Nu när valet närmar sig så börjar valrörelsen ta fart. Den börjar på allvar med politikerveckan i början på juli i Almedalen på Gotland. Den inleddes med att statsministern talade om för medborgarna hur bra de har det i det socialdemokratiskt styrda Sverige. Men ett hot tornar upp sig vid horisonten, den borgerliga alliansen hotar att riva ner det goda samhället som sossarna byggt upp.

” Den svenska modellen är i fara. Kollektivavtalen hotas om den borgerliga alliansen vinner valet. Det var parollerna för en stor facklig demonstration i Visby på onsdagen.”

(Dagens arbete.se 2006-07-05)

Detta är den bild som sossarna och vänstern försöker skapa, att nu går det bättre för Sverige. Men detta är inte en bild som flertalet arbetare känner igen sig i, med en kraftigt ökad exploatering av dem – om de har jobbet kvar. Samtidigt som de slås ut av det uppskruvade arbetstempot, sjukskrivs eller förtidspensioneras, förföljs de av Försäkringskassan som har fått strikta direktiv från ”arbetarregeringen” att sjuktalen till varje pris skall ned (alltså siffrorna och kostnaderna, inte de verkliga problemen).

Detta är bara ett exempel på hur den kapitalistiska krisen allt hårdare drabbar arbetarklassens levnadsstandard, genom att den tvingar alla nationella kapital att öka sin konkurrenskraft genom att öka produktiviteten och sänka kostnaderna för arbetskraften. Detta gäller oavsett vilken regering som sitter vid makten.

Minskningen av kostnaderna för arbetskraften har framförallt skett genom stora nedskärningar inom den så kallade ”välfärden” med t.ex. försämrade pensioner, kraftiga neddragningar inom sjuk och äldrevården. Det går ju nästan inte en dag utan att vi läser skräckreportage i tidningarna eller ser på TV om vanvård av äldre människor och nu senast hur psykiskt sjuka lämnas åt sitt öde och mals ned i vård- och rättssystemet. I dessa semestertider fick vi nyss statistik på att var fjärde LO-medlem inte har råd att åka någonstans på semestern.

Denna situation har lett till ett allt större misstroende mot framförallt den socialdemokratiska regeringen, eftersom det för många människor blivit en alltför stor skillnad mellan vad man säger och vad man faktiskt gör. Detta missnöje har man försökt utnyttja och vinkla de senaste åren, till en parlamentarisk och demokratisk fråga, då man ordat mycket om att det behövs en förändring vid makten efter alla dessa år med en maktfullkomlig och korrumperad socialdemokrati, som suttit alldeles för länge vid maktens grytor. Nu skulle det vara dags för den borgerliga alliansen att ta över. Genom att försöka vinkla missnöjet på detta sätt, vilket blir extra tydligt med hela valcirkusen, försöker borgarklassen få arbetare att känna sig delaktiga och få dem att tro att de kan påverka hur landet styrs. Genom att blåsa upp skillnaderna mellan de olika alternativen inför höstens val försöker man ge sken att det verkligen spelar någon roll vem man röstar på. Ett slående exempel på detta är den kampanj som LO driver mot framförallt Reinfeldt i valrörelsen. I denna kampanj framställs han som ett hot mot hela ”den svenska välfärden"

Men stämmer det verkligen det som LO eller för den delen Lars Ohly säger?

”Reinfeldt som statsminister skulle förstöra alla möjligheter för en vänsterpolitik.

 – Problemen är inte lösta om vi får Göran Persson. Men då har vi förutsättningar för att bedriva en politik som gynnar vanligt folk och ökar rättvisan och solidariteten. Det försvinner helt med högeralliansen i regeringsställning.”

(Vänsterpress nr 6-7 2006)

Nej naturligtvis inte! Syftet är att inbilla oss att det trots allt är bättre att välja vänstern för att då finns det i alla fall en möjlighet till en mer rättvis politik. Arbetare skall fås att välja det minst onda av två dåliga alternativ. Antingen ”en rättvis vänsterpolitik” som inneburit ständiga försämringar för oss som arbetare eller den borgerliga alliansens ”högerpolitik" som naturligt kommer att fortsätta på den inslagna vägen som innebär fortsatta attacker på arbetarklassen.

Men för arbetarklassen finns inte ett sådant val mellan pest eller kolera.

Det enda sätt som arbetarklassen kan försvara sina intressen är att ta upp kampen som en kollektiv klass och inte som isolerade individer vid valurnorna. När vi som arbetare återtar tilltron till vår egen förmåga att kämpa och inte överlåter försvaret av våra levnadsvillkor till några politiker, är det möjligt att verkligen försvara våra intressen som klass. Sedan 2003 har vi sett hur arbetarklassen återigen börjat ta upp klasskampen på sina egna villkor, efter den långa tillbakagången sedan 1989. Vi sett flera uttryck för denna utveckling av klasskampen i Frankrike under våren när rörelsen mot CPE tvingade regeringen backa från det lagförslag som skulle göra det lättare att avskeda unga. Denna rörelse visar på perspektivet för klasskampen genom det sätt som den fördes, med stormöten som var öppna för alla arbetare, studenter och pensionerade arbetare och att frågan om solidaritet ställdes så tydligt. En annan klassrörelse som skett nyligen är klassrörelsen i Vigo i Spanien där de strejkande arbetarna bildade stormöten på gatorna som var öppna för alla (se annan plats i tidningen). Även här i Sverige har vi sett uttryck för denna våg av klasskamp med strejken på SL i höstas. Denna återhämtning av klasskampen som inleddes med stora protesterna mot försämringen av pensionerna runt om i Europa under 2003 visar att arbetarklassen börjar återta sitt eget perspektiv. Detta sker framförallt genom det sätt som kampen förts på, där frågan om solidaritet mellan arbetare varit den centrala frågan, som i tunnelbanestrejken i New York strax före jul 2005. Denna strejk handlade framförallt om att arbetarna inte kunde acceptera att nyanställda skulle ha sämre anställningsvillkor än äldre arbetare.

Dessa uttryck för klasskamp försöker den härskande klassen tysta ner efter bästa förmåga eftersom de ställer ett helt annat perspektiv, som visar på en strävan mot en självständig kamp från arbetarklassens sida. Det är på detta sätt som vi som arbetare kan börja försvara våra klassintressen och inte genom att sätta vår tilltro till valcirkusen.

Detta är en lång process, det finns fortfarande väldig starka illusioner om demokratin och parlamentarismen inom arbetarklassen, vilket inte är så konstigt med tanke på hur allt socialt liv i samhället organiseras runt myten om den demokratiska staten. För att upprätthålla dessa myter är det viktigt för borgarklassen att kanalisera det ökande missnöjet mot den borgerliga staten, som bland annat yttrar sig i ett ökat politikerförakt och minskat intresse för valcirkusen och den borgerliga politiken, speciellt som klyftan växer mellan de politiska fraserna och den verklighet som arbetarna befinner sig i. Enorma summor spenderas av borgarklassen för att upprätthålla den demokratiska myten, bl.a. genom stöd till dess media, olika ”demokrati”-projekt, och inte minst dess investering i den nuvarande valkampanjen, vars främsta syfte är att blåsa liv i de demokratiska illusionerna.

Borgarklassen försöker ständigt inplantera i oss att det demokratiska kapitalistiska samhället är den högsta mänskliga samhällsformen. Arbetarklassen skall förvandlas till en samling isolerade ”demokratiska medborgare” som gör sin plikt och väljer sina förtryckare i ”demokratiska val” en gång vart fjärde år.

Igår, idag och imorgon försöker borgarklassen dra in oss i valcirkusen och underkasta oss den borgerliga statens villkor, en stat som organiserar förtrycket och exploatering av oss och på vars spelplan vi står isolerade och oförmögna att försvara oss från attackerna från en kapitalism i kris.

Vårt enda alternativ är att utveckla vår kamp i solidaritet och enhet, för att försvara våra levnadsvillkor. Detta är det enda sättet för proletariatet att återfinna sin styrka som en revolutionär klass, för att kunna utveckla sin kamp mot kapitalismen och dess institutioner som stat och parlament, för att störta en kapitalistisk världsordning som endast har misär och krig att erbjuda mänskligheten. Endast då kan ett nytt verkligt solidariskt klasslöst samhälle fritt från exploatering och förtryck skapas.

Antingen låter vi oss sövas av lögnerna från arbetarklassens falska vänner inom vänstern som säger åt oss att rösta på dem för ett rättvist samhälle, vilket inte innebär något annat än ett stöd för en ”alternativ” kapitalism, eller så väljer vi vår egen kamp för våra klassintressen.