Varför sitter det idag vänsterpartier vid makten i de flesta europeiska länderna?

Utskriftsvänlig versionSend by email

1. Av de 15 länder som utgör EU har 13 en vänsterregering eller en regering där socialdemokrater deltar. Det är endast Spanien och Irland som avviker från detta mönster. Detta fenomen har varit föremål för analys både av borgerliga ar varit föremål för analys både av borgerliga journalister och revolutionära grupper. För en ‘specialist’ på internationell politik som Alexander Adler:

"har den europeiska vänstern i alla fall det gemensamma målet att: att bevara välfärdstaten, försvaret av en gemensam europeisk säkerhet"

(Courier Internationale nr 417)

På samma sätt ägnade Le Proletaire i oktober -98 en artikel åt frågan, där de helt korrekt förde fram att den nuvarande dominansen av socialdemokratiska partier i Europa är ett uttryck för en medveten och samordnad internationell politik från borgarklassen mot arbetarklassen. Men både de borgerliga kommentatorerna och Le Proletaire är oförmögna att se det specifika hos denna politiska strategi, i förhållande till de som användes under tidigare perioder sedan slutet av 60-talet.

Det är alltså en fråga om att förstå orsakerna till ett politiskt fenomen som vi ser på en europeisk skala, men som på en internationell nivå motsvaras av demokraterna i USA. Innan vi går in på orsakerna till detta fenomen, är det en fråga som vi i synnerhet måste besvara: kan vi påstå att det ra: kan vi påstå att det faktum, att socialdemokratin har en dominerande roll, är ett resultat av ett generellt fenomen med samma orsaker i alla länder, eller är det snarare så att det är en serie speciella och unika situationer i varje land som av en ren tillfällighet sker samtidigt?

2. Marxismen skiljer sig från ett empiriskt synsätt genom att den inte drar sina slutsatser endast från de fakta som kan iakttas vid ett givet tillfälle, utan den tolkar och integrerar dessa fakta i en övergripande och historisk förståelse av den sociala verkligheten. Marxismen är således en levande metod som ständigt är sysselsatt med att analysera denna verklighet, och inte drar sig för att ifrågasätta de slutsatser som den tidigare kommit fram till:

- Antingen därför att de visat sig vara felaktiga (den marxistiska metoden har aldrig påstått sig vara immun mot misstag)

- Eller på grund av att nya historiska element har uppkommit, som har lett till att den gamla analysen blivit föråldrad och därför oanvändbar

Den marxistiska metoden skall inte på xistiska metoden skall inte på något sätt uppfattas som en oföränderlig dogm, inför vilken verkligheten inte har något annat val än att anpassa sig. En sådan syn på marxismen är en bordigistisk syn (eller av FOR som förnekade verkligheten av den kapitalistiska krisen eftersom den inte passade in i deras teoretiska schema). Det är inte en sådan metod som IKS ärvt från Bilan och hela den kommunistiska vänstern. Samtidigt som den marxistiska metoden vägrar att låta sig begränsas till att endast ta hänsyn till omedelbara fakta eller att underkasta de ‘bevis’ som prisas av den härskande klassens ideologer, är den ändå tvungen att ta hänsyn till dessa fakta i sin analys.

Inför det faktum, att vi ser en dominans av vänstern i ledningen för de europeiska staterna, kan vi naturligtvis i de olika länderna finna specifika skäl för disponeringen av den politiska makten.

Till exempel har vi tillskrivit vänsterns återvändande till makten i Frankrike 1997 den extrema politiska svagheten och splittringen hos högerpartierna. På samma sätt såg vi hur utrikespolitiska skäl ledde till formeringen av en vänsterregering i Italien (mot Berlusconi lägret som stod för en allians med USA) eller i Storbritannien där det konservativrbritannien där det konservativa partiet var djupt splittrat ifråga om förhållandet till EU och USA.

Hursomhelst, att försöka förstå den nuvarande politiska situationen i Europa genom att bara lägga ihop de olika specifika situationerna i de olika länderna, skulle vara en steril exercis som är helt främmande för marxismen.

Faktum är att i den marxistiska metoden så övergår kvantiteten under vissa förutsättningar till en ny kvalitet. När vi tar med i analysen, att socialistpartierna aldrig sedan de anslöt sig till det borgerliga lägret innehaft regeringsmakten samtidigt (även om de alla har innehaft regeringsmakten vid något tillfälle), när vi också ser att i så pass betydelsefulla länder som Storbritannien och Tyskland (där borgarklassen vanligtvis behärskar den politiska apparten på ett anmärkningsvärt sätt) sattes vänstern i regering på ett medvetet planerat sätt, innebär det att vi måste ta hänsyn till en ny ‘kvalitet’ som inte kan reduceras till att bara vara summan av ett antal specifika fall. (1)

Dessutom resonerade vi på samma sätt när vi tog upp frågan om "vänstern i opposition" i slutet på 70 talet. Så den text som antogs av IK� den text som antogs av IKS tredje kongress och ger en ram för vår analys, börjar med det faktum att vänstern förlorat regeringsmakten i de flesta europeiska länderna:

"Vi behöver bara kasta en snabb blick på situationen för att se att….ankomsten av vänstern i regeringsställning, har inte besannats , utan i stället har vänstern under det senaste året systematiskt förflyttats från regeringsmakten i de flesta länder i Europa.

Det räcker med att nämna. Portugal, Italien, Spanien, de skandinaviska länderna, Frankrike Belgien, Storbritannien och Israel för att detta skall bli tydligt. Det är i praktiken bara två länder där vänstern fortfarande innehar regeringsmakten, Tyskland och Österrike"

("In oppopsition as in goverment the ‘left’ against the workers" International Review nr 18)

3. I analysen av orsakerna till varför vänstern kommit till regeringsmakten i det ena eller andra europeiska landet, måste vi ta med en del specifika faktorer i analysen (till exempel i Frankrike, den extrema svagheten hos den ‘mest korkade höen hos den ‘mest korkade högern i världen’).

Hursomhelst är det nödvändigt att revolutionärerna kan ge ett övergripande svar på ett generellt fenomen, att detta svar måste så fullständigt som möjligt. Det är vad IKS gjorde 1979 på sin tredje kongress när det gäller frågan om ‘vänstern i opposition’, vilket var det bästa sättet att gå tillväga nu är att återta den metod vi använde för att analysera frågan då:

"Med ankomsten av den ekonomiska krisen och de första tecknen på arbetarkamp, var ‘vänstern i regering’ kapitalets mest lämpliga svar under dessa inledande år. Vänstern i regering och vänstern som kandiderade för regeringsmakten, utförde effektivt uppgiften att innesluta, demobilisera och förlama proletariatet med alla sina illusioner om förändring genom val.

Vänstern var tvungen att stanna i denna position, och stannade där så länge som den var kapabel att uppfylla denna funktion.

Alltså vi gjorde inget misstag förut. Någonting nytt och mer betydelsefullt har hänt: en förändring i formeringen av borgar-klassens politiska styrkor. Vi skulle göra ett allvarligt misstaglle göra ett allvarligt misstag om vi inte såg denna förändring i tid, utan tomt fotsatte att upprepa oss om faran med ‘vänstern i regering’.

Men innan vi fortsätter med att undersöka varför denna förändring skett och vad den innebär, måste vi i synnerhet insistera på att vi inte talar om något tillfälligt fenomen som är begränsat till det eller det landet, utan om ett generellt fenomen, som i kort och förmodligen även i medellångt perspektiv omfattar alla länder i västvärlden.

Efter det att den effektivt har utför uppgiften att demobilisera arbetarklassen under dessa inledande år, kan vänstern vare sig i regeringsställning eller genom att kandidera för regeringsmakten längre genomföra denna uppgift, förutom genom att gå i opposition.

Det finns flera skäl till denna förändring, som har att göra med specifika villkor i de olika länderna, men dessa är sekundära orsaker.

De avgörande skälen är utnötningen av illusionerna om vänstern, och av vänstern vid makten, och som en följd av detta en tendens att arbetarna blir alltmer desillusionerade. Den återkomst och radikalisering av klasskampen som nyliering av klasskampen som nyligen skett vittnar om det.

Låt oss påminna oss om de tre kriterier för att vänstern skulle komma till makten vi lade fast i våra tidigare analyser och diskus-sioner

1. Nödvändigheten av att förstärka de statskapitalistiska åtgärderna,

2. Tätare integration i det västliga imperialistiska blocket under USA:s dominans ,

3. Effektivt innesluta arbetarklassen och avleda dess kamp

Vänstern har uppfyllt dessa kriterier på det mest effektiva sättet och USA blockledaren, gjorde klartecken till att vänstern kom till makten, även om de hade vissa reservationer om kommunistpartierna. Även om USA fortsatte att vara misstänksamt mot kommunistpartierna, gav de sitt fulla stöd för socialisternas makttillträde överallt där detta var möjligt…

Låt oss återvända till vårt kriterier för vänstern vid makten. När vi undersöker dem närmare, kan vi se att vänstern uppfyller dem bäst, men även att vänstern inte fullständigt har monopol på dessa uppgifter.

De första två: statskapitalistiska åtgärder och integreringen i det imperialistiska blocket, kan om situationen så kräver utföras av andra delar av borgarklassens politiska apparat: centerpartier eller till och med rena högerpartier (2)…

Å den andra sidan att innesluta arbetarklassen är vänsterns speciella uppgift, dess raison d´être.

Vänstern uppfyller inte denna uppgift endast eller ens i allmänhet när den befinner sig i regeringsställning (..) Generellt sätt är vänstern deltagande i regeringen endast en absolut nödvändigt vid två speciella situationer, i en situation av borgfred för att dra in arbetarna i försvaret av nationen som en direkt förberedelse för krig, och i en revolutionär situation för att motverka rörelsen mot revolutionen.

Utanför dessa två extrema situationer, när vänstern inte kan undvika att avslöja sig som en ovillkorlig försvarare av den borgerliga ordningen, genom att direkt och våldsamt konfrontera arbetarklassen, försöker den alltid att undvika att avslöja sin verkliga identitet, sin kapitalistiska funktion, och att upprätthålla illusionen att deras politik syftar till att försvara arbetarklassentt försvara arbetarklassens intressen (..)

Alltså även om vänsterpartierna som alla andra borgerliga partier strävar efter regeringsmakten, måste vi notera en viktig skillnad mellan vänsterpartierna och de övriga partierna vad det gäller deras deltagande i maktutövningen.

Det är att dessa partier som påstår sig vara arbetarpartier och som sådana tvingas de att presentera sig med ‘antikapitalistiska’ fraser, som ‘ulvar i fårakläder’. Att sitta i regeringsställning gör att de hamnar i en ambivalent och mycket svårare situation än de öppet borgerliga partierna. Ett öppet borgerligt parti genomför i regeringsställning vad det sagt att det skall göra, att försvara det nationella kapitalet och det förlorar inte i trovärdighet på att attackera arbetarklassen.

De är precis likadana i opposition som regering. Det motsatta förhållandet gäller för ‘arbetarpartierna’. De måste ha en arbe-tarklassfraseologi och en kapitalistisk praktik, ett språk i opposition och en komplett motsatt praktik i regeringsställning…

Efter en explosion av socialt missnöje och sociala konvulsioner som tog borgarklassen med överra som tog borgarklassen med överraskning, och som endast neutraliserades genom att vänstern kom till makten, fördjupades den ekonomiska krisen och illusionerna om vänstern försvagades. Klasskampen återkom.

Det blev nödvändigt för vänstern att gå i opposition och radikalisera sitt språk, för att bättre kunna kontrollera den återkommande klasskampen. Det är naturligtvis inget absolut, men det är en generell regel idag och för en överskådlig framtid. (3)"

(ibid)

4. Texten från 1979 påminner oss om nödvändigheten att undersöka frågan om formeringen av de borgerliga politiska fraktioner som leder den borgerliga staten utifrån tre olika synvinklar.

· Behoven hos borgarklassen i förhållande till den ekonomiska krisen

· De imperialistiska intressena hos varje nationellt kapital

· Strategin mot arbetarklassen

Den slår också fast att det är den sistnämnda som i det långa loppet mnda som i det långa loppet är den viktigaste, i den historiska period som öppnades med klasskampen återkomst i slutet på 60-talet.

I vår strävan att förstå den nuvarande situationen , tog IKS hänsyn till denna faktor i januari 1990 vid tiden för östblockets kollaps och den tillbakagång i klassmedvetandet som denna historiska händelse orsakade:

"Det är framförallt på grund av detta vi som måste uppdatera IKS analys av ’vänstern i opposition’. Detta var en nödvändig strategi för borgarklassen i slutet på 70-talet och under hela 80 talet på grund av arbetarklassens generella dynamik av alltmer militant och medveten klasskamp och ett ökande avvisande av illusioner om facket och de parlamentariska valen (..) I motsats till detta gör arbetarklassens nuvarande tillbakagång att denna strategi för tillfället inte har någon högre prioritet för borgarklassen."

(International Review nr 61)

Det som vi vid denna tidpunkt såg som en möjlighet genomförs idag som närmast en generell regel (den är mer allmän än vad tendensen mot ’vänster i opposition’ var på 80-talet). Efter att ha förstått möjligheten hos förstått möjligheten hos detta fenomen, är det viktigt att förstå dess orsaker, med hänsyn till de tre faktorer som vi nämnde ovan

5. Sökandet efter orsakerna till vänsterns politiska dominans idag måste sökas i de specifika kännetecknen för den nuvarande perioden. Detta arbete har skett i de tre rapporter om den internationella situationen som presenterades till IKS 13:e kongress, och detta är inte rätta platsen att gå in i detalj på dessa.

Det är viktigt att jämföra dagens situation med den på 70-talet när borgarklassen senast använde strategin av ’vänster i regering’.

På den ekonomiska nivån, var 70-talet de första åren av en öppen kapitalistisk ekonomisk kris. Faktum är att det var i huvudsak efter recessionen 1974 som borgarklassen blev medveten om allvaret i situationen. Hursomhelst: trots de våldsamma konvulsionerna under denna period klamrade sig den härskande klassen fortfarande fast vid illusionen att den ekonomiska krisen på något sätt kunde överkommas.

Den såg oljeprishöjningarna som följde Yom Kipingarna som följde Yom Kippur-kriget 1973, och den hoppades på att överkomma detta problem genom att stabilisera oljepriset och installera nya energikällor. Den räknade också med en återhämtning grundad på omfattande krediter ( tagna från s.k "Petrodollar") som gavs till länderna i den tredje världen. Slutligen så trodde de att nya statskapitalistsiska åtgärder, i form av neokeynesianism skulle stabilsera de ekonomiska mekanismerna i de olika länderna.

På nivån av de imperialistiska konflikterna, ägde det rum en skärpning, som till stora delar var ett resultat av utvecklingen av den ekonomiska krisen - även om den var långt ifrån den skärpning av de imperialistiska konflikterna som skedde i början på 80-talet. Behovet av en ökad disciplin inom de imperialistiska blocken var en viktig del av den härskande klassens politik (i Frankrike till exempel så innebar Giscard d´Estaings tillträde till presidentposten slutet på de strävanden efter "oberoende" som kännetecknat den Gaullistiska perioden).

På nivån av klasskampen kännetecknades perioden av en mycket stark kampvilja och stridbarhet som utvecklas i alla länder i kölvattnet efter maj -68 i Frankrike och klasskampen i Italien 1969, en stridbarhet sItalien 1969, en stridbarhet som till en början tagit borgarklassen med överraskning.

På dessa tre nivåer skiljer sig situationen idag väldigt mycket från hur det var på 70-talet.

På den ekonomiska nivån, har borgarklassen för länge sedan förlorat alla illusioner om att ’komma ut ur’ krisen.

Trots alla kampanjer på senare tid om de ekonomiska fördelarna med ’globaliseringen’, har den inga verkliga förhoppningar om en återgång till de goda tider som rådde under rekon-struktionsperioden, även om den fortfarande hoppas på att kunna minska krisens skadeverkningar. Men även detta sista kvarvarande hopp har blivit kraftigt underminerat av kollapsen för de ekonomiska ’drakarna’ och ’tigrarna’ i Asien sommaren 1997 som följdes av raset för Brasilien och Ryssland 1998.

På nivån av de imperialistiska konflikterna, har situationen förändrats på ett dramatiskt sätt, idag finns det inga imperialistsiska block. Detta har inte på något sätt lett till att de militära konflikterna skulle ha minskat. Tvärtom har de skärpts och ökat i antal, samtidigt som de närmat sig de stora metropolerna i Västeuropa. De har ocropolerna i Västeuropa. De har också kännetecknats av att stormakterna alltmer direkt deltar i striderna, i synnerhet den enda återstående supermakten. På 70-talet var det istället en tendens mot ett visst tillbakadragande från ett direkt deltagande från stormakternas sida, i synnerhet från USA:s sida som då hade inlett processen av att lämna Vietnam.

På nivån av klasskampen, är den nuvarande perioden märkt av den tillbakagång i både stridbarhet och klassmedvetande som händelserna i slutet på 80-talet, med kollapsen av östblocket och de så kallade socialistiska staterna ledde till, och som ytterligare förstärktes i början på 90-talet med kriget i Persiska viken och krigen på Balkan. Detta betyder inte att vi inte ser tecken på en utveckling av klasskampen och att det sker en djupgående politisk jäsning och utveckling hos en väldigt liten minoritet.

Slutligen är det viktigt att betona den nya faktor som påverkar samhällslivet idag, och som inte existerade på 70-talet: kapitalismens inträde i sin period av sönderfall.

6. Denna sista faktor måste tas med i analysen om vi skall kunna förstå denn om vi skall kunna förstå den nuvarande politiska utvecklingen av att vänstern kommer till makten. Sönderfallet påverkar hela samhället och i första hand den härskande klassen själv. Detta fenomen utvecklas på ett särskilt spektakulärt sätt i länderna i kapitalismens periferi.

Det är även en faktor som ökar instabiliteten i världen och därigenom underblåser olika imperialistiska konflikter. Vi har visat att i de mest utvecklade länderna har den härskande klassen mycket större möjligheter att kontrollera sönderfallets effekter, men detta betyder inte att de helt kan skydda sig från dem. Det mest spektakulära exemplet på detta är den så kallade Levinskyaffären inom världens ledande borgarklass, som även om den syftade till en förändring av USA:s imperialistiska politik, samtidigt ledde till att USA förlöjligades och därigenom förlorade mycket auktoritet.

Bland de olika borgerliga partierna, påverkas inte alla sektorer av sönderfallet på samma sätt. Alla borgerliga partier har naturligtvis som sin främsta uppgift att försvara det nationella kapitalets kortsiktiga och långsiktiga intressen. De partier inom detta spektrum som generellt sett har en klarare förståelse om sina uppgifter är örståelse om sina uppgifter är vänsterpartierna, eftersom de i allmänhet är mindre hårt uppknutna till det kortsiktiga intresset hos den ena eller den andra kapitalistiska sektorn. Denna klarare förståelse hos vänsterpartierna är även ett resultat av att borgarklassen vid avgörande tillfällen för samhället som världskrig eller revolutionära perioder redan givit dem en ledande roll.

Naturligtvis är även vänsterpartierna utsatta för sönderfallets effekter, med korruptionsskandaler etc, men utvecklingen i länder som Italien och Frankrike visar att de på grund av sin natur är mindre påverkade än högern. I den meningen, är en av faktorerna som gör det möjligt för oss att förklara varför vänstern har placerats i regerinställning, att de bättre kan motstå sönderfallets effekter och har en starkare sammanhållning (detta gäller också för ett land som Storbritannien där Tories var mycket mer splittrade än Labour).(4)

En annan faktor som hjälper oss att förklara den nuvarande framgången för vänstern, och som också är kopplad till sönderfallet, är behovet att stärka illusionerna om demokratin och de allmänna valen. Kollapsen för de Stalinistiska regimerna var en betydelsefull faktorer i förstärkningen av dessa i förstärkningen av dessa illusioner, i synnerhet hos arbetare som så länge det existerade ett system som framställdes som om det var något som inte var kapitalistiskt hoppades på att det existerade ett alternativ till kapitalismen (även om de inte längre hade några större illusioner om de så kallade "socialistiska länderna").

Kriget i Persiska viken 1991 innebar ett slag mot de demokratiska illusionerna. Dessutom, innebär den en upplösning av samhällets värderingar och traditioner, vilket är ett grundläggande kännetecken hos sönderfallet, och framförallt utrycker sig genom en atomisering och en tendens till ’’Se upp för Ledaren".

Detta leder till att även de traditionella institutionerna hos de kapitalistiska staterna påverkas, och då i synnerhet de demokratiska och parlamentariska instutionerna. Det var just valframgångarna för vänstern, i de länder där högern i enlighet med borgarklassens behov styrt under en lång tid , (framförallt i betydelsefulla länder som Tyskland och Storbritannien) som utgjorde en viktig faktor i förstärkningen av illusionerna om de allmänna valen.

7.7. Aspekten av imperialistiska konflikter, (som också måste kopplas till frågan om sönderfallet, med kollapsen för det forna Östblocket och tendensen mot "var och en för sig själv" i de internationella imperialistiska relationerna) är en annan viktig faktor som förklarar varför vänsterpartierna har kommit till makten i flera länder. Vi har redan pekat på att den nödvändiga omorienteringen hos den italienska utrikespolitiken bort från alliansen med USA, var ett avgörande element i splittringen och upplösningen av det Kristdemokritiska partiet i Italien. På samma sätt var denna omorientering orsaken till Berlusconilägrets (som också var för ett närmande till USA) misslyckande i valet.

Vi har också sett hur den större enigheten i Labour i förhållande till EU, var en av nyckelfaktorerna till varför den brittiska borgarklassen valde Blair. Slutligen att de politiska sektorer som står längst från det gamla nazistiska Tyskland har kommit till makten med pacifistiska förtecken (socialdemokraterna men framförallt de gröna) är den bästa täckmanteln för de imperialistiska ambitionerna hos det land som på lång sikt är USA:s främsta imperialistiska rival.

Utöver detta finns det ytterliggare en faktor som vi måste ta med i analysen som också gäller länder, som Frankrike, där det inte är någon skillnad mellan höger och vänster när det gäller utrikespolitiken. Det gäller behovet för varje borgarklass i de centrala länder att alltmer involvera sig i de militära konflikter som härjar planeten.

Detta behov är direkt kopplat till själva naturen hos dessa konflikter, som ofta presenteras som fruktansvärda massakrer där det internationella samfundet måste ingripa för att upprätta ’lag och ordning’ genom sina humanitära ingripanden. Sedan 1990 har nästan alla militära ingripanden från stormakternas sida (i synnerhet i Jugoslavien) skett i namn av humanitära aktioner och inte bakom de nationella intressenas baner.

När det gäller att utkämpa ’humanitära’ krig är det helt klart att vänstern är mer lämpad än högern för uppgiften (även om den också skulle klara uppgiften), eftersom det trots allt är vänsterns specialitet att försvara de "mänskliga rättigheterna". (5)

8. På nivån av hantface="Arial"> På nivån av hanteringen av den ekonomiska krisen, finns det faktorer som är till förmån för att vänstern skall komma till makten i de flesta länderna, i synnerhet efter misslyckandet med den nyliberala politik som Thatcher och Reagan var de mest kända representanterna för. Detta hindrar inte, att borgarklassen inte har något annat val än att fortsätta sina ekonomiska attacker på arbetarklassen. Den kommer inte heller att backa när det gäller privatiseringarna som gjorde möjligt att:

· Minska statens budgetunderskott

· Göra ett antal ekonomiska aktiviteter mer lönsamma

· Undvika den omedelbara politiseringen av sociala konflikter, genom situationer där staten är den direkt ansvariga

Misslyckandet med den nyliberala politiken, som visades väldigt tydligt genom Asienkrisen, ger vatten på kvarn åt de som förespråkar ett större statligt ingripande. Detta gäller framförallt på den ideologiska nivån, där borgarklassen måste ge intryck av att den korrigerar vad den kallar nyliberalismens misstag – skärpningen av krisen - för att undvika att krisen blir en faktor som underlättar utvecklingen underlättar utvecklingen av klassmedvetandet hos proletariatet. Det gäller i lika hög grad på nivån av den verkliga politiken: borgarklassen börjar bli medveten om de ’nyliberala’ överdrifterna.

På grund av att högern starkt kommit att förknippas med politiken av ’mindre statligt ingripande’, är vänstern för tillfället mer lämpad att genomföra sådana förändringar (även om vi vet att även högern kan genomföra denna typ av åtgärder som vi såg Giscard D´Estaing i Frankrike på 70-talet och i Spanien är det högermannen Aznar som identifierar sig med Blairs politik). Vänstern kan inte återskapa välfärdstaten, men den måste ge intryck av att den inte fullständigt övergivit idén med välfärdstaten, genom att stå för ett större statligt ingripande i ekonomin.

Utöver detta är misslyckandena för den ’obegränsade globaliseringen’ ytterligare en faktor som ger vänstern vatten på sin kvarn. När den öppna krisen utvecklades i början på 70-talet förstod borgarklassen att den inte hade råd att upprepa de misstag som förstärkte den ekonomiska krisen på 30-talet.

I synnerhet , trots alla tendenser i den riktingen, var det nödvändigt att bekämpa frdet nödvändigt att bekämpa frestelsen att spärra in de enskilda länderna i isolering och protektionism. Detta hade varit ett dödligt slag mot världsekonomin.

Det är därför som EG var tvunget att fortsätta sin utveckling till att bli EU och skapa den gemensamma valutan, Euron. Det är också orsaken till att Världshandelsorganisationen (WTO) upprättades med syfte att minska tullhindren och underlätta för den internationella handeln. Denna politik av mer öppen världshandel har varit en viktig faktor i den explosionsartade utvecklingen av den finansiella spekulationen (som är en favorit sysselsättning för kapitalister i perioder av kriser när det finns små möjligheter till lönsamma investeringar inom produktionen).

Farorna som finns i denna utveckling avslöjades tydligt av Asienkrisen. Även om inte vänstern i grunden ifrågasätter högerns politik, så är den mer positiv till ökad reglering av de internationella finansiella strömmarna (ett uttryck för detta är ’Tobin-skatten’ i Storbritannien), och därigenom kunna hävda att de försöker begränsa globaliseringens negativa effekter. Deras politik går ut på att skapa en skyddsmur runt de mest utvecklade industriländerna, för att skydda dessa mot effekterna från dessa mot effekterna från de konvulsioner som drabbar länderna i kapitalismens periferi.

9. Behovet av att konfrontera utvecklingen av klasskampen är en avgörande faktor till varför vänstern kommit till makten i den nuvarande perioden. Men innan vi definierar orsakerna till detta, måste vi titta på skillnaderna mellan situationen idag och hur den var på 70-talet. På 70-talet presenterades argumenten för varför vänstern skulle komma till makten inför arbetarklassen på följande sätt:

· Det måste vara en ekonomisk politik som kraftigt skiljer sig från högerns, en ’socialistisk’ ekonomisk politik som återställer ekonomin och ’tvingar de rika att betala’ (6)

· För att inte kompromettera denna politik, eller för att göra det omöjligt för vänstern att vinna valet, var det nödvändigt att hålla den sociala kampen under kontroll.

För att uttrycka det lite mer drastiskt, kan man säga att vänsteralternativet skulle leda in arbetarnas missnöje och militans mot valurnorna.

De o="JUSTIFY">De olika vänsterpartierna som nu kommit till makten genom att segra i valen, använder ett språk som är långtifrån det ’militanta arbetarspråk’ man använde på 70-talet. Det mest slående exemplet på detta är Tony Blair som förespråkar den ’tredje vägen’ eller Schröder i Tyskland som står för den ’nya centern’.

Faktum är att det inte är en fråga om att avleda en fortfarande svag kampvilja inom proletariatet till valurnorna, utan att se till att vänster-regeringarna använder en retorik som inte skiljer sig alltför mycket från vad man sa i valrörelsen. Detta för att undvika en snabb förlust av trovärdigheten, som vänsterregeringarna råkade ut för på 70-talet. Ett exempel på detta är Labourregeringen som kom till makten i samband med gruvarbetarstrejken 1974 och sedan tvingades bort från makten 1979, när man konfronterade en exceptionellt militant klasskamp det året.

Det faktum att vänstern idag visar ett mer ’borgerligt’ ansikte idag än på 70-talet återspeglar den låga nivån på klasskampen idag. Detta har gjort det möjligt för vänstern att ersätta högern utan alltför stora slitningar, men det stora antalet vänsterregeringar i de mest utvecklade länderna är intest utvecklade länderna är inte bara ett fenomen som automatiskt uttrycker svagheten hos arbetarklassen. Det spelar också en positiv roll för borgarklassen gentemot dess dödsfiende proletariatet, både på kort och medellång sikt.

På kort sikt har förändringen vid makten gjort det möjligt att återställa trovärdigheten hos den parlamentariska processen och de allmänna valen, och gjort det möjligt för högerpartierna att återhämta sig i opposition (7) så att de är bättre kapabla att spela sin roll när det blir nödvändigt att placera vänstern i opposition och en ’hård’ höger vid makten..

På en omedelbar nivå har vänsterns ’moderata språk’ när det gäller att genomföra attackerna, gjort det möjligt att undvika explosioner av missnöje som med all säkerhet hade ägt rum om de skett med ett provokativt Thatcheristiskt språk. Detta är ett av de viktigaste skälen för borgarklassen med vänstern i regeringsställning. I den bemärkelsen är en av de viktigaste förutsättningarna för att arbetarklassen skall kunna ta till tillbaka den terräng man förlorade i och med Östblockets kollaps och utveckla sitt klassmedvetande, att man utvecklar klasskampen. Det är som om borgarklassen idag försöker vinna så n idag försöker vinna så mycket tid som möjligt, även om den vet att den inte på detta sätt kan skjuta upp klasskampen hur länge som helst.

10. Den massiva närvaron av vänsterregeringar i Europa idag är en väldigt signifikativ aspekt av den nuvarande situationen. Detta är inte en strategi som genomförs av de olika nationella bourgeoisierna isolerat, var och en för sig själv i sitt eget lilla hörn. Redan på 70-talet när strategin av en vänster som inträdde i regeringspositioner användes av den europeiska borgarklassen, hade den stöd av den demokratiske amerikanske presidenten Jimmy Carter. På 80-talet hade strategin med en vänster i opposition och en tuff höger vid makten sina mest prominenta företrädare i Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Vid denna tid utarbetade borgarklassen sina politiska strategier på nivån av hela västblocket. Idag har de imperialistiska blocken upphört och de imperialistiska spänningarna ökar alltmer mellan USA och ett antal europeiska stater. Trots det försöker de största och mest betydelsefulla delarna av borgarklassen fortfarande samordna sin politik i förhållande till den ekonomiska krisen till den ekonomiska krisen och klasskampen.

Så var det den 21 september 1998 i New York ett toppmöte för den ’internationella centervänstern’ där Tony Blair hyllade den ’radikala centern’ och Romano Prodi det ’världsom-spännade olivträdet’. För sin del uttryckte Bill Clinton sin glädje över att se den ’tredje vägens politik’ sprida sig över världen. (9). Hursomhelst, dessa uttryck för entusiasm från den internationella borgarklassens mest betydelsefulla ledare kan inte dölja allvaret i den situation som världen står inför. Det är denna allvarliga situation som är orsaken till borgarklassens nuvarande strategi.

Det är troligt att borgarklassen kommer att fortsätta med denna strategi ytterligare en tid. Framförallt är det viktigt för den att högerpartierna återfår sin styrka och sammanhållning så att de så småningom kan ta sin plats i ledningen för staten. Utöver detta är det ett faktum att vänsterns placering vid makten i ett stort antal länder, och då i synnerhet i Tyskland och Storbritannien, har skett i en atmosfär av liten stridbarhet inom arbetarklassen, i motsats till vad som hände 1974 i Storbritannien

Samtidigt som vänstern kom tillSamtidigt som vänstern kom till makten med program som låg väldigt nära den politik som man faktiskt genomförde, innebär detta att borgarklassen har för avsikt att använda sig av denna strategi ett bra tag till. Faktum är att en av de avgörande faktorerna som avgör när högern kommer att placeras vid makten, är återkomsten av en massiv proletär klasskamp på den sociala arenan.

Men under tiden när arbetarnas missnöje fortfarande utrycker sig på ett begränsat och isolerat sätt är det ’vänstern inom vänsterns’ uppgift att avleda det. På grund av vad vi redan visat, kan borgarklassen inte lämna den sociala terrängen helt obevakad. Det är därför som ser ett visst stärkande av de yttersta vänstern, framförallt i Frankrike och det är därför som vänster-partierna i regeringsställning i vissa länder hållit ett visst avstånd till fackföreningarna, för att dessa skall kunna använda sig av ett radikalare och mer utmanande språk

Hursomhelst, i Italien har en sektor av Rifondazione Comunista beslutat att fortsätta stödja regeringen och i Frankrike beslutade CGT vid sin senaste kongress att anta en mer moderat politik.. Detta är en tydlig illustration på att borgarklassen inte för tillfället upplever situationen illfället upplever situationen på den sociala terrängen som speciellt hotfull för tillfället.

Internationella Kommunistiska Strömningen,

Fotnoter

1. Vi kan notera att i Sverige, där borgarklassen, trots att socialdemokraterna gjorde det sämsta valet 1928, ändå satte dem vid regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

2. Detta är en ståndpunkt som IKS redan utvecklat vid flera tillfällen:

"Det kan noteras att partierna till vänster inte är ensamma om att utrycka den allmänna tendensen mot statskapitalism, i perioder av kriser utrycker sig denna tendens så kraftfullt att oavsett vilken politisk tendens det är som har makten kan den inte undvika åtgärder som leder till ökad statlig kontroll. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är det sätt som de försöker tysta arbetarklassen: piskan eller moroten"

(Revolution Internationale nr 9 1974)

3. Detta visar att den analys som vi utvecklade vid IKS tredje kongress inte föll ner från himlen gress inte föll ner från himlen fix och färdig, utan grundades på en teoretisk ram som utvecklats redan 5 år tidigare.

Ståndpunkten att vänsterns möjlighet att fylla sin uppgift är större när de är i opposition än när de befinner sig i regeringsställning, är inte någon ny ståndpunkt inom IKS. Fem år innan detta skrev vi om situationen i Spanien:

"PCE (spanska "kommunistpartiet",Ö.A) ställs allt mer åt sidan av den nuvarande kampen, och om de tar plats i regeringen riskerar de att de inte längre kommer vara förmögna att utför sin uppgift att kontrollera arbetarklassen. I detta fallet kan de på ett mycket mer effektivt sätt uppfylla sin antiarbetarklass roll genom att stanna i opposition."

(Revolution Internationale nr 11 september 1974)

4. Det är viktigt att understryka vad som sägs ovan, att sönderfallet påverkar borgarklassen väldigt olika beroende på om det är ett rikt eller ett fattigt land. I länder med en gammal borgarklass är den politiska apparaten, även dess höger som i allmänhet är mest sårbar, för det mesta kapabel att vara herre över situationen och undvika de konvulsionertionen och undvika de konvulsioner som drabbat länderna i periferin av det gamla Sovjetimperiet.

5. Efter det att denna text skrevs har kriget i Jugoslavien försett oss med en slående illustration av denna tes. NATO:s anfall presenterades som rent ’humanitära’ med syfte att skydda Kosovoalbanerna från Milosevics grymheter. Varje dag kunde vi följa det tv-spektakel som visade den albanska flyktingtragedin, och som på det mest motbjudande sätt användes för att hamra tesen om det ’humanitära’ kriget.

I denna avskyvärda ideologiska kampanj spelade ’vänstern inom vänstern’ en särskild belysande roll, eftersom ledaren för de tyska Gröna, Joshka Fischer ledde Tysklands krigsdiplomati i namn av pacifistiska och humanitära ideal. På samma sätt i Frankrike, samtidigt som Socialistpartiet var tvekande i frågan om en markoffensiv, var det de Gröna som i namn av "humanism" drev på för en sådan offensiv. Vänstern håller alltså på att återupptäcka arvet från sina föregångare på 30-talet, som ropade på vapen till Spanien och som i namn av antifascism ville gå i spetsen för krigspropagandan.

6. Det var vid denna tid när Mitterand (just det, den franske pres(just det, den franske presidenten Mitterand och inte någon vänsterist) så lidelsefullt talade i sina valtal om att "bryta med kapitalismen".

7. Som en generell är regel ’vilokurer i opposition’ en bättre medicin för borgerliga politiska krafter än en lång och slitsam sejour vid makten. Men denna regel gäller inte alla länder, så kunde till exempel återvändandet till opposition för franska högern efter dess valnederlag under våren 1997, innebära än fullständig katastrof för den.

Denna del av borgarklassens politiska apparat dök allt djupare ned i splittring och politiska komplikationer, något den inte kunnat göra om den hållit sig kvar vid makten. Men det är förvisso sant att vi talar om den mest ’korkade’ högern i världen. I den meningen är det svårt att tänka sig, som Le Proletaire gör i en artikel, att president Chirac medvetet provocerade fram det tidigarelagda valet för göra det möjligt för Socialistpartiet att ta över regeringsansvaret. Vi vet att borgarklassen är Machiavellianistisk men det finns gränser. Chirac ville inte se ett nederlag för sitt parti, en situation som gett honom själv en andrahandsroll.

8. Not tillagd efter IKS kongl">8. Not tillagd efter IKS kongress, EU-valet i juni 1999 innebar i det flesta länder en återhämtning för högern, och i synnerhet i Tyskland och Storbritannien, och visar att vilokuren varit stärkande för denna del av borgarklassens politiska apparat. Det slående undantaget är Frankrike där valet var en katastrof för högern, inte så mycket vad det gäller röstantalet som dess splittring som nådde groteska proportioner.

9. Vi bör notera att strategin med vänstern vid makten används av i de flesta avancerade länder, även har ett viss genomslag i perifera länder. Valet i Venezuela är ett utryck för denna strategi, när den före detta kuppöversten Chavez med stöd av den "revolutionära vänstern" och stalinisterna kunde bilda regering till förfång för högerkandidaten Copei och ett synnerligen diskrediterat socialdemokratiskt parti Action Democratica. På samma sätt ser vi i Mexico ett uppåtstigande vänsterparti PRD som leds av sonen till den tidigare presidenten. De har redan tagit över makten i huvudstaden från PRI som innehade den under åtta årtionden. De har även nyligen ett diskret stöd från självaste Bill Clinton.