Krisen är global – det är klasskampen också!

Utskriftsvänlig versionSend by email



IMF (internationella valutafonden)
förväntar sig i sin senaste prognos för världsekonomin en
fortsatt nedgång i alla industriländer.

Den förutspår tillväxt i länder som
Kina och Indien men i det stora hela så ”förväntar vi os nu ett
virtuellt stopp i världsekonomin”- för att citera deras
chefsekonom. Dess deklaration att utsikterna för världsekonomin är
de sämsta sedan andra världskriget verka väldigt abstrakta. Men
FN-organet ILO (internationella arbetarorganisationen) är väldigt
konkreta i sin senaste prognos. I oktober förra året förutspådde
de att 22 miljoner jobb skulle försvinna under 2009 över hela
världen. I januari reviderade de sin prognos, och sa nu att så
många som 51 miljoner skulle förlora sitt jobb under 2009 globalt
sett. En enkel överslagsräkning visar att detta innebär att 1
miljon människor i veckan kommer att förlora sina jobb.

Det finns inga undantag. I USA
förlorade 600 000 jobbet bara i januari. Det är 2 miljoner under de
senaste 3 månaderna, och 4 miljoner under det senaste året. I Kina
flyttade 15,3 procent av de 130 miljoner arbetare som flyttat till
kuststäderna för att få jobb tillbaka till landsbygden de kom
ifrån. Till denna siffra kommer de 20 miljoner som stannat kvar i
städerna i en hopplös jakt på arbete. Den kinesiska härskande
klassen varnar kontinuerligt för risken för social oro och har
nyligen lagt till 'faran för våld' som ett annat möjligt resultat
av den ekonomiska situationen.

Ingen arbetares jobb är säkert! Även
de som fortfarande har jobb hotas av lönesänkning och försämrade
arbetsvillkor.

Men arbetare runtom i världen har
visat sin ovilja att acceptera dessa attacker. I Kina äger det rum
dagliga demonstrationer och strejker. I slutet på januari gick 2.5
miljoner arbetare ut i kamp i protest mot den ökande arbetslösheten.
Studenter och unga arbetare i Frankrike, Italien, Tyskland och i
synnerhet i Grekland har tagit till gatorna i protest mot ett
samhälle som inte erbjuder dem någon framtid. Denna ilska och
stridbarhet som vi såg hos strejkande sopåkare i Stockholm är en
del av ett internationellt svar från arbetarklassen på den
djupnande ekonomiska katastrofen.

Vem är det som kontrollerar kampen?

I Italien har regeringens planer på
att skära bort mer än 130 000 jobb (två tredjedelar av dessa inom
själva undervisningen) lett till en våg av protester under flera
veckor i höstas. Det ägde rum hundratals ockupationer av skolor
och universitet, hundratals demonstrationer med mängder av möten,
och lektioner på offentliga platser öppna för alla. Trots
regeringen anklagelser att detta bara var ett vänsterspektakel, så
organiserades protesterna inte i första hand av de traditionella
oppositionspartierna. Ockupationerna involverade både lärare och
elever. I demonstrationerna deltog föräldrar, lärare, studenter
och andra arbetare. I slutet på oktober ägde en massiv
demonstration rum i Rom. Även om man tar i beaktande en viss
överdrift när det gäller deltagarantalet från arrangörernas sida
(de hävdade att det var mer än en miljon som deltog) deltog ändå
hundratusentals från många olika samhällsektorer.

Tillsammans med protesterna skedde
strejker inom andra sektorer, både offentliga och privata. En viktig
strejk ägde rum i början på november, på nationell nivå, inom
tågtrafik, bussar och tunnelbana. Det har ägt rum inofficiella
strejker bland personalen på Alitalia. Som tidningen International
Herald Tribune skriver, om oron på det konkursmässiga flygbolaget:

”fackföreningarna själva
distanserade sig från strejken”. De citerade också en akademisk
flygindustrianalytiker som sade att

”mitt intryck är att dessa vilda
strejker är till hälften spontana och resultatet av en liten
minoritet, vilket tyder på att de olika fackföreningarna har en
allt mindre kontroll över sina medlemmar”

Här finns ett rättframt konstaterande
av vad som är fackets roll;

1. att kontrollera arbetarnas kamp och
inte att kämpa för dem,

2. att de finner det allt svårare att
utföra denna uppgift.

Detta beskriver en situation som inte
är unik för Italien, utan är en global företeelse.

Facket säljer krisen

600 000 verkstadsarbetare var
involverade i en serie rullande strejker, demonstrationer och
protestmöten i Tyskland i början på november. Olika aktioner ägde
rum på olika platser vilka skiftade olika dagar och inom olika
företag. Detta ledde till en splittring av arbetarna och försämrade
möjligheterna till en enad kamp. Det organiserades av IG Metall –
det tyska metallfacket – som en del av dess strategi inför
förhandlingarna med arbetsköparna som berörde 3,6 miljoner
arbetare. IG Metall hotade med en totalstrejk för att backa upp sina
lönekrav på 8 %, men kom till slut överens om ett 18 månaders
avtal som gav 2,1 % i lönepåslag från februari som följs av
ytterligare 2,1 % i maj. Efter först ha begränsat potentialen hos
arbetarnas kamp

”Bertold Huber, IG Metalls
generalsekreterare sade att resultatet var 'rättvist' med 'tanke på
den historiskt svåra situationen'”

(Financial Times 12/11 08)

Uppmaningen att arbetare måste göra
uppoffringar för kapitalismens ”svåra situation” kommer snart
att vara ett utslitet mantra.

Som en parallell till protesterna i
Italien lämnade eleverna sina klassrum i mitten av november och 100
000 deltog i demonstrationer i 40 olika tyska städer. Ilskan över
de förhållanden som de tvingas att arbeta under (överfulla
klassrum, otillräckligt med lärare, den stora stressen inför
examen) visar att undervisningssystemet ännu inte lyckas anpassa dem
till att passivt acceptera sina framtida arbetsvillkor.

Klasskamp  i Europa

Under oktober såg vi en våg av
strejker i Grekland. Den kulminerade med nationell endagsstrejk som
involverade den offentliga sektorn, transporter bland annat,
tillsammans med hundratusentals arbetare från den privata sektorn.
Då strejken fortfarande var dominerad av facket, sträckte sig
kraven från sådant som direkt berör oss arbetare (löner och
pensioner) till frågor som den härskande klassen använder för att
föra kampanjer som privatiseringar, och opposition mot att
regeringen går in med pengar och räddar de stora bankerna. Det är
värt att notera att dagen efter ägde det rum en allmän strejk
bland affärsanställda. Återigen: facket härskar och splittrar.

Vi såg också en våg av
skolockupationer med 300 skolor ockuperade runtom i Grekland under
oktober. Regeringen ifrågasatte om ockupationerna var lagliga och
arresterade studenter som deltog i demonstrationerna (för en mer
ingående analys se artikel på annan plats i detta nr av IR).
Liknande protester har pågått sedan de nya lagstiftningen trädde i
kraft år 2005.

I Frankrike under november såg vi en 4
dagars strejk på Air France och en 36 timmars nationell
järnvägsstrejk.

Under oktober ägde en strejk rum över
hela Belgien som berörde en hel rad sektorer i protest mot de ökande
priserna.

Kina är inget undantag

För inte så länge sedan spekulerades
det om att den kinesiska ekonomin kunde rädda resten av den globala
kapitalismen, eller i alla fall stå emot den djupnande krisen. I
verkligheten var en sådan exportdriven ekonomi dömd att drabbas när
dess kunder drog ned på beställningarna. Långtifrån att ha klarat
sig från den finansiella krisen, i mitten av november

”presenterade Kina ett enormt
ekonomiskt stimulanspaket för att förhindra att ekonomin faller
nästa år” (Financial Times 10/11 08). Det innebar bland ett
massivt paket för att stimulera en inhemsk efterfrågan nu när
exporten minskar. Med en omfattning på nära en femtedel av Kinas
bruttonationalprodukt är detta paket jämförbart med de som
introducerats i Europa och USA.

I oktober hade Financial Times (29/10
08) redan rapporterat att

”alltfler tecken börjar synas på
att den kinesiska ekonomin kyls av snabbare än väntat, med en hel
rad stora industriföretag som meddelat produktionsminskningar denna
vecka.”

Detta skall i sin tur sättas i
sammanhang av den officiella statistik för det första halvåret 08
som rapporterar 67 000 fabriksnedläggelser. Dessa kan mycket väl
uppgå till sexsiffriga tal innan årets (08) slut. Med miljoner
arbetare som lämnat landsbygden för att finna arbete i de stora
städerna är det inte så konstigt att den kinesiske ministern för
mänskliga resurser och social säkerhet sade att arbetsmarknaden är
”hård”.

Detta är det verkliga tillståndet hos
den kinesiska ekonomin och det har redan kommit omfattande svar på
den.

”Kina har beordrat polisen att upprätthålla stabiliteten i och
med finansiella krisen efter det att tusentals personer attackerat
polisstationer och statliga kontor i en stad i nordvästra Kina, i
en social oro som utlöstes av en plan att flytta boende. Efter
årtionden av solid tillväxt så slåss Kina mot det okända när en
minskande efterfrågan av dess produkter lägger till
fabriksnedläggelser som utlöser protester och till en oro för en
allmän social oro” Det har redan varit ”arbetarprotester i
landets största exportregioner där tusentals fabriker stängts
under de senaste månaderna, vilket till en rädsla för att den
globala finansiella krisen skall utlösa en allmän social oro hos
befolkningen ”
(Reuters 19/11 08)

Idag i Kina ser vi protester mot ökande priser och en stigande
arbetslöshet. Med prognoser som redan räknar med en förlust av
miljontals jobb inom en nära framtid är det inte konstigt att den
kinesiska staten är så bekymrad för frågan som social stabilitet.
Det faktum att polisen är det redskap man valt för att hantera
situationen visar att den kinesiska kapitalismen inte förväntar sig
att ha ett ekonomiskt svar på effekterna hos den globala ekonomiska
krisen, utan tvingas som vanligt att falla tillbaka på repressionen
mot arbetarnas kamp. Det förhindrar inte möjligheten av att den
kinesiska härskande klassen kommer att tillåta en viss utveckling
”oberoende” fackföreningar eftersom dessa skulle vara mycket
effektivare att suga socialt missnöje än det officiella facket.

Den kapitalistiska krisen är världsomspännande, men det är
även arbetarklassens svar. Vad som är nödvändigt, är framförallt
att vi som arbetare blir medvetna om den verkliga omfattningen och
betydelsen av vår kamp, eftersom den innehåller fröet till en
verkligt global utmaning mot denna ruttnande sociala ordning.

IR 24/2 09

Aktuella händelser: