Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.

Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.

Detta har lett till stora protester från framförallt facket, där i synnerhet det syndikalistiska SAC varit väldigt aktivt. De organiserade i November en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan. Denna strejk var närmast av symbolisk natur eftersom endast SAC medlemmar deltog.

Desto allvarligare var att denna aktion faktiskt ledde till en uppsplittring av arbetarna - mellan de som tillhörde SAC och som hade laglig rätt att delta i strejken och den stora majoriteten arbetare som tillhör LO och riskerade avsked om de deltog.

För att ytterliggare förstärka denna splittring gick LO: s ordförande Vanja Lundby-Wedin ut och fördömde denna ”politiska strejk”. Istället ordnade LO den 14:e december en egen protestdag!

Vi skall i denna artikel diskutera denna attack på hela arbetarklassens levnadsstandard som försämringen av a-kassan innebär, men framförallt koncentrera oss på frågan om hur arbetarklassen kan försvara sig mot denna typ av attacker.

Försämringar av Arbetslöshetsersättningen

Det första man måste konstatera är att det finns en rad myter om hur bra a-kassa vi har här i Sverige. En av dessa myter är till exempel att man skulle få 80 procent av lönen i ersättning när man blir arbetslös. Men då det s.k. inkomsttaket i systemet är väldigt lågt, får de flesta inte mer än 50-60 procent i ersättning när de förlorar jobbet. Den nu aviserade sänkningen sker alltså från en redan låg nivå.

Den andra stora myten som framförallt facket och vänstern för fram är att det skulle vara en försäkring som finansieras av försäkringstagarna själva. I själva verket är ett system som helt finansieras och kontrolleras av staten.

Detta har betydelse, därför att denna fråga förs fram som den allra viktigaste för arbetare i denna situation - en direkt attack på dess levnadsstandard - att försvara en statlig institution som a-kassan bara därför att den förvaltas av facket. Med detta menas att det viktigaste idag är att försvara a-kassan som institution och INTE  diskutera hur vi skall kunna ta upp kampen för att försvara oss mot alla de försämringar av vår levnadsstandard som haglar över oss.

För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att vidga horisonten. Det  viktigt att vara medveten om att detta inte är något som händer bara i Sverige, utan liknande försämringar av välfärdssystemen genomförs i runtom i Europa. Vi ser hur dessa attacker sker både från högerregeringar som i Tyskland eller i Frankrike av ”socialistiska”, eller av andra politiska varianter som i Italien eller Spanien eller av ”Arbetarregeringen”  – Labours -   i Storbritannien.

Överallt ser vi hur den kapitalistiska krisen tvingar den härskande klassen (oavsett partifärg) att genomföra allt hårdare attacker på arbetarklassens levnadsvillkor.

Samtidigt ser vi en utveckling runtom i världen av att arbetare börjar ta upp kampen för att försvara mot dessa attacker.

I Frankrike i våras skedde omfattande demonstrationer och protester mot en lagstiftning som skulle göra det lättare att avskeda unga arbetare. Den viktigaste erfarenheten från denna rörelse var dess självständighet, där alla besluten togs på öppna stormöten. En annan viktig erfarenhet var dess medvetna strävan att sprida kampen.

Den av massmedia nedtystade metallarbetarstrejken i den spanska staden Vigo i under våren 2006 visade proletariatets eget sätt att föra kampen, där arbetarna organiserade massiva stormöten för att besluta hur kampen skulle kunna föras (1).

Dessa exempel är viktiga för att ge ett perspektiv på hur arbetarklassen kan kunna föra sin klasskamp på sina egna villkor.

Detta perspektiv gör möjligt för oss att diskutera den proteströrelse som varit mot försämringarna av a-kassan i Sverige sedan valet i höstas.

Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck. Detta var tydligt i fallet då SAC uppmanade till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen?

Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet.

Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.

”SAC: s centrala varsel innehöll en unik möjlighet för även LO-anslutna att delta lagligt i en politisk strejk men förutsatte att LO-medlemmarnas centralorganisation åtminstone ställde sig neutrala till denna möjlighet. Men när LO nu gått ut och öppet tagit avstånd från strejken och t o m varnar sina egna medlemmar för att delta i strejken har vi mycket liten möjlighet att få arbetsdomstolen (AD) att godkänna den del av strejkvarslet som omfattade er i andra fackföreningar.”

(Budkavel 061112)

Detta visar tydligt det försåtliga i SAC: s politik, när man säger ”att titta vi kan strejka, men inte ni som är med i fel fackförening” och att ”avgörandet ligger hos LO: s ledning som bara kommer att ta initiativ till en politisk strejk om trycket från LO: s gräsrötter blir tillräckligt stort” (som ovan).

Hela denna föreställning om att arbetarklassen endast kan kämpa genom sina fackföreningar utgör ett direkt hinder för en utveckling av en verklig klasskamp.

Den ställer den SAC-anslutne arbetaren mot den som är med i LO, istället för att för att förena kring det man har gemensamt.

Det finns fler exempel på hur SAC: s agerande lett just till detta, när man tagit ut sina egna medlemmar i strejk och uppmanat de andra facken att vara neutrala. Med andra ord så de går trots sitt radikala språk tvärtemot det som är arbetarklassen kämpmetod.

Som vi konstaterade i de tidigare exemplen är det mest grundläggande karaktärsdraget hos arbetarkampen under de senaste 150 åren dess strävan mot enhet.

Trots sitt stundtals väldigt radikala språk är SAC ett direkt hinder för utvecklingen av klasskampen.

Dess agerande under hösten är ett tydligt exempel på detta.

Det som karaktäriserat proteströrelsen mot försämringarna av a-kassan under hösten är dess uppsplittring i olika symboliska aktioner. När den politiska strejken avslutades hölls den avslutande demonstrationen så tidigt på eftermiddagen att det inte var möjligt för de som arbetade att delta.

Samtidigt organiserade andra delar av vänstern protestmöten med väldigt blygsamt deltagande utanför riksdagshuset varje måndag.

Alla dessa aktioner har bara förstärkt en känsla av maktlöshet och splittring, eftersom det trots all radikal retorik - inte bara från vänstern utan även sossarna - inte har lett till någon verklig mobilisering. Protesterna har varit dåligt annonserade och vid tidpunkter när vanliga arbetare inte kunnat delta.

LO: s stora protestdag den 14:e december är ett tydligt exempel på detta. LO-byråkratin lyckades till och med att skicka ut uppmaningar som i skarpa ordalag uppmanade medlemmarna att delta i demonstrationen - det var bara det att den anlände till medlemmarna dagen efter demonstrationen!

Det är väldigt viktigt för oss revolutionärer och arbetare, som vill kämpa mot försämringar för arbetarklassen, att förstå och diskutera händelseutvecklingen. Detta kan kanske verka passivt i förhållande till vänsterns alla olika aktioner. Men det som är viktigt att betona i denna situation, är att alla de aktioner som vi sett under hösten framförallt har lett till en ökad splittring avarbetarklassen. Genom att man gör frågan om försämringen av a-kassan till en fråga endast för de arbetslösa. Istället för en fråga som berör alla arbetare, både arbetslösa och de som fortfarande har ett jobb att gå till.

Samtidigt har detta används ideologiskt för att skapa illusionen om att den verkliga orsaken till attackerna är att det kommit en högerregering till makten. Förvisso är det högern som genomför attackerna, men det är viktigt att komma ihåg att de inom den socialdemokratiska maktapparaten som idag framställer sig de som de sanna försvararna av vanligt folk, är de som under den senaste 12 åren genomfört de kraftigaste attacker på arbetarklassens levnadsstandard.

Det alltså samma Vanja Lundby-Wedin som våldsamt attackerar den nya regeringen, som i egenskap av medlem det verkställande utskottet i sossepartiet var med och beslutade om liknande attacker, bara under ett annat namn.

Det är inte genom att delta i vänsterns meningslösa aktioner som arbetarklassen kan försvara sig mot attackerna. Den enda vägen framåt är genom att utveckla sin egen kamp, med egna kampmetoder. Detta innebär konkret att vi som arbetare måste förena vår kamp.

Det är endast genom vår enhet dom vi kan utveckla vår kamp. Det är en kamp som kommer att tvingas konfrontera facket och vänsterns försök att splittra oss.

För att kunna göra detta måste vi diskutera och återta erfarenheterna från vår egen kamphistoria. Ett exempel är de vilda strejkerna i Sverige i slutet på 70-talet där arbetarna istället för att förlita sig på facket satte upp sina egna stormöten och strejkkommittéer eller mer nyligen kampen i Frankrike mot CPE eller strejkerna i Vigo i Spanien.

Karl 28/12 06

Fotnot

1. Se IR 108 och 109