Arbetarklassen i Frankrike svarar på den härskande klassens offensiv

Utskriftsvänlig versionSend by email

Enligt den härskande klassen är
kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé.
Så när arbetare går ut i strejk, eller i
demonstrationer för att försvara sig, eftersom man är
trötta på de ständiga attackerna på deras
levnadsstandard, beskrivs de ständigt som trångsynta,
konservativa, och framför allt själviska ”särintressen”
som inte förstår behovet av ”reformer”, som att
förlänga arbetslivet med 3 eller 5 år, att vi ska
betala för sjukförsäkring utöver det man redan
drar från lönen, eller bereda väg för ny
teknologi eller nedläggning av hela industrigrenar för att
slimma produktionen.

Den senaste raden av klasstrider av
arbetare och studenter i Frankrike har presenterats på exakt
samma sätt, inte bara i Frankriken utan även
internationellt. Den nye presidenten Sarkozy, sägs det, har
beslutat sig för att ”ta strid” med fackföreningarna
för att kunna genomföra ”reformer” i den franska
ekonomin, vilka man länge haft behov av, för att få
den att fungera i linje med andra västländer, som redan har
gått vidare på den inslagna vägen mot en mer modern,
affärsorienterad, ”neoliberal” ekonomisk modell. Sarkozy har
särskilt riktat in sig på de ”privilegierade”
pensionsförmåner som funnits i vissa nyckelsektorer, som
transport, gas och elektricitetsarbetare, med målet att driva
igenom ett mer utjämnat och billigare system som ska gälla
för alla.

Fackföreningarna har svarat på
sitt vanliga, konservativa sätt genom att kalla in sina trupper
till försvar för sina invanda privilegier, och när det
blivit tal om strejker i kollektivtrafiken, har media piskat upp
stämningen och anklagat dem för att hålla miljoner
trafikanter som gisslan och på så sätt ytterligare
skapat splittring mellan olika delar av den arbetande befolkningen.
På den internationella nivån, har denna version av de
senaste händelserna i Frankrike gett ytterligare krydda till
idén om beroendet hos vissa element i det franska samhället
av att strejker och gatudemonstrationer är ytterligare ett bevis
för en konservativ nostalgi för barrikader och revolutioner
i Frankrike.

Å andra sidan har vi det
verkliga händelseförloppet, vad som händer i
Frankrike, som vi kan se i artiklar i vår franskspråkiga
press och webbsida som vi har översatt här. Den artikel som
vi publicerar i detta nummer är ett allmänt
ställningstagande till situationen som producerades för ett
supplement som distribuerades vid demonstrationer och stormöten
som hölls av olika delar av arbetarklassen. Den förkastar
påståendet om att arbetare som kämpar mot attackerna
mot pensionsöverenskommelserna är ”privilegierade”:
tvärtom är deras kamp av betydelse för alla arbetare,
eftersom attacken på de ”speciella” pensionssystemen endast
är det första steget i en allt mer omfattande attack på
alla pensionärer, och alla arbetares levnads- och arbetsvillkor.
I själva verket har denna offensiv iscensatts som ett sätt
att utså splittring mellan de så kallade ”privilegierade”
sektorerna och resten av arbetarklassen. Titeln på artikeln:
”Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens
attacker!”
– slår tydligt fast vad ett proletärt
svar på dessa ynkliga manövrer måste vara.

Artikeln slår även fast att
den verkliga konflikt som äger rum i Frankrike inte står
mellan Sarkozys regering och fackföreningarna, utan mellan
borgarklass och proletariat; och att fackföreningarna långt
ifrån försvarar arbetarklassens intressen, utan utgör
en del av borgarklassens strategi för att splittra och
kontrollera den. Genom att man spelar på skillnader mellan
olika fackförbund, och på så sätt hålla
arbetare i olika branscher separerade ”på golvet”, och
underminera möjligheten för arbetare att diskutera och ta
beslut genom sina egna stormöten, ger artikeln konkreta exempel
på hur fackföreningarna är motståndare till
arbetarnas kamp.

Samtidigt visar artikeln att trots alla
strateger från regeringens och fackföreningarnas sida,
börjar frön av arbetarklassens enhet långsamt att
gro, och skjuter iväg små men viktiga skott: uppkomsten av
små grupper av arbetare och studenter som utmanar
fackföreningarnas och vänsterns auktoritet, öppnandet
av stormötena för arbetare från olika sektorer, en
ökad mottaglighet för revolutionärers idéer…

För tillfället verkar det som
om dynamiken i klassrörelsen i Frankrike har försvagats.
Fokus har för tillfället skiftats, när vi ser utbrott
av ilska och våldsaktioner i Paris ”banlieux”
(förorter,ö.a.) efter mordet på två tonåringar
med invandrarbakgrund, vilka dog i en kollision med en polisbil, där
poliserna anklagas för att ha smitit och lämnat pojkarna
att dö. Liksom vid den landsomfattande explosionen av upplopp
2005, uttrycker dessa upplopp den djupa vreden och frustrationen hos
en särskilt förtryckt del av proletariatet, men de former
och metoder man använder – slumpmässigt våld som
inte bara riktas mot tydliga symboler för den statliga
repressionen som polisstationer utan också bussar, skolor och
andra offentliga byggnader – erbjuder den inget som helst
perspektiv av att bygga en klassenhet genom självorganisering i
stormöten, diskussion mellan olika grupper av arbetare,
antagandet av gemensamma krav, kort sagt alla de element som vi har
börjat se i den senaste strejkrörelsen. Problemet som
arbetarklassen ställs inför idag är hur vi kan
kanalisera ilskan i förorterna till ett försök att
bygga en ny klassenhet som kan konfrontera kapitalet och dess stat.

Amos 2007-12 -01.

Geografisk region: 

Aktuella händelser: