Vanmakt eller klasskamp? Tag upp kampen mot lönesänkningar, varsel och nedläggningar!

Utskriftsvänlig versionSend by email



Arbetarklassen internationellt drabbas
idag på alla nivåer utav den allt mer förvärrade krisen i det
kapitalistiska systemet. Arbetare får acceptera lönesänkningar,
varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen
arbetslöshet när stora industrier läggs ned. Borgarklassens
retorik har förändrats sedan ett halvår tillbaka: från att
tidigare ha försökt att förklara bort den finansiella krisen som
en tillfällig nedgång, ser vi nu hur olika bedömare och
representanter för den politiska apparaten talar öppet om allvaret
i den nuvarande situationen. Den svenska regeringens nuvarande
"klarspråk" när det gäller att hantera krisen för SAAB
i Trollhättan är ett exempel. Näringsministern Maud Olofssons
arroganta uttalanden kan om att man inte kommer att gå in med
"skattepengar" för att rädda SAAB visar både på ett
förändrat tonläge, och att de kampanjer, framför allt från
vänsterhåll, om att staten måste ingripa för att rädda
situationen, liksom man gjort i finanssektorn, inte har någon
verklighetsbakgrund.

Det senaste utspelet från IF Metall om
lokala avtal om minskad arbetstid och lönesänkningar hyllas i
borgarklassens media som ”modigt” och ”historiskt”. Strax
därefter kommer besked om att postanställda vid de stora
terminalerna tvingas acceptera minskad arbetstid och lägre lön.
Media konstaterar att ”detta är bara början” – och detta har
man rätt i. Borgarklassen kommer allt mer och mer att bli tvungna
att attackera arbetarklassen direkt – med direkta nominella
lönesänkningar, förutom den ökad arbetslösheten och en försämrad
a-kassa. Detta är något nytt, och borgarklassen tycket säkert det
är ”modigt” av facket att tala klarspråk. Vi har aldrig
tidigare sett att facket går i bräschen för direkta
lönesänkningar. Man kan deras roll illustreras tydligare? Tidigare
har man ”accepterat” lönesänkningar och försämringar – nu
lägger man själv fram förslagen!

Trots olika vänsterfackliga
företrädares missnöje har fackföreningsideologin fått sig en
törn. Vi kommer sannolikt att få höra fler röster höjas om en
radikalisering av facket – precis som vi hör röster om ”statligt
ingripande” från vänsterhåll. Men detta är också en illusion
som man försöker sälja in för arbetarklassen.

Ju mer krisen har utvecklats, desto mer
har vi hört röster om att ett ökat statligt ingripande, en
"neo-keynesiansk" politik, är det enda som kan rädda
ekonomin. Man börjar åter lyfta fram J M Keynes och exempel på
hans idéer, som Bretton Woods-avtalet. Men har man någonsin
övergivit Keynes? Ända sedan 30-talet har borgarklassen använt sig
av det som kallas "keynesiansk" politik för att stimulera
ekonomin. Krispaket, subventioner och stimulans av efterfrågan har
varit den normala metoden för att möta den oundvikliga nedgång som
kännetecknat den kapitalistiska krisen sedan den återkom med full
kraft i slutet av 60-talet. 70-talets statliga ingripanden för att
rädda den svenska varvsindustrin ses i dag i något slags
nostalgiskt skimmer, nästan som socialism!

Den ”nyliberala” politik som
kännetecknade 80- och 90-talen, som markerade slutet på en epok av
ständigt ökande statsutgifter, har nu förpassats till garderoben,
och får till viss del bära skulden för de ”marknadsliberala
excesser” som man försöker förklara bort finanskrisen med. När
det i själva verket är det statliga ingripandet, med en allt mer
spektakulär kreditgivning, som underblåst de ”bubblor” som vi
nu har sett explodera över hela världen!

Samtidigt som regeringsalliansen allt
mer betonar allvaret i situationen, har man från vänsterhåll talat
om att den brutala, råa kapitalismen är till ända, och en ny era
av balanserad kapitalistisk ekonomi har tagit sin början i och med
de ökande subventionerna till finanssektorn och vissa
industrigrenar. Tala om luftslott! Detta ökade propagandautrymme för
kapitalets vänsterapparat har ett tydligt syfte – att försöka få
de arbetare, som börjar förstå vidden av den kapitalistiska
krisen, att tro att detta samhällssystem kan förändras och få ett
mänskligt ansikte, med en statsapparat som på alla nivåer
kompenserar för det kapitalistiska systemets utslagning. Vad är
detta värt för de arbetare på SAAB som både förlorat arbetet och
står med en bostad som man måste sälja med förlust? Ska man vara
tacksam för att Arbetsförmedlingen har lovat öppna filial på
SAAB? Ska man tro på löften som några pigga entreprenörer har
givit om arbeten inom den växande miljöindustrin – för att bygga
vindkraftverk? Eller ska man tro på de löften om ”rekonstruktion”
av SAAB, som ett nytt och ”helsvenskt” företag, som är det
senaste budet?

Borgarklassens nya och ”tuffa”
retorik kan till viss del förklara att reaktionerna i arbetarklassen
mot nedläggningarna har varit få. Vi såg demonstrationer i
höstas, i Göteborg, mot varslen på Volvo som samlade många
arbetare, men reaktionerna hos GM-arbetarna i Trollhättan har i
stort sett uteblivit, frånsett enstaka protestaktioner. Medias
bevakning har tagit upp hur samhället drabbas, och trots att
kommunalrådet uttalar att han fortfarande var optimist in i det
sista, vet vi att ytterligare arbetare kommer att varslas i
underleverantörsleden, vilket kommer att ledan till en massiv ökning
av arbetslösheten i Väst- och Sydsverige. Den ”tuffa” retoriken
kan leda till en paralysering och en passivitet i arbetarklassen,
vilket är precis vad borgarklassen eftersträvar, eftersom det ger
fritt spelrum för facket och dess manövrer. Facket kan orera om mer
statligt ingripande, men accepterar i slutändan varsel och föreslår
själva ”krispaket” och lönesänkningar, precis som man kan
förvänta sig – för att ”företaget ska överleva”. Kort
sagt; fackets främsta intresse är inte arbetarklassen, utan det
nationella kapitalet!

Arbetarna i Sverige är inte
ensamma!

Även om det vore orealistiskt att tro,
att arbetarna vid GM i Trollhättan idag skulle gå ut i kamp mot
nedläggningen av SAAB-fabriken, så måste vi komma ihåg att de
tyska GM-arbetarna vid Opelfabriken i Bochum var ute i strejk när
det för några år sedan var aktuellt med nedskärningar inom GM.
Man lyckades då splittra upp arbetarna inom GM, och protesterna i
Trollhättan inskränkte sig till en kortvarig arbetsnedläggelse på
fackets initiativ, istället för gemensamma aktioner. .Arbetarna vid
Opelverken visade även upp prov på en spontan solidaritet med de
arbetare vid Nokias fabriker i Bochum som var ute i strejk mot hot om
nedläggningar för drygt ett år sedan. Detta är exempel på vad
arbetarklassen är förmögen till själv, om den kan gå utöver de
begränsningar som fack och företag tvingar på den. Det är dessa
exempel på självständig kamp som kan ge hopp för de arbetare, som
idag sitter isolerade i Trollhättan – inte fackets retorik om
statliga hjälpinsatser!

Ett aktuellt exempel på självständig
arbetarkamp är den vilda strejk som ägde rum i början av februari
i Stockholm bland de renhållningsarbetare som skulle tvingas
acceptera försämringar av lönen i samband med att en ny
entreprenör skulle ta över verksamheten i södra Stockholm från
den tidigare kommunala arbetsgivaren. Detta är ju en vanlig taktik
när det gäller att genomföra försämringar för arbetarna i den
offentliga sektorn – när den ”goda staten” attackerar
arbetarklassen: lägg ut verksamheten på entreprenad, vare sig det
gäller sopåkning, vård eller kollektivtrafik; detta är en taktik
som vi har sett många exempel på de senaste åren. Arbetarna
lyckades genom en vild strejk behålla det lönesystem man tidigare
haft, när den nya entreprenören ville ersätta detta med månadslön
(vilket skulle innebära en lönesänkning med flera tusen kronor i
månaden). Som vanligt utsattes man för kampanjer om att man
egentligen hade alldeles för bra betalt och arbetade alldeles för
lite, samtidigt som företrädare för lärarfacket uttalade sig om
att det närmast var skandal att ”sopåkare tjänade bättre än
lärare”. Frågan som inställer sig blir naturligtvis: varför
strejkar inte lärarna också?

I hela Europa har vi under hösten sett
hur arbetarklassen börjar svara på de attacker som följer på den
ekonomiska krisen. Arbetare i både den offentliga och privata
sektorn har börjat protestera mot attackerna på sin
levnadsstandard. I Tyskland och Italien har gymnasieelever och lärare
gemensamt protesterat mot försämringar i utbildningssystemet. I
Grekland har vi sett hur unga, arbetare och studenter har gått ut i
landsomfattande aktioner och demonstrationer mot försämringarna;
protester som har mötts med våld från statens och den repressiva
apparatens sida.

Ju mer arbetarklassen börjar ta
initiativet och gå ut i kamp, desto mer kommer den ”goda staten”
att visa sin rätta natur: den repressiva statsapparaten har mer och
mer börjat göra sig gällande. Idag ser vi hur ungdomar i hela
Europa provoceras till våldsaktioner (som kan skyllas på ”islamisk
extremism” som i Rosengård i Malmö nyligen) när man protesterar
mot ett samhälle som allt mer vänder dem ryggen. Det är lätt att
avfärda och isolera dessa protester, eftersom de ofta är ett
uttryck för en desperation som ter sig perspektivlös (och som ofta
utnyttjas för reaktionära, religiösa syften) men effekten, som
borgarklassen eftersträvar, är att arbetarklassen tvingas se på
hur piketstyrkorna allt mer tar över dess bostadsområden.

Samtidigt visar dessa protester av en
generation som inte ens har fått någon möjlighet att komma in i
det kapitalistiska lönearbetet, som marginaliseras och går under i
drogmissbruk eller blir offer för fanatiska religiösa extremister,
på hur lite kapitalismen kan erbjuda mänskligheten.
Utbildningssystemet monteras ned, det finns inga arbeten att söka:
detta är den verklighet som dagens unga i arbetarklassen
konfronteras med. Därför skyller borgarklassens media på
”islamiska extremister” eller ”proffsdemonstranter” (från
”medelklassen”, dessutom!) när man ska förklara varför det
uppstår kravaller i förorterna. Så länge dessa protester isoleras
och slås ned i en allt mer steril våldsspiral är de ofarliga för
borgarklassen.

Det är endast arbetarklassen som kan
ge ett perspektiv åt de protester vi har sett över hela Europa och
som är ytterst är ett uttryck för en kampvilja, en vägran att
acceptera sakernas tillstånd hos allt fler ungdomar i
arbetarklassen, vare sig man är arbetslös, har korta och osäkra
anställningar, eller studerar. Det är bara när arbetarklassen kan
göra gemensam sak i sin kamp, och upphäver generationsgränser,
yrkesgränser eller nationsgränser, som kampen kommer att utgöra
ett verkligt alternativ till det system av kris, kaos och barbari som
kapitalismen utgör.

Raimo

Territoriella situationer: 

Aktuella händelser: