Argentina: Proletariatet kan bara slå tillbaka borgarklassens attacker på sin egen klassterräng

Utskriftsvänlig versionSend by email

Händelserna i Argentina mellan december 2001 och februari
2002 gav upphov till ett stort intresse bland politiskt intresserade runt om i
världen. Dessa har skapat diskussioner och reflexioner på arbetsplatser och
bland kampvilliga arbetare. En del trotskister har till och med talat om "
början på en revolution".

Inom den kommunistiska vänstern, har Internationella Byrån
för det Revolutionära Partiet (IBRP) tillägnat dessa händelser flera artiklar
och har också publicerat en deklaration enligt vilken:

"I Argentina har utbrottet av den ekonomiska krisen
stimulerat en kraftfull och bestämd proletär rörelse på en klassterräng och med
en självorganisering, vilken uttrycker den proletära klassens brytning med
borgarklassen".
(1)

Intresset som de sociala oroligheterna i Argentina lett till
är förståliga och legitima. Sedan kollapsen av Östblocket 1989, har den
internationella situationen inte skådat några massiva proletära rörelser på
samma nivå som strejkerna i Polen 1980, eller strejkerna i Cordoba i Argentina
1969. Världshändelserna har helt dominerats av krig (kriget i Persiska viken
1991, krigen i Jugoslavien, Afghanistan, i Mellanöstern ....), av de allt mer
allvarliga effekterna av krisen i världsekonomin (massarbetslöshet, fallande
reallöner och pensioner), och av de olika uttrycken för det kapitalistiska
samhällets sönderfall (förstörelsen av naturen - en ökning av naturkatastrofer,
antingen "naturliga" eller benämnda som "olyckor", och
ökningen av religiös eller social fanatism, kriminalitet, etc.).

Denna situation - som vi redan har analyserat i detalj (2) -
är ett skäl till varför politiskt intresserade tillskriver händelserna i
Argentina en särskild betydelse , vilka kan verka som ett brott med dessa
"dåliga nyheter". I Argentina har gatudemonstrationerna gett upphov
till ett sällan skådat byte av presidenter (5 stycken på 15 dagar).De har tagit
formen av "självorganiserade" bostadskommitéer och de har tydligt förkastat
"alla politiker".

Revolutionärer har en skyldighet att noga följa sådana
sociala rörelser, för att ta en ståndpunkt och ingripa när väl arbetarklassen
uttrycker sig. Det är helt klart så att arbetarna har deltagit i vågen av
mobiliseringar i Argentina, och att några isolerade strider har utryckt
verkliga proletära klasskrav och konfronterat fackföreningarna. Vi uttrycker
vår solidaritet med dessa strider, men det bästa bidrag vi kan göra som en
revolutionär organisation är att analysera händelserna så klart som vi kan.

Denna klarhet kommer att avgöra förmågan hos revolutionära
organisationer att ingripa på ett riktigt sätt, genom att ständigt referera
till analysens historiska och internationella sammanhang som definieras av den
marxistiska metoden. Det värsta som en avantgarde organisation som tillhör
världsproletariatet kan göra är att så illusioner inom arbetarklassen, att
uppmuntra dess svagheter och ta för miste dess svagheter som uttryck för dess
styrka. Långt ifrån att hjälpa proletariatet att återta dess initiativ, att
utveckla dess strider på sin egen klassterräng, att hävda sig själv som den
enda sociala kraften som står i total motsättning till kapitalismen, skulle
detta bara leda till att återtagandet av kampen blir mycket svårare.

Det är från detta perspektiv som vi måste fråga oss, vad är
klassnaturen hos händelserna i Argentina? Är det en rörelse där proletariatet
utvecklade sin "självorganisering" och "bröt" med
kapitalismen, som IBRP säger? Vårat svar måste vara ett resolut NEJ. Proletariatet
i Argentina har dragits ned i och som klass upplösts i en folklig revolt, en rörelse av folkliga protester som inte har
uttryckt proletariatets styrka, utan dess svaghet. Proletariatet har varit
oförmöget att vare sig hävda sin politiska autonomi eller dess
självorganisering.

Proletariatet har inget behov av att trösta sig eller ge
vika för illusioner. Vad det behöver är att åter upptäcka sitt eget
revolutionära perspektiv, att hävda sig på den sociala scenen som den enda
klass som är förmöget att erbjuda mänskligheten en framtid, och på så sätt dra
till sig de andra icke-exploaterande skikten i samhället.

För att kunna göra detta, för att kunna utveckla sitt
medvetande, och utveckla sin kamp på ett sätt som motsvarar vad som står på
spel i den historiska situationen idag måste proletariatet se verkligheten i
vitögat, det kan inte vara rädd för verkligheten. Den kan inte spara sig självt
den mest djupgående kritik vad det gäller sina svagheter och misstag, en
djupgående reflektion av svårigheterna den möter på sin väg. Händelserna i
Argentina kommer att tjäna proletariatet i världen - och proletariatet i
Argentina vars kampvillighet inte har besegrats, långt därifrån - som en
lärdom: folkliga revolter där
arbetarklassen upplöses försvagar inte borgarklassen, men proletariatet självt
.

Kollapsen av den argentinska ekonomin är ett tydligt uttryck för
förvärrandet av den ekonomiska krisen.

Vi kan inte i denna artikel ge en detaljerad analys av den
ekonomiska krisen i Argentina. Vi hänvisar våra läsare till artiklar i vår
territoriella press (i synnerhet nr 319 och 320 av Revolution Internationale).

En av de mest slående uttrycken för detta är den brutala ökningen av arbetslösheten som
steg från 7% 1992 till 17% i oktober 2001 och sedan till 30% under loppet av 3
månader (december 2001), och uppkomsten för första gången sedan den spanska
kolonialtiden (som avslutades på 1820-talet, Ö.A) av svält i ett land som helt nyligen ansågs ha en
"europeisk" levnadsstandard och vars viktigaste produktion är just
kött och livsmedel.

Långt ifrån att vara ett lokalt fenomen som orsakats av
korruption eller en önskan att "leva som européer", är den
argentinska krisen en ny episod i förvärrandet av den ekonomiska krisen hos
kapitalismen. Denna kris är världsomfattande och drabbar alla länder. Men detta
betyder inte att den drabbar alla länder på samma sätt eller samtidigt.

"Även om den inte sparar något land, drabbar den
världsomfattande ekonomiska krisen inte de mest utvecklade länderna först, utan
de länder som anlände försent på världens ekonomiska arena och vars väg till en
utveckling definitivt har stoppats av de äldre makterna"
.

(Proletariatet i
Västeuropa i centrum för generaliseringen av klasskampen, International Review nr 31).

Dessutom, konfronterat med förvärrandet av krisen, har de
mäktigare länderna genomfört åtgärder för att försvara sig mot dess effekter,
och överföra dem på de svagare staterna ("liberalisering" av
världsmarknaden, "globalisering" av finansiella transaktioner,
investeringar i nyckelsektorer hos de svagaste staterna i form av
privatiseringar, Internationella Valutafondens politik, etc. Det vill säga allt
det som brukar kallas "globalisering").

Detta innebär ingenting annat än att de starkaste staterna
tillämpar en rad statskapitalistiska åtgärder på hela världsekonomin som syftar
till att skydda sig själva gentemot krisens effekter och låta dessa effekter
drabba de svagaste kapitalen  (Se International Review 106).

De siffror som publicerades av Världsbanken (World Development Indicators 2001 ) är talande
i detta avseende. Mellan 1980 och år 2000 mottog privata kreditorer från alla
länderna i Latinamerika 192 miljarder dollar mer än vad de lånade ut till dessa
länder. Mellan åren 1999-2002 på bara tre år, var denna skillnad 86, 2
miljarder dollar, alltså nära hälften av den summa de betalade under de
föregående 20 åren. Internationella Valutafonden för sin del, utfärdade för
71,3 miljarder dollar i krediter till länderna i Sydamerika mellan 1980 till
2000, medan dessa länder återbetalade 87,7 miljarder till Valutafonden under
samma period!

Situationen i Argentina är bara toppen på ett isberg. Bakom
Argentina finns många andra länder, som är lika viktiga av olika skäl -
oljetillgångar, deras strategiska position, etc. - som potentiellt är
kandidater för en liknande kollaps: Venezuela, Turkiet, Mexiko, Brasilien,
Saudiarabien, ....

En autonom proletär rörelse eller en blind och kaotisk folklig
revolt?

Så som IBRP så kärnfullt uttalar i sin italienska tidskrift:
kapitalismen besvarar hunger med ännu mer hunger. De säger också tydligt att de
olika "ekonomiska lösningarna" som föreslås av regeringarna, av
"oppositionella rörelser" som det "Sociala Forumet" i Porto
Allegre, erbjuder inga alternativ. Dessa demagogers hopkok har blivit
misskrediterade en efter en under loppet av 30 år av kris (se rapporten om
ekonomiska krisen i International Review 106
och 30 år av ekonomisk kris, i Internationalistisk Journal  nr 6).

IBRP sammanfattar korrekt att:

"Det vore fel att göra sig några illusioner: i detta stadium
av kapitalismens kris har den inget mer att erbjuda än generaliserad fattigdom
och krig. Bara proletariatet kan stoppa denna tragiska utveckling".

(IBRPs Web site).

Men ändå, värderar IBRP proteströrelserna i Argentina på
följande sätt:

"Spontant gick proletärerna ut på gatorna och drog med sig
ungdomarna, studenterna och stora delar av den proletariserade småbourgeoisien
som är lika utarmade som arbetarna. Tillsammans riktade de sin ilska gentemot
kapitalistiska helgedomar - banker, kontor, men framförallt varuhusen och
affärerna i allmänhet, vilka attackerades på ett liknande sätt som bagerierna
under medeltidens hungerupplopp. Regeringen som hoppades att den skulle kunna
skrämma rebellerna, kunde inte komma på något bättre svar än att genomföra en
våldsam repression som ledde till att dussintals människor dog och att flera
tusen blev sårade. Revolten krossades inte utan spreds till resten av landet
och fick alltmer en klasskaraktär".

Vi kan urskilja tre delar in den sociala rörelsen i
Argentina:

- Först, att
attackerna på varuhusen till största delen utfördes av marginaliserade, av
trasproletärer men också av unga arbetslösa.
Dessa rörelser blev våldsamt
krossade av polisen, privata säkerhetsstyrkor och affärsägarna själva. I flera
fall förföll dessa till att plundra fattiga bostadsområden eller till att
kontor och förrådsanläggningar plundrades (3), etc. Den huvudsakliga
konsekvensen av denna "första komponent" av den sociala rörelsen var
en tragisk konfrontation mellan arbetare, vilket illustrerades av den blodiga
uppgörelse mellan piqueteros, som
ville ta med sig mat och dörrvakterna till Buenos Aires centrala marknad den 11
januari 2002 (se Revolution
Internationale
320).

För IKS är dessa uttryck för våld inom arbetarklassen (en
illustration för metoderna som är specifika för lumpeniserade skikt inom
arbetarklassen) ett uttryck för dess svaghet, inte dess styrka. Dessa våldsamma
sammandrabbningar mellan olika delar av arbetarklassen är ett hinder för dess
enighet och kan bara tjäna den härskande klassens intressen.

- den andra delen var
den s.k. "cacerolas (folk som
slår på stekpannan) rörelsen".
Denna bestod i huvudsak av skikt från
"medelklassen", som var förtvivlade över att deras besparingar hade
gått upp i rök genom devalveringarna eller att de blev beslagtagna av staten i
den s.k. "lilla bank semestern" (corralito)
. Dessa skikt befinner sig i en desperat situation.

"I Argentina blandas fattigdomen med en hög arbetslöshet, och
bland dem ingår de "ny fattiga", ex-medlemmar av medelklassen, som på
grund av att de inte kan flytta, ger upphov till en situation som är den
motsatta i förhållande till vad som skedde i landet i början på
1900-talet".

(Från en webb- sida som summerar innehållet i argentinsk
press).

Anställda i den offentliga sektorn, pensionärer, några delar
av industriproletariatet, delade tillsammans med småbourgeoisien hammarslagen
från corralito. Det som de sparat
ihop från ett helt livs arbete, som skulle ge ett tillskott till de magra
statliga pensionerna, gick praktiskt taget upp i rök. Trots detta, ger inga av
dessa kännetecken cacerola -rörelsen
en proletär karaktär. Den förblir en folklig revolt som dominerades av ett
nationalistiskt och "ultra-demokratiskt" tänkande.

- den tredje delen
utgjordes av en rad proletära strider.
Det var strejker bland lärarna i
flertalet av Argentinas 23 provinser, stridbara strejker hos järnvägsarbetarna
i hela landet och strejker hos bankarbetarna. Strejkerna på Ramos Mejias
sjukhuset i Buenos Aires och strejkerna på Bruckman fabriken i Buenos Aires
provinsen ledde till konfrontationer både med uniformerad polis och med
fackföreningarna. Under de senaste 2 åren har de varit flera mobiliseringar av
arbetslösa som deltagit i blockader (de berömda piqueteros).

Helt klart kan revolutionärer inte göra annat än att hälsa
den stora stridbarhet som visats av arbetarklassen i Argentina. Men som vi
alltid har sagt, styrka är inte det enda eller ens det viktigaste kriteriet som
tillåter oss att utvärdera styrkeförhållandet mellan huvudklasserna i
samhället: borgarklassen och proletariatet.

Den första fråga vi måste besvara är följande, kunde
dynamiken hos dessa arbetarstrider, som bröt ut runt om i landet i flera olika
sektorer, leda till en massiv rörelse som var kapabel till att stoppa de
brandkårsstyrkor som den härskande klassen ställde upp (i synnerhet den
demokratiska oppositionen och fackföreningarna)?

Verkligheten hos denna rörelse tvingar oss att säga nej. Det
är just därför att denna arbetarkamp förblev utspridd och visade sig oförmögen
att utvecklas till en massiv gemensam rörelse för hela arbetarklassen, som
arbetarklassen i Argentina har visat sig vara oförmögen till att sätta sig i
spetsen för en rörelse av sociala protester och på så sätt dra med sig de andra
icke-exploaterande skikten. Just därför att arbetarklassen var oförmöget att ta
ledningen för rörelsen, blev dess egen kamp dränkt och nedsmutsad av andra
sociala skikts revolt. Även om dessa skikt själva kan var ett offer för
kollapsen av den argentinska ekonomin, har de ingen historisk framtid. För marxister,
kan den enda metod som kan tillåta oss att se klart i en liknande situation,
formuleras på följande vis: Vem leder
rörelsen? Vilken klass har initiativet och gett sitt avtryck på händelsernas
dynamik?
Bara om de kan svara på dessa frågor på ett korrekt sätt kan
revolutionärer bidra till proletariatets avancemang om sin egen frigörelse, och
därmed mänsklighetens frigörelse från den tragiska kurs som kapitalismen har
lett den till.

Och här gör IBRP ett allvarligt metodfel. Det är inte
proletariatet som har dragit med sig studenterna, ungdomarna, och stora delar
av småbourgeoisien. Tvärtom, det är den desperata, förvirrade och kaotiska
blandningen av folkliga skikt som har dränkt och tunnat ut arbetarklassen. Även
en ytlig utvärdering och av ställningstagandena, av kraven och sättet att
mobilisera bostadsområdena som ägde rum i Buenos Aires och som spreds runt om i
Argentina visar detta med en brutal tydlighet. Vad sades egentligen i
annonserandet av World Cacerolazo den
2/3e februari 2002 och som fick ett eko på mer en 20 internetsidor runt om i
världen? Tja:

"Global Cacerolazo .
Vi är alla argentinare - alla på gatorna i New York - Porto Alegre - Barcelona
- Toronto - Montreal (lägg till din egen stad). Tjuven Världsbanken - Alca - de
multinationella företagen - bort med dem alle samman! Regeringar och politiker
är korrupta, ingen av dem skall få finnas kvar, inte en enda! Länge leve de
folkliga kommittéerna. Låt det argentinska folket stiga fram!"

Detta "program" trots sin ilska mot
"politikerna" är ändå detsamma som försvaras varje dag av just dessa
politiker, från extremhögern till extremvänstern, och även av
"ultraliberala" regeringar, som alla vet hur man
"kritiserar" ultra-liberalism, de multinationella företagen,
korruptionen, etc.

Dessutom har denna rörelse av "folkliga protester"
varit starkt märkt av extrem och reaktionär nationalism. Under alla
demonstrationer som stadsdelskommittéerna organiserade har detta tema upprepats
i det oändliga - "Skapa ett nytt Argentina" , "återuppbygg vårt
land på dess egen grund". På internetsiterna som de olika
stadsdelskommittéerna har fanns det nationalistiska debatter såsom "Skall
vi betala utlandsskulden?", eller, "Skall vi använda Peso eller
Dollar?". En internetsida föreslog berömvärt att "utbildningen och
det blivande medvetandet" hos folket och att en debatt angående Rousseaus
"Sociala Kontrakt" (4) skulle öppnas samtidigt som den uppmanade en
tillbakagång till argentinska klassiska 1800-tals författare, såsom San Martin
eller Sarmiento. Man måste vara blind (eller föredra att tro på sagor istället
för verkligheten) om man inte kan se att denna nationalism också har påverkat
arbetarkampen. Arbetarna på TELAM gick i täten på deras demonstrationståg med
argentinska flaggor, i en arbetarförort i Buenos Aires regionen höll
stadsdelskommittéen möten mot att betala en ny kommunal skatt, men detta möte
började och avslutades med den argentinska nationalsången.

Eftersom det var en folklig rörelse där arbetarklassen
dränkts i andra klasser och skikt och utan perspektiv, kunde denna rörelse inte
göra något annat än att kräva samma reaktionära lösningar som lett till den
tragiska situation som befolkningen hamnat i. Men denna repetition av det
gamla, detta sökande efter det förgångnas poesi, är det klaraste uttrycket för
karaktären hos denna impotenta sociala rörelse utan framtid. Det visades med
största allvar av en deltagare i kommittéerna:

"Många har sagt att vi inte lägger fram förslag, att allt vi
gör är att motsätta oss något. Och med stolthet kan vi säga att detta är sant,
vi motsätter oss det etablerade systemet av ny-liberalism. Likt en båge som
spänts av förtryck, är vi pilar som släppts lös mot dominansen av det
totalitära ultra-liberala tänkandet. Vårt agerande kommer att stödjas av vårt
folk, millimeter för millimeter, för att kunna ge de äldre sina rättigheter gör
folket motstånd". (från  www.
cacerolazo. org).

I Argentina mellan åren 1969-73, med strejkerna i Cordoba, i
Mendoza, etc., var det dessa strider som var nyckeln till en social utveckling.
Även om de var långt ifrån upproriska till sin karaktär, markerade dessa
strider proletariatets återuppvaknande och bestämde landets politiska och
sociala dagordning.

Men Argentina i december 2001, med förvärrandet av
sönderfallet i det kapitalistiska samhället, är situationen inte längre den
samma. Proletariatet konfronteras idag med nya svårigheter, hinder som den
fortfarande måste överkomma för kunna hävda sina egna intressen och utveckla
sin klassidentitet och autonomi. I motsatts till perioden i början på 70-talet,
kännetecknas situationen idag av en folklig rörelse (där klasserna upplöses)
vilket har urgröpt proletariatets styrka och visat sig oförmöget att påverka
den politiska situationen mer än kortvarigt. Cacerolas-rörelsen har sannerligen
gjort sig förtjänt av att hamna i Guiness
Rekordbok
  när 5 presidenter avsattes
på 15 dagar. Men allt detta var mycket kortlivat. Oavsett vilket kotteri som
sitter i regeringen är det fortfarande borgarklassen som har makten, precis som
i alla andra länder. Nu grälar de folkliga internetsidorna om ifall rörelsen
har upplösts av någon mystisk anledning, samtidigt som den sluge Duhalde har
lyckats med att åter upprätta ordning utan att på minsta sätt minska den
galopperande fattigdomen och utan att hans ekonomiska plan lett till ens någon
minimal lösning.

Lärdomar av händelserna i Argentina

I den nuvarande historiska situationen, vilken vi definierar
som kapitalismens sönderfallsfas (5), löper proletariatet en allvarlig risk:
att den förlorar sin klassidentitet, att den förlorar förtroendet för sig
självt, om dess revolutionära förmåga att etablera sig som en självständig och
bestämd social kraft i samhällets utveckling. Denna fara är en produkt av flera
sammanhängande faktorer:

- Slaget mot proletariatets medvetande, var ett resultat av
kollapsen av Öststaterna och borgarklassens förmåga att identifiera detta med
"kommunismens kollaps" och "Marxismens och klasskampens
historiska misslyckande".

- Tyngden från det kapitalistiska systemets sönderfall,
vilket eroderar sociala band och uppmuntrar en atmosfär av konkurrens även
mellan olika sektorer av arbetarklassen.

- Rädslan för politik och politisering vilket är en
konsekvens av den form som kontrarevolutionen tagit sig (se hur stalinismen
kunde uppkomma och segra "inifrån" den proletära bastionen
Sovjetunionen, och stalinifieringen av partierna hos proletariatets
Kommunistiska international) och det enorma historiska slag mot proletariatet
som degenereringen av de två bästa uttrycken för proletariatets politiska
kapacitet och medvetenhet inom loppet av en generation innebar: först de
socialistiska partierna och knappt 10 år senare kommunistpartierna.

Denna fara kan leda till att proletariatet inte kan ta
initiativet när den konfronterar samhällets djupgående kollaps, vilket
kapitalismens historiska kris leder till. Argentina visar tydligt denna
potentiella fara - den generella paralyseringen av ekonomin och häftiga
skakningar inom borgarklassens politiska apparat. Detta har inte proletariatet
använt för att etablera sig som en självständig social kraft som kämpar för
sina egna syften och som drar med sig andra skikt i samhället bakom sig i sin
kamp. Istället har arbetarklassen blivit underordnad i en folklig rörelse,
typiskt för sönderfallet av det borgerliga samhället, och proletariatet har
dragits in i en steril och utsiktslös revolt.

Det är av dessa skäl som spekulationer av anarkister,
trotskister och autonomister, och av "anti-globaliseringsrörelsen" i
allmänhet, om att händelserna i Argentina representerar "början på
revolutionen" är så farliga.

Vad som är än mer oroande är att IBRP har spritt dessa
förvirrade idéer genom att bidra med sina egna illusioner angående
"styrkan hos proletariatet i Argentina". (6)

Dessa spekulationer avväpnar de unga minoriteterna, som
proletariatet har gett upphov till på en global nivå, vilka söker efter ett
revolutionärt alternativ gentemot en värld som faller sönder. Därför är det
viktigt för oss att förklara skälen till IBRPs tro att de har upptäckt en
gigantisk "klassrörelse" vilken i själva verket inte är något annat
än folkliga revolters väderkvarnar.

För det första, har IBRP alltid förkastat uppfattningen om
den historiska kursen, med vilken vi har försökt förklara utvecklingen av
styrkeförhållandet mellan proletariat och borgarklass i den nuvarande
historiska situationen som började med proletariatets historiska återkomst på
den sociala arenan efter 1968 (7). För IBRP förefaller allt detta vara
idealistiska "prognoser och förutsägelser". Deras förkastande av
denna historiska metod leder dem både till en kortsiktig och empirisk (ytlig)
vision både vad det gäller militära händelser som klasskampen. Det är värt att
komma ihåg att IBRPs analys presenterade kriget i Persiska viken som "inledningen på det tredje
världskriget"
  Samma empiriska
metod ledde IBRP att presentera palatskuppen som fällde Ceausescu regimen i
Rumänien som nära nog en "revolution":

"Rumänien är det första landet i de industrialiserade
regionerna där den världsekonomiska krisen har gett liv till en verklig och
autentisk folklig revolution vilken har resulterat i störtandet av regeringen
(....) i Rumänien har det anhopats alla de objektiva och nästan alla subjektiva
villkor för att förvandla upproret till en verklig och autentisk social
revolution".

("Ceausescu
is dead, but capitalism still lives", i
Battaglia Communista, januari 1990).

Det är uppenbart att om man förkastar varje analys om den
historiska kursen kan man bara förlita sig på de omedelbara händelserna.
Frånvaron av varje metod för att analysera den världshistoriska situationen och
det verkliga styrkeförhållandet mellan klasserna leder IBRP till slutsatsen att
vi står inför ett tredje världskrig ena dagen och inför en proletär revolution
nästa dag. Hur är det möjligt - enligt IBRPs analytiska "metod" - att
proletariatet kan gå från en situation där den är enrollerad bakom
nationalismens flagg i förberedelserna för ett tredje världskrig, till en
situation där den är redo att gå till revolutionär attack? Detta är för oss
fortfarande ett mysterium och vi väntar fortfarande på att IBRP skall ge oss en
koherent förklaring på dessa motsägelser.

För vår egen del är vi övertygade att den enda kompassen i
form av en global och historisk vision kan förhindra att revolutionärer blir
till händelseutvecklingens leksak och förleder dem till att misstolka folkliga
revolter för proletär klasskamp.

IBRP förlöjligar oupphörligen vår teori om kapitalismens
sönderfall, och säger att vi använder den för att "förklara allt".
Men trots det är uppfattningen om sönderfallet nödvändigt för att göra just
denna skillnad mellan folkliga revolter och proletariatets klasskamp. En sådan distinktion är nödvändig idag.
Den nuvarande situationen för kapitalismen leder sannerligen till protester,
tumult och sammanstötningar mellan klasser, skikt och fraktioner. Revolten är den blinda och impotenta
frukten av det döende samhället. Det hjälper inte till att överkomma dess
motsättningar men förvärrar dem snarare. Den är ett uttryck för ett av resultaten av de allmänna
perspektiv för klasskampen under historiens lopp som förs fram i det
Kommunistiska Manifestet:

"en kamp som varje gång slutade med antingen ett
revolutionärt återskapande av samhället i allmänhet, eller de stridande
klassernas gemensamma ruin".

Det är just det senare alternativet, "de stridande klassernas gemensamma ruin", som ligger
till grund för uppfattningen om sönderfallet. Detta är motsatsen till proletariatets klasskamp som, ifall den
finner uttryck på sin egen klassterräng och vidmakthåller sin autonomi genom
att gå framåt genom spridningen av dess kamp och självorganisering, och har
potentialen att bli den
"självmedvetna,
oberoende rörelsen av den stora majoriteten i den stora majoritetens
intresse"

(som ovan).

Alla ansträngningar av proletariatets mest medvetna delar
och mer allmänt av de kämpande arbetare, måste undvika att sammanblanda revolt
med självständig klasskamp, och de måste kämpa för att förhindra att trycket
från det sociala sönderfallet leder proletariatet till en steril och blind
revolt. Där terrängen för revolter leder till att proletariatets förmåga nöts
ut, leder klasskampens terräng till den revolutionära förstörelsen av den
kapitalistiska staten i alla länder.

Det proletära perspektivet

Händelserna i Argentina visar klart den fara som hotar
proletariatet ifall det låter sig dras ned i den ruttna terräng som
"folkliga" revolter innebär. Slutakten mellan å enda sidan en social
utveckling mot barbari och å andra sidan mot revolution kommer inte att utspela
sig här, utan kommer att ske i världens största koncentrationer av arbetarklassen
- i synnerhet i Västeuropa.

"En social revolution är inte något så enkelt som att bryta
en kedja, sammanbrottet för det gamla samhället. Det är på samma gång en
handling för att bygga ett nytt samhälle. Det är ingen mekanisk händelse utan
en social verklighet som oupplösligen är knuten till motstridiga mänskliga
intressen, till strävan och kamp mellan sociala klasser.”

(Det Västeuropeiska proletariatet i centrum för klasskampens
generalisering. Kritik av teorin om de ’svaga länkarna’. International Review nr 31, samt
Internationell Revolution nr 8, sid 11
).

Visionen hos den mekaniska och vulgära materialismen ser endast aspekten av en kapitalism som
exploderar men är oförmöget att se den viktigaste och mest avgörande aspekten -
dess revolutionära förstörelse genom proletariatets klassmedvetna agerande. Det
är detta som Lenin och Trotskij kallade den "subjektiva faktorn".
Dessa vulgärmaterialistiska uppfattningar är ett hinder för en förståelse av
allvaret i den historiska situationen, vilken kännetecknas av kapitalismens
inträde i sin sista fas av förfall - dess sönderfall. Dessutom är mekanisk och
kontemplativ materialism "nöjd" med den "objektivt
revolutionära" aspekten - det ständiga förvärrandet av den ekonomiska
krisen, de sociala krampryckningarna, ruttenheten hos den härskande klassen.
Vulgärmaterialismen avfärdar lättsinnigt farorna som hotar proletariatets
medvetande och utvecklingen av dess enhet och självförtroende, vilka stängs in
i och av kapitalismens sönderfall (men som också används ideologiskt av den
härskande klassen (8)).

Men nyckeln till det revolutionära perspektivet i denna epok
är just förmågan hos proletariatet att utveckla det "subjektiva"
elementet i dess kamp (förtroendet för dess revolutionära framtid, dess enhet
och klassolidaritet) som kommer att tillåta det att allt mer motverka och till
slut överkomma tyngden från kapitalismens sociala och ideologiska sönderfall.
Och det är just i de stora proletära koncentrationerna i Västeuropa som de mest
fördelaktiga villkoren finns för en sådan utveckling :

"Sociala revolutioner ägde inte rum där den gamla härskande
klassen var som svagast och där dess strukturer var minst utvecklade, utan
tvärtom, där borgarklassens strukturer uppnått sin högsta utveckling i
jämförelse med produktivkrafterna, och där den klass som är bärare av de nya
produktionsförhållandena som skall ersätta de gamla, var som starkast. (....)
Marx och Engels undersökte och grundade sina perspektiv på de områden där
proletariatet var som starkast, mest koncentrerad och bäst placerad för att
utföra den sociala omdaningen. Detta eftersom krisen drabbar de underutvecklade
länderna mest brutalt just precis som ett resultat av deras ekonomiska svaghet
och deras brist på manöverutrymme. Vi får inte glömma att källan till denna kris
ligger i själva överproduktionen och genom detta ligger den i de viktigaste
centrumen för den kapitalistiska utvecklingen. Detta är ett annat skäl varför
villkoren för ett svar på denna kris - och för att gå utöver den - finns
framförallt i kapitalismens viktigaste centrum"

(som ovan).

Faktum är att IBRPs deformerade vision av klassinnehållet i
händelserna i Argentina måste bedömas i relation till deras analys av
potentialen för proletariatets kamp i kapitalismens perifera länder. Detta
uttrycks i synnerhet i dess "Teser om kommunistisk taktik i länder i
kapitalismens periferi"
som antogs av Battaglia Communistas 6:e
Kongress (publicerad på italienska i Prometeo nr 13 och på engelska i Internationalist
Communist
nr 16). Enligt dessa teser skapar villkoren i de perifera
länderna :

"en större potential för radikaliseringen av medvetandet än i
de stora metropolerna".

Detta leder till att:

"det förblir möjligt att spridandet av det kommunistiska
programmet bland massorna kan vara lättare, och att den "genomslagskraft"
som revolutionärer kan få är högre i dessa regioner jämfört med de sociala
förhållandena i den avancerade kapitalismen".

Vi har redan förkastat denna analys i detalj (se International
Review
nr 100, "The class struggle in the countries of capitalist
periphery”),
så det vore onödigt att göra det återigen i denna artikel. Vad
vi vill säga är att IBRPs förvridna syn på betydelsen av revolterna i Argentina
uttrycker inte bara dess oförmåga att förstå analysen om kapitalismens
sönderfall, eller den historiska kursen, men det utrycker också det inkorrekta
i dess "Teser ".

Vår analys betyder inte alls att vi föraktar eller
undervärderar proletariatets kamp i Argentina, eller i andra regioner där
kapitalismen är svagare. Vad vår analys innebär, är att revolutionärer, såsom
proletariatets avantgarde, med en klar vision av hur den proletära rörelsen har
växt fram historiskt, som helhet, har ansvaret att bidra till den klaraste och
mest exakta uppfattningen av styrkan och begränsningarna hos arbetarklassens
kamp, av vilka som är dess allierade, och vilken riktning dess rörelse måste
ta. För att kunna göra detta, måste revolutionärer med all sin kraft, motstå
alla opportunistiska frestelser - vilka är resultatet av otålighet,
kortsiktighet, eller brist på historisk
förtroende för proletariatet - som att felaktigt jämställa en folklig revolt
(som vi sett i Argentina) med en klassrörelse.

 

Adalen 10 mars 2002

 

Noter:

1. Denna deklaration kan hittas på IBRPs websida (http: //
www. internationalist.net), med titeln A
lesson from Argentina: Either the Revolutionary Party and Socialism or
Generalised Poverty and War.

2. Se våra artiklar om Östblockets kollaps i Internationalistisk
Journal
nr 1 och 2. Se
också artikeln "Why the proletariat
has not yet overthrown capitalism"
i International Review nr
103-04 och "Report on the class
struggle"
i International Review nr 107.

3. Tidningen Pagina
publicerade den 12 januari 2002 att "något
som aldrig tidigare hänt är att i några områden i Stor Buenos Aires övergick
plundringen från varuhus till bostadsområden"
.

4. Det är inget fel att studera verk av tänkare som föregick
den proletära rörelsen, eftersom arbetarrörelsen integrerar och överskrider
mänsklighetens historiska arv i sitt revolutionära medvetande. Men, Rousseau är
inte direkt utgångspunkten när det gäller att konfrontera den nuvarande
situationens allvarliga problem.

5. Se "Teser om
sönderfallet
" publicerad i Internationalistisk Journal nr 1 och
International Review nr 60 och sedan återpublicerad i International
Review
nr 107.

6. I motsatts till detta, har PCI/IKP i Le Proletaire  nr 460
publicerat en klar ståndpunkt, som redan visas av rubriken för artikeln " The Cazerolazos can change
presidents.
In order to struggle against capitalism the
class struggle is necessary!
"
vilken fördömer den folkliga
(inter-klassistiska) karaktären hos rörelsen och säger att: "det finns inget sätt att motsätta sig
en sådan politik; i kampen mot kapitalismen, förenar arbetarkampen hela
proletariatet inte runt populistiska krav, utan runt klasskrav. Kampen är inte
nationell utan internationell, kampens slutgiltiga mål är inte reformer utan
revolutionen".

7. Angående vår uppfattning om den historiska kursen, se
artiklar i International Review nr 15, nr 17 och 107 och t.ex. Internationell
Revolution
nr 11. Vi har polemiserat med IBRP angående denna fråga i
artiklar i International Review nr 36 och 89.

8. "De olika element som utgör proletariatets starkaste delar
konfronterar omedelbart olika uttryck för detta ideologiska sönderfall:

- solidaritet och kollektiv aktion konfronterar atomiseringen av
individer.

- behovet av organisering konfronterar det sociala sönderfallet,
upplösningen av sociala relationer som utgör grunden för allt socialt liv.

- proletariatets förtroende för sin egen framtid och dess egen
styrka utarmas hela tiden av den allomfattande rädslan och nihilismen i
samhället.

- medvetande, noggrannhet, koherent och sammanhängande tänkande,
uppskattningen av teori, allt detta har mycket svårt att göra sig gällande i en
epok där flykten in i illusioner, droger, sekter, mysticism och förkastandet
eller förstörelsen av klartänkthet är det som är kännetecknande för vår
nuvarande epok".

("Sönderfallet,
den slutgiltiga fasen för kapitalismens förfall
", i International Review
nr 107 och nr 60, och Internationalistisk
Journal
nr 1).

Geografisk region: 

Aktuella händelser: