Generalstrejker och stora demonstrationer den 7 mars i Frankrike, den 8 mars i Italien och den 11 mars i Storbritannien. Överallt växer och sprider sig ilskan.

I Storbritannien har en historisk strejkvåg pågått i nio månader. Efter att ha genomlidit årtionden av åtstramningar utan att rygga tillbaka accepterar proletariatet i Storbritannien inte längre uppoffringarna. "Nu räcker det".

I Frankrike är det höjningen av pensionsåldern som har tänt krutdurken. Demonstrationer fick miljontals människor att gå ut på gatorna. "Inte ett år mer, inte en euro mindre".

I Spanien hölls enorma demonstrationer mot sjukvårdssystemets kollaps och strejker utbröt inom många sektorer (städning, transport, IT osv.). "La indignación llega de lejos / Indignationen kommer från långt håll", stod det i tidningarna.

I Tyskland, som drabbas hårt av inflationen, strejkade de anställda inom den offentliga sektorn och deras kollegor inom postsektorn för löneökningar, något som "aldrig tidigare skådats i Tyskland".

I Danmark utbröt strejker och demonstrationer mot avskaffandet av en helgdag för att finansiera ökningen av militärbudgeten.

I Portugal protesterar också lärare, järnvägsarbetare och vårdpersonal mot låga löner och höga levnadskostnader. Nederländerna, Danmark, Förenta staterna, Kanada, Mexiko, Kina... samma strejker mot samma outhärdliga och ovärdiga levnadsvillkor: "Den verkliga nöden: att inte kunna värma sig, äta, ta hand om sig själv, köra bil!

 

Arbetarklassens återkomst

Det är ingen tillfällighet att kampen pågår samtidigt i alla dessa länder. Den bekräftar en verklig förändring av andan inom vår klass. Efter trettio år av resignation och modlöshet säger vi genom våran kamp: "Vi kommer inte att acceptera detta längre. Vi kan och vi måste kämpa".

Detta återupptagande av arbetarklassens kampvilja gör det möjligt för oss att stå enade, att visa solidaritet i kampen, att känna oss stolta, värdiga och enade i vår kamp. En mycket enkel men oerhört värdefull idé gror i våra huvuden: vi sitter alla i samma båt!

Anställda i vita rockar, blåkläder, skjorta eller blus, arbetslösa, studenter med otrygga anställningsförhållanden, pensionärer, från alla sektorer, offentliga och privata, vi börjar alla känna igen oss som en social kraft som förenas av samma exploateringsvillkor. Vi lider av samma exploatering, samma kapitalistiska kris, samma attacker mot våra levnads- och arbetsvillkor. Vi deltar i samma kamp. Vi är arbetarklassen.

"Workers stand together", ropar de strejkande i Storbritannien. "Antingen kämpar vi tillsammans eller så får vi sova på gatan", bekräftar demonstranterna i Frankrike.

 

Kan vi vinna?

Vissa tidigare strider visar att det är möjligt att få en regering att backa, att bromsa sina attacker.

1968 enades proletariatet i Frankrike genom att ta kontroll över sina strider. Efter de enorma demonstrationerna den 13 maj för att protestera mot det polisförtryck som studenterna utsattes för, spred sig strejkerna och stormötena som en löpeld i fabrikerna och på alla arbetsplatser för att med sina nio miljoner strejkande sluta i den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia. Inför denna dynamik av spridning och enighet i arbetarkampen skyndade sig regeringen och fackföreningarna att underteckna ett avtal om en allmän löneökning för att stoppa rörelsen.

1980, i Polen, tog de strejkande inför de stigande livsmedelspriserna kampen ännu längre genom att samlas i stormöten och strejkkommittéer, genom att själva besluta om krav och åtgärder, och framför allt genom att ständigt försöka utvidga kampen. Inför denna styrkedemonstration var det inte bara den polska borgarklassen som darrade, utan borgarklassen i alla länder.

I Frankrike drog regeringen 2006, efter bara några veckors mobilisering, tillbaka sitt "Contrat Première Embauche". Varför? Vad skrämde borgarklassen så mycket att den backade så snabbt? De otrygga studenterna organiserade massiva allmänna möten på universiteten, som var öppna för arbetstagare, arbetslösa och pensionärer, och lade fram en gemensam paroll: kampen mot tillfälliga anställningar och arbetslöshet. Dessa stormöten var rörelsens centra, där debatter hölls och beslut fattades. Resultatet: varje helg samlade demonstrationerna fler och fler sektorer. Löntagare och pensionärer anslöt sig till studenterna under parollen: "Unga och gamla, alla i samma båt". Den franska bourgeoisien och regeringen hade inför denna tendens att ena rörelsen inget annat val än att dra tillbaka CPE.

Alla dessa rörelser har haft en gemensam dynamik som innebar att kampen utvidgades tack vare att arbetarna själva tog kontroll över den!

I dag, oavsett om vi är löntagare, arbetslösa, pensionärer eller studenter med osäkra anställningsförhållanden, saknar vi fortfarande tilltro till oss själva, till vår kollektiva styrka, för att våga ta direkt kontroll över vår kamp. Men det finns inget annat sätt. Alla "åtgärder" som fackföreningarna föreslår leder till nederlag. Strejkvakter, strejker, demonstrationer, blockering av ekonomin... det spelar ingen roll så länge dessa aktioner förblir under deras kontroll. Om fackföreningarna ändrar formen för sina aktioner beroende på omständigheterna är det alltid för att bättre behålla kontrollen: att splittra och isolera sektorerna från varandra så att vi inte debatterar och själva bestämmer hur vi ska föra kampen.

Vad har fackföreningarna gjort i nio månader i Storbritannien? De har spridit ut arbetarnas svar: varje dag har en annan sektor strejkat. Var och en i sitt hörn, var och en på sin egen strejkvakt. Inga massmöten, ingen kollektiv debatt, ingen verklig enighet i kampen. Detta är inte ett strategiskt misstag utan en avsiktlig splittring.

Hur lyckades Thatcher-regeringen 1984-85 krossa arbetarklassen i Storbritannien? Genom fackföreningarnas smutsiga arbete, som isolerade gruvarbetarna från deras klassbröder och systrar i andra sektorer. De låste in dem i en lång och steril strejk. I mer än ett år stängde gruvarbetarna gruvorna under parollen att "blockera ekonomin". Ensamma och maktlösa tömdes de strejkande på sin styrka och sitt mod. Deras nederlag var hela arbetarklassens nederlag! Det är först nu, trettio år senare, som arbetarna i Storbritannien börjar resa sig. Detta nederlag är därför en dyrbar läxa som världsproletariatet inte får glömma.

Endast genom att samlas i öppna, massiva och autonoma stormöten och strejkkommittéer och verkligen besluta om rörelsens inriktning kan vi föra en enad och spridande kamp som bärs upp av solidaritet mellan alla sektorer och alla generationer. Stormöten där vi känner oss enade och trygga i vår kollektiva styrka, där vi kan anta alltmer enande krav. Stormöten och strejkkommittéer som kan bilda massiva delegationer för att träffa våra klassbröder och systrar, arbetarna i den närmaste fabriken, sjukhuset, skolan, förvaltningen.

 

Den verkliga segern är själva kampen

"Kan vi vinna?" Svaret är ja, ibland om, och endast om, vi tar vår kamp i egna händer. Vi kan stoppa attackerna tillfälligt, få en regering att backa.

Men sanningen är att den globala ekonomiska krisen kommer att driva stora delar av proletariatet in i fattigdom. För att klara sig på den internationella marknaden och konkurrensens arena kommer varje borgarklass i varje land, oavsett om dess regering är vänster-, höger- eller mittenregering, traditionell eller populistisk, att införa alltmer oacceptabla levnads- och arbetsvillkor.

Sanningen är, att i takt med att krigsekonomin utvecklas i jordens fyra hörn, kommer de "uppoffringar" som bourgeoisien kräver att bli alltmer outhärdliga.

Sanningen är, att den imperialistiska konfrontationen mellan nationer, alla nationer, innebär en spiral av förstörelse och blodigt kaos som kan leda hela mänskligheten till dess undergång. Varje dag i Ukraina dödas allt fler människor, ibland 16- eller 18-åringar, av avskyvärda vapen, vare sig de är ryska eller västerländska.

Sanningen är att enkla epidemier av influensa eller lunginflammation nu tvingar utmattade hälsovårdssystem på knä.

Sanningen är att kapitalismen kommer att fortsätta att ödelägga planeten och förstöra klimatet genom att orsaka förödande översvämningar, torka och bränder.

Sanningen är att miljontals människor kommer att fortsätta att fly undan krig, svält, klimatkatastrofer, bara för att springa in i andra länders taggtrådsmurar eller drunkna i havet.

Då uppstår frågan: Vad är det för mening med att kämpa mot låga löner, mot personalbrist, mot den ena eller andra "reformen"?

Därför att vår kamp bär på hoppet om en annan värld, utan klasser och exploatering, utan krig och gränser.

Den verkliga segern är själva kampen. Det enkla faktum att vi går in i kampen, att vi utvecklar vår solidaritet, är redan en seger. Genom att kämpa tillsammans, genom att vägra resignera, förbereder vi morgondagens kamp och vi skapar undan för undan, trots de oundvikliga nederlagen, förutsättningarna för en ny värld.

Vår solidaritet i kampen är motsatsen till den dödliga konkurrensen i detta system, som är uppdelat i rivaliserande företag och nationer.

Vår solidaritet mellan generationerna är motsatsen till systemets brist på framtidstro och destruktiva spiral.

Vår kamp symboliserar vägran att offra oss på militarismens och krigets altare.

Arbetarklassens kamp är innebär en utmaning mot kapitalismens och utsugningens grundvalar.

Varje strejk bär på revolutionens frön.

Framtiden tillhör klasskampen!

Internationella Kommunistiska Strömningen (25 februari 2023)

---

För dagens och framtidens strider måste vi organisera oss, debattera och dra lärdomar.

Närhelst det är möjligt måste vi samlas, diskutera och återanvända historiska lärdomar för att förbereda hela arbetarklassens autonoma kamp. På jobbet, i demonstrationerna, blockaderna, strejkvakterna, måste vi diskutera och reflektera över hur arbetarklassen kan ta sin kamp i egna händer, hur den kan organisera sig i autonoma stormöten, hur den kan utvidga sin rörelse.

Offentliga möten

Det är också i denna anda som vi anordnar offentliga möten i ett antal länder. Nästa möte i Storbritannien äger rum den 1 april kl. 15.00 på The Lucas Arms, 245A Grays Inn Rd, London WC1X 8QY. Det kommer också att vara möjligt att delta i detta möte på nätet - skriv då till [email protected] från Storbritannien. Från övriga länder, skriv till [email protected] så skickar vi länken. Datum och platser för våra möten finns på vår webbplats.

Kom och diskutera!