Den hastighet med vilken Sverige och Finland har anslutit sig till Nato är ett tydligt tecken på den snabba utvecklingen av militariseringen i norra Europa efter invasionen av Ukraina i februari. Processen, som inleddes av Finland, ledde till ett historiskt skifte i politiken för den svenska regeringen, som övergav en mer än 200 år lång alliansfri politik som går tillbaka till slutet av Napoleonkrigen.

Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.

Valen är en pseudohändelse, borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den ”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!