Klasskampen behöver inga fackföreningar! Arbetarklassen måste kämpa tillsammans!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Samtidigt som vi varje dag i olika media får nya besked om den kapitalistiska krisens senaste konvulsioner, har vi sett hur klasskampen har fortsatt, med oförminskad styrka trots fackets försök att ”lägga locket på” och begränsa kampen. På andra sidan Öresund, i Danmark, parallellt med den svenska sjuksköterskestrejken, ägde det rum en strejk bland sjuksköterskor och förskollärare, som borgarklassen starkt fördömde, på grund av ”bristande samhällsansvar”. I förra veckan pågick strejkaktioner bland bussförare i Århus på Jylland, för samma krav som de svenska bussförarna strejkade för i somras.

I mitten av juli avblåstes den svenska bussförarstrejken, som hade pågått i två veckor – precis innan den skulle utvidgas till att omfatta inte bara Stockholmsområdet och Västerbotten. Man sköt upp strejkvarslet och lyckades få till ett avtal som var en “halv seger” enligt facket. Den stora frågan i bussförarstrejken var inte löneökningarna – där kraven låg på samma nivå som sjuksköterskorna – utan de arbetstider som under en lång tid försämrats för bussförarna.

I motsats till sjuksköterskestrejken, där man lät strejken hålla på, “lågintensivt”, i mer än en månad, och där lärdomen efter strejken var, att det enda man kunde göra var att “lämna facket eller byta yrke”, så var man nu snabb att komma till skott med ett avtal som “tog hänsyn” till kraven om arbetstiderna. Scenariot var därför annorlunda än sjuksköterskestrejken; temat var att de arbetare som arbetade för privata bussbolag (som både i Stockholm och Skåne har tagit över verksamheten) skulle ha samma branschavtal. Den fråga som lyftes fram var arbetstiderna, inte lönen, som i sjuksköterskestrejken (där man även lyfte fram särdragen och den akademiska utbildningen hos sjuksköterskorna). I KPML(r)-s tidning Proletären lyfts bussförarstrejken fram som ett bevis på att “strejkvapnet fortfarande har kvar sin skärpa” eftersom strejken skulle ha kostat lika mycket under tre dagar som det skulle kosta bussarbetsgivarna att skriva på det avtal som Kommunal strejkade för. Strejken har alltså, enligt Proletären, givit facket en ökad trovärdighet.

Den samtidighet som vi idag bevittnar i klasskampen är ett tydligt bevis för att arbetarklassen inte passivt accepterar de försämringar och attacker som följer i den kapitalistiska krisens spår. Trots att det senaste årets försämring av den ekonomiska krisen har haft återverkningar på arbetarklassens levnadsstandard på en historiskt oförutsedd nivå men matprishöjningar och stegrade boendekostnader, är arbetarklassen inte demoraliserad, utan fortsätter sin klasskamp.

Arbetarklassen är inte besegrad eller demoraliserad på grund av alla attacker som följer på den ständigt förvärrade ekonomiska krisen; varsel om uppsägningar, nedläggningar; ökad inflation, matprishöjningar, ökande boendekostnader. Sedan fem år tillbaka har vi sett hur arbetarklassen över hela världen har tagit upp kampen mot kapitalets allt värre attacker, från textilarbetare i Egypten till tunnelbaneanställda i New York, från bilarbetare, telekom-anställda, lokaltrafikanställda och varuhusanställda i Tyskland till brevbärare och offentliganställda i England, överallt inser arbetare att man måste gå ut i en gemensam kamp för att kunna pressa tillbaka kapitalet. Sektorer som tidigare har haft begränsad erfarenhet av klasskamp får stöd och råd från mer erfarna arbetargrupper, som när arbetarna vid Nokia i Bochum i Tyskland strejkade, och fick stöd av en delegation arbetare från Opelfabriken i samma stad. Vad som framför allt har kännetecknat arbetarklassens kamp de senaste åren är en ökad sammanhållning och solidaritet, en strävan till solidaritet mellan olika grupper av arbetare, en solidaritet mellan generationer (pensionsfrågan) en kamp för arbetsvillkoren – något som bland annat den avbrutna bussförarstrejken i somras visade. Arbetarklassens kamp handlar inte bara om kronor och ören (vilket både borgarklassen och vissa vänsterdebattörer försöker påstå) utan framför allt om solidaritet och att finna en styrka och identitet som klass; att återerövra en mänsklig värdighet.

Borgarklassen kan inte förhindra klasskampen; därför måste man i största möjliga utsträckning begränsa den i tid och rum, genom utdragna nederlagsstrejker (som sjuksköterskestrejken i våras) eller genom att snabbt få ett slut på en strejk, när arbetarna visar allt för stor kampvilja. I fallet med sjuksköterskestrejken blev effekten, att många lämnade facket av besvikelse, i det andra fallet, att facket framstod som segrare, så att fackföreningsideologin kan fortsätta förgifta arbetarklassen.

Fackföreningsideologin är nödvändig för att kunna kontrollera arbetarklassen och den sociala situationen

Det är inte bara genom total nyhetsblockad som man försöker hindra att erfarenheter om klasskamp sprids. Detta är en strategi som borgarklassen de senaste åren har använt för att dölja den internationella klasskampsvåg som har pågått under de senaste fem åren, och som har varit rik på erfarenheter av solidaritet mellan arbetargrupper, och som på samma gång har präglats av en beslutsamhet och kampvilja som har skakat om borgarklassen, och fått deras ”tankesmedjor” på vänsterkanten att fylla sina spalter med analyser varför facket måste förnyas och varför arbetarna i så stor utsträckning har tappat tilltron till fackföreningarna.

Det är därför vi idag ser en oro framför allt inom borgarklassens vänsteretablissemang för att fackföreningsideologin ska få ett minskat inflytande. Sjuksköterskestrejken i våras var, även för stalinisterna i KPML(r) en ”nederlagsstrejk”. Men man fortsätter så klart med att försvara ”fackföreningstanken” och anser det vara fel att mana arbetarna till att gå ur facket. Samma tema återkommer i den socialdemokratiska vänster-tankesmedjan Arenas senaste nummer, som diskuterar ”fackets kris” och tar upp olika teman hur man ska reformera fackföreningarna. Enligt dessa analytiker är problemet en ”bristande demokrati”, ”byråkrati” eller att den ”informella sektorns arbetare” inte representeras av facket. Man talar om att fackets huvudsakliga medlemmar kommer från de traditionella ”kärnsektorerna av arbetarklassen” (som är män, vita, priviligierade etc). För att visa på hur facket skulle bli mer populära ger exempel på hur olika basfackliga gräsrots-alternativ vuxit fram i Sydeuropa, exempelvis för papperslösa arbetare. På detta sätt vill man försöka öka fackets trovärdighet.

Arbetarklassen behöver inte fackföreningarna!

Varför är dessa idéer så viktiga för borgarklassen? För arbetarklassen handlar det inte om att facket behöver ”förnyas” Arbetarklassen behöver inte facket för att kunna driva sin kamp. All klasskamp som har pressat tillbaka borgarklassen har utgjorts av självständig och självorganiserad klasskamp, som har gått utöver fackets begränsningar. Facket har i dessa situationer antingen försökt begränsa kampen till att gälla enskilda arbetargrupper, ibland direkt hindra arbetare att gå ut i kamp, eller – när rörelsen varit på tillbakagång – försökt att ta upp krav om spridning av kampen, när situationen inte varit mogen för detta.

När vi idag ser olika fackföreningsinitiativ, där fackföreningarna går samman i ”internationaler” och ”globala fackföreningar” för att utmana det ”globala kapitalet” är detta inget annat än en internationell samordning av kontrollen över arbetarklassen – en ren parodi på den internationalism som är arbetarklassens kännetecken. Olika exempel på nya fackföreningar i den ”Tredje världen” (eller ”Syd” som de mer ”hippa” tänkarna på tankesmedjorna benämner det), fyller precis samma funktion, att kontrollera den sociala situationen i länder (framför allt i Latinamerika), där arbetarklassens kamp utgör ett reellt hot mot den stabilitet som diverse vänsterregeringar (Chavez, Morales, Lula m fl) försöker upprätthålla.

Överallt där arbetarklassen har tagit upp kampen mot försämringarna av levnadsvillkoren på ett självständigt sätt, har facket utgjort ett hinder för kampen. Detta är i grunden fackföreningarnas funktion i dagens kapitalistiska samhälle, där fackföreningarna blivit integrerade i statsapparaten och utgör borgarklassens främsta kontrollinstrument för att kontrollera arbetarklassen. Dess roll kan inte vara annorlunda. De exempel som uppstod i början av 80-talet på ”gräsrots-fackliga strukturer”, där fackliga aktivister försökte reformera facket ”underifrån” blev snabbt förstelnade eller sögs upp i det officiella facket. (Ofta var detta ett utmärkt sätt för ambitiösa fackföreningstyper att göra karriär...) Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till EN sektor, EN yrkesgrupp, eller EN fabrik. Arbetarklassens kamp är till sin natur gränsöverskridande och söker hela tiden solidaritet med andra arbetargrupper. Arbetarklassens kamp bygger på självkontroll, genom stormöten och strejkkommittéer. Arbetarklassen är den enda kraft som kan dra med sig andra grupper – de papperslösa, kvinnor, arbetslösa – i kampen och integrera dessa grupper i kampen.

Borgarklassen försöker med sin ”nya” fackföreningsideologi skapa splittring i arbetarklassen, mellan olika grupper (”arbetare i kärnsektorerna”, ”informella arbetare”, kvinnor, papperslösa) där man ofta drar fram fördomar om vad en arbetare är för något; ofta en vit, ”privilegierad” man. (Om man nu är så ”privilegierad”, när man förlorat jobbet och måste sälja sin bostad till underpris...)

Men arbetarklassen behöver inte fackföreningarna! Runt omkring i världen pågår en massa strejker och aktioner där arbetarklassen försöker kämpa mot försämringarna av sin levnadsstandard. Borgarklassen är väl medveten om detta. Om arbetarklassen skulle ”förlora tilltron” på fackföreningsapparaten och fackföreningsideologin skulle detta innebära att borgarklassen förlorade kontrollen över den sociala situationen. Det är inte bara Frankrikes president Sarkozy, som i en artikel i Le Monde den 18 april uttryckte sin respekt för fackföreningarna: ”Man kan inte regera ett land utan ansvarsfulla fackföreningskrafter”. Hela borgarklassen måste lita på sina fackföreningar, dessa kapitalets bandhundar på arbetsplatserna, för kontrollen över arbetarklassen. Arbetarklassen måste hela tiden kämpa mot fackets kontroll – vilka former denna än tar sig.

Internationell Revolution 08-09-16.


Territoriella situationer: