Barbariet i Irak visar på kapitalismens framtid!

Utskriftsvänlig version

Tre år efter den USA ledda invasionen av Irak befinner sig landet i kaos. Efter det att den Gyllene Moskén i Sammara sprängdes, en av de heligaste shiitiska platserna, har vi sett oräkneliga blodiga aktioner i Irak, där tusentals människor har dött. Dessutom ser vi nu i dagarna ytterligare en stor USA ledd militär operation i Sammara området, som säger sig syfta mot sunnitiska terrorister, och där vi för ögonblicket inte har några uppgifter om antalet döda. Mediernas spekulationer om ett ”möjligt” inbördeskrig har det kapitalistiska barbariet redan gjort till en icke nyhet. Inbördeskriget har för länge sedan börjat, vilket gör att upplösningen av den irakiska statsbildningen blir allt mer trolig. Då landet håller på att falla samman, är det allt färre som kan tro på ett upprättande av en stabil regering in Bagdad. Exemplet från Afghanistan är tydligt, regeringens auktoritet sträcker sig inte lång utanför huvudstaden Kabul och NATO trupperna kommer inte att kunna lämna landet på åratal.

Situationen för den amerikanska imperialismen: det militära svaret på kaoset skapar mer kaos

Den amerikanska regeringen skyller på utländska terrorister för förvärrandet av situationen i Irak. Varje attack av självmordsbombare fördöms såsom en attack på den spirande demokratin. Men USA ställs mot mycket mer än en handfull terrorister. USA konfronteras med effekterna av en världsomfattande tendens mot militärt kaos som uppstod i och med att de militära blocken (Öst och Västblocken) upplöstes i slutet på 80-talet. I denna nya världsordning, finns det väldigt få anledningar för olika imperialistiska makter, stora eller små, att underordna sig USA:s disciplin. Tvärtom, finns det varje skäl för dem att kämpa för sina egna specifika intressen i det allas krig mot alla som kännetecknar relationerna mellan alla stater under kapitalismens sönderfall.

Den amerikanska imperialismens spektakulära ingripanden allt sedan det första kriget i Persiska viken 1991 har syftat till att återställa USA:s globala auktoritet. Kontrollen över Mellan österns oljetillgångar är en av delarna i denna strategi. Men ett ännu mer fundamentalt syfte är att hindra uppkomsten av nya supermakter som kan utmana USA. Detta mål har återupprepats av Pentagon i dess nyligen publicerade 4 åriga strategiska tidskrift. Denna innehöll inget förvånande men är en påminnelse om USA:s militära kapacitet. Till att börja med är frasen ”krig mot terrorismen” ersatt med termen ”Det Långa Kriget”. Det är på detta sätt som den amerikanska imperialismen ser hur den framtida situationen kommer att utspela sig. USA:s krigs strategi efter 11 september 2001 ”kan mycket väl utkämpas i ett dussintal länder samtidigt och under många kommande år”. De understryker att framtidens militära operationer kommer att gå från storskaliga konventionella till mycket rörliga, snabba operationer.

Men medan rapporten talar om behovet för ”USA att anpassa sig till okonventionella och indirekta tillämpningar”, förblir de övergripande målen detsamma. De vill förhindra uppkomsten av varje form av en seriös utmanare på den imperialistiska scenen,

Det kommer att försöka avråda varje militär konkurrent från att utveckla en splittrande kapacitet som skulle kunna leda till en regional hegemoni mot USA och vänligt inställda länder till USA… och försäkra sig om att ingen regional makt kan diktera villkoren för den regionala eller globala säkerheten”.

Detta betyder att USA vill bestämma villkoren på alla nivåer.

Den nuvarande situationen i Irak visar på hur avlägsen denna målsättning är. Varje gång som USA använder sig av sin enorma militära överlägsenhet för att försöka att tvinga fram sin ”ordning”, ökar våldet, stridigheterna och hatet mot USA. Och detta gäller inte bara terroristiska anhängare till en radikal islam, utan även en ständigt växande lista av imperialistiska makter från Kina och Ryssland till de centrala länderna i Västeuropa.

Denna situation är historisk och det gör ingen skillnad om USA styrs av Bush och hans neo-konservativa stallbröder eller en ”progressiv” demokrat som Clinton eller Kerry. Vi lever i en epok där alla stater är imperialistiska, inte minst länder som Tyskland eller Frankrike vilka var emot den amerikanska invasionen av Irak. Dessa länder framställde sig då som fredsmäklare eftersom detta passade deras smutsiga nationella intressen. Idag skramlar de med vapnen mot Iran på grund av samma intressen.

En rad falska alternativ

Det är inte så märkligt att i en nyligen publicerad brittisk undersökning, ansåg bara 1 % av den irakiska befolkningen att den amerikansk ledda invasion hade förbättrat deras situation, medan 82 % av dem var starkt emot närvaron av koalitionstrupperna. Med utvecklingen mot ett regelrätt inbördeskrig, blir löftena från Bush och Blair om att invasionen skulle förvandla Irak till en stabil och välmående demokrati än mer overkliga. Och så länge dödstalen stiger hos invasions trupperna, är det heller ingen överraskning att populariteten för kriget ”hemma” i de länder som invaderar också minskar drastiskt. Det är idag rutinmässigt accepterat att kriget startades på grundval av en stor lögn (Saddams påstådda innehav av massförstörelse vapen) och ett ökande antal soldatfamiljer protesterar mot att deras söner har blivit offrade för detta.

Den 18:e mars hålls en ”internationell protestdag” som är ”mot ockupationen av Irak och nya krig”. Typiska paroller, i Sverige eller länder som deltar militärt, kommer att vara ”Trupperna hem från Irak”, ”Attackera inte Iran” eller ”Nej till islamofobi”. De som demonstrerar kommer uppge en rad olika skäl.

Till att börja med, kommer det att finnas de som är genuint upprörda över det som pågår i Mellan Östern och över perspektivet av nya krig och konflikter. Men frågan är ju om den här typen av demonstrationer verkligen kan utmana den kapitalistiska krigsmaskinen. Faktumet att en rad av protester och demonstrationer i många länder har skett efter invasionerna av Afghanistan och senare Irak, visar att den här sortens parader är en fullständigt accepterad och tillåten del av det kapitalistiska samhället.

Vad det gäller parollen ”Trupperna ut ur Irak”, ställer den inte heller den verkliga frågan. Om trupperna inte är i Irak, Afghanistan eller Iran, då kommer de att befinna sig någon annan stans, i Europa (som i Nordirland vad det gäller de brittiska soldaterna) eller andra kontinenter (Afrika, Asien). Vad det gäller USA:s trupper, så kan de sändas i massivt antal till länder som gränsar till USA:s främsta ekonomiska och politiska rivaler, som Tyskland och Japan, med syfte att stärka USA:s imperialistiska intressen. Nyligen insisterade den amerikanske brigad generalen M. Kinnit medan han medgav att närvaron av 100-tusentals utländska soldater i Mellan Östern är en ”bidragande faktor” till instabiliteten i regionen, att ”USA inte kommer att upprätthålla långvariga baser i Irak”. Han sade också att USA kommer att ha ”tillräckliga styrkor för att slå tillbaka, och att skydda sina partners och dess viktigaste nationella intressen”. Så t.ex. kommer USA att behålla ”tillräcklig militär kapacitet” att attackera Iran. USA:s nätverk av militära baser är utformade så att de kan användas i vilket oroligt hörn av världen som helst. På samma sätt uppgraderar Frankrike sin kärnvapen arsenal, Storbritannien gör likaledes och kan vi verkligen tro på de iranska mullorna när de hävdar att de vill utveckla sin kärnkraft för fredliga ändamål?

För att sammanfatta, beväpnar sig varje kapitalistisk stat till tänderna. Iden om att kapitalistiska staters imperialistiska politik kan förändras till att bli mindre ”militär” är helt verklighetsfrämmande. Vare sig det rör sig om stora eller små stater, kommer dessa att använda sig av alla medel till sitt förfogande för att föra fram sina intressen. I ett allas krig mot alla, kan borgarklassen bara hävda sig med rå styrka och terror.

Varken spridandet av pacifistiska illusioner, eller att man öppet stöder ett imperialistiskt läger mot ett annat, kommer att hindra nya krig och invasioner. Barbariet i Irak visar på den framtid som kapitalismen kommer att ge oss, därför att, på en global nivå, befinner sig detta system i ett mycket långt framskridet förfall. Ett system som de senaste hundra åren har släpat mänskligheten i en vansinnig spiral av krig och förstörelse. Även om någon slags ”fred” skulle kunna upprättas i Irak, kommer de imperialistiska krigens virus att bryta ut någon annan stans så länge de underliggande orsakerna inte har oskadliggjorts.

W.Red, L-Zeit 17-03-06

Geografisk region: 

Aktuella händelser: