Islams återkomst: Ett symtom på sönderfallet i den kapitalistiska samhällsstrukturen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Det är inte första gången som kapitalismen rättfärdigar sin
marsch mot kriget genom att lyfta fram idén om ett ’krig mellan
civilisationer’. 1914 tvingades arbetare marschera mot kriget för att försvara
den moderna ’civilisationen’ mot det ryska tyranniet eller det tyska
Kaiserväldet, 1939 skulle man försvara demokratin mot de nya mörkermän som
representerades av nazisterna; från 1945 till 1989 skulle man kämpa för demokratin
mot kommunismen, eller för de ’socialistiska’ länderna mot de imperialistiska.
Idag handlar refrängen om ’den västliga livsstilen’ mot ’islamsk fanatism’
eller ”islam” mot ’korsfarare och judar’

Alla dessa slagord är stridsrop för imperialistiska krig; med
andra ord, för militär kamp mellan tävlande borgerliga fraktioner under
kapitalismens förfallsepok. Artikeln som följer är ett bidrag till att försöka
avmystifiera idén att militant islamism är något som står utanför, och till och
med emot, den borgerliga civilisationen. Vi ska tvärtom istället visa att den
endast kan förstås som en produkt: ett koncentrerat uttryck för samma
civilisations historiska förfall.

En kommande artikel kommer att ta upp det marxistiska
förhållningssättet till frågan om att bekämpa religiös ideologi inom
proletariatet.

Marx: kapitalismen underminerar religionen

Marx såg religionen som ”självmedvetandet och
självkänslan hos den människa som antingen icke funnit sig själv, eller som
åter förlorat sig själv”.
Religionen är sålunda

ett förvrängt världsmedvetande…det mänskliga väsendets
fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon
sann verklighet.”
(1)

Emellertid är den inte bara ett falsk medvetande, utan ett
(förvrängt och förlorat) svar på ett verkligt förtryck.

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga
eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de
betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i
andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”
(ibid).

I kontrast till de 1700-talsfilosofer som förkastade
religionen som enbart ett bländverk av bedragare, så insisterade Marx på
nödvändigheten att exponera de verkliga, materiella rötterna till religionen i
de givna, ekonomiska produktionsförhållandena. Han var säker på att
mänskligheten till sist skulle kunna lyckas att befria sig från allt falskt
medvetande, och uppnå sin fulla potential i ett klasslöst världskommunistiskt
samhälle.

I själva verket underströk Marx hur religionen redan till dels
hade underminerats på grund av kapitalismens ekonomiska utveckling. I Den
Tyska Ideologin
, till exempel, slår Marx fast att den kapitalistiska
industrialiseringen framgångsrikt hade reducerat religionen till en
genomskinlig lögn. För att befria sig, skulle det vara nödvändigt för
proletariatet att skaka av sig illusionerna om religionen och alla liknande
hinder till sitt eget självförverkligande; men religionens dimmor hade redan
snabbt skingrats av kapitalismen själv. Faktum var, att Marx trodde att kapitalismen
själv underminerade religionen till en sådan grad att han ibland även sade att
religionen var en fråga som var död för proletariatet.

Den borgerliga materialismens begränsningar

Senare noterade marxister att så snart kapitalismen hade
upphört att vara en revolutionerande kraft i samhället, kring 1871, tenderade
borgarklassen att åter vända sig tillbaka mot idealism och religion. I deras
text Socialismens
ABC
(en utförlig bearbetning av 1919 års program för det Ryska
Kommunistiska Partiet), förklarar Bucharin och Preobrazhensky förhållandet
mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den gamla feodala tsaristiska staten.
Under tsarerna, förklarade man, var det huvudsakliga innehållet i
”undervisningen” religionen:

”upprätthållandet av den religiösa fanatismen, bevarandet av
dumhet och okunskap, ansågs vara frågor av yttersta vikt för staten”

(ibid sid
250).

Kyrkan och staten var

tvingade att göra gemensam sak mot de arbetande massorna, och
deras allians kom att stärka dess dominans över arbetarna”

(ibid sid 249).

Borgarklassens uppkomst i Ryssland medförde, att denna
nykomling slutligen hamnade i konflikt med den feodala adeln – vilket inbegrep
kyrkan, eftersom borgarklassen ville komma åt de betydande inkomster som kyrkan
tog hand om från arbetarna:

den verkliga grunden för detta krav var att borgarklassen önskade
ta över de inkomster som staten tog hand om genom kyrkan”

(ibid).

Liksom den tidiga borgarklassen i Västeuropa, förde den
uppåtstigande ryska borgarklassen sin kamp för separation mellan kyrka och stat
med största allvar. Men ingenstans kom denna kamp att föras till sin logiska
slutpunkt, och i vart fall – särskilt i Frankrike, där konflikten var särskilt
bitter –var borgarklassen till slut tvungen att nå en kompromiss med kyrkan: om
de senare nu agerade som stöttepelare för kapitalismen, kunde man bli en del av
borgarklassen och ta hand om dess religiösa aktiviteter. Bucharin och
Preobrazhensky tillskriver detta det faktum att:

”överallt kom kampen som arbetarklassen utkämpade mot
kapitalisterna att bli allt mer intensiv … Kapitalisterna ansåg därför att det
skulle vara mer fördelaktigt att göra upp med kyrkan, att köpa dess böner
beträffande kampen mot socialismen, att använda dess inflytande över de
okultiverade massorna, för att i deras själar vidmakthålla känslan av att
slaviskt underkasta sig den utsugande staten”.

Borgarklassen i Västeuropa slöt därför fred med det
religiösa etablissemanget, samtidigt som man privat fortsatte att vara
materialister av olika slag, i varje fall en viss tid. Som Bucharin och
Preobrazhensky formulerade det, så låg nyckeln till denna motsättning ”i
utsugarnas fickor”.
I sin text från 1938, Lenin som filosof,
förklarar den tyske vänsterkommunisten Anton Pannekoek varför den uppåtstigande
borgarklassens ’naturvetenskapliga materialism’ hade mycket kort förväntad
livslängd:

”Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga
samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin
personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem
för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och
teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska
problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den
inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att
kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets
uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens
förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet
och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter. Sedan dess har
bourgeoisien åter ägnat sig åt allehanda former av religiös besvärjelse och
vidskepelse. Sak samma med de borgerliga naturforskarna: de upptäckte nu de
materialistiska lärornas svagheter och höll tal om ’naturkunskapens gränser’
och om den olösliga ’världsgåtan’”.
(2)

Även om denna tendens redan kunde ses sporadiskt under
kapitalismens uppgångsperiod, blev den regel när kapitalismens förfallsperiod
inträdde. På grund av att man nått gränsen för sin förmåga att expandera, har
kapitalismen under sin förfallsperiod i grunden varit oförmögen att skapa en
värld helt till sin avbild: den har lämnat hela regioner efterblivna och
outvecklade. Denna ekonomiska och sociala efterblivenhet utgör grunden till att
religionen fortfarande har en sådan betydelse i dessa områden.

Bolsjevikerna själva kom att ställas inför detta problem,
när man i sitt program från 1919 noterade det faktum att man var tvungen att i
detta dokument inkludera en del som specifikt tog upp frågan om religion, och
att detta var ”ett uttryck för efterblivenheten i de ryska materiella och
kulturella förutsättningarna”.

Borgarklassens förlitande på idealism och religion är
särskilt tydlig under kapitalismens förfallsepok, när den borgerliga optimismen
har avslöjats: vi kan se detta tydligt i fallet nazismen, som visar en tendens
mot djupgående irrationalitet. I slutstadiet av kapitalismens förfall – det
kapitalistiska sönderfallet – är dessa tendenser än större, där till och med
vissa medlemmar av borgarklassen (som miljardären Osama Bin Laden)
uppenbarligen tror på de obskyra och reaktionära trosläror man uttrycker. Som
Bucharin och Preobrazhensky så riktigt påpekar:

”om borgarklassen börjar tro på gud och ett liv efter detta, så
innebär detta endast att man har insett att jordelivet börjar gå mot sitt
slut!”

De blomstrande irrationalistiska rörelserna bland massorna i
de mest utarmade regionerna är ett allt mer akut fenomen under kapitalismens
sönderfallsepok. Bristen på en framtid för systemet blir allt mer tydlig, och
det samhälleliga livet under kapitalismen i de svagare perifera länderna
tenderar att upplösas helt. Över hela världen, liksom tidigare i slutfasen av
alla tidigare produktionssätt, har vi sett uppkomsten av sekter, apokalyptiska
självmordskulter, och olika sorters ’fundamentalism’. ’Islamismen’ är ett
mycket tydligt uttryck för denna allmänna tendens. Men innan vi kartlägger dess
nuvarande uppkomst, behöver vi se tillbaka på islams historiska ursprung som
världsreligion.

Islams historiska ursprung

Vid tiden för islams uppkomst, under 600-talet, i den
västarabiska Hejaz-regionen, var Islam, mycket kortfattat, ett resultat av en
syntes av judendom, bysantinsk och assyrisk kristendom, och forna persiska
religioner liksom lokala monoteistiska religioner, som Hanifiyya-religionen.
Denna rika blandning anpassades till behoven för ett samhälle som befann sig i
en oerhörd social, ekonomisk och politisk förändring. Hejazregionen, som
dominerades av staden Mecka, var en viktig knutpunkt för handelsvägarna i
Mellanöstern vid denna period. Arabien som helhet stod mellan det stora
Persiska (Sassanid) och det Bysantinska (östromerska) imperiet. Den härskande
klassen i Mecka i detta samhälle uppmuntrade besökande handelsmän att placera
ut avgudabilder av deras personliga, hedniska gudar i Kaba, en lokal religiös
helgedom, och att utöva sin religion där, när man befann sig på besök. Förmögna
invånare i Mecka gjorde bekväma vinster på denna avgudadyrkan.

Under cirka 100 års tid, var Mecka ett blomstrande samhälle
som styrdes av en stamaristokrati, som använde slavarbetare, livaktig långväga
handel och inkomster från templet i Kaba. Dock befann sig detta samhälle vid
den tid Mohammed nådde vuxen ålder i en allt mer fördjupad kris. Samhället
började skakas i sina grundvalar av oändliga krig mellan rivaliserande stammar.

Alldeles utanför Mecka och regionens andra stad Yathrib
(dagens Medina) bodde de vilda, oberoende och kärva beduiniska nomadstammarna,
som till en början hade dragit fördel av de förmögna städerna i regionen: de
hade kunnat låna pengar från rika stadsbor och kunde därmed öka sin
levnadsstandard. Till slut var de emellertid allt mer oförmögna att betala
tillbaka sina lån – en situation som kom att få explosiva konsekvenser.
Upplösningen av stamsamhällena började nu ta fart på riktigt, både i städerna
och i oaserna i öknen, allt eftersom beduinerna

såldes som slavar eller på andra sätt reducerades till en
beroendeställning…stamgränserna hade överskridits”
(3).

För att förtydliga:

”Ofrånkomligen ägde det rum intellektuella och moraliska
förändringar tillsammans med denna ekonomiska och samhälleliga transformation.
Klipska män kunde göra sig en rikedom. De traditionella dygderna för öknens
söner (beduinerna) var inte längre den säkra vägen till framgång. Girighet, och
ett sinne för tur, var mycket mer användbart. De rika blev stolta och
övermodiga, och framhävde sin framgång som en personlig sak – inte längre en
angelägenhet för hela stammen. Blodsbanden blev svagare, och gav upphov till
andra relationer som baserades på gemensamma intressen”

(ibid)

Vidare:

”Omoralen triumferade i hemmen. De rika och mäktiga förtryckte de
fattiga. De urgamla lagarna för stamsolidariteten bröts dagligen. De svaga och
föräldralösa såldes till slaveri. Den gamla, oskrivna koden för anständighet
och moral trampades i smutsen. Folket visste inte längre vilka gudar man skulle
dyrka”

(ibid).

I ett samhälle där religionen var det enda möjliga sättet
att rationalisera den dagliga existensen, var den sista förklaringen mycket
viktig – något som påvisade att samhället befann sig i en allvarlig social
kris. Islam betecknar denna period i Arabien som jahliyya, okunnighetens
tidevarv, under vilket man påstår att det inte fanns några gränser för
utsvävningar, grymhet, obegränsad polygami och barnamord utförda av kvinnor.

Arabien vid denna tidpunkt slets sönder utav rivaliteter,
både mellan sina egna krigförande stammar och konflikter och ambitioner hos
närbelägna civilisationer.

Andra, mer globala faktorer spelade också in. Man kände till
i Arabien att de mäktiga Persiska och Romerska imperierna befann sig i
allvarlig kris både internt och externt, och att de skulle kunna falla samman;
många i Arabien ”trodde att detta förebådade världens undergång” (ibid
sid 65). Stora delar av den civiliserade världen befann sig på randen till
kaos.

Engels analyserade Islams uppkomst som

”en beduinisk reaktion mot de välbärgade men degenererade”

stadsborna,

 ”som vid denna tidpunkt
även hade blivit mycket dekadenta i sin religion, där man blandade en korrupt
naturdyrkan med judendom och kristendom”
(4).

Den eftertänksamme Mohammed, som föddes i Mecka 570 e Kr,
men som kom att uppfostras i öknen av beduinerna, och grundligen kom att
influeras av de olika världsbilder som Arabien – särskilt Heyaz – genomsyrades
av, kom att bli den ideala bäraren av lösningen för den kris för de sociala
relationerna som hans stad och region ställdes inför. Han var ”mannen av
rörelsen”, när hans predikningar började 610.

Hela Arabien var moget för en förändring; dess tillstånd
krävde en Pan-arabisk stat, som kunde överkomma stammarnas separatism, och
ställa samhället på en ny ekonomisk och därmed social och politisk grundval.
Islam visade sig vara det perfekta medlet för att uppnå detta. Muhammed sade
till araberna att det växande kaoset i deras samhälle var ett resultat av att
man vände sig bort från Guds lagar (Shari´a). De var tvungna att underkasta sig
dessa lagar för att undgå en evig fördömelse. Den nya religionen fördömde
grymheten och det interna käbblet mellan stammarna, och utropade alla muslimer
inte bara till bröder, utan också att man och kvinna hade en skyldighet att
förenas.

Islam (bokstavligen: underkastelse inför Gud) deklarerade
att Gud (Allah) krävde detta. Islam förbjöd också utsvävningar (alkohol,
svordomar och spel förbjöds); grymhet förbjöds (slavägare uppmuntrades att
befria sina slavar, till exempel); polygamin begränsades till fyra fruar per
manlig troende (där alla måste behandlas likvärdigt i alla avseenden – vilket
ledde till att vissa påstod att sedvänjan i verkligheten förbjöds); män och
kvinnor gavs distinkta sociala roller, men kvinnorna tilläts att arbeta och att
välja sin egen make; och mord förbjöds strängeligen, inbegripet barnamord.

Islam lärde också araberna att det inte var nog att bedja
och undvika synder; underkastelse inför Gud innebar att alla tillvarons sfärer
måsta underkastas Guds vilja – det vill säga att det fanns ett islamskt ramverk
för allt, inkluderande ekonomin och politiken i ett samhälle.

Under de villkor som förelåg under denna tid är det inte
förvånande att den nya religionen snabbt attraherade massor av anhängare, så
snart de första försöken från den härskande klassen i Mecka att fysiskt
eliminera den hade misslyckats. Det var det perfekta instrumentet för att
störta det arabiska samhället, och andra närliggande samhällen. Men denna
muslimska ”gyllene era” kunde inte existera hur länge som helst. Muhammeds
efterföljare, kaliferna – utvalda att regera i den muslimska världen tack vare
deras trohet gentemot Muhammeds budskap – ersattes slutligen av allt mer
korrupta dynastiledare, vars huvudsakliga skäl till att härska var ärftligt.
Denna transformering var fullständig i och med att kalifatet erövrades av
Umayyad-dynastin (680-750 e Kr). Det är dock klart att Islams uppkomst
representerade en rörelse framåt i den historiska utvecklingen, och det är från
detta som man härleder sin ursprungliga styrka och djupet i sina visioner. Och
även om den islamska civilisationen under medeltiden ofrånkomligen misslyckades
med att leva upp till Muhammeds ideal, utgjorde man ett ramverk för många
imponerande framsteg inom medicinen, matematiken och andra grenar av det
mänskliga vetandet. Även om den orientaliska despotism, som var dess grundval,
slutligen kom att uppnå den sterila återvändsgränd som detta produktionssätt
dömdes till, var den vid sin höjdpunkt något som gjorde att den västeuropeiska
feodalismen framstod som råbarkad och dunkel i jämförelse; det klassiska
exemplet på detta är den stora skillnad i kultur som fanns mellan Rickard
Lejonhjärta och Saladin under korstågsepoken. Vi kan tillägga, att det finns en
än större skillnad mellan höjdpunkten i den islamska kulturen och den
okunnighetsdyrkan som fundamentalismen representerar idag.(5)

Bolsjevikerna och den ”muslimska nationalismen”

Men om marxister kan se en progressiv sida hos islam vid
dess tillblivelse, hur har man då analyserat dess roll under perioden av den
proletära revolutionen, då alla religioner har blivit ett reaktionärt hinder
för mänsklighetens frigörelse? En kort tillbakablick över bolsjevikernas
politik i detta avseende är lärorik.

Mindre än en månad efter segern för oktoberrevolutionen
1917, sände bolsjevikerna ut en proklamation ”Till alla arbetande muslimer i
Ryssland och Östern”
, som deklarerade att man var på samma sida som

de arbetande muslimerna… vars moskéer och bönehus har blivit
förstörda, vars tro och sedvänjor har blivit trampade på av tsarerna och
Rysslands förtryckare”.

Bolsjevikerna lovade högtidligt:

”Er tro och era vanor, era nationella och kulturella institutioner
är för alltid fria och fridlysta. Ni ska veta, att era rättigheter, liksom alla
folks i Ryssland, befinner sig under Revolutionens och dess organs mäktiga
skydd, Arbetar-, Soldat- och Bondesovjeten”.

En sådan politik markerade en tydlig förändring gentemot den
tsaristiska politiken, som hade försökt att kraftfullt och systematiskt (ofta
med våldsamma metoder) assimilera den muslimska befolkningen, från erövrandet
av Centralasien från 1500-talet och framåt. Det är inte överraskande, att detta
ledde till att den muslimska befolkningen i dessa länder höll sig fast vid det
sitt islamska arv. Frånsett några anmärkningsvärda undantag, deltog inte de
centralasiatiska muslimerna aktivt i Oktoberrevolutionen, vilken till största
delen var en rysk affär.

De muslimska nationella organisationerna förblev åskådare,
likgiltiga för bolsjevikernas sak”
(6).

Den prominenta ’muslimska kommunisten’, Sultan Galiev, slog
fast några år efter revolutionen:

”När man gör en balansräkning över Oktoberrevolutionen och
tatarernas deltagande i denna, måste vi medge att de arbetande massorna och de
arvlösa tatarerna inte tog del i denna”
.(7)

Bolsjevikernas inställning till de centralasiatiska
muslimerna formades av både inre och yttre krafter. Å ena sidan måste det nya
systemet komma till rätta med situationen i den överväldigande muslimska delen
i det gamla tsaristiska imperiet. Bolsjevikerna var övertygade om att dessa
centralasiatiska länder var både ekonomiskt och strategiskt viktiga för de
revolutionära Rysslands överlevnad. När några muslimska nationalister
revolterade mot den nya regeringen i Moskva, var svaret från myndigheterna i de
flesta fall att ta till de mest brutala åtgärder. Ett uppror i Turkestan,
exempelvis, resulterade i att staden Kokand blev skövlad av Tasjkentsovjetens
militära enheter. Lenin sände dit en särskild kommission i november 1919, för
att, med Lenins ord ”återställa korrekta relationer mellan sovjetregimen och
Turkestans folk”.(
8)

Ett exempel på detta förhållningssätt gentemot de muslimska
områdena var bildandet av Zhendotel (Avdelningen för Arbetande Kvinnor och
Bondekvinnor) för att arbeta bland muslimska kvinnor i sovjetiska Centralasien.
Zhendotel fokuserade särskilt på problemet med religionen i denna extremt
ekonomiskt efterblivna region. Under den första perioden var Zhendotel
anmärkningsvärt tålmodiga och känsliga för de delikata problem som man försökte
hantera. Kvinnliga organisatörer i Zhendotel bar till och med paranja (en
extrem form av slöja, som helt dolde huvud och ansikte) under diskussionsmöten
med muslimska kvinnor.

Även om vissa ”muslimskt nationalistiska” organisationer
fick ett uppsving under inbördeskriget 1918-20, som kom de flesta att
motsträvigt ”acceptera” den bolsjevikiska regimen som den mindre onda, ur deras
synpunkt, efter att ha lidit nederlag mot Denikens kontrarevolutionära vita
styrkor. Flera av dessa ”muslimska nationalister” gick med i kommunistpartier,
och de var inte så få, som snart lade beslag på viktiga regeringsposter. Ändå
var det vändigt få som föreföll ha blivit övertygade om marxismens giltighet.
Den beryktade tataren Sultan Galiev var bolsjevikernas representant för det
Centrala muslimska kommisariatet som bildades 1918, en medlem av det Inre
kollegiet för Folkkommissariatet för nationaliteter (Narkomnats), chefredaktör
för tidskriften Zhizn’Natsional’nostey ,
professor vid Universitetet för österns folk, och ledde vänsterflygeln av de
”muslimska nationalisterna”.

Även denna ledande figur bland de som rekryterades från de
”muslimska nationalisterna”, var som bäst en ”nationalkommunist” som han senare
kom att själv deklarera i den tatariska nyhetstidningen Qoyash (Solen) 1918,
när han förklarade sitt inträde i bolsjevikpartiet 1917:

Jag kom till bolsjevismen, tvingad av den kärlek till mitt folk
som väger så tungt i mitt hjärta”
(Sultan Galiev…. Op cit)

Å andra sidan förstod bolsjevikerna, att deras revolution
behövde förenas med arbetarrevolutioner i andra länder, om den skulle överleva.
Nederlagen för revolutionerna i de utvecklade länderna i Västeuropa (särskilt
Tyskland) gjorde att man i ökande omfattning ställde hoppet till en möjlighet
av en ”revolutionär nationalistisk” våg i öster. Man insåg att denna inte
skulle bli en proletär revolution, men allt eftersom världsrevolutionen gick
tillbaka, och den ryska revolutionen kom att isoleras, svängde bolsjevikerna
allt mer mot den opportunistiska uppfattningen, att den kunde komma att
förbereda vägen för den proletära revolutionen. För tillfället såg man därför
”frågan om Östern” – nationell befrielsekamp i Mellanöstern och Asien – som ett
sätt att bli av med den brittiska imperialismens järngrepp över Sovjetryssland.

Komintern och Pan-islamismen

Detta kom att utgöra ramen i vilken bolsjevikerna ledde
Komintern till att utveckla sin inställning gentemot de pan-islamska
rörelserna. Vid den andra kongressen 1920, signalerade Komintern att man
började ge vika för det fruktansvärda tryck som de kontrarevolutionära
krafterna utgjorde, både inom och utanför Ryssland. Man gjorde opportunistiska
eftergifter hela tiden, med det fåfänga hoppet att lindra den kapitalistiska
världens fientlighet mot det sovjetiska samhället. Kommunister beordrades att
organisera sig i borgerliga fackföreningar, att gå med i de öppet pro-imperialistiska
socialist- och arbetarpartierna och stödja de så kallade ”nationella
befrielserörelserna” i de underutvecklade länderna. ”Teser om den nationella
och koloniala frågan”,
som var den text som rättfärdigade stödet för de
”nationella befrielserörelserna”, presenterades av Lenin för denna kongress och
antogs med bara tre röster nedlagda.

Trots detta drog man en skiljelinje vid den andra kongressen
mot att samarbeta med Islamister. Lenins ”Teser” deklarerade:

”Det är nödvändigt att kämpa mot de pan-islamska och pan-asiatiska
rörelserna och liknande tendenser, vilka försöker att kombinera befrielsekampen
mot den europeiska och amerikanska imperialismen med ett stärkande av makten
hos den turkiska och japanska imperialismen, hos adeln, de stora jordägarna
(khanerna), prästerskapet (mullorna) etc”
.(9)

Även om han röstade för resolutionen, ansåg Sneevliet, som
representerade Holländska ostindien (dagens Indonesien), att en radikal
mass-islamistisk organisation existerade i Holländska ostindien. Sneevliet
påstod att Sarekat Islam (Islamska Förbundet) hade ”antagit en klasskaraktär”,
genom att ha antagit ett antikapitalistiskt program. Dessa ”kommunistiska
hajjis” (benämning på de som hade vallfärdat till Mecka), var nödvändiga för
den kommunistiska revolutionen, underströk han.(10) Detta var endast en
fortsättning på den politik som fördes av den gamla Indonesiska
socialdemokratiska förbundet (IDSV) som senare kom att bilda merparten av det
Indonesiska kommunistpartiet (PKI) som bildades i maj 1920. Indonesiska
marxister hade en någon tvivelaktig relation till radikala islamister, redan
från början, vilket IKS har påpekat tidigare:

”Indonesiska medlemmar av ISDV, som Samoen, var samtidigt
medlemmar, och även ledare för den islamska rörelsen. Under kriget (det första
världskriget), rekryterade ISDV ett ansenligt antal indonesier från Sarekat
Islam, som hade runt 20.000 medlemmar… Denna politik föregick, i en embryonal
form, den politik som antogs i Kina efter 1921 – med stöd av Sneevliet och
Komintern – utav folkfrontspolitik, till de grad att man slog ihop de
nationalistiska och kommunistiska organisationerna (Koumintang och det
kinesiska kommunistpartiet)…Det är anmärkningsvärt, att Sneevliet inom
Komintern, representerade PKI och Sarekat Islams ’vänsterflygel’. Denna allians
med den klassiska infödda islamska borgarklassen kom att pågå fram till
1923”.
(11)

Bakukongressen för Österns Folk

Den första tillämpningen av ”Teser om den nationella och
koloniala frågan”
var den så kallade Bakukongressen (i Azerbadjan) för
Österns folk, som hölls i september 1920, mer eller mindre direkt efter
konklusionen av Kominterns andra kongress. Åtminstone en fjärdedel av
delegaterna vid konferensen var inte kommunister, inbegripet öppet
antikommunistiska, borgerliga nationalister och panislamister. Under Zinovievs
ordförandeskap uppmanade man flera gånger till ett ”heligt krig”
(Zinovievs formulering) mot utländska och inhemska förtryckare, för arbetar-
och bonderegeringar i hela Mellanöstern och Asien, som ett sätt att försvaga imperialismen,
särskilt den brittiska imperialismen.

Bolsjevikernas schema var att bilda en ”obrytbar allians”
med dessa disparata element, med det huvudsakliga syftet var att släppa på den
imperialistiska inringningen av Sovjetryssland. Den opportunistiska kärnan i
denna politik visades tydligt av Zinoviev vid öppningssessionen av kongressen,
när han beskrev konferensens delegater, och de rörelser och stater de
representerade, som Rysslands ”andra svärd”, som Ryssland ”närmade
sig som bröder, som kamrater i kampen”
(12). Detta var den första ”anti-imperialistiska”
(det vill säga klassamarbets-) konferens någonsin, som hölls i kommunismens
namn.

Den amerikanske pionjärkommunisten John Reed, som deltog i
kongressen, blev illamående av dess anföranden.

Angelica Balabanova minns i boken ”My Life as a Rebel” att: ”Jack talade bittert om den demagogi och den
uppvisning som hade karakteriserat Bakukongressen och det sätt på vilket
ursprungsbefolkningen och delegaterna från Fjärran österns länder hade blivit
behandlade”
. (13)

En Appell från det Holländska kommunistpartiet till
folken från öst representerade i Baku
publicerades i den franska upplagan
av Kominterns kongressprotokoll och distribuerades sannolikt till delegaterna.
Denna slog fast att ”tusentals indonesier” hade ”samlats för en
gemensam kamp mot de Holländska förtryckarna”
genom den panislamska Sarekat
Islam, och denna appell var säker på att denna panislamistiska organisation
ställde upp i hyllningarna av kongressen.

Vid kongressen frammanade bolsjevikpartiets Karl Radek öppet
bilden av det forna Ottomanska imperiets segrande sultanarmé genom att
deklarera:

”Vi uppmanar er,
kamrater (sic), att ta upp de krigiska känslor som en gång inspirerat folken i
öst, när dessa folk, ledda av sina stora erövrare, avancerade mot Europa”
.(14)

Inom tre månader efter Bakukongressen, som hade hälsat den
turkiske nationalisten Kemal Pasha (Ataturk), hade den senare mördat hela
ledningen för det turkiska kommunistpartiet.

Vid sin fjärde kongress 1922, hade Komintern reviderat sitt
program ännu mer. Genom att introducera ”Teser om östfrågan”, som
enhälligt antogs på kongressen, deklarerade den holländska delegaten van
Ravensteyn att

”självständigheten för Östern som helhet, Asiens självständighet,
de muslimska folkens självständighet (…) innebär i sig själv slutet för den
västliga imperialismen”.

Tidigare vid samma kongress hade Malaka, delegat från
Holländska Ostindien, upprepat att kommunister där arbetat i nära samarbete med
Sarekat Islam, ända tills de två grupperna började bråka 1921. Malaka
deklarerade att den fientlighet mot panislam som hade uttryckts i de teser som
antogs vid den Andra Kongressen hade skadat kommunisternas ståndpunkter. I sitt
stöd för ett nära samarbete med panislamistiska rörelser argumenterade delegaten
från Tunisien, att i motsats till det engelska och franska kommunistpartiet,
som inte var aktiva vad gäller kolonialfrågan, så förenade åtminstone
panislamisterna alla muslimer mot deras förtryckare.(15)

Opportunismens frukter

Den opportunistiska utvecklingen i bolsjevikpartiet och
Komintern i den koloniala frågan hade huvudsakligen baserats på en idé om att
finna allierade mot den imperialistiska omringningen av Sovjetryssland.
Vänsteristiska apologeter för denna politik framhåller att detta gjorde att Sovjetunionen
överlevde; men, som de italienska vänsterkommunisterna noterade under 30-talet,
var priset man betalade för denna överlevnad en förvandling av sovjetmaktens
funktionen, från att vara en bastion för världsrevolutionen hade man nu blivit
en bricka i det imperialistiska spelet. Allianserna med den koloniala
bourgeoisien hade hjälpt till att dra med Sovjetryssland i detta spel, på
bekostnad av de utsugna och förtryckta i denna region, vilket fiaskot för
Kominterns politik i Kina 1925-27 illustrerade så tydligt.

Att man övergav den marxistiska rigören i frågan om islam
var därför en del i denna opportunistiska utveckling. Den har också tjänat som
ett teoretiskt rättfärdigande för den öppet kontrarevolutionära attityden hos
den moderna vänsterismen, som gång på gång för fram att Khomeinis och Bin
Ladens gelikar på något sätt bekämpar imperialismen (även om man kanske gör det
med fel metoder och idéer).

Man kan notera, att bolsjevikernas försök att smickra den
muslimska nationalismen även kunde kombineras med en falsk radikalism som
försökte får bort religionen genom demagogiska kampanjer. Detta var särskilt
tydligt för stalinismen under dess ”vänstervridning” i slutet av 1920-talet.

Under denna period kastades Zhendotels tålamod och
känslighet ut genom fönstret, när man började driva hysteriska kampanjer för
skilsmässor och mot bruket att bära slöja. 1927 beskriver en trotskistisk källa
att:

massmöten hölls, där tusentals upprörda deltagare skrek ’ned med
paranjan!’, slet av sig sina slöjor, dränkte dem i paraffin och brände upp dem…
Skyddade av soldater drev gäng av fattiga kvinnor runt på gatorna och slet av
slöjorna från mer välbärgade kvinnor, samtidigt som man letade gömda matförråd
och pekade ut de som fortfarande upprätthöll traditionella sedvänjor, som nu
hade blivit kriminaliserade… Den påföljande dagen fick man betala priset för
dessa otåliga, sekteristiska aktioner i blod, när hundratals obeslöjade kvinnor
massakrerades av sina anförvanter, och denna reaktion, som underblåstes av det
muslimska prästerskapet, som tolkade in att jordbävningar som ägde rum
samtidigt utgjorde Allahs straff för kvinnornas slöjavtagning, växte i styrka.
Spillrorna av Basmachi-rebellerna organiserade sig på nytt i Tash Kuran
(hemliga kontrarevolutionära grupper) som växte i omfattning som ett resultat
av deras krav att bevara Narkh (lokala sedvänjor och värden).”
(16)

Detta var långt ifrån de ursprungliga metoder som
Oktoberrevolutionen använt, liksom Bakukongressens svammel om det ’Heliga
kriget’. Bolsjevikernas stora styrka 1917 hade varit övertygelsen om att man
måste bekämpa främmande ideologier genom att utveckla klassmedvetandet och
klassorganisationerna inom proletariatet. Detta förblir den enda basen för att
motverka inflytandet från religionen eller andra reaktionära ideologier.

”Islamister” – från marginalen till händelsernas centrum

Från resonemanget ovan kan vi se att frågan om det
”politiska islam” inte är en ny fråga för proletariatet. Faktum är, att flera
av de ”moderna” islamistiska grupperna kan spåras tillbaka till det Muslimska
brödraskapet (Ikhwan al-Muslimuun) som bildades i Egypten 1928, och som sedan
har expanderat till mer än 70 länder. Ikhwans grundläggare Hassan al-Banna
proklamerade nödvändigheten av att muslimer ”återvände” till den ”raka vägen” i
den ortodoxa Sunnigrenen av Islam, som ett motgift mot både korruptionen som
växt fram sedan ’Umayyad-kaliferna’ och som en väg mot ”befrielse” av den
islamska världen från västvärldens dominans. Denna kamp skulle göra det möjligt
att etablera en ”autentisk” islamsk stat, som ensam kunde motstå väst.

Ikhwan påstår att man följer i fotspåren på Ahmad ibn
Taymiyyah (1260-1327) som vände sig emot helleniserade islamska tänkare som
försökte reducera Islam och islamskt statsstyre till en funktion av det mänskliga
förnuftet. Ibn Taymiyyah ansåg att en islamsk härskare hade en uppgift att
påtvinga sina undersåtar Guds lagar, om det skulle vara nödvändigt. Ibn
Taymiyyahs islam påstod sig vara mycket ren, avskalad från alla moderna
utväxter. Ikhwan byggde på den puritanska Salafiyyah (renings-) rörelsen från
600- till 800-talet, som också försökte genomföra ibn Taymiyyahs idéer.

I praktiken, däremot, var nyckeln till Ikhwans framgångar
dess extrema taktiska flexibilitet, då man varit beredd att samarbeta med
vilken institution som helst (parlament eller fackföreningar) eller vilken
rörelse som helst (stalinister, liberaler) som skulle hjälpa till med dess
projekt att ”åter-islamisera” samhället. Al-Bann gjorde det däremot helt klart,
att den islamska stat som hans rörelse ville skapa skulle förbjuda alla
politiska organisationer. Sayyid Quth, som efterträdde al-Banna som ledare 1948
(17) förkastade både ”socialistisk och kapitalistisk avgudadyrkan” – dvs. att
man ställde politiska frågor framför guds lagar. Han förklarade vidare:

”det är nödvändigt att bryta med logiken och sedvänjorna i det
omkringliggande samhället, för att konstruera en prototyp av det framtida
islamska samhället med de ”sanna troende”, sedan, vid ett lämpligt tillfälle,
att ta strid med det (nya) jahiliyya”.

1948 hade rörelsen växt enormt, och samlade mellan 300.000
och 600.000 anhängare endast i Egypten. Utsatta för en hård repression från
statens sida i slutet av 1948/början av 1949, lyckades rörelsen överleva och
återuppbyggdes. Man allierade sig kortvarigt med Nassers Fria officersrörelse,
som genomförde en lyckad statskupp i juli 1952. När Nasser kom till makten
fängslade han stora delar av Ikhwan och förklarade rörelsen olaglig. Även om
man tekniskt var olagliga , tilläts rörelsen att framgångsrikt stötta
parlamentet och kontrollera ett antal islamska icke-regeringsbundna
organisationer. Man har åtnjutit stort stöd bland de fattiga massorna i
städerna genom att utföra ett socialt arbete som inte regeringen kunna erbjuda.

Ikhwans framgångar är en ständig referenspunkt för mer
nyligen bildade ”fundamentalistiska” grupper – där många har bildats genom
splittringar från dem, och påstår att man har tonat ned deras retorik och
aktioner när man har fått stöd från massorna och platser i parlamentet. Grupper
som inspirerats av Ikhwan existerar i hela den ”islamska världen” – inte bara i
Mellanöstern, utan också i Indonesien och Filippinerna, och i andra läner, där
muslimer inte utgör en majoritet av befolkningen.

I stort sett påminner dessa grupper mer om Ikhwan när det
bildades i början (en våldsam terroristorganisation) än de jämförelsevis
”moderata” krafter det har utvecklats till. Och, hur som helst, dessa grupper
kan idag endast existera genom ett materiellt stöd från den ena eller andra
staten som manipulerar dem för deras egna utrikespolitiska syften. På detta
sätt var bildandet av HAMAS (den Islamska Motståndsrörelsen) på Gazaremsan
ekonomiskt understött av Israel, som hoppades att man skulle utgöra en motvikt
mot PLO. Men både HAMAS och den islamska Jihad-organisationen (som de senaste
åren uppenbarligen har slagits ihop med al-Qa’ida) har samarbetat med PLO och
andra palestinska nationalistorganisationer – vilka själva, i sin tur, har
blivit manipulerade av främmande makter så som Syrien eller tidigare
Sovjetunionen.

Den algeriska islamiströrelsen GIA (den Beväpnade Islamska
Gruppen) har mer eller mindre öppet finansierats av USA, som ett försök att
försvaga de franska utmaningarn mot den enda kvarvarande supermakten. I
Indonesien under den senaste perioden har islamistiska grupper blivit
manipulerade av militära politiska fraktioner för att växelvis hjälpa till att
installera vid makten, alternativt detronisera landets president. Och de mest
ökända av alla, Afghanistans talibaner, skapades i Pakistan av USA, som
framgångsrikt hetsade dem mot sina tidigare islamistiska allierade, de
splittrade mujahedeen-fraktionerna, som drog ned Afghanistan i ett obeskrivligt
kaos. USA stödde aktivt Osama Bin Ladens aktiviteter mot den ryska
imperialismen genom att erbjuda en plattform för den grupp som nu är känd som
al-Qa’ida. Ironiskt nog, är islamismen till stor del en skapelse av det som man
uppger sig bekämpa mest av allt: det hatade USA.

Ytterligare varianter av denna ursprungsmodell kan vi se hos
de grupper som utgörs av medlemmar av Shiasekten inom Islam. Den mest folkrika
shiitiska staten, Iran, har varit ursprunget till denna variant, som inbegriper
grupper i många länder, mest tydligt i Libanon och Irak. Iran har beskrivits
som ”fundamentalismen vid makten” men detta är missvisande, eftersom regimen
kom till makten mer av misstag än på grund av aktioner från någon ”islamistisk”
grupp. Visst förekom det under Khomeiniregimens första år framgångsrika försök
att bygga upp ett förtroende för staten genom massmobiliseringar till stöd för
ett omöjligt ”återvändande” till förhållandena i 600-talets Arabien. Men det är
viktigt att förstå, att Irans mullor (prästerskapet) endast kom till makten på
grund av det iranska proletariatets enorma politiska svagheter. Irans oljearbetare,
exempelvis, hade strejkat i totalt 6 månader i landets viktiga oljeindustri för
att få ett slut på shahens regim. Som den enda ”oppositions”-kraft som var
politiskt klar över sina mål, och hade förmågan att agera legalt, kom mullorna
att ta kontrollen över de förvirrade mobiliseringarna mot shahregimen. Det är
dock värt att notera att Khomeinis anhängare endast kunde ta makten efter att
grundläggande ha förvrängt den shiitiska doktrinen att all världslig auktoritet
skall förkastas av troende shiiter, efter den tolfte religiöse shiitledarens
försvinnande för flera hundra år sedan (18).

När man erövrat makten i februari 1979, använde mullorna
varje möjlighet att utvidga sitt inflytande till andra länder, genom att
utbilda, beväpna och stödja flera shiitiska islamska grupper utanför landet,
som Hizbollahmilisen (Guds Parti) i Libanon, som alltid har stött Khomeini.
Denna grupp har blivit belönad genom ett starkt materiellt bistånd från Iran
sedan 1979 och framåt, liksom av Syrien, Irans allierade.

Afghanistan ger exempel på ytterligare varianter – mer än en
grupp för var och en av landets stora etniska grupper. Trots dessa afghanska
gruppers övertygelse om en förenad islamsk (i själva verken ”islamistisk”)
stat, har alla haft stora svårigheter att förenas under lång tid – särskilt när
man har lyckats eliminera gemensamma motståndare. Fruktansvärda inre
stridigheter, som följde på den pro-ryska regimens kollaps 1992, övertygade den
amerikanska imperialismen om att upphöra med sitt stöd, och skapa en ny, mer
enhetlig kraft, talibanerna, som man hoppades skulle utgöra en mer stabil
proamerikansk regim. Inte en enda av Afghanistans splittrade ”islamistiska ”
fraktioner är oskyldiga till de massmord och fruktansvärda grymheter som har
ägt rum, inbegripet våldtäkter, tortyr, stympningar och massakrer av barn – för
att inte nämna deras roll i den internationella narkotikahandeln, som har gjort
Afghanistan till den största enskilda exportören av råopium (oraffinerat
heroin) i världen.

Utrymmesskäl gör det omöjligt att gå igenom alla olika
former av islamiska grupper som florerar. Men vi kan tydligt se, att Ikhwan
skapade grunden och utgjorde en modell för den moderna ”islamska
fundamentalismen”. Shiitiska och sunnimuslimska versioner av dessa grupper
existerar, men ingen av dem står i motsatsställning till kapitalismen och
imperialismen, utan är helt integrerade i den existerande
världs-”civilisationen”.

”Fundamentalismen” – ett uttryck för den döende kapitalistiska
civilisationen

När vi nu ställs inför den borgerliga propagandan om en
”kamp mellan civilisationer”, en dödlig strid mellan ”västvärlden” och
”militant islam”, som sprids lika mycket av ”väst”-sidan som av bin Ladens
anhängare, så är det viktigt att slå fast att dagens islamism är en ren produkt
av det kapitalistiska samhället i dess förfallsperiod.

Detta är än mer betydelsefullt så till vida att de islamska
rörelsernas natur inte har förståtts till fullo av grupper i den proletära
politiska miljön. I en artikel helt nyligen, exempelvis – ”Islam and Capitalism”,
i IBRP:s publikation Revolutionary Perspectives (19) – argumenterar man
för att islamismen uttrycker kapitalismens oförmåga att helt eliminera
förkapitalistiska rester, och att det aldrig ägde rum någon ”borgerlig
revolution” i den islamska världen. Artikeln fortsätter sedan att argumentera
för att:

”I motsats till vissa påståenden, att islamismen är en ren
spegling av det kapitalistiska produktionssättet, så är detta inte fallet. Den
är ett förvirrat uttryck för samexistensen av åtminstone två olika
produktionssätt”.

Artikeln fastslår också att islamismen ”utvecklades till
en ideologi som var förmögen att upprätthålla den kapitalistiska ordningen med
icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel
”.

Man betonar:

”I motsats till kristendomen, gick aldrig islam igenom en lång
period av sekularisering och upplysning (…) Den muslimska världen förblev
relativt opåverkad på ett historiskt plan och lyckades även under kapitalismens
epok att försvara sin gamla identitet, på grund av oförmågan och oviljan hos
kapitalismen att göra sig av med förkapitalistiska strukturer i samhället.
Därför dog aldrig Gud i Orienten”.

Som bevis för dessa påståenden, rapporterar artikeln om en
fortsatt existens av vad man kallar ”ett forntida samhälle av präster med
starka bindningar till basarerna”
, som ”lyckades förbli opåverkade”
av trycket från moderniseringen. Som ett resultat, menar artikeln, ”har den
islamska periferin kommit att hålla två produktionssätt och kulturer vid sitt
hjärta”
. Islamismen bygger sin styrka på denna dualitet, vilket gör att man
kan framstå som ett alternativ till statskapitalismen. Trots att man utgör ”ett
mästerverk av den kapitalistiska ordningen”,
tillägger man, så befinner sig
islamismen ”ironiskt nog i motsättning till samma system på vissa nivåer”.

Detta är felaktigt. Det är sant att inget produktionssätt
existerar i en ren form. Slaveriet har existerat vid olika tidpunkter i alla
former av klassamhällen. Storbritannien, den äldsta kapitalistiska staten, har
fortfarande kvar att avskaffa sin aristokrati fullständigt, för att bara ge två
exempel. Det är också sant att kapitalismens intåg i de länder som dominerades
av muslimsk religion ägde rum sent och ofullständigt, och att det inte fanns
någon motsvarighet till den borgerliga revolutionen i dessa länder. Men vilka
rester som än fanns kvar och frodades i dessa regioner, så är de helt
dominerade av den kapitalistiska världsekonomin, och är en del av denna.

Basarerna i den moderna ”islamska världen” befinner sig inte
utanför kapitalismen, lika lite som den levande reliken, Drottningen av
England, eller ett annat exempel på en kvarleva från feodalismen, påven
Johannes Paulus II är det. I själva verket var bazaaris, de kapitalistiska
köpmännen i Teherans basarer, en viktig bastion för Khomeinis maktövertagande
1978-79, och förblir en viktig kapitalistisk fraktion.

Motsättningarna – som ibland uttrycktes rent fysiskt –
mellan bazaaris och mer västorienterade, sekulariserade fraktioner i den
iranska regimen är motsättningar inom kapitalismen. Även om dessa konflikter
kan ha en skadlig inverkan på landets kapitalistiska ekonomi, är de oerhört
fördelaktiga politiskt för borgarklassen som helhet, eftersom de tvingar det
iranska proletariatet från deras egen klassterräng, i ett falskt spel där man förväntas
stödja antingen den ”reformistiska” eller den ”radikala” fraktionen av det
iranska kapitalet. Detta är mycket långt ifrån de ”icke-kapitalistiska
ideologiska och kulturella medel”
som artikeln i IBRP:s tidning talar om.

Dessutom är bazaaris relation till den direkta politiska
makten ingenstans så stark som den är i Iran, på grund av landets särskilda
historia och dess variant av islam, så att det iranska exemplet kan inte
användas för att bevisa att islamismen på något sätt är ”förkapitalistisk”. Snarare
är det så att en gemensam nämnare för alla islams länder är att man på ett
väldigt effektivt sätt exploaterar aspekter i samhället som kommer från ett
förkapitalistiskt förflutet så att de tjänar behoven hos dagens kapitalister.
På så sätt har Saudiska kungar, Gamal Nasser, Indonesiens politiska fraktioner
och andra växelvis utnyttjat eller avskedat helt igenom reaktionära men icke
desto mindre kapitalistiska islamistiska grupper som talade om att återinföra
ett förkapitalistiskt samhälle, för att bereda vägen till makten för en
välbärgad kapitalistklass.

För övrigt kan det inte förhålla sig på annat sätt.
Kapitalistiska fraktioner är överallt aldrig särskilt blygsamma – särskilt inte
under kapitalismens förfallsperiod – när det gäller att mobilisera de mest
bakåtsträvande elementen för sina egna, mycket moderna syften. Den tyska
kapitalismen bevisade detta med Hitler. Precis som det Muslimska Brödraskapet,
Khomeini och Osama bin Laden, blandade Hitler ihop ett hopkok av reaktionära
förkapitalistiska kvarlevor, för att tjäna den härskande klassens intressen.
Islamismen skiljer sig inte på något sätt från detta. (Faktum är att islamismen
lånar friskt från den nazistiska ideologin, särskilt när det gäller hur man
helt och fullt tagit till sig idén om en judisk världskonspiration. Detta
grävande i rasismens skittunnor är ett annat uttryck för skillnaden mellan
islamismen och Koranens ursprungliga läror, som predikade tolerans mot andra
”Bokens folk”).

I alla dess former, står islamismen på intet sätt i motsatsställning
till kapitalet. Den reflekterar förvisso en ekonomisk och social efterblivenhet
i islams länder, men är till fullo en del av det kapitalistiska systemet, och
framför allt en del av kapitalismens förfall och sönderfall. Vi kan också
tillägga, att långt ifrån att vara i opposition till statskapitalismen, är iden
om den islamska staten, som rättfärdigar ett statligt ingripande i varje aspekt
av det sociala livet, en perfekt ideologisk form för den totalitära
statskapitalismen, som är den karakteristiska formen för kapitalismen i dess
förfallsepok.

Den så kallade islamska fundamentalismen utvecklades som
ideologi för en del av borgarklassen och småbourgeoisien, i deras kamp mot
kolonialmakterna och dess samarbetsmän. Den förblev huvudsakligen en minoritetsrörelse
fram till slutet av 70-talet, eftersom den överskuggades av nationalistiska och
stalinistiska ideologier och rörelser. Dessa rörelser har uppnått en verklig
kraft i länder där arbetarklassen i allmänhet är relativt liten, ung och
oerfaren. Islamisterna proklamerar sig själva som ”de förtryckta folkens
ledare” (Khomeini). I Iran exempelvis , lyckades Khomeinianhängarna dra med sig
massan av egendomslösa sluminnevånare i Teheran i deras rörelse i slutet av
1970-talet, genom att falskeligen utge sig för att försvara deras intressen och
kalla dem mustazifeen, en religiös term för de förtryckta och egendomslösa. Den
förfallande kapitalismens utveckling mot vidare och allt mer fördjupad misär
under sönderfallet har endast förstärkt dessa gruppers börda. Islamisternas
tidigare marginalisering är nu något positivt för dem, eftersom de nu kan verka
trovärdiga när de påstår att skälet till att alla sekulära uttryck (från
demokratin till nationalismen och marxismen) har ”misslyckats” är att massorna
har struntat i Guds lagar. Samma förklaring har använts av islamisterna i
Turkiet, för att ”förklara” jordbävningen i augusti 1999 i detta land, och
användes tidigare av egyptiska islamister efter en jordbävning där under
1980-talet.

En sådan inställning har ofta en galvaniserande effekt på de
befolkningslager som mest drabbas av fattigdom och förtvivlan. Den utgör ett
hopp, för den ruinerade småbourgeoisien, för sluminnevånarna utan hopp om
arbete, och även för vissa delar av arbetarklassen, om en ”återgång” till den
påstått rena stat som grundades av Muhammed, som enligt dem skyddade de fattiga
och hindrade de rika från att göra för mycket profiter.

Med andra ord presenteras denna stat som en
”anti-kapitalistisk” samhällsordning. Det är typiskt, att islamska grupper slår
fast att de varken är kapitalistiska eller socialistiska, utan ”islamistiska”,
och kämpar för en islamsk stat som bygger på det gamla Kalifatet. Men hela
denna argumentation blandar ihop historien: den ursprungliga muslimska staten
existerade långt före den kapitalistiska epoken. Den byggde på ett slags
klassherravälde, men liksom den västliga feodalismen, hade den inte förfinat
människans förslavande under profiterna på samma sätt som kapitalismen har,
vilket man inte heller kunde göra, givet sina historiska begränsningar. Idag,
däremot, närhelst radikala islamska grupper tar kontroll av en stat, har man
inget annat val än att bli förvaltare av den kapitalistiska samhällsordningen
och därmed kämpa för en maximering av den nationella profiten. Varken de
iranska mullorna eller talibanerna kunde fly från denna järnhårda lag.

Denna förvrängda ”antikapitalism” går hand i hand med en
lika förvrängd ”muslimsk internationalism”: de radikala islamska grupperna i
världen uppger att man inte har några bindningar till någon särskild
nationalstat och uppmanar till enhet mellan alla muslimska bröder i hela
världen. Även här försöker både dessa grupper och deras borgerliga motståndare
porträttera dem som något unikt – som en ideologi och en rörelse som överskrider
nationsgränser för att bilda ett skräckinjagande nytt ”block”, som hotar
”Västvärlden” på samma sätt som det gamla ”Kommunist”-blocket. Delvis beror
detta på att de är svåra att skilja från internationella kriminella nätverk:
vapenhandel (som nu med största säkerhet inbegriper ”massförstörelsevapen”,
kemiska vapen och kärnvapen) och narkotikahandel. Afghanistan är i synnerhet en
viktig länk i detta, vilket visats tidigare.

Inom ramen för detta har bin Ladens ”imperialistiska
krigsherreskap” kommit att betraktats som ett nytt utskott av ”globaliseringen”
(dvs. att man överskrider nationsgränser). Men detta är sant endast i så måtto
att det uttrycker en allmän tendens mot upplösning av de svagaste nationella
enheterna. Den ”globala” muslimska staten kan aldrig bli verklighet, för den
kommer hela tiden att bygga på konkurrerande islamska borgarklasser. Det är
därför som ”mujahadeens”, för att kämpa för denna chimär, alltid tvingas att gå
med i det stora imperialistiska spelet, som förblir en kamp mellan konkurrerande
nationalstater.

Det ”heliga krig” som utropats av de islamistiska
rövarbanden är i själva verket en täckmantel för det gamla oheliga krig som
utkämpas mellan konkurrerande imperialistiska makter. De verkliga intressena
för de förtryckta och utsugna i världen ligger inte i något mytiskt muslimskt
brödraskap, utan i ett klasskrig mot utsugning och förtryck i alla länder; inte
i en omöjlig återgång till Guds eller kalifernas herravälde, utan i ett
revolutionärt skapande av de första verkligt mänskliga samhället i historien.

Dawson

Noter:

1.       

Marx, Till kritiken av Hegels rättsfilosofi,
svensk utgåva Bo Cavefors bokförlag.

2.       

Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress
översättning

3.       

M Rodinson, Mohammed, Penguin, 1983

4.       

Engels till Marx 6 juni 1853, se också fotnoten till
del 1 av hans ”Om den tidiga kristendomens historia”, Samlade verk volym
27

5.       

Saladin var inte bara långt mer kultiverad än den
råbarkade Rickard Lejonhjärta, han var också mer mild mot icke stridande än
korsfararna, som var ökända för att massakrera hela befolkningar (judarna i
synnerhet). Och även om var och en idag jämför bin Laden och Saladin, skulle
det vara mer adekvat att jämföra honom med korsfararna, som han uppger att han
utkämpar sitt jihad emot. Exempelvis uttalade bin Laden en fatwa 1998 som
stödde shejk Omar Abdul Rahman, som dömdes för den första bombningen av World
Trade Center: ”att döda amerikanerna och deras allierade, civila och
militärer, är en individuell plikt för varje muslim”
. Slakten den 11
september och självmordsbombningar mot judiska bosättare i Israel rättfärdigas
på samma sätt.

6.       

Alexandre
Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the
Soviet Union, Pall Mall Press 1967

7.       

Alexandre
Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Sultan Galiev: Le pere de la
revolution tiers-mondiste, Fayard 1986

8.       

Alexandre
Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union,
Pall Mall Press 1967 och Richard Pipes, The Formation of the Soviet Union:
Communism and Nationalism
, reviderad upplaga 1955

9.       

Jane
Degras, The Communist International 1919-1943 vol 1 1919-1922 Frank Cass
& Co 1971, Alix Holt & Barbara Holland, Theses, Resolutions &
Manifestos
, Ink Links 1983

10.    

The
Second Congress of the Communist International, New Park 1977

11.    

IKS,
The Dutch and German Communist Left, Porcupine Press 2001

12.    

Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977 se även E H Carr A history
of Soviet Russia
Macmillan 1978 vol 3

13.    

För
mer om dessa påståenden, se E H Carr, op cit

14.    

Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977

15.    

Degras,
ibid

16.    

Citerat
från Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the
Soviet Union
Pall Mall Press 1977

17.    

Hassan
al-Banna mördades av den egyptiska hemliga polisen den 12 februari 1949, efter
mordet på den egyptiske presidenten, utfört av Ikhwananhängare den 28 december
1948.

18.    

Vad
Khomeini gjorde, var att han ändrade en teologisk doktrin, när han hävdade att
en religiös ledare med anor som kunde följas tillbaka till Muhammed kunde
fungera som en slags ”regent” (velayat-e fageh) i en shiitisk muslimsk stat,
medan de troende väntade på den slutgiltiga återkomsten av den Tolfte Imamen.

19.    

Revolutionary Perspectives nr 23

Allmänna teoretiska frågor: