Sverige: Klasskampen enda försvaret mot de härskandes brutala politik

Utskriftsvänlig versionSend by email

För
arbetare och så kallat ”vanligt folk” har det blivit en
närmast surrealistisk upplevelse att läsa i massmedia vad
som händer med Sveriges ekonomi. Det har blivit en i det
närmaste oskriven lag att så fort man nämner den
ekonomiska situationen i Sverige så inleder man alltid med att
tala om för oss vilka goda tider det är och hur bra vi har
det. Trots att detta för de flesta människor står i
skarp motsättning till hur man upplever sin vardag.

Det är inte
bara ett uttryck för den härskande klassens fullständiga
cynism, även om detta naturligtvis är en del av
förklaringen. Det finns flera exempel på hur man från
de härskandes sida på ett cyniskt sätt använder
detta snack om goda tider för att motivera fortsatta attacker
inom den sociala sektorn. Attacker som gör livet till ett rent
helvete för det utsatta grupperna i samhället. För att
ta ett exempel som på ett väldigt tydligt sätt visar
den bottenlösa cynismen hos de styrande skulle vi vilja peka på
den förklaring som det moderata socialborgarrådet i
Stockholm Ulf Kristersson gav till:

”Svenska kyrkans larm om att Stockholms
fattiga skickas vidare från socialen till kyrkan.

  • Människor får inte den
    hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när
    jag ser hur barnfamiljer har det, säger Cecilia Mattson, diakon
    i Hässelby” DN 14/12. 07

  • ”Det är en smygande förändring.
    Man skär ned på det som inte finns, på dem som
    inget har. Försörjningstödet går inte att leva
    på”. Enligt diakon Karin Hägglund i DN 14/12. 07.

Är att:

”Vi är i en högkonjunktur och
Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns
det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi
upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare.
.. Det finns inga belägg i statistiken för att fler
personer skulle få avslag från socialtjänsten”

DN 15/12 07

Denna cynism är
naturligtvis inte bara något som finns hos nuvarande
högerregeringen, även om de är de som tydligast
uttrycker den. Denna attityd är ett uttryck för den
arbetsdelning som finns mellan höger och vänster inom
borgarklassen. Där det är lättare för en
högerregering att med bibehållen trovärdighet att
drastiskt skära ned i välfärdstaten, än vad det
skulle vara för en socialdemokratisk regering. Trots dessa olika
politiska roller är alla delar av borgarklassens politiska
apparat från höger till vänster lika fokuserade på
att försvara det svenska nationella kapitalets konkurrenskraft.

Den fråga
som vi som arbetare måste ställa oss är varför
sker dessa attacker nu? Är det som sossarna och vänstern
säger att: ”beror att det svenska folket gjorde det stora
misstaget att rösta fram en högerregering”. Eller!?
Finns det en annan förklaring? Visst gör det för hur
skulle vi annars kunna förklara att dessa attacker på
arbetarklassens levnadsstandard inte bara är något som
sker i Sverige. Runtom i världen ser vi allt kraftigare attacker
på arbetarklassens levnadsstandard vare sig de styrs av en
högerregering som i Sverige och Frankrike eller sosseregeringar
som i Storbritannien eller Spanien. Att detta alltså är en
utveckling som sker över hela världen. För att
återvända till situationen i Sverige kan vi se hur delar
av den härskande klassen i form av högerregeringen använt
sig av allt fagert tal om goda tider för att försöka
vagga in oss i en falsk känsla av välstånd och
trygghet. Samtidigt som facket och sossarna försökt få
oss att tro att det bästa sättet som arbetarklassen kan
försvara sig mot detta är att delta deras
protestdemonstrationer under tiden som vi väntar på att få
rösta bort dem i nästa val. LO:s fackeltåg genom
Stockholm i mitten på December är en tydlig illustration
på en sådan symbolisk aktion.

En ny
recession hotar

Det blir allt
tydligare att den uppgång vi sett för världsekonomin
de senaste åren hotas av den ökande finansiella
instabilitet som utvecklats det senaste året. Så länge
det var möjligt försökte den härskande klassen
och dess media tona ned betydelsen av dessa tecken på en ny
recession. Först sa man att den bolånekris som drabbat
framförallt USA, bara var en tillfällig kris som bara
skulle leda en nedgång för begränsade delar av den
amerikanska ekonomin. När detta inte längre höll
tvingades man erkänna att detta var ett verkligt problem, men
att den ”urstarka” svenska konjunkturen skulle klara sig undan en
nedgång. Efter en höst med ökande oro på börsen
där aktier som Ericsson rasat kraftigt och värdet för
Stockholmsbörsen för 2007 ligger på minus börjar
nu alltfler öppet tala om risken för en recession.

”Börsen påverkas starkt och
svenskarnas bostadslån kostar lite mer till följd av
krisen. Viktigast är ändå att en djup nedgång i
omvärlden skulle drabba exporten, vilket så fall slår
hårt mot Sveriges ekonomi.”

(DN 14/12 07)

Det som är
viktigt för oss arbetare att förstå med denna
utveckling, är att Sverige inte på något sätt
är undantaget från den alltmer öppna ekonomiska kris
som hotar världen. Detta kan verka självklart, men är
trots allt en väldigt viktig fråga. Eftersom den så
tydligt visar vad som är framtidsperspektivet för
kapitalismen. Samtidigt som alla delar av den härskande klassens
politiska apparat från dess högerregering till vänstern,
facket och sossarna gör sitt bästa för att förhindra
att arbetarklassen blir medveten om den verkliga naturen hos den
globala kapitalistiska krisen.

Att se alvaret i
den nuvarande situationen med hotet om en global ekonomisk nedgång
som är den djupaste sedan 30 talet. Enligt Bill Gross som är
investeringschef på Pimco världens största aktiefond:

”USA har inte stått inför en
nedgång som denna sedan den stora depressionen på 30
talet. Nedgången på bostadsmarknaden
och ökningen av hushållens skulder kommer att ha en
negativ effekt på konsumtionen och framtida attityder till lån,
vilket skulle kunna leda till nära noll vad det gäller
ekonomisk tillväxt.”

De
internationella konsekvenserna av detta är enligt den förre
amerikanske finansministern Lawrence Summers;

”När bolånekrisen drabbade
USA september 2007 var skadeverkningarna begränsade till USA.
Men nu är det troligt att de sprider till andra länder, och
drar ned världsekonomin likväl som den amerikanska
ekonomin”

(Dessa citat kommer World Revolution nr
310)

Det är endast om vi sätter
utvecklingen i Sverige inom denna ram som det är möjligt
att se vad som är perspektivet för oss arbetare. För
att förstå att de nuvarande attackerna som genomförs
med stor brutalitet, inte är någon tillfällighet på
grund av att Sverige tyvärr drabbats av en högerregering.
Utan att de är ett direkt resultat av att den mördande
konkurrensen på en övermättat världsmarknad som
tvingar alla nationella kapital att brutalt skära ned på
kostnaderna.

Att
det inte bara är högern som är beredd att låta
arbetarklassen på detta sätt bära kostnaderna för
den kapitalistiska krisen, visar det sätt som den
socialdemokratiska regeringen under finanskrisen på 90 talet
attackerade arbetarklassen levnadsvillkor.

Vad
är alternativet detta till detta barbari?

Samtidigt
som det står alltmer klart att vad det kapitalistiska systemet
har att erbjuda oss bara är en ökad exploatering av både
människa och natur. Den patetiska miljökonferensen på
Bali visar väldigt tydligt att de kapitalistiska makterna i
världen inte på något sätt är kapabla att
göra något åt den miljökatastrof som rovdriften
hos dess ekonomiska system gett upphov till.

Den
enda kraft i samhället som har ett verkligt alternativ till
detta barbari är arbetarklassen. Genom sin revolutionära
kamp har den visat att den är den enda kraften i samhället
som kan störta det kapitalistiska barbariet över ända.
Även om detta naturligtvis inte är något omedelbart
perspektiv är det ändå väldigt viktigt att peka
på den utveckling av arbetarklassens kamp som sker nu. Under de
senaste åren har vi sett hur arbetare över hela världen
återigen börjat ta upp kampen som till exempel i Bangla
Desh, Egypten, Frankrike, Tyskland och även här i Sverige.

Det
som är viktigt med dessa strejker är att de visar samhället
vi lever i är ett klassamhälle, där hela den
egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av
lönarbetet för sin överlevnad. De visar tydligt
situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är
även en tydlig illustration på den potentiella makt som
denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av
lönearbetet. Detta genom att dessa lönearbetare inte
arbetar isolerade från varann, utan att de i
produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är
grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall
påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om
klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord,
att marxismen var död. Utan istället påstods vi leva
i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn
att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle.

Kurt O 30 december, 2007

Territoriella situationer: