Klasskampen behöver inga fackföreningar! Arbetarklassen måste kämpa tillsammans!

Utskriftsvänlig versionSend by email



Samtidigt som vi varje dag i olika media får nya besked om den
kapitalistiska krisens senaste konvulsioner, har vi sett hur
klasskampen har fortsatt, med oförminskad styrka trots fackets
försök att ”lägga locket på” och begränsa kampen. På andra
sidan Öresund, i Danmark, parallellt med den svenska
sjuksköterskestrejken, ägde det rum en strejk bland sjuksköterskor
och förskollärare, som borgarklassen starkt fördömde, på grund
av ”bristande samhällsansvar”. I förra veckan pågick
strejkaktioner bland bussförare i Århus på Jylland, för samma
krav som de svenska bussförarna strejkade för i somras.

I mitten av juli
avblåstes den svenska bussförarstrejken, som hade pågått i två
veckor – precis innan den skulle utvidgas till att omfatta inte
bara Stockholmsområdet och Västerbotten. Man sköt upp
strejkvarslet och lyckades få till ett avtal som var en “halv
seger” enligt facket. Den stora frågan i bussförarstrejken var
inte löneökningarna – där kraven låg på samma nivå som
sjuksköterskorna – utan de arbetstider som under en lång tid
försämrats för bussförarna.

I motsats till sjuksköterskestrejken, där man lät strejken hålla
på, “lågintensivt”, i mer än en månad, och där lärdomen
efter strejken var, att det enda man kunde göra var att “lämna
facket eller byta yrke”, så var man nu snabb att komma till skott
med ett avtal som “tog hänsyn” till kraven om arbetstiderna.
Scenariot var därför annorlunda än sjuksköterskestrejken; temat
var att de arbetare som arbetade för privata bussbolag (som både i
Stockholm och Skåne har tagit över verksamheten) skulle ha samma
branschavtal. Den fråga som lyftes fram var arbetstiderna, inte
lönen, som i sjuksköterskestrejken (där man även lyfte fram
särdragen och den akademiska utbildningen hos sjuksköterskorna). I
KPML(r)-s tidning Proletären lyfts bussförarstrejken fram som ett
bevis på att “strejkvapnet fortfarande har kvar sin skärpa”
eftersom strejken skulle ha kostat lika mycket under tre dagar som
det skulle kosta bussarbetsgivarna att skriva på det avtal som
Kommunal strejkade för. Strejken har alltså, enligt Proletären,
givit facket en ökad trovärdighet.

Den samtidighet som vi idag bevittnar i klasskampen är ett tydligt
bevis för att arbetarklassen inte passivt accepterar de försämringar
och attacker som följer i den kapitalistiska krisens spår. Trots
att det senaste årets försämring av den ekonomiska krisen har haft
återverkningar på arbetarklassens levnadsstandard på en historiskt
oförutsedd nivå men matprishöjningar och stegrade boendekostnader,
är arbetarklassen inte demoraliserad, utan fortsätter sin
klasskamp.

Arbetarklassen är inte besegrad eller demoraliserad på grund av
alla attacker som följer på den ständigt förvärrade ekonomiska
krisen; varsel om uppsägningar, nedläggningar; ökad inflation,
matprishöjningar, ökande boendekostnader. Sedan fem år tillbaka
har vi sett hur arbetarklassen över hela världen har tagit upp
kampen mot kapitalets allt värre attacker, från textilarbetare i
Egypten till tunnelbaneanställda i New York, från bilarbetare,
telekom-anställda, lokaltrafikanställda och varuhusanställda i
Tyskland till brevbärare och offentliganställda i England, överallt
inser arbetare att man måste gå ut i en gemensam kamp för att
kunna pressa tillbaka kapitalet. Sektorer som tidigare har haft
begränsad erfarenhet av klasskamp får stöd och råd från mer
erfarna arbetargrupper, som när arbetarna vid Nokia i Bochum i
Tyskland strejkade, och fick stöd av en delegation arbetare från
Opelfabriken i samma stad. Vad som framför allt har kännetecknat
arbetarklassens kamp de senaste åren är en ökad sammanhållning
och solidaritet, en strävan till solidaritet mellan olika grupper av
arbetare, en solidaritet mellan generationer (pensionsfrågan) en
kamp för arbetsvillkoren – något som bland annat den avbrutna
bussförarstrejken i somras visade. Arbetarklassens kamp handlar inte
bara om kronor och ören (vilket både borgarklassen och vissa
vänsterdebattörer försöker påstå) utan framför allt om
solidaritet och att finna en styrka och identitet som klass; att
återerövra en mänsklig värdighet.

Borgarklassen kan inte förhindra klasskampen; därför måste man i
största möjliga utsträckning begränsa den i tid och rum, genom
utdragna nederlagsstrejker (som sjuksköterskestrejken i våras)
eller genom att snabbt få ett slut på en strejk, när arbetarna
visar allt för stor kampvilja. I fallet med sjuksköterskestrejken
blev effekten, att många lämnade facket av besvikelse, i det andra
fallet, att facket framstod som segrare, så att
fackföreningsideologin kan fortsätta förgifta arbetarklassen.

Fackföreningsideologin
är nödvändig för att kunna kontrollera arbetarklassen och den
sociala situationen

Det är inte bara genom total nyhetsblockad som man försöker hindra
att erfarenheter om klasskamp sprids. Detta är en strategi som
borgarklassen de senaste åren har använt för att dölja den
internationella klasskampsvåg som har pågått under de senaste fem
åren, och som har varit rik på erfarenheter av solidaritet mellan
arbetargrupper, och som på samma gång har präglats av en
beslutsamhet och kampvilja som har skakat om borgarklassen, och fått
deras ”tankesmedjor” på vänsterkanten att fylla sina spalter
med analyser varför facket måste förnyas och varför arbetarna i
så stor utsträckning har tappat tilltron till fackföreningarna.

Det är därför vi idag ser en oro framför allt inom borgarklassens
vänsteretablissemang för att fackföreningsideologin ska få ett
minskat inflytande. Sjuksköterskestrejken i våras var, även för
stalinisterna i KPML(r) en ”nederlagsstrejk”. Men man fortsätter
så klart med att försvara ”fackföreningstanken” och anser det
vara fel att mana arbetarna till att gå ur facket. Samma tema
återkommer i den socialdemokratiska vänster-tankesmedjan Arenas
senaste nummer, som diskuterar ”fackets kris” och tar upp olika
teman hur man ska reformera fackföreningarna. Enligt dessa
analytiker är problemet en ”bristande demokrati”, ”byråkrati”
eller att den ”informella sektorns arbetare” inte representeras
av facket. Man talar om att fackets huvudsakliga medlemmar kommer
från de traditionella ”kärnsektorerna av arbetarklassen” (som
är män, vita, priviligierade etc). För att visa på hur facket
skulle bli mer populära ger exempel på hur olika basfackliga
gräsrots-alternativ vuxit fram i Sydeuropa, exempelvis för
papperslösa arbetare. På detta sätt vill man försöka öka
fackets trovärdighet.

Arbetarklassen
behöver inte fackföreningarna!

Varför är dessa idéer så viktiga för borgarklassen? För
arbetarklassen handlar det inte om att facket behöver ”förnyas”
Arbetarklassen behöver inte facket för att kunna driva sin kamp.
All klasskamp som har pressat tillbaka borgarklassen har utgjorts av
självständig och självorganiserad klasskamp, som har gått utöver
fackets begränsningar. Facket har i dessa situationer antingen
försökt begränsa kampen till att gälla enskilda arbetargrupper,
ibland direkt hindra arbetare att gå ut i kamp, eller – när
rörelsen varit på tillbakagång – försökt att ta upp krav om
spridning av kampen, när situationen inte varit mogen för detta.

När vi idag ser olika fackföreningsinitiativ, där fackföreningarna
går samman i ”internationaler” och ”globala fackföreningar”
för att utmana det ”globala kapitalet” är detta inget annat än
en internationell samordning av kontrollen över
arbetarklassen
– en ren parodi på den internationalism som är
arbetarklassens kännetecken. Olika exempel på nya fackföreningar i
den ”Tredje världen” (eller ”Syd” som de mer ”hippa”
tänkarna på tankesmedjorna benämner det), fyller precis samma
funktion, att kontrollera den sociala situationen i länder (framför
allt i Latinamerika), där arbetarklassens kamp utgör ett reellt hot
mot den stabilitet som diverse vänsterregeringar (Chavez, Morales,
Lula m fl) försöker upprätthålla.

Överallt där arbetarklassen har tagit upp kampen mot försämringarna
av levnadsvillkoren på ett självständigt sätt, har facket utgjort
ett hinder för kampen. Detta är i grunden fackföreningarnas
funktion i dagens kapitalistiska samhälle, där fackföreningarna
blivit integrerade i statsapparaten och utgör borgarklassens främsta
kontrollinstrument för att kontrollera arbetarklassen. Dess roll kan
inte vara annorlunda. De exempel som uppstod i början av 80-talet på
”gräsrots-fackliga strukturer”, där fackliga aktivister
försökte reformera facket ”underifrån” blev snabbt förstelnade
eller sögs upp i det officiella facket. (Ofta var detta ett utmärkt
sätt för ambitiösa fackföreningstyper att göra karriär...)
Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till EN sektor, EN
yrkesgrupp, eller EN fabrik. Arbetarklassens kamp är till sin natur
gränsöverskridande och söker hela tiden solidaritet med andra
arbetargrupper
. Arbetarklassens kamp bygger på självkontroll,
genom stormöten och strejkkommittéer. Arbetarklassen är den enda
kraft som kan dra med sig andra grupper – de papperslösa, kvinnor,
arbetslösa – i kampen och integrera dessa grupper i kampen.

Borgarklassen försöker med sin ”nya” fackföreningsideologi
skapa splittring i arbetarklassen, mellan olika grupper (”arbetare
i kärnsektorerna”, ”informella arbetare”, kvinnor,
papperslösa) där man ofta drar fram fördomar om vad en arbetare är
för något; ofta en vit, ”privilegierad” man. (Om man nu är så
”privilegierad”, när man förlorat jobbet och måste sälja sin
bostad till underpris...)

Men arbetarklassen behöver inte fackföreningarna! Runt omkring i
världen pågår en massa strejker och aktioner där arbetarklassen
försöker kämpa mot försämringarna av sin levnadsstandard.
Borgarklassen är väl medveten om detta. Om arbetarklassen skulle
”förlora tilltron” på fackföreningsapparaten och
fackföreningsideologin skulle detta innebära att borgarklassen
förlorade kontrollen över den sociala situationen. Det är inte
bara Frankrikes president Sarkozy, som i en artikel i Le Monde den
18 april uttryckte sin respekt för fackföreningarna: ”Man kan
inte regera ett land utan ansvarsfulla fackföreningskrafter”.
Hela
borgarklassen måste lita på sina fackföreningar, dessa kapitalets
bandhundar på arbetsplatserna, för kontrollen över arbetarklassen.
Arbetarklassen måste hela tiden kämpa mot fackets kontroll –
vilka former denna än tar sig.

Internationell Revolution 08-09-16.

Territoriella situationer: