IKS 13:e kongress: Resolution om den internationella situationen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Nittonhundratalet
inleddes med att det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod, med första
världskriget och med den första världsomspännande proletära revolutionära stormen
som fick ett stopp på kriget och satte igång en kamp för ett kommunistiskt samhälle.
Redan vid denna tid visade deiskt samhälle.

Redan vid denna tid visade den revolutionära marxismen på de två alternativ som
mänskligheten står inför: socialism eller barbari - och förutsade att i händelse av
ett nederlag för revolutionen, skulle det första världskriget följas av ett andra
världskrig, och av den största och farligaste tillbakagången för den mänskliga
kulturen i mänsklighetens historia.


Med isoleringen och kvävningen av
oktoberrevolutionen i Ryssland -resultatet av världs-revolutionens nederlag - triumferade
under ett halvt århundrade den djupaste kontrarevolution i historien. 1968 bringade en ny
obesegrad generationen av proletariatet ett slut på denna kontrarevolution. Detta
blockerade vägen för kapitalismen att utlösa ett tredje världskrig, som med största
sannolikhet skulle leda till en förintelse av mänskligheten.


Tjugo år senare föll stalinismen, men inte på
grund av proletariatet, utan som ett resultat av den förfallande kapitalismens inträde i
dess slutliga fas av sönderfall.


Tio år senare slutade århundradet som det
började: med ekonomiska konvulsioner, imperialistiska konflikter och med en utveckling av
klasskampen. 1999 är redan märkt av en avsevärd skärpning i de imperialistiskd skärpning i de imperialistiska
konflikterna, tydligt demonstrerat av NATO:s militära offensiv som släpptes loss mot
Serbien i slutet av mars.


Idag står en döende kapitalism inför en av sin
svåraste och farligaste moment i den moderna historien, jämförbar i vikt med de två
världskrigen, till utbrottet av den proletära revolutionen 1917-18, eller med den stora
depressionen som började 1929. Men idag står vi varken inför ett världskrig eller en
världsrevolution inom den närmaste framtiden. Istället bestäms situationen av en
skärpning av motsättningarna på alla nivåer:


- imperialistiska spänningar och utvecklingen av
ett globalt kaos


- ett mycket utvecklat och farligt moment i
kapitalismens kris


- attacker mot världens arbetarklass på en nivå
som vi inte sett sedan det andra världskriget


- ett accelererande sönderfall av det borgerliga
samhället.


I
denna situation, så full av faror, har borgarklassen satt
regeringsmakten i händerna på den politiska riktning som bäst tar till
vara dess intressen: Socialdemokratil vara dess intressen:
Socialdemokratin, den riktning som var huvudansvarig för att krossa
världsrevolutionen 1917-18. . Denna strömning, som räddade kapitalismen
vid den tidpunkten, återvänder nu till regeringsmakten för att försvara
den kapitalistiska klassens hotade intressen.


Det ansvar som vilar på proletariatet idag är
enormt. Endast genom att utveckla sin kampvilja och sin medvetenhet kan den föra fram ett
revolutionärt alternativ som ensamt kan säkra överlevnaden och den framtida
utvecklingen av det mänskliga samhället. Men det största ansvaret vilar på den
kommunistiska vänsterns axlar, de existerande organisationerna i det proletära lägret.
De ensamma kan bidra med de teoretiska och historiska lärdomarna och den politiska
metoden utan vilka de revolutionära minoriteterna som uppstår idag inte kan delta
förberedandet framtidens klassparti. I vissa stycken befinner sig den kommunistiska
vänstern sig i en liknande situation som Bilan under 1930-talet, i så motto att
det var tvunget att förstå en ny och inte tidigare skådad historisk situation. En
sådan situation kräver både en djup förankring av marxismens teoretiska och historiska
angreppssätt och en revolutionär djärvhet i att förstå situationen som inte kan
förstås med det förgångnas scheman. Föed det förgångnas scheman. För att kunna fullgöra denna uppgift är en
öppen debatt mellan existerande organisationer i den proletära miljön oundgänglig. I
detta avseende är diskussionen, klargörandet och organiseringen, propagandan och
ingripandet av små revolutionära minoriteter en väsentlig del av det proletära svaret
till allvaret i situationen i världen på tröskeln till nästa årtusende.


Konfronterade med denna aldrig tidigare skådade
intensifiering av det kapitalistiska militära barbariet, kräver arbetarklassen av sitt
kommunistiska avantgarde att det till fullo lever upp till sitt ansvar att försvara den
proletära internationalismen. Idag är de vänsterkom-munistiska grupperna ensamma om att
försvara de klassiska ståndpunkterna i arbetarrörelsen mot imperialistiska krig. Endast
de grupper som tillhör denna riktning - de enda som inte förrådde proletariatet under
andra världskriget - kan ge ett proletärt svar på de frågor som denna situation
oundvikligen kommer att ställa inom arbetarklassen.


De revolutionära grupperna måste ge ett så
enhetligt svar som möjligt, och därigenom ge uttryck för den nödvändiga enhet som
proletariatet måste besitta inför chauvinismens frisläppande och konflikterna mellan
nach konflikterna mellan

nationer. Genom att göra detta kommer revolutionärerna att återuppta den tradition inom
arbetarrörelsen som speciellt kom till uttryck på konferenserna vid Zimmervald och
Kienthal, och genom vänsterns politik på dessa konferenser.

Imperialistiska konflikter


1) Det nya krig som precis har brutit ut i f.d.
Jugoslavien med Natos bombardemang av Serbien, Kosovo och Montenegro, är den viktigaste
händelsen på den imperialistiska scenen sedan kollapsen av östblocket i slutet av
1980-talet. Därför att:


- detta krig inte bara berör ett perifert land, som
var fallet under kriget i Persiska viken 1991, utan ett land i Europa;


- detta är första gången sedan andra
världskriget som ett land i Europa och dess huvudstad massivt bombas;


- det är också första gången som det under andra
världskriget mest betydelsefulla besegrade landet, Tyskland, har ingripit militärt genom
att skicka marktrupper direkt in i kriget;


- detta krig är ytterligare ett viktigt steg
framåt i en process av en destabilisering av Europa av en destabilisering av Europa, med en enorm inverkan på ökningen
av kaos i världen.


Detta leder till att efter Jugoslaviens splittring
1991, hotas nu även Serbien som var Jugoslaviens största region, själv av
sönderdelning, samtidigt som ett eventuellt framtida försvinnande av de sista resterna
av den gamla Jugoslaviska federationen (Montenegro och Serbien) hotfullt tonar upp på
horisonten. Mer allmänt är det nuvarande kriget, speciellt genom den massiva
flyktingvågen till Makedonien, som hotar att destabilisera det, men detta hotar också
att dra med Bulgarien och Grekland som båda har sina egna ambitioner att bli betraktade
som Makedoniens "gudfader". Inblandningen av Grekland hotar också att dra in
Turkiet, och därmed provocera fram en katastrof över hela Balkan och stora delar av
Medelhavet.


Dessutom är det sannolikt att det krig som just
brutit ut kommer att skapa allvarliga svårigheter inom den europeiska borgarklassen.


För det första är Natos: ingripande mot en
traditionell allierad till Ryssland, för borgarklassen i detta land en direkt provokation
som hotar att destabilisera det ytterligare. Å andra sidan, är det klart att Ryssland
inte längre har kan sland

inte längre har kan agera med någon större tyngd i utvecklingen världssituationen så
snart som en stormakt, och då i synnerhet USA, är inblandat. Samtidigt protesterar en
hel rad sektorer inom den ryska borgarklassen mot Rysslands nuvarande impotens, speciellt
de f.d. stalinisterna och den ultra-nationalistiska sektorn, som kommer att destabili-sera
landets regering ytterligare. Dessutom innebär paralyseringen av regeringen i Moskva och
dess auktoritet ett incitament för de olika republikerna i den ryska federationen att
utmana centralregeringen.


Dessutom, även om det finns en verklig homogenitet
inom den tyska borgarklassen som är för ett ingripande, så är andra borgarklasser som
den franska påverkade av motsättningen mellan sin traditionella allians med Serbien, och
deltagandet i Nato-operationen. På liknande sätt har en borgarklass som den italienska
skäl att vara orolig för effekterna av den nuvarande situationen i form av en ny
flyktingvåg från Balkan.


2) Den aspekt som tydligast understryker allvaret i
det krig som utspelas idag, är det faktum att det sker i hjärtat av Balkan, som sedan
början av århundradet har varit Europas krutdurk.


Kriget 1914 föregicks av tial">Kriget 1914 föregicks av två krig på balkan,
vilka redan innehöll några av ingredienserna till första världskriget. Framförallt
började det första världsslaktandet med Österrikes önskan att tämja Serbien, och
Rysslands reaktion till stöd för sin serbiska allierade. Bildandet av den första
Jugoslaviska staten efter första världskriget var ett uttryck för Österrikes och
Tysklands militära nederlag.


På så sätt var det, liksom Versaillesfreden, en
av de största tvistefrågorna som kom att öppna upp för det andra världskriget. Under
kriget ställde olika delar av Jugoslavien upp bakom sina traditionella allierade
(Kroatien med Tyskland, Serbien med de allierade); ombildandet av Jugoslavien efter andra
världskriget, inom gränser som var mycket nära de för den första jugoslaviska staten,
var än en gång en konkretisering av nederlaget för det tyska blocket och för det
faktum att de allierade syftade till att upprätthålla en barriär mot den tyska
imperia-lismens ambitioner i riktning mot Mellanöstern.


I detta sammanhang är Tysklands offensiva attityd i
förhållande till Balkan omedelbart efter kollapsen av östblocket, när det inte längre
fanns något behov av solidaritet mot Ryssland (en attityd som underblåssland (en attityd som underblåste Jugoslaviens
sönderdelning med bildandet av oberoende stater som Slovenien och Kroatien), belysande
för det faktum att denna region än en gång blivit huvudarena för konfrontationen
mellan de imperialistiska makterna i Europa.


Idag är en ytterligare faktor som förstärker
situationens allvar att , tvärtemot första eller ens andra världskriget, USA nu har en
definitiv militär närvaro i denna del av världen. Världens största makt kan inte vara
utanför en av huvudarenorna för den imperialistiska konfrontationen i Europa och
Medelhavet. Den har därmed demonstrerat sin vilja att vara närvarande i alla viktiga
zoner i konfrontation mellan imperialistiska intressen.


2) Fastän Balkan är ett centrum för de
imperialistiska spänningarna, uttrycker formen för det nuvarande kriget (alla
Nato-länder mot Serbien) inte de verkliga motsättningarna mellan de olika deltagande
länderna. Innan vi går in på det verkliga syftena med kriget för de inblandade
länderna, är det nödvändigt att förkasta alla falska förklaringar som getts för
kriget.


Det officiella rättfärdigandet från
Nato-ländernas sida (dvs. att detta skulle vara en humanitär operati skulle vara en humanitär operation till fördel för
den Kosovo-albanska befolkningen) är grundligt förkastat av det faktum att denna
befolkning aldrig tidigare har lidit under en sådan repression från de serbiska
trupperna, och av det faktum att både den amerikanska och borgarklassen i de andra
Nato-länderna helt klart kände till att detta skulle hända, innan de satte igång
operationen, som vissa delar av den amerikanska borgarklasen faktiskt påpekat idag.
Nato-operationen är inte den första militära operationen som har maskerats som en
humanitär aktion, men det är en av dem där denna lögn framstår allra tydligast.


Vi måste också förkasta varje idé att den
nuvarande Nato-aktionen skulle representera en ombildning av västblocket mot Ryssland.
Att den ryska borgarklassen drabbas på ett allvarligt sätt av det nuvarande kriget
betyder inte att detta var ett av dess syften från Nato-ländernas sida. Dessa länder,
och speciellt USA, har inget intresse av förvärra det kaos som regerar i Ryssland idag.


Dessutom är alla dessa förklaringar (som vi till
och med hittar bland de revolutionära grupperna) som försöker tolka den nuvarande
Nato-offensiven som ett försök att kontrollera regionens råvaror, uttrycker en
underskattningtrycker en

underskattning av, eller t.o.m. en blindhet inför, vad som i verkligheten står på spel
i den nuvarande situationen. Genom att ge en inskränkt materialistisk förklaring grundad
på uteslutande ekonomiska intressen, lämnar de en verkligt marxistisk förståelse av
den nuvarande situationen.


Denna situation är i första hand bestämd av
behovet för världens främsta stormakt USA:s att ständigt demonstrera sin militära
överlägsenhet, trots försvagningen av dess auktoritet över sina forna allierade efter
kollapsen av östblocket.


För det andra är Tysklands aktiva närvaro i denna
konflikt för första gången i den andra hälften av detta århundrade, ett uttryck för
ett nytt steg i befästandet av dess status som en kandidat som ledare för ett framtida
imperia-listiskt block. Denna status förutsätter att Tyskland blir erkänt som en
första rangs makt, förmögen att spela en roll även på den militära nivån. Idag ger
Nato Tyskland den perfekta täckmanteln för att komma runt dess underförstådda förbud
att göra militära ingripanden i imperialistiska konflikter, som pålagts det efter dess
nederlag i andra världskriget.


I den utsträckning som detta kan försvagräckning som detta kan försvaga Serbien,
som är Tyskland traditionella fiende och ett hinder för dess ambitioner riktade mot
Mellanöstern, överensstämmer den nuvarande operationen väl med den tyska
imperialismens intressen, speciellt om denna operation leder till upplösandet av
Jugoslaviska federationen, och själva Serbien genom dess förlust av Kosovo.


För de andra makterna som är involverade i kriget,
speciellt för Frankrike och Storbritannien, finns det en motsättning mellan deras
traditionella allians med Serbien, som tydligt uttryckte sig under den period då dessa
länder var ansvariga för kommandot över UNPROFOR, och den nuvarande operationen mot
Serbien. Men för båda dessa länder skulle ett misslyckande med att delta i
"Operation Allied Force" innebära att de blir uteslutna från att spela någon
roll i en region med så stor betydelse som Balkan. Dessa båda länder hoppas på att få
spela en roll i den diplomatiska lösningen av den Jugoslaviska krisen som motsvarar deras
deltagande i den militära operationen.


4) Utifrån detta har deltagandet av länder som
Frankrike eller Storbritannien i den nuvarande "Operation Determination Force"
stora likheter med det direkta militära (dvs. Frankrike) eller fiitära (dvs. Frankrike) eller finansiella (dvs. Japan)
deltagandet av länder i Operation Desert Storm 1991. Men det finns en mycket
viktig skillnad mellan det nuvarande kriget och kriget i Persiska viken.


En av de huvudsakliga kännetecknen för kriget i
Persiska viken var den amerikanska borgarklassens planering av hela operationen., från
den fälla som gillrades för Irak 1990 ända fram till krigets slut genom Saddam Husseins
reträtt från Kuwait. Detta uttryckte det faktum att i de omedelbara efterverkningarna av
östblockets kollaps, som ledde till västblockets försvinnande, upprätthöll USA
fortfarande ett kraftfullt ledarskap över världssituationen, vilket gjorde det möjligt
för det att behålla ett fullständigt grepp både på en militär och diplomatisk nivå.
Även om syftet med kriget i Persiska viken var att tvinga USA:s f.d. allierade som
Frankrike och Tyskland rätta in sig i leden och avhålla dem från att genomföra sin
önskan att utmana den amerikanska dominansen, hade dessa f.d. allierade fortfarande
möjligheter att utveckla sin egen imperialistiska strategi i motsatsställning till den
amerikanska.


Det krig som genomförs idag motsvarar inte ett
scenario som är skrivet från början till slut av USA. Sedan 1991 an till slut av USA. Sedan 1991 har det funnits många
uttryck för opposition mot den amerikanska auktoriteten, både från andra rangs makter
som Israel, men också från den med trogna allierade från det kalla kriget som
Storbritannien. Det var just i Jugoslavien som skilsmässan skedde mellan de två bästa
allierade under 1900-talet, när Storbritannien bestämde sig för att spela sitt eget
spel tillsammans med Frankrike. Svårigheterna för USA att hävda sina egna
imperialistiska intressen i Jugoslavien var ett av skälen till varför Clinton ersatte
Bush.


USA:s seger genom Dayton-avtalet 1996 var inte en
definitiv seger i denna del av världen, inte heller satte det stopp för den allmänna
tendensen av att USA förlorade sin position som den dominerande världsmakten.


Idag, även om USA leder korståget mot Milosevic,
är det tvunget att i ökande utsträck-ning ta hänsyn till de andra makternas agerande,
speciellt Tysklands, och detta innebär en avsevärt komplicerande faktor av osäkerhet om
resultatet av hela operationen.


Den amerikanska borgarklassen hade inte utvecklat
endast ett scenario i förväg utan flera. Det första, vilket den amerikanska
borgarklassen skulle ha föredragiborgarklassen skulle ha föredragit, innebär en reträtt av Milosevic inför hotet av en
militär attack, som redan hade varit fallet med Dayton-avtalet. Det var det scenario som
USA:s utsände Holbrooke försökte spela ut in i det sista, efter Pariskonferensens
misslyckande.


Utifrån detta, till skillnad från 1991, då USA:s
massiva militära ingripande var den enda handlingslinjen som de kunde tänka sig under
krisen i Persiska viken (och de såg till att ingen annan var möjlig genom att förhindra
varje diplomatisk lösning) så är det militära alternativet som sker idag resultatet av
ett misslyckade för det diplomatiska alternativet: den militära utpressningen
representerat av konferenserna i Paris och Rambouillet.


Det nuvarande kriget, med den nya destabili-seringen
av situationen i Europa och världen som det representerar, är ytterligare en
illustration på det oundvikliga dilemmat som konfronterar USA idag. Tendensen av
"var och en för sig själv" och det alltmer tydliga hävdandet av de
imperialistiska intressena hos USA:s f.d. allierade, tvingar USA att i ökande
utsträckning visa upp och använda sin enorma militära överlägsenhet. Samtidigt kan
denna politik bara leda till en allt allvarligare förvärrning av det kaos igare förvärrning av det kaos som redan
behärskar världssituationen.


En aspekt av detta dilemma framträder i den
nuvarande situationen, på samma sätt som det gjorde innan Daytonavtalet, då USA
uppmun-trade Kroatiens ambitioner i Krajina. Detta visar sig genom att USA:s militära
ingripande på ett sätt spelar dess huvudsakliga rival Tyskland i händerna. Men de olika
imperialistiska intressena hos USA och Tyskland uttrycks i olika tidsperspektiv. Tyskland
är tvunget att se sin uppgång till en status av en supermakt på lång sikt, medan USA
konfronteras här och nu, sedan flera år tillbaka med förlusten av sitt ledarskap och
ökningen av kaoset i världen.


5) Ett viktigt kännetecken i den nuvarande
oordningen i världen är därför avsaknandet av imperialistiska block. I kampen för
överlevnad alla mot alla under kapitalismens förfall, är den enda mer eller mindre
stabila form för världs-ordning som kan antas, en bipolär organisering i två
rivaliserande imperialistiska block. Detta betyder dock inte att den nuvarande avsaknaden
av imperialistiska block är orsaken till det nuvarande kaoset, eftersom
kapitalismen redan genomgått en period utan imperialistiska block - 1920-talet - utan att
detta skulle innebära någo
detta skulle innebära något speciellt kaos i världssituationen.


Utifrån detta är försvinnandet av de exi-sterande
blocken 1989, och den efterföljande nedbrytningen av världsordningen, ett tecken på att
vi nu har nått ett mycket mer avancerat stadium i kapitalismens förfall än 1914 eller
1939. Detta är stadiet av sönderfall, den slutgiltiga fasen i det kapitalistiska
förfallet.


Denna fas är resultatet av det ständiga trycket
den historiska ekonomiska krisen, med ackumuleringen av motsättningar i ett
produktionssätt på nedgång under ett helt århundrade. Men perioden av sönderfall
inleddes av en specifik faktor: blockeringen av vägen mot ett världskrig under två
årtionden av en obesegrad generation av arbetarklassen. Mer specifikt så kollapsade det
svagare östblocket slutligen under trycket av den ekonomiska krisen därför att det inte
var förmöget att fullgöra villkoren för sitt existensberättigande: marschen mot ett
generaliserat krig.


Detta bekräftar den grundläggande marxistiska
tesen om 1900-talets kapitalism: att kriget blivit dess livsmönster i dess epok av
nedgång. Detta betyder inte att kriget är en lösning på den kapitalistiska krisen -
tvärtemolistiska krisen -

tvärtemot. Vad det betyder är att driften mot världskrig - och därmed i slutändan av
förintelsen av mänskligheten - har blivit det sätt som den imperialistiska ordningen
upprätthålls. Det är driften mot det globala kriget som tvingar de imperialistiska
staterna att gruppera sig och acceptera blockledarens disciplin. Det är samma faktor som
tillåter nationsstaten att upprätthålla ett minimum av enhet inom den härskande
klassen, och som fram till nu, har tillåtit systemet att begränsa den fullständiga
nedbrytningen av det borgerliga samhället i sina beståndsdelar, ett samhälle på sin
dödsbädd genom att påtvinga det dess barackdisciplin; som har motverkat den ideologiska
återvändsgränden för ett samhälle utan framtid genom att skapa slagfältets
gemenskap.


Utan ett perspektiv av ett världskrig, är vägen
öppen för den fulla utvecklingen av det kapitalistiska sönderfallet: en utveckling som
även utan ett världskrig innefattar möjligheten av en förintelse av mänskligheten.


Dagens perspektiv är ett mångfaldigande och
spridning av lokala krig och av ett ingripande av stormakterna, vilka de borgerliga
staterna är förmögna att utveckla till en viss nivå utan att mobilisera proletariatet.

sera proletariatet.

6) Vi kan inte utesluta möjligheten av en
utveckling av nya imperialistiska block i framtiden. Den bipolära organiseringen av den
imperialistiska konkurrensen, som är en "naturlig" tendens i den nedåtgående
kapitalismen, uppträdde redan i embryonal from alldeles i början den nya fasen 1989-90
med Tyskland enande, och har fortsatt att hävda sig sedan dess genom den senares ökande
makt.

Även om den är en viktig faktor i den
internationella situationen, så kan inte tendensen mot bildandet av nya imperialistiska
block förvekligas inom den närmaste framtiden: mottendenserna är starkare än någonsin
tidigare (den växande instabiliteten både hos allianser och i den interna situationen i
flera av de större kapitalistiska makterna). För tillfället, har tendensen mot nya
imperialistiska block huvudsakligen haft effekten av att stärka den dominerande trenden
mot "var och en för sig själv".

Processen mot bildande av nya block är inte
slumpartad, utan följer ett visst mönster och kräver vissa villkor för att utvecklas,
som blocken från de två världskrigen och det kalla kriget demonstrerar. I vart och ett
av dessa fall, grupperades imperial dessa fall, grupperades imperialistiska block å ena sidan av ett antal nationer som
"blev utan" för att utmana den existerande uppdelningen av världen, och genom
detta anta den offensiva rollen av att vara "bråkmakare", och å andra sidan
ett block av "mätta" makter , de som tjänar mest på att försvara status quo.
För att kunna bildas, måst det utmanande blocket ha en ledare som är tillräckligt
militärt stark för att utmana huvudmakterna som försvarar status quo, och bakom vilka
de andra som "blev utan " kan samla sig.

För närvarande finns det ingen makt som ens kommer
i närheten av att kunna militärt utmana USA. Tyskland och Japan, de starkaste rivalerna
till USA, saknar fortfarande atomvapen, ett väsentligt attribut för en moden stormakt.
När det gäller Tyskland, den "utpekade" ledaren för ett eventuellt framtida
block mot USA på grund av sin centrala ställning i Europa, så tillhör Tyskland inte
för tillfället till de stater som "blev utan". 1933 var Tyskland nästan en
karikatyr på en sådan stat: avskuren från närliggande strategiska inflytelsezoner i
central- och Sydosteuropa genom Versaillesfreden; finansiellt bakrutt och avskuret från
världsmarknaden genom den stora depressionen och det ekonomiska enväldeen och det ekonomiska enväldet i de koloniala
imperierna hos dess rivaler. Idag är tvärtom Tyskland otvetydigt på uppgång vad
gäller inflytande i dess forna inflytelsezoner, det är Europas ekonomiska och
finansiella hjärta. Det är därför som Tyskland, i motsats till sin attityd tidigare
innan de två krigen, idag tillhör de mer "tålmodiga" makterna, som är
förmögen att utveckla sin makt på ett bestämt och aggressivt, men metodiskt och - till
dags dato - ofta diskret sätt.

I verkligheten har det sätt på vilket den
världsordning som baserades Jaltasöverenskom-melsen försvunnit - genom en kollaps under
trycket av den ekonomiska krisen och sönderfallet, och inte genom en omfördelning av
världen genom krig - gett upphov till en situation där det inte längre existerar klart
definierade och erkända zoner av inflytande för de olika makterna. Även de områden som
för 10 år sedan framstod som imperialistiska bakgårdar för vissa makter (för USA:s
del Latinamerika och Mellan östern, för Frankrike de franskspråkiga delarna av Afrika)
blir påverkade av "var och en för sig själv". I en sådan situation, är det
fortfarande långt ifrån bestämt vilka makter som i slutändan kommer att tillhöra
"mätta" nationer, och vilka som kommer att voner, och vilka som kommer att vara tomhänta.

7) Det är inte Tyskland eller någon annan utmanare
till världens återstående supermakt, utan USA själv som under 1990-talet har antagit
rollen av den "aggressiva" makten på militär offensiv. Detta är i sin tur det
tydligaste exemplet på ett nytt stadium i utvecklingen av krigets irrationalitet under
kapitalismens förfall, direkt kopplat till sönderfallsfasen.

Krigets irrationalitet är resultatet av det faktum
att moderna militära konflikter - till skillnad från de under kapitalismens
uppgångsperiod (krig för nationellt enande, eller för kolonial erövring som syftade
till en ekonomisk och geografisk expansion av kapitalismen) - syftar uteslutande till en
omfördelning av redan existerande ekonomiska och strategiska positioner. Under dessa
omständigheter, är krig under förfallet, genom den förstörelse de leder till och de
gigantiska kostnader som de innebär de inte en stimulans, utan en dödvikt för det
kapitalistiska produktionssättet. Genom sin permanenta, totalitära och destruktiva
karaktär, hotar de den moderna statens existens. Som ett resultat, även om orsaken till
de kapitalistiska krigen förblir den samma - kampen mellan nationsstaterna - så ändras
deras måa - så ändras

deras mål. Snarare än att vara krig som syftar till vissa ekonomiska vinster, kommer de
i ökande utsträckning att vara krig för att nå strategiska fördelar som syftar till
att säkra nationens överlevnad i en situation av en ökande global katastrof. Medan
under kapitalismens uppgångsfas det militära tjänade ekonomins intressen, så är det
under kapitalismens förfall i ökande utsträckning ekonomin som tjänar de militära
behoven. Den kapitalistiska ekonomin har blivit en krigsekonomi.

Som andra viktiga uttryck för sönderfallet, är
krigens irrationalitet en allmän tendens som utvecklats under hela kapitalismens
förfallsperiod. Redan 1915 såg Rosa Luxemburg i Junius pamfletten (på svenska
Socialdemokratins kris) hur strategiska överväganden gick före de omedelbara ekonomiska
intressena för huvudantagonisterna under första världskriget. Vid slutet av andra
världskriget kunde den kommunistiska vänstern i Frankrike formlera tesen om krigens
irrationalitet.

Men under dessa krig, och det efterföljande kalla
kriget, fanns det kvar en rest av ekonomisk rationalitet i det faktum att den offensiva
rollen antogs, inte av de makter som drog de huvudsakliga ekonomiska fördelarna från den
existerande väfrån den

existerande världsordningen, utan av de som i stor utsträckning var uteslutna från
dessa fördelar.

Idag visar kriget i det f.d. Jugoslavien - där
ingen av de deltagande länderna kan förvänta sig att dra någon som helst ekonomisk
fördel av kriget - vad som redan var mycket tydligt under kriget i Persiska viken 1991:
krigets absoluta irrationalitet ur en ekonomisk synvinkel.

8) Det faktum att kriget idag har förlorat varje
koppling till en ekonomisk rationalitet, och blivit synonymt med kaos, betyder inte alls
att borgarklassen konfronterar situationen på ett godtyckligt eller empiriskt sätt.
Tvärtom så tvingar denna situation den härskande klassen att skaffa sig ett synnerligen
systematiskt och långsiktigt grepp över sina militära förberedelser. Under den senaste
tiden har detta uttryckts genom:

- utvecklingen av ännu mer sofistikerade och dyra
vapensystem framförallt i USA, Europa och Japan - vapen som stormakterna framförallt
behöver för eventuella framtida konflikter med varandra;

- ökningen av "försvars" budgetarna,
där USA tar ledningen (ytterligare 100 miljarder dollar avsätts till modernisering avr avsätts till modernisering av de
väpnade styrkorna de kommande 6 åren), vänder på en trend mot en nedgång i
militärutgifterna i slutet av det kalla kriget (den s.k.
"fredsåterbäringen");

På den politiska och ideologiska nivån finns det
tecken på seriösa krigsförberedelser med:

- utvecklingen av en ideologisk arsenal för att
berättiga militära ingripanden bakom "humanitet" och försvar av
"mänskliga rättigheter";

- regeringsinnehav i de flesta industriella
länderna av vänsterpartier, som är bäst lämpade att representera denna humanitära
krigspropaganda (detta är av speciell betydelse i Tyskland, där koalitionen mellan SPD
och de Gröna hade som uppgift att överkomma de politiska hindren för ett militärt
ingripande utomlands);

- iscensättandet av systematiska politiska attacker
på proletariatets internationalistiska traditioner mot imperialistiska krig
(smutskastande av Lenin som en agent för den tyska imperialismen under fösta
världskriget och av Bordiga som en samarbetsman med det fascistiska blocket under andra
världskriget, och av Rosa Luxemburg nyligen i Tyskland som en förmburg nyligen i Tyskland som en föregångare till
stalinismen etc.) Ju mer som kapitalismen drivs mot krig, desto mer kommer arvet från och
de nuvarande organisationerna inom den kommunistiska vänstern att bli borgarklassen
favoritmål.

Faktum är att denna borgerliga ideologiska kampanj
inte bara syftar till att förbereda marken politiskt för kriget. Det grundläggande
motivet för den härskande klassen är att vända bort proletariatet från sitt eget
revolutionära perspektiv, ett perspektiv som med den oupphörliga förvärrningen av den
kapitalistiska krisen allt oftare kommer att ställa på dagordningen.

Den ekonomiska krisen


9) Om den ekonomiska krisen under epoken av
kapitalismens förfall antagit en permanent och kronisk karaktär, har det i huvudsak
varit i slutet av perioder av återuppbyggnad efter världskrig som krisen har antagit en
öppen och mer katastrofal karaktär, med brutala fall i produktionen, profiter och
arbetarnas levnadsstandard, och en dramatisk ökning av massarbetslösheten. Detta var
fallet från 1929 fram till andra världskriget. Det är också fallet idag.


Även om krisen sedan slutet av 1960-talet har sedan slutet av 1960-talet har
utvecklats på ett långsammare och mindre spektakulärt sätt än den efter 1929, har de
ekonomiska motsättningar i ett produktionssätt i förfall som ackumulerats under de tre
senaste årtiondena blivit allt svårare att dölja. Speciellt 1990-talet har - trots
propagandan om "ekonomisk hälsa" och kapitalismens "fantastiska
profiter" - varit år av en enorm accelerering av den ekonomiska krisen, dominerad av
vacklande marknader, bankrutta företag, och en inte tidigare skådad utveckling av
arbetslöshet och fattigdom.


I början av detta årtionde dolde borgarklassen
detta faktum genom att presentera östblockets kollaps som den slutgiltiga segern för
kapitalismen över kommunismen. I verkligheten var ruinerna i öst en nyckelhändelse i
fördjupningen av kapitalistiska krisen över hela världen. Den avslöjade bankrutten
för en borgerlig model för krishantering: Stalinismen Efter detta, har den ena
ekonomiska modellen efter den andra har fått bita i gräset, med början i den andra och
tredje industriella makten i världen, Japan och Tyskland. De kom att följas av
misslyckandet för de asiatiska tigrarna och drakarna och för de "dynamiska"
latinamerikanska ekonomierna. Den öppna bankrutten i Ryssland bekräftade oförmågan hsland bekräftade oförmågan hos
den "västerländska liberalismen" att föryngra länderna i Östeuropa.


Så här långt har borgarklassen, trots årtionden
av kroniska kriser, alltid varit övertygad att det inte längre kan ske några ekonomiska
omskakningar så djupa som den stora depressionen, som efter 1929 skada själva
funda-menten i kapitalismen. Även om den borgerliga propagandan fortfarande försöker
presentera de ekonomiska katastrofer som drabbade öst och sydost Asien 1997, Ryssland
1998, och Brasilien i början av 1999 som speciellt allvarliga, men tillfälliga och
konjunkturella recessioner, vad dessa länder har drabbats av i verkligheten är en
depression lika brutal och förödande som den under 1930-talet. Siffror som en
tredubbling av arbetslösheten eller fall i produktionen med 10% eller mer på ett år
talar för sig själva. Dessutom är sådana områden som de forna sovjetrepublikerna
eller Latinamerika idag jämförelsevis mer påverkade av krisen än vad som var fallet
under 1930-talet.


Det är sant att härjningar i denna skala
fortfarande i huvudsak är begränsade till kapitalismens periferi. Men denna
"periferi" inkluderar inte bara jordbruks- eller råvaruproducenter, utan även
industrielnter, utan även

industriella länder med 10-tals miljoner proletärer. Den inkluderar den åttonde och
tionde ekonomin i välden: Brasilien och Sydkorea. Den inkluderar det till ytan största
landet på jorden Ryssland. Det kommer snart att innefatta det folkrikaste landet, Kina,
som efter insolvensen1 hos dess största investeringshus, Gitic, fått de internationella
investerarnas förtroende att vittra sönder.


Vad alla dessa bankrutter visar är att
världsekonomins hälsotillstånd är mycket sämre än under 1930-talet. Tvärtemot 1929,
har borgarklassen inte överraskats av krisen eller inaktiv inför den, utan den har
ständigt agerat för att kontrollera dess förlopp. Det är detta som gör att krisen
idag kännetecknas av ett utdraget, obevekligt nedåtgående förlopp. Den fördjupas
trots den härskande klassens alla ansträngningar. Den plötsliga, brutala och
okontrol-lerade karaktären hos krisen 1929 förklaras också av det faktum att
borgarklassen hade nedmonterat dess statskapitalistiska kontroll över ekonomin (som den
var tvungen att introducera under första världskriget), och bara återinförde och
påtvingade denna ordning från det tidiga 30-talet och framåt. Med andra ord: krisen
slog till så brutalt därför att sådana instrument som 30-talets krigsekonomi och den
alets krigsekonomi och den

internationella koordineringen av de västerländska ekonomierna efter 1945 ännu inte
hade utvecklats. 1929 fanns det inte en permanent styrning och övervakning från statens
sida av ekonomin, av aktiemarknaden och de internationella handelsöverenskommelserna,
ingen bankgaranti, ingen internationell insatsstyrka för att rädda de som råkade i
svårigheter. Mellan 1997-99 har tvärtom hela ekonomier med en avsevärd ekonomisk och
politisk betydelse för den kapitalistiska världen blivit utblottade trots existensen
av alla dessa statskapitalistiska instrument. Den internationella valutafonden (IMF)
stödde t.ex. Brasilien med en massiv finansiering redan innan krisen nyligen, med sin nya
strategi för krisförebyggande. Den lovade att försvara den Brasilianska valutan
"till varje pris" och misslyckades.


10) Även om de centrala kapitalistiska länderna
har undgått detta öde hittills, står de ändock inför dess värsta recession sedan
kriget - i Japan har den redan börjat.


Idag försöker borgarklassen skylla de ökande
svårigheterna i de centrala ekonomierna på de "asiatiska", "ryska"
och "brasilianska" kriserna. I själva verket är det motsatta fallet: det är
t motsatta fallet: det är

den växande återvändsgränden för kapitalismens centrala ekonomier, på grund av
uttömningen av solventa marknader, som har producerat den successiva kollapsen av
"Tigrarna" och "Drakarna", av Ryssland och Brasilien, etc.


Recessionen i Japan avslöjar den avsevärda
minskningen av de centrala ländernas ekonomiska manöverutrymme. En serie av massiva
"Keynesianska" konjunkturprogram från regeringen (de recept som borgarklassen
upptäckte på 30-talet) har misslyckats med att lyfta ekonomin och undvika en recession:


- den senaste räddningsoperationen - 520 miljarder
dollar för att lösa ut insolventa banker - har misslyckats med att återställa
förtroendet för det finansiella systemet;


- den traditionella aggressiva politiken av att
upprätthålla sysselsättningen hemma genom en exportoffensiv på världsmarknaden har
nått sina gränser: arbetslösheten stiger snabbt, politiken med negativa räntor för
att tillhandahålla tillräcklig med likvida medel och för att upprätthålla en svag Yen
som är gynnsam for exporten har tappat fart. Det är nu klart att dessa mål, liksom
minskningen av den offentliga skulden bara kan genomföras gekulden bara kan genomföras genom en återgång till
70-talets inflationistiska politik. Denna trend, som andra industriella länder kommer att
följa, är början på slutet för den berömda "segern över inflationen" och
innebär nya faror för världshandeln.


I USA, har den s.k. "uppgången" under de
senaste åren åstadkommits genom en veritabel explosion av underskotten i dess handels-
och betalningsbalans och genom ständigt stigande skulder för de privata hushållen
(hushållens sparande i USA är så gott som icke-existerande). Gränserna för en sådan
politik håller nu på att nås, med eller utan den "asiatiska influensan".


Situationen är inte bättre på den europeiska
kontinenten, som jämsides med USA är den enda återstående kapitalistiska modellen: i
de största västeuropeiska länderna, håller den kortaste och svagaste återhämtningen
efter kriget redan på att ta slut, med fallande tillväxtstal och ökande arbetslöshet,
speciellt i Tyskland.


Det kommer att vara recessionen i de centrala
länderna under början av det nya århundradet som kommer att avslöja hela vidden av det
kapitalistiska produktionssättets dödskamp.

11) Men även på en historisk nivå är
kapitalismens dödläge mycket allvarligare än det var på 1930-talet, och även om den
nuvarande fasen representerar den viktigaste accelereringen under de tre senaste
årtiondena, betyder detta inte att vi kan förvänta oss en abrupt och katastrofal
kollaps i kapitalismens hjärta som under 1930-talet. Detta är vad som hände i Tyskland
mellan 1929-32 då (enligt den tidens statistik) den industriella produktionen föll med
50%, priserna med 30%, lönerna med 60% och arbetslösheten ökade från två till åtta
miljoner inom 3 år.

Idag är det tvärtom, samtidigt som krisen
fördjupas och accelererar på ett betydande sätt, behåller krisen sin mer eller mindre
kontrol-lerade och utdragna karaktär. Borgarklassen har bevisat sin förmåga att undvika
en repetition av 1929 års krasch. Den har åstadkommit detta inte enbart genom skapandet
av en permanent statskapitalistisk ordning från 1930-talet och framåt, utan framförallt
genom en internationell koor-dinering av krishanteringen till de starkaste makterna
favör. Den lärde sig detta efter 1945 inom ramen för västblocket, som sammanförde
Nordamerika, Västeuropa och Östasien under USA:s ledarskap. Efter 1989 har den bevisat
sin kap9 har den bevisat

sin kapacitet att upprätthålla denna krishan-tering även utan imperialistiska block. Om
det på den imperialistiska nivån 1989 var början på en värld behärskad av kaos och
"var och en för sig själv" så gällde detta inte på den ekonomiska nivån.

De mest dramatiska konsekvenserna av 1929 års kris
var:

- kollaps av världshandeln under en lavin av
konkurrensdevalveringar och protektionistiska medel som ledde till isolering under åren
före kriget;

- det faktum att de två starkaste kapitalistiska
nationerna, USA och Tyskland, var de första och de som drabbades värst av den
industriella depressionen och massarbetslösheten.

De nationella statskapitalistiska programmen som
sedan antogs i de olika länderna - fem årsplanen i Ryssland, fyra års planen i
Tyskland, New Deal i USA, etc. - ändrade på intet sätt denna fragmentisering av
världsmarknaden: de accepterade detta faktum som deras utgångspunkt. I motsats till
detta, inför krisen under 1970- och 1980-talen agerade den västerländska borgarklassen
rigoröst för att förhindra ett återvändande till den extrema protektionismen på
1930-talet, ktionismen på

1930-talet, eftersom detta var en förutsättning för att säkra att de centrala
länderna inte skulle bli de första offren som 1929, utan de sista att lida de mest
brutala konsekvenserna av krisen. Resultatet av detta system har blivit att hela delar av
världsekonomin som Afrika, större delen av Östeuropa, en stor del av Asien och
Latinamerika, trots alla intentioner och syften, eliminerats som aktörer på
världsscenen och kastats in i det mest obeskrivliga barbari. I sin kamp mot Stalin i
mitten av 1920-talet, visade Trotskij att inte bara socialism, utan även en högt
utvecklad kapitalism är omöjlig i ett land. I detta avseende var 1930-talets isolering
ett gigantiskt steg tillbaka för det kapitalistiska systemet. Faktum att det var bara
möjligt därför att vägen mot krig låg öppen - något som inte är fallet idag.

12) Den nuvarande internationella
statskapitalistiska krishanteringen påtvingar vissa regler för det kommersiella kriget
mellan nationella kapital - handels, finansiella-, valuta- och
investeringsöverenskommelser och avtal, regler utan vilka världshandeln under nuvarande
villkor skulle vara omöjlig.

Att denna kapacitet av stormakterna (underskattad av
IKS i början av 1990-talet) ännu inte har n�av 1990-talet) ännu inte har nått sin gräns demonstreras av projektet om
en gemensam europeisk valuta, som visar hur borgarklassen är tvungen på grund av krisens
framfart att ta till alltmer komplicerade och djärva medel för att skydda sig. Euron är
först och främst en gigantisk statskapitalistisk åtgärd för att motverka en av de
farligaste svagheterna i systemets försvarslinje: det faktum att av de två centra för
världskapitalismen, Nordamerika och Västeuropa, är det senare uppdelat i många
nationella kapital, var och en med sin egen valuta. Dramatiska monetära fluktuationer
mellan dem, sådana som krossade det Europeiska Monetära Systemet i början av
1990-talet, eller konkurrensdevalveringarna som på 1930-talet, hotade att paralysera
handeln inom Europa. Då Europrojektet är långt ifrån att representera ett steg i
riktning mot ett Europeiskt imperialistiskt block, stöds det av USA, som skulle vara ett
av de huvudsakliga offren för en sådan kollaps av den europeiska marknaden.

Euron, liksom den Europeiska unionen själv,
illustrerar det sätt på vilket koordineringen mellan stater sker, långtifrån att
avskaffa handelskrigen mellan dem, är det en metod för att organisera till den
starkastes fördel. Om den gemensamma valutan är ett stabilt ankare för den europeisabilt ankare för den europeiska
ekonomin, är det samtidigt ett system som är avsett att tillförsäkra över-levnaden av
den starkaste makten (framförallt det land som dikterade villkoren för dess
konstruktion, Tyskland) på bekostnad av dess svagare deltagare (vilket är orsaken till
varför Storbritannien, tack vare sin traditionella styrka som en finansiell makt i
världsskala, fortfarande tillåter sig lyxen att stå utanför).

Vi står inför ett statskapitalistiskt system som
är oändligt mycket effektivare än Stalins, Hitlers eller Roosevelts under 1930-talet,
där inte bara konkurrensen inom varje nationalstat, utan också i en viss utsträckning
de nationella kapitalens konkurrens på världsmarknaden antar en mindre spontan, mer
reglerad - faktiskt en mer politisk karaktär. Så efter den "Asiatiska krisens"
sammanbrott insisterade ledarna för de största industriella länderna att i framtiden
skulle IMF anta mer politiska kriterier när den beslutar vilka länder som den skall
rädda och till vilket pris (och omvänt vilka som kan elimineras från världsmarknaden).

13) Med accelereringen av krisen, finner
borgarklassen idag sig tvungen att revidera sin ekonomiska politik: detta är en av
innebörderna av etablerandet av nnebörderna av etablerandet av vänsterregeringar i Europa och USA. I Storbritannien,
Frankrike och Tyskland har den nya vänsterregeringarna utvecklat en kritik av den
tidigare förda politiken med "globalisering" och "liberalisering" som
lanserades under 1980-talet under Reagan och Thatcher, och uppmanar till ett ökat
statligt ingripande i ekonomin och för regleringen av det internationella kapitalflödet.
Borgarklassen inser idag att denna politik har nått sin gräns.

"Globalisering", genom att sänka handels-
och investeringshinder till förmån för cirkuleringen av kapital, var det svar som de
ledande makterna hade på faran av ett återvändande till protektionism och
självförsörjning under 1930-talet: en statskapitalistisk åtgärd för att skydda de
starkaste konkurrenterna på de svagares bekostnad. Men idag, är denna åtgärd i sin tur
i behov av en starkare statlig reglering, inte för att upphäva utan för att kontrollera
det globala kapitalflödet.

"Globaliseringen" är inte orsakad av den
vansinniga internationella spekulationen under de senaste åren - utan den har öppnat
dörren vidöppen för dess utveckling. Som ett resultat, från att ha varit en tillflykt
för kapital som drabbats a
för kapital som drabbats av en avsaknad av riktiga profitfabla investeringar, har
spekulation blivit en enorm fara för kapitalet. Om borgarklassen reagerar på denna fara
idag, är det inte bara därför att denna utveckling kan bringa hela, mer perifera
nationella ekonomier på knä nästan över en natt (Thailand, Indonesien, Brasilien,
etc.), utan framförallt därför att ledande kapitalistiska grupperingar kan bli
bankrutta i denna process. Faktiskt är det huvudsakliga målet med IMF:s program för de
olika länderna under de två senaste åren inte att rädda de länder som påverkades
direkt, utan de spekulativa investeringar av de västerländska kapitalisterna, vars
bankrutt skulle ha destabiliserat de internationella finansiella strukturerna.

Precis som "globalisering" aldrig har
ersatt nationsstatens konkurrens med den mellan multinationella företag, som de
borgerliga ideologerna försökte att framställa det, utan var en politik för att
stärka vissa nationella kapital, på samma sätt som politiken med
"liberalisering" aldrig försvagade statskapitalismen. Det var ett medel för
att göra det mer effektivt, framförallt för att rättfärdiga enorma nedskärningar i
de sociala budgeterna. Idag krävs det ett mycket mer direkt och tydligt ingripande från
sydligt ingripande från

statens sida (som nationaliseringen nyligen av havererade Japanska banker, en åtgärd som
var offentligt önskad av G7 länderna) i en situation med allt skarpare kris. Sådana
omständigheter är inte längre i linje med en trovärdig "liberal" ideologi.

På denna nivå är också kapitalets vänster
bättre utrustade att genomföra nya "korrigerande åtgärder" (något som IKS’
resolution från dess 10:e kongress 1993 redan pekade på när det gällde bytet av Bush
mot Clinton i USA).

Politiskt, därför att vänstern är historiskt
sett mindre knuten till det privata kapitalets representanter och dess intressen jämfört
med högern, och därför bättre rustade att anta åtgärder som går emot vissa
grupperingar, men som försvarar det nationella kapitalet som helhet.

Ideologiskt, därför att det var högern som
skapade och i huvudsak var ansvariga för genomförandet av den tidigare politiken som nu
revideras.

Denna modifiering betyder inte att den så kallade
"neo-liberala" ekonomiska politiken helt och hållet har övergetts. Faktum är
att som ett tecken på situationens allvar är bor på situationens allvar är borgarklassen tvungen att kombinera de två
metoderna, vilka båda har alvarliga effekter på världsekonomin. En sådan kombination,
innebär en balansgång på slak lina, kan bara ytterligare förvärra situationen.

Detta betyder dock inte att systemet står inför
den slutgiltiga ekonomiska dödsryckningen, bakom vilket systemet oundvikligen är dömt
att försvinna. Inte heller finns det någon teoretiskt bestämd gräns för den mängd av
skulder (den huvudsakliga drogen för en döende kapitalism) som systemet kan administrera
utan att göra sin existens omöjlig. Faktum är att kapitalismen överskred sina
ekonomiska gränser genom inträdet i dess fas av förfall. Efter detta, har kapitalismen
lyckats överleva enbart genom en ökande manipulering av sina egna lagar, en uppgift som
enbart staten kan genomföra.

Gränserna för kapitalismens existens är politiska
och inte ekonomiska. Upplösningen av kapitalismen historiska kris beror på utvecklingen
styrkebalansen mellan klasserna:

- antingen kommer proletariatet utveckla sin kamp
tills det påtvingar samhället sin världsomspännande revolutionära diktatur;

- eller kommer kapitalismen att kasta mänskligheten
in i ett barbari och dess definitiva förintelse, genom sin tendens mot krig.

Klasskampen


14) Som ett svar på de första tecknen på en
öppen kris islutet av 1960-talet, innebar klasskampens återkomst 1968, att fyra
decennier av kontrarevolution avslutades och stängde vägen mot ett världskrig och
öppnade upp ett förnyat perspektiv för mänskligheten. Under de första stora striderna
under slutet av 1960-talet och det tidiga 70-talet formades en ny generation av
revolutionärer av arbetarklassen och nödvändigheten av en proletär revolution
debatterades på arbetarklassen stormöten. Under de olika vågorna av arbetarkamp mellan
1969 och 1989, erövrade arbetarklassen svåra men viktiga kamperfarenheter, medvetenheten
inom arbetarklassen utvecklades i konfrontation med kapitalets vänster, speciellt
fackföreningarna, trots en rad svårigheter som stod i vägen för proletariatet.
Höjdpunkten för hela denna period var masstrejkerna 1980 i Polen, som visade att också
i det ryska blocket - dömt som det var genom sin försvagade ställning, av att vara en
"angripare" i varje krig - att proletariatet inte var berett att dö för dinte var berett att dö för den
borgerliga staten.


Men även om proletariatet stängde vägen mot krig
var det oförmöget att ta några betydelsefulla steg i riktning mot ett svar på
kapitalismens kris: den proletära revolutionen. Det var detta dödläge i styrkebalansen
mellan klasserna, där ingen av de två huvudklasserna var förmögna att framtvinga sin
egen lösning, som öppnade upp en period av kapitalismens sönderfall.


Tvärtom var det den första sant världshistoriska
händelsen under denna period av sönderfall - kollapsen av de stalinistiska (s.k.
kommunistiska) regimerna 1989 - som avslutade perioden av en utveckling av klasskampen och
klassmedvetandet. Resultatet av denna historiska jordbävning blev den djupaste
tillbakagången i kampvilja och framförallt i medvetande inom arbetarklassen sedan slutet
på kontrarevolutionen


Detta bakslag var inte ett historiskt nederlag för
arbetarklassen, som IKS redan underströk vid den tidpunkten. 1992 hade arbetarklassen,
med viktiga strider i Italien, redan återvänt till kampens väg. Men under 1990-talet
skulle denna väg visa sig långsammare och svårare än under de två tidigare
årtiondena. Trots dessa strider, var borgarklassets dessa strider, var borgarklassen 1995 i Frankrike, och snart därefter
i Belgien, Tyskland och i USA, fortfarande förmögen att utnyttja den tvekande kampviljan
och den politiska desorienteringen inom arbetarklassen för att organisera spektakulära
rörelser som syftade till att åter bygga upp fackföreningarnas trovärdighet och
ytterligare försvagade arbetarnas klassmedvetande.


Genom dessa aktioner lyckades fackföreningarna
uppnå sin högsta nivå av popularitet på mer än ett årtionde. Efter de massiva
fackföreningsmanövrerna i Frankrike mellan november-december 1995, noterade resolutionen
om den internationella situationen, från 12:e kongressen för IKS sektion i Frankrikes
(1996) att:


"i de större kapitalistiska länderna, har
arbetarklassen förts tillbaka till en situation som är jämförbar med den på
1970-talet när det gäller relationen till fackföreningarna och fackföreningsideologin
(…) borgarklassen har tillfälligt lyckats med att sudda ut från arbetarklassens
medvetande de lärdomar den lärt under 80-talet, som följde på erfarenheterna av
upprepade konfrontationer med fackföreningarna."


Hela denna utveckling bekräftade att efter 1989 har
vätade att efter 1989 har

vägen mot avgörande klasskonfron-tationer blivit längre och svårare.


15) Trots dessa enorma svårigheter har 90-talet
varit det årtionde som inneburit ett återupptagande av klasskampen. Detta bekräf-tades
redan i mitten av 90-talet, genom borgarklassens egen strategi:


- de i media uppblåsta fackföreningsmanövrerna
syftade till att stärka fackföreningarna innan en viktig uppbyggnad av arbetarnas
kampvilja skulle leda till stora och farliga mobiliseringar;


- den likaledes artificiellt iscensatta
"arbetslöshets-rörelsen" i Frankrike, Tyskland och andra länder under
1997-98, syftade till att splittra de anställda från de arbetslösa arbetarna - genom
att skapa ett dåligt samvete hos de förra och för att skapa fackföreningsstukturer
för de senare - avslöjade den härskande klassens oro över möjligheten av en
långsiktig radikalisering av de arbetslösa och de som har arbete.


- enorma och oupphörliga ideologiska kampanjer -
ofta genom att använda teman som är kopplade till sönderfallet som t.ex. Detroux
affären i Belgien, ETA:s terrorism i Spanien, den extrema högern i Frankrike, Österrike
ellFrankrike, Österrike

eller Tyskland - uppmanande till ett försvar av den borgerliga demokratin,
mångfaldigades för att sabotera reflektionen i arbetarklassen.


Allt detta visar att den härskande klassen själv
var övertygad om att den ökande krisen och attackerna skulle ge upphov till kampvilja i
arbetarklassen. Dessutom var alla dessa förebyggande åtgärder koordinerade och väl
publicerade på en internationell nivå.


Riktigheten i borgarklassen klassinstinkt visades
snart genom en betydelsefull ökning av arbetarnas kamp i slutet av detta årtionde.


Det var inte första gången de första viktiga
tecknen på en allvarlig utveckling av kampviljan kom från Beneluxländerna, med strejker
i olika sektorer under 1997 i Holland, notabelt i världens största hamn, Rotterdam.
Denna viktiga signal bekräftades snart i ett annat mindre, men högt utvecklat land i
Europa, Danmark, när nästan en halv miljon arbetare i den privata sektorn gick ut i
strejk (en fjärdedel av alla lönarbetare i detta land) under nästan två veckor i maj
1998. Denna rörelse avslöjade:


- en tendens mot en massiv utveckling av
kampen;


- nödvändigheten för fackföreningarna att
återgå till sin roll av att kontrollera, isolera och besegra rörelsen, så att
arbetarna i slutet inte var euforiska (som i Frankrike 1995), utan hade förlorat sina
första illusioner;


- nödvändigheten för borgarklassen att
återgå till politiken med att internationellt tona ned eller, om möjligt helt dölja,
nyheter om kampen, för att inte sprida det "dåliga exemplet" av arbetarnas
motstånd.


Efter detta har denna strejkvåg gått i två olika
riktningar:


- storskaliga aktioner organiserade av
fackföreningarna (Norge, Grekland, USA, Sydkorea) under trycket av ett växande
missnöje;


- mångfaldigandet av mindre, inofficiella,
ibland spontana utbrott av kamp i de centrala kapitalistiska länderna i Europa -
Frankrike, Storbritannien, Belgien, Tyskland - där fackföreningarna tagit ledningen för
att begränsa och isolera dem.


Det är också värt att notera:


- den växande nationella och ">- den växande nationella och internationella
samtidigheten i kampen, speciellt i Västeuropa;

- utbrott av kamp i förhållande till olika
aspekter av kapitalistiska attacker: avskedanden och arbetslöshet, fallande reallöner
och nedskärningar i den social lönen, outhärdliga villkor för utsugningen, minskning
av semesterersättningar, etc.;

- den embryonala början på en reflektion
inom arbetarklassen om vilka krav som skal resas och hur man skall kämpa, och även om
det nuvarande tillståndet i samhället;

- nödvändigheten för borgarklassen - även
om de officiella fackföreningarna ännu inte på allvar börjat förlora sin
trovärdighet i de senaste rörelserna - att utveckla en strategi med "kämpande
fackföreningar" och "basfackliga strukturer" där vänstern är starkt
närvarande.

16) Trots dessa steg framåt har utvecklingen av
klasskampen varit svår och inte utan bakslag, framförallt på grund av:

- sönderfallets tyngd, som en växande
faktor mot utvecklingen av en kollektiv solidaritet och mot en historisk och
sammanhängann historisk och

sammanhängande teoretisk reflektion inom arbetarklassen.

- själva vidden i det bakslag som började
1989, som på nivån av medvetande kommer att tynga negativt för ett lång tid framöver,
eftersom det är det kommunistiska perspektivet som har attackerats.

Bakom detta bakslag - som kastade den proletära
kampen tillbaka mer än ett årtionde - ligger det faktum att under epoken av sönderfall
så är inte längre tiden på proletariatets sida. Även om en obesegrad arbetarklass kan
hindra driften mot ett världskrig, kan det inte hindra ökningen av alla uttryck för en
ruttnade social ordning.

Detta bakslag var själv ett uttryck för det faktum
att den proletära kampen släpade efter den allmänna accelereringen av kapitalismens
nedgång. Mer specifikt, trots den stora betydelsen av Polen 1980 för världssituationen,
var det inte nio år senare den internationella klasskampen som fick de stalinistiska
regimerna på fall i Östeuropa - arbetarklassen var helt och hållet frånvarande vid
tidpunkten för dess kollaps.

Men proletariatets avgörande svaghet mellan 1968
och 1989 ligger inte i någon allmän efterblivenhet (tväron allmän efterblivenhet (tvärtemot den snabba utvecklingen
av den revolutionära situationen som uppstod från först världskriget, den långsamma
utvecklingen av kampen efter 1968 i förhållande till krisen har många fördelar), utan
framförallt en svårighet i att politisera sin kamp.

Denna svaghet är resultatet av det faktum att den
generation som 68 gjorde slut på den längsta kontrarevolutionen i historien, var
avklippt från tidigare generationer av arbetares erfarenheter, och reagerade på det
trauma som tillfogades proletariatet av socialdemokratin och stalinismen med en allmän
tendens till att förkasta "politik".

Därmed blir utvecklingen av en "politisk
kultur" en central fråga i de kommande striderna. Denna fråga innehåller faktiskt
svaret på en annan fråga: hur skall man kompensera för den mark som har förlorats de
senaste åren, för att komma över den nuvarande minnesförlusten i klass när det
gäller dess erfarenheter från dess kamp före 1989?

Det är uppenbart att detta kan inte göras genom
att repetera de striderna från de tidigare två årtiondena: historien tillåter inte
någon sådan repetition, allra minst idag när tiden håller på att riag när tiden håller på att rinna ut för
mänskligheten. Men framförallt är proletariatet en historisk klass, även om
lärdomarna från 20 år för närvarande är frånvarande i dess medvetande. I
verkligheten är processen av en politisering inget annat än ett återupptäckande av
gårdagens lärdomar för att utveckla ett perspektiv av den framtida kampen.

17) Vi har ett antal goda skäl för att anta att
den kommande perioden, på lång sikt, på många sätt kommer att vara speciellt gynnsam
för en sådan politisering. Dessa gynnsamma faktorer är:

- det alvarliga tillståndet för den
ekonomiska krisen, som trycker på för en proletär reflektion om behovet av att
konfrontera och överkomma systemet;

- de i ökande utsträckning massiva,
samtidiga och allmänna karaktären i attackerna, som ställer behovet av ett allmänt
proletärt svar. Detta inkluderar den enorm stora frågan om arbetslösheten,
förkroppsligandet av kapitalismens bankrutt, och en fråga kring vilken den framtida
kampen kommer att utvecklas. Den kommer också tendera att inkludera frågan om
inflationen, den främsta metoden för kapitalismen att sätta press på arbetarklassen
och andra skikt i samassen

och andra skikt i samhället;

- det ökande statliga förtrycket eftersom
borgarklassen är mer och mer tvungen att förbjuda alla verkliga uttryck för den
proletära kampen;

- krigets ständiga närvaro, som förstör
illusionerna om möjligheten av en fredlig kapitalism. Det nuvarande kriget i Balkan, ett
krig i själva hjärtat av det kapitalistiska systemet, kommer i sig själv att ha en
viktig påverkan på arbetarklassens medvetande. Trots alla dess humanitära
förklädnader, och oavsett vilken omedelbar effekt det må ha på klasskampen, detta och
framtida krig kommer att tendera att avslöja det katastrofala perspektiv som detta system
har att erbjuda mänskligheten. Till detta kommer accelereringen av driften mot krig att
kräva en ökning av de militära utgifterna och därmed ökande uppoffringar från
arbetarklassen, som kommer att tvingas att försvara sina egna intressen mot det
nationella kapitalets imperialistiska intressen.

Andra fördelaktiga faktorer är:

- ett stärkande av kampviljan hos en
obesegrad klass. Det är enbart genom att ge sig in i kampen som arbetarklassen kan
återta erfarenheten av an

återta erfarenheten av att vara en del av en kollektiv klass, återhämta sitt förlorade
självförtroende, börja ställa klassfrågor på en klassterräng, och än en gång
konfrontera fackföreningsideologi och vänsterism;

- inträdet av en andra obesegrad generation
av arbetare. Kampviljan hos denna generation är fortfarande intakt. Födda från början
i en kapitalism i kris, är den fri från en del av de illusionerna som fanns inom
generationen efter 68. De unga arbetarna idag kan lära av en tidigare generation som
redan har skaffat sig en avsevärd erfarenhet av kamp som de kan vidarebefordra. På detta
sätt kan de "förlorade" lärdomarna från tidigare återerövras i kampen
genom en kombinerad ansträngning av två generationer proletärer. Detta är den normala
processen av ackumulering av historisk erfarenhet som kontrarevolutionen så brutalt skar
av;

- erfarenheten av en gemensam reflektion av
det förgångna inför behovet av en generaliserad kamp mot ett döende system, vilket
kommer att ge upphov till proletära diskussionscirklar, till små grupper av avancerade
arbetare som speciellt kommer åter att försöka tillägna sig arbetarrörelsens hela
historia. I ett sådant perspektiv, är den kommuådant perspektiv, är den kommunistiska vänsterns ansvar mycket större
än under de tidigare 30 åren.

Denna potential är inte ett önsketänkande. Den
bekräftas redan av borgarklassen, som är helt medveten om denna potentiella fara. De
vidtar redan förebyggande åtgärder med en oupphörliga smutskastning av dess
klassfiendes revolutionära förflutna och potential idag.

Framförallt är borgarklassen oroad, med bakgrund
av den internationella situationens degradering, för att arbetarklassen skall upptäcka
de episoder som demonstrerar proletariatets makt, som visar at detta är en klass som
håller mänsklighetens framtid i sina händer. Det handlar om den revolutionära vågen
1917-23 med kull-kastandet av borgarklassen i Ryssland och med avslutandet av första
världskriget genom den revolutionära rörelsen i Tyskland.

18) Denna omsorg från den härskande klassens sida
när det den proletära faran reflekteras inte minst i att i 13 länder av 15 inom EU har
vänsterregeringar kommit i regeringsställning.

Återvändandet av vänstern i regering i så många
länder, med början i USA efter kriget i Persiska viken, har blivit möjligt tack vara , har blivit möjligt tack vara
det slag mot det proletära medvetandet som händelserna 1989 innebar, som IKS redan
pekade på 1990:

"Det är därför som vi måste uppdatera
IKS analys om ‘vänstern i opposition’. Detta var en nödvändig strategi för
borgarklassen vid slutet av 1970-talet och genom hela 80-talet tack vare arbetarklassens
allmänna dynamik mot alltmer bestämda och medvetna strider och dess växande
förkastande av demokratiskas-, parlamentariska- och fackföreningsillusioner. (…) Som
kontrast betyder arbetarklassens nuvarande tillbakagång att det för ett tag att denna
strategi inte längre kommer att vara en prioritet för borgarklassen. Det betyder inte
nödvändigtvis att dessa länder kommer att se vänstern komma tillbaka i
regeringsställning. Som vi sagt flera gånger tidigare (…) är detta enbart absolut
nödvändigt i perioder av krig eller revolution. Vi skall däremot inte bli förvånade
om detta händer, inte heller skall vi hänföra detta till en ‘olyckshändelse’ eller
till en speciell ‘svaghet’ hos borgarklassen i dessa länder." (International
Review nr 61)

IKS kongressresolution vid 12:e kongressen våren
1997, lade till följande efter att helt riktigt ha förutsagt Labout helt riktigt ha förutsagt Labour seger i Maj 1997 i
valet i Storbritannien:

"det är viktigt att understryka det faktum
att den härskande klassen inte kommer att återvända till de teman som var aktuella på
70-talet då ‘vänsteralternativet’ med dess program för ‘sociala’ åtgärder,
t.o.m. nationaliseringar fördes fram för att bryta höjdpunkten i den våg av kamp som
hade börjat 1968, genom att avleda missnöjet och kampviljan in i parlamentariska
återvändsgränder."

Valsegern hösten 1998 för Schröder-Fischer över
Kohl i Tyskland bekräftade:

- att återvändandet av vänstern i regering
inte på något sätt innebar ett återvändande till 70-talet. SPD kom inte till makten
mitt i en våg av strider, som det en gång var fallet med Brandt. Den gav inga
orealistiska vallöften i förhand och den genomför en mycket ‘moderat’ och ‘ansvarsfull’
politik i regeringsställning;

- att det i den nuvarande fasen av
klasskampen normalt sett inte är ett problem för borgarklassen att sätta vänstern,
speciellt socialdemokratin, i regeringsställning. I Tyskland skulle det ha varit enklare
skulle det ha varit enklare

än i andra länder att lämna högern i regeringsställning. I motsats till de flesta
andra västeuropeiska länderna är högerpartierna antingen i ett tillstånd av oreda
(Frankrike, Sverige), splittrade vad det gäller utrikespolitiken (Italien,
Storbritannien) eller nedtyngd av efterblivna, oansvariga tendenser (USA), i Tyskland är
högern, även om den är något sliten av 16 års regeringsinnehav, i ett ordnat
tillstånd, och är helt kapabel att hantera den tyska statens affärer.

Men det faktum att Tyskland, det land som idag
innehar den mest ordande och sammanhållna politiska apparaten (ett uttryck för dess
status som en potentiell imperialistisk blockledare) tog tillbaka SPD, visar att strategin
med vänster i regering inte bara är möjlig idag, utan också blivit en relativ
nödvändighet (precis som vänster i opposition var en relativ nödvändighet på
80-talet). Med andra ord skulle det vara ett misstag för borgarklassen att inte använda
denna strategi idag.

Vi har redan visat vilka behov på den
imperialistiska nivån och vad gäller krishantering som öppnar upp vägen för vänstern
i regering. Men på den sociala fronten finns det också framförallt två viktiga skäl
för en sådan regering id
för en sådan regering idag:

- efter många år av högerregeringar i
nyckelländer som Storbritannien och Tyskland, kräver förstärkandet av de
parlamentariska illusionerna en demokratisk förändring av regeringsmakten nu - desto mer
eftersom det i framtiden kommer att vara svårare att ha en vänster i regering. Redan vid
tidpunkten för den revolutionära vågen 1917-23, och ännu mer sedan stalinismens fall,
är den borgerliga demokratin den härskande klassens viktigaste anti-proletära
mystifikationen, som ständigt måste odlas;

- även om vänstern inte nödvändigtvis är
de mest lämpade att attackera arbetarklassen idag, har de den fördelen gentemot högern
att dess attacker är mer välbetänkta och mindre provokativa jämfört med högerns
attacker. Detta är en mycket viktig egenskap för tillfället, då det är viktigt för
borgarklassen, när så är möjligt, att undvika viktiga och massiva strider av dess
dödliga fiende, eftersom sådana strider innehåller idag en viktig potential för
utvecklingen av proletariatets självförtroende och politiska medvetande som helhet

Internationella Kommunistiska Strömningen, 5
april, 1999

IKS liv: 

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: