Argentina: Proletariatet kan bara slå tillbaka borgarklassens attacker på sin egen klassterräng

Utskriftsvänlig version
Händelserna i Argentina mellan december 2001 och februari 2002 gav upphov till ett stort intresse bland politiskt intresserade runt om i världen. Dessa har skapat diskussioner och reflexioner på arbetsplatser och bland kampvilliga arbetare. En del trotskister har till och med talat om " början på en revolution".

Inom den kommunistiska vänstern, har Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) tillägnat dessa händelser flera artiklar och har också publicerat en deklaration enligt vilken:

"I Argentina har utbrottet av den ekonomiska krisen stimulerat en kraftfull och bestämd proletär rörelse på en klassterräng och med en självorganisering, vilken uttrycker den proletära klassens brytning med borgarklassen". (1)

Intresset som de sociala oroligheterna i Argentina lett till är förståliga och legitima. Sedan kollapsen av Östblocket 1989, har den internationella situationen inte skådat några massiva proletära rörelser på samma nivå som strejkerna i Polen 1980, eller strejkerna i Cordoba i Argentina 1969. Världshändelserna har helt dominerats av krig (kriget i Persiska viken 1991, krigen i Jugoslavien, Afghanistan, i Mellanöstern ....), av de allt mer allvarliga effekterna av krisen i världsekonomin (massarbetslöshet, fallande reallöner och pensioner), och av de olika uttrycken för det kapitalistiska samhällets sönderfall (förstörelsen av naturen - en ökning av naturkatastrofer, antingen "naturliga" eller benämnda som "olyckor", och ökningen av religiös eller social fanatism, kriminalitet, etc.).

Denna situation - som vi redan har analyserat i detalj (2) - är ett skäl till varför politiskt intresserade tillskriver händelserna i Argentina en särskild betydelse , vilka kan verka som ett brott med dessa "dåliga nyheter". I Argentina har gatudemonstrationerna gett upphov till ett sällan skådat byte av presidenter (5 stycken på 15 dagar).De har tagit formen av "självorganiserade" bostadskommitéer och de har tydligt förkastat "alla politiker".

Revolutionärer har en skyldighet att noga följa sådana sociala rörelser, för att ta en ståndpunkt och ingripa när väl arbetarklassen uttrycker sig. Det är helt klart så att arbetarna har deltagit i vågen av mobiliseringar i Argentina, och att några isolerade strider har utryckt verkliga proletära klasskrav och konfronterat fackföreningarna. Vi uttrycker vår solidaritet med dessa strider, men det bästa bidrag vi kan göra som en revolutionär organisation är att analysera händelserna så klart som vi kan.

Denna klarhet kommer att avgöra förmågan hos revolutionära organisationer att ingripa på ett riktigt sätt, genom att ständigt referera till analysens historiska och internationella sammanhang som definieras av den marxistiska metoden. Det värsta som en avantgarde organisation som tillhör världsproletariatet kan göra är att så illusioner inom arbetarklassen, att uppmuntra dess svagheter och ta för miste dess svagheter som uttryck för dess styrka. Långt ifrån att hjälpa proletariatet att återta dess initiativ, att utveckla dess strider på sin egen klassterräng, att hävda sig själv som den enda sociala kraften som står i total motsättning till kapitalismen, skulle detta bara leda till att återtagandet av kampen blir mycket svårare.

Det är från detta perspektiv som vi måste fråga oss, vad är klassnaturen hos händelserna i Argentina? Är det en rörelse där proletariatet utvecklade sin "självorganisering" och "bröt" med kapitalismen, som IBRP säger? Vårat svar måste vara ett resolut NEJ. Proletariatet i Argentina har dragits ned i och som klass upplösts i en folklig revolt, en rörelse av folkliga protester som inte har uttryckt proletariatets styrka, utan dess svaghet. Proletariatet har varit oförmöget att vare sig hävda sin politiska autonomi eller dess självorganisering.

Proletariatet har inget behov av att trösta sig eller ge vika för illusioner. Vad det behöver är att åter upptäcka sitt eget revolutionära perspektiv, att hävda sig på den sociala scenen som den enda klass som är förmöget att erbjuda mänskligheten en framtid, och på så sätt dra till sig de andra icke-exploaterande skikten i samhället.

För att kunna göra detta, för att kunna utveckla sitt medvetande, och utveckla sin kamp på ett sätt som motsvarar vad som står på spel i den historiska situationen idag måste proletariatet se verkligheten i vitögat, det kan inte vara rädd för verkligheten. Den kan inte spara sig självt den mest djupgående kritik vad det gäller sina svagheter och misstag, en djupgående reflektion av svårigheterna den möter på sin väg. Händelserna i Argentina kommer att tjäna proletariatet i världen - och proletariatet i Argentina vars kampvillighet inte har besegrats, långt därifrån - som en lärdom: folkliga revolter där arbetarklassen upplöses försvagar inte borgarklassen, men proletariatet självt.

Kollapsen av den argentinska ekonomin är ett tydligt uttryck för förvärrandet av den ekonomiska krisen.

Vi kan inte i denna artikel ge en detaljerad analys av den ekonomiska krisen i Argentina. Vi hänvisar våra läsare till artiklar i vår territoriella press (i synnerhet nr 319 och 320 av Revolution Internationale).

En av de mest slående uttrycken för detta är den brutala ökningen av arbetslösheten som steg från 7% 1992 till 17% i oktober 2001 och sedan till 30% under loppet av 3 månader (december 2001), och uppkomsten för första gången sedan den spanska kolonialtiden (som avslutades på 1820-talet, Ö.A) av svält i ett land som helt nyligen ansågs ha en "europeisk" levnadsstandard och vars viktigaste produktion är just kött och livsmedel.

Långt ifrån att vara ett lokalt fenomen som orsakats av korruption eller en önskan att "leva som européer", är den argentinska krisen en ny episod i förvärrandet av den ekonomiska krisen hos kapitalismen. Denna kris är världsomfattande och drabbar alla länder. Men detta betyder inte att den drabbar alla länder på samma sätt eller samtidigt.

"Även om den inte sparar något land, drabbar den världsomfattande ekonomiska krisen inte de mest utvecklade länderna först, utan de länder som anlände försent på världens ekonomiska arena och vars väg till en utveckling definitivt har stoppats av de äldre makterna".

(Proletariatet i Västeuropa i centrum för generaliseringen av klasskampen, International Review nr 31).

Dessutom, konfronterat med förvärrandet av krisen, har de mäktigare länderna genomfört åtgärder för att försvara sig mot dess effekter, och överföra dem på de svagare staterna ("liberalisering" av världsmarknaden, "globalisering" av finansiella transaktioner, investeringar i nyckelsektorer hos de svagaste staterna i form av privatiseringar, Internationella Valutafondens politik, etc. Det vill säga allt det som brukar kallas "globalisering").

Detta innebär ingenting annat än att de starkaste staterna tillämpar en rad statskapitalistiska åtgärder på hela världsekonomin som syftar till att skydda sig själva gentemot krisens effekter och låta dessa effekter drabba de svagaste kapitalen  (Se International Review 106).

De siffror som publicerades av Världsbanken (World Development Indicators 2001 ) är talande i detta avseende. Mellan 1980 och år 2000 mottog privata kreditorer från alla länderna i Latinamerika 192 miljarder dollar mer än vad de lånade ut till dessa länder. Mellan åren 1999-2002 på bara tre år, var denna skillnad 86, 2 miljarder dollar, alltså nära hälften av den summa de betalade under de föregående 20 åren. Internationella Valutafonden för sin del, utfärdade för 71,3 miljarder dollar i krediter till länderna i Sydamerika mellan 1980 till 2000, medan dessa länder återbetalade 87,7 miljarder till Valutafonden under samma period!

Situationen i Argentina är bara toppen på ett isberg. Bakom Argentina finns många andra länder, som är lika viktiga av olika skäl - oljetillgångar, deras strategiska position, etc. - som potentiellt är kandidater för en liknande kollaps: Venezuela, Turkiet, Mexiko, Brasilien, Saudiarabien, ....

En autonom proletär rörelse eller en blind och kaotisk folklig revolt?

Så som IBRP så kärnfullt uttalar i sin italienska tidskrift: kapitalismen besvarar hunger med ännu mer hunger. De säger också tydligt att de olika "ekonomiska lösningarna" som föreslås av regeringarna, av "oppositionella rörelser" som det "Sociala Forumet" i Porto Allegre, erbjuder inga alternativ. Dessa demagogers hopkok har blivit misskrediterade en efter en under loppet av 30 år av kris (se rapporten om ekonomiska krisen i International Review 106 och 30 år av ekonomisk kris, i Internationalistisk Journal  nr 6).

IBRP sammanfattar korrekt att:

"Det vore fel att göra sig några illusioner: i detta stadium av kapitalismens kris har den inget mer att erbjuda än generaliserad fattigdom och krig. Bara proletariatet kan stoppa denna tragiska utveckling".

(IBRPs Web site).

Men ändå, värderar IBRP proteströrelserna i Argentina på följande sätt:

"Spontant gick proletärerna ut på gatorna och drog med sig ungdomarna, studenterna och stora delar av den proletariserade småbourgeoisien som är lika utarmade som arbetarna. Tillsammans riktade de sin ilska gentemot kapitalistiska helgedomar - banker, kontor, men framförallt varuhusen och affärerna i allmänhet, vilka attackerades på ett liknande sätt som bagerierna under medeltidens hungerupplopp. Regeringen som hoppades att den skulle kunna skrämma rebellerna, kunde inte komma på något bättre svar än att genomföra en våldsam repression som ledde till att dussintals människor dog och att flera tusen blev sårade. Revolten krossades inte utan spreds till resten av landet och fick alltmer en klasskaraktär".

Vi kan urskilja tre delar in den sociala rörelsen i Argentina:

- Först, att attackerna på varuhusen till största delen utfördes av marginaliserade, av trasproletärer men också av unga arbetslösa. Dessa rörelser blev våldsamt krossade av polisen, privata säkerhetsstyrkor och affärsägarna själva. I flera fall förföll dessa till att plundra fattiga bostadsområden eller till att kontor och förrådsanläggningar plundrades (3), etc. Den huvudsakliga konsekvensen av denna "första komponent" av den sociala rörelsen var en tragisk konfrontation mellan arbetare, vilket illustrerades av den blodiga uppgörelse mellan piqueteros, som ville ta med sig mat och dörrvakterna till Buenos Aires centrala marknad den 11 januari 2002 (se Revolution Internationale 320).

För IKS är dessa uttryck för våld inom arbetarklassen (en illustration för metoderna som är specifika för lumpeniserade skikt inom arbetarklassen) ett uttryck för dess svaghet, inte dess styrka. Dessa våldsamma sammandrabbningar mellan olika delar av arbetarklassen är ett hinder för dess enighet och kan bara tjäna den härskande klassens intressen.

- den andra delen var den s.k. "cacerolas (folk som slår på stekpannan) rörelsen". Denna bestod i huvudsak av skikt från "medelklassen", som var förtvivlade över att deras besparingar hade gått upp i rök genom devalveringarna eller att de blev beslagtagna av staten i den s.k. "lilla bank semestern" (corralito) . Dessa skikt befinner sig i en desperat situation.

"I Argentina blandas fattigdomen med en hög arbetslöshet, och bland dem ingår de "ny fattiga", ex-medlemmar av medelklassen, som på grund av att de inte kan flytta, ger upphov till en situation som är den motsatta i förhållande till vad som skedde i landet i början på 1900-talet".

(Från en webb- sida som summerar innehållet i argentinsk press).

Anställda i den offentliga sektorn, pensionärer, några delar av industriproletariatet, delade tillsammans med småbourgeoisien hammarslagen från corralito. Det som de sparat ihop från ett helt livs arbete, som skulle ge ett tillskott till de magra statliga pensionerna, gick praktiskt taget upp i rök. Trots detta, ger inga av dessa kännetecken cacerola -rörelsen en proletär karaktär. Den förblir en folklig revolt som dominerades av ett nationalistiskt och "ultra-demokratiskt" tänkande.

- den tredje delen utgjordes av en rad proletära strider. Det var strejker bland lärarna i flertalet av Argentinas 23 provinser, stridbara strejker hos järnvägsarbetarna i hela landet och strejker hos bankarbetarna. Strejkerna på Ramos Mejias sjukhuset i Buenos Aires och strejkerna på Bruckman fabriken i Buenos Aires provinsen ledde till konfrontationer både med uniformerad polis och med fackföreningarna. Under de senaste 2 åren har de varit flera mobiliseringar av arbetslösa som deltagit i blockader (de berömda piqueteros).

Helt klart kan revolutionärer inte göra annat än att hälsa den stora stridbarhet som visats av arbetarklassen i Argentina. Men som vi alltid har sagt, styrka är inte det enda eller ens det viktigaste kriteriet som tillåter oss att utvärdera styrkeförhållandet mellan huvudklasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet.

Den första fråga vi måste besvara är följande, kunde dynamiken hos dessa arbetarstrider, som bröt ut runt om i landet i flera olika sektorer, leda till en massiv rörelse som var kapabel till att stoppa de brandkårsstyrkor som den härskande klassen ställde upp (i synnerhet den demokratiska oppositionen och fackföreningarna)?

Verkligheten hos denna rörelse tvingar oss att säga nej. Det är just därför att denna arbetarkamp förblev utspridd och visade sig oförmögen att utvecklas till en massiv gemensam rörelse för hela arbetarklassen, som arbetarklassen i Argentina har visat sig vara oförmögen till att sätta sig i spetsen för en rörelse av sociala protester och på så sätt dra med sig de andra icke-exploaterande skikten. Just därför att arbetarklassen var oförmöget att ta ledningen för rörelsen, blev dess egen kamp dränkt och nedsmutsad av andra sociala skikts revolt. Även om dessa skikt själva kan var ett offer för kollapsen av den argentinska ekonomin, har de ingen historisk framtid. För marxister, kan den enda metod som kan tillåta oss att se klart i en liknande situation, formuleras på följande vis: Vem leder rörelsen? Vilken klass har initiativet och gett sitt avtryck på händelsernas dynamik? Bara om de kan svara på dessa frågor på ett korrekt sätt kan revolutionärer bidra till proletariatets avancemang om sin egen frigörelse, och därmed mänsklighetens frigörelse från den tragiska kurs som kapitalismen har lett den till.

Och här gör IBRP ett allvarligt metodfel. Det är inte proletariatet som har dragit med sig studenterna, ungdomarna, och stora delar av småbourgeoisien. Tvärtom, det är den desperata, förvirrade och kaotiska blandningen av folkliga skikt som har dränkt och tunnat ut arbetarklassen. Även en ytlig utvärdering och av ställningstagandena, av kraven och sättet att mobilisera bostadsområdena som ägde rum i Buenos Aires och som spreds runt om i Argentina visar detta med en brutal tydlighet. Vad sades egentligen i annonserandet av World Cacerolazo den 2/3e februari 2002 och som fick ett eko på mer en 20 internetsidor runt om i världen? Tja:

"Global Cacerolazo . Vi är alla argentinare - alla på gatorna i New York - Porto Alegre - Barcelona - Toronto - Montreal (lägg till din egen stad). Tjuven Världsbanken - Alca - de multinationella företagen - bort med dem alle samman! Regeringar och politiker är korrupta, ingen av dem skall få finnas kvar, inte en enda! Länge leve de folkliga kommittéerna. Låt det argentinska folket stiga fram!"

Detta "program" trots sin ilska mot "politikerna" är ändå detsamma som försvaras varje dag av just dessa politiker, från extremhögern till extremvänstern, och även av "ultraliberala" regeringar, som alla vet hur man "kritiserar" ultra-liberalism, de multinationella företagen, korruptionen, etc.

Dessutom har denna rörelse av "folkliga protester" varit starkt märkt av extrem och reaktionär nationalism. Under alla demonstrationer som stadsdelskommittéerna organiserade har detta tema upprepats i det oändliga - "Skapa ett nytt Argentina" , "återuppbygg vårt land på dess egen grund". På internetsiterna som de olika stadsdelskommittéerna har fanns det nationalistiska debatter såsom "Skall vi betala utlandsskulden?", eller, "Skall vi använda Peso eller Dollar?". En internetsida föreslog berömvärt att "utbildningen och det blivande medvetandet" hos folket och att en debatt angående Rousseaus "Sociala Kontrakt" (4) skulle öppnas samtidigt som den uppmanade en tillbakagång till argentinska klassiska 1800-tals författare, såsom San Martin eller Sarmiento. Man måste vara blind (eller föredra att tro på sagor istället för verkligheten) om man inte kan se att denna nationalism också har påverkat arbetarkampen. Arbetarna på TELAM gick i täten på deras demonstrationståg med argentinska flaggor, i en arbetarförort i Buenos Aires regionen höll stadsdelskommittéen möten mot att betala en ny kommunal skatt, men detta möte började och avslutades med den argentinska nationalsången.

Eftersom det var en folklig rörelse där arbetarklassen dränkts i andra klasser och skikt och utan perspektiv, kunde denna rörelse inte göra något annat än att kräva samma reaktionära lösningar som lett till den tragiska situation som befolkningen hamnat i. Men denna repetition av det gamla, detta sökande efter det förgångnas poesi, är det klaraste uttrycket för karaktären hos denna impotenta sociala rörelse utan framtid. Det visades med största allvar av en deltagare i kommittéerna:

"Många har sagt att vi inte lägger fram förslag, att allt vi gör är att motsätta oss något. Och med stolthet kan vi säga att detta är sant, vi motsätter oss det etablerade systemet av ny-liberalism. Likt en båge som spänts av förtryck, är vi pilar som släppts lös mot dominansen av det totalitära ultra-liberala tänkandet. Vårt agerande kommer att stödjas av vårt folk, millimeter för millimeter, för att kunna ge de äldre sina rättigheter gör folket motstånd". (från  www. cacerolazo. org).

I Argentina mellan åren 1969-73, med strejkerna i Cordoba, i Mendoza, etc., var det dessa strider som var nyckeln till en social utveckling. Även om de var långt ifrån upproriska till sin karaktär, markerade dessa strider proletariatets återuppvaknande och bestämde landets politiska och sociala dagordning.

Men Argentina i december 2001, med förvärrandet av sönderfallet i det kapitalistiska samhället, är situationen inte längre den samma. Proletariatet konfronteras idag med nya svårigheter, hinder som den fortfarande måste överkomma för kunna hävda sina egna intressen och utveckla sin klassidentitet och autonomi. I motsatts till perioden i början på 70-talet, kännetecknas situationen idag av en folklig rörelse (där klasserna upplöses) vilket har urgröpt proletariatets styrka och visat sig oförmöget att påverka den politiska situationen mer än kortvarigt. Cacerolas-rörelsen har sannerligen gjort sig förtjänt av att hamna i Guiness Rekordbok  när 5 presidenter avsattes på 15 dagar. Men allt detta var mycket kortlivat. Oavsett vilket kotteri som sitter i regeringen är det fortfarande borgarklassen som har makten, precis som i alla andra länder. Nu grälar de folkliga internetsidorna om ifall rörelsen har upplösts av någon mystisk anledning, samtidigt som den sluge Duhalde har lyckats med att åter upprätta ordning utan att på minsta sätt minska den galopperande fattigdomen och utan att hans ekonomiska plan lett till ens någon minimal lösning.

Lärdomar av händelserna i Argentina

I den nuvarande historiska situationen, vilken vi definierar som kapitalismens sönderfallsfas (5), löper proletariatet en allvarlig risk: att den förlorar sin klassidentitet, att den förlorar förtroendet för sig självt, om dess revolutionära förmåga att etablera sig som en självständig och bestämd social kraft i samhällets utveckling. Denna fara är en produkt av flera sammanhängande faktorer:

- Slaget mot proletariatets medvetande, var ett resultat av kollapsen av Öststaterna och borgarklassens förmåga att identifiera detta med "kommunismens kollaps" och "Marxismens och klasskampens historiska misslyckande".

- Tyngden från det kapitalistiska systemets sönderfall, vilket eroderar sociala band och uppmuntrar en atmosfär av konkurrens även mellan olika sektorer av arbetarklassen.

- Rädslan för politik och politisering vilket är en konsekvens av den form som kontrarevolutionen tagit sig (se hur stalinismen kunde uppkomma och segra "inifrån" den proletära bastionen Sovjetunionen, och stalinifieringen av partierna hos proletariatets Kommunistiska international) och det enorma historiska slag mot proletariatet som degenereringen av de två bästa uttrycken för proletariatets politiska kapacitet och medvetenhet inom loppet av en generation innebar: först de socialistiska partierna och knappt 10 år senare kommunistpartierna.

Denna fara kan leda till att proletariatet inte kan ta initiativet när den konfronterar samhällets djupgående kollaps, vilket kapitalismens historiska kris leder till. Argentina visar tydligt denna potentiella fara - den generella paralyseringen av ekonomin och häftiga skakningar inom borgarklassens politiska apparat. Detta har inte proletariatet använt för att etablera sig som en självständig social kraft som kämpar för sina egna syften och som drar med sig andra skikt i samhället bakom sig i sin kamp. Istället har arbetarklassen blivit underordnad i en folklig rörelse, typiskt för sönderfallet av det borgerliga samhället, och proletariatet har dragits in i en steril och utsiktslös revolt.

Det är av dessa skäl som spekulationer av anarkister, trotskister och autonomister, och av "anti-globaliseringsrörelsen" i allmänhet, om att händelserna i Argentina representerar "början på revolutionen" är så farliga.

Vad som är än mer oroande är att IBRP har spritt dessa förvirrade idéer genom att bidra med sina egna illusioner angående "styrkan hos proletariatet i Argentina". (6)

Dessa spekulationer avväpnar de unga minoriteterna, som proletariatet har gett upphov till på en global nivå, vilka söker efter ett revolutionärt alternativ gentemot en värld som faller sönder. Därför är det viktigt för oss att förklara skälen till IBRPs tro att de har upptäckt en gigantisk "klassrörelse" vilken i själva verket inte är något annat än folkliga revolters väderkvarnar.

För det första, har IBRP alltid förkastat uppfattningen om den historiska kursen, med vilken vi har försökt förklara utvecklingen av styrkeförhållandet mellan proletariat och borgarklass i den nuvarande historiska situationen som började med proletariatets historiska återkomst på den sociala arenan efter 1968 (7). För IBRP förefaller allt detta vara idealistiska "prognoser och förutsägelser". Deras förkastande av denna historiska metod leder dem både till en kortsiktig och empirisk (ytlig) vision både vad det gäller militära händelser som klasskampen. Det är värt att komma ihåg att IBRPs analys presenterade kriget i Persiska viken som "inledningen på det tredje världskriget"  Samma empiriska metod ledde IBRP att presentera palatskuppen som fällde Ceausescu regimen i Rumänien som nära nog en "revolution":

"Rumänien är det första landet i de industrialiserade regionerna där den världsekonomiska krisen har gett liv till en verklig och autentisk folklig revolution vilken har resulterat i störtandet av regeringen (....) i Rumänien har det anhopats alla de objektiva och nästan alla subjektiva villkor för att förvandla upproret till en verklig och autentisk social revolution".

("Ceausescu is dead, but capitalism still lives", i Battaglia Communista, januari 1990).

Det är uppenbart att om man förkastar varje analys om den historiska kursen kan man bara förlita sig på de omedelbara händelserna. Frånvaron av varje metod för att analysera den världshistoriska situationen och det verkliga styrkeförhållandet mellan klasserna leder IBRP till slutsatsen att vi står inför ett tredje världskrig ena dagen och inför en proletär revolution nästa dag. Hur är det möjligt - enligt IBRPs analytiska "metod" - att proletariatet kan gå från en situation där den är enrollerad bakom nationalismens flagg i förberedelserna för ett tredje världskrig, till en situation där den är redo att gå till revolutionär attack? Detta är för oss fortfarande ett mysterium och vi väntar fortfarande på att IBRP skall ge oss en koherent förklaring på dessa motsägelser.

För vår egen del är vi övertygade att den enda kompassen i form av en global och historisk vision kan förhindra att revolutionärer blir till händelseutvecklingens leksak och förleder dem till att misstolka folkliga revolter för proletär klasskamp.

IBRP förlöjligar oupphörligen vår teori om kapitalismens sönderfall, och säger att vi använder den för att "förklara allt". Men trots det är uppfattningen om sönderfallet nödvändigt för att göra just denna skillnad mellan folkliga revolter och proletariatets klasskamp. En sådan distinktion är nödvändig idag. Den nuvarande situationen för kapitalismen leder sannerligen till protester, tumult och sammanstötningar mellan klasser, skikt och fraktioner. Revolten är den blinda och impotenta frukten av det döende samhället. Det hjälper inte till att överkomma dess motsättningar men förvärrar dem snarare. Den är ett uttryck för ett av resultaten av de allmänna perspektiv för klasskampen under historiens lopp som förs fram i det Kommunistiska Manifestet:

"en kamp som varje gång slutade med antingen ett revolutionärt återskapande av samhället i allmänhet, eller de stridande klassernas gemensamma ruin".

Det är just det senare alternativet, "de stridande klassernas gemensamma ruin", som ligger till grund för uppfattningen om sönderfallet. Detta är motsatsen till proletariatets klasskamp som, ifall den finner uttryck på sin egen klassterräng och vidmakthåller sin autonomi genom att gå framåt genom spridningen av dess kamp och självorganisering, och har potentialen att bli den "självmedvetna, oberoende rörelsen av den stora majoriteten i den stora majoritetens intresse"

(som ovan).

Alla ansträngningar av proletariatets mest medvetna delar och mer allmänt av de kämpande arbetare, måste undvika att sammanblanda revolt med självständig klasskamp, och de måste kämpa för att förhindra att trycket från det sociala sönderfallet leder proletariatet till en steril och blind revolt. Där terrängen för revolter leder till att proletariatets förmåga nöts ut, leder klasskampens terräng till den revolutionära förstörelsen av den kapitalistiska staten i alla länder.

Det proletära perspektivet

Händelserna i Argentina visar klart den fara som hotar proletariatet ifall det låter sig dras ned i den ruttna terräng som "folkliga" revolter innebär. Slutakten mellan å enda sidan en social utveckling mot barbari och å andra sidan mot revolution kommer inte att utspela sig här, utan kommer att ske i världens största koncentrationer av arbetarklassen - i synnerhet i Västeuropa.

"En social revolution är inte något så enkelt som att bryta en kedja, sammanbrottet för det gamla samhället. Det är på samma gång en handling för att bygga ett nytt samhälle. Det är ingen mekanisk händelse utan en social verklighet som oupplösligen är knuten till motstridiga mänskliga intressen, till strävan och kamp mellan sociala klasser.”

(Det Västeuropeiska proletariatet i centrum för klasskampens generalisering. Kritik av teorin om de ’svaga länkarna’. International Review nr 31, samt Internationell Revolution nr 8, sid 11).

Visionen hos den mekaniska och vulgära materialismen ser endast aspekten av en kapitalism som exploderar men är oförmöget att se den viktigaste och mest avgörande aspekten - dess revolutionära förstörelse genom proletariatets klassmedvetna agerande. Det är detta som Lenin och Trotskij kallade den "subjektiva faktorn". Dessa vulgärmaterialistiska uppfattningar är ett hinder för en förståelse av allvaret i den historiska situationen, vilken kännetecknas av kapitalismens inträde i sin sista fas av förfall - dess sönderfall. Dessutom är mekanisk och kontemplativ materialism "nöjd" med den "objektivt revolutionära" aspekten - det ständiga förvärrandet av den ekonomiska krisen, de sociala krampryckningarna, ruttenheten hos den härskande klassen. Vulgärmaterialismen avfärdar lättsinnigt farorna som hotar proletariatets medvetande och utvecklingen av dess enhet och självförtroende, vilka stängs in i och av kapitalismens sönderfall (men som också används ideologiskt av den härskande klassen (8)).

Men nyckeln till det revolutionära perspektivet i denna epok är just förmågan hos proletariatet att utveckla det "subjektiva" elementet i dess kamp (förtroendet för dess revolutionära framtid, dess enhet och klassolidaritet) som kommer att tillåta det att allt mer motverka och till slut överkomma tyngden från kapitalismens sociala och ideologiska sönderfall. Och det är just i de stora proletära koncentrationerna i Västeuropa som de mest fördelaktiga villkoren finns för en sådan utveckling :

"Sociala revolutioner ägde inte rum där den gamla härskande klassen var som svagast och där dess strukturer var minst utvecklade, utan tvärtom, där borgarklassens strukturer uppnått sin högsta utveckling i jämförelse med produktivkrafterna, och där den klass som är bärare av de nya produktionsförhållandena som skall ersätta de gamla, var som starkast. (....) Marx och Engels undersökte och grundade sina perspektiv på de områden där proletariatet var som starkast, mest koncentrerad och bäst placerad för att utföra den sociala omdaningen. Detta eftersom krisen drabbar de underutvecklade länderna mest brutalt just precis som ett resultat av deras ekonomiska svaghet och deras brist på manöverutrymme. Vi får inte glömma att källan till denna kris ligger i själva överproduktionen och genom detta ligger den i de viktigaste centrumen för den kapitalistiska utvecklingen. Detta är ett annat skäl varför villkoren för ett svar på denna kris - och för att gå utöver den - finns framförallt i kapitalismens viktigaste centrum"

(som ovan).

Faktum är att IBRPs deformerade vision av klassinnehållet i händelserna i Argentina måste bedömas i relation till deras analys av potentialen för proletariatets kamp i kapitalismens perifera länder. Detta uttrycks i synnerhet i dess "Teser om kommunistisk taktik i länder i kapitalismens periferi" som antogs av Battaglia Communistas 6:e Kongress (publicerad på italienska i Prometeo nr 13 och på engelska i Internationalist Communist nr 16). Enligt dessa teser skapar villkoren i de perifera länderna :

"en större potential för radikaliseringen av medvetandet än i de stora metropolerna".

Detta leder till att:

"det förblir möjligt att spridandet av det kommunistiska programmet bland massorna kan vara lättare, och att den "genomslagskraft" som revolutionärer kan få är högre i dessa regioner jämfört med de sociala förhållandena i den avancerade kapitalismen".

Vi har redan förkastat denna analys i detalj (se International Review nr 100, "The class struggle in the countries of capitalist periphery”), så det vore onödigt att göra det återigen i denna artikel. Vad vi vill säga är att IBRPs förvridna syn på betydelsen av revolterna i Argentina uttrycker inte bara dess oförmåga att förstå analysen om kapitalismens sönderfall, eller den historiska kursen, men det utrycker också det inkorrekta i dess "Teser ".

Vår analys betyder inte alls att vi föraktar eller undervärderar proletariatets kamp i Argentina, eller i andra regioner där kapitalismen är svagare. Vad vår analys innebär, är att revolutionärer, såsom proletariatets avantgarde, med en klar vision av hur den proletära rörelsen har växt fram historiskt, som helhet, har ansvaret att bidra till den klaraste och mest exakta uppfattningen av styrkan och begränsningarna hos arbetarklassens kamp, av vilka som är dess allierade, och vilken riktning dess rörelse måste ta. För att kunna göra detta, måste revolutionärer med all sin kraft, motstå alla opportunistiska frestelser - vilka är resultatet av otålighet, kortsiktighet, eller brist på historisk förtroende för proletariatet - som att felaktigt jämställa en folklig revolt (som vi sett i Argentina) med en klassrörelse.

 

Adalen 10 mars 2002

 

Noter:

1. Denna deklaration kan hittas på IBRPs websida (http: // www. internationalist.net), med titeln A lesson from Argentina: Either the Revolutionary Party and Socialism or Generalised Poverty and War.

2. Se våra artiklar om Östblockets kollaps i Internationalistisk Journal nr 1 och 2. Se också artikeln "Why the proletariat has not yet overthrown capitalism" i International Review nr 103-04 och "Report on the class struggle" i International Review nr 107.

3. Tidningen Pagina publicerade den 12 januari 2002 att "något som aldrig tidigare hänt är att i några områden i Stor Buenos Aires övergick plundringen från varuhus till bostadsområden" .

4. Det är inget fel att studera verk av tänkare som föregick den proletära rörelsen, eftersom arbetarrörelsen integrerar och överskrider mänsklighetens historiska arv i sitt revolutionära medvetande. Men, Rousseau är inte direkt utgångspunkten när det gäller att konfrontera den nuvarande situationens allvarliga problem.

5. Se "Teser om sönderfallet" publicerad i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 60 och sedan återpublicerad i International Review nr 107.

6. I motsatts till detta, har PCI/IKP i Le Proletaire  nr 460 publicerat en klar ståndpunkt, som redan visas av rubriken för artikeln " The Cazerolazos can change presidents. In order to struggle against capitalism the class struggle is necessary! " vilken fördömer den folkliga (inter-klassistiska) karaktären hos rörelsen och säger att: "det finns inget sätt att motsätta sig en sådan politik; i kampen mot kapitalismen, förenar arbetarkampen hela proletariatet inte runt populistiska krav, utan runt klasskrav. Kampen är inte nationell utan internationell, kampens slutgiltiga mål är inte reformer utan revolutionen".

7. Angående vår uppfattning om den historiska kursen, se artiklar i International Review nr 15, nr 17 och 107 och t.ex. Internationell Revolution nr 11. Vi har polemiserat med IBRP angående denna fråga i artiklar i International Review nr 36 och 89.

8. "De olika element som utgör proletariatets starkaste delar konfronterar omedelbart olika uttryck för detta ideologiska sönderfall:

- solidaritet och kollektiv aktion konfronterar atomiseringen av individer.

- behovet av organisering konfronterar det sociala sönderfallet, upplösningen av sociala relationer som utgör grunden för allt socialt liv.

- proletariatets förtroende för sin egen framtid och dess egen styrka utarmas hela tiden av den allomfattande rädslan och nihilismen i samhället.

- medvetande, noggrannhet, koherent och sammanhängande tänkande, uppskattningen av teori, allt detta har mycket svårt att göra sig gällande i en epok där flykten in i illusioner, droger, sekter, mysticism och förkastandet eller förstörelsen av klartänkthet är det som är kännetecknande för vår nuvarande epok".

("Sönderfallet, den slutgiltiga fasen för kapitalismens förfall", i International Review nr 107 och nr 60, och Internationalistisk Journal nr 1).

Geografisk region: 

Aktuella händelser: