Den hastighet med vilken Sverige och Finland har anslutit sig till Nato är ett tydligt tecken på den snabba utvecklingen av militariseringen i norra Europa efter invasionen av Ukraina i februari. Processen, som inleddes av Finland, ledde till ett historiskt skifte i politiken för den svenska regeringen, som övergav en mer än 200 år lång alliansfri politik som går tillbaka till slutet av Napoleonkrigen. Denna politik, liksom den officiella svenska politiken om "neutralitet", var i själva verket aldrig mer än en rökridå för att dölja en långvarig tillhörighet till västblocket sedan andra världskrigets slut.

Det snabba händelseförloppet efter Rysslands invasion av Ukraina har lett till en allvarlig intensifiering av den militaristiska propagandan i båda länderna, något som saknar motstycke i deras moderna historia. Myten om de "fredliga" nordiska länderna är tydligt avslöjad, och Nato kommer att dra nytta av detta genom att stärka sin norra flank, vilket förlänger omringningen av Ryssland och bara kan leda till en ytterligare förvärring av de imperialistiska konflikterna i Europa.

Finland, en påtvingad "neutralitet" som kontrollerades av Sovjetryssland

Finland, med sin långa gräns mot Ryssland (ungefär lika långt som mellan Lübeck och Monaco) har en helt annan historia av "neutralitet" än Sverige. Efter Sveriges förlust av Finland till Ryssland blev Finland 1809 ett storfurstendöme och en del av Tsarryssland, och detta varade fram till 1917. De revolutionära striderna i Finland 1917-18, som tog formen av ett inbördeskrig mellan röda och vita, krossades med hjälp av den tyska armén. Med invasionen av Ryssland 1939 och "vinterkriget" 1939-40, samt kriget mot Ryssland på tysk sida fram till nederlaget 1944, innebar att Finland fick underkasta sig hårda krigsskadestånd från 1944 och framåt. Detta innebar att Finland efter andra världskriget tvingades till ett "särskilt förhållande" med Sovjetryssland och en politik av påtvingad "neutralitet" som varade i nästan femtio år, fram till efter det tidigare östblockets fall. Finland var ett land där Sovjetunionen hade en stark kontroll utan att använda militär makt, vilket var fallet i de baltiska länderna. Politiken, kallad "Finlandisering", innebar att Sovjetunionen hade sista ordet när regeringar och presidenter valdes, trots att Finland officiellt var en demokrati i västerländsk stil.

Sverige: Två hundra år av "neutralitet" och alliansfrihet?

Förlusten av Finland till Ryssland 1809 - som sedan tidig medeltid betraktats som "den östra halvan av Konungariket Sverige" - var det sista slaget mot Sveriges ambitioner att behålla sin tidigare position som lokal stormakt. Under 1700-talet förlorade Sverige gradvis sina tidigare kolonier runt Östersjön, och den nytillträdde kungen, den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte, förklarade 1818 att Sverige, för att hålla fred med Ryssland, skulle vara "neutralt" och undvika allianser med andra europeiska makter.

Denna "neutralitetspolitik" upprätthölls mödosamt under de två världskrigen, trots att majoriteten av borgarklassen helt klart hade sina sympatier på den tyska sidan. Den tillät transport av tyska trupper genom landet till norr om Norge och norr om Finland under de första åren av andra världskriget. När kriget i Finland började stödde man sitt grannland genom att skicka mat, ammunition, vapen och mediciner. Det var inte förrän mitt under kriget, efter Stalingrad, som den svenska borgarklassen gjorde en "opportunistisk" vändning och började stödja det allierade lägret.

Medan de traditionella delarna av borgarklassen i Sverige hade starka band till Tyskland, utvecklade de allt mer inflytelserika socialdemokraterna, med sin hegemoni vid makten mellan 1933 och 1976, starka band till USA och Storbritannien efter andra världskriget. Neutralitetspolitiken innebar nu att Sverige - utan att erkänna det officiellt - hjälpte Nato och västblocket med underrättelseverksamhet mot Sovjetunionen under 1950- och 60-talen. Det var inte förrän i början av 2000-talet som denna "officiella hemlighet" avslöjades, långt efter östblockets fall.

Sveriges roll under 1960- och 70-talen, under det kalla krigets höjdpunkt, kan illustreras av Olof Palmes roll och hans vältaliga kritik av USA:s politik i Vietnam. Att vara en "kritisk allierad" till USA var en viktig tillgång för västblocket, eftersom det påstått "neutrala" Sverige kunde användas för att påverka före detta kolonier som riskerade att hamna i östblockets banor.

Efter östblockets fall omstrukturerade Sverige sina militära styrkor och avskaffade värnplikten i mer än två decennier, för att sedan återinföra den 2017. Med det ökande hotet från Ryssland under det senaste decenniet utvecklade Sverige och Finland en militär anslutning till Natoländerna, benämnd "Partnerskap för fred", och det fördes diskussioner om ett eventuellt militärt samarbete mellan Finland och Sverige, men frågan om att direkt ansluta sig till Nato fanns inte politiskt på dagordningen i båda länderna förrän efter invasionen av Ukraina.

På mindre än två månader har de svenska socialdemokraterna övergivit sin neutralitets- och alliansfrihetspolitik trots stark kritik inom partiet. Medan frågan om anpassning till Nato inte har funnits på den politiska dagordningen, och försvarades öppet endast av en minoritet bland riksdagspartierna, nämligen Liberalerna, förklarade efter invasionen av Ukraina en stark majoritet i den svenska riksdagen sitt stöd för "Nato-processen". Frågan om Nato var inte ens en fråga i de svenska valkampanjerna i år. Efter valet har situationen inte förändrats. Socialdemokraterna har ersatts av en högerkoalition, där högerextrema Sverigedemokraterna kommer att ha en betydande roll. Men trots att detta parti har ett register av proryska uttalanden och kopplingar har de ändrat sin inställning till Nato under våren. Det enda parti som öppet motsätter sig ett Natomedlemskap är Vänsterpartiet, det tidigare kommunistpartiet.

När den finska premiärministern Sanna Marin förklarade att Finland borde gå med i Nato var detta också en total brytning med politiken för "neutralitet" och tidigare underkastelse till den ryska grannen under det kalla kriget.

Att gå med i Nato kommer inte att innebära "fred och säkerhet" utan ökat militärt kaos

I dag innebär denna förstärkning av Nato på dess norra flank en risk för en upptrappning av en öppen militär konflikt i norra Europa. Det är ytterligare ett exempel på USA:s långsiktiga politik att införa sin världsordning genom att omringa sina främsta imperialistiska rivaler - en politik som i själva verket skapar ytterligare kaos, vilket erfarenheterna i Afghanistan, Irak och Ukraina visar. Huvudargumentet för anpassningen till Nato har varit att "upprätthålla fred och säkerhet" och piska upp en sekellång rädsla för Ryssland, de skandinaviska ländernas historiska ärkefiende. Den svenska utrikesministern Ann Lindes uttalande om att anslutningen till Nato kommer att vara en handling för att "undvika konflikter" som kommer att leda till en mer avslappnad och fredlig situation i Europa är uppenbarligen falskt. En förstärkning av Nato på dess norra flank kommer i första hand att innebära en förstärkning av USA, genom att bygga en gigantisk sköld mot Ryssland i de nordiska och baltiska länderna. Anpassningen till Nato, med dess obligatoriska ökning av militärbudgetarna till 2 procent av BNP (vilket innebär ökade vinster för den svenska militärindustrin, Bofors och SAAB) kommer att innebära en mer instabil och osäker situation för arbetarklassen och hela befolkningen. Med sin hycklande taktik att framstå som "fredens försvarare" samtidigt som man underblåser krigshets och kaos, är denna strategiska vändning från den svenska och finska härskande klassens sida ett tydligt tecken på att situationen kommer att eskalera inom bara några månader.

Den ökade militariseringen av samhället i Skandinavien - illustrerad i våras av den tidigare svenska statsministern Magdalena Andersson som poserade med hjälm i en stridsvagn under en gemensam Natoledd operation i norr - kommer bara att leda till ytterligare destabilisering och förstörelse.

Edvin

19 oktober 2022