Krisen är global – det är klasskampen också!

Utskriftsvänlig versionSend by email

IMF (internationella valutafonden) förväntar sig i sin senaste prognos för världsekonomin en fortsatt nedgång i alla industriländer.

Den förutspår tillväxt i länder som Kina och Indien men i det stora hela så ”förväntar vi os nu ett virtuellt stopp i världsekonomin”- för att citera deras chefsekonom. Dess deklaration att utsikterna för världsekonomin är de sämsta sedan andra världskriget verka väldigt abstrakta. Men FN-organet ILO (internationella arbetarorganisationen) är väldigt konkreta i sin senaste prognos. I oktober förra året förutspådde de att 22 miljoner jobb skulle försvinna under 2009 över hela världen. I januari reviderade de sin prognos, och sa nu att så många som 51 miljoner skulle förlora sitt jobb under 2009 globalt sett. En enkel överslagsräkning visar att detta innebär att 1 miljon människor i veckan kommer att förlora sina jobb.

Det finns inga undantag. I USA förlorade 600 000 jobbet bara i januari. Det är 2 miljoner under de senaste 3 månaderna, och 4 miljoner under det senaste året. I Kina flyttade 15,3 procent av de 130 miljoner arbetare som flyttat till kuststäderna för att få jobb tillbaka till landsbygden de kom ifrån. Till denna siffra kommer de 20 miljoner som stannat kvar i städerna i en hopplös jakt på arbete. Den kinesiska härskande klassen varnar kontinuerligt för risken för social oro och har nyligen lagt till 'faran för våld' som ett annat möjligt resultat av den ekonomiska situationen.

Ingen arbetares jobb är säkert! Även de som fortfarande har jobb hotas av lönesänkning och försämrade arbetsvillkor.

Men arbetare runtom i världen har visat sin ovilja att acceptera dessa attacker. I Kina äger det rum dagliga demonstrationer och strejker. I slutet på januari gick 2.5 miljoner arbetare ut i kamp i protest mot den ökande arbetslösheten. Studenter och unga arbetare i Frankrike, Italien, Tyskland och i synnerhet i Grekland har tagit till gatorna i protest mot ett samhälle som inte erbjuder dem någon framtid. Denna ilska och stridbarhet som vi såg hos strejkande sopåkare i Stockholm är en del av ett internationellt svar från arbetarklassen på den djupnande ekonomiska katastrofen.

Vem är det som kontrollerar kampen?

I Italien har regeringens planer på att skära bort mer än 130 000 jobb (två tredjedelar av dessa inom själva undervisningen) lett till en våg av protester under flera veckor i höstas. Det ägde rum hundratals ockupationer av skolor och universitet, hundratals demonstrationer med mängder av möten, och lektioner på offentliga platser öppna för alla. Trots regeringen anklagelser att detta bara var ett vänsterspektakel, så organiserades protesterna inte i första hand av de traditionella oppositionspartierna. Ockupationerna involverade både lärare och elever. I demonstrationerna deltog föräldrar, lärare, studenter och andra arbetare. I slutet på oktober ägde en massiv demonstration rum i Rom. Även om man tar i beaktande en viss överdrift när det gäller deltagarantalet från arrangörernas sida (de hävdade att det var mer än en miljon som deltog) deltog ändå hundratusentals från många olika samhällsektorer.

Tillsammans med protesterna skedde strejker inom andra sektorer, både offentliga och privata. En viktig strejk ägde rum i början på november, på nationell nivå, inom tågtrafik, bussar och tunnelbana. Det har ägt rum inofficiella strejker bland personalen på Alitalia. Som tidningen International Herald Tribune skriver, om oron på det konkursmässiga flygbolaget:

”fackföreningarna själva distanserade sig från strejken”. De citerade också en akademisk flygindustrianalytiker som sade att

”mitt intryck är att dessa vilda strejker är till hälften spontana och resultatet av en liten minoritet, vilket tyder på att de olika fackföreningarna har en allt mindre kontroll över sina medlemmar”

Här finns ett rättframt konstaterande av vad som är fackets roll;

1. att kontrollera arbetarnas kamp och inte att kämpa för dem,

2. att de finner det allt svårare att utföra denna uppgift.

Detta beskriver en situation som inte är unik för Italien, utan är en global företeelse.

Facket säljer krisen

600 000 verkstadsarbetare var involverade i en serie rullande strejker, demonstrationer och protestmöten i Tyskland i början på november. Olika aktioner ägde rum på olika platser vilka skiftade olika dagar och inom olika företag. Detta ledde till en splittring av arbetarna och försämrade möjligheterna till en enad kamp. Det organiserades av IG Metall – det tyska metallfacket – som en del av dess strategi inför förhandlingarna med arbetsköparna som berörde 3,6 miljoner arbetare. IG Metall hotade med en totalstrejk för att backa upp sina lönekrav på 8 %, men kom till slut överens om ett 18 månaders avtal som gav 2,1 % i lönepåslag från februari som följs av ytterligare 2,1 % i maj. Efter först ha begränsat potentialen hos arbetarnas kamp

”Bertold Huber, IG Metalls generalsekreterare sade att resultatet var 'rättvist' med 'tanke på den historiskt svåra situationen'”

(Financial Times 12/11 08)

Uppmaningen att arbetare måste göra uppoffringar för kapitalismens ”svåra situation” kommer snart att vara ett utslitet mantra.

Som en parallell till protesterna i Italien lämnade eleverna sina klassrum i mitten av november och 100 000 deltog i demonstrationer i 40 olika tyska städer. Ilskan över de förhållanden som de tvingas att arbeta under (överfulla klassrum, otillräckligt med lärare, den stora stressen inför examen) visar att undervisningssystemet ännu inte lyckas anpassa dem till att passivt acceptera sina framtida arbetsvillkor.

Klasskamp  i Europa

Under oktober såg vi en våg av strejker i Grekland. Den kulminerade med nationell endagsstrejk som involverade den offentliga sektorn, transporter bland annat, tillsammans med hundratusentals arbetare från den privata sektorn. Då strejken fortfarande var dominerad av facket, sträckte sig kraven från sådant som direkt berör oss arbetare (löner och pensioner) till frågor som den härskande klassen använder för att föra kampanjer som privatiseringar, och opposition mot att regeringen går in med pengar och räddar de stora bankerna. Det är värt att notera att dagen efter ägde det rum en allmän strejk bland affärsanställda. Återigen: facket härskar och splittrar.

Vi såg också en våg av skolockupationer med 300 skolor ockuperade runtom i Grekland under oktober. Regeringen ifrågasatte om ockupationerna var lagliga och arresterade studenter som deltog i demonstrationerna (för en mer ingående analys se artikel på annan plats i detta nr av IR). Liknande protester har pågått sedan de nya lagstiftningen trädde i kraft år 2005.

I Frankrike under november såg vi en 4 dagars strejk på Air France och en 36 timmars nationell järnvägsstrejk.

Under oktober ägde en strejk rum över hela Belgien som berörde en hel rad sektorer i protest mot de ökande priserna.

Kina är inget undantag

För inte så länge sedan spekulerades det om att den kinesiska ekonomin kunde rädda resten av den globala kapitalismen, eller i alla fall stå emot den djupnande krisen. I verkligheten var en sådan exportdriven ekonomi dömd att drabbas när dess kunder drog ned på beställningarna. Långtifrån att ha klarat sig från den finansiella krisen, i mitten av november

”presenterade Kina ett enormt ekonomiskt stimulanspaket för att förhindra att ekonomin faller nästa år” (Financial Times 10/11 08). Det innebar bland ett massivt paket för att stimulera en inhemsk efterfrågan nu när exporten minskar. Med en omfattning på nära en femtedel av Kinas bruttonationalprodukt är detta paket jämförbart med de som introducerats i Europa och USA.

I oktober hade Financial Times (29/10 08) redan rapporterat att

”alltfler tecken börjar synas på att den kinesiska ekonomin kyls av snabbare än väntat, med en hel rad stora industriföretag som meddelat produktionsminskningar denna vecka.”

Detta skall i sin tur sättas i sammanhang av den officiella statistik för det första halvåret 08 som rapporterar 67 000 fabriksnedläggelser. Dessa kan mycket väl uppgå till sexsiffriga tal innan årets (08) slut. Med miljoner arbetare som lämnat landsbygden för att finna arbete i de stora städerna är det inte så konstigt att den kinesiske ministern för mänskliga resurser och social säkerhet sade att arbetsmarknaden är ”hård”.

Detta är det verkliga tillståndet hos den kinesiska ekonomin och det har redan kommit omfattande svar på den.

”Kina har beordrat polisen att upprätthålla stabiliteten i och med finansiella krisen efter det att tusentals personer attackerat polisstationer och statliga kontor i en stad i nordvästra Kina, i en social oro som utlöstes av en plan att flytta boende. Efter årtionden av solid tillväxt så slåss Kina mot det okända när en minskande efterfrågan av dess produkter lägger till fabriksnedläggelser som utlöser protester och till en oro för en allmän social oro” Det har redan varit ”arbetarprotester i landets största exportregioner där tusentals fabriker stängts under de senaste månaderna, vilket till en rädsla för att den globala finansiella krisen skall utlösa en allmän social oro hos befolkningen ” (Reuters 19/11 08)

Idag i Kina ser vi protester mot ökande priser och en stigande arbetslöshet. Med prognoser som redan räknar med en förlust av miljontals jobb inom en nära framtid är det inte konstigt att den kinesiska staten är så bekymrad för frågan som social stabilitet. Det faktum att polisen är det redskap man valt för att hantera situationen visar att den kinesiska kapitalismen inte förväntar sig att ha ett ekonomiskt svar på effekterna hos den globala ekonomiska krisen, utan tvingas som vanligt att falla tillbaka på repressionen mot arbetarnas kamp. Det förhindrar inte möjligheten av att den kinesiska härskande klassen kommer att tillåta en viss utveckling ”oberoende” fackföreningar eftersom dessa skulle vara mycket effektivare att suga socialt missnöje än det officiella facket.

Den kapitalistiska krisen är världsomspännande, men det är även arbetarklassens svar. Vad som är nödvändigt, är framförallt att vi som arbetare blir medvetna om den verkliga omfattningen och betydelsen av vår kamp, eftersom den innehåller fröet till en verkligt global utmaning mot denna ruttnande sociala ordning.

IR 24/2 09