Obamas seger: Kejsarens nya kläder

Utskriftsvänlig versionSend by email

Detta uttalande publicerades av IKS amerikanska sektion precis efter presidentvalet.

Den massiva propagandakampanj som kännetecknat valcirkusen har äntligen tagit slut efter nästan två år. Den härskande klassens media talar om för oss att detta varit det mest betydelsefulla valet i den amerikanska historien. Det illustrerar återigen styrkan hos ”demokratin”. Denna propaganda gör gällande att vi inte bara har fått den förste afro-amerikanske presidenten i amerikansk historia, utan framförallt att segern för Obama betyder en vilja till förändring.

Vi får höra att ”folket har talat” och att ”Washington lyssnat” tack vare den ”fantastiska” kraften hos valurnan. Vi får höra att Amerika nu har överkommit rasismen och blivit ett land av broderskap.

Nu är alltså Obama president och vad innebär det... han har lovat förändring, men detta är inget annat än valfläsk. Hela valkampanjen var en hycklande lögn som slog an hos en befolkning och framförallt en arbetarklass som är alltmer trött på misär och krig, men som fortfarande inte ser sin egen roll i samhället och är oförmögen att se igenom den härskande klassens dimridåer.

Den verklige segraren i detta val var inte fiktive medelamerikanen ”Joe Blow”, eller afro-amerikanerna som är en del av den amerikanska arbetarklassen, utan den härskande klassen. Det står helt klart att det inte bara kommer att bli mer av samma sak som under Bush för de amerikanska arbetarna: det kommer istället att bli värre med en ökning av misären.

Obama var ingen ”fredskandidat”. Hans kritik av Bush handlade att han körde fast i Irak, vilket ledde till en försvagning av den amerikanska militära kapaciteten att svara på utmaningar mot dess imperialistiska dominans.

Obama planerar att sända mer trupp till Afghanistan och är redo att slå tillbaka mot alla hot mot USA:s imperialistiska intressen. Han var väldigt kritisk mot Bushadministrationens oförmåga att på ett kraftfullt svara på den ryska invasionen av Georgien förra sommaren. Vilken fredsvän han är!

Under presidentvalsdebatten förklarade Obama att han stödde en förstärkning av de amerikanska skolorna. Detta därför att en utbildad arbetskraft är vitalt för en stark ekonomi och ingen nation kan vara en dominerande militär makt utan en stark ekonomi. Med andra ord så ser han en satsning på utbildning som förusättning för en militär dominans. Vilken idealist!

För den härskande klassen har detta val varit en framgång långt över alla förväntningar.

De har lyckats med att förstärkta och vitalisera valcirkusen och de demokratiska illusioner som skamfilats ordentligt sedan år 2000, särskilt bland de unga och gjort att så många känt sig deillusionerade över ”systemet”.

Gläjdescenerna på gatorna, som följde på Obamas seger, visar omfattningen av den härskande klassens politiska seger.

Effekten av valet är jämförbart med den idelogiska seger som skedde direkt efter 9/11. Då profiterade den härskande klassen från en nationell hysteri som band arbetarklassen till den borgerliga staten. Idag är det förhoppningar på demokratin och en karismatisk ledare som binder stora delar av befolkningen till staten.

Bland den svarta befolkningen är omfattningen av denna eufori särskilt stark. Det finns en utspridd tro på att den förtryckta minoriteten stärkts av detta val. Den härskande klassens media firar till och med att Amerika överkommit rasismen, vilket är direkt löjligt. Nästan över en natt har den svarta befolkningen gått från att ha varit en av de mest alienerade och utstötta delarna av befolkningen, till att bli en som står fast bakom staten, tack vare personligheten hos en person, den nye presidenten.

På en internationell nivå har borgarklassen nästan omedelbart börjat skörda frukterna av att den nya administrationen, och distanserat sig från Bush-administrationens misslyckade imperialistiska politik. Genom detta öppnas möjligheten att återupprätta anseendet för det amerikanska ledarskapet och dominansen på den internationella arenan.

På nivån av den ekonomiska politiken, når den nya Obamaadministrationens förmåga att genomföra de nödvändiga statskapitalistiska åtgärderna för att stötta ett system av exploatering och utsugning en sällan skådad nivå. Dess retorik, att de kommer med förbättringar, innebär bara att man tar på sig den största skuldbördan i amerikanska historia med ett budgetunderskott som uppgår till en triljon dollar, något som kommer att få bäras av framtida generationer av arbetarklassen. Lokala och statliga myndigheter plannerar redan att skära ned de sociala utgifterna på grund av den ekonomiska krisen. Samtidigt som Obama förespråkar ännu fler ”räddningsaktioner” för försäkringsbolag, banker och storföretag finanserat genom arbetarklassens arbete.

Nästan förstummad av sin egen framgång, och samtidgigt medveten om att den inte kan uppfylla alla vallöften har den härskande klassen redan börjat utveckla en retorik som kan hjälpa till att ”dämpa entusiasmen”. Vi har redan hört saker som att ”Obama kan endast försöka rätta till Bush skumma politik”; ”det är en hel serie med misstag”; ”förändringen kommer inte att komma omedelbart”, ”uppoffringar kommer att vara nödvändiga”.

Inför allt detta baserar vi oss på vår klass historiska politiska positioner:

- demokrati innebär den härskande klasssens diktatur

- arbetarklassen måste kämpa och organisera sig för att försvara sina intressen

- endast den världsomspännande kommunistiska revolutionen kan sätta stopp för den kapitalistiska utsugningen och förtrycket.

Euforin kommer inte att pågå så länge. De åtstramningsprogram som kommer att genomföras, på ett decentraliserat sätt genom lokala och delstatliga myndigheter, kommer oundvikligen fungera som en detonator för klasskamp. Obamaadministrationen misslyckande att genomföra den utlovade ”förändringen” till det bättre kommer oundvikligen att leda till ett djupt missnöje.

Internationalism 11 november 2008