Tyskland: Lokförarstrejken visar arbetarklassens kampvilja och solidaritet

Utskriftsvänlig versionSend by email

Lokförarstrejken i Tyskland  under november 07 är ett storartat
uttryck för den ökande stridbarheten och kampviljan inom
arbetarklassen. Under 7 månader har konflikten om lönerna
för tågförare och del annan personal ombord på
tågen pågått. Under 7 månader har Deutsche
Bahn med hot, med repressalier och styrkeuppvisningar försökt
driva igenom avtalet. Sedan 7 månader har media försökt
vända befolkningen mot de strejkande. Under 7 månader
ansträngde sig domstolar och politiker för att på
olika sätt förbjuda strejken. Under dessa 7 månader
hetsade man inte mot den involverade fackföreningen utan mot de
strejkande, och här utmärkte sig verkligen arbetsgivaren
och de tyska politikerna genom det smutsiga sätt som man hetsade
mot de strejkande. Under dessa 7 månader försökte
facket (GDL) hela tiden kväva kampviljan hos lokförarna
genom att försöka att ut dem i olika symboliska aktioner
som inte leder någonstans. Så gick inte heller GDL i den
första linjen för att förbättra löne och
arbetsvillkor för lokförarna, utan endast för att
försvara rätten för den egna fackföreningen att
teckna löneavtal.

Men järnvägsarbetarna lät
sig inte slås ner, utan under de gångna 7 månaderna
har vi sett den största strejken inom de tyska järnvägarna
sedan kriget. Under 3 dagar varade strejken inom godstrafiken och
under 2 dagar när det gäller persontågstrafiken i
hela Tyskland. När det gäller persontågstrafiken så
stod en tredjedel av alla fjärrtåg och hälften av
alla regionaltåg still. I de östra delarna av landet
rullade bara 10 % av alla tåg. I hamnarna började bergen
av containers att växa och vid Audis fabrik i Bryssel stod de
löpande banden stilla eftersom leveranserna från östra
Tyskland och Slovakien stoppades av strejken.

Så uppstod det förväntade
”stora kaoset”. Vilket inte var någon överraskning!
Det kaos som uppstod, var endast orsakat av de 6000 strejkande
lokförare och tågpersonal, som försvarade de
medlemmar av fackföreningar vars förmenta
intresseorganisationer blockerade deras möjligheter av strejka.
De försvarade bara tågpersonalen mot den kraftiga
repression som den ”faderliga staten” hotat med om strejken
skulle bryta ut.

De viktigaste med denna strejk –
detta gäller egentligen alla strejker - var inte det kaos som
den orsakade. Det som är kännetecknande för
arbetarklassen är inte att den strävar efter kaos, utan att
den är den kraft som erbjuder ett perspektiv ut ur det kaos som
kapitalismen kastat ned mänskligheten i.

Klasskampen tar sig in hjärtat
av samhället

Strejken vid de tyska järnvägarna har inte bara visat
stridbarheten under löneförhandlingarna, den har uttryckt
kampförmågan hos vår klass. Den har också
påmint om att samhället vi lever i är ett
klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande
befolkningen är beroende av lönarbetet för sin
överlevnad. Den visar tydligt situationen för denna klass,
som en exploaterad klass. Den är även en tydlig
illustration på den potentiella makt som denna klass har,
eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet, detta
genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från
varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är
detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter
Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett
klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen
- med ett ord marxismen var död. Utan istället påstods
vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela
denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i
ett klassamhälle. Klasskampen lever och utvecklas.

Den pågående klasskampen på järnvägarna
har också stor betydelse på grund av att hela samhället
är så beroende av transporter för att fungera, att en
strejk där påverkar hela samhället. Dess betydelse
kunde inte tystas ner eftersom alla påverkas och tvingas att
förhålla sig till strejken. Därför skall vi inte
underskatta denna kamp, utan istället se att den bidrar till att
förändra samhällsklimatet. Det är detta som gör
denna strejk så betydelsefull.

Arbetarkampen är internationell

Det kan verka som en tillfällighet att det är strejker
vid järnvägen i Tyskland och Frankrike samtidigt. I
Frankrike handlar det om försämrade pensionsvillkor och i
Tyskland om arbets- och lönevillkor. Dessa är bara två
uttryck för de ökande attackerna från kapitalet på
arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna samtidighet visar att
arbetarklassens kamp verkligen är internationell, som Marx och
Engels formulerade det i kommunistiska manifestet ”proletärer
i alla länder förena er” .

I Tyskland försöker facket (GDL) säga att
situationen där är ett undantag. Att villkoren för
lokförarna vid de tyska statsbanorna (DB) är särskilt
dåliga, och att det därför är nödvändigt
strejka för korrigera dessa förhållanden, utan att
spräcka ramen för löneförhandlingarna. I
Frankrike är det Sarkozyregeringens attacker på de
anställda vid de franska järnvägarna som påstås
vara en ”priviligerad minoritet”. Där man säger att de
järnvägsanställda måste arbeta längre innan
de kan gå i pension. Den internationella dimensionen hos
klasskampen visar tydligt att detta inte är något undantag
utan något som arbetarklassen konfronterar över hela
världen.

Hemligheten med arbetarkampen är solidariteten

För det andra så är det stora stödet för
strejken på de tyska järnvägarna hos befolkningen i
allmänhet av stor betydelse Detta har till och med förvånat
massmedia. För man kan se det som att en liten grupp inom ett
yrkesområde går ut kräver 31 % i påökt i
lönerörelsen, och går ut strejk för dessa krav.
En strejk som drabbar alla och framförallt de som pendlar till
jobbet. Trots det så ger man strejken sitt stöd! På
den tredje strejkdagen så gör ARD (tyska stats-tv) en
enkätundersökning som visar att 61 % stöder strejken
trots de svårigheter den lett till, och inte minst trots allt
hets mot strejken från den härskande klassen och dess
media.

På denna fråga uttalade sig en av ledande
kommentatorerna på tyska statstv-kanalens ARDs Ressort Politik
på följande sätt:

”Stämningen inom befolkningen har under de senaste åren
'förändrats'. Tidigare har man om än motvilligt
accepterat nödvändigheten att anpassa lönerna. Men nu
råder en stor ilska och en känsla av det orättfärdiga
i den allt större klyftan mellan fattiga och rika. Man hälsade
strejken och såg så att säga dem som förkämpar
för något mycket viktigt som man till slut måste
göra. Samtidigt som det inom 'politiken sedan länge funnits
en utspridd och växande ilska mot angreppen på
ersättningen för de arbetslösa (som man inte längre
försöker dölja genom små korrigeringar). Har
underskattat den oro som finns på flera håll över
löneutvecklingen de senaste åren.

Han har rätt. Här finns den springande punkten i dessa
strejker, som flera kommentatorer kallat paradoxen i järnvägstrejken.
GDL som organisatör av strejken propagerar ofta för att man
skall göra upp med solidariteten inom arbetarklassen. Varje
yrkesgrupp skall föra sin kamp själva. Detta står för
en relativt ny trend i efterkrigstyskland, men på ett
internationellt plan sorgligt välbekant – trenden mot
spetsfackföreningar. Med cockpitföreningen för piloter
och Marburgerbund för sjukhusläkare kommer nu GDL som en
förkämpe för lokförare. Deras motto är högt
och tydligt ”Vad som händer med andra yrkesgrupper, berör
inte oss!”

Enhetsfackföreningarna inom DGB (tyska LO) spelar sin roll i
detta genom att i namn av ”enhet” och ”solidaritet” hetsa mot
strejkande piloter, läkare eller lokförare och kallar dessa
priviligerade grupper som förstör för andra
yrkesgrupper. Vad som finns bakom denna trend är ett försök
att på ett förrädiskt sätt fånga upp de
arbetare som börjat ifrågasätta facket i
”alternativa” fackföreningar. För att på detta
sätt undvika att arbetarklassen på samma sätt som
under åren efter 1968 självständigt och oberoende för
sin kamp. Genom att ställa löntagarna inför två
falska alternativ antingen underordning under de socialdemokratiska
enhetsfackföreningarna eller isolerade och osolidariska aktioner
i regi av spetsfackföreningarna. Att SPD och DGB reagerar på
dessa spetsfackföreningar för att försvara sin makt
och sina privilegier inom statsapparaten. Förändrar inte
huvudfrågan som är att dessa falska alternativ med två
typer av fackföreningar är ett vapen för den härskande
klassen mot arbetarklassens kamp. Utan är istället ett
viktigt sätt för att ge dessa alternativa
spetsfackföreningar den nödvändiga trovärdigheten.

Den härskande klassen har med vad som hänt visat att man
kan använda organisationer som GDL för sina syften. Men
tittar man lite närmare på frågan så ser man
att de förstår att den arbetande befolkningen inte ser sig
som från varandra isolerade kämpande yrkesgrupper. Det
skulle vara en mardröm för de flesta arbetare. Bakom
strejken vid järnvägen visar sig en växande känsla
av arbetarsolidaritet. Det är detta som är huvudsaken att
lokförarna inte stod ensamma, att även annan tågpersonal
gick till lokförarfackföreningen, och därigenom bröt
yrkesrollerna när man sökte efter ett alternativ till de
etablerade fackföreningarna. Det stora stödet för
järnvägstrejken inom befolkningen visar just detta. Att
arbetarklassen börjar ta första osäkra steg för
att finna att de inte är genom fackföreningarna (det spelar
ingen roll vilken) utan genom en gemensam solidarisk kamp som kan gå
framåt.

Och nu?

Denna utveckling och den där tydligt visade potential till
ett motstånd mot kapitalets angrepp kan inte dölja att de
kämpande järnvägsarbetarna genom fackets agerande fann
sig helt isolerade. De var inte bara isolerade från den stora
majoriteten av sina kolleger vid järnvägen, utan avskärmade
från andra delar av arbetarklassen i sin kamp. Det gäller
nu att ta initiativ för att motverka denna isolering genom ta
kontakt med andra järnvägsanställda. Att man inte ser
den arbetande befolkningen bara som ”järnvägskunder”
som GDL gör, utan som medkämpar, som lönearbetare, att
alla har gemensamma intressen. Den spontana sympatin som folk visat
med strejken visar att det inte bara är järnvägsarbetarnas
sak att kämpa mot hungerlöner och svåra
arbetsförhållanden. De härskande har under de senaste
veckorna lärt sig frukta järnvägsarbetarnas kamp.
Därför för man inte längre fram sin våta
dröm om att införa strejkförbud, eftersom man vet att
detta bara skulle leda till en ökat fientlighet från
arbetarklassen.

För arbetarklassen som helhet gäller det att ta
järnvägsarbetarnas stridbarhet som ett steg från en
kamp där vi står isolerade från varann, till en
gemensam solidarisk kamp.

IKS 16 november

Översatt från tyska IKS online
http:de.internationalism.org

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: