Strejk i kollektivtrafiken i New York, klasskampen utvecklas i USA!

Utskriftsvänlig versionSend by email

En vanlig taktik i kapitalets slakt av pensioner och
sjukförsäkringar är försöken att skapa ”diversifierade” system, där nyanställda
får finna sig i lägre bidrag eller pensioner, vare sig detta tar sig formen av
ett lägre värde på pensionen för nyanställda eller att man tvingar dem att
betala högre premier för sjukförsäkringar och pensionsfonder. Äldre arbetare
mutas med löften om att nedskärningarna inte kommer att drabba dem, utan bara
de som anställs nu eller i framtiden. Facket hjälper ofta till att för att få
igenom dessa avtal, och hyllar sina insatser att rädda pensionerna för de som
idag har anställning som ”segrar”. Denna taktik splittrar upp arbetarna och
ställer dem mot varandra, och ställer de längre anställda arbetarnas intressen
mot de yngres, den äldre generationen mot den yngre – ett recept för en total
katastrof för klassenheten, något som hjälper ledningen att söndra och härska.

Det var precis detta försök att splittra arbetarna som ledde
till den nyligen aktuella strejken i New Yorks kollektivtrafik. Metropolitan
Transit Authority, som kontrolleras av regeringen, och i viss utsträckning av
New Yorks borgmästare, försökte höja pensionsåldern för de nyanställda från 55
år till 62 år, och kräva att de nyanställda skulle betala 6% av sin lön till
pensionsfonderna. Avgångsåldern vid 55 år (efter 25 års tjänst) har länge varit
accepterad utifrån de extremt svåra arbetsförhållandena som tunnelbanearbetarna
arbetar under, i de 100-åriga tunnlarna, med dålig luft och rök, råttor i
tunnlarna och allmän brist på sanitära utrymmen. Regeringsförslaget skulle inte
ha påverkat pensionsåldern för de nu anställda arbetarna.

Men arbetarna i kollektivtrafiken var definitivt inte med på
detta söndra och härska-snack. Som företrädare för en klass som har fått stå ut
med en fullskalig attack på sina pensioner, så satte bussförare och
tunnelbanearbetare ned foten och vägrade accepterna någon som helst förändring
i sina pensioner. De strejkade för att skydda ålderspensionen för arbetare som
ännu inte var i arbete, de man kallade ”våra ofödda” – deras framtida, okända
kolleger. Som sådan, blev denna kamp den tydligaste manifestationen av en
rörelse att återta arbetarklassens självkänsla och solidaritet fram tills nu.
Den hade inte bara en stor betydelse för de arbetare som deltog i kampen, utan
även för arbetare i andra sektorer. Arbetarna i kollektivtrafiken kämpade med
en känsla av klassolidaritet med framtida generationer, som ännu inte var
anställda. Den vann genklang hos flera arbetare i andra industrier, som kunde
se att något till slut stod upp och sade: ”Rör inte våra pensioner!”

Strejkens betydelse

Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som
paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest
betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika,
men samverkande skäl:

1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;

2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande
själva;

3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.

Betydelsen av denna strejk kan inte överdrivas; den kan inte
jämföras med de strejker under 1980-talet vilka utmanade den kapitalistiska fackföreningsapparatens
auktoritet (vilken fungerar genom att kontrollera och avleda kampen) och
ställde frågan om en spridning av kampen till andra arbetare. Men om man ser
till dagens sammanhang av svårigheter för klasskampen, som arbetarklassen
befinner sig i idag, så ser vi att strejken har en klar betydelse.

Även om den tydligt hölls kvar under kontroll av en lokal
fackföreningsledning, som dominerades av basfackliga vänstertyper, så speglade
kollektivtrafiksstrejken inte bara en ökande kampvilja i arbetarklassen, utan
också och än mer viktigt, betydelsefulla steg i utvecklingen av en förnyad
känsla av självförtroende och identitet hos arbetarklassen, och en fördjupad
förståelse av den klassolidaritet som förenar arbetare över generations- och
arbetsplatsgränserna. Arbetarna tog upp sin strejk även fast man visste att man
bröt mot staten New Yorks Taylor-lag, som förbjuder strejker i den offentliga
sektorn och automatiskt bestraffar arbetarna med två dagars löneavdrag för
varje strejkdag, vilket betydde att de skulle förlora tre dagars lön för varje
strejkdag (en dagslön för den dag man strejkade och två dagars löneavdrag som
straff). Staden försökte även stämma de strejkande till böter på 25 000 dollar
för varje strejkande arbetare, och dubblera detta varje dag – 25 000 dag ett,
50 000 dag 2, 100 000 dag 3. Med sådana hårda straffhot från borgarklassens
sida, var beslutet inte lätt att ta för arbetarna, utan var ett uttryck för
stort mod och militant vilja.

Vad som gör strejken i kollektivtrafiken i New York så
betydelsefull i denna process, är inte bara att den är den största, mest
inflytelserika strejken i så måtto att den paralyserade den största staden i
USA under tre dagar, utan även när det gäller de framsteg i utvecklingen av
klassmedvetandet som den uttryckte.

Som vi har nämnt, så var den stora frågan under strejken
försvaret av arbetarnas pensioner, vilka befinner sig under hård attack av
borgarklassen överallt i världen, men särskilt i USA. Den amerikanska
regeringens sjukförsäkring och pensionssystem är minimalt och arbetarna får
lita till företagsbundna eller arbetsbundna pensionsfonder för att kunna
upprätthålla sin standard efter pensioneringen. Båda dessa slags pensioner  är i fara i den nuvarande situationen, de
förra genom Bushadministrationens försök att ”reformera”
socialförsäkringssystemet, de senare genom olika rena finansiella
omstruktureringar och försök att minska pensionsutbetalningarna. Efter
Enron-skandalen, där tusentals anställda förlorade sina pensionsbesparingar, så
har oräkneliga amerikanska företag dragit tillbaka sina pensionsvillkor,
Alldeles nyligen, inför hotet om företagskonkurs, så har de stora flygbolagen
gjort om sina pensionsfonder. Det federala regeringsorgan som fick ta på sig
ansvaret för dess uteblivna bolagspensioner kan bara garantera arbetarna 50% av
vad de normalt skulle ha fått. Så många pensionsfonder har kollapsat, att detta
organ räknar med en förlust på 24 miljarder dollar.
Bilindustrin, där konkurser hotar General Motors och Ford,
har också satt pensionsfonderna på spel.

Utvecklingen av klassmedvetande bland de strejkande

Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå
sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera
manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den
centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till
detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och
höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn,
samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att
han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare,
för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida
arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ”kunde vara våra
ungar”. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan
olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det
troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller
pensionsutbetalningarna ”när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna
som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer
upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.” Liknande diskussioner ägde
rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland
arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser
som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem.

Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att
visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en
grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera
strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka
strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som
Vi stöder er. Ni kämpar för respekt”.

Strejkens inflytande på andra arbetare

Kollektivtrafikstrejken blev en referenspunkt för arbetare i
andra industrier. Tillsammans med de uttryck för stöd och solidaritet som
nämnts ovan, så fanns det oräkneliga andra exempel. Arbetare som inte arbetade
inom kollektivtrafiken välkomnades vid strejkvakterna. Vid ett tillfälle kom en
grupp anställda vid New York University att besöka en strejkvakt i Brooklyn,
man introducerade sig och diskuterade strejkfrågor och strategier med
arbetarna. Vid oräkneliga arbetsplatser runt staden så talade andra arbetare, i
andra industrier, om betydelsen av att visa solidaritet, vilket exemplifierades
av försvaret av pensionerna.

Sympatin för de strejkande förblev stark trots den
öronbedövande kampanj som drogs igång dag två för att demonisera de strejkande.
Tabloiderna, som NY Post och Daily News, kallade de strejkande ”råttor” och
”fegisar”. Även den liberala New York Times förkastade strejken som ”oansvarig”
och ”illegal”.

Strejkens illegala karaktär drog igång en avsevärd
diskussion inom arbetarklassen i hela staden, och i hela landet. Hur kunde det
vara olagligt för arbetare att protestera genom att lägga ned arbetet, frågade
sig många arbetare. Som en arbetare sade i en diskussion i en skola på
Manhattan: ”Det verkar nästan som att den enda gång du är tillåten att
strejka,är när den inte har någon effekt”.

Fackföreningarnas roll i att sabotera kampen

Även om den basfackligt ledda Transit Workers Union Local
100 tydligt kontrollerade strejken, och förde fram en militant retorik och
anpassade sitt tal om solidaritet för att upprätthålla en fast kontroll av
strejken, så var fackets roll att underminera kampen och förminska inflytandet
av denna viktiga strejk. Tidigt under strejken övergav facket  kravet på 8% årliga löneökningar under 3 år,
och fokuserade helt på pensionerna.

Samarbetet mellan facket och ledningen avslöjades i en
rapport efter strejken i New York Times. Alla hårda ord mellan facket och
ledningen var rena skämtet. Medan borgmästaren och hans guvernör hårdnackat
hävdade att en återgång till arbetet var en förutsättning för att man skulle
återuppta förhandlingar, så pågick hemliga förhandlingar på Helmsley Hotel, och
borgmästaren accepterade i hemlighet ett förslag från fackföreningsbossen
Toussaint att ledningen skulle dra tillbaka pensionskraven mot att arbetarna
fick högre premier i sin sjukförsökring, för att kompensera regeringen för
kostnaden att upprätthålla pensionerna för framtida arbetare.

Det slut på strejken, som orkestrerades av facket och
ledningen, är självfallet inte överraskande, utan är bara en bekräftelse på
fackföreningsapparatens arbetarfientliga klassnatur. Men detta minskar inte
betydelsen av de viktiga steg som togs i utvecklingen av klassmedvetandet. Det
påminner oss om de viktiga uppgifter som ligger framför arbetarklassen, för att
befria sig från fackets tvångströja och ta kontrollen av kampen i sina egna
händer.

Internationalism, december 2005

En utförlig version av denna artikel finns på vår hemsida, www.internationalism.org

 

 

Territoriella situationer: 

Aktuella händelser: