Hotet av krig mot Irak: Världen sjunker ned i militärt barbari

Utskriftsvänlig versionSend by email

Dag för dag får hotet om ett krig mot Irak allt klarare
konturer. Bush junior planerar att gå längre än hans far gjorde 1991. Inte bara
planerar han att tillfoga Irak ytterliggare ett militärt nederlag, utan denna
gång är det hela Saddam Husseins regim som är målet. Detta nya krig kommer vid
en tidpunkt när krigen är allt mer närvarande internationellt. Ett år efter
11:e september attackerna och deklarationen om ”krig mot terrorismen”, har hotet
om krig förvärrats över hela världen, men framförallt i de länder som av USA
beskrevs som en del av ”ondskans axel”

Det är uppenbart att störtandet av talibanregimen och kriget
mot Al Qaida inte lett någonstans, den breda antiterrorist-koalition som bildades
under amerikansk kontroll har fallit sönder. Bakom alla deklarationer om
”internationell solidaritet” under minnesceremonin efter 11 september, har det
funnits en öppen kritik mot den amerikanska politiken i Europa och i
arabvärlden. I själva Afghanistan har instabiliteten hos den USA stödda regimen
tydligt demonstrerats av bombattacken mot marknaden i Kabul den 5 september som
ledde till 30 döda och flera hundra skadade och inte minst genom mordförsöket
mot den afghanske presidenten Karzani.

Framförallt har vi det senaste året sett en ökning av de
militära spänningarna i andra länder. Under sommaren kom det nya varningar om
hotet av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan och faran är långt ifrån
över än (se International Review nr 110). Situationen i Palestina förvärras
hela tiden och nu dyker hotet om ett nytt Gulf-krig upp vid horisonten. Den
”tidsålder av fred” som Bush den äldre lovade oss efter östblockets kollaps
1989 har visat sig var en tid av ökande militärt barbari på en nivå som vi inte
sett sedan andra världskriget. Detta är en klar bekräftelse på de förutsägelser
och analyser som revolutionärerna gjorde vid denna tidpunkt mot de lugnande
talen från den internationella borgarklassens viktigare ledare.

Militarism och krig i den
nuvarande perioden

I Internationalistisk Journal nr 2 i vår orienteringstext
”Militarism och sönderfall”, som till och med skrevs före Gulfkriget, ges en
analytisk ram för att förstå imperialistisk rivalitet i en kapitalistisk värld
i den nya period som öppnades upp av östblockets kollaps och upplösningen av
västblocket som följde på detta:

Sedan början av århundradet har kriget varit den mest avgörande
frågan som proletariatet och dess revolutionära minoriteter konfronterat (…)
eftersom kriget är den mest koncentrerade formen av den förfallande
kapitalismens barbari, något som uttrycker systemets dödskamp och hänger som
ett hot över hela mänsklighetens överlevnad. (..) krigets barbari – mycket mer
än tidigare – kommer att vara ett permanent och ständigt närvarande element i
världssituationen (..) alltmer kommer att inbegripa de utvecklade ländern
a”.

(punkt 13)

Texten lägger till att:

Det allmänna sönderfallet av samhället är den slutgiltiga fasen
av kapitalismens förfall. Därför består under denna fas de specifika karaktärsdragen
för förfallsperioden: den historiska krisen i den kapitalistiska ekonomin,
statskapitalismen och grundläggande fenomen som militarism och imperialism.

Eftersom sönderfallet utgör kulmen på de motsättningar som
kapitalismen kastats in i under hela sin förfallsperiod, kan de specifika
karaktärsdragen för förfallsperioden bara förvärras och förstärkas under denna
slutgiltiga fas (...)

Detsamma gäller militarismen och imperialismen, som vi sett under
80-talet, den period under vilken sönderfallet har uppstått och utvecklats.
Denna verklighet kommer inte att försvinna för att den gamla världsordningen
med en uppdelning av världen i två imperialistiska block har försvunnit som ett
resultat av östblockets kollaps.

Konstituerandet av imperialistiska block är inte orsaken till
militarism och imperialism. Tvärtom är uppkomsten av dessa block endast en
extrem konsekvens (...) ett uttryck (...) för att den förfallande kapitalismen
faller ned i militarism och krig  (...)
Den nuvarande upplösningen av de imperialistiska blocken innebär inte heller
något som helst ifrågasättande av imperialismens grepp över det samhälleliga
livet (...) upplösningen av blocken bara kommer att öppna vägen till en ännu
mer barbarisk, förvrängd och kaotisk form av imperialism.”

(punkt 5)

I januari 1991 demonstrerade Gulfkriget att:

”inför tendensen mot generaliserat kaos som är typisk för
sönderfallet och som har kraftigt förstärkts av Östblockets kollaps, har
kapitalismen inget att val i sina försök att hålla samman sina komponenter än
att kränga på tvångströjan av militärt våld. I denna bemärkelse bidrar de
metoder som den använder för försöka begränsa det alltmer blodiga kaoset, till
skärpningen av det militära barbari som kapitalismen sjunker ned i.”

(Resolution om den internationella situationen punkt 5 i
International Review nr 97)

Händelseutvecklingen har bara bekräftat ökningen av detta
permanenta barbari i en kapitalistisk värld som domineras av tendensen ”var och
en för sig” och den allmänna rivaliteten mellan stora som små imperialistiska
stater. Inom denna ram har de nationella härskande klasserna med USA i spetsen,
skapat ett klimat av patriotisk hysteri i befolkningen. Men även andra
staterna, som också vill betyda något här i världen, har tagit steg för att
mobilisera sina arméer och öka sina militära utgifter.

Även om attacken den 11:e september var en ”krigshandling”
som Bush uttryckte saken, var det:

”en kapitalistisk krigshandling, ett moment i den permanenta
imperialistiska kampen som kännetecknar epoken av kapitalismens förfall”

(Resolutionen om den internationella situation till IKS
extraordinära konferens april 2002)

Attacken den 11:e september har gjort det möjligt för USA
att ingripa i Afghanistan under förevändningen av ett ”krig mot terrorismen”.
USA har etablerat sig som härskaren över Centralasien med baser i Afghanistan,
Tadzjikistan och Uzbekistan och en ställning i Georgien (som nu är under stark
press från Ryssland som ett direkt svar på denna amerikanska framryckning).
Samtidigt har de mer omfattande globala strategiska mål.

Målsättningen hos den amerikanska borgarklassen är inte bara
att kontrollera denna tidigare ryska region, utan att kontrollera hela
Mellanöstern och den indiska kontinenten. Genom att inkludera Nordkorea i
”ondskans axel” har man tydligt utmanat Kina och Japan. Allt detta gör det
möjligt för USA att utveckla sin strategi av att ringa in de europeiska
makterna, och framförallt att blockera alla tyska framstötar (Tyskland är dess
mest farliga rival) mot Östeuropa eller Mellanöstern.

Detta är ramen för hotet av krig mot Irak.

Vad ligger bakom denna militära
operation

Vad har USA mot Saddam Hussein?

Det är uppenbart att Irak inte är något hot idag. Dess arme
som 1991 beskrevs som den femte största i världen, decimerades under
Gulfkriget, och har förlorat mer än två tredjedelar av sina styrkor sedan dess.
De pågående FN-sanktionerna har inte bara hindrat dem från att återupprusta
utan till och från att få reservdelar. Så gott som all irakisk militär
utrustning är från före Gulfkriget (New York Times 26 augusti, 2002).

Utöver detta har USA sedan Gulfkriget infört en
”flygförbudszon” över norra och södra Irak, vilket hindrar det irakiska
flygvapnet från att flyga över halva sitt nationella territorium under
förevändningen av att skydda de kurdiska och shiitiska minoriteterna. (1). Icke
desto mindre har USA börjat tala om ett ”kärnvapenhot” från Irak. Rapporten
från International institute for strategic studies (IIS) har avfärdat
detta argument, och endast fört fram faran från ” ett stort lager med kemiska och biologiska vapen”, och detta är
nu grunden för ett ”potentiellt irakiskt hot”.

Det är uppenbart att det ”tydliga och närvarande hotet” som Bush åberopar för att rättfärdiga
ett angrepp inte är något annat än en propagandamyt. De som öppet kritiserar
den amerikanska politiken, för fram ett annat skäl som kan verka självklart,
USA vill kontrollera Iraks oljereserver, som är världens näst största kända
oljereserver.

Till i exempel Le Monde Diplomatique (oktober 2002) kan vi
läsa:

Lägga beslag på världens näst största oljereserv skulle göra det
möjligt för president Bush att helt styra den internationella oljemarknaden.
Under ett amerikanskt protektorat skulle Irak snabbt kunna fördubbla sin
produktion av råolja, vilket skulle få som en omedelbar följd att oljepriserna
sjunker och kanske få igång den amerikanska tillväxten.”

Först av allt är denna tanke att den irakiska oljan skulle
göra det möjligt att starta en återhämtning av den amerikanska ekonomin (eller
en påstått marxist variant av samma tema att försäkra USA en ”oljeintäkt”)
missar att ta med flera konkreta fakta i sin bedömning:

-        

det dåliga skicket hos den irakiska oljeinfrastrukturen
som skulle behöva 5 år av stora investeringar för att öka produktionen till
sådana nivåer (2),

-        

att försäljningen av den irakiska oljan är redan nästan
helt under amerikansk kontroll, politiskt genom att exporten kontrolleras av
FN: s sanktioner, militärt genom att hela den irakiska oljeindustrin är inom
räckhåll för det amerikanska bombflyget, ekonomiskt genom inflytandet från de
stora amerikanska oljebolagen.

Tvärtom insisterar vi på att det intresse som alla de stora
imperialistiska makterna har av Mellanöstern framförallt är strategiskt.
Förvisso föregick detta intresse upptäckten av oljan i regionen. Under
1800-talet var Irak, Iran och Afghanistan scenen för ”the great game” (’det
stora spelet’ på svenska, vilket är namnet på en mycket känd stormaktskonflikt
om kontroll över regionen mellan Storbritannien, Ryssland och Tyskland,
översättarens anmärkning).

Insatserna ökade med byggandet av Suezkanalen som
Storbritanniens strategiska väg till Indien. Idag är regionens geopolitiska
betydelse lika stor som någonsin, och den har förvisso ökat på grund av oljans
strategiska betydelse som en både ekonomiskt och militärt nödvändig råvara. Om
USA lyckas med att skaffa sig fullständig kontroll över Europas och Japans
oljeförsörjning, kommer de att ha ett väldigt kraftfullt vapen i sin hand. I
händelse av en allvarlig internationell kris skulle de inte ens behöva hota med
att använda våld för att få dessa länder att underkasta sig dess vilja.

Faktum är att med denna nya styrkeuppvisning riktad mot
Irak, avser USA att förstärka sin auktoritet och trovärdighet både i denna
region och i världen som helhet. Gulfkriget 1991 syftade framförallt till att
tvinga dess gamla västallierade att sluta upp bakom USA, när upplösningen av
”ondskans imperium” (för att använda Reagans benämning på Östeuropa och
Sovjetunionen) drev dem att upprätta sitt oberoende och motsätta sig USA: s diktat.
Denna operation var en tillfällig framgång, men redan i slutet på sommaren 1991
med utvecklingen av kriget i Jugoslavien var dessa forna allierade snabba att
föra fram sina egna intressen (den första att göra så var Tyskland som
uppmuntrade Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur Jugoslavien).

Vid denna tidpunkt nöjde sig USA med att jaga ut de irakiska
trupperna ur Kuwait och lämnade Saddam Hussein regimen intakt. Det fanns olika
skäl till detta. Å den ena sidan ställde Frankrike som villkor för att delta i
koalitionen att regimen lämnades intakt. Hade USA svikit detta löfte, hade
detta lett till att den militära koalitionen brutits upp, den koalition som var
Bush den äldres främsta mål. Utöver det hade alla allierade inklusive USA ett
intresse av att behålla Saddam vid makten så att han kunde fortsätta att spela
rollen som vakthund mot strävandena till självständighet från kurderna i norr
och shiiterna i söder, som hotade destabilisera hela regionen. Det faktum att
USA idag är berett att lämna detta försiktiga förhållningssätt och riskera att
få såväl ett antal stormakter som arabstater emot sig, och ytterliggare
destabilisera regionen är bara ytterliggare ett bevis på hur världssituationen
förvärrats sedan 1991. Som vi sa för mer än 10 år sedan är USA tvingat att
alltmer demonstrera och använda sin vapenmakt för att hävda sin ledande
ställning.

En annan fördel med Irakoperationen – från amerikansk
synvinkel – är att den är ett utmärkt redskap för att splittra de europeiska
makterna, med framförallt Storbritannien på den ena sidan och framförallt
Tyskland och Frankrike på den andra sidan. Storbritannien är USA: s främsta
allierade i ett krig mot Irak. Detta är de inte på grund av solidaritet, utan
på av grund att britterna alltid räknat med att avsätta Saddam Hussein och
genomföra en förändring av den härskande klicken som skulle göra det möjligt
för dem hävda sina intressen i sitt gamla protektorat. De brittiska intressena
sammanfaller därför tillfälligtvis med de amerikanska från vilka de förväntar
sig en gentjänst för sitt militära bidrag.

Frankrike å den andra sidan har alltid emotsatt sig ett
militärt ingripande i Irak och har försök behålla sina band med regimen i
Bagdad likväl som med Libanon och Syrien, till och med under Gulfkriget.
Frankrike har hela tiden uppmanat till ett stopp för FN: s embargo mot Irak.
När det gäller Tyskland så har de traditionellt sätt alltid försök hävda sig i
Mellanöstern genom Berlin – Bagdad axeln via Balkan och Turkiet.

Ett mer riskabelt militärt
ingripande än kriget
mot Afghanistan

De brittisk-amerikanska flygangreppen är redan en daglig
företeelse över norra och södra Irak, som en generalrepetition för ett
fullskaligt krig (3). Vita huset har etablerat de nödvändiga baserna för en
militär intervention (50 000 man är redan stationerade i Kuwait). De kan
räkna med tillräckligt stöd för att uppväga frånfället av en del allierade från
Gulfkriget. Turkiet har redan gått med på placeringen av amerikansk trupp på
dess mark i utbyte mot betydande ekonomisk hjälp. Arabemiraten, Kuwait,
Bahrain, Oman och speciellt Qatar (4) kommer att tjäna som strategiska militära
baser (5). Jordanien kommer troligen att tillåta att dess territorium används
för att neutralisera Iraks västra gräns som ligger närmast Israel.

Icke desto mindre är detta en operation som är mycket
farligare än kriget i Afghanistan, eftersom i detta fall så har USA ingen lokal
styrka som kan göra det smutsiga arbetet som den norra alliansen gjorde i
Afghanistan, och det s.k.Vietnamsyndromet riskerar att återkomma, vilket
undveks operationen i Afghanistan som de var kapabla att avsluta med ”noll
döda”.

Dessutom, att sätta upp en bred demokratisk opposition som
kan ta över efter Saddam Hussein är långtifrån enkelt. En annan svårighet är
att det finns mycket mer motstridiga lokala intressen än i Afghanistan. De
kurdiska och Shiitiska minoriteterna är inte pålitliga utifrån en amerikansk
synvinkel. Kurderna är alldeles för lätt influerade av européerna och Shiiterna
står i skuld till iranska intressen. Till detta kan vi lägga Turkiets
tveksamhet, givet dess å en sidan känsliga förhållande till den kurdiska frågan
(Saddam Hussein utövar fortfarande ett tryck på kurderna i Irak), och å den
andra sidan dess dragning mot EU som utövar ett tryck på dem. Den andra faran
är att den amerikanska borgarklassen definitivt förstör sitt rykte i
arabstaterna som fredsmäklare i Mellanöstern och därigenom försvagar sin
ställning i regionen.

Men redan det första hindret som möter USA i dess försök att
tvinga på världen dess uppfattning om ”ett alvarligt hot” från Irak, är att den
amerikanska borgarklassen inte har något stöd i folkrätten för att rättfärdiga
ett militärt angrepp, i motsats till tidigare militära ingripanden. 1991 var
till exempel Iraks invasion av Kuwait den rättsliga förevändning man använde,
det finns idag inget rättsligt stöd för ett preventivt krig utifrån det nya
begreppet ”potentiellt angripare” som USA använder mot Irak. Vad den
amerikanska borgarklassen försöker göra är att tvinga igenom nya bestämmelser
som skulle kullkasta allt folkrättsligt ramverk inom de internationella
relationerna, och om de accepterades skulle de kunna användas för att
rättfärdiga alla möjliga militära invasioner, och därmed öppna dörren för
ytterliggare kaos.

Detta är en svaghet hos den amerikanska strategin som de
andra stormakterna inte tvekat att använda, när det idag säger sig agera på ett
folkrättsligt mandat från FN. Det är därför som USA, för att skapa legitimitet
för sitt agerande tvingats nedlåta sig till att agera genom FN och följa besluten
från dess säkerhetsråd, med alla riskerna för att de misslyckas. Utöver detta
var det Saddam Hussein första diplomatiska seger, när han accepterade närvaron
av FN:s vapeninspektörer på irakisk mark, eftersom det omedelbart fick tre av
de fem permanenta medlemmarna av FN: s säkerhetsråd (Ryssland, Kina och
Frankrike) att välkoma Iraks position och deklarera att som en följd av den var
ingen militär intervention nödvändig nu, utan man skulle istället ge
vapeninspektörerna tid att utföra sitt jobb. Framgången för de amerikanska
påtryckningarna, inte bara på Irak utan även på andra stater har alltså så här
långt varit begränsade.

Splittringar inom de amerikanska
borgarklassen

Gulfkriget genomfördes folkrättsligt sett inom ramen för FN
resolutioner. Kriget i Kosovo utanför för folkrätten inom ramen för NATO. Den
militära offensiven i Afghanistan genomfördes som en ensidigt amerikansk
operation. Denna ensidiga politik har naturligtvis ökat fientligheten mot USA
hos de andra staterna. Denna situation gör det möjligt att se hur
anti-amerikanismen har vuxit sedan Gulfkriget 1991, i synnerhet bland de
europeiska staterna. Jämfört med då dessa stater 1991 tvingades, om än med
tvekan, att stödja Gulfkriget, är de idag inte bara öppet kritiska, utan även
direkt motståndare till ett amerikanskt militärt äventyr. I Frankrike
framställs till exempel Bush intentioner att angripa Irak som en sjuk
fixeringen hos en serietidnings-rambo. I Tyskland, vars diplomatiska gyllene
regel under flera decennier har varit att inte stöta sig med USA när det gäller
att flytta sina egna imperialistiska positioner, har Schröder direkt brutit mot
denna gyllene regel genom att uttrycka kategoriska motstånd mot något som helst
tyskt stöd till en ockupation av Irak (6). Även andrarangsmakter som Spanien
har kostat på sig att vara öppet kritiska mot USA:s politik mot Irak och i
Mellan östern.

Dessa motsättningar speglas i debatterna och
meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen.

Skillnader inom den amerikanska borgarklassen existerade
redan i början på andra världskriget mellan ”isolationisterna” och
”interventionisterna” på frågan om man skulle ingripa i kriget eller stå
utanför. Det isolationistiska lägret var i stort sett begränsat till det
republikanska partiet medan demokraterna till en övervägande del var för ett
ingripande i kriget. Katastrofen vid Pearl Harbour provocerades medvetet fram
av Roosevelt (se ”The machiavellianism of the bourgeoisie” i International
Review
nr 108 och på svenska ”60 år efter Pearl Harbour” i Internationell
Revolution
nr 89) och gjorde att de som var för ett ingripande i kriget
fick övertaget.

Idag har denna splittring försvunnit. Men motsättningarna
inom den amerikanska politiken har gjort att det uppstått nya interna
meningsskiljaktigheter som inte längre följer traditionella partilinjer. Inom
den amerikanska borgarklassen råder det naturligtvis ingen oenighet om att USA
skall upprätthålla sin imperialistiska världsdominans, framförallt på en
militär nivå. Det finns däremot skillnader i bedömningen om USA skall acceptera
den dynamik som alltmer tvingar dem att agera ensamma eller om de skall försöka
bygga vissa allianser, även med tanke på att dessa allianser inte längre kan ha
någon långsiktig stabilitet.

Dessa två motpoler framträder tydligt i förhållande till
konflikten mellan Israel-Palestina och det föreslagna militära ingripandet mot
Irak. Denna motsättning har uttryck sig i svängningar i den amerikanska
politiken mellan ett fullständigt stöd för Sharon och därmed implicit ett stöd
till hans intention att göra sig av med Arafat, och talet om det oundvikliga i
bildandet av en palestinsk stat. Efter 11 september har USA fört en politik som
inneburit ett nästan ovillkorligt stöd för Israel. Det står dock klart att den
aggressiva politik som Sharon och de mer extrema delarna av den israeliska
borgarklassen för leder till en absurd och oändlig spiral av allt blindare
våld, men även till en ökande isolering av Israel och indirekt USA (7). Utöver
det är många arabstater, även om de inte är några större anhängare Arafat,
alltmer irriterade över USA:s stöd till Sharon. Detta skulle kunna leda till
att stora delar av den arabiska borgarklassen (Egypten, Saudiarabien och Syrien
framförallt) ansluter sig till stormakterna inom EU. Genom att öppet deklarera
att de är emot att Arafat avpolletteras och även om de visat sig oförmögna att
spela rollen som ”fredsmäklare”, försöker de europeiska stormakterna att
utnyttja situationen diplomatiskt.

Meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen
har redan kommit till uttryck inom den republikanska administrationen.
Försvarsminister Donald Rumsfeld, Vicepresident Dick Cheney och Bush rådgivare
Condolezza Rice försvarar uppfattningen att USA skall angripa så snart som
möjligt, medan andra prominenta medlemmar av den republikanska apparaten såsom
Colin Powell, James Baker och Henry Kissinger (med stöd från vissa affärsmän
som oroar sig för att kostnaden för den militära operationen om USA i den
nuvarande ekonomiska situationen skulle tvingas stå för kostnaderna själva) har
blivit alltmer tveksamma och föredrar att fortsätta med en politik som varierar
mellan moroten och piskan.

Även om hökarna, som är för att använda militärt våld och
vill se ett snabbt amerikanskt ingripande mot Irak, verkar ha överhanden, så är
de problem som detta militära ingripande orsakat sådana att det inte är avgjort
hur det går. Detta illustreras av det sensationella uttalandet av Al Gore
(demokratisk presidentkandidat som förlorade mot Bush i senaste valet), där han
säger att hotet från Irak inte är bevisat och fortsätter med att kritisera Bush
internationella strategi på följande sätt:

Efter den 11:e september fanns det en enorm sympati och stöd för
oss över hela världen. Vi har förskingrat detta stöd och ett år senare har det
utbyts mot rädsla, osäkerhet och oro, inte för vad terroristerna kommer att
göra utan för vad vi kommer att göra!

(citerat från Le Monde 26 september)

Inte nog med att två kongressledamöter från det demokratiska
partiet har meddelat att de kommer att åka till Bagdad för att bedöma riskerna
med kriget för civilbefolkningen, och alltså ett antagit samma hållning som
vissa av USA:s rivaler som beslutsamt försöker sabotera USA: s initiativ om
Irak. Det skall inte råda några missförstånd vad det gäller syftet med detta initiativ
från vissa demokratiska kongressledamöter, vars syfte är att avstyra Bush
krigsplaner mot Irak. De syftar inte till att begränsa USA:s imperialistiska
politik, utan som vi redan konstaterat till att undvika att USA blir isolerat,
något vi kan se ske redan idag (8). På grund av denna faktor av isolering ökar
motståndet mot det amerikanska världsherraväldet (9).

Faktum är att meningsskiljaktigheterna inom världens
starkaste borgarklass endast speglar de grundläggande motsättningar som denna
borgarklass står inför:

USA konfronterar en värld där tendensen mot ’var och för sig
själv’ dominerar, där dess tidigare
vasaller försöker att så mycket som möjligt dra sig ur världspolisens starka
grepp, något som de var tvingade att stå ut med så länge som hotet från det
rivaliserande blocket existerade. I denna situation är USA: s enda avgörande
sätt att slå fast sin auktoritet, att ta sin tillflykt till det område där man
har en förkrossande överlägsenhet jämfört med andra stater: militär styrka.
Genom att göra detta, befinner sig USA i en motsägelsefull situation:

- å ena sidan, om man ger upp att använda eller utsträcka
användandet av den militära överlägsenheten, kommer detta endast att uppmuntra
de länder som motsätter sig dess auktoritet att protestera ännu mer;

- å andra sidan, när man verkligen använder militär råstyrka, till
och med, och särskilt när detta tillfälligt tvingar dess opponenter att tygla
sina ambitioner till självständighet, leder detta endast till att de senare att
ta varje möjlighet till hämnd och försöka komma ur det amerikanska greppet.

Hävdandet av den militära överlägsenheten av en supermakt fungerar
på olika sätt beroende på om världen är uppdelad i block som innan 1989, eller
om den inte finns några block. I det första fallet, tenderar hävdandet av
militär styrka att förstärka vasallernas förtroende för blockledaren och dess
förmåga att försvara dem, och är på så sätt en sammanhållande faktor runt
blockledaren. I det andra fallet, har den militära kraftuppvisningen av den
enda kvarvarande supermakten den motsatta sluteffekten, då den förvärrar
tendensen till ’var och en för sig själv’ ännu mer, så länge som det inte finns
någon annan stormakt som kan tävla med den på samma nivå. Det är därför som
framgången för den nuvarande amerikanska kontraoffensiven inte kan anses vara
definitiv, att den har övervunnit den ledarskapskris som USA haft.”

(Resolutionen om den internationella situationen till IKS
12: e kongress. Internationalistisk journal nr 4)

USA:s strävan att återupprätta sitt ledarskap driver det
till att starta krig, samtidigt som denna politik gör det omöjligt för USA att
på lång sikt uppnå sina mål. I dagens värld leder denna olösliga motsättning
oundvikligen till en oändlig spiral av krig.

Utvecklingen av den nuvarande situationen är helt i linje
med den militära policy som USA antog i Gulfkriget, sedan i det f.d.
Jugoslavien och slutligen i Afghanistan, men med större osäkerhet och högre
risker. Agerandet hos världspolisen USA är en aktiv faktor i det ökande
militära kaos som driver världen mot ett barbari med alltmer okontrollerbara
konsekvenser. Det hotar att destabilisera synnerhet hela Asien, från
Mellanöstern till Centralasien, och från den indiska halvön till Sydostasien.
Dessa hot visar vilket dödligt hot som hänger över mänskligheten som ett
resultat av de militära konfrontationerna mellan stormakterna under
kapitalismens sönderfall. Även om ett nytt världskrig inte direkt står på
dagordningen, måste det stå klart för arbetarklassen att det enda sättet att
hindra kapitalismen från att utplåna mänskligheten är att störta kapitalismen.

 

Wim 29/9 2002

 

Noter

1. Detta ger ytterliggare en illustration av den amerikanska
borgarklassens machiavellism. 1991 mitt i Gulfkriget uppmanade de shiiterna i
söder och kurderna i norr att göra uppror mot Saddam Hussein. I slutet på
kriget lämnade amerikanerna helt medvetet och fullständigt cyniskt det
republikanska gardet, som är Saddams elittrupper helt intakt, så att det kunde
krossa dessa minoriteter. Sedan användes detta av den amerikanska propagandan
för att visa den blodtörstiga naturen hos regimen i Irak, och användes för att
rättfärdiga inte bara Gulfkriget utan även upprättandet av skyddszonerna som
står under direkt amerikansk kontroll, för att som de påstår skydda kurderna.

2. Se Economist 14/9, 2002

3. Under en hel serie med förevändningar, till exempel den
27:e augusti när man upptäckte radarsignaler i en demilitariserad zon, användes
som förevändning för en attack på Mossoul flygplatsen.

4. Qatar är redan värd för en stor del av det amerikanska
centralkommando som normalt sett är stationerat i Miami.

5. I synnerhet Saudiarabiens tveksamhet till ett shiitiskt
deltagande i en framtida demokratisk irakisk regering har tagits med i
beräkningen och militärbasen Al Kharg som användes i så hög grad under
Gulfkriget och i kriget i Afghanistan har börjat att plockas ner, för att
flyttas till en ny bas som håller på att byggas i Al Udeid på Qatars östkust
söder om Doha. Den kommer att spela samma strategiska roll för USA som Al Kharg
tidigare gjorde.

6. Det är inte utan en stor dos av hyckleri, eftersom flera
hundra av de tyska specialisterna på biologiska och kemiska vapen som försåg
Irak med dessa, nu är i regionen som ”tekniska rådgivare” till amerikanerna. På
samma sätt efter att ha kraftfull tagit ställning mot USA för att vinna valet,
åkte Schröder direkt efter valsegern till Tony Blair, för att enligt en
brittisk diplomat komma på bättre fot med amerikanerna. Det innebär trots det
inte att Tyskland ämnar att följa den amerikanska linjen, utan bara att de
tänker återvända till den försiktiga diplomati som fungerat så väl hittills.

7. Utöver det så leder Israels allt större ekonomiska
svårigheter till ett växande missnöje inom befolkningen med de enorma
uppoffringar som krigsekonomin kräver. Detta leder till splittringar inom
politiken av nationell enighet, och illustreras av att Ehoud Baraks tidigare
minister Shlomo Ben Ami lämnat parlamentet.

8. Al Gore politiska karriär gör det möjligt för oss att
undvika alla såna illusioner om honom, eftersom han 1991 var en del av den
minoritet inom det demokratiska partiet som röstade för Gulfkriget.

9. Ytterliggare en illustration på denna växande fientlighet
mot USA är den japanske premiärministerns Koizumis besök i Nordkorea nyligen.
Detta vänskapliga besök hos en stat som amerikanerna har utpekat som en del av
”ondskans axel” är en direkt utmaning mot USA.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: 

Allmänna teoretiska frågor: