Sedan i lördags har massiva bombningar drabbat de människor som bor i Israel och Gaza. På ena sidan Hamas. På den andra den israeliska armén. I mitten civila som bombas, skjuts, avrättas och tas som gisslan. Tusentals har redan dött.

Över hela världen uppmanar borgarklassen oss att välja sida. För det palestinska motståndet mot det israeliska förtrycket. Eller för det israeliska svaret på den palestinska terrorismen. Båda fördömer den andres barbari för att rättfärdiga krig. Den israeliska staten har förtryckt det palestinska folket i årtionden, med blockader, trakasserier, checkpoints och förödmjukelser, så hämnd skulle vara legitimt. Palestinska organisationer har dödat oskyldiga människor med knivattacker och bombattentat. Varje sida kräver att den andres blod skall offras.

Denna dödens logik är det imperialistiska krigets logik! Det är våra utsugare och deras stater som alltid för ett skoningslöst krig för att försvara sina egna intressen. Och det är vi, arbetarklassen, de exploaterade, som alltid får betala priset, med våra liv.

För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget fosterland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi klassbröder! Vare sig vi bor i Israel eller Palestina!

Det finns inget slut på kriget i Mellanöstern

Det tjugonde århundradet var ett århundrade av krig, de mest avskyvärda krigen i mänsklighetens historia, och inget av dem tjänade arbetarnas intressen. De senare uppmanades alltid till att slaktas i miljontals för sina utsugares intressen, i namn av försvaret av "fosterlandet", "civilisationen", "demokratin", till och med "det socialistiska fosterlandet" (som vissa presenterade Stalins och Gulags Sovjetunionen).

Idag pågår ett nytt krig i Mellanöstern. På båda sidor uppmanar de härskande klickarna de exploaterade att "försvara hemlandet", vare sig det är judiskt eller palestinskt. Dessa judiska arbetare som i Israel exploateras av judiska kapitalister, dessa palestinska arbetare som exploateras av judiska kapitalister eller av arabiska kapitalister (och ofta mycket grymmare än av judiska kapitalister eftersom arbetsrätten i palestinska företag fortfarande är den som gällde i det tidigare ottomanska riket).

Judiska arbetare har redan fått betala ett högt pris för borgarklassens krigshets i de fem krig som de har drabbats av sedan 1948. Så snart de kom ut ur koncentrationslägren och ghettona i ett Europa som härjats av världskriget drogs far- och morföräldrarna till dem som i dag bär Tsahals uniform in i kriget mellan Israel och arabländerna. Sedan fick deras föräldrar betala priset i blod i krigen 1967, 1973 och 1982. Dessa soldater är inte avskyvärda odjur vars enda tanke är att döda palestinska barn. De är unga värnpliktiga, mestadels arbetare, som dör i rädsla och avsky, som tvingas agera polis och vars huvuden är fyllda av arabernas "barbari".

Även palestinska arbetare har redan betalat ett fruktansvärt pris i blod. De fördrevs från sina hem 1948 genom det krig som deras ledare förde och har tillbringat större delen av sina liv i koncentrationsläger, inkallade som tonåringar till Fatahs, PFLP:s eller Hamas miliser.

De största massakrerna utfördes inte av Israels arméer, utan av arméerna i de länder där de befann sig, såsom i Jordanien och Libanon: i september 1970 ("Svarta september") utrotade "Lille kung Hussein” dem i massor, till den grad att några av dem tog sin tillflykt till Israel för att undkomma döden. I september 1982 massakrerade arabiska miliser (visserligen kristna och allierade med Israel) dem i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.

Nationalism och religion, ett gift för de utsugna

I dag, i det "palestinska hemlandets" namn, mobiliseras återigen arabiska arbetare mot israelerna, av vilka majoriteten är israeliska arbetare, precis som de senare uppmanas att dö för att försvara det "utlovade landet".

Nationalistisk propaganda utgår ständigt från båda sidor, en fördummande propaganda som är avsedd att förvandla människor till brutala bestar. Den israeliska och arabiska borgarklassen har underblåst detta i mer än ett halvt sekel. Israeliska och arabiska arbetare har ständigt fått höra att de måste försvara sina förfäders land. För de förra har den systematiska militariseringen av samhället utvecklats till en masspsykos för att göra dem till "goda soldater". För de senare har viljan att strida mot Israel för att hitta ett hem varit djupt rotad. Och för att göra detta höll ledarna i de arabländer där de var flyktingar dem i årtionden i koncentrationsläger med outhärdliga levnadsförhållanden.

Nationalism är en av de värsta ideologier som uppfunnits av borgarklassen. Det är den ideologi som gör det möjligt för den att maskera motsättningen mellan utsugare och utsugna, att ena dem alla bakom samma flagga, för vilken de utsugna kommer att dödas i utsugarnas tjänst, för att försvara sina klassintressen och privilegier.

Som kronan på verket tillförs detta krig giftet från religiös propaganda, den typ som skapar den mest vansinniga fanatism. Judar uppmanas att försvara klagomuren i Salomos tempel med sitt blod. Muslimer måste ge sina liv för Omars moské och islams heliga platser. Det som händer idag i Israel och Palestina bekräftar tydligt att religionen är "folkets opium", som 1800-talets revolutionärer uttryckte det. Religionens syfte är att trösta de exploaterade och förtryckta. De för vilka livet på jorden är ett helvete får höra att de kommer att bli lyckliga efter sin död, förutsatt att de vet hur de skall förtjäna sin frälsning. Och denna frälsning byts mot uppoffring, underkastelse, till och med att ge upp sina liv i det "heliga krigets" tjänst.

Det faktum att ideologier och vidskepelser från antiken eller medeltiden i början av 2000-talet fortfarande används i stor utsträckning för att få människor att offra sina liv säger mycket om det barbariska tillstånd som Mellanöstern, liksom många andra delar av världen, håller på att sjunka ner i.

Stormakterna är ansvariga för kriget

Det är ledarna för stormakterna som har skapat den helvetiska situation i vilken de utsugna människorna i denna region dör i tusental i dag. Det var den europeiska borgarklassen, och särskilt den brittiska borgarklassen med sin "Balfourdeklaration" från 1917, som i syfte att söndra och härska tillät skapandet av ett "judiskt hem" i Palestina, och därmed främjade sionismens chauvinistiska utopier. Det var samma borgarklass som efter andra världskriget, som de just hade vunnit, såg till att hundratusentals centraleuropeiska judar transporterades till Palestina efter att ha lämnat lägren eller vandrat långt från sin hemort. Detta innebar att de inte behövde ta emot dem hemma.

Det var samma borgarklasser, först den brittiska och franska, sedan den amerikanska, som beväpnade staten Israel till tänderna för att ge den rollen som västblockets spjutspets i denna region under det kalla kriget, medan Sovjetunionen å sin sida beväpnade sina arabiska allierade så mycket som möjligt. Utan dessa stora "sponsorer" skulle krigen 1956, 1967, 1973 och 1982 inte ha kunnat äga rum.

I dag beväpnar och understödjer borgarklassen i Libanon, Iran och förmodligen Ryssland, Hamas. Förenta staterna har just skickat sitt största hangarfartyg till Medelhavet och har tillkännagivit nya vapenleveranser till Israel. I själva verket deltar alla stormakter mer eller mindre direkt i detta krig och dessa massakrer!

Detta nya krig hotar att kasta hela Mellanöstern in i kaos! Det är inte den femtioelfte blodiga konfrontationen som försätter detta hörn av världen i sorg. Bara omfattningen av morden visar att barbariet har nått en ny nivå: unga människor som dansar och mejas ner med kulsprutor, kvinnor och barn som avrättas på gatan på nära håll, utan annat syfte än att tillfredsställa en blind hämndlystnad, en bombmatta för att förinta en hel befolkning, två miljoner människor som berövas allt, vatten, elektricitet, gas, mat... Det finns ingen militär logik i alla dessa grymheter, i alla dessa brott! Båda sidor vältrar sig i den mest fruktansvärda och irrationella mordlystnad!

Men det finns något som är ännu allvarligare: denna Pandoras ask kommer aldrig att stängas igen. Precis som med Irak, Afghanistan, Syrien och Libyen kommer det inte att finnas någon återvändo, ingen "återgång till fred". Kapitalismen drar in allt större delar av mänskligheten i krig, död och samhällets sönderfall. Kriget i Ukraina har redan pågått i nästan två år och har fastnat i ett ändlöst blodbad. Massakrer pågår också i Nagorno-Karabach. Och det finns redan ett hot om ett nytt krig mellan nationerna i det forna Jugoslavien. Kapitalism innebär krig!

För att få slut på kriget måste kapitalismen störtas!

Arbetarna i alla länder måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret. I synnerhet måste de vägra att låta sig luras av retoriken från de partier som gör anspråk på att vara arbetarklassens, vänsterns och extremvänsterns partier, som ber dem att visa "solidaritet med de palestinska massorna" i deras kamp för rätten till ett "hemland". Det palestinska hemlandet kommer aldrig att bli något annat än en borgerlig stat som står i den exploaterande klassens tjänst och förtrycker samma massor, med poliser och fängelser. Solidariteten från arbetarna i de mest avancerade kapitalistiska länderna går inte till "palestinierna", precis som den inte går till "israelerna", bland vilka det finns utsugare och utsugna. Den går till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina (som för övrigt redan har fört en kamp mot sina utsugare trots all den hjärntvätt de har utsatts för), precis som den går till arbetarna i alla andra länder i världen. Den främsta solidaritet de kan erbjuda är i själva verket att inte uppmuntra deras nationalistiska illusioner.

Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla sin kamp mot det kapitalistiska systemet, som är ansvarigt för alla krig: en kamp mot sin egen borgarklass.

Arbetarklassen måste vinna freden genom att störta kapitalismen på global nivå. Idag innebär detta att utveckla sin kamp på klassnivå, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot den av ett system som har störtats in i en oöverkomlig kris.

Mot nationalismen! Mot de krig som era utsugare vill dra in er i!

Proletärer i alla länder, förena er!

IKS, den 9 oktober, 2023