Den ekonomiska krisen: Vad ligger bakom höjningen av matpriserna?

Utskriftsvänlig versionSend by email



Prishöjningar på upp mot 30-50% för
mat och energi i de industrialiserade länderna drabbar idag många
arbetare, särskilt arbetslösa och fattiga arbetare, som i allt
större utsträckning har svårare att få lönen att räcka. Men
dubbleringen av priset på basala stapelvaror i de perifera länderna
utgör ett än dödligare hot. Eftersom mer än en miljard människor
lever på mindre än en dollar per dag, och då många av dessa måste
använda upp till 90% av sina inkomster på mat, så innebär en
sådan oerhörd höjning av matpriserna ett omedelbart hot om svält.

Denna katastrofala och livshotande
situation har lett till en serie hungerrevolter, och strejker med
krav på högre löner etc. När denna artikel skrevs hade det ägt
rum revolter i en hel rad länder: Egypten, Burkina Faso, Sydafrika,
Kamerun, Marocko, Moçambique, Senegal, Elfenbenskusten, Mauretanien,
Jemen, Indonesien, Indien, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Mexico
och Peru, Argentina, Honduras och Haiti.

Hur
kan vi förstå orsakerna till denna situation?

Rädslan för svält har varit en mardröm som förföljt oss –
och sporrat oss – genom hela mänsklighetens historia. Den
grundläggande orsaken till denna rädsla har alltid varit den
relativa primitiviteten hos de samhälleliga produktivkrafterna. Den
svält som periodvis drabbade det förkapitalistiska samhället var
ett resultat av en otillräcklig förståelse av, och en bristande
behärskning av naturens krafter. Ända sedan samhället blev
uppdelat i klasser, har de utsugna och fattiga varit de huvudsakliga
offren för denna efterblivenhet och osäkerhet för den mänskliga
existensen som kommer i dess spår. Idag, däremot, när hundratals
miljoner människor hotas av svält, så står det allt mer tydligt
att den grundläggande orsaken till denna är efterblivenheten i vår
sociala organisation, inte i vetenskap eller teknologi. Även
representanterna för officiella institutioner i den härskande
ordningens tjänst tvingas medge att den aktuella krisen är skapad
”av människor”. Under sin uppgångsperiod kunde kapitalismen,
trots all misär som den skapade, fortfarande tro sig om att vara
förmögen, i det långa loppet, att befria mänskligheten från
svälthotet. Denna tilltro grundades på kapitalismens förmåga –
i själva verket ett oundgängligt behov hos ett system som baserades
på konkurrens – att ständigt revolutionera produktivkrafterna.
Under de år som följde på det andra världskriget, så visade man
upp det moderna jordbrukets framgångar, utvecklingen av
välfärdsstaten, industrialiseringen av nya delar av världen, som
bevis på att man till slut kunde vinna kampen mot svälten, något
som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation hade utropat. Helt
nyligen påstod man att den ekonomiska utvecklingen i länder som
Kina och Indien hade räddat hundratals miljoner från svältens
klor. Till och med idag vill man få oss att tro att de stigande
matpriserna över hela världen är orsakade av de ekonomiska
framstegen, av det nya välstånd som har skapats i
tillväxtekonomierna, av ett nytt sug hos massorna efter hamburgare
och yoghurt. Men även om detta var fallet, så måste ställa oss
frågan om rationaliteten hos ett ekonomiskt system som endast förmår
att föda ett fåtal, till priset av att man dömer andra till döden,
förlorarna i den ständiga kampen för överlevnad.

Men i själva verket är den explosionsartade utvecklingen svälten
i världen idag inte ens ett resultat av någon sådant ”framsteg”.
Vad vi bevittnar, är en spridning av svältkatastrofer i den mest
efterblivna delarna av världen och i ”tillväxtekonomierna”.
Över hela världen avslöjas myten om att kapitalismen skulle kunna
avskaffa svälten, som en cynisk lögn. Det som stämmer är, att
kapitalismen har skapat de materiella och sociala förutsättningarna
för en sådan möjlighet. I och med att man gjort detta, har
kapitalismen i sig själv blivit det huvudsakliga hindret för
en sådan utveckling. De massiva protesterna mot svälten i Asien,
Afrika och Latinamerika under de senaste månaderna visar för
världen att orsakerna till svälten inte är naturliga, utan
sociala.

Den
härskande klassens ensidiga förklaringar

Politiker och experter i den härskande klassen har lagt fram en
hel rad förklaringar till den nuvarande dramatiska situationen.
Dessa inbegriper den ekonomiska ”boomen” i delar av Asien,
utvecklingen av ”biobränslen”, ekologiska katastrofer och
klimatförändringar, kollapsade jordbrukssubventioner i många
”underutvecklade” länder, spekulation på livsmedelsmarknaden,
begränsningar av jordbruksmarknaden för att kunna blåsa upp
livsmedelspriserna etc. Alla dessa förklaringar har en kärna av
sanning. Ingen av dem, tagen var för sig, förklarar något över
huvud taget.. De är i bästa fall symtom, som sedda i en helhet,
indikerar de grundläggande orsakerna till problemet. Borgarklassen
kommer alltid att ljuga, även inför sig själv, om sina kriser. Men
vad som är slående idag är den omfattning som regeringarnas och
experternas oförmåga att förstå har tagit sig, om vad som pågår,
eller hur man ska reagera med någon slags samstämmighet.
Hjälplösheten hos den till synes allsmäktiga härskande
klassen blir allt mer tydlig. De delvisa ”förklaringarna”från
borgarklassens sida är, förutom att de är cyniska uttryck för
rivaliserande särintressen, syftar bara till att dölja det
kapitalistiska systemets ansvar för den nuvarande katastrofen. I
synnerhet kan inget av dessas argument, inte ens när man lägger
ihop dem, förklara de två grundläggande kännetecknen i den
nuvarande krisen, dess djup, och den plötsliga brutaliteten i dess
nuvarande acceleration.

Den
kapitalistiska krisens djup

Om det förr i tiden fanns hundratals miljoner människor i Kina
som levde på svältgränsen, så ser vi idag en högre konsumtion av
kött, mejeriprodukter och vete. En större efterfrågan av kött ock
mjölk gör att grödor till boskapen tar över åkrarna, och på så
sätt mättar färre munnar vid samma åkerarealer. Detta är den
huvudsakliga förklaringen som förs fram av många delar av
borgarklassen. Denna proletarisering av delar av bondemassorna, som
radikalt har förändrat deras levnadsvillkor, och integrerat dem på
världsmarknaden, antas av den härskande klassen betyda att det
därmed har skett stora förbättringar av deras levnadsvillkor. Men
var som måste förklaras är hur denna förbättring, denna räddning
av miljoner människor undan svältdöden, i sig själv har lett till
sin motsats.

Biobränslen: Att ersätta bensin med vete, majs, palmolja
etc har helt klart lett till en dramatisk minskning av
livsmedelslagren. Enligt en aktuell rapport från Världsbanken, har
övergången till biobränslen, särskilt i USA, ökat matpriserna
med 75% (The Guardian, 4.7.08). Den miljömässiga balansräkningen
över biobränslen är inte bara negativ (aktuell forskning visar att
biobränslen ökar luftföroreningarna genom att släppa ut mer
skadliga partiklar än vanlig bensin, för att inte nämna det faktum
att vissa biobränslen kräver lika mycket olja som energikälla som
den energi man kan utvinna ur dem), utan deras globala ekologiska och
ekonomiska konsekvenser är katastrofala för hela mänskligheten. En
sådan förändring av odlingen av vete, majs, palmolja etc för
energiproduktion istället för mat, är ett typiskt exempel på den
kapitalistiska blindheten och destruktiviteten. Den drivs delvis av
ett futilt försök att rå på de ökande oljepriserna, och delvis –
särskilt i USA – av ett hopp om att reducera sitt beroende av
importerad olja för att skydda sina säkerhetsintressen som
imperialistisk makt.

Exportsubventioner och protektionism: Å ena sidan ser vi
en överproduktion i jordbruket i vissa länder och en permanent
exportoffensiv; samtidigt ser vi hur andra länder inte kan föda sin
befolkning. Konkurrens och protektionism i jordbruket har gjort att,
liksom med vilken annan vara som helt i ekonomin, så måste mer
produktiva livsmedelsproducenter i industrialiserade länder
exportera (ofta med statliga subventioner) stora delar av sina grödor
till länder i den ”tredje världen” och därmed ruinera de
lokala bönderna – och öka flykten från landsbygden till
städerna, med stora vågor av internationella flyktingar, vilket
leder till att man överger de arealer som tidigare användes för
jordbruk. I Afrika, till exempel, har många lokala bönder blivit
ruinerade av den europeiska exporten av kyckling- eller nötkött.
Mexico producerar inte längre tillräckligt med livsmedel för att
kunna föda sin befolkning. Landet har använt mer än 10 miljarder
dollar årligen för att importera mat. Propagandaister på
”vänsterkanten” i den härskande klassen, men också många
välmenande men missledda eller dåligt informerade personer, har
pläderat för en självhushållning i jordbruket i den ”perifera”
länderna, ett avskaffande av exportstödet inom jordbruket, och
skyddstullar för de egna marknaderna i de gamla kapitalistiska
länderna. Vad dessa argument inte förmår ta med i beräkningen är
att kapitalismen, från första början, lever och expanderar genom
integreringen av självförsörjande bönder på världsmarknaden,
vilket leder till att dessa ruineras, och – ofta på ett våldsamt
sätt – skiljs från sin jord och sina produktionsmedel. Att återta
jorden till de som brukar den är endast möjligt som en del av ett
revolutionärt störtande av själva kapitalismen. Detta betyder
inget mindre än att man avskaffar privategendomen och produktion för
en marknad, ett avskaffande av motsättningen mellan stad och land,
en stegvis upplösning av de monstruösa jättestäder som finns över
hela världen och en planerad återgång för hundratals miljoner
människor till landsbygden; inte den gamla landsbygden som
kännetecknats av lantlig isolering och efterblivenhet, utan en
landsbygd som på nytt får liv genom sin integration med städerna
och en världsomspännande mänsklig kultur.

När borgarklassens media räknar upp de ovan nämnda faktorerna,
så försöker man hindra att avslöja de mer grundläggande
orsakerna. I själva verket bevittnar vi inget mindre ände
kombinerade, ackumulerade konsekvenserna av de långsiktiga effektena
av miljöförstöringen och kapitalismens djupt destruktiva tendenser
för jordbrukets del.

Kapitalismens
destruktiva effekter för jordbruket och miljön

Flera destruktiva tendenser blir allt mer svåra att förneka.

På grund av konkurrensens tryck så har traditionella
jordbruksmetoder försvunnit och bönderna har blivit beroende av
konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och konstgjord bevattning.
International Rice Research Institute varnar för att hållbarheten
för risodlingen i Asien hotas av en överanvändning av konstgödsel
och dess skadliga inverkan på jordens hälsa. För närvarande
är det 40% av jordbrukets produkters som är ett direkt resultat av
konstbevattning; 75% av dricksvattnet som är tillgängligt på
jorden används av jordbruket i detta syfte. Genom att plantera
alfalfagroddar i Kalifornien, citrusfrukter i Israel, bomull runt
Aralsjön i det forna Sovjet, vete i Saudiarabien eller i Jemen, det
vill säga att plantera grödor i områden som inte erbjuder de
naturliga förutsättningarna för att de ska växa, innebär ett
enormt slöseri av vatten i jordbruket.

Den massiva användningen av genmanipulerat ”hybridspannmål”
innebär ett direkt hot mot den biologiska mångfalden;
samtidigt som jorden i flera områden i världen blir mer och mer
förorenad, till och med förgiftad. I Kina är 10% av
åkerarealen förgiftad och 120 000 bönder dör varje år i cancer
som orsakats av förorening av jorden. Ett resultat av att jorden
blir urlakad, genom den hänsynslösa jakten på produktivitet är
det faktum att i Holland, Europas mest koncentrerade jordbruk, har
livsmedlen som produceras ett extremt lågt näringsvärde.

Den globala uppvärmingen betyder att i och med varje
temperaturhöjning med 1 grad Celsius, så kommer skörden av ris,
vete och majs att minska med 10%. Värmeböljor som drabbat
Australien nyligen har lett till allvarliga skador på utsädet och
torka. Forskning har visat att en stigande temperatur hotar
möjligheterna till överlevnad för vissa växter, eller minskar
deras näringsvärde.

Därför börjar en ny fara att visa sig – som mänskligheten
kanske trodde var en mardröm ur det förgångna. Den kombinerade
effekten av klimatorsakad torka och översvämningar, och dess
konsekvenser för jordbruket, en kontinuerlig förstörelse och
minskning av den odlingsbara jorden, miljöförstöring och
utfiskning av världshaven kommer att leda till en global matbrist.
Sedan 1984 har exempelvis spannmålsproduktionen inte lyckats hålla
jämna steg med befolkningsutvecklingen. Under en 20-årsperiod har
den minskat från 343 kg per person till 303 kg (Carnegie Department
of Global Ecology, Stanford).

Systemets vansinne innebär att kapitalismen är tvungen att vara
en överproducent av nästan alla varor, samtidigt som man skapar en
brist på livsmedel genom att förstöra själva grunden i naturen
för dess tillväxt. Grunden till denna absurditet står att finna i
den kapitalistiska produktionen:
”Stora lantegendomar
minskar bondebefolkningen till ett minimum och konfronterar den med
en ständigt växande industribefolkning som gyttras ihop i stora
städer; på detta sätt skapas förutsättningar som tvingar fram en
irreparabel spricka i den ömsesidiga processen av samhällelig
ämnesomsättning, en ämnesomsättning som bestäms av själva
livets naturlagar. Resultatet av detta är en minskning av jordmånen,
som genom handel förs långt bortom ett enstaka lands gränser”
(Marx, Kapitalet, Tredje bandet, del VI – vår övers.)

En brutal acceleration av krisen

Sedan kollapsen på bostadsmarknaden i USA och andra länder
(Storbritannien, Spanien m fl) har flera hedgefonder och andra
investerare sett sig om efter alternativa möjligheter att placera
sina pengar. Jordbruksgrödor har blivit det senaste målet för
denna spekulation. Vilken cynisk kalkylering av spekulanterna i tider
av förvärrad kris: livsmedel är ett ”säkert kort”, eftersom
det är det enda som människor inte kan klara sig utan! Miljarder
dollar har redan placerats i livsmedelsindustrin. Dessa kolossala
summor av spekulativt kapital har förvisso ökat priserna på
jordbruksprodukter, men de är inte den grundläggande orsaken. Vi
kan anta att även om spekulationen skulle minska, så skulle
prisökningen på jordbruksprodukter fortsätta.

Icke desto mindre är denna insikt om spekulationens roll (vilken
är tämligen betydelselös i ett isolerat sammanhang) något som ger
en bild av de verkliga kopplingarna i dagens världsekonomi. I själva
verket finns en direkt koppling mellan ”fastighetskrisen” och det
jordskred som äger rum på finansmarknaden, och den explosionsartade
ökningen av matpriserna.. Recessionen 1929, den mest dramatiska i
kapitalismens historia fram till dagens dato, var samtidig med ett
dramatiskt prisfall. Utarmningen av de arbetande massorna vid denna
tid hängde ihop med att lönerna, i och med massarbetslösheten,
föll mer än andra priser. Idag, tvärtom, så äger de
internationella tendenserna till recession rum samtidigt som en
ökning av inflationen. De ökande matpriserna är de tydligaste
tecknen på denna utveckling, som intimt hänger samman med ökande
energikostnader, transportkostnader etc. De aktuella hjälpinsatserna
från flera regeringar, där man plöjer ned hundratals miljarder
dollar i ekonomin för att stötta de sviktande bank- och
finanssystemen har sannolikt bidragit mer än någon annan faktor
till att öka den internationella inflationsspiralen.

Den nuvarande skärpningen av den världsomfattande och historiska
krisen för världskapitalismen har visat sig vara en månghövdad
hydra. Samtidigt som den monstruösa fastighets- och finanskrisen som
fortsätter att drabba kapitalismens hjärta, så har redan ett nytt
moster dykt upp i form av ökande matpriser och svält. Vem kan
förutspå vilka andra som kommer att dyka upp? För tillfället
framstår den härskande klassen som förvånad och något hjälplös.
Dess dagliga reaktioner visar på försöken att öka den statliga
kontrollen över ekonomin och koordinera politiken internationellt,
men också hur konkurrensen skärps mellan de kapitalistiska
nationerna. De lugnande orden från media syftar till att dölja för
världen, och för dem själva, en känsla av att steg för steg
förlora kontrollen över vad som händer i deras kapitalistiska
system. En utveckling som konfronterar den härskande klassen
dubbelt: med en destabilisering av hela länder och kontinenter i en
ond spiral av kaos, och faran, på längre sikt, av en revolutionär
resning som ifrågasätter hela kapitalismen.

IKS 08-07-05

En längre version av denna artikel finns på ICC Online med
titeln ”Food riots show the need to overcome capitalism”