Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens attacker!

Utskriftsvänlig versionSend by email

I namn av ett ”rättvisare
samhälle” har Sarkozy och hans miljardärspolare
fräckheten försöka få oss att acceptera
nedskärningarna och förändringarna av de ”särskilda
pensionsförmånerna” och få alla att arbeta i 40 år
för sin pension.

Vad järnvägsarbetarna, de
tunnelbaneanställda, gas- och elektricitetsarbetarna krävde,
uttrycktes klart vid deras stormöten: de vill inte ha några
”privilegier”, de vill att alla bara ska behöva arbeta 37
år!

Om denna attack på de ”särskilda
pensionsförmånerna” nu går igenom, så vet
arbetarna mycket väl att i morgon kan staten tvinga oss att
betala 41 och sedan 42 års pensionsavgifter för att få
en full pension – kanske ännu mer, som i Italien (som snart
kommer att gå över till ett system med pensionering vid 65
år) eller till och med 67 år, som i Tyskland och Danmark.

På universiteten, har regeringen
under sommaren tyst genomfört (med hjälp av UNEF, den
franska studentfackföreningen, och socialistpartiet) en lag som
kommer att öppna dörren för en uppdelning i ett ”A”-
och ”B-lag” för universiteten: å ena sidan några
få ”topp universitet” reserverade för de bästa
och mest välbärgade studenterna, och å andra sidan en
massa undermåliga som kommer att förbereda den stora delen
av ungdomen, de som kommer från en fattigare bakgrund, för
en framtida tillvaro som arbetslösa eller tillfälliganställda.

I den offentliga sektorn förbereder
regeringen sig för att skära ned 300 000 arbeten från
idag fram till 2012, vid en tidpunkt när lärare redan nu
ställs inför överfyllda klassrum och en allt större
mängd statsanställda tvingas utföra allt fler
uppgifter och arbeta längre arbetsdagar.

I den privata sektorn är
nedskärningar och avskedanden numer vardagsmat, samtidigt som
Sarkozyregeringen börjar reformera arbetsrätten, där
nyckelordet är ”flexi-security”, vilket kommer att göra
det ännu enklare för arbetsgivarna att ställa oss på
gatan.

Den 1 januari 2008 kommer vi att vara
tvungna betala mer till sjukförsäkringen, vilket kommer
samtidigt med en höjning av kostnader för läkemedel
och recept, höjda sjukhusavgifter (något som genomförts
av den f d ministern Ralite, medlem i det franska kommunistpartiet),
en avgift på 90 Euro för operationer, etc.

Sarkozy säger åt oss att
”arbeta mer och tjäna mer”. I verkligheten vill man få
oss att arbeta mer och tjäna mindre. Det drastiska fallet i
köpkraft äger rum samtidigt som man höjer priserna på
livsmedel kraftfullt: mejeriprodukter, bröd, potatis, frukt,
grönsaker, kött…

Samtidigt ökar hyrorna: allt fler
proletärer lever idag i osäkra eller ohälsosamma
bostäder.

Allt fler proletärer, även de
med arbete, sjunker allt djupare ned i fattigdomen, och klarar inte
av en anständig kosthållning, bostad eller sjukhusvård.
Ändå säger man till oss: ”än är det inte
över!”. Den framtid som man har i beredskap åt oss, de
attacker man lovar oss är än värre. Detta beror på
att den franska borgarklassen försöker hålla jämna
steg med sina rivaler i andra länder. I och med fördjupningen
av den kapitalistiska krisen och den allt mer hårdnande
konkurrensen på världsmarknaden, så måste du
kunna ”konkurrera”. Detta innebär att man ökar
attackerna på arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor.

Det enda sättet
att stå emot attackerna är att utveckla kampen

Den ilska och det missnöje som
idag kommer till uttryck på gatorna och arbetsplatserna kan
bara bli allt mer spritt eftersom arbetare överallt ställs
inför behovet att svara på samma attacker.

Sedan 2003 har arbetarklassen (som,
enligt borgarklassen är ”en föråldrad idé”)
visat sin vilja till kamp, mot attackerna på pensionerna 2003 i
Frankrike och Österrike, mot reformerna av sjukvårdssystemet,
mot nedläggningarna på varven i Galicien i Spanien 2006
eller i bilindustrin förra våren. Idag kämpar deras
klassbröder på de tyska järnvägarna för
löneförhöjningar. I alla dessa strider, från
Chile till Peru, från textilarbetarna i Egypten till
byggnadsarbetare i Dubai, ser vi hur en djup känsla av
klassolidaritet börjar utveckla sig, vilken allt mer tvingar
fram en spridning av kampen, mot en gemensam utsugning. Samma
klassolidaritet visade sig i studentrörelsen mot CPE våren
2006 och utgör hjärtat i rörelsen idag. Det är
detta som borgarklassen fruktar mest av allt.

Fackföreningarna
splittrar och saboterar arbetarklassens svar

Att man först och främst
attackerar de särskilda pensionsförmånerna i vissa
sektorer, som kollektivtrafiken (SNCF, RATP) och energisektorn (EDF,
GDF) kommer bara att innebära små besparingar för
staten. Detta är ett rent strategiskt val av den franska
borgarklassen, som syftar till att splittra upp arbetarklassen.

Vänstern och fackföreningarna
är i grunden helt överens med regeringen. De har alltid
fört fram behovet av ”reformer”, särskilt när det
gäller pensionerna. Dessutom var det den förre
socialistiska premiärministern Ricard som, i början av
1980-talet, producerade den ”vitbok” om pensionerna, som
fungerade som mall för alla attacker som sedan utfördes av
de följande höger- och vänsterregeringarna. Den kritik
som idag riktas från vänsterhåll och
fackföreningarna rör sig bara om formen: de beslutades inte
”demokratiskt”, de har inte föregåtts av tillräckligt
”samråd”. Vad som nu sker när vänstern
tillfälligt är ute ur spelet, är att den huvudsakliga
rollen att kontrollera arbetarklassen har fallit på
fackföreningarna. De senare har delat upp jobbet med regeringen,
och sinsemellan, på alla nivåer, för att splittra
och sabotera arbetarnas svar. Borgarklassen måste framför
allt isolera arbetarna i den offentliga sektorn och skära av dem
från arbetarklassen som helhet.

Med detta i åtanke har den
härskande klassen mobiliserat hela massmedia för att
diskreditera strejken och föra fram idén att andra
arbetare har tagits som gisslan av en egoistisk minoritet av
privilegierade arbetare, som drar maximal fördel av att den
sektor som huvudsakligen berörs av de ”särskilda
pensionsförmånerna” är kollektivtrafiken. Man
räknar med en lång, impopulär strejk i
kollektivtrafiken, särskilt vid SNCF (traditionellt den mest
kampvilliga sektorn under strejkerna vintern 1986-87 och 1995) för
att kunna ställa ”trafikanterna” mot de strejkande
arbetarna.

Varje fackförening har spelat sin
roll i splittringen och isoleringen av kampen:

  • FGAAC (den lilla
    lokförarfackföreningen som bara representerar 3% av
    arbetarna på SNCF men 30% av lokförarna), som efter att
    ha utlyst en ”förnyelsebar strejk” den 18 oktober
    tillsammans med fackföreningarna SUD och FO, på själva
    dagen för demonstrationen kallade till förhandlingar med
    regeringen för att utarbeta en ”kompromiss” och en särskild
    ställning för lokförarna, och manade till återgång
    till arbetet på morgonen. På detta sätt tog man på
    sig rollen som den ”verkliga förrädaren”;

  • CFDT (en fackförening med
    anknytning till socialistpartiet) uppmanade bara järnvägsarbetarna
    att strejka och demonstrera på denna dag, för att inte
    ”blanda ihop alla problem och alla krav” för att citera
    deras generalsekreterare Chereque; efteråt, i linje med denna
    taktik, skyndade man sig att suspendera strejken på SCNF och
    en återgång till arbetet i övriga sektorer, så
    snart regeringen deklarerade sin vilja att öppna upp
    förhandlingar företag för företag;

  • CGT, den största
    fackföreningen (kopplad till kommunistpartiet) spelade en
    avgörande roll i den manöver som ledde till att man högg
    arbetarna i ryggen. Man begränsade sig till en 24-timmarsstrejk
    de 18 oktober (samtidigt som man lät de regionala
    fackföreningarna ta ”initiativ” för att förlänga
    strejken). Sedan tog man initiativ till att utlysa en ny
    järnvägstrejk, denna gång ”förnyelsebar”,
    från den 13 november och samlade andra sektorer och
    fackföreningar bakom detta förslag. Den 10 november
    föreslog CGT:s generalsekreterare Thibault regeringen att
    påbörja en ”trepartsförhandling” (regeringen,
    arbetsgivare och fackföreningar) om de speciella
    pensionsvillkoren (vilket endast var en bluff eftersom det är
    regeringen som beslutar om sin politik gentemot direktörerna
    för de statliga företagen); två dagar senare, den
    12, kvällen innan strejken, så tog man ett nytt
    initiativ: att föreslå trepartsförhandlingar igen,
    men denna gång företag för företag. Här
    trodde man att arbetarna var idioter, eftersom det var precis på
    detta sätt som regeringen ursprungligen försökte
    genomföra sina reformer, genom att dela upp förhandlingarna
    företag för företag, fall för fall. Denna
    kovändning provocerade fram ilskna reaktioner på
    stormötena, vilket tvingade ”gräsrotsfacket” att
    föreslå att strejkrörelsen fortsatte;

  • FO och SUD (en fackförening
    som styrs det trotskistiska Ligue Communiste Revolutionaire som leds
    av Olivier Besancourt), som hade försökt hålla
    strejken igång bland en minoritet av arbetare flera dagar
    efter den 18 oktober, fortsatte att bjuda över varandra för
    att framstå som mest radikala, och uppmanade arbetarna att
    fortsätta en förnyelsebar strejk fram till den gemensamma
    fackföreningsstrejken den 20 november, samtidigt som man
    uppmanade arbetarna att utföra kommandoaktioner, som att
    blockera järnvägsspåren, istället för att
    försöka sprida strejken till andra sektorer;

  • En ledare för UNSA, också
    föresprkare för den förnyelsebara strejken,
    deklarerade att demonstrationerna skulle vara åtskilda och att
    järnvägsarbetarna inte skulle demonstrera sida vid sida
    med statstjänstemännen eftersom man ”inte förde
    fram samma krav”.

Under denna period lyckades även
alla fackföreningar att få till en tyst återgång
till arbetet vid EDF och GDF. Onsdagen den 21, strax efter
demonstrationen, förhandlade de sex fackförbunden om
järnvägsarbetarnas framtid med en plattform av specifika
krav.

För att
kunna kämpa effektivt kan vi bara räkna med oss själva!

Trots regeringens önskan att
krossa arbetarnas motstånd, trots de mång juridiska
turerna som syftade till att tvinga fram en återgång till
arbetet, trots fackföreningarnas medhjälp och deras
sabotage, så har inte bara arbetarnas ilska och kampvilja
kvarstått, utan vi har också sett en ökande
förståelse av behovet att förena de olika kamperna. I
Rouen, exempelvis, den 17 november, tog studenterna vid
Mont-Saint-Aignan-fakulteten initiativ till att söka upp
strejkande järnvägsarbetare, åt tillsammans med dem
och deltog i deras stormöte, lliksom i en ”aktion för fri
passage” vid vägtullarna på motorvägen. Steg för
steg ser vi fröet till en idé om behovet av en massiv och
förenad kamp i hela arbetarklassen mot den ofrånkomliga
ökningen av regeringens attacker. För att detta ska kunna
bli en realitet, måste arbetarna dra lärdom av
fackföreningarnas sabotage. För att kunna kämpa
effektivt, och sprida kampen, kan man bara räkna med sin egen
kraft. Det finns inget annat val än att ta kommandot över
den egna kampen avslöja alla fällor och uppsplittrande
manövrar från fackföreningarnas sida.

Mer än någonsin beror
framtiden på utvecklingen av klasskampen.

Wim 2007-11-18

Territoriella situationer: 

Geografisk region: