Barbariet i Irak visar på kapitalismens framtid!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Tre år efter den USA ledda invasionen av Irak befinner sig
landet i kaos. Efter det att den Gyllene Moskén i Sammara sprängdes, en av de
heligaste shiitiska platserna, har vi sett oräkneliga blodiga aktioner i Irak,
där tusentals människor har dött. Dessutom ser vi nu i dagarna ytterligare en
stor USA ledd militär operation i Sammara området, som säger sig syfta mot
sunnitiska terrorister, och där vi för ögonblicket inte har några uppgifter om
antalet döda. Mediernas spekulationer om ett ”möjligt” inbördeskrig har det
kapitalistiska barbariet redan gjort till en icke nyhet. Inbördeskriget har för
länge sedan börjat, vilket gör att upplösningen av den irakiska statsbildningen
blir allt mer trolig. Då landet håller på att falla samman, är det allt färre
som kan tro på ett upprättande av en stabil regering in Bagdad. Exemplet från
Afghanistan är tydligt, regeringens auktoritet sträcker sig inte lång utanför
huvudstaden Kabul och NATO trupperna kommer inte att kunna lämna landet på
åratal.

Situationen för den amerikanska imperialismen: det militära svaret
på kaoset skapar mer kaos

Den amerikanska regeringen skyller på utländska terrorister
för förvärrandet av situationen i Irak. Varje attack av självmordsbombare
fördöms såsom en attack på den spirande demokratin. Men USA ställs mot mycket
mer än en handfull terrorister. USA konfronteras med effekterna av en
världsomfattande tendens mot militärt kaos som uppstod i och med att de
militära blocken (Öst och Västblocken) upplöstes i slutet på 80-talet. I denna
nya världsordning, finns det väldigt få anledningar för olika imperialistiska
makter, stora eller små, att underordna sig USA:s disciplin. Tvärtom, finns det
varje skäl för dem att kämpa för sina egna specifika intressen i det allas krig
mot alla som kännetecknar relationerna mellan alla stater under kapitalismens
sönderfall.

Den amerikanska imperialismens spektakulära ingripanden allt
sedan det första kriget i Persiska viken 1991 har syftat till att återställa
USA:s globala auktoritet. Kontrollen över Mellan österns oljetillgångar är en
av delarna i denna strategi. Men ett ännu mer fundamentalt syfte är att hindra
uppkomsten av nya supermakter som kan utmana USA. Detta mål har återupprepats
av Pentagon i dess nyligen publicerade 4 åriga strategiska tidskrift. Denna
innehöll inget förvånande men är en påminnelse om USA:s militära kapacitet.
Till att börja med är frasen ”krig mot terrorismen” ersatt med termen ”Det
Långa Kriget”. Det är på detta sätt som den amerikanska imperialismen ser hur
den framtida situationen kommer att utspela sig. USA:s krigs strategi efter 11
september 2001 ”kan mycket väl utkämpas i ett dussintal länder samtidigt och
under många kommande år”.
De understryker att framtidens militära
operationer kommer att gå från storskaliga konventionella till mycket rörliga,
snabba operationer.

Men medan rapporten talar om behovet för ”USA att anpassa
sig till okonventionella och indirekta tillämpningar”
, förblir de
övergripande målen detsamma. De vill förhindra uppkomsten av varje form av en
seriös utmanare på den imperialistiska scenen,

Det kommer att försöka avråda varje militär konkurrent från att
utveckla en splittrande kapacitet som skulle kunna leda till en regional
hegemoni mot USA och vänligt inställda länder till USA… och försäkra sig om att
ingen regional makt kan diktera villkoren för den regionala eller globala
säkerheten”.

Detta betyder att USA vill bestämma villkoren på alla
nivåer.

Den nuvarande situationen i Irak visar på hur avlägsen denna
målsättning är. Varje gång som USA använder sig av sin enorma militära
överlägsenhet för att försöka att tvinga fram sin ”ordning”, ökar våldet,
stridigheterna och hatet mot USA. Och detta gäller inte bara terroristiska
anhängare till en radikal islam, utan även en ständigt växande lista av
imperialistiska makter från Kina och Ryssland till de centrala länderna i
Västeuropa.

Denna situation är historisk och det gör ingen skillnad om
USA styrs av Bush och hans neo-konservativa stallbröder eller en ”progressiv”
demokrat som Clinton eller Kerry. Vi lever i en epok där alla stater är
imperialistiska, inte minst länder som Tyskland eller Frankrike vilka var emot
den amerikanska invasionen av Irak. Dessa länder framställde sig då som
fredsmäklare eftersom detta passade deras smutsiga nationella intressen. Idag
skramlar de med vapnen mot Iran på grund av samma intressen.

En rad falska alternativ

Det är inte så märkligt att i en nyligen publicerad brittisk
undersökning, ansåg bara 1 % av den irakiska befolkningen att den amerikansk
ledda invasion hade förbättrat deras situation, medan 82 % av dem var starkt
emot närvaron av koalitionstrupperna. Med utvecklingen mot ett regelrätt inbördeskrig,
blir löftena från Bush och Blair om att invasionen skulle förvandla Irak till
en stabil och välmående demokrati än mer overkliga. Och så länge dödstalen
stiger hos invasions trupperna, är det heller ingen överraskning att
populariteten för kriget ”hemma” i de länder som invaderar också minskar
drastiskt. Det är idag rutinmässigt accepterat att kriget startades på grundval
av en stor lögn (Saddams påstådda innehav av massförstörelse vapen) och ett
ökande antal soldatfamiljer protesterar mot att deras söner har blivit offrade
för detta.

Den 18:e mars hålls en ”internationell protestdag”
som är ”mot ockupationen av Irak och nya krig”. Typiska paroller, i
Sverige eller länder som deltar militärt, kommer att vara ”Trupperna hem
från Irak”
, ”Attackera inte Iran” eller ”Nej till islamofobi”.
De som demonstrerar kommer uppge en rad olika skäl.

Till att börja med, kommer det att finnas de som är genuint
upprörda över det som pågår i Mellan Östern och över perspektivet av nya krig
och konflikter. Men frågan är ju om den här typen av demonstrationer verkligen
kan utmana den kapitalistiska krigsmaskinen. Faktumet att en rad av protester
och demonstrationer i många länder har skett efter invasionerna av Afghanistan
och senare Irak, visar att den här sortens parader är en fullständigt
accepterad och tillåten del av det kapitalistiska samhället.

Vad det gäller parollen ”Trupperna ut ur Irak”, ställer den
inte heller den verkliga frågan. Om trupperna inte är i Irak, Afghanistan eller
Iran, då kommer de att befinna sig någon annan stans, i Europa (som i
Nordirland vad det gäller de brittiska soldaterna) eller andra kontinenter
(Afrika, Asien). Vad det gäller USA:s trupper, så kan de sändas i massivt antal
till länder som gränsar till USA:s främsta ekonomiska och politiska rivaler,
som Tyskland och Japan, med syfte att stärka USA:s imperialistiska intressen.
Nyligen insisterade den amerikanske brigad generalen M. Kinnit medan han medgav
att närvaron av 100-tusentals utländska soldater i Mellan Östern är en ”bidragande
faktor”
till instabiliteten i regionen, att ”USA inte kommer att
upprätthålla långvariga baser i Irak”
. Han sade också att USA kommer att ha
”tillräckliga styrkor för att slå tillbaka, och att skydda sina partners och
dess viktigaste nationella intressen”
. Så t.ex. kommer USA att behålla ”tillräcklig
militär kapacitet”
att attackera Iran. USA:s nätverk av militära baser är
utformade så att de kan användas i vilket oroligt hörn av världen som helst. På
samma sätt uppgraderar Frankrike sin kärnvapen arsenal, Storbritannien gör
likaledes och kan vi verkligen tro på de iranska mullorna när de hävdar att de
vill utveckla sin kärnkraft för fredliga ändamål?

För att sammanfatta, beväpnar sig varje kapitalistisk stat
till tänderna. Iden om att kapitalistiska staters imperialistiska politik kan
förändras till att bli mindre ”militär” är helt verklighetsfrämmande. Vare sig
det rör sig om stora eller små stater, kommer dessa att använda sig av alla
medel till sitt förfogande för att föra fram sina intressen. I ett allas krig
mot alla, kan borgarklassen bara hävda sig med rå styrka och terror.

Varken spridandet av pacifistiska illusioner, eller att man
öppet stöder ett imperialistiskt läger mot ett annat, kommer att hindra nya
krig och invasioner. Barbariet i Irak visar på den framtid som kapitalismen
kommer att ge oss, därför att, på en global nivå, befinner sig detta system i
ett mycket långt framskridet förfall. Ett system som de senaste hundra åren har
släpat mänskligheten i en vansinnig spiral av krig och förstörelse. Även om
någon slags ”fred” skulle kunna upprättas i Irak, kommer de imperialistiska
krigens virus att bryta ut någon annan stans så länge de underliggande
orsakerna inte har oskadliggjorts.

W.Red, L-Zeit 17-03-06

Geografisk region: 

Aktuella händelser: