föredrar
att se Tyskland knuten till Europa och den tyska markens uppgående i Euron,
hellre än att se Tyskland med fria händer för dess historiska tendens att
expandera in i Centraleuropa, där den tyska marken redan är referensvaluta.;
Storbritannien, som försökte organisera EFTA i konkurrens med EEC, föredrar nu
att gå med i klubben för att påverka och t.o.m. sabotera unionens politik,
hellre än att bli isolerad på sin ö; medan Tyskland föredrar att avancera under
täckmanteln av den europeiska fiktionen för att utveckla dess verkliga
imperialistiska ambitioner som en framtida ledare av ett imperialistiskt block
som är kapabelt att utmana USA.

Europa är en skapelse av imperialismen för det kalla kriget

Ursprunget till bildandet av den europeiska gemenskapen
finns i utvecklingen av det kalla kriget omedelbart efter andra världskriget
(4). Skakad i grunden av den ekonomiska krisen och social oordning, var Europa
ett potentiellt byte för den ryska imperialismen och stöddes därför av USA för
att utgöra ett bålverk mot varje framstöt av östblocket. Detta uppnåddes tack
vare Marshallplanen som lades fram för alla europeiska länder i juni 1947. På
samma sätt motsvarade bildandet av europeiska kol- och stålunionen ett behov av
att stärka Europa i ett sammanhang av en dramatisk skärpning av spänningarna
mellan öst och väst med utbrottet av Koreakriget. Bildandet av EEC 1957
fullbordade denna dynamik av att stärka västblocket på kontinenten. Denna
utveckling i Europa, i huvudsak på den ekonomiska och militära nivån med
närvaron av NATO-trupper och vapen, visade att Europa, långt ifrån att
personifiera en återuppvaknande av freden, även i framtiden var huvudscenen för
imperialistiska konflikter, som det varit genom hela kapitalismens historia.

Tvärtemot den härskande klassens propaganda, var den fred
som rådde i Europa sedan andra världskriget inte en konsekvens av processen av
Europas enande, inte heller av en fred som helt plötsligt brutit ut bland
Europas historiska rivaler, utan av sammanträffandet av tre ekonomiska,
politiska och sociala faktorer. Till att börja med, sammanhanget av en
ekonomisk återuppbyggnad, kombinerad med efterkrigstidens Keynesianska
regleringar, tillät kapitalismen att förlänga sin överlevnad utan att snabbt
falla tillbaka i en tredje världskonflikt, vilket hade varit fallet mellan
första och andra världskriget, där efter bara 10 år av återuppbyggnad mellan
1919 och 1929 den allvarligaste överproduktionskrisen bröt ut 1929 och som skulle
fortsätta ända fram till andra världskrigets utbrott. Sedan ställde det nya
kalla kriget två kontinentala imperialistiska block ansikte mot ansikte (NATO
och Warszawapakten); USA och Sovjetunionen, deras respektive blockledare, hade
för tillfället möjlighet att placera sina direkta konfrontationer till
periferin. Detta förhindrade inte att de lokala konflikterna mellan 1945 och
1989 skapade mer offer än alla strider tillsammans under andra världskriget!
Slutligen det faktum att proletariatet inte var ideologiskt förberett att gå ut
i ett krig efter dess återkomst på den historiska scenen 1968, vilket spärrade
vägen för de två imperialistiska blockens krigshets vid just det tillfälle då
den öppna fientligheten mellan dem blev mer och mer akut allteftersom den
ekonomiska krisen spred sig.

Europa, ett tomt skal och politiska handgemäng

I ett i det stora hela gynnsamt sammanhang har de Europeiska
staterna kunnat nå överenskommelser om framförallt ekonomiska frågor:
Organisationen för europeisk Ekonomiskt samarbete (OEEC), Europeiska kål- och
stålunionen, skapandet av en gemensam jordbrukspolitik, skapandet av en
europeisk omsättningsskatt, den gemensamma marknaden, det Europeiska Monetära
Systemet (EMS) är alla exempel på detta.

Som en kontrast till detta har politiska missförstånd varit
konstant i EG och EU politiken, som började med den tyska frågan omedelbart
efter Tysklands nederlag i kriget. Frankrike ville ha ett svagt och avväpnat
Tyskland. USA, på grund av kalla krigets krav, påtvingade en återuppbyggnad av
ett starkt Tyskland, som återigen kunde beväpna sig, vilket ledde till
skapandet av Förbundsrepubliken Tyskland 1949. 1954 förkastade Frankrike
ratificeringen av Europeiska försvarssamarbetet (EDC) trots det faktum att
EDC-överenskommelsen redan hade undertecknats 1952 av dess fem europeiska
partners, under amerikanskt tryck. Storbritannien, som hade vägrat att gå med i
EEC som skapades 1957, försökte bygga ett vidare frihandelsområde som skulle
inkorporera alla länder i OEEC, vilket skulle inkludera den gemensamma
marknaden men därmed frånta dess egenart. När så Frankrike vägrade, skapade
britterna tillsammans med andra europeiska länder EFTA (European Free Trade
Association) vid en överenskommelse i Stockholm den 20 november 1959. Vid två
tillfällen, 1963 och 1967, förkastade Frankrike Storbritanniens kandidatur för
EEC, som betraktades som inget annat än en amerikansk trojansk häst. 1967
provocerade återigen Frankrike fram en allvarlig kris som pågick i 6 månader
med sin policy av ”tomma stolar”. Detta slutade i en kompromiss som gjorde att
det europeiska samarbetet kunde överleva men till priset av att införa regler
om enhällighet vid alla viktiga beslut.

När Storbritannien så till slut gick med i EEC i januari
1973, tvekade den inte att sätta käppar i hjulet för gemenskapens arbete vid
ett flertal tillfällen, till att börja med en omförhandling av överenskommelsen
för inträdet ett år tidigare, modifiering av CAP, en omförhandling av
Storbritanniens bidrag till den europeiska budgeten (Margaret Thatchers berömda
”Jag vill ha tillbaka mina pengar”), vägran att ansluta sig till den gemensamma
valutan, etc. Nyligen har oenighet över datum för att börja förhandlingar om
Turkiets inträde i EU, avslöjat Europas splittring på nivån av imperialistiska
rivaliteter: Frankrike är öppet fientligt till ett land som antingen varit nära
knutet till Tyskland eller USA. USA har verkligen utövat ett hårt tryck för att
få Turkiet accepterat som en framtida kandidat, antingen direkt genom samtal
från presidenten till europeiska ledare, eller indirekt genom brittisk
lobbying, med den underliggande mer eller mindre uttalade strategin att ju mer
Europa utvidgas desto mindre kapabel kommer den kunna genomföra en politisk
integration och framförallt utveckla en gemensam politik och strategi på den
internationella arenan.

Den fullständiga frånvaron av varje gemensam utrikespolitik
eller om verktygen för denna politik (en integrerad armé), frånvaron av en
ordentlig europeisk budget (knappt 1.27% av euroländernas BNP) i nivå med de nationella
budgetarna, och den fullständigt oproportionerliga del som jordbruket har i den
europeiska budgeten (nästan hälften läggs på en sektor som bara representerar
4-5% av Europas årliga värdetillskott), etc. Allt detta demonstrerar
tillräckligt tydligt att de grundläggande kännetecknen för en verklig
övernationell stat saknas, och där de existerar inte har någon verklig makt
eller autonomi. Den europeiska unionens politiska fungerande är en ren
karikatyr av borgarklassens sätt att fungera i en period av förfall:
parlamentet har ingen makt, centrum för det politiska livet är monopoliserat av
den exekutiva makten, ministerrådet, till den punkt där borgarklassen själv
regelbundet oroar sig för ”det demokratiska underskottet”!

Detta är knappast förvånande i så motto att den europeiska
politiska strategin redan var bestämd av, och ofrånkomligen konfronterade de
gränser som påtvingades av disciplinen inom det USA ledda blocket under det
kalla kriget. Denna strategi hade en viss om än liten logik vid den tidpunkten,
men hade det i ännu mindre grad efter kollapsen av berlinmuren som markerade
försvinnandet av det två blocken. Sedan dess finns det knappast någon
utrikespolitisk fråga där Europa lyckats att definiera en gemensam ståndpunkt.
Det har delats upp mellan olika eller t.o.m. motsatta ståndpunkter om Mellersta
östern, Gulfkriget, konflikten i Jugoslavien och i Kosovo, etc. Detta är på
samma sätt sant, om inte i ännu högre grad, vad gäller det föreslagna bildandet
av en europeisk armé. Medan vissa (Frankrike och Tyskland till exempel) trycker
på för en ökad integration, inklusive ett större oberoende i förhållande till
de överlevande militära strukturerna i NATO, vill andra (Storbritannien och
Holland till exempel) förbli kvar inom dessa.

Europa: en i huvudsak ekonomisk uppgörelse

Ifall upprättandet av ett Europas förenta stater är en
illusion, om en på varje nivå verklig europeisk integration är en hägring,
ifall ursprunget till den begränsade europeiska föreningen hade sina rötter i
det kalla krigets krav, vad ligger då i betydelsen av den politiska viljan att
stärka dessa strukturer idag.

Som vi redan har sett var den Europeiska gemenskapens
födelse och förstärkning framförallt ett uttryck för behovet av att möta den
sovjetiska expansionismen i Europa. Även om den skapades för det amerikanska
blockets imperialistiska behov och även visade sig användbar för USA:s
ekonomiska expansion (och också för Japan och de ’nyligen industrialiserade
länderna’ (5)), blev den steg för steg en allvarlig ekonomisk konkurrent till
USA, även på nivån av högteknologi ( Airbus, Arianespace, etc.). Detta är ett
av resultaten av den ekonomiska konkurrensen under det kalla kriget. Ända fram
till kollapsen av Berlinmuren var en europeisk integration i allt väsentligt en
ekonomisk fråga. Den började som en inre frihandelszon för varor, sedan som en
tullunion gentemot andra länder, för att slutligen bli en gemensam marknad för
varor, kapital och arbetskraft. Europa krönte denna process genom att upprätta
en politik med gemensamma regler i alla avseenden vad det gäller dess
integration. Syftet med denna ekonomiska integration var från början att stärka
Europas ställning på världsmarknaden. Skapandet av en större marknad innebar en
språngbräda som stärkte de europeiska företagen gentemot utländsk konkurrens, i
synnerhet gentemot amerikansk och japansk sådan. Skapandet av den Europeiska
enhetsakten 1985-86 uppkom utifrån en negativ utvärdering av Europas ekonomiska
situation - Europa hade lidit tio år mer av den ekonomiska krisen än USA eller
Japan.

Europa konfronterat med sönderfallet och kollapsen av blocken

Sedan början av 80-talet har kapitalismen kännetecknats av
en situation där de två viktigaste och motsatta klasserna i samhället -
proletariatet och borgarklassen -konfronterar varandra utan att någon av dem
har kunnat genomföra sitt alternativ. Men i ännu mindre grad än i de
produktionssätt som förgick det, är det möjligt för det sociala livet under
kapitalismen att genomgå ett "stillestånd" eller en
"stagnation" . Medan motsättningarna hos den krisdrabbade
kapitalismen hela tiden blir allt värre, där borgarklassen är oförmöget att
erbjuda det minsta perspektiv för samhället som helhet och där proletariatet är
oförmöget att öppet hävda sitt eget perspektiv, kan denna situation bara leda till
ett generaliserat sönderfall, där hela samhället förruttnar. Kollapsen av
Östblocket 1989 var bara det spektakuläraste uttrycket i en hel rad för det
faktum att det kapitalistiska produktionssättet har trätt in i sin slutgiltiga
fas av förfall.

Detta gäller också förvärrningen av de politiska
konvulsionerna i de perifera länderna som har lett till att stormakterna får
det allt svårare att använda sig av dessa för att upprätthålla
"ordningen" i dessa regioner, och sålunda tvingar dessa stormakter
att ingripa allt mer direkt i militära konfrontationer. Detta var redan synligt
på 80-talet med situationen i Libanon men framförallt i Iran. I Iran, i
synnerhet, antog händelserna en hittills okänd dimension - ett land som
tillhörde ett militärt block, som dessutom var en viktig medlem i en militär
allians, och som detta block förlorade kontrollen över utan att det för den
skull kom under det andra blockets kontroll.

Detta skedde inte på grund av att Västblocket hade
försvagats som helhet, inte heller för att Iran gjorde detta för att förbättra
dess ställning som nationellt kapital - tvärtom ledde detta till en ekonomisk
och politisk katastrof. Faktum är att utifrån det nationella kapitalets
intressen fanns det ingen sådan rationalitet - inte ens en illusorisk sådan -
vad det gällde utvecklingen i Iran. Det som illustrerar detta bäst är
erövringen av makten av prästerskapet, ett skikt i samhället som aldrig har
haft någon kompetens vad det gäller att styra kapitalismens ekonomiska eller
politiska frågor. Uppgången för den islamitiska ideologin och dess seger i ett
ganska viktigt land är i sig ett tydligt uttryck för sönderfallsfasen, och
detta har bara bekräftats efter detta i och med utvecklingen av detta fenomen i
en rad länder.

Här ser vi framträdandet av ett fenomen som vittnar om en
kvalitativ förändring i de klassiska uttrycken för kapitalismens förfall.

Härskande klasser som historiskt sätt är föråldrade
utvecklar alltid en rad mekanismer och strukturer för att konfrontera krafter
som underminerar deras makt (växande ekonomiska kriser och militära konflikter,
rubbningar i samhällskroppen, sönderfallet av den härskande ideologin, etc.).
För borgarklassens del innebär dessa mekanismer statskapitalism, en ökande
totalitär kontroll över det civila samhället, underordnandet av borgarklassens
olika fraktioner under nationens högre intressen, formerandet av militära
allianser för att möta den internationella konkurrensen, etc.

Så länge som borgarklassen kan dominera i balansen mellan
klasserna, kan uttryck för sönderfallet - något som är kännetecknande för varje
produktionssätt som gått in i sitt förfall - instängda inom vissa ramar, vara
godtagbara för systemets överlevnad.  Men
under sönderfallsfasen, då dessa kännetecken inte bara fortsätter utan också
förvärras allt mer av en allt mer generaliserad kris, leder borgarklassens
oförmåga att genomföra sin lösning på krisen, eller arbetarklassens oförmåga
att etablera sitt eget perspektiv, till att ge fritt spelutrymme för allehanda
sociala och politiska krafter som sönderdelar samhället - till en explosion av
fenomenet ’var och en för sig’:

"Inslag av sönderfall kan man påträffa i alla samhällen som
förfaller: sönderslitandet av den samhälleliga kroppen, förruttnelsen av dess
politiska, ekonomiska och ideologiska strukturer, etc. Det samma gäller
kapitalismen sedan början av dess förfallsperiod (...) i en historisk situation
där arbetarklassen ännu inte är förmöget att utveckla sin egen kamp, och dess
enda "realistiska" perspektiv- den kommunistiska revolutionen -  men där inte heller den härskande klassen är
kapabel till att på något sätt föra fram sitt eget perspektiv, inte ens på kort
sikt. Borgarklassens tidigare förmåga att under förfallsperioden begränsa och
kontrollera sönderfallsfenomenen kan bara kollapsa under krisens
hammarslag".

("Sönderfallet - den förfallande kapitalismens
sista  fas" i Internationalistisk
Journal nr 1 och International Review nr 62 och 107).

Historien visar att när samhället är fångat i sina egna
motsättningar utan att kunna lösa dem, faller det ned i ett kaos, med
oupphörliga strider mellan olika krigsherrar. Bilden av sönderfallet är en av ökande kaos och ’var och en för sig’.  Ett av de viktigaste kännetecknen för
kapitalismens sönderfall består i borgarklassens ökande oförmåga att kontrollera
den politiska situationen på en rad områden – t.ex. avseende disciplinen bland
dess olika fraktioner, disciplinen vad det gäller dess imperialistiska aptit,
etc. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att ge det minsta
perspektiv för samhället ger upphov till allt starkare tendenser till ett
generaliserat kaos.

Det är i detta sammanhang vi måste förstå nyorienteringen
för den europeiska politiken under 90-talet. Den dittills i allt väsentligt
ekonomiska orienteringen av den europeiska integrationen fick en allt mer
politisk prägel efter Berlinmurens fall. I december 1989, ökade toppmötet i
Strasbourg takten för att etablera Euron och bjöd in de Östeuropeiska länderna
till förhandlingsbordet. Om detta beslöts att nya medlemmar skulle integreras i
framtiden, och de materiella villkoren sattes omedelbart upp, med bildandet av
Europabanken för utveckling och återuppbyggnad (EBRD) i maj 1990. Investeringar
gjordes på en rad områden, samarbetsprogram, etc. Den i grunden geo-strategiska
karaktären av denna utvidgning av Europa gentemot Öst visades i det faktum att
de ekonomiska vinsterna från denna operation var obefintliga eller t.o.m.
negativa, som t.ex. integreringen av Östtyskland i Förbundsrepubliken
Tyskland.  Den genomsnittliga
Bruttonationalprodukten per invånare i de 10 kandidatländerna är inte ens
hälften av de 15 medlemsländerna i EU. Den handelsmässiga integrationen är
oerhört ojämlik. Medan 70% av Öst- och Centraleuropas export går till EU,
svarar denna region för bara 4% av EU:s export. Länderna i Östeuropa är därför
extremt känsliga för den ekonomiska situationen i Västeuropa. Ett annat problem
som understryker detta är att det finns ett strukturellt handelsunderskott hos
alla de Öst- och Centraleuropeiska länderna och detta gör dem oerhört beroende
av inflödet av utländskt kapital. Anställningsgraden har minskat i dessa länder
med 20% sedan 1990 och många länder är fortfarande fast i stora ekonomiska
svårigheter.

De verkliga skälen för integreringen av de nya kandidaterna
i EU måste sökas på andra håll. Det första av dessa skäl är imperialistiskt.
Vad som står på spel är en uppdelning av det gamla Östblocket. Det andra skälet
beror på konsekvenserna av detta sönderfall - det var avgörande för Europa att
upprätta en relativt stabil buffertzon på sin östsida för att stå emot den
smitta som det ekonomiska och sociala kaoset ledde till när Östblocket föll
samman.

Från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att de
viktigaste nya kandidatmedlemmarna är de som var minst fattiga ekonomiskt sätt
och de som geografiskt sätt ligger närmast Västeuropa (Polen, Tjeckien,
Slovakien, Ungern och Slovenien) medan de tre baltiska länderna (Estland,
Lettland och Litauen) har radikalt minskat Rysslands tillträde till Östersjön.
Faktum är att den europeiska politiken gentemot Östeuropa är ett resultat av
bägge dessa imperialistiska mål.

Å ena sidan utmanar Europa, med Tyskland i spetsen, USA om
vem som skall kontrollera kvarlevorna av Östblocket. Den Europeiska unionens
syfte är att få så många som möjligt av de öst- och centraleuropeiska länderna
inom sin sfär, även Ryssland om möjligt, ett Ryssland som trots att det idag är
starkt länkat till USA har Tyskland som sin största handelspartner.

Å andra sidan är också Frankrike intresserat av att Europas
expansion gentemot öst genomförs av EU och inte av ett självständigt Tyskland
som håller på att återupptäcka sina reflexer från mellankrigsåren. För sin del
är Tyskland berett att acceptera denna strategi eftersom den genom detta på ett
dolt sätt kan flytta fram sina imperialistiska anspråk, och inte på ett öppet
sätt behöver åta sig den ledande rollen i ett nytt imperialistiskt block som
utmanar USA.

Eurons betydelse

Sönderfallsfasen och sammanbrottet för de imperialistiska
blocken ger oss sammanhanget för att förstå skapandet av Euron. Dess grundande
består av fyra grundpelare:

1) Den första är geo-strategisk och imperialistisk.
Borgarklassen i Frankrike och Tyskland har ett intresse av att förhindra att
den fransk-tyska alliansen bryts sönder under trycket av olika motsatta
imperialistiska intressen. Å ena sidan, fruktar Frankrike ett förenat Tyskland
med Östeuropa som expansionsfält, något som Frankrike inte har någon
motsvarighet till. Men Frankrike har lyckats undvika att den östeuropeiska
valutan blir Deutschmark, vilket skulle ha tenderat till att utesluta Frankrike
ekonomiskt från denna region. Å andra sidan, har tysklands politik sedan 1989
varit att med Europa som täckmantel flytta fram sina positioner i syfte att
dölja sina egna imperialistiska intressen. Tyskland har därför allt intresse av
att associera Frankrike och de andra andrarangs nationerna i Europa i att delta
i Tysklands expansionistiska politik. Det har blivit en banalitet att höra
medlemmar från den tyska borgarklassen hävda att "Tyskland har på ett ekonomiskt
plan lyckats med vad Hitler ville åstadkomma med kriget"!

2) Det andra är behovet att motstå krisens destruktiva
krafter som kraftigt förstärks av fenomen som är specifika för kapitalismens
sönderfall. Genom att skapa Euron, gör Europa slut på den spekulativa
destabiliseringen som den har lidit av ett flertal tillfällen tidigare
(spekulationerna mot Liran, det brittiska Pundet som tvingades ut ur EMS).
Redan 1979, var skapandet av EMS (European Monetary System) ett försök att
skapa en valutakorg som skulle vara stabilare i förhållande till dollarn och
yenen och sålunda ge Europa ett skydd mot den monetära anarkin vilken idag
ödelägger framförallt länder i kapitalismens periferi. Detta är en av de stora
skillnaderna jämfört med krisen 1929, vars konsekvenser framförallt drabbade
först USA och sedan de europeiska länderna. Även om rötterna till
överproduktionskrisen, både på 30-talet och idag, finns i de utvecklade
kapitalistiska länderna, har dessa länder i den nuvarande krisen lyckats, fram
tills nu, med att skjuta de värsta effekterna av krisens på länderna i
periferin. Medan spänningarna på den inter-imperialistiska nivån allt mer
undflyr all form av disciplin, är borgarklassen på den ekonomiska nivån
fortfarande förmögna till ett minimum av samarbete, i synnerhet vad det gäller
själva kärnan för dess klassherravälde: utvinnandet av mervärde.

I motsatts till 30-talet, har borgarklassen på den
ekonomiska nivån kunnat koordinera sina ansträngningar att lindra de upprepade
kraschlandningarna som marknaden gör och begränsa de värsta effekterna för
krisen och sönderfallet.

3) Den tredje pelaren är både ekonomisk och imperialistisk.
Borgarklassen i alla europeiska länder vill ha ett starkt Europa som kan
konfrontera den internationella, speciellt den amerikanska och japanska,
konkurrensen. Detta behov upplevs desto starkare då de europeiska länderna har
ambitionen att få länderna i Östeuropa, inklusive Ryssland, under dess
inflytelsesfär. Detta skulle bli mycket svårare ifall Östeuropas ekonomier vore
’dollariserade’.

4) Det fjärde skälet är rent tekniskt. Elimineringen av
växelkurskostnader inom Euroland och den osäkerhet som är kopplad till flytande
växelkurser (inklusive kostnader som inbegriper att man skyddar sig mot
valutaförluster). Eftersom största delen av de europeiska ländernas handel sker
med andra europeiska länder, betyder överlevnaden för de olika staternas
nationella valutor ökade produktionskostnader i förhållande till USA eller
Japan. En enda valuta är i detta avseende en naturlig förlängning. Det finns
färre och färre ekonomiska argument för att behålla de nationella valutorna i
en marknad där skatter och kommersiella regler till stor del har blivit
förenade.

Är Europa grunden för ett nytt imperialistiskt block?

Bildad som en avancerad utpost för det amerikanska
imperialistiska blocket i Europa, blev EEC ( EU:s föregångare på 50, 60 och
70-talen) allt mer en stor ekonomisk enhet som konkurrerade med USA. Men den
förblev dominerad politiskt av USA under hela kalla krigets period ända till Berlin
murens fall. Med upplösningen av de bägge imperialistiska blocken 1989, befann
sig Europa återigen i centrum för olika stridande intressen. Sedan dess har,
paradoxalt nog, intressena och de geo-strategiska intressena hos olika
imperialistiska makter inte gått i en riktning av att splittra upp Europa,
tvärtom, utan en större integration i Europa!

På den ekonomiska nivån, stödjer alla de europeiska staterna
projektet med att bygga en stor förenad marknad som kan konkurrera med den
amerikanska och japanska. Vad det gäller försvaret av deras imperialistiska
intressen, har vi sett hur var och en av de tre europeiska stormakterna spelar
sitt eget spel i förhållande till de två andra europeiska stormakterna. Och
slutligen, amerikanarna själva uppmuntrar Europas utvidgning, fullt medveten om
att ju mer Europa integrerar heterogena och motsägande imperialistiska
orienteringar, desto mer kommer Europa att vara oförmöget att spela någon som
helst roll på den internationella arenan.

När vi tar en närmare titt, får vi inte bli vilseleda av
fortsättningen på den europeiska integrationen idag. Varje komponent i denna
process äger bara rum om det sker i konsekvens med dess tillfälliga
imperialistiska intressen och kalkyler. Det konsensus som har uttryckts för en
utvidgning av EU är strukturellt sett svag, eftersom den är grundad på en
heterogen och motsägelsefull bas vilken kan svikta ifall att styrkebalansen på
den internationella scenen förändras. Ingen av grunderna för Europas existens
idag rättfärdigar en ståndpunkt som hävdar att det redan utgör ett
imperialistiskt block som utmanar USA. Vilka är skälen som leder oss till denna
slutsats?

1) I motsatts till ekonomiskt samarbete som är grundat på
kontrakt mellan självständiga stater, som Europa är idag, är ett imperialistiskt
block en tvångströja som tvingas på en grupp av stater av ett ledande land som
är militärt överlägset. Detta accepteras av dessa stater på grund av deras
gemensamma vilja att motstå ett gemensamt hot eller att krossa en
militärallians som de konfronterar. De imperialistiska blocken under kalla
kriget uppstod inte efter långa förhandlingar och överenskommelser, vilket var
fallet med EU. De två blocken under kalla kriget var ett resultat av
styrkebalansen som etablerades i världen efter Tysklands nederlag. Västblocket
uppstod därför att Västeuropa och Japan var ockuperat av USA medan Östblocket
uppstod tack vare att Röda Armén ockuperade Östeuropa. På samma sätt kollapsade
inte Östblocket på grund av förändringar i dess ekonomiska intressen eller på
grund av dess kommersiella allianser, utan för att ledaren för detta block,
vilken stod för sammanhållningen genom väpnad styrka, inte längre kunde
upprätthålla sin auktoritet med kanoner och tanks vilket det hade gjort under
Ungernrevolten 1956, eller i Tjeckoslovakien 1968. Västblocket dog helt enkelt
för att dess gemensamma fiende hade försvunnit, och med detta det cement som
höll ihop Västblocket. Ett imperialistiskt block är alltid ett
resonemangsäktenskap, aldrig ett utav kärlek. Som Winston Churchill en gång
skrev, militära allianser är inte ett resultat av kärlek men utav rädsla,
rädslan för en gemensam fiende.

2) Mer fundamentalt: historiskt sätt har Europa aldrig
formerat ett homogent block utan har alltid slitits sönder av kolliderande
imperialistiska intressen. Europa och Nordamerika är de två centra för
världskapitalismen, och USA som är den ledande makten i Nordamerika, var bäst
skickat på grund av sin kontinentala dimension, dess läge som ligger på tryggt
avstånd från dess potentiella fiender i Europa och Asien, och dess ekonomiska
styrka, att bli den ledande makten i världen. Som vi skrev 1999:

"Europas ekonomiska och strategiska situation däremot, har
dömt det till att det vara viktigaste fokalpunkten för de imperialistiska
spänningarna under kapitalismens förfall. Europa var det huvudsakliga
slagfältet i bägge världskrigen, och kontinenten var delad av
"järnridån" under det kalla kriget. Europa har aldrig utgjort en
enhet, och den kommer aldrig bli det under kapitalismen.

På grund av dess historiska roll som födelseplats för den moderna
kapitalismen, och dess geografiska situation som ett slags semi-halvö till
Asien som ligger norr om Afrika, har Europa under 1900-talet blivit nyckeln för
den imperialistiska kampen om världsherravälde. Samtidigt är Europa militärt
sett mycket svårt att behärska. Storbritannien, även på den tiden då det
’härskade på haven’ hade stora svårigheter att hålla Europa i schack, och kunde
bara göra det genom ett komplicerat system av ’styrkebalans’. Så också för
Tyskland under Hitler. Även 1941 var dess dominans över Europa mer skenbar än
verklig, så länge som Storbritannien, Ryssland och Nordafrika var i fiendens
händer. Till och med USA, under det kalla krigets värsta kriser, lyckades
aldrig med att dominera mer än hälften av kontinenten.

Ironiskt nog blir USA:s position i Europa, efter dess ’seger’ över
Sovjetunionen, avsevärt försvagad i och med att ’det onda imperiet’ försvann.
Även om världens enda supermakt fortfarande har en avsevärd militär närvaro på
den gamla kontinenten, är Europa inte en underutvecklad region som kan hållas i
schack med några marinkårsbataljoner: fyra av de ledande industriländerna i G8
är europeiska (...) men om Europa idag är i fokus för de imperialistiska
spänningarna, beror detta på att de viktigaste europeiska makterna själva -
inbördes - har kolliderande militära intressen. Vi skall heller inte glömma att
bägge världskrigen började som krig mellan europeiska makter - vilket också
krigen på Balkan gjorde på 90-talet "

(International Review nr 98,
"Report on imperialist conflicts" for the ICCs 13th Congress).

3) Marxismen har redan visat att inter-imperialistiska
konflikter inte nödvändigtvis är identiska med ekonomiska intressen. Medan de
bägge världskrigen verkligen utgjorde en konflikt mellan två poler som bägge
hävdade en ekonomisk hegemoni, var detta inte längre fallet under kalla kriget
då Västblocket samlade alla de ekonomiska stormakterna gentemot det ekonomiskt
sätt svaga Östblocket, vars styrka helt och hållet bestod i att Sovjetunionen
var en kärnvapenmakt. Euroland är en perfekt illustration på faktumet att
imperialistiska och strategiska intressen inte är identiska med
nationalstaternas handelspolitiska intressen. Frankrike och Tyskland, som har
varit lokomotiven i EU, har varit i krig med varandra tre gånger på 150 år,
medan Storbritannien sedan Napoleons dagar alltid har försökt att vidmakthålla
splittringen på den europeiska kontinenten:

"Ta Nederländernas ekonomi t.ex., den är starkt beroende av
världsekonomin i allmänhet och den tyska ekonomin i synnerhet. Detta är skälet
till varför detta land är ett av de starkaste försvararna i Europa av den tyska
politiken angående en gemensam valuta. Men på den imperialistiska nivån gäller
det motsatta, där den holländska borgarklassen, just på grund av sin
geografiska närhet till Tyskland, motsätter sig intressena hos sin mäktige
granne så mycket den kan och är en av USA:s lojalaste allierade på den
europeiska kontinenten. Ifall Euron skulle utgöra den viktigaste grundpelaren
för ett framtida tyskt imperialistiskt block, då skulle Haag vara den förste
att motsätta sig detta. Att Nederländerna, Frankrike och andra länder som är
rädda för den återuppvaknande tyska imperialismen ändå stödjer Euron, är på
grund av att denna valuta inte hotar deras nationella säkerhet, det vill säga
deras militära suveränitet".
(ibid.)

Givet de imperialistiska rivaliteterna mellan de europeiska
länderna, men också det faktum att Europa idag är själva hjärtat för de
inter-imperialistiska spänningarna på planeten, är det knappast troligt att
enbart de ekonomiska intressena skulle svetsa samman de europeiska staterna.
Detta är ännu mer uppenbart då Europa är integrerat på en ekonomisk nivå, men
det är långt ifrån fallet på den politiska nivån, och inte alls vad det gäller
dess militära politik eller utrikespolitik. Hur skulle vi på något sätt kunna
förmoda att Europa redan skulle vara ett imperialistiskt block som kan utmana
USA utan att de har någon av de viktigaste attributen för ett imperialistiskt
block: en armé eller en imperialistisk strategi. Fakta demonstrerar dagligen
att ett förenat Europa är en utopi. Detta visas i synnerhet av en oenighet
bland dess medlemsstater och oförmåga att gemensamt hantera internationella
konflikter ens när dessa sker alldeles inpå knutarna som var fallet i
Jugoslavien.

 
Fritz ( från International Review 112, 1:a kvartalet 2003)

Noter

 1. Se vår pamflett Nation eller
Klass

2. Ytterligheternas tidsålder
av Eric Hobsbawn, Rabén Prisma, 1997.

3. Se våra teser om Sönderfallet
– den sönderfallande kapitalismens sista fas.
Internationalistisk Journal
nr 1.

4. Se ”The impossibility of
European
Unity”, i International Review nr 73.

5. Se ”The Asian dragons run out of steam” International Review nr 89

Territoriella situationer: 

Geografisk region: