SEAT-arbetarnas kamp i Spanien, behovet av att konfrontera fackets sabotage!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick
arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i
solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning
från ledningen.

Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras
levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt
utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den
katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660
avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i
aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på
att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal
attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en
tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de
åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i
arbetsstyrkan”.

Liksom kamraterna vid SEAT, och alla andra arbetare, så måste
vi slå tillbaka.
Men för att slå tillbaka med kraft, så måste vi snabbt dra
lärdomar av den strategi av manipulationer och demobilisering som genomförs av arbetsgivare,
regering och fackföreningar
.

En strategi som syftar till att demobilisera arbetarna

Från det ögonblick i mitten av augusti, när företaget
tillkännagav de ”nödvändiga” åtgärderna för att reducera personalen, liksom en
10%-ig lönesänkning, så har företagets representanter, liksom de som påstås
representera arbetarna, d v s fackföreningarna och den ”vänsterstyrda”
regionala regeringen, delat upp sina roller för att hindra att en verklig
arbetarkamp skulle hindra deras planer.

Under mer än två månader, från augusti till början av
december, ägnade sig fackföreningsrepresentanterna åt att försöka dämpa
arbetarnas oro om nedläggningarna, och sade att de inte var troliga eftersom
företaget gjorde stora profiter: att krisen på SEAT bara var tillfällig eller
orsakades av dåliga försäljningsstrategier.. Med sådana lögner – som vi
kritiserade i vårt flygblad ”SEAT: att rädda företaget innebär nedläggningar
ock försämrade kontrakt; det enda svaret är klasskampen” – fick man arbetarna
att sänka garden, och fick dem att tro att detta var uppvisningar av de giriga
cheferna, som snart skulle ersättas av de ekonomiska beräkningar som
fackföreningarna hade gjort, eller genom påtryckningar från den ”progressiva”
regionala regeringen. Företagsledningen spelade också med i denna illusion, och
lekte kurragömma fram till den 7 november när man tillkännagav sin
nedskärningsplan, ERE, för 1346 anställda arbetare.

Facket hade föreslagit en begränsad strejk denna dag, men
arbetarnas demonstrationer gick utöver detta: i två industriområden i
Barcelonas förorter, reste man vägspärrar. Ställda inför denna situation så kom
den Förenade Plattformen (där de stora fackföreningarna UGT, CCOO och CGT
deltog (1)) att utlysa en endagsstrejk den 10 november, och en demonstration
där man ”krävde” att den regionala regeringen ”griper in i konflikten på
arbetarnas sida”(!) Med denna aktion så försökte de tre fackföreningarna, som
vi sade, att ”lämna vårt öde i händerna på våra avrättare, till de fina ordens
mästare, som sätter kniven i ryggen på oss. Staten är inte folkets representant
utan den förutsättningslösa försvararen av det nationella kapitalet.. Alla
auktoriteter – från presidenten till minsta borgmästare – finns till för att
försvara dessa intressen”.

Efter denna maskerad, tvådde de tre fackföreningarna sina
händer från problemet och uppmanade inte längre till minsta aktion förrän den 1
december. Under tre veckor hölls arbetarna passiva och väntande, medan
fackföreningarna höll på med ändlösa ”förhandlingar”, som följdes av ”medling”
av den regionale arbetsmarknadsministern, senor Rane. Som vi sade i flygbladet,
så var denna ”taktik av ’påtryckningar’ och ’petitioner’ ägnad att dupera
arbetarna och göra dem passiva”.

Den Förenade Plattformen försökte åter ta initiativet efter
semesterveckan den 5-10 december. Men detta var åter igen en lögn! Genom att
använda de arbetsrättsliga lagarna, och påtryckningarna från den regionala
regeringen, som hotade med tvångsåtgärder, lyckades man ”glömma bort”
mobiliseringen, och den 15 december, hade CCOO och UGT (CGT hade dragit sig ur
den 13 december) skrivit på avtalet som innebar avskedande av 660 arbetare.

Men det värsta skulle komma senare: man höll tyst under en
hel vecka om vilka som skulle offras. Det var inte förrän dagen före julledigheten
som man avslöjade huvuddelen av avskedandena; man nådde nya höjder i cynism och
förnedring när man behandlade de arbetare det gällde som kriminella. Denna
manöver avslöjade dem (hade man inte sagt att man skrivit på ”bästa möjliga
avtal”?) och visade att man var rädda för arbetarna, eftersom man, om
man känt sig säkra på sin sak, hade tillkännagett avskedandena på en gång, och
hade inte skaffat fram säkerhetsvakter för att skydda kontoren för UGT och
CCOO.

Kampen måste föras genom arbetarnas stormöten

CGT spelade rollen av den ”goda fackföreningen”, som stod på
arbetarnas sida. Det är sant, att 145 av dess medlemmar stod på listan av
avskedade. Men dessa kamraters lidande och behovet av solidaritet med dem kan
inte dölja det faktum att CGT inte är något alternativ till UGT-CCOO utan är
deras jämlike på alla sätt. Varför deltog man i den fars som kallades
förhandlingar eller i den Förenade Plattformens ”kamp”, som man lämnade väldigt
sent, den 13 december? Varför kallade man, när UGT och CCOO hade skrivit på
avtalet, till ”mobilisering” genom ett litet möte utanför fabriken, som mycket
få arbetare blev informerade om, och som bara samlade omkring 200 arbetare?
Varför valde man, på morgonen den 23 december, innan den spontana strejken, att
gå ut med att ”CGT beslutar att begränsa protesten till några timmar enbart”
(jmf Internetsidan Kaosenlared den 24 december) vid en tidpunkt när det fanns
en verklig kraft bakom arbetarnas krav, vilket visade sig när kvällsskiftet
höll ett stormöte och beslutade sig för att gå ut i strejk hela dagen. Varför
var det enda alternativ som CGT förde fram att ”se på varje avskedande i varje
enskilt fall, och om nödvändigt ta upp fallen i domstol”?

Fram till den 23, så var arbetarna offer för en demobilisering,
en strategi för att förhindra varje svar.
Fackföreningarna lurar oss inte
bara när de skriver på nedläggningsplanerna, man lurar oss också när man
organiserar sina ”stridsåtgärder”. Deras aktioner mot arbetarna har tre
aspekter, som alla hänger ihop:

-         

deras pakter och överenskommelser med företagsledning
och regering;

-         

deras planer för ”stridsåtgärder” som i själva verket
är strategier mot kampen;

-         

deras förutsättningslösa försvar för företagets och det
nationella kapitalets intressen, vilka de påstår vara detsamma som arbetarnas
intressen, när de i själva verket är diametralt motsatta.

Det är därför som den viktiga lärdomen av kampen på SEAT,
något som arbetarna själva börjar förstå i praktiken genom den spontana
strejken och stormötena den 23, är att vi inte kan lämna kampen i händerna
på fackföreningarna.

Den 23 vände sig de arbetare som drabbades av avsked till
sina kamrater, istället för att gå hem och sitta i sin ensamhet och oroas över
arbetslösheten; de senare vägrade lugna sig med tankar om att ”detta händer
inte mig” eller den individualistiska reflexen ”var och en får göra vad den
kan”, utan visade sin solidaritet genom kampen. Denna slags solidaritet, ett
gemensamt svar från både de som blivit avskedade och de som fortfarande har
arbete, mellan anställda och arbetslösa, mellan de som har korttidsvikariat och
de som har fast anställning, utgör grunden för ett effektivt svar på
kapitalisternas omänskliga planer.

År 2006 har börjat med dramatiska avskedanden av 660
billarbetare på SEAT, men vem tror att detta kommer att vara de sista? Vi vet
att så är inte fallet. Vi vet, att nya avskedanden, nya kriminella
arbetsplatsolyckor, ständig oro över ökade bostadskostnader, hot om försämrade
pensioner, ändlösa ”reformer” som drivs igenom av den heliga allians av
regering, företagsledning och fackföreningar, kommer att medföra ytterligare
lidande. Vi vet att inom bilindustrin, liksom i alla andra sektorer, i alla
länder, så kommer attackerna på levnadsstandarden för alla arbetare att
fortsätta, liksom att krigen, fattigdomen och svälten, som följer med
kapitalismen, kommer att fortsätta.

Det är därför som vi måste kämpa. Men för att kampen ska bli
effektiv och kraftfull, så är utvecklingen av en klassolidaritet
nödvändig, och denna måste organiseras och kontrolleras av arbetarna själva.

Behovet av en klassolidaritet

Problemet på SEAT kan inte reduceras till de 660 avskedade,
problemet berör hela arbetsstyrkan. Det är inte bara ett problem för
SEAT-arbetarna utan för alla arbetare, både statsanställda som har ett
”garanterat arbete” (hur länge till?) och arbetare i privata företag, arbetare
med eller utan uppehållstillstånd i landet. Vi befinner oss alla i samma
situation som arbetarna vid SEAT!

Vår styrka är klassolidariteten och enheten i kampen.
En kamp begränsad till SEAT, som stängs in på SEAT, kommer att vara en förlorad
kamp.

Men vad menar vi med solidaritet? Innebär det att bojkotta
det ena eller andra varumärket? Betyder det ”stöduttalanden” från den ”kritiska
delen” av CCOO eller EUA(2)? Betyder det ”medborgaraktioner” i bostadsområdena?

Denna slags solidaritet klingar lika falskt som
”stridsåtgärderna” från den Förenade Plattformen. Den enda verkliga
solidariteten är att förena sig i kampen.
Detta innebär att arbetare i
olika sektorer, i olika områden går samma i en gemensam kamp, och bryter upp de
hinder som försvagar oss: företag, sektor, nationalitet eller ras, och
sammanstrålar i stormöten, delegationer och demonstrationer.

Nödvändigheten av självständiga stormöten för arbetarna

Erfarenheten från SEAT är tydlig: vi vet redan vad som
händer om vi lämnar vårt öde i händerna på fackföreningarna.
Kampens ledning måste ligga i arbetarnas händer från början
till slut. Det är arbetarna själva som måste bedöma vilka krafter man kan räkna
med, vilka krav man ska lägga fram, vilka möjligheter man har att sprida
kampen. Deras svar kan inte påverkas av företagsledningens provokationer, eller
de ”stridsåtgärder” som medlöparna i facket lägger fram, utan genom ett
kollektivt beslut av arbetare som organiserar sig i stormöten och i valda och
återkallbara strejkkommittéer. Förhandlingar med företagen eller regeringen
måste äga rum med full insyn, liksom man gjorde i Vitoria 1976 eller i Polen
1980. Det var stormöten själva som sökte solidaritet genom att organisera
delegationer och demonstrationer.

Denna tid av resignation, passivitet och desorientering
måste få ett slut. Det manöverutrymme som kapitalet har haft under de gångna
åren har blivit mindre. Det är dags att slå tillbaka. Arbetarklassens röst
måste höras allt högre.

Flygblad distribuerat av Accion Proletaria, IKS
sektion i Spanien, december 2005.

Fotnoter

1. UGT: socialistisk fackföreningsfederation: CCOO:
”Arbetarkommissioner” som kontrolleras av kommunistpartiet: CGT: en
”revolutionär syndikalistisk” strömning som uppstod ur en ”moderat” splittring
i det anarko-syndikalistiska CNT.

2. EUA: Esquerra Unida i Alternativa – en förklädnad för den
spanska kommunistpartiet i Katalonien.

Geografisk region: 

Aktuella händelser: