Coronavirusepidemin orsakar tusentals dödsfall runt världen. Varför? Därför att forskningen om denna typ av virus, som varit känd under en lång tid, övergavs eftersom den inte verkade vara lönsam! Därför att då epidemin tog fart i Kina var det viktigare för de härskande i Kina att dölja allvaret i situationen för att rädda sin ekonomi och sitt rykte. Därför tvekade de inte att använda sig av alla möjliga sorters lögner och även utsatte läkarna, som varnade om det kommande utbrottet för påtryckningar.
Därför att i alla länder så vidtogs åtgärderna med isolering försent, den första omsorgen var att inte ”blockera ekonomin”, ”att affärslivet inte skulle drabbas”! Därför att överallt var det brist på ansiktsmasker, handsprit, testutrustning, sjukhusbäddar, och respiratorer. Det är nödvändigt att påminna om att i Frankrike har arbetare inom vården och på akutmottagningar strejkat under ett år i protest mot bristen på personal och materiel[1]. Politikerna har mage att tala om att skydda de mest utsatta från coronaviruset, som de äldre. Samtidigt som det varit strejker på äldreboenden har EHPAD också varit ute i strejk det senaste året mot den dåliga behandlingen av de boende på äldreboenden, ett resultat av bristen på personal för att ta hand om dem.
I Frankrike, den näst största ekonomiska makten i Europa, är det omöjligt att hitta ansiktsmasker. Även inom den lungmedicinska vården som är i frontlinjen i kampen mot coronaviruset, har läkarna tvingats att begränsa sig till tre masker om dagen. I Italien råder samma skamliga situation. Arbetare tvingas att gå till jobbet, hopträngda på allmänna färdmedel, därför att de måste hålla ekonomin igång… som i bilfabrikerna till exempel, återigen hopträngda vid det löpande bandet, utan ansiktsmasker, tvättmöjligheter eller andra försiktighetsåtgärder.
Strejker har brutit i Italien under de senaste dagarna. Här kommer ett kort utdrag från ett vittnesmål i Bologna, där arbetarna reste parollen ”Arbetarna är inte slaktboskap!” ”Strejkerna på fabrikerna blir fler. Tvingade att arbeta utan skydd för hälsan revolterar arbetarna. ’Jag tvingas att arbeta i en miljö som riskerar min hälsa, hälsan hos de som står mig nära, mina arbetskamrater och människorna som jag möter… på lagret och i fabriken. Alla de goda råden vi möts av hela tiden verkar inte vara värda någonting, eftersom det på många platser saknas även de mest grundläggande rutiner för att stoppa en spridning av viruset.
Närvaron av ett stort antal arbetare på begränsade utrymmen har inte ifrågasatts.
Det finns ingen tvål på toaletterna!
Krav på handskar och ansiktsmasker? Det ses av cheferna bara som en ursäkt från människor som inte vill arbeta.
Den samlande parollen har varit ”era vinster verkar vara viktigare än vår hälsa!” Detta är förvisso verkligheten under kapitalismen, detta ruttna system av exploatering. Men denna kamp visar att det finns hopp. Arbetarklassen står för solidaritet, enhet och värdighet. Bärare av en värld som inte styrs av profithunger.
Ställda inför denna pandemi behöver vi inte bara utveckla en solidaritet, ta hand om de mest sårbara, utan även fundera över vad kapitalismen innebär, varför den faller samman mitt framför oss och diskutera sådana frågor så mycket som möjligt för att utveckla vår kollektiva förståelse. Artikeln som följer har detta som sitt syfte.
*********************************
I slutet på vår första artikel om Covid-19 pandemin betonade vi att ”Vare sig detta nya Covid-19- virus utvecklas till en pandemi, som skedde med SARS, eller stannar och blir ett säsongsbetonat luftvägsvirus, är denna sjukdom en ny varning för att kapitalismen blivit ett hot mot mänskligheten och allt liv på jorden. Denna enorma kapacitet av utvecklingen av produktivkrafterna, och då även de medicinska vetenskaperna, för att skydda oss mot sjukdomar undermineras av en närmast kriminell jakt på profiter. En extrem koncentration av människor i outhärdliga storstäder och den risk för epidemier som detta medför.”
Idag har denna pandemi blivit ett stort problem i världskala och har lett till veritabel ekonomisk ”tsunami” med katastrofala följder. Vi kommer inte att gå in på en analys av de ekonomiska följderna här, utan kommer att göra de i en senare artikel. I denna artikel kommer vi att visa vad denna pandemi avslöjar om sjukdomen hos kapitalismen.
Idag har de mest pessimistiska förutsägelserna bekräftats och WHO (världshälsoorganisationen) har erkänt detta som en global pandemi som redan spritts till 117 länder på alla kontinenter. Att antalet drabbade överstiger 120 000, att antalet döda under pandemins första veckor var över 4000. Vad som började som ett internt problem för Kina har nu utvecklats till en social kris för världens alla ekonomiska stormakter som Japan, USA och Västeuropa. Bara i Italien har antalet döda överskridit antalet som gick bort totalt i världen under SARS epidemin 2002-2003. De drakoniska åtgärderna för att kontrollera befolkningen för en månad sen som den ”tyranniska” kinesiska staten genomförde, där man spärrade in miljontals människor i sina hem, och de närmast socialdarwinistiska åtgärderna att exkludera alla som inte var prioriterade från sjukhusvård, börjar nu bli vanliga i flera drabbade storstäder runt om i världen, och framförallt i Västeuropa.
Borgerliga media utsätter oss för ett konstant bombardemang av information, med rekommendationer och oändliga ”förklaringar” av vad de beskriver som en olycka, en ny sorts ”naturkatastrof”. Men det är inget naturligt med denna katastrof. Den är ett resultat av den kvävande diktatur som det senila, ruttna kapitalistiska systemet, i konflikt med naturen och mänskligheten innebär.
Revolutionärer är inte utrustade för att göra epidemiologiska studier eller att ställa diagnoser över utvecklingen av sjukdomar. Vår roll är att analysera, på en materialistisk grund, de sociala förhållanden som gör dessa katastrofer både möjliga och oundvikliga. Vi måste därför påvisa att det är naturen hos det kapitalistiska systemet som sätter exploatering, profit och kapitalackumulation framför mänskliga behov. Det är inte heller möjligt för en alternativ kapitalism att existera. Men vi kan också slå fast att dessa kapitalistiska produktionsrelationer som under en period i historien hade gjort en enorm utveckling av produktivkrafterna möjlig (vetenskapen, att i en viss grad behärska naturen för att kunna begränsa de lidande som påtvingats mänskligheten) nu har blivit ett hinder för dess utveckling. Vi har också visat hur fortsättningen under årtionden av denna fas av kapitalismens förfall har lett till, i frånvaron av en revolutionär lösning, till ett fall ned i en ny fas av kapitalistiskt sönderfall[3]. En fas, där alla de destruktiva tendenserna hos kapitalismens förfall förstärks och skapar en nedåtgående spiral av kaos, barbari, och en gradvis kollaps av de strukturer som garanterar ett minimum av social sammanhållning, och hotar allt liv på jorden.
Är detta bara hjärnspöken hos några gammalmodiga marxister? Absolut inte. De forskare som med störst auktoritet diskuterar den nuvarande Covid-19 pandemin bekräftar att spridningen av denna typ av epidemier är orsakad bland annat av en ökad miljöförstörelse, vilket leder till en ökad smittspridning från djur (zoonoser) som lever nära befolkningen för att överleva. Detta förstärks ytterligare av koncentrationen av miljontals människor i jättestäder som skapar förutsättningar för en snabb smittspridning. Som vi visade i vår tidigare artikel om Covid 19[4] försökte en del läkare i Kina varna för en ny Corona-epidemi redan i december 2019, men de stoppades och censurerades av den kinesiska staten, för att de riskerade att svärta ned ryktet hos det kinesiska nationella kapitalet som strävar efter en ställning som världsmakt.
IKS är inte heller först med att betona att en av avgörande faktorerna bakom den snabba spridningen av denna pandemi är en allt mer bristfällig samordning av åtgärderna mot denna pandemi i de olika nationalstaterna. Detta är en framträdande egenskap hos kapitalismen, som förstärks i allt högre grad av en ökad tendens mot ”var och en för sig” och en inåtvänd attityd som kännetecknar stater och kapitalister under fasen av kapitalismens sönderfall, vilket tenderar att förgifta alla sociala relationer.
Vi avslöjar ingenting nytt när vi påpekar att den största faran med denna pandemi inte ligger så mycket i viruset i sig, utan i det faktum att denna pandemi äger rum mot bakgrund av en enorm nedrustning av sjuk- och hälsovården som över årtionden ägt rum på en global nivå. Det är de facto ”administrationen” av dessa alltmer slimmade och dysfunktionella strukturer som bestämmer policyn hos de olika staterna. Dessa har tenderat att skjuta på tillkännagivandet av nya fall, även om detta innebär en förlängning av konsekvenserna av pandemin. Denna ansvarslösa nedrustning av resurser som ackumulerats under årtionden av mänskligt arbete, kunskap, teknologi etc, visar inte detta på en fullständig brist på perspektiv, en total brist på omtanke om mänsklighetens framtid, vilket är ett karaktärsdrag hos en form av social organisering - kapitalismen – i dess fas av sönderfall?
Det har naturligtvis funnits andra dödliga epidemier under mänsklighetens historia. Nuförtiden är det i borgerliga ”media” lätt att finna utredningar och böcker om hur smittkoppor, mässling, kolera eller pest lett till miljontals döda. Vad som oftast saknas i denna typ av framställningar är en analys av att orsaken till dessa dödsfall framförallt är samhälleliga tillkortakommanden, både på nivån av levnadsförhållanden och vad det gäller kunskap om naturen. Kapitalismen innebär den historiska möjligheten att överkomma detta stadium av materiel knapphet, och genom utvecklingen av produktivkrafterna, lägga grunden för ett överflöd som skulle möjliggöra en verklig frigörelse och förenande av mänskligheten i ett kommunistiskt samhälle. Om vi ser tillbaka på 1800-talet, som höjdpunkten för kapitalistisk expansion, kan vi se hur hälsa och därmed också sjukdom inte längre sågs som något ödesbestämt, hur olika framsteg gjordes inte bara inom forskningen, utan också i kommunikationen mellan olika forskare, hur en verklig förändring mot ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt till medicin uppstod[5]. All detta kunde appliceras i det dagliga livet hos befolkningen genom åtgärder för att förbättra hygienen till vaccin, till skapandet av medicinska specialiseringar och sjukhus. Ökningen av världens befolkning från en till två miljarder människor och framförallt ökningen av den förväntade livslängden (från 30-40 år i början på 1800 talet till 50-65 år 1900) sker tack vare en utveckling av hygien och vetenskap. Inget av detta skedde av på grund av någon sorts omtanke om befolkningens behov från borgarklassens sida. Kapitalismen föddes ”drypande av blod och smuts” som Marx sa. Men mitt i denna fasa, var dess syfte att utvinna en maximal lönsamhet från arbetskraften, från kunskapen som löneslavarna skaffade sig under årtiondena när de lärde sig de nya produktionsmetoderna och för att försäkra sig om en stabil tillgång på varor. Det gjorde den exploaterande klassen ”intresserad” av – att till lägsta möjliga kostnad förvisso – förlänga arbetslivet hos sina anställda, för att försäkra sig om reproduktionen av varan arbetskraft. Att öka det relativa mervärdet genom att öka produktiviteten hos den exploaterade klassen.
Denna situation ändrades helt med förändringen av historisk period mellan kapitalismens uppåtgående fas och dess förfallsperiod, vilken revolutionärer tillsammans med den kommunistiska internationalen har slagit fast, inleds med första världskriget.[6] Det är ingen tillfällighet att en av de dödligaste epidemierna i mänsklighetens historia bröt ut, den så kallade ”spanska sjukan”, 1918-1919. Vidden hos utbrottet av denna pandemi, ser vi nu berodde inte så mycket så smittsamheten hos viruset i sig, som på de sociala förhållanden som karakteriserar imperialistiska krig under kapitalismens förfall (den globala omfattningen av kriget, och dess konsekvenser för civilbefolkningen i de berörda länderna) som visar omfattningen av katastrofen: 50 miljoner döda inom civilbefolkningen, nästan dubbelt så många som dog i skyttegravarna.
Krigets fasor tog sitt ett annat, ännu mer fasaväckande uttryck 1939-45. Fasorna hos den första imperialistiska slakten som användningen av giftgas, hann knappast överkommas innan barbariet under andra världskriget utlöstes av alla de deltagande krigsmakterna. Tyskland och Japan utsatte människor för plågsamma experiment och de industriella massmorden i de nazistiska koncentrationslägren: det tidiga användandet av biologiska stridsmedel (den brittiska militären experimenterade med mjältbrandsbakterier till exempel) och det amerikanska användandet av atombomber i Nagasaki och Hiroshima.
Hur skall vi förstå den så kallade period av ”fred” som kom sedan? Det är sant att de mest utvecklade kapitalistiska makterna skapade sjukvårdssystem baserade på det brittiska NHS, skapat 1948 – vilket anses vara en grundpelarna hos den så kallade ”välfärdsstaten” – för att förse samhället med allmän sjukvård. Detta syftade till att bland annat förebygga epidemier som spanska sjukan. Var denna ’kapitalistiska välvilja’ en seger för arbetarna? Absolut inte. Syftet med denna åtgärd var att garantera en reproduktion av arbetskraften till lägsta möjliga kostnad (en begränsad resurs eftersom kriget skickat en stor del av proletariatet till en för tidig död) som behövdes för återuppbyggnaden efter kriget. Detta betyder inte att åtgärderna i sig inte leder till nya problem. Vi ser detta till exempel i användandet av antibiotika, som används för att behandla infektioner, men som för att uppfylla kraven hos den kapitalistiska produktionen, regelbundet missbrukas för att förkorta sjukskrivningar. Detta har lett till stora problem med resistenta bakterier – så kallade ”superbakterier” – vilket försvagat arsenalen av verktyg för att medicinskt bekämpa infektioner. Detta har också visat sig i ökningen av sjukdomar som diabetes eller övervikt, orsakat av en försämrad diet för arbetarklassen. En nedvärdering av reproduktionen av arbetskraften hos den exploaterade klassen och de fattigaste skikten i samhället, till den grad att det kapitalistiska användandet av industriell matproduktion är en avgörande faktor i ökningen av övervikt inom befolkningen. Vi kan också se hur de läkemedel som skrivs ut för att lindra den smärta som detta system av exploatering leder till har lett till en epidemi av opiatmissbruk. Ända fram till ankomsten av Coronaviruset var detta det främsta hälsoproblemet i USA, och orsakade fler dödsfall än det totala antal som dog under Vietnamkriget.
Covid-19 pandemin kan inte särskiljas från de problem som påverkar hälsan hos mänskligheten. Tvärtom så visar den att situationen bara kan bli värre om den underställs den avhumaniserade kommersiella fabrik som utgör den kapitalistiska hälso- och sjukvården under det 21:a århundradet. På samma sätt är grunden till sjukdomar idag inte så mycket bristen på kunskap eller teknologi, så skulle det med det nuvarande kunskapsläget vara möjligt att begränsa en ny epidemi. Till exempel inom bara två veckor efter upptäckten av sjukdomen hade man analyserat DNA-sekvensen hos viruset som orsakat Covid-19. Det hinder som mänskligheten måste överkomma är att samhället är underkastat ett produktionssätt som gynnar en exploaterande minoritet och som blivit ett hinder i kampen mot sjukdomar. Vad vi ser i racet att utveckla ett vaccin, är att istället för vara en koordinerad kollektiv ansträngning är det ett kommersiellt krig mellan olika laboratorier. Genuint mänskliga behov är underordnade den kapitalistiska djungelns lag. En stenhård konkurrens för att först med en ny produkt på marknaden och att utnyttja detta försprång är det enda som betyder något för en kapitalist.
Vid vår senaste, 23:e kongress antog vi en resolution om den internationella situationen, där vi återvände till, och bekräftade giltigheten i vad vi skrev i våra Teser om sönderfallet:
”Teserna om sönderfallet från maj 1990 belyser en hel rad karakteristika i samhällsutvecklingen som är resultatet av kapitalismens inträde i denna slutgiltiga fas i sin existens. Rapporten som antogs av den 22:a kongressen noterade ett förvärrande av alla dessa karakteristika, såsom:
En växande svält i länderna i den ”Tredje Världen”…;
Omvandlingen av den ”Tredje Världen” till en gigantisk slum, där hundratals miljoner människor överlever som råttor i kloakerna;
Utvecklingen av samma fenomen i hjärtat av de stora städerna i de ”avancerade” länderna…;
Den aktuella utvecklingen av katastrofala ”olyckor” (…) de allt mer allvarliga effekterna, på den mänskliga, sociala och ekonomiska nivån, av ”natur”-katastrofer…;
Miljöförstöringen, som börjat nå oanade dimensioner. (Teser om sönderfallet, punkt 7)”
Vad vi ser idag är att dessa manifestationer har kommit att bli den avgörande faktorn i utvecklingen av det kapitalistiska samhället och det är endast genom dem som vi kan tolka uppkomsten av och utvecklingen av stora sociala händelser. Om vi ser till vad som händer med Covid-19-pandemin, så kan vi se ett ökat inflytande av två faktorer som är karakteristiska för denna terminala fas för kapitalismen:
För det första: Kina är inte endast den geografiska ursprungsplatsen för de senaste epidemierna, som utbrottet av SARS 2002-2003 och Covid-19. Utöver denna omständighet så är det viktigt att förstå vad som är karakteristiskt för utvecklingen av den kinesiska kapitalismen under fasen av sönderfall i det globala kapitalistiska systemet och dess inflytande på den nuvarande situationen. Under några få år har Kina utvecklats till nummer två i rangordningen av supermakter med ett enormt inflytande inom världshandel och ekonomi, där man först drog fördel av stödet från USA efter att man bytte imperialistiskt block (1972) och, efter upplösningen av de imperialistiska blocken 1989, att man kunde dra fördel av den så kallade globaliseringen. Men just på grund av detta, så ”uppvisar Kinas makt alla stigma för den döende kapitalismen: den baseras på en överexploatering av proletariatets arbetskraft, den ohämmade utvecklingen av krigsekonomin i det nationella programmet för ”militär-civil fusion” och den katastrofala miljöförstöringen, samtidigt som den ”nationella sammanhållningen är baserad på polisiär kontroll av massorna, som underkastas den politiska utbildningen av enpartistaten (…) faktum är att Kina är en jätte-metastas av den generaliserade militaristiska cancern i hela det kapitalistiska systemet: dess militära produktion har utvecklats med frenetiska steg, försvarsbudgeten har ökat sexfaldigt på tjugo år och är rankad som nummer två i världen sedan 2010”.[7]
Denna utveckling i Kina, som så ofta visas upp som en illustration av kapitalismens hållbarhet och styrka, är i själva verket en tydlig manifestation av dess skröplighet. Dess teknologiska landvinningar och expansion i hela världen tack vare spektakulära initiativ som den nya ”Silkesvägen” får inte skymma det faktum att detta baseras på en enorm överexploatering (långa arbetsdagar, löner på fattigdomsnivå, etc) där hundratals miljoner arbetare får stå ut med extremt dåliga bostäder, dålig mat och allmänna levnadsvillkor, vilka försämras ständigt. Ett exempel är att hälsobudgeten per capita, som redan är låg, har skurits ned med 2.3%. Ett annat belysande exempel är att matproduktionen håller mycket låg hygienisk standard eller ingen alls – som med konsumtionen av kött från vilda djur som handlas på den svarta marknaden. Under de senaste två åren har den värsta epidemin i historien av afrikansk svininfluensa spritt sig i Kina, där man tvingats slakta 30 % av djuren vilket orsakat prishöjningar på 70 % på griskött.
Det andra tecknet som visar på det kapitalistiska sönderfallets inflytande är söndervittringen av den miniminivå av koordination som tidigare existerade mellan de olika nationella kapitalen. Det är sant, som marxismen har visat, att den maximala enhet som kapitalismen kan sträva efter – om än motvilligt – är nationalstaten, vilket gör en super-imperialism omöjlig. Detta betyder inte att det, när världen var uppdelad i imperialistiska block, inte skapades flera olika strukturer, från UNESCO till WHO, som försökte implementera ett minimum av gemensamma intressen för de nationella kapitalen. Men denna tendens mot ett minimum av koordination faller allt mer sönder ju längre det kapitalistiska sönderfallet fortsätter. Som vi analyserade situationen i den tidigare citerade resolutionen från vår 23:e kongress: ”Fördjupningen av krisen (liksom kraven från den imperialistiska rivaliteten) ställer de multilaterala institutionerna och mekanismerna inför ett svårt test” (punkt 20).
Detta kan exempelvis illustreras med den roll som WHO har spelat. Det internationella samarbetet vid SARS-epidemin 2002-03, liksom den snabba utvecklingen av upptäckter [8] i laboratorier över hela världen, förklarar den låga incidensen idag av virus som kommer från samma familj som det aktuella Covid-19. Men denna roll har äventyrats av WHO:s oproportionerliga svar på influensa A-utbrottet 2009, där institutionens alarmism användes för att generera en massiv försäljning av det antivirala medlet Tamiflu, som utvecklades i ett laboratorium där den tidigare amerikanske försvarsministern Donald Rumsfield, hade direkta intressen. Sedan dess har WHO blivit förpassad till en roll som en NGO, som uttalar pompösa ”rekommendationer” men som är oförmögen att genomföra sina direktiv för de olika nationella kapitalen. Man är inte ens kapabla att skapa gemensamma statistiska kriterier för att kunna räkna infekterade individer, vilket öppnar dörren för varje nationellt kapital att försöka dölja, så långt som möjligt, utvecklingen av epidemin i respektive land. Detta har hänt, inte bara i Kina, som försökte dölja de första tecknen på epidemin, men också i USA, där man försökte sopa under mattan hur många som var drabbade för att inte avslöja svagheterna i ett hälsosystem som baseras på privata försäkringar, där 30 % av amerikanska medborgare i praktiken inte har tillträde. Den heterogenitet som finns för hur man ska genomföra diagnostiska tester, de skillnader i protokoll som finns för att hantera olika faser, har otvivelaktigt haft negativa återverkningar för att kunna förhindra spridningen av en global pandemi. Än värre är att varje nationellt kapital vidtar olika protektionistiska åtgärder för att kunna se till att man har skyddsutrustning, hygienutrustning och respiratorer, vilket Merkels Tyskland gör för närvarande.
Detta är åtgärder som sätter försvaret av de nationella intressena framför vad som skulle behövas akut i andra länder.
Propaganda i media bombarderar oss konstant med uppmaningar till individuella medborgare om att visa ansvar för att förhindra en kollaps i hälsovårdssystemen, som i flera länder visar tecken till utmattning (arbetare inom hälsosektorn är utarbetade, brist på materiella och tekniska resurser etc). Det första vi måste säga är att detta är en berättelse om en förutsägbar katastrof. Inte på grund av någon oansvarighet hos medborgarna, utan på grund av årtionden av nedskärningar i budgeten för hälsosektorn, nedskärningar av arbetsstyrkan inom vården och i budgeten för sjukhus och medicinsk forskning. Detta kan vi se i Spanien, ett av de länder som är närmast den kollaps som vi varnas för, där ständiga nedskärningar har lett till att 8 000 sjukhussängar har försvunnit[10] och intensivvårdsplatserna har minskat så att man ligger under europeisk standard, samtidigt som utrustningen är i ett mycket dåligt skick (67 % av respiratorerna är över tio år gamla). Situationen är likartad i Italien och Frankrike. I Storbritannien, ett land som lyfts fram som en modell för den allmänna sjukvården, har vi sett en konstant försämring av kvalitén de senaste 50 åren, med mer än 100 000 vakanser inom hälsosektorn. Detta långt innan Brexit!
Det är samma arbetare inom hälsovårdssektorn, som har sett sina levnads- och arbetsvillkor försämrats allt mer, där man blivit tvungen att ta hand om allt fler och sjukare patienter, att behandla fler sjukdomar, samtidigt som personalstyrkan minskat mer och mer, som nu ställs inför hotet av en kollaps av hälsovårdssystemet inför den aktuella pandemin. De som applåderar modet och självuppoffringen hos de offentliganställda är de samma som har drivit dem till utmattning genom att slopa raster, tvinga dem att byta arbetsuppgifter – i en situation där utvecklingen av pandemin är okänd – utan adekvat skyddsutrustning (ansiktsmasker, skyddskläder etc) eller adekvat utbildning. Att man tvingar sjukvårdspersonalen att arbeta under sådana omständigheter gör dem mer sårbara för smittspridning. Som vi såg i Italien, där har minst 10 % av personalen blivit smittade av viruset.
För att tvinga arbetarna att lyda dessa order, så tar man till ”undantagstillstånd” för att kunna genomföra repressiva åtgärder och hotar med alla slags sanktioner om man inte lyder. Denna policy från myndigheternas sida har i flera fall eskalerat det redan existerande kaoset.
Inför denna situation, som ställer hälsovårdspersonalen inför fullbordat faktum när det gäller sjukvårdens katastrofala tillstånd, så tvingas arbetarna i denna sektor att tillgripa metoder som närmar sig eugenik, eftersom man inte har något annat val än att ägna de bristfälliga resurser som står till förfogande till de patienter som har störst chans att överleva, vilket vi har sett i de direktiv som antagits av den italienska yrkesorganisationen för narkosläkare och akutvårdspersonal, där man beskriver situationen som ett ”krigstillstånd”[11]. Detta är verkligen ett krig mot mänskliga behov som beror på kapitalets logik, där arbetarna inom denna sektor drabbas av växande ångest eftersom man måste genomföra dessa inhumana riktlinjer. Den ångest som uttrycks av allt fler av dessa arbetare är ett resultat av att man inte ens kan ifrågasätta dessa kriterier: att vägra att arbeta under dessa skamliga villkor, eller att vägra uppoffringar av sina levnadsvillkor, eftersom man, om man gjorde detta genom att gå ut i strejk så skulle detta allvarligt påverka de egna klassbröderna och – systrarna, alla övriga utsugna. Man kan inte ens träffas tillsammans med andra kamrater och uttrycka solidaritet med andra arbetare eftersom detta skulle gå emot de regler om ”social isolering” som genomförts för att hindra spridningen av epidemin.
Våra kamrater inom sjukvårdssektorn kan inte gå ut i öppen kamp i den nuvarande situationen men resten av arbetarklassen kan inte lämna dem ensamma. Alla arbetare är offer för det här systemet och alla arbetare kommer förr eller senare att betala priset för denna epidemi. Vare sig det handlar om nedskärningar i icke prioriterad sjukvård (planerade operationer eller medicinska konsultationer) eller genom att man drar ner på tillfälliga anställningar, eller lönesänkningar och sänkning av sjukersättning. Att acceptera detta vore att ge grönt ljus till de nya och än mer brutala attacker mot arbetarklassen som planeras. Vi måste därför fortsätta att slipa vårt vapen: klassolidariteten, med den beslutsamhet och kraft som vi nyligen kunde se i strejkerna i Frankrike mot pensions-”reformerna”.
Den explosion av kapitalismens oöverstigliga motsättningar som vi sett i hjärtat av sjukvårdssystemet är otvivelaktiga symtom på slutfasen av kapitalismens senilitet. På samma sätt som viruset har sin största påverkan på åldrade kroppar och orsakar de allvarligaste symtomen, så har sjukvårdssystemet blivit grundläggande försvagat utav år av åtstramningar och privatiseringar, som inte baserats på behoven i befolkningen utan på kraven från en kapitalism i kris och förfall. Det samma gäller den kapitalistiska ekonomin, som på konstgjord väg har hållits igång genom att man manipulerar värdelagen och kastas ned i en massiv skuldsättning. Detta har gjort systemet så ömtåligt att epidemin med största säkerhet kommer att medföra en ny och brutal global recession.
Men proletariatet är inte bara ett offer för denna katastrof för mänskligheten som kapitalismen utgör. Det är också den klass som har potentialen, den historiska förmågan, att besegra kapitalismen en gång för alla, genom sin kamp och genom att utveckla sitt medvetande och sin klassolidaritet. Endast den kommunistiska revolutionen kan och måste ersätta mänskliga relationer som bygger på uppdelning och konkurrens med relationer som bygger på solidaritet, att organisera produktionen, arbetet, mänsklighetens och naturens resurser på grundval av mänskliga behov och inte de profitlagar som tjänar en utsugande minoritet.
Valerio, 2020-03-13
[1} Macron höll i tal i tv fullt av skryt om den "utmärkta franska hälsovården" som påstås var fri och tillgänlig för alla. Samtidigt som han hyllade seriositeten och engagemanget hos sjukvårdspersonalen.
Responsen var omedelbar med massor foton på sociala medier, på vårdare sjuksköteskor och med plakat med parrolen "Du kan räkna med oss. Om vi kan räkna med dig återstår att se"
[2} Det är klart att det var nödvändigt att hindra människor från att resa och att uppmana dem att stanna hemma, för att förhindra smittspridning. Men det s ätt på vilket dessa åtgärder genomfördes (med inget statligt stöd till vård av barn eller äldre, där det var nödvändigt. En kraftig övervakning av befolkningen - samtidigt som arbetet i fabrikerna till exempel inte påverkades) visar på ett modus operandi av totalitarismen hos den kapitalistiska staten. I våra kommande artiklar kommer vi att återkomma till hur detta påverkar det dagliga livet hos de exploaterade runtom i världen.
[3} se våra teser om kapitalismens sönderfall: (International Review No. 107, 4th Quarter 2001) https://en.internationalism.org/ir/107_decomposition [2]
Och resolutionen om internationella situationen från IKS 23:de kongress: https://en.internationalism.org/content/16704/resolution-international-situation-2019-imperialist-conflicts-life-bourgeoisie [3]
[4] https://en.internationalism.org/content/16810/more-evidence-capitalism-has-become-danger-humanity [4]
[5] Genom att söka de verkliga orsakerna till infektioner istället för religiösa eller andra inbillade orsaker (som 4 humörens teori från den antika medicinen till exempel) genom att försöka skaffa sig en materialistisk syn på den mänskliga anatomien och fysiken etc... blev möjligt det att identifiera de verkliga orsakerna till dessa infektioner.
[6] Se artiklarna om den Kommunistiska internationalens hundraårs jubileum i de senaste numren av International Review (nr 162 och 163)
[8] Som ett exempel kan nämnas civet-katten, som fungerade som värddjur och spred smitta till människan. Efter en snabb eliminering av arten, avstannade smittspridningen.
[9] I Frankrike stoppades all forskning kring coronavirus-familjen efter epidemin 2002-03 på grund av budgetnedskärningar 2005.
[10] Denna tendens visar på en dynamik som kan ses i alla länder, oavsett vilket politisk färg regeringarna har haft, vilket visas av grafik från EUROESTAT graphique d’Euroestat [5]
[11] Se (på italienska) Recomendaciones UCI en Italia.
Tusentals dör varje dag, sjukhusen går på knäna, personalen tvingas välja mellan unga och gamla om vem som skall få vård. Sjukvårdsarbetare som är utmattade, infekterade och en del döende. Överallt är det brist på sjukvårdsutrustning. Regeringar i en enorm kokurrens i namn av "krig mot viruset" och det "nationella ekonomiska intresset". De finansiella marknaderna är i fritt fall, närmast surrealistiska kupper där stater stjäl leveranser med skyddsutrustning från varandra. Tiotals miljoner arbetare som kastas ut i arbetslöshet, en störtflod av lögner från staten och dess media. Det är detta avskyvärda spektakel som världen står inför idag. Denna pandemi är den värsta hälsokrisen som världen stått inför sedan den spanska sjukan 1918-1919 och vetenskapen har tagit enorma steg framåt sedan dess. Hur kunde det bli en sådan katastrof? Hur kunde det gå så långt?
Vi får höra att detta virus är annorlunda, att det är mycket mer smittsamt, och att dess effekter är mycket oberäkneliga och dödliga. Även om allt detta förmodligen är sant, förklarar det inte ändå inte omfattningen av katastrofen. Det övergripande ansvaret för denna katastrof, för de hundratusentals döda ligger hos kapitalismen själv. Med dess produktion för profit, inte mänskliga behov, dess permanenta jakt på kostnadseffektivitet till priset av en fruktansvärd exploatering av arbetarklassen, en konstant attack på levnadsvillkoren för de exploaterade, en frenetisk konkurrens mellan olika företag och stater - det är dessa grundläggande karaktärsdrag som tillsammans kulminerat i denna katastrof.
De som styr detta samhälle, borgarklassen med dess stat och media talar om för oss med en bekymrad stämma att denna pandemi kunde inte förutses. Detta är en lögn på samma nivå som den som förs fram av klimatförnekarna. Vetenskapsmän har varnat för en pandemi likt Covid-19 länge nu. Men stater och dess regeringar har vägrat att lyssna på dem. De har till och med vägrat at ta till sig en rapport av CIA från 2009 ("What will tomorrow's world be like") som med en imponerande träffsäkerhet beskriver karaktären hos den nuvarande pandemin. Varför en sådan blindhet hos staten och den borgarklass som den servar? Av en väldigt simpel anledning: investeringar måste generera vinst så snabbt som möjligt. Investeringar i mänsklighetens framtid betalar sig inte och leder bara till att aktiekursen faller. Investeringar måste förstärka ställningen hos varje nationell borgarklass gentemot dess konkurrenter på den imperialistiska arenan. Om de sanslösa summor som spenderats på militär forskning och vapenteknologi istället används till att förbättra sjukvården och hälsan hos jordens befolkning, skulle en sådan pandemi aldrig kunna bryta ut. Men istället för att vidta åtgärder mot denna förutsägbara hälsokatastrof, har regeringarna inte upphört med att attackera hälsovården, både när det gäller forskning och mänskliga och tekniska resurser.
Om människor dör som flugor idag i hjärtat av de mest utvecklade länderna, beror det framförallt på att överallt har regeringarna skurit ned på anslagen till forskning om nya sjukdomar. Som när Donald Trump i maj 2018 gjorde sig av med den speciella enhet inom det nationella säkerhetsrådet som bestod av framstående specialister som hade till uppgift att bekämpa pandemier. Trumps attityd är bara en bisarr karikatyr på vad alla världens ledare gjort. Forskningen som Coronaviruset övergavs följaktligen överallt i världen för 15 år sedan eftersom den inte ansågs vara "kostnadseffektiv"!
På ett liknande sätt är det motbjudande att se borgerliga ledare och politiker till höger och vänster beklaga den svåra situationen inom vården och de katastrofala villkor som arbetare inom vården tvingas arbeta under, med tanke på att den borgerliga staten sytematiskt tvingat på den profitkrav under de senaste 50 åren och i synnerhet sedan den stora recessionen 2008. Överallt har de begränsat tillgången till vård och dragit på antalet sängplatser på sjukhusen, och ökat arbetsbelastningen för de vårdanställda. Vad skall vi tro om den allmänna bristen på skyddsutrustning som ansiktsmasker, handsprit, testutrustning osv? Under de senaste åren har de flesta stater minskat på sina lager av skyddsutrustning för att spara pengar. Inte ens under de senaste månaderna har de kunnat förutse den snabba spridningen av Covid-19, även om en del av dem sedan november 2019 hävdat att förutom för vårdpersonal så fyller ansiktsmasker ingen funktion – för att dölja sin kriminella ansvarslöshet.
Hur är det i de kroniskt eftersatta delarna av världen, som den afrikanska kontinenten eller Latinamerika? I Kinshasa i den demokratiska republiken Kongo får 10 miljoner invånare dela på 50 respiratorer! I Centralafrika har flygblad delats med uppmaningar om att tvätta händerna när befolkningen inte ens har vatten så det räcker för att dricka! Överallt är det samma nödrop: "vi saknar all utrustning för att möta denna pandemi".
Den hårda rivaliteten mellan alla stater i världen förhindrar även ett minimum av samordning för att begränsa Coronavirusets spridning. När smittspridningen först startade så bedömde den kinesiska staten att det var viktigare att göra allt för att dölja alvaret i situationen, för skydda sin ekonomi och sitt rykte. Den kinesiska staten tveka inte att bestraffa den läkare som försökte slå larm om viruset och lämnade sedermera honom att dö. Även de ansatser till internationell reglering som borgarklassen satt upp för att hantera bristen på materiel har fallit samman: Världshälsoorganisationen (WHO) har varit oförmögen att driva igenom sina direktiv, samtidigt som EU inte lyckats införa gemensamma åtgärder. Denna upplösning har på ett avsevärt sätt ökat kaoset och bristen på kontroll över utvecklingen av pandemin. Dynamiken av "var och en för sig" och skärpningen av den allmänna konkurrensen har blivit generella karaktärsdrag i den härskande klassens agerande.
"Kriget om ansiktsmaskerna" som media kallar det, är ett upplysande exempel på detta, där varje stat försökt kapa åt sig skyddsutrustning genom spekulation, överbud, till och med rena stölder. USA har roffat åt sig flyglaster med ansiktsmasker avsedda för Frankrike. Frankrike har konfiskerat laster med ansiktsmasker som skulle flygas till Sverige. Tjeckien har vid sina tullstationer lagt beslag på respiratorer och ansiktsmasker på väg till Italien. Tyskland har sett till att ansiktsmasker på väg till Kanada försvunnit. Detta är den sanna naturen hos de "stora demokratierna" tjuvar och gangsters av värsta sort!
För Borgarklassen är "profiter viktigare än våra liv" som strejkande bilarbetare i Italien ropade. I alla länder väntade de så länge som möjligt med att genomföra åtgärder för att skydda befolkningen för att till varje pris hålla den nationella produktionen rullande så länge som möjligt. Det var inte hotet om kraftigt ökande dödssiffror som i slutändan ledde till nedstängningarna. De många imperialistiska massakrer som har pågått i över ett århundrade, utkämpade i namn av det nationella intresset, har definitivt bevisat det förakt som den härskande klassen har för de utsugnas liv. Nej, våra härskare bryr sig inte om våra liv! Särskilt som viruset har ”fördelen” för borgarklassen att meja ned de sjuka och åldrade, de som betraktas som ”improduktiva”. Att låta viruset spridas och göra sitt jobb ”naturligt” genom ”flockimmunitet” var i själva verket det första valet för Boris Johnson och andra ledare. Det som i varje land gjorde att man tog till nedstängningar var rädslan för en desorganisering av ekonomin och, i vissa länder, hotet om en social oro, den växande ilskan inför vårdslösheten och de stigande dödssiffrorna. Därutöver har de påbud om social distansering, även om de omfattar halva jordens befolkning, blivit farsartade: miljoner människor har tvingats trängas varje dag på bussar, tunnelbanor och tåg, på fabrikerna och stormarknaderna. Borgarklassen försöker redan avsluta nedstängningarna så snabbt som möjligt, vid samma tidpunkt som pandemin slår som hårdast och försöker hitta sätt att undvika utbrott av missnöje genomo att skicka tillbaka arbetarna till arbetet, sektor för sektor, fabrik för fabrik.
Borgarklassen planerar och genomför ständigt nya attacker, än mer brutala villkor för exploateringen. Denna pandemi har redan tvingat miljoner arbetare in i arbetslöshet: tio miljoner under tre veckor i USA. Många av dem, som har oregelbundna, prekära eller tidsbegränsade anställningar, kommer att förlora sina inkomster. Andra, som lever på snålt tilltagna socialbidrag, kommer inte längre att kunna betala för hyra och sjukvård. De ekonomiska effekterna har redan börjat accelerera den ekonomiska recession som låg bakom hörnet: en explosion i livsmedelspriserna, massiva uppsägningar, lönesänkningar, ökande osäkerhet om man får behålla arbetet, etc. Alla stater genomför nu olika ”flexibilitets”-åtgärder genom att uppmana till uppoffringar i namn av ”nationell enighet i kriget mot viruset”.
Det nationella intresse som borgarklassen åkallar idag är inte vårt intresse. Det är samma försvar av den nationella ekonomin och samma generaliserade konkurrens som tidigare har gjort att man genomfört budgetnedskärningar och attacker på levnadsvillkoren för de exploaterade. I morgon kommer man att lyfta fram samma lögner när man, efter den ekonomiska förstörelsen som orsaktas av pandemin, kommer att uppmana de drabbade att dra åt svångremmen ännu hårdare och acceptera än mer fattigdom och utsugning. Denna pandemi är ett uttryck för det kapitalistiska produktionssättets förfallsepok, som ett av många uttryck för förruttnelsen i samhället på daglig basis, tillsammans med miljöförstöringen, utsläpp och klimatförändringar, de allt vanligare imperialistiska krigen och massakrerna, den oundvikliga utvecklingen av fattigdom i allt större delar av jordens befolkning, det ökande antal människor som tvingas till migration eller flykt, en alltmer utbredd populism eller religiös fanatism, etc (se vår text ”Theses on the decomposition of capitalism” på vår internetsida: https://en.internationalism.org/ir/107_decomposition [2]). Detta är en indikator på den återvändsgränd som kapitalismen har hamnat i, vilket visar i vilken riktning detta system leder mänskligheten: mot kaos, misär, barbari, förstörelse och död.
Vissa regeringar och media argumenterar för att världen aldrig kommer att bli densamma som före pandemin, att vi kommer att dra lärdomar av detta och i slutändan att staterna kommer att gå mot en mer human och bättre reglerad form av kapitalism. Vi har hört samma argument efter finanskrisen 2008: med handen på hjärtat deklarerade stater och världsledare ”krig mot den skurkaktiga finanssektorn” och lovade att de uppoffringar man krävde för att komma ut ur krisen skulle bli belönade. Man behöver bara titta på den växande ojämlikheten i världen för att förstå att dessa löften om att ”reformera” kapitalismen bara var lögner för att få oss att svälja en ytterligare försämring av våra levnadsförhållanden.
Den utsugande klassen kan inte förändra världen och sätta mänskligt liv och samhälleliga behov ovanför de skoningslösa lagarna i sin egen ekonomi: kapitalismen är ett system av exploatering, där en härskande minoritet drar in profiter och privilegier från majoritetens arbete. Nyckeln till framtiden, löftet om en annan värld, en verkligt mänsklig värld utan nationer eller utsugning, ligger endast i den internationella enigheten och solidariteten hos arbetare i kamp!
Den våg av spontan solidaritet inom vår klass som ett svar på den outhärdliga situation som sjukvårdens arbetare befinner sig i, avleds av regeringar och politiker över hela världen till en kampanj för applåder i portar och på balkonger. Naturligtvis kommer dessa applåder att värma hjärtan hos de arbetare som med mod och engagemang räddar liv och sköter om de sjuka under dramatiska arbetsförhållanden. Men solidariteten i vår klass, bland de exploaterade, kan inte reduceras till fem minuters applåder per dag. Den betyder i första hand att vi kritiserar regeringarna i varje land, av vilken politisk färg de än må vara. Det betyder att vi kräver skyddsmasker och all nödvändig skyddsutrustning. Det betyder, när det är möjligt, att gå ut i strejk och slå fast att, så länge som sjukvårdsarbetarna inte har det material som man behöver, så länge som man tvingas möta döden på grund av oskyddade ansikten, så kommer de arbetare som inte befinner sig på sjukhusen att vägra arbeta.
Idag, så länge som nedstängningen pågår, så kan vi inte ta upp massiva strider mot detta mordiska system. Vi kan inte samlas för att uttrycka vår ilska och vår solidaritet genom massiv kamp, genom strejker och demonstrationer. Detta på grund av nedstängningen, men inte bara på grund av detta. Det krävs också att vår klass måste återerövra källan till sin styrka, som den har visat så många gånger under historiens gång men som den har glömt sedan dess: potentialen att förena sin kamp, att utveckla en massiv rörelsemot den härskande klassen och dess monstruösa system.
De strejker som bröt ut på bilfabrikerna i Italien eller på stormarknaderna i Frankrike, framför sjukhusen i New York eller dem i norra Frankrike och som visar på den enorma indignation som finns bland arbetare som vägrar att tjänstgöra som ”virus-foder”, sammanfösta utan masker, handskar eller tvål, endast till fördel för deras utsugare, är idag endast splittrade reaktioner som är avskurna från den styrka som en hel, förenad klass utgör. Icke desto mindre visar de, att arbetarna inte är beredda att acceptera, som något ofrånkomligt, den kriminella oansvarighet som finns hos våra utsugare.
Det är detta perspektiv för klasstrider som vi måste förbereda oss för. Därför att efter Covid-19 så kommer den ekonomiska krisen, en massiv arbetslöshet och nya ”reformer” som inte är något annat än ytterligare uppoffringar. Så just nu måste vi förbereda vår framtida kamp. Hurdå? Genom att diskutera, utbyta erfarenheter och idéer, på olika internetkanaler eller forum, via telefon, i så stor utsträckning som möjligt. Vi måste förstå, att det största gisslet inte är Covid-19 utan kapitalismen, att lösningen inte är att sluta upp bakom mördarstaten utan att stå upp emot den; att hoppet inte finns i den ena eller andra politikerns löften utan i utvecklingen av arbetarsolidariteten i kampen; att det enda alternativet till det kapitalistiska barbariet är världsrevolutionen!
Internationella Kommunistiska Strömningen, 2020-04-10
Internationella medier försöker alltid skildra Sverige som ”paradiset på jorden”, en välfärdsstat med nästan total jämlikhet mellan medborgarna. Inget kunde vara längre från sanningen. Sedan mer än tre decennier har privatiseringar och outsourcing av skolor, sjukhus, vårdcentraler och andra sektorer, som äldreomsorgen, skapat en situation där hälsosektorn har drabbats av ökade nedskärningar. Coronakrisen har tydligt visat sprickorna i denna illusion. I dag har sjukhussängarna i Sverige minskat till en av de lägsta nivåerna i Europa.
Precis som i resten av världen ger utvecklingen av Coronakrisen i Sverige oss en tydlig illustration av det sönderfallande kapitalistiska samhället i allmänhet, liksom av borgarklassens oförmåga att hantera situationen. Eftersom Sverige historiskt har betraktats som en modell för ”välfärdsstaten” är den nuvarande krisen den sista spiken i kistan för denna illusion.
Mer än 600 000 är infekterade av viruset och 13 000 döda i en befolkning på cirka 10 miljoner, i ett geografiskt vidsträckt land som Sverige. Detta är en tydlig kontrast till länder som Norge och Finland, trots geografiska likheter. Den så kallade ”svenska strategin” med mindre begränsningar och lock-downs har sannerligen inte skonat befolkningen. Idag accelererar kaoset. Staten och regeringen klandrar regionerna, ansvariga för att tillhandahålla hälso- och sjukvård, och regionerna klandrar kommunerna. Mitt i detta kaos står arbetarklassen i hälso- och sjukvården, som för bara ett halvår sedan hotades av nya uppsägningar, när den första vågen ebbade ut efter sommaren.
Orsakerna till den nuvarande situationen står att finna i den kontinuerliga nedmonteringen av hälsosektorn i Sverige sedan 1990-talet. Processen med "avreglering" och privatisering av sjukhus över hela landet, särskilt i Stockholm har inneburit kontinuerliga nedskärningar av sjukhussängar och personal. Protester bland sjukhusarbetare och lokalbefolkningen har varit vanliga, särskilt när lokala sjukhus har lagts ned på mindre orter, där alla typer av patienter, inklusive gravida kvinnor, måste resa långa sträckor för att komma till närmaste sjukhus.
Samma utveckling har ägt rum med apoteken, vilket har inneburit att viktiga läkemedelslager har försvunnit från sjukhus och apotek, till stor del på grund av privatiseringen av det tidigare statliga apoteksmonopolet (och en etablering av privata apotek), vilket ledde till att viktiga mediciner inte lagerhålles. Samma utveckling kan ses med de nationella lagren av viktiga läkemedel för krissituationer - detta försvann runt millennieskiftet.
Samtidigt har situationen i äldreomsorgssektorn försämrats i årtionden (sedan kommunaliseringen, ÄDEL-reformen genomfördes i början av 1990-talet) och vi har sett massor av ”skandaler” i media, ofta med fokus på situationen i privatiserade vårdhem där grundläggande hygienrutiner har försummats på grund av vårdarbetarnas överbelastning. Många arbetare vid dessa institutioner har en osäker arbetssituation, kallas in med kort varsel och har ingen sjukförsäkring - så de kan inte stanna hemma om de är sjuka.
Under hösten 2019 kunde vi se massiva protester på sjukhusen i Stockholm efter hot om kraftiga nedskärningar av personal (läkare och sjuksköterskor), protester som fick sympati från allmänheten, både i Stockholm och i resten av landet.
Så såg situationen ut i Sverige i början av förra året då coronaviruset drabbade landet. Staten och de ansvariga myndigheterna, regionerna och kommunerna var helt oförberedda för utbrottet. I grund och botten fanns det inga förberedelser, inga lager av medicin, munskydd eller visir, inga möjligheter för testning och spårning.
De svenska myndigheternas strategi att undvika lock-downs har både kritiserats och hyllats i resten av världen. I början trodde epidemiologerna att det inte skulle finnas någon risk för att viruset skulle spridas utanför Asien, sedan diskuterade de - bakom stängda dörrar - möjligheten att få en ”flockimmunitet” i befolkningen på grundval av modeller av influensavirus (något som de senare förnekade och istället talade om att ”platta till kurvan”). Den svenska strategin har präglats av en viss "vetenskaplig arrogans”: "Vi gör rätt och resten av världen gör fel". Den främste talesmannen för denna policy, före detta statsepidemiolog Johan Giesecke, tonade ned faran men viruset och ansåg att man skulle låta det passera genom befolkningen, även om han aldrig talade öppet om "flockimmunitet". Senare visade det sig att han samtidigt fungerade som rådgivare för näringslivet, erhöll arvode för detta – något som ledde till att han fick stiga åt sidan.
Denna ”strategi”, eller brist på strategi, ledde till en massiv spridning av viruset, särskilt i äldreboenden, och vårdarbetarna fick skulden. De som var mest utsatta, som buss- och taxichaufförer, hade inget skydd och viruset spreds snabbt bland invandrare i förorterna. Myndigheterna talade om ”brist på information” och problem med trångboddhet som orsaker till problemet, men inga åtgärder vidtogs för att skydda dessa arbetare. Huvudtemat för den så kallade strategin är att du själv har ansvaret och det är ditt eget fel om du blir smittad!
Nu försöker myndigheterna skylla varandra - regeringen skyller på regionerna och vice versa. Vissa experter kritiserar öppet Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen för att inte rekommendera munskydd. Som i resten av världen är det bara möjligt för medelklassen att ”arbeta hemifrån”, medan majoriteten av arbetarklassen måste använda kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet.
Sverige har alltid presenterats som ett exempel på en välfungerande välfärdsstat, med en historia av sociala reformer, höga offentliga utgifter och högt "förtroende" hos befolkningen för myndigheter och regering. Coronakrisen har avslöjat massiva sprickor i denna fasad på grund av årtionden av nedskärningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn. Den svenska borgarklassens cynism mot den äldre befolkningen påminner oss om den svarta sidan av det svenska modernitetsprojektet när cyniska experiment och steriliseringsprogram genomfördes fram till 70-talet. Den "svenska strategin" har visat sig vara ännu ett experiment. Idag är alla delar av den nationella borgarklassen tillfreds med de goda effekterna av den svenska strategin för den svenska ekonomin – samtidigt som de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen innebär en kraftigt stigande arbetslöshet. Som vanligt är det arbetarklassen som drabbas värst, både när det gäller sjuklighet och död, och när det gäller attacker mot dess levnadsförhållanden.
IR, februari 2021
Efter den ryska revolutionen 1917, revolutionen i Tyskland 1918, bildandet av kommunistiska internationalen 1919 så minns vi hundraårsdagen av det tragiska krossandet av arbetarnas, soldaternas och matrosernas uppror i Kronstadt 1921 med dokumentet "lärdomar av Kronstadt" från International Review 3 (1) i syfte att verkligen dra de viktigaste lärdomarna av denna händelser för framtidens klasstrider.
I Mars 1921, använde Sovjetstaten, ledd av bolsjevikpartiet, sin militärmakt för att få slut på arbetarnas och matrosernas revolt i Kronstadt på ön Kotlin i den finska viken 30 kilometer från Petrograd (dagens Sankt Petersburg). De 15000 rebellerna blev attackerade av 50000 röda armésoldater på kvällen den sjunde Mars. Efter tio dagars bittra strider, var Kronstadupproret undertryckt. Det är inte möjligt att få trovärdiga siffror på antalet offer, men det har uppskattats att de var 3000 dödade i strider eller avrättade på rebellernas sida och 10000 dödade på Röda arméns sida. Enligt en kommuniké från Chekan daterad till den första maj 1921 så blev 6528 rebeller arresterade, 2168 avrättade, 1955 dömda till straffarbete (1486 i fem år) och 1272 friade. Rebellernas familjer blev deporterade till Sibirien och 8000 matroser, soldater och civila lyckades fly till Finland.
Mindre än fyra år efter arbetarklassens maktövertagande i Oktober 1917 var dessa händelser ett tragiskt utryck för degenereringen av en isolerad revolution som var nära sitt slutliga fall Detta var en revolt av Sovjetstyrets förkämpar av de som 1905 och 1917 varit i rörelsens förtrupp, och de som under oktoberrevolutionen hade blivit sedda som "revolutionens stolthet och ära". 1921 krävde Kronstadtrebellerna uppfyllande av samma krav som Petrogradarbetarna som hade strejkat sedan februari krävde: frigivande av alla socialistiska fångar, slut på militärstyret, yttrande, press, och mötesfrihet för alla arbetande, lika ransoner för alla arbetare.. Men vad som underströk vikten av den här rörelsen och utryckte dess djupt proletära karaktär var inte bara reaktionen mot de inskränkande åtgärderna, utan framför allt reaktionen mot förlusten av den politiska makten för arbetarrådens räkning till förmån för partiet och staten, som hade ersatt råden med sig själva och utgav sig för att representera arbetarklassens mål och intressen. Detta utrycktes i den första punkten av resolutionen som antogs av rebellerna: "I beaktande av det faktum att de nuvarande sovjeterna inte utrycker arbetarnas och böndernas vilja, krävs omedelbara nyval till sovjeterna med hemliga valsedlar och frihet för alla arbetare och bönder att i förhand bedriva valagitation".
Borgarklassen, när den talar om Röda arméns undertryckande av upproret, försöker alltid bevisa för proletariatet att det finns en obruten kedja som länkar Marx och Lenin till Stalin och Gulag. Borgarklassens mål är att försäkra sig om att arbetarklassen vänder ryggen till sin klass historia och inte återanknyter till sina egna erfarenheter. Anarkisternas teorier landar i samma slutsats genom att utgå från den påstådda auktoritära och kontrarevolutionära naturen hos marxismen och partier som agerar i dess namn. Anarkisterna har en abstrakt moralistisk syn på dessa händelser. Utgående från idén om bolsjevikpartiets inneboende auktoritära karaktär, är de oförmögna att förklara revolutionens degenerering i allmänhet, och Kronstadtepisoden i synnerhet. Detta var en revolution som blivit försvagat efter sju år av världskrig och inbördeskrig, med en industriell infrastruktur i ruiner, en arbetarklass som hade blivit decimerad, som svalt, och som konfronterades med bondeuppror i provinserna. En revolution som hade blivit starkt isolerad och där en internationell spridning hade blivit mer och mer osannolik efter den tyska revolutionens nederlag. Ställda inför alla problem som arbetarklassen och bolsjevikpartiet konfronterades med sluter anarkisterna bara sina ögon.
Sett från perspektivet av den proletära världsrevolutionen, är den grundläggande historiska lärdomen av repressionen i Kronstadt frågan om klassvåldet. Medan revolutionärt våld är ett vapen för arbetarklassen för att besegra kapitalismen och sina klassfiender så kan det under inga omständigheter användas inom arbetarklassen mot andra arbetare. Kommunism kan inte påtvingas arbetarklassen med tvång och våld eftersom dessa metoder står i fullständigt motsättningen till den medvetna naturen hos dess revolution. som bara kan utvecklas genom dess egna erfarenheter och det ständigt kritiska granskandet av dessa erfarenheter. Beslutet av Bolsjevikpartiet att slå ner kronstadupproret kan förstås i sammanhanget av revolutionens internationella isolering och det fasansfulla inbördeskriget som hade hemsökt landet. Inte desto mindre, ett sådant beslut förblir ett tragiskt misstag, eftersom det var utövat mot arbetare som hade rest sig för att försvara det främsta vapnet i en medveten politisk omdaning av samhället, de vitala organen för proletariatets diktatur, Sovjetmakten.
Länk till tidigare nämnd artikel: https://en.internationalism.org/specialtexts/IR003_kron.htm [10]
(1) Se även: “1921: the proletariat and the transitional state” in International Review 100; “Understanding Kronstadt”, IR 104; 90 years after Kronstadt: a tragedy that's still being debated in the revolutionary movement | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt, Part II | International Communist Current (internationalism.org)
Om du tillsammans med hundratusentals andra försöker fly med din familj från Ukrainas krigszoner kommer du, om du är mellan 18 och 60 år och en man, att med tvång att skiljas från din fru, barn och äldre föräldrar för du är nu inkallad till krig mot den avancerande ryska armén. Om du stannar i städerna blir du offer för beskjutning och missiler påstått riktade mot militära mål men som alltid orsakar dessa ”oavsiktliga förluster” som vi först hörde talas om i västmakternas ”lysande” Gulfkrig 1991, bostadsområden, sjukhus och skolor förstörs och hundratals civila dör. Om du är en rysk soldat så har det kanske sagts dig att det Ukrainska folket kommer att välkomna dig som en befriare men du kommer att betal med blod för att ha trott på den lögnen. Detta är verkligheten i imperialistiska krig av idag och ju längre de fortsätter desto mer död och större förstörelse. De ryska styrkorna har visat att de är kapabla att jämna hela städer med marken som de gjort i Tjetjenien och Syrien. De västerländska vapnen som strömmar in i Ukraina kommer att öka förödelsen.
Ena era av mörker
I en av sina senaste publicerade artiklar om kriget i Ukraina har den högerorienterade brittiska tidningen The Telegraph följande rubrik: ” [12]Världen glider ner i en era av fattigdom irrationalitet och krig [12]”. [12]
Med andra ord, det faktum att vi lever i ett globalt system som sjunker ner i sitt eget sönderfall blir allt svårare att dölja. Oavsett om det är covid-pandemins inverkan, de senaste fruktansvärda förutsägelserna om en ekologisk katastrof som hemsöker planeten, den växande fattigdomen kopplat till den ekonomiska krisen, det mycket uppenbara hotet som uppstår genom skärpandet av inter-imperialistiska konflikter, uppresandet av politiska och religiösa krafter drivna av en gång marginella apokalyptiska föreställningar och konspirationsteorier så är Telegraphs rubrik varken mer eller mindre än en beskrivning av verkligheten, även om deras opinionsbildare knappast ser kapitalismens inneboende motsättningar som roten till allt detta.
Ända sedan östblockets och Sovjetunions fall 1989-1990 har vi argumenterat för att ett socialt system som har varit föråldrat sedan början tjugonde århundradet nu gått in i en ny och slutgiltig fas av dess förfall. Gentemot löftet om att kalla krigets slut skulle bringa en ny världsordning av fred och välstånd, insisterade vi på att den här nya fasen skulle kännetecknas av ökad oordning och militarism. Balkankriget i början av 90-talet och Gulfkriget 1991, invasionerna av Afghanistan, Irak och Libyen, pulveriseringen av Syrien, otaliga krig på den afrikanska kontinenten, Kinas utveckling till en världsmakt, återupplivandet av den ryska imperialismen har alla bekräftat den prognosen. Den ryska invasionen av Ukraina innebär ett nytt steg i denna process, där slutet på det gamla systemet av block gett upphov till en frenetisk kamp alla mot alla där tidigare underordnade och försvagade makter kräver nya positioner för sig själva i den imperialistiska hackordningen.
Tyngden av detta nya krig i Europa
Betydelsen av denna nya omgång av öppen krigföring i Europa kan inte förringas. Redan Balkankriget visade på tendensen för imperialistiskt kaos att återvända från de mer avlägsna områdena till imperialismens kärnområden, men detta var ett krig inom en sönderfallande stat där nivån av konfrontation mellan de stora imperialistiska makterna var mycket mindre direkt. I dag bevittnar vi ett europeiskt krig mellan stater, en mycket mer öppen konfrontation mellan Ryssland och dess västliga rivaler. Om corona-pandemin innebar en ökning av kapitalismens sönderfall inom åtskilliga områden (sociala, hälsomässiga ekologiska etc.) så är kriget i Ukraina en skarp påminnelse om att krig har blivit kapitalismens levnadsätt i dess förfallsperiod och att militära spänningar och konflikter sprids och intensifieras på en världskala.
Rysslands snabba framryckning i Ukraina överraskade många välinformerade experter och vi var inte själva säkra på att det skulle ske så snabbt och så massivt(1). Vi anser inte att detta berodde på några brister inom den grundläggande ramen för våra analyser. Tvärtom, det berodde på en tvekan att fullt ut tillämpa detta ramverk som redan utarbetats i början av 90-talet i vissa nyckeltexter(2) där vi hävdar att denna nya fas av dekadens skulle präglas av alltmer kaotiska, brutala och irrationella militära konflikter. Irrationella konflikter även ur kapitalismens synvinkel(3). Medan krig under kapitalismens uppgångsfas, särskilt de som öppnade upp för kolonial expansion, medförde klara ekonomiska fördelar för vinnaren så har krig under kapitalismens förfallsperiod antagit en alltmer destruktiv dynamik och utvecklingen av en praktiskt taget permanent krigsekonomi har varit en enorm belastning på kapitalets produktivitet och vinster. Ända fram till andra världskriget fanns det dock ”vinnare” vid krigets slut, i synnerhet USA och Sovjetunionen. Men i den nuvarande fasen av krig som initierats, även av de ledande nationerna har visat sig vara fiaskon såväl ekonomiskt som militärt. USA:s förödmjukande tillbakadragande från Irak och Afghanistan visar tydligt på detta.
I vår tidigare artikel påpekade vi att en invasion eller ockupation av Ukraina sannolikt skulle kasta in Ryssland i en ny version av morasen de stötte på i Afghanistan på 80-talet, vilken var en betydande faktor för Sovjetunionens kollaps. Det finns redan tecken på att det är så utvecklingen av invasionen kommer att arta sig, den har mött betydande väpnat motstånd, är oönskad av stora delar av det ryska samhället, t.o.m. inom delar av den härskande klassen och har provocerat fram en rad av straffsanktioner från Rysslands huvudrivaler som i sanning kommer att fördjupa fattigdomen som majoriteten av Rysslands befolkning står inför. Samtidigt eldar västmakterna upp stöd för de ukrainska väpnade styrkorna, såväl ideologiskt som genom leverans av vapen och militär rådgivning. Men trots dessa förutsägbara konsekvenser, minskade trycket på den ryska imperialismen dagligen möjligheten att dess mobilisering av styrkor runt Ukraina skulle stanna vid en kraftuppvisning. I synnerhet så kunde Natos vägran att utesluta sin expansion till Ukraina inte tolereras av Putins regim, och invasionens tydliga mål är att förstöra Ukrainas militära infrastruktur och installera en ryssvänlig regim. Hela projektets irrationalitet, kopplat till en nästan messiansk vision om att återupprätta det ryska imperiet, den stora risken att det förr eller senare kommer att leda till ett nytt fiasko, avskräckte aldrig Putin och hans närmaste från att ta chansen.
Går vi mot formerandet av nya imperialistiska block?
På ytan står Ryssland inför en ”enhetsfront” av de västerländska demokratierna och ett nyligen kraftfullare NATO där USA helt klart spelar en ledande roll. USA kommer att bli den stora vinnaren om Ryssland fastnar i ett krig de inte kan vinna och av Natos ökade sammanhållning inför hotet om rysk expansion. Denna sammanhållning är dock bräcklig, ända upp till invasionen försökte såväl Frankrike som Tyskland spela sitt eget spel som betonande vikten av en diplomatisk lösning och förde separata samtal med Putin. De öppna fientligheterna har dock tvingat dem att backa och gå med på införandet av sanktioner även om det kommer att skada deras ekonomier mycket mer direkt än USA:s. (T.ex. stoppade Tysklands de ryska energileveranserna som de är så beroende av). EU har också rört sig mot att utveckla sina egna väpnade styrkor och Tysklands beslut att kraftigt öka sina militärutgifter måste också ses i det perspektivet. Det måste också läggas på minnet att USA:s borgarklass står inför stora splittringar vad gäller förhållandet till Ryssland, Biden och demokraterna tenderar att hålla fast vid den traditionellt fientliga inställningen till Ryssland men stora delar av republikanerna har en väsentligen annorlunda inställning. I synnerhet Trump kunde inte dölja sin beundran för Putins ”genialitet” när invasionen startade.
Om vi är långt ifrån att ett nytt USA-block ska bildas så har inte heller det ryska äventyret inneburit ett steg mot ett nytt ryss-kinesiskt block. Trots att de nyligen genomfört gemensamma militära övningar och trots att Kina tidigare utryckt stöd för Rysslands agerande i t.ex. Syrien så har Kina i denna fråga distanserat sig från Ryssland genom att i FN:s säkerhetsråd avstå från att rösta mot att kritisera Ryssland. Man försöker framställa sig som en uppriktig fredsmäklare som vill ha slut på fientligheterna och vi vet att trots att de har gemensamma intressen gentemot USA, har Ryssland och Kina sina egna interna motsättningar, i synnerhet i frågan om den ”nya sidenvägen”. Bakom detta ligger Rysslands försiktighet med att underordna sig Kinas expansiva ambitioner.
Andra destabiliserande faktorer spelar också in i denna situation, särskilt Turkiets roll, som till viss del uppvaktat Ryssland i dess ansträngningar att uppgradera sin globala status men samtidigt hamnat i konflikt med Ryssland vad gäller kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan och Libyen. Turkiet har nu hotat att blockera ryska fartyg som kommer till svarta havet via Dardanellsundet men även här kommer denna åtgärd utföras i syfte att främja Turkiets nationella intressen.
Men, som vi skrev i vår resolution om den internationella situationen på vår tjugofjärde kongress, det faktum att internationella imperialistiska relationer fortfarande präglas av centrifugala tendenser: ”innebär inte att vi lever i en era av större trygghet än under kalla kriget hemsökt som den var av ett hot om kärnvapenförintelse. Tvärtom, om sönderfallsperioden kännetecknas av en växande förlust av kontrollen för bourgeoisien så gäller detta också de enorma mängder av massförstörelsevapen: konventionella, nukleära, biologiska och kemiska som har ansamlats av den härskande klassen och som nu är mer utspridd över ett större antal nationalstater jämfört med den föregående perioden. Även om vi inte ser en kontrollerad marsch mot krig av disciplinerade militära block, kan vi inte utesluta faran för ensidiga militära utbrott eller ens groteska ”olyckor” som skulle utgöra ytterligare en acceleration i glidningen mot barbari”(4).
Inför den högljudda kampanjen att isolera Ryssland och de praktiska åtgärderna som syftar till att parera deras strategi i Ukraina har Putin satt sitt kärnvapenförsvar i hög beredskap. Detta är kanhända för tillfället bara ett tomt hot, men världens exploaterade massor har inte råd att lita till medgörligheten hos någon del av den härskande klassen.
Den ideologiska attacken på arbetarklassen.
För att mobilisera folket, och framför allt arbetarklassen, måste den härskande klassen lansera en ideologisk attack vid sidan av sina bomber och artillerigranater. I Ryssland förefaller det som om Putin litat huvudsakligen till grova lögner om ” nazisterna och narkomanerna” som styr Ukraina och han har inte lagt ner någon större möda på att utarbeta ett nationellt konsensus angående Ukraina-kriget. Detta skulle kunna visa sig vara en missräkning, för det finns mycket motvilja mot kriget inom hans egen härskande klick, bland intellektuella och i stora lager av samhället. Det har ägt rum ett antal gatudemonstrationer och ungefär 6000 människor har blivit arresterade för att ha deltagit i protester. Det finns också uppgifter om demoralisering bland de ryska trupper som sänts till Ukraina. Men än så länge finns det få tecken på ett på arbetarklassen baserat krigsmotstånd i Ryssland, en arbetarklass som p.g.a. decennier av Stalinism skurits av från sina revolutionära traditioner. I Ukraina står arbetarklassen inför en ännu värre situation, drabbad som den är av den ryska invasionens fasor och därför har det varit möjligt för den härskande klassen att i stor utsträckning mobilisera befolkningen för att ”försvara hemlandet” med hundratusentals som frivilligt ansluter sig till motståndet mot invasionen med vad vapen de nu kan få tag på. Vi ska emellertid inte heller glömma att hundratusentals har flytt från krigszonerna men stridsropet för borgerliga ideal som ”demokratin” och ”nationen” har helt klart hörsammats från delar av arbetarklassen och som därmed har upplöst sig själv in i det ukrainska ”folket” där klassuppdelningens verklighet är glömd. Majoriteten av de Ukrainska anarkisterna tycks utgöra den extrema vänsterfraktionen i denna folkfront(5).
De ukrainska och ryska härskande klassernas förmåga att dra med sig ”sina” arbetare visar att den internationella arbetarklassen inte är homogen. Situationen är annorlunda i de viktigaste västländerna, där borgarklassen under många årtionden konfronterats med arbetarklassens motvillighet, trots alla dess svårigheter och bakslag, att offra sig på det imperialistiska krigets altare.
Ställd inför Rysslands alltmer krigförande hållning har den härskande klassen i väst hittills undvikit att svara med direkt militärt våld, det innebär dock inte att de passivt accepterar den rådande situationen utan istället ser vi den mest samordnade ideologiska pro-krigskampanjen på decennier (en kampanj för ”solidaritet med Ukraina mot rysk aggression”). Pressen, såväl till höger som vänster ger stor publicitet åt och stödjer de pro-ukrainska demonstrationerna och påhejar det ”ukrainska motståndet” som bärare av västerländska ideal nu hotat av ”galningen i Kreml”. De döljer inte heller det faktum att det måste bli uppoffringar, inte bara för att sanktionerna mot Rysslands energileveranser kommer att öka inflationstrycket som redan nu gör det svårt för hushållen att värma upp sina hem utan vi får också höra att vill vi försvara ”demokratin” så måste vi öka våra försvarsutgifter. Som den liberala tidningen Observers chefspolitiska kommentator Andrew Rawnsley framförde det:
”Sedan Berlinmurens fall och nedrustningen som följde har Storbritannien och dess grannar främst spenderat ”fredsutdelningen” på att ge den åldrande befolkningen bättre pensioner och sjukvård än de annars skulle ha fått. En ovilja att spendera mer på försvaret har fortsatt även efter att Kina och Ryssland blivit alltmer krigförande. Bara en tredjedel av Natos medlemmar uppfyller för närvarande åtagandet att spendera minst 2 % av BNP:n på armén. Tyskland Italien och Spanien ligger långt under målet.
Liberala demokratier behöver snabbt återupprätta beslutsamheten att försvara sina värderingar gentemot tyranniet som de visade under kalla kriget. Autokraterna i Ryssland och Kina tror att väst är splittrat, dekadent och på tillbakagång vilket måste bevisas vara fel. I annat fall är all retorik om frihet bara buller för nederlaget”.(6) Mer explicit kan det knappast vara som Hitler utryckte det ”Du kan ha vapen och du kan ha smör men du kan inte ha båda”.
Just som arbetarklassen i flera länder visade tecken på ny vilja att försvara sina levnads-och arbetsvillkor(7) så kommer denna massiva ideologiska offensiv från den härskande klassen, denna uppmaning till uppoffringar i försvar för demokratin kan bli ett rt slag mot potentialen för arbetarklassen möjlighet att utveckla sitt klassmedvetande. Men växande bevis för att kapitalismen lever av krig kan också på lång sikt bli en faktor i uppkomsten av ett medvetande som att hela systemet, såväl i öst som väst, är dekadent och på nedgång, att kapitalistiska sociala relationer måste ryckas upp med rötterna.
Inför det nuvarande ideologiska angreppet, som genom ett stöd för imperialistiskt krig syftar till att avleda den uppriktiga ilskan över fasorna vi ser hända i Ukraina, kommer uppgiften för arbetarklassens internationalistiska minoriteter inte att bli lätt. Den börjar med att bemöta den härskande klassens alla lögner och att insistera på att arbetarklassen långt ifrån att offra sig för kapitalismen och dess värderingar måste kämpa med näbbar och klor för att försvara sina egna arbets- och levnadsvillkor. Samtidigt betyder det att det är genom utvecklingen av dessa försvarskampanjer och genom att så brett som möjligt reflektera över erfarenheterna från den proletära kampen som arbetarklassen kan förnya sina förbindelser med det förflutnas revolutionära kamp, i synnerhet striderna 1917-18 som tvingade bourgeoisien att avsluta första världskriget. Detta är enda sättet att kämpa mot imperialistiska krig och bereda vägen för att befria mänskligheten från krigets källa, den imperialistiska världsordningen.
(1) Se: https://en.internationalism.org/content/17144/ukraine-worsening-military-tensions-eastern-europe [13] och https://en.internationalism.org/content/17121/russia-ukraine-crisis-war-capitalisms-way-life [14]
(2) Se i synnerhet: https://en.internationalism.org/content/3336/orientation-text-militarism-and- [15]decomposition [15]
(3) Denna grundläggande irrationalitet i ett system som inte har någon framtid åtföljs naturligtvis av en växande irrationalitet på ideologisk och psykologisk nivå. Den nuvarande hysterin om Putins mentala tillstånd är baserad på en halvsanning, eftersom Putin bara är ett exempel på den typ av ledare som har utsöndrats av kapitalismens sönderfall och populismens tillväxt. Har medan redan glömt fallet med Donald Trump ?
(5) Se exemepvis: https://sv.crimethinc.com/2022/02/26/russian-anarchists-on-resisting-the-invasion-of-ukraine-updates-and-analysis [17]
Den kommunistiska vänsterns organisationer måste ställa upp på ett enat försvar av sitt gemensamma arv, den proletära internationalismens principer, särskilt i en tid av stor fara för världens arbetarklass. Det imperialistiska blodbadets återkomst till Europa i och med kriget i Ukraina är en sådan tid. Därför publicerar vi nedan, tillsammans med andra undertecknare från den kommunistiska vänstertraditionen (och en grupp med en annan inriktning som stöder uttalandet fullt ut), ett gemensamt uttalande om de grundläggande perspektiven för arbetarklassen inför det imperialistiska kriget.
*********************************************
Arbetarklassen har inget fosterland!
Ner med alla imperialistiska makter!
I stället för kapitalistiskt barbari: socialism!
Kriget i Ukraina utkämpas i enlighet med de motstridiga intressena hos alla olika imperialistiska makter, stora som små - inte i arbetarklassens intresse, som är en klass med internationell enighet. Det är ett krig om strategiska territorier, om militär och ekonomisk dominans som utkämpas öppet och i det fördolda av de krigshetsare som står i spetsen för USA, Ryssland och de västeuropeiska statsapparaterna, där den ukrainska härskande klassen inte är en oskyldig spelpjäs på det världsimperialistiska schackbrädet.
Arbetarklassen, inte den ukrainska staten, är det verkliga offret för detta krig, antingen som mördade försvarslösa kvinnor och barn, svältande flyktingar eller inkallad kanonmat i någon av arméerna, eller i den ökande misär som krigets effekter kommer att medföra för arbetare i alla länder.
Kapitalistklassen och dess borgerliga produktionssätt kan inte övervinna sina motsättningar, de nationella uppdelningar som leder till imperialistiska krig. Det kapitalistiska systemet kan inte undvika att sjunka ner i ett större barbari.
Men världens arbetarklass kan å sin sida inte undvika att utveckla sin kamp mot försämrade löner och levnadsstandard. Det senaste kriget, det största i Europa sedan 1945, ger en föraning om kapitalismens framtid i världen om arbetarklassens kamp inte leder till att borgarklassen störtas och ersätts av arbetarklassens politiska makt, proletariatets diktatur. F
De olika imperialistiska makternas krigsmål och lögner
Den ryska imperialismen vill vända det enorma bakslag den drabbades av 1989 och återigen bli en världsmakt. USA vill bevara sin supermaktsstatus och sitt världsledarskap. De europeiska makterna fruktar Rysslands expansion men också USA:s förkrossande dominans. Ukraina vill alliera sig med den mäktigaste imperialistiska starke mannen.
Vi måste inse att USA och västmakterna har de mest övertygande lögnerna och den största mediala propagandaapparaten för att rättfärdiga sina verkliga mål i detta krig - de ska reagera på rysk aggression mot små suveräna stater, försvara demokratin mot Kremls autokrati, upprätthålla de mänskliga rättigheterna inför Putins brutalitet.
De starkare imperialistiska gangstrarna har vanligtvis den bättre krigspropagandan, den större lögnen, eftersom de kan provocera och manövrera sina fiender till att skjuta först. Men kom ihåg hur dessa makter nyligen uppträdde så fredligt i Mellanöstern, i Syrien, Irak och Afghanistan, hur USA:s flygvapen nyligen jämnade staden Mosul med marken, hur koalitionsstyrkorna besegrade den irakiska befolkningen med den falska ursäkten att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Minns även de otaliga brott som dessa demokratier begått mot civila under det senaste århundradet, vare sig det var under 1960-talet i Vietnam, under 1950-talet i Korea, under andra världskriget i Hiroshima, Dresden eller Hamburg. De ryska våldsamheterna mot den ukrainska befolkningen är i huvudsak hämtade från samma imperialistiska regelbok.
Kapitalismen har katapulterat mänskligheten in i en era av permanent imperialistiskt krig. Det är en illusion att be den att "stoppa" kriget. "Fred" kan bara vara ett mellanspel i den krigiska kapitalismen.
Ju mer den sjunker ner i en olöslig kris, desto större blir den militära förstörelse som kapitalismen kommer att åstadkomma, vid sidan av de växande katastroferna med föroreningar och farsoter. Kapitalismen är rutten och mogen för revolutionär förändring.
Arbetarklassen är en sovande jätte
Det kapitalistiska systemet, som mer och mer blir ett system av krig och alla dess fasor, ser för närvarande inget betydande klass-motstånd mot sitt styre, vilket gör att proletariatet tvingas till en allt värre exploatering av sin arbetskraft och de ultimata uppoffringar som imperialismen kräver av det på slagfältet.
Utvecklingen av försvaret av dess klassintressen, liksom dess klassmedvetande som stimuleras av det revolutionära avantgardet, döljer en ännu större potential hos arbetarklassen, nämligen förmågan att förenas som klass för att helt och hållet störta borgarklassens politiska apparat, vilket den gjorde i Ryssland 1917 och hotade att göra i Tyskland och på andra håll vid den tiden. Det vill säga att störta det system som leder till krig. Oktoberrevolutionen, och de uppror som den gav upphov till i de andra imperialistiska makterna, är faktiskt ett lysande exempel inte bara på motstånd mot kriget utan också på ett angrepp på borgarklassens makt.
I dag är vi fortfarande långt ifrån en sådan revolutionär period. På samma sätt är villkoren för proletariatets kamp annorlunda än de som rådde vid tiden för den första imperialistiska slakten. Vad som däremot förblir detsamma, inför det imperialistiska kriget, är den proletära internationalismens grundläggande principer och de revolutionära organisationernas plikt att försvara dessa principer med näbbar och klor, mot strömmen, när det är nödvändigt, inom proletariatet.
Den politiska tradition som har kämpat för, och fortsätter att kämpa för, internationalism mot det imperialistiska kriget
Byarna Zimmerwald och Kienthal i Schweiz blev berömda som mötesplatser för socialister från båda sidor under första världskriget för att inleda en internationell kamp för att få slut på slakten och fördöma de patriotiska ledarna i de socialdemokratiska partierna. Det var vid dessa möten som bolsjevikerna, med stöd av Bremenvänstern och den holländska vänstern, förde fram de grundläggande principerna för internationalism mot imperialistiska krig som fortfarande är giltiga i dag:
Inget stöd till något av de imperialistiska lägren, förkastande av alla pacifistiska illusioner och erkännandet av att endast arbetarklassen och dess revolutionära kamp kan sätta stopp för det system som bygger på exploatering av arbetskraften och som ständigt genererar imperialistiska krig.
Under 1930- och 1940-talen var det bara den politiska strömning som nu kallas den kommunistiska vänstern som höll fast vid de internationalistiska principer som utvecklades av bolsjevikerna under första världskriget. Den italienska vänstern och den holländska vänstern motsatte sig aktivt båda sidor i det andra imperialistiska världskriget och förkastade både det fascistiska och antifascistiska rättfärdigandet av slakten - till skillnad från de andra strömningar som hävdade den proletära revolutionen, inklusive trotskismen. Därmed vägrade dessa kommunistiska vänstergrupper att stödja det stalinistiska Rysslands imperialism i konflikten.
I dag, när den imperialistiska konflikten i Europa accelererar, fortsätter de politiska organisationer som bygger på den kommunistiska vänsterns arv att hålla upp fanan för en konsekvent proletär internationalism, och utgör en referenspunkt för dem som försvarar arbetarklassens principer.
Det är därför som organisationer och grupper inom den kommunistiska vänstern idag, som är små till antalet och inte särskilt kända, har beslutat att publicera detta gemensamma uttalande, och sprida de internationalistiska principer som utvecklades under de två världskrigens barbari så brett som möjligt.
Inget stöd till någon sida i det imperialistiska blodbadet i Ukraina.
Inga illusioner om pacifism: kapitalismen kan bara leva genom ändlösa krig.
Endast arbetarklassen kan sätta stopp för det imperialistiska kriget genom sin klasskamp mot exploatering som leder till att det kapitalistiska systemet störtas.
Proletärer i alla länder, förena er!
--------------------------------------------
International Communist Current (www.internationalism.org [8])
Istituto Onorato Damen (www.istitutoonoratodamen.it [22])
Internationalist Voice (en.internationalistvoice.org [23])
Internationalist Communist Perspective (Korea) stöder fullt ut det gemensamma uttalandet (국제코뮤니스트전망 - International Communist Perspective (jinbo.net) [24])
Vi upplever för närvarande den mest intensiva kampanjen av krigspropaganda sedan andra världskriget - inte bara i Ryssland och Ukraina, utan över hela världen. Det är därför viktigt att alla som försöker bemöta krigshetsen med en proletär internationalism tar varje tillfälle i akt att träffas för diskussion och klargörande, för ömsesidig solidaritet och stöd och för att definiera vad som är en seriös revolutionär verksamhet mot borgarklassens krigshets. Det är därför som IKS har hållit en rad offentliga möten både på nätet och fysiskt på ett antal språk - engelska, franska, spanska, nederländska, italienska, tyska, portugisiska och turkiska – med ambitionen att hålla ytterligare möten inom en nära framtid.
Vi kan inte i denna korta artikel sammanfatta alla diskussioner som ägde rum vid dessa möten, som präglades av en seriös och kamratlig atmosfär och en verklig vilja att förstå vad som händer. Vi vill i stället fokusera på några av de viktigaste frågorna och teman som kom upp i diskussionen. På vår webbplats publicerar vi också några bidrag från sympatisörer som ger sin egen syn på diskussionerna och deras dynamik.[1].
De internationalistiska principernas prioritet
Det första och förmodligen viktigaste temat på mötena var en bred överenskommelse kring internationalismens grundläggande principer – inget stöd till något av de imperialistiska lägren, ett förkastande av alla pacifistiska illusioner och en förståelse av att den internationella klasskampen är den enda kraft som verkligen kan motsätta sig krig - förblir lika giltiga som någonsin, trots det enorma ideologiska trycket, framför allt i västländerna, att samla sig för att försvara det "modiga lilla Ukraina" mot den ryska björnen. Vissa kanske säger att detta inte är mer än banala generaliseringar, men de bör på intet sätt tas för givna, och de är sannerligen inte lätta att framföra i det nuvarande klimatet där det finns mycket få tecken på något klassmotstånd mot kriget. Internationalisterna måste inse att de för närvarande simmar mot strömmen. I denna mening befinner de sig i en liknande situation som de revolutionärer som 1914 hade till uppgift att hålla fast vid sina principer inför den krigshysteri som följde under de första dagarna och månaderna av första världskriget. Men vi bör också inspireras av det faktum att arbetarklassens slutliga reaktion mot kriget skulle förvandla internationalisternas allmänna paroller till en handlingsplan som syftade till att störta den kapitalistiska världsordningen.
En annan viktig del av diskussionen - som inte var lika allmänt accepterad - var behovet av att förstå allvaret i det nuvarande kriget som, efter Covid-pandemin, är ytterligare ett bevis på att kapitalismen i sin förfallsepok är ett växande hot mot mänsklighetens överlevnad. Även om kriget i Ukraina inte är ett led i processen av bildandet av nya imperialistiska block som kommer att föra mänskligheten in i ett tredje – och utan tvekan sista – världskrig, så är det ändå ett uttryck för en intensifiering och utvidgning av det militära barbariet som, i kombination med förstörelsen av naturen och andra manifestationer av ett system i en djup kris, i slutändan skulle få samma resultat som ett världskrig. Enligt vår mening markerar det nuvarande kriget ett viktigt steg i det accelererande sönderfallet av kapitalismen, en process som innehåller hotet att överflygla proletariatet innan det kan samla sina krafter till en medveten kamp mot kapitalet.
Behovet av en sammanhängande analys
Vi ska inte här utveckla våra skäl mot argumentet att vi ser en återskapande av stabila militära block. Vi vill bara säga att vi, trots de verkliga tendenserna till en "bipolarisering" av de imperialistiska motsättningarna, anser att de uppvägs av den motsatta tendensen: att varje imperialistisk makt försvarar sina egna särskilda intressen och motsätter sig att bli underordnad en dominerande världsmakt. Men denna senare tendens betyder samtidigt en allt större brist på kontroll från den härskande klassens sida, en alltmer irrationell och oförutsägbar glidning mot kaos, som på många sätt leder till en mer farlig situation än den där världen "styrdes" av rivaliserande imperialistiska block, dvs. det så kallade "kalla kriget".
Ett antal kamrater som var närvarande vid mötena ställde frågor om denna analys, och vissa, till exempel medlemmar av Communist Workers Organisation vid de engelskspråkiga mötena, var klart emot vår analys när det gäller kapitalismens sönderfall. Men det kan knappast råda något tvivel om att en central del i en konsekvent internationalistisk ståndpunkt är förmågan att utveckla en sammanhängande analys av den aktuella situationen, annars finns det risk att man blir desorienterad av situationens snabba utveckling och oförutsägbarhet. I motsats till den tolkning av kriget som kamraterna från Cahiers du Marxisme Vivant gjorde vid ett av mötena i Frankrike, anser vi inte att enkla ekonomiska förklaringar som jakten på kortsiktig vinst, kan förklara det verkliga ursprunget till och dynamiken i den imperialistiska konflikten i en historisk epok där ekonomiska motiv alltmer domineras av militära och strategiska nödvändigheter. De enorma kostnaderna för detta krig kommer att ytterligare förstärka denna analys.
Lika viktigt som att förstå roten till den imperialistiska konflikten och dess utveckling är att genomföra en nykter analys av situationen för världens arbetarklass och av perspektiven för klasskampen. Även om det fanns en allmän enighet om att krigshetsen tillfogar allvarliga slag mot medvetandet hos en arbetarklass som redan lidit svårt av en djup förlust av självförtroende och självmedvetenhet, tenderade vissa deltagare vid mötet att försvara uppfattningen att arbetarklassen inte längre var ett hinder för kriget. Vårt svar var att arbetarklassen inte kan ses som en homogen massa. Det är uppenbart att arbetarklassen i Ukraina, som i praktiken har dränkts i mobiliseringen för "nationens försvar", har lidit ett verkligt nederlag. Men det är annorlunda i Ryssland, där det finns ett tydligt utbrett motstånd mot kriget trots det brutala förtrycket av alla avvikande åsikter och i den ryska armén där det finns tecken på demoralisering och till och med uppror. Men viktigast av allt är att man inte kan räkna med att proletariatet i de centrala västländerna ska offra sig vare sig på en ekonomisk eller militär nivå och den härskande klassen i dessa länder har länge varit oförmögen att använda något annat än yrkessoldater för sina militära äventyr. I kölvattnet av masstrejkerna i Polen 1980 utvecklade ICC sin kritik av Lenins teori om att världskapitalismens kedja skulle brista i dess "svagaste länk" – i mindre utvecklade länder, efter förebild av Ryssland 1917. I stället insisterade vi på att den mer politiskt utvecklade arbetarklassen i Västeuropa skulle vara nyckeln till en generalisering av klasskampen. I en framtida artikel kommer vi att förklara varför vi anser att denna analys fortfarande är giltig i dag, trots de förändringar i världsproletariatets sammansättning som har ägt rum.[2]
Vad bör göras?
Mötesdeltagarna delade en berättigad oro över revolutionärernas särskilda ansvar inför detta krig. Vid de franska och spanska mötena var detta huvudfokus för diskussionen, men enligt vår uppfattning övergick ett antal kamrater till en aktivistisk inställning och överskattade möjligheten att våra internationalistiska paroller skulle ha en omedelbar inverkan på händelseutvecklingen. För att ta exemplet med uppmaningen till fraternisering mellan proletärer i uniform: även om den fortfarande är helt giltig som ett allmänt perspektiv, finns det utan utveckling av en mer allmän klassrörelse, som vi såg i fabrikerna och på gatorna i Ryssland och Tyskland 1917-18, en liten chans att de stridande på båda sidor av det nuvarande kriget kommer att betrakta varandra som klassbröder. Självfallet är äkta internationalister en så liten minoritet i dag att de inte kan förväntas ha någon omedelbar inverkan på klasskampen.
Vi tror dock inte att detta innebär att revolutionärer är dömda att vara en röst i öknen. Återigen måste vi inspireras av personer som Lenin och Luxemburg 1914, som förstod nödvändigheten av att försvara internationalistiska principer även när de var isolerade från massan av sin klass, att fortsätta att kämpa för dessa principer gentemot förräderiet från tidigare arbetarorganisationer, och att utveckla en djupgående analys av krigets verkliga orsaker inför den härskande klassens dimridåer. På samma sätt måste vi följa exemplet från Zimmerwald-konferensen och andra konferenser som uttryckte internationalisternas beslutsamhet att samlas och utfärda ett gemensamt manifest mot kriget, trots att de håller fast vid olika analyser och perspektiv. I denna anda välkomnar vi att andra revolutionära organisationer deltar i dessa möten och bidrar till debatten samt är villiga att överväga vårt förslag om ett gemensamt uttalande från den kommunistiska vänstern mot kriget.[3] . Vi kan bara beklaga att CWO/ICT valt att förkasta vårt förslag, ett problem som vi måste återkomma till i en framtida artikel.
Som svar på frågor från kamrater om vad som kan göras på deras lokala ort eller i deras land, var det också viktigt att ICC betonade betydelsen av att etablera och utveckla internationella kontakter och aktiviteter, att integrera lokala och nationella särdrag i en mer global analys. Att arbeta i internationell skala är ett sätt för revolutionärer motverka isolering och demoralisering, som kan bli följden av den.
Ett omfattande imperialistiskt krig kan endast understryka att revolutionär verksamhet endast är meningsfull i förhållande till revolutionära politiska organisationer. Som vi skrev i vår rapport om den revolutionära organisationens struktur och funktion: "Arbetarklassen ger inte upphov till revolutionära militanter utan till revolutionära organisationer: det finns inget direkt samband mellan militanterna och klassen".[4]. Detta understryker det ansvar som den kommunistiska vänsterns organisationer har för att tillhandahålla en ram, en militant referenspunkt som enskilda kamrater kan orientera sig efter. I sin tur kan organisationerna bara stärkas genom de bidrag och det aktiva stöd de får från dessa kamrater.
Amos
[1] Se läsarnas bidrag här [26] och här [27].
[2] "The proletariat of Western Europe at the centre of the generalization of the class struggle [28]".
[3] Hänvisning till uttalande
[4] "Report on the structure and functioning of the revolutionary organisation [29]".
Europa har än en gång drabbats av krig. Det är inte första gången sedan slakten under det andra världskriget 1939-45. I början av 1990-talet härjade kriget i det forna Jugoslavien och orsakade 140 000 döda, med enorma massakrer på civila i namn av "etnisk rensning" som i Srebrenica i juli 1995, där 8 000 män och tonåringar kallblodigt mördades. Det krig som just har brutit ut i och med de ryska arméernas offensiv mot Ukraina är för tillfället inte lika dödligt, men ingen vet ännu hur många offer det kommer att skörda i slutändan. I dagsläget är det mycket mer omfattande än kriget i före detta Jugoslavien. I dag är det inte miliser eller små stater som strider mot varandra. Det nuvarande kriget står mellan de två största staterna i Europa, med befolkningar på 150 miljoner respektive 45 miljoner, och med enorma arméer som sätts in: 700 000 trupper i Ryssland och över 250 000 i Ukraina.
Om stormakterna redan har varit inblandade i konfrontationerna i det forna Jugoslavien var det dessutom på ett indirekt sätt, eller genom att delta i "interventionsstyrkor" under FN:s beskydd. I dag är det inte bara Ukraina som Ryssland konfronterar, utan alla västländer som ingår i Nato som, även om de inte är direkt inblandade i striderna, har vidtagit betydande ekonomiska sanktioner mot detta land samtidigt som de har börjat skicka vapen till Ukraina.
Det krig som just har börjat är alltså en dramatisk händelse av yttersta vikt, först och främst för Europa, men också för hela världen. Denna händelse har redan krävt tusentals liv bland soldater på båda sidor och bland civila. Den har kastat hundratusentals flyktingar ut på vägarna. Den kommer att leda till ytterligare prisökningar på energi och spannmål, vilket kommer att leda till ökad kyla och hunger, samtidigt som de exploaterade, de fattigaste, i de flesta länder i världen redan har fått se sina levnadsvillkor kollapsa på grund av inflationen. Som alltid är det den klass som producerar den största delen av den sociala rikedomen, arbetarklassen, som kommer att betala det högsta priset för de krigiska handlingar som världens herrar utför.
Detta krig, denna tragedi, kan inte separeras från den totala världssituationen under de senaste två åren: pandemin, den förvärrade ekonomiska krisen, de allt meruppenbara ekologiska katastroferna. Det är en tydlig manifestation av en värld som sjunker ner i barbari.
Krigspropagandans lögner
Varje krig åtföljs av massiva kampanjer av lögner. För att få befolkningen, och särskilt den utsugna klassen, att acceptera de fruktansvärda uppoffringar som krävs av dem, att offra sina liv för dem som skickas till fronten, att sörja sina mödrar, sina partners, sina barn, att skrämma civilbefolkningen, att utsätta dem för förluster och att förvärra exploateringen, är det nödvändigt att indoktrinera dem med den härskande klassens ideologi.
Putins lögner är grova och återspeglar dem från den sovjetiska regimen där han inledde sin karriär som officer i KGB, den politiska polis- och spionorganisationen. Han påstår att han genomför en "särskild militär operation" för att hjälpa folket i Donbass som är offer för "folkmord" och han förbjuder medierna att, på grund av sanktioner, använda ordet "krig". Enligt honom vill han befria Ukraina från den "nazistiska regim" som styr landet. Det är sant att de rysktalande befolkningarna i öster förföljs av ukrainska nationalistiska miliser, som ofta är nostalgiska i förhållande till nazismen, men där pågår inget folkmord.
Lögnerna från västliga regeringar och medier är vanligtvis mer subtila. Inte alltid: Förenta staterna och dess allierade, inklusive det mycket "demokratiska" Storbritannien, Spanien, Italien och... Ukraina (!)försvarade 2003 års intervention i Irak i namn av det - helt påhittade - hotet om "massförstörelsevapen" i Saddam Husseins händer. En intervention som resulterade i flera hundra tusen döda och två miljoner flyktingar bland den irakiska befolkningen och flera tiotusentals döda bland koalitionssoldaterna.
I dag matar de "demokratiska" ledarna och västerländska medierna oss med lögner om kampen mellan den "onde" Putin och den "gode" Zelenskij. Vi har länge vetat att Putin är en cynisk brottsling. Dessutom har han ett utseende som matchar honom. Zelenskij gynnas av att han inte har ett sådant brottsregister som Putin och av att han, innan han gav sig in i politiken, var en populär komiker (med en stor förmögenhet i skatteparadis som resultat). Men hans komiska talanger har nu gjort det möjligt för honom att med bravur gå in i sin nya roll som krigsherre, en roll som bland annat innebär att han förbjuder män mellan 18 och 60 år att följa med sina familjer som försöker ta sin tillflykt utomlands och uppmanar ukrainare att dödas för "fosterlandet", dvs. för den ukrainska borgarklassens och oligarkernas intressen. För oavsett vilken färg de styrande partierna har, oavsett tonen i deras tal, är alla nationalstater framför allt försvarare av den utsugande klassens, den nationella borgarklassens intressen, både mot de utsugna och mot konkurrensen från andra nationella borgarklasser.
I all krigspropaganda framställer varje stat sig själv som "angreppets offer" som måste försvara sig mot "angriparen". Men eftersom alla stater i verkligheten är delaktiga krigsherrar är det meningslöst att fråga vem som sköt först vid en uppgörelse. I dag är det Putin och Ryssland som har skjutit först, men tidigare har Nato, under USA:s överinseende, integrerat många länder i sina led som före östblockets och Sovjetunionens sammanbrott dominerades av Ryssland. Genom att inleda kriget vill krigsherren Putin återvinna en del av sitt lands tidigare makt, framför allt genom att hindra Ukraina från att gå med i Nato.
I själva verket har det permanenta kriget, med allt det fruktansvärda lidande det ger upphov till, sedan början av 1900-talet blivit oskiljaktigt från det kapitalistiska systemet, ett system som bygger på konkurrens mellan företag och mellan stater, där handelskrig leder till väpnade krig, där de förvärrade ekonomiska motsättningarna, krisen, väcker allt mer krigiska konflikter. Ett system som bygger på vinst och våldsam exploatering av producenterna, där arbetarna tvingas betala med blod och svett.
Sedan 2015 har de globala militärutgifterna ökat kraftigt. Detta krig har bara brutalt påskyndat denna process. Som en symbol för denna dödliga spiral: Tyskland har börjat leverera vapen till Ukraina, vilket är en historisk premiär sedan andra världskriget; för första gången finansierar Europeiska unionen också inköp och leveranser av vapen till Ukraina; och Rysslands president Vladimir Putin har öppet hotat med att använda kärnvapen för att bevisa sin beslutsamhet och destruktiva förmåga.
Hur kan vi få slut på kriget?
Ingen kan förutsäga exakt hur det nuvarande kriget kommer att utvecklas, även om Ryssland har en mycket starkare armé än Ukraina. I dag pågår många demonstrationer runt om i världen, och i Ryssland självt, mot Rysslands intervention. Men det är inte dessa demonstrationer som kommer att sätta stopp för fientligheterna. Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den utsugna klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när Rysslands arbetare störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när Tysklands arbetare och soldater revolterade i november 1918 och tvingade sin regering att underteckna vapenstilleståndet. Om Putin kunde skicka hundratusentals soldater för att dödas mot Ukraina, om många ukrainare i dag är beredda att ge sina liv för att "försvara fosterlandet", beror det till stor del på att arbetarklassen är särskilt svag i denna del av världen. Kollapsen 1989 för de regimer som påstod sig vara "socialistiska" eller "arbetarrepubliker" utgjorde ett mycket brutalt slag mot världens arbetarklass. Detta drabbade de arbetare som hade kämpat hårt från 1968 och framåt och under 1970-talet i länder som Frankrike, Italien och Storbritannien, men i ännu högre grad de som befann sig i de så kallade "socialistiska" länderna, som de arbetare i Polen som kämpade massivt och med stor beslutsamhet i augusti 1980 och tvingade regeringen att mildra förtrycket och tillmötesgå arbetarnas krav.
Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja ett land mot ett annat som vi kan uttrycka en verklig solidaritet till krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar till samling bakom den ena eller andra nationsfanan, ALLA som lockar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken. Och den enda solidaritet som kan få verklig effekt är utvecklingen av massiv och medveten arbetarkamp överallt i världen. I synnerhet måste dessa kämpande arbetare bli medvetna om att dessa klasstrider utgör en förberedelse för att störta det system som är ansvarigt för krigen och allt det barbari som alltmer hotar mänskligheten: det kapitalistiska systemet.
I dag är arbetarrörelsens gamla paroll, som den formulerades i det Kommunistiska manifestet från 1848, mer aktuella än någonsin: Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er!
För en utveckling av det internationella proletariatets klasskamp!
Internationella Kommunistiska Strömningen, 28.2.22
e-post: [email protected] [31]
Offentliga möten
Kom och diskutera idéerna i detta flygblad på ett av de offentliga möten på nätet som IKS kommer att hålla under de kommande två veckorna. På engelska: Den 5 mars kl. 11.00 och den 6 mars kl. 18.00 (brittisk tid). Skriv till vår e-post för att få mer information.
I Storbritannien har ropet sedan juni ekat från strejk till strejk:
"Nu räcker det!"
Denna massiva rörelse, som kallades ”missnöjets sommar”, har blivit en missnöjets höst, som gick över till en missnöjets vinter.
Strejkvågen i Storbritannien är en symbol för den kampvilja hos arbetarklassen som håller på att utvecklas över hela världen:
- I Spanien strejkade läkare och barnläkare i Madridområdet i slutet av november, liksom flyg- och järnvägssektorn i december. Ytterligare strejker inom hälso- och sjukvårdssektorn planeras i januari i många regioner.
- I Tyskland, där de skyhöga priserna får arbetsgivarna att frukta konsekvenserna av en energikris utan motstycke. De stora metall- och elindustrierna genomgick en rad neddragningar i november.
- I Italien var det flygledarna som strejkade i mitten av oktober och EasyJet-piloterna som strejkade. Regeringen var till och med tvungen att förbjuda alla strejker på helgdagar.
- I Belgien, där nationella strejker utlystes den 9 november och 16 december.
- I Grekland, där en demonstration i Aten i november samlade tiotusentals arbetare från den privata sektorn som utropade att "levnadskostnaderna är outhärdliga".
- I Frankrike, där det under de senaste månaderna har förekommit flera strejker i kollektivtrafiken och på sjukhusen.
- I Portugal kräver arbetarna en minimilön på 800 euro, jämfört med dagens 705 euro. Den 18 november strejkade tjänstemännen. I december var det strejker inom hela transportsektorn.
- I USA ingrep representanthuset för att bryta en arbetskonflikt och undvika en strejk inom järnvägssektorn. I januari strejkade tusentals sjuksköterskor i New York.
Listan skulle vara närmast oändlig eftersom det i verkligheten äger rum en mängd små strejker överallt, isolerade från varandra, i olika företag och inom den offentliga sektorn. Överallt, i varje land, i varje sektor, försämras levnads- och arbetsvillkoren, överallt ser vi skyhöga priser och otillräckliga löner, överallt ser vi otrygghet och flexibilitet, överallt ser vi helvetiska arbetsförhållanden och för få arbetare, överallt pågår det en fruktansvärd försämring av bostadsförhållandena, särskilt för unga människor.
Sedan Covid-19-pandemin har sjukhusen blivit en symbol för den dagliga verkligheten för alla arbetare: underbemanning och överexploatering, till den grad att man blir utmattad, för en lön som inte längre räcker till för att betala räkningarna.
Den omfattande strejkvåg som sedan juni har drabbat Storbritannien, ett land där proletariatet sedan Thatcheråren tycktes ha resignerat inför sitt öde, är ett uttryck för en verklig brytning, en attitydförändring inom arbetarklassen, inte bara i Storbritannien utan internationellt. Dessa strider visar att de exploaterade inte längre är beredda att låta sig hunsas av den allt djupare krisen.
Med en inflation på över 11 procent och Sunak-regeringens tillkännagivande av en åtstramningsbudget har det pågått strejker inom nästan alla sektorer: transport (tåg, bussar, tunnelbana, flygplatser) och hälsovård, postanställda vid Royal Mail, tjänstemän vid Defra, anställda vid Amazon, skolanställda i Skottland, oljearbetare i Nordsjön... En mobilisering av vårdpersonal av den här omfattningen har inte förekommit i det här landet på över hundra år! Och lärarna väntas strejka från och med februari.
I Frankrike har regeringen också beslutat att införa en ny "reform" som innebär att den lagstadgade pensionsåldern ska höjas. Syftet är enkelt: att spara pengar genom att pressa arbetarklassen som en citron, ända fram till graven. Konkret innebär det att man kommer att arbeta gammal, sjuk, utmattad eller att man lämnar med en minskad och usel pension. Ofta är det dessutom så att uppsägning av personal kommer att lösa detta dilemma före den ödesdigra åldern.
Attackerna mot våra levnadsvillkor kommer inte att upphöra. Den globala ekonomiska krisen kommer att fortsätta att förvärras. För att klara sig på den internationella marknads- och konkurrensarenan kommer varje borgarklass i varje land att tvinga på arbetarklassen alltmer outhärdliga levnads- och arbetsvillkor, med hänvisning till "solidaritet med Ukraina" eller "den nationella ekonomins framtid".
Detta gäller i ännu högre grad i samband med utvecklingen av krigsekonomin. En allt större del av arbetskraften och andra resurser går till krigsekonomin. I Ukraina, men också i Etiopien, Jemen, Syrien, Mali, Niger, Kongo osv. innebär detta bomber, kulor och död! På andra håll innebär det rädsla, inflation och ökad arbetstakt. Varje regering kräver "uppoffringar"!
Inför ett kapitalistiskt system som störtar mänskligheten i elände och krig, i konkurrens och splittring, är det arbetarklassens uppgift (arbetare i alla sektorer, i alla länder, arbetslösa eller yrkesverksamma, med eller utan kvalifikationer, yrkesverksamma eller pensionärer...) att lägga fram ett annat perspektiv. Genom att vägra dessa "uppoffringar", genom att utveckla en massiv enad kamp, kan den visa att en annan värld är möjlig.
Vi är svaga när vi är splittrade
Vi förlorar om vi är splittrade.
I flera månader har det förekommit strejker i alla länder och inom alla sektorer. Men de har varit isolerade från varandra. Var och en i sin egen strejk, i sin egen fabrik, sin depå, sitt företag, sin del av den offentliga sektorn. Det finns ingen verklig koppling mellan dessa strider, även om det bara skulle vara en fråga om att korsa gatan för de strejkande från sjukhuset för att träffa de strejkande från skolan eller snabbköpet mittemot. Ibland gränsar denna uppdelning till det löjliga när strejkerna inom samma företag delas upp efter företag, lag eller enhet. Man måste föreställa sig att kontorsarbetare strejkar vid olika tidpunkter jämfört med teknisk personal, eller att de på första våningen strejkar för sig själva utan någon koppling till dem på andra våningen. Ibland är detta vad som faktiskt händer!
Att sprida strejkerna och låsa in alla i sitt eget hörn är borgarklassens spel - det försvagar oss, gör oss maktlösa, utmattar oss och leder oss till nederlag.
Det är därför som borgarklassen lägger ner så mycket energi på att upprätthålla den. Samma strategi i alla länder: regeringarna delar på varandra. De låtsas stödja den ena eller andra sektorn för att bättre kunna angripa de andra. De lyfter fram en sektor, eller till och med ett företag, genom att ge löften som de aldrig kommer att hålla, för att dölja den anstormning av attacker som äger rum överallt annars. För att bättre dela upp, ger de ett begränsat stöd till en grupp och minskar rättigheterna för alla andra. Förhandlingar bransch för bransch och företag för företag är regel överallt.
I Frankrike åtföljdes tillkännagivandet av pensionsreformen, som kommer att drabba hela arbetarklassen, av en öronbedövande "debatt" i medierna om hur orättvis reformen är för den ena eller andra delen av befolkningen. Den borde göras mer rättvis genom att erkänna lärlingars, vissa arbetares, kvinnors särskilda kvalifikationer... Alltid samma fälla!
Arbetarna måste ta kampen i egna händer
Varför finns det en sådan uppdelning? Är det bara regeringspropaganda och regeringsmanövrer som lyckas splittra oss på detta sätt och hålla arbetarklassens strejker och kamp åtskilda från varandra?
Känslan av att vi alla sitter i samma båt växer. Tanken på att en massiv enad kamp med utbredd solidaritet kan förändra styrkeförhållandet mellan klasserna blir allt tydligare. Så varför ser vi splittring mellan arbetstagare under många månader i varje land och i varje sektor?
I Storbritannien är det vanligt att strejkande arbetare håller strejkvakter utanför sin arbetsplats. Under flera månader har de organiserade strejkerna inte pågått långt ifrån varandra, ibland har de ägt rum med bara en dags mellanrum, ibland har striderna ägt rum samtidigt, men strejkerna har pågått några hundra meter ifrån varandra utan att man har försökt att knyta ihop dem. Alla strejkar, men är strandsatta på strejkvakten. Om vi inte bekämpar denna splittring, om vi inte utvecklar en verklig enhet i kampen, kan detta utmatta vår kampvilja. Under de senaste veckorna har dödläget och den fara som denna situation innebär blivit allt tydligare. De arbetstagare som har haft "rullande strejker" under de senaste sex månaderna kan nu känna sig trötta och maktlösa.
På flera av de strejkvakter som vi har besökt har arbetstagarna dock uttryckt en känsla av att de är involverade i en mycket bredare kamp än bara mot sin arbetsgivare, sin avdelning eller sin sektor. Det finns en växande känsla av att man måste kämpa tillsammans.
Men i månader, i alla länder och sektorer, är det fackföreningarna som har organiserat alla dessa splittrade kamper. Fackföreningarna bestämmer strategin som splittrar och isolerar, och förespråkar att förhandlingarna ska äga rum gren för gren, sektor för sektor. Fackföreningarna väljer att ställa specifika krav och de varnar framför allt för att "vi kommer att urvattna vår egen kamp om vi ställer gemensamma krav".
Ändå har fackföreningarna blivit medvetna om att ilskan växer, att den riskerar att svämma över och bryta de barriärer som de har byggt upp mellan och inom den privata och offentliga sektorn. De vet att idén om "en gemensam kamp" håller på att mogna inom klassen.
Det är därför som fackföreningarna, till exempel i Storbritannien, börjar tala om gemensamma åtgärder över sektorsgränserna, något som de hittills varit mycket noga med att undvika, och orden "enhet" och "solidaritet" börjar dyka upp i deras tal. De kommer inte att sluta splittra arbetstagarna, men för att kunna fortsätta att göra det tar de upp klassens oro. På så sätt behåller de kontrollen över kampens inriktning.
I Frankrike, som ställdes inför ett angrepp på klassen i och med tillkännagivandet av pensionsreformerna, visade fackföreningarna sin enighet och sin beslutsamhet; de uppmanade till stora gatudemonstrationer och till ett engagemang med regeringen. De har krävt att denna reform inte får gå igenom, att miljontals människor måste förkasta den.
Så mycket för retoriken och löftena. Men hur ser verkligheten ut? För att förklara detta behöver vi bara erinra oss den rörelse som kämpade mot Macrons lagförslag om pensionsreformen 2019-2020. Inför den ökande kampviljan och den växande solidariteten mellan generationerna använde fackföreningarna samma strategi och förespråkade en "samordning av kampen", vilket skapade en illusorisk enhetsrörelse, där demonstranterna kallades upp per sektor och företag, inte alla blandade tillsammans, utan den ena bakom den andra. De fackliga banderollerna och de fackliga förtroendemännen delade upp demonstranterna efter sektor, företag och fabrik. Framför allt förekom inga diskussioner och inga möten. Budskapet i slutet: "Försvinn med dina vanliga arbetskamrater och gå hem, till nästa gång". Ljudanläggningen var på högsta volym för att se till att arbetarna inte kunde höra varandra, för det som verkligen får bourgeoisien att darra är när arbetarna tar sin kamp i egna händer, när de organiserar sig, när de börjar träffas, debattera... för att bli en klass i kamp!
I Storbritannien och Frankrike, liksom på andra håll, måste vi, för att påverka den styrkebalans som gör det möjligt för oss att stå emot de ständiga angreppen på våra levnads- och arbetsvillkor, som i morgon kommer att bli ännu våldsammare, närhelst vi kan, samlas för att debattera och föra fram de kampmetoder som förenar och stärker arbetarklassen och som har gjort det möjligt för den att, vid vissa tillfällen i sin historia, skaka om bourgeoisien och dess system:
- i strävan efter att bredda stödet och solidariteten utanför arbetsplatsen, företaget, institutionen, verksamhetssektorn, staden, regionen och landet;
- i arbetarnas självorganisering av kampen, särskilt genom stormöten och strejkkommittéer, utan att överlåta kontrollen till de så kallade "specialisterna" i kampen, fackföreningarna, och till deras organisation;
- genom en så bred diskussion som möjligt om kampens allmänna behov, om de lärdomar som kan dras av tidigare kamper och även av deras nederlag, för det kommer att finnas nederlag framöver, men det största nederlaget uppstår när man inte reagerar på attackerna. Att gå in i kampen är de exploaterades första seger.
1985, under Thatcher, kämpade brittiska gruvarbetare i ett helt år, med enormt mod och beslutsamhet, men statens och fackföreningarnas krafter isolerade dem och de blev maktlösa och inlåsta i sin sektor; deras nederlag var ett nederlag för hela arbetarklassen. Vi måste lära oss av våra misstag. Det är viktigt att vi nu övervinner de svagheter som har undergrävt arbetarklassen i årtionden och som har präglat en rad nederlag, särskilt korporativismens fälla och illusionen att fackföreningarna är arbetarklassens organ. Kampens självorganisering, dess breda enighet och solidaritet är oumbärliga ingredienser för att förbereda morgondagens strider!
Därför måste vi erkänna att vi tillhör samma klass, en klass som förenas av sin solidaritet i kampen: arbetarklassen. Dagens kamp är oumbärlig, inte bara för att försvara oss mot attacker utan också för att återfå vår klassidentitet i global skala, och för att förbereda det slutliga störtandet av detta bankrutta system som är synonymt med umbäranden och katastrofer av alla slag.
Kapitalismen har ingen lösning: varken på förstörelsen av planeten, eller på ständiga krig, eller på arbetslöshet, eller på osäkra anställningsförhållanden, eller på utarmning. Endast den världsomfattande arbetarklassens kamp, med stöd av alla världens förtryckta och exploaterade, kan öppna vägen för ett alternativ, nämligen kommunismen.
Strejkerna i Storbritannien och demonstrationerna i Frankrike är en uppmaning till kamp för proletärer över hela världen.
Internationella Kommunistiska Strömningen [32], januari 2023
Sedan 1989 och kollapsen av de så kallade "kommunistiska" regimerna i det tidigare imperialistiska blocket runt Sovjetunionen har de autentiska marxisterna varit tvungna att bekämpa en intensifierad kampanj av förvrängningar och lögner, där man hävdar att marxismen är en föråldrad och misskrediterad ideologi som, när den omsätts i praktiken, bara kan bereda marken för det stalinistiska totalitära Gulag. Dessa kampanjer har inte bara underlättats av att det finns regimer som har fortsatt att exploatera och förtrycka arbetarklassen under en röd fana, utan också av alla tidigare uttryck för arbetarrörelsen som, efter att ha gått över till bourgeoisiens sida, fortsätter att en lyfta fram en förvrängd version av marxismen som en ursäkt för sitt deltagande i imperialistiska krig och sitt förespråkande av ett mer statligt kapitalistiskt styre och detta har varit ett kännetecken under mer än de senaste 100 åren. Arbetarklassens mobilisering i det första världskriget 1914-18 leddes således av före detta socialister, som använde passager i Marx och Engels som hade varit tillämpliga under den period då nationella krig fortfarande var möjliga, för att rättfärdiga sitt stöd för ett imperialistiskt och reaktionärt världskrig. Senare visade stalinisterna och trotskisterna sin anslutning till kapitalets läger genom att presentera det andra världskriget med bedrägliga marxistiska förtecken, särskilt genom att vädja om försvaret av det "socialistiska fosterlandet" eller den "degenererade arbetarstaten" i Sovjetunionen.
Men kontrarevolutionen som uppslukade arbetarklassen efter de heroiska striderna 1917-23 tog inte bara stalinismens och fascismens uppenbara former. Den krävde också sin "demokratiska" sida, framför allt i antifascismens ideologi som var utformad för att locka till sig arbetare och till och med före detta revolutionära militanter som reagerade på det fascistiska förtryckets och massmordets fasor. Men på ett mer teoretiskt plan gav denna demokratiska kontrarevolution också upphov till en ny deformation av marxismen, som har kallats "västerländsk marxism" och som har varit en nyckelkomponent i det som vi kallar modernism[1]. Till skillnad från stalinisterna och trotskisterna var denna riktning mer amorf och lade inte fram något bestämt program för kapitalets förstatligande (även om den allmänt accepterade att det faktiskt fanns något icke-kapitalistiskt i det som Marcuse och andra kallade "Sovjet-marxismen"). Den var huvudsakligen baserad kring universiteten eller statligt sanktionerade "Institut för social forskning" - framför allt Frankfurtskolan, den främsta intellektuella inspirationskällan för "den västerländska marxismen".
Denna trend kan ses som modernismens källa eftersom den gör anspråk på att kritisera marxismens "föråldrade dogmer", som kanske har varit giltiga en gång i tiden men som inte längre gäller i den "moderna kapitalismen". Den äkta marxismen är naturligtvis långt ifrån en statisk dogm och måste ständigt analysera de oändliga förändringar som det mest dynamiska och expansiva samhälle som någonsin skådats i mänsklighetens historia medför. Men modernismens väsen ligger i att åberopa Marx' namn för att beröva marxismen dess grundprinciper, alla dess revolutionära drag. Den kännetecknas således av några eller alla följande element:
- Först och främst förkastar man arbetarklassens revolutionära karaktär. Nederlaget för de revolutionära försöken 1917-23 visade för modernismen arbetarklassens historiska misslyckande och till och med dess entusiasm för kontrarevolutionen - antingen på grund av dess underkastelse under fascismen (ett starkt inslag i Adornos skrifter, till exempel) eller på grund av att den "traditionella" marxismen i sig själv ansågs vara ansvarig för stalinismen (vilket senare skulle anpassa dessa "post-marxistiska" ideologier till huvudteman i de ideologiska kampanjer som följde på "kommunismens kollaps" 1989). Under efterkrigstidens högkonjunktur började Marcuse, efter att ha dragit slutsatsen att arbetarklassen i västvärlden hade blivit korrumperad av ekonomiskt välstånd och "endimensionella" ideologier som konsumism, att leta efter andra "revolutionära" ämnen, som de studenter som protesterade mot Vietnamkriget eller bönderna som påstods leda den "antiimperialistiska kampen" i systemets periferi.[2];
- Förnekandet av varje kontinuitet med den progressiva historiska utvecklingen, både generellt och i synnerhet den proletära rörelsen: Marx accepteras, men Engels avfärdas ofta som i bästa fall en vulgarisatör; Andra internationalen spelar ingen roll i marxismens utveckling och identifieras helt och hållet med dess opportunistiska flygel; samma synsätt gäller också för Kommunistiska internationalen, som inte ses som något annat än källan till den senare tidens "Sovjetmarxism";
- I linje med ovanstående, förkastandet av målet om proletariatets diktatur och uppbyggnaden av ett revolutionärt klassparti. Revolutionär militantism framställs ofta som den högsta formen av alienation.
Marxismen förvandlas på så sätt till ett individuellt utopiskt förkastande av kapitalismen på kulturell-ideologisk nivå, genom att förvränga den tidiga Marx och hans inställning till problemet med alienation i detta syfte, eller genom att förvandla kritiken av den politiska ekonomin till ett sofistikerat argument för kapitalismens eviga och oföränderliga natur och ett avfärdande av teorin om kapitalismens förfallsepok.
Modernismen genomsyrar den revolutionära rörelsen
I vår artikel "Modernism: Från vänstern, till tomheten", som publicerades i World Revolution nummer 3 i april 1975, identifierade vi Frankfurtskolan som en av modernismens främsta källor och visade att dess främsta förespråkare öppet hade identifierat sig med den härskande klassen och det imperialistiska kriget 1939-45:
"På 30- och 40-talen började de stalinistiska medresenärerna vid Institutet för social forskning i Frankfurt (Marcuse, Horkheimer, Adorno) att fastställa de ramar som modernisterna använder i dag. Enligt dem misslyckades marxismen och proletariatet på grund av att de inte var tillräckligt "revolutionära". Arbetarna hade till exempel inte med glöd samlats för att försvara det republikanska Spanien 1936-38... Oförmögna att se att krossandet av arbetarnas uppror 1917-23 i slutändan möjliggjorde ett nytt imperialistiskt krig, "valde" dessa dilettanter entusiastiskt att stödja den allierade sidan under just den imperialistiska konflikten".
I artikeln påpekas till exempel att Marcuse under kriget tjänstgjorde vid det amerikanska kontoret för underrättelseforskning på utrikesdepartementet och blev tillförordnad chef för dess östeuropeiska avdelning.
Artikelns rubrik, där modernismens ursprung lokaliseras till kapitalets vänsterflygel, är helt korrekt i det här fallet. Senare erfarenheter bekräftade dock att modernismen, liksom de olika förvrängningar av socialismen som kritiserades i Kommunistiska manifestet, också kunde slå rot i strömningar som ursprungligen hade försökt placera sig på proletariatets mark. På 1960-talet, inför efterkrigstidens ekonomiska uppsving, försökte gruppen Socialisme ou Barbarie bevisa att Marx hade haft fel om att ekonomiska kriser var oundvikliga i kapitalismen. Efter att ha brutit med trotskismen hade SouB 1948 insisterat på att kapitalismen hade blivit ett system i förfall och detta välkomnades av Gauche Communiste de France som en potentiellt positiv utveckling, trots att Gauche Communiste de France uttryckligen varnade dem för svårigheterna med en fullständig brytning med trotskismen och för den intellektuella arrogans som ligger i att se sig själva som ensamma kapabla att lösa de problem som arbetarklassen och den revolutionära rörelsen står inför, utan någon hänvisning till den vänsterkommunistiska traditionen som redan hade ställt grundläggande frågor om nederlaget för revolutionerna 1917-23 och om det "socialistiska" systemets karaktär i Sovjetunionen och på andra håll.[3]. I verkligheten skulle SouB visa att de inte var mindre hänförda av den kapitalistiska tillväxten på 50- och 60-talen än vad en figur som socialdemokraten Bernstein hade varit på 1890-talet. I takt med att de alltmer kom att se stalinismens och trotskismens dogmer som rotade i själva marxismen började de ifrågasätta inte bara systemets ekonomiska motsättningar utan även den grundläggande motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalet, och ersatte den med en oklar konflikt mellan "ordergivare och ordermottagare" som reproducerade den klassiska anarkistiska besattheten av "auktoritet". En logisk följd av att förneka kapitalets inre motsättningar var att man utarbetade en uppfattning om socialismen som ett system för "självförvaltning" som kunde samexistera med varuproduktionen - ytterligare en tillbakagång till anarkismen som presenterades som ett nytt och radikalt alternativ till "traditionell marxism".[4].
SouB, och i synnerhet deras vision av en allmän självförvaltning, hade ett stort inflytande på den situationistiska strömningen, vars storhetstid kom i samband med händelserna i maj-juni 1968. En artikel av Marc Chirik i Révolution Internationale 2, 1969.[5], visade att SouB:s inflytande även omfattade situationisternas förkastande av den marxistiska uppfattningen om det grundläggande sambandet mellan klasskampen och en objektiv kapitalistisk kris. För dem var de enorma klassrörelserna under 1968 och därefter framför allt en följd av subjektiva faktorer: på ett allmänt plan tråkigheten och alienationen i "vardagslivet" under kapitalismen, men också, mer specifikt, av situationisternas egna ”exemplariska ingripanden”. Situationisterna var således inbäddade i den modernistiska världsåskådningen, men eftersom de hade deltagit i en verklig klassrörelse, och trots den klassiskt "konstnärliga" - i själva verket småborgerliga - karaktären hos slagord som "Arbeta aldrig någonsin!" - var de mycket mindre fientliga mot arbetarklassens kamp än vissa av dem som efterträdde dem.
I början av 1970-talet hade både SouB och Situationistinternationalen upphört att existera, och majoriteten av de modernistiska strömningarna - av vilka en del hade gått igenom SouB:s och situationismens skola - hade upphört att existera, och till och med den bordigistiska grenen av den kommunistiska vänstern - hade utvecklat ett mer "marxistiskt" språk som kunde urskilja självförvaltningens misstag (även om de, som vi kommer att se, ofta återupplivade den i nya former) och insisterade på att kommunismen innebar att man utplånade alla kapitalistiska samhällsförhållanden, baserade på lönearbete och varuproduktion. Detta var födelsen av den "kommuniserande" strömning som sedan dess har blivit huvudformen av den modernistiska ideologin. Det är ingen tillfällighet att denna utveckling sammanföll med den kommunistiska vänsterns återupplivning. Den kommuniserande strömningen, såsom gruppen Invariance kring Jacques Camatte, gruppen Mouvement Communiste kring Barrot/Dauvé...[6], eller Organisation des Jeunes Travailleurs Révolutionnaires kring Dominic Blanc, var mycket mer villiga att presentera sig som arvtagare till den historiska kommunistiska vänstern, men också som kritiker av dess begränsningar och framför allt av den återuppståndna kommunistiska vänsterns gruppers "konservatism" med sitt insisterande på behovet av en militant politisk organisering och på arbetarklassens försvarskamp som en förutsättning för en framtida kommunistisk revolution. Elementen i denna nya trend har kallat sig själva för "kommunister" eftersom de hävdar att de är de enda riktiga kommunisterna, de enda som hade förstått vad Marx menade i Den tyska ideologin när han definierade kommunismen som "den verkliga rörelse som avskaffar det nuvarande tillståndet". Även om det fanns vissa tidiga debatter mellan kommunisatörerna och de nya vänsterkommunistiska grupperna, kan man i denna mening säga att[7] detta uppdaterade uttryck för modernismen alltmer blev en destruktiv kraft gentemot den kommunistiska vänstern, vilket framgår av den roll som den så kallade Bérard- eller f.d. Lutte Ouvrière-tendensen spelade, som splittrades från Révolution Internationale 1974 och mycket snabbt försvann från det politiska livet.
Som vi har sagt var den kommunistiska vänsterns återuppståndelse i slutet av 60-talet och början av 70-talet djupt kopplad till den våg av internationell klasskamp som skakade stora delar av Europa och Amerika, och även till den allt tydligare återkomsten av den öppna ekonomiska krisen. Under en sådan period, medan kommunisatörerna, och framför allt Camatte, mer och mer ifrågasatte den centrala betydelsen av arbetarnas klasskamp, hade tanken att arbetarklassen bara var en "klass för kapitalet", och att dess framtid låg i dess förnekande snarare än i dess bekräftelse som klass, mycket mindre tyngd än vad den kom att få efter svårigheterna i klasskampen på 1980-talet och framför allt när den kapitalistiska sönderfallsfasen inleddes efter östblockets kollaps 1989. Som vi har hävdat på annat håll[8] har denna period präglats av en verklig försvagning av klassidentiteten, av proletariatets medvetenhet om sig själv som en distinkt och antagonistisk kraft i det kapitalistiska samhället. Dessa förhållanden gav en mer fruktbar jordmån för kommunisatörerna, som i allmänhet har hävdat att det är just denna klassidentitet som proletariatet måste avskaffa, inte som slutresultat av en revolutionär kamp, utan som dess förutsättning. Och i en period då systemets kris i allt högre grad ger upphov till folkliga revolter där arbetarklassen inte har någon tydlig roll, kan det tyckas att kommunisatörernas idéer håller på att bekräftas, och att vi börjar se den "mänsklighetens revolt" mot kapitalet som Camatte och andra förutspådde redan på 1970-talet.
Parallellt med detta åtföljdes de första tecknen på en återkomst av klasskampen under det nya århundradets första årtionde av en viss återupplivning av anarkismen, som drog till sig unga element på jakt efter revolutionära idéer, men som för det mesta inte kunde knyta an till den genuina marxistiska traditionen, som de fortfarande tenderade att förknippa med den ryska revolutionens nederlag och bolsjevismens degenerering. Med tanke på bristen på anarkismens teoretiska ramverk kunde kommunisatörerna, särskilt personer som Dauvé och grupper som Théorie Communiste, Aufheben och Endnotes, eller Riff-Raff i Sverige, att ge den anarkistiska miljön ett sken av teoretisk djup, genom att visa sin förtrogenhet med den marxistiska terminologin, men utan att på något sätt ifrågasätta de flesta av anarkismens centrala dogmer, särskilt förkastandet av en centraliserad politisk organisation. Sett ur en annan synvinkel är kommuniserings-strömningen i sig själv en ny variant av anarkismen, vilket vi kommer att försöka visa i kommande artiklar i denna serie. Men eftersom många av dess anhängare inte bara hänvisar till Marx utan också till Bordiga, KAPD och andra komponenter i den kommunistiska vänsterns tradition, kan de ofta förväxlas med den verkliga vänsterkommunistiska traditionen, och detta kan vara en ytterst negativ faktor i den politiska utvecklingen av nya element som söker kommunistisk klarhet.
Just därför är det viktigt att den kommunistiska vänstern tydligt avgränsar sig från kommuniserings-tendensen i de viktigaste frågorna som skiljer dem åt.
Först och främst genom att insistera på att trots alla de förändringar i arbetarklassens sammansättning som vi har sett under de senaste decennierna, trots alla ideologiska och politiska bakslag som arbetarklassen har upplevt, förblir den den enda revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället och dess kamp för att försvara sina materiella intressen förblir den enda jordmånen där ett revolutionärt angrepp på kapitalet kan växa. Därför förkastas alla teorier som uppmanar arbetarklassen att förneka sig själv eller att avstå från sin försvarskamp.
För det andra genom att bekräfta, att den revolutionära minoriteten måste organiseras i internationell skala, på grundval av en sammanhängande politisk plattform för att kunna bekämpa den borgerliga ideologins angrepp och för att de omedelbara ekonomiska striderna slutligen ska kunna omvandlas till en politisk och social offensiv mot hela systemet. Därför kritiseras idén att kommunistisk militantism är "det högsta stadiet av alienation", att proletära politiska organisationer bara kan vara "sekter" eller "bluff" och bör upplösas i ett löst samarbete mellan suveräna individer. Därmed kommer vi att visa hur fientligheten mot revolutionär organisering har lett delar av kommuniserings-strömningen till politisk parasitism, och dess benägenhet till individualism och borgerlig karriärism.
För det tredje genom att försvara behovet av att arbetarklassen kämpar för sin politiska diktatur över samhället för att inleda en övergångsperiod inför kommunismen, i motsats till kommunisatörernas idé om ”den stora upplösningen" som kringgår behovet av både arbetarklassens politiska makt och en övergångsperiod.
Om metoden för denna serie
Vi ser denna serie som en fortsättning på vår långvariga serie om den historiska utvecklingen av det kommunistiska programmet.[9]. När vi tar upp de punkter som skiljer oss från de kommunisatörer som anges ovan kommer vi alltså också att ha ett historiskt förhållningssätt och fokusera på vissa av de "klassiska" texterna i kommuniseringsteorin från 1970-talet och på den väg som några av de viktigaste personerna i utvecklingen av denna teori har gått. Våra planerade artiklar kommer således att omfatta följande:
En genomgång av ICC:s första stora kamp mot modernistisk/kommunistisk teori i de egna leden, "ex-Lutte Ouvière-tendensen" i början av 70-talet;
En påminnelse om Jacques Camattes politiska väg, som på många sätt avslöjar kommuniseringsteorins verkliga "hemlighet" eller inriktning;
En kritik av texter som Camattes "Om organisering" och OJTR:s "Militantism": Det högsta stadiet av alienation".
Ett svar på vissa texter av Barrot/Dauvé om "kommunistiska åtgärder" och avskaffandet av värdet.
I samband med detta arbete kommer vi också att återpublicera några av IKS:s egna texter som svar på den modernistiska uppfattningen om kommunismen och klasskampen, varav de flesta inte har varit tillgängliga på många år.
CDW
1. I ett mer vanligt språkbruk används termen "modernism" för att beskriva några av de konstnärliga trender som uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt efter första världskriget, till exempel James Joyces och Virginia Wolfs experimentella författarskap, Schönbergs atonala musik eller expressionism och kubism inom måleriet. Det skulle naturligtvis vara intressant att analysera dessa konstnärliga rörelser i sitt historiska sammanhang (se till exempel Notes towards a history of art in ascendant and decadent capitalism [34], men här vill vi klargöra att vårt användande av begreppet modernism för att beskriva en viss politisk strömning har en helt annan innebörd
2. Se Paul Matticks Critique of Marcuse: One-dimensional man in class society, Merlin Press, 1972 för ett proletärt svar på Marcuses teoribildning om arbetarklassens integrering i kapitalismen. Vi kommer inte att försöka oss på en mer utvecklad kritik av Frankfurtskolans huvudpersoner och ideologier här, även om det förblir en viktig uppgift för framtiden. Det är uppenbart att denna skola leddes av lärda och till och med briljanta intellektuella som undersökte verkliga frågor, särskilt hur den kapitalistiska ideologin penetrerar massan av befolkningen och arbetarklassen i synnerhet. Därmed försökte de sammanföra element från marxismen och Freuds psykoanalys. Men eftersom detta försök till syntes inte var tänkt från en kommunistisk ståndpunkt, från den "sociala mänsklighetens" ståndpunkt, för att använda terminologin i teserna om Feuerbach, utan från den isolerade professorns ståndpunkt, misslyckades det inte bara med att uppnå denna övergripande "kritiska teori", utan tjänade genom sin sofistikering till att locka till sig nyfikna sinnen till ett projekt som bara kunde instrumentaliseras av den dominerande ideologin.
3. Kommunismen står på historiens dagordning: Castoriadis, Munis och problemet med att bryta med trotskismen [35]
4. Castoriadis, Munis och problemet med att bryta med trotskismen Andra delen: Om den kommunistiska revolutionens innehåll [36]
5. Att förstå maj [37]
6. Inte att förväxla med den existerande "arbetargruppen" Mouvement Communiste.
7. Till exempel skickade Movement Communiste ett bidrag till konferensen i Liverpool 1973 som organiserades av Workers Voice efter uppmaningen från Internationalism in the US till ett internationellt diskussionsnätverk.
8. Se rapporten om klasskamp till ICC:s 23:e kongress: Report on the class struggle: Formation, loss and re-conquest of proletarian class identity [38]
9. Teman för reflektion och diskussion [39]: "Kommunismen är inte bara en vacker idé, utan en materiell nödvändighet”
"Ett skräckscenario", "massakrer", "terrorism", "terror", "krigsförbrytelser", "humanitär katastrof", "folkmord"... rubrikerna som täcker förstasidorna i den internationella pressen säger en hel del om omfattningen av barbariet i Gaza.
Den 7 oktober dödade Hamas 1 400 israeler och jagade gamla män, kvinnor och barn i deras hem. Sedan dess har staten Israel hämnats och dödat en masse. Bombregnet över Gaza dag och natt har redan orsakat mer än 10 000 palestiniers död, däribland 4 800 barn. Mitt bland raserade byggnader berövas de överlevande allt: vatten, elektricitet, mat och mediciner. Just nu hotas två och en halv miljon Gazabor av svält och epidemier, 400 000 av dem är fångar i Gaza City, och varje dag dödas hundratals offer, sönderslitna av missiler, krossade av stridsvagnar, avrättade av kulor.
Döden finns överallt i Gaza, precis som den finns i Ukraina. Låt oss inte glömma den ryska arméns förstörelse av Marioupol, de flyende människorna, skyttegravskriget som begraver människor levande. Hittills tros nästan 500 000 människor ha dött. Hälften på vardera sidan. En hel generation ryssar och ukrainare offras nu på det nationella intressets altare, i namn av att försvara fosterlandet. Och det kommer mer: i slutet av september tvingades 100 000 människor i Nagorno-Karabach att fly inför den azerbajdzjanska armén och hotet om folkmord. I Jemen har konflikten som ingen talar om krävt mer än 200 000 dödsoffer och 2,3 miljoner barn har drabbats av undernäring. Samma fasansfulla krig pågår i Etiopien, Myanmar, Haiti, Syrien, Afghanistan, Mali, Niger, Burkina Faso, Somalia, Kongo, Moçambique... och konfrontationen rasar mellan Serbien och Kosovo.
Vem bär ansvaret för allt detta barbari? Hur långt kan kriget sprida sig? Och framför allt, vilken kraft kan motsätta sig det? Alla stater är krigsförbrytare
I skrivande stund uppmanar alla nationer Israel att "moderera" eller "avbryta" sin offensiv. Ryssland kräver vapenvila, efter att ha attackerat Ukraina med samma våldsamhet för ett och ett halvt år sedan, och efter att ha massakrerat 300 000 civila i Tjetjenien 1999 i namn av samma "kamp mot terrorismen". Kina säger sig vilja ha fred, men utrotar den uiguriska befolkningen och hotar invånarna på Taiwan med en ännu större eldkraft. Saudiarabien och dess arabiska allierade vill ha ett slut på den israeliska offensiven samtidigt som de decimerar befolkningen i Jemen. Turkiet motsätter sig attacken mot Gaza samtidigt som man drömmer om att utrota kurderna. Och de stora demokratierna, efter att ha stött "Israels rätt att försvara sig", kräver nu "en humanitär vapenvila" och "respekt för internationell rätt", efter att ha visat sin expertis i masslakt med anmärkningsvärd regelbundenhet sedan 1914.
Detta är det främsta argumentet för staten Israel: "Förintelsen av Gaza är legitim": samma sak sades om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och bombmattorna över Dresden och Hamburg. Förenta staterna förde krig i Afghanistan och Irak med samma argument och samma metoder som Israel i dag! Alla stater är krigsförbrytare! Stora eller små, dominerade eller mäktiga, till synes krigshetsande eller moderata, alla deltar de i verkligheten i det imperialistiska kriget på världsarenan, och alla betraktar de arbetarklassen som kanonmat.
Det är dessa hycklande och bedrägliga röster som nu vill få oss att tro på deras strävan efter fred och deras lösning: erkännandet av Israel och Palestina som två oberoende och självständiga stater. Den palestinska myndigheten, Hamas och Fatah förebådar hur denna stat skulle se ut: som alla andra skulle den exploatera arbetarna, som alla andra skulle den förtrycka massorna, som alla andra skulle den gå ut i krig. Det finns redan 195 "oberoende och autonoma" stater på planeten: tillsammans spenderar de över 2 000 miljarder dollar per år på "försvar"! Och fram till 2024 kommer dessa budgetar att explodera.
Nuvarande krig: den brända jordens taktik
Så varför har FN just förklarat: "Vi behöver en omedelbar humanitär vapenvila. Det har gått trettio dagar. Det räcker nu. Det måste upphöra nu"? Uppenbarligen vill Palestinas allierade ha ett slut på den israeliska offensiven. Israels allierade, de "stora demokratierna" som påstår sig respektera "internationell rätt", kan inte låta den israeliska armén göra vad den vill utan att säga något. Den israeliska militärens massakrer är alltför synliga. Särskilt eftersom "demokratierna" ger militärt stöd till Ukraina mot "rysk aggression" och dess "krigsförbrytelser". Barbariet i de två "aggressionerna" får inte tillåtas framstå som alltför lika.
Men det finns ett ännu djupare skäl: alla försöker begränsa spridningen av kaos, eftersom alla kan påverkas, alla har något att förlora om denna konflikt sprider sig för långt. Hamasattacken och Israels svar har en sak gemensamt: den brända jordens taktik. Gårdagens terroristmassaker och dagens bombmattor kan inte leda till någon verklig och varaktig seger. Detta krig kastar in Mellanöstern i en era av destabilisering och konfrontation.
Om Israel fortsätter att jämna Gaza med marken och begrava dess invånare under rasmassorna finns det risk för att Västbanken också börjar brinna, att Hizbollah drar in Libanon i kriget och att Iran till slut blir alltför inblandat. Att sprida kaos i hela regionen skulle inte bara vara ett slag mot USA:s inflytande, utan också mot Kinas globala ambitioner, vars värdefulla Sidenväg passerar genom regionen.
Hotet om ett tredje världskrig är på allas läppar. Journalister debatterar det öppet på TV. I själva verket är den nuvarande situationen mycket mer skadlig. Det finns inga två block, prydligt ordnade och disciplinerade, som står mot varandra, som det gjorde 1914-18 och 1939-45, eller under hela det kalla kriget. Medan den ekonomiska och krigiska konkurrensen mellan Kina och USA blir alltmer brutal och förtryckande, böjer sig inte de andra nationerna för order från den ena eller andra av dessa två kolosser; de spelar sitt eget spel, i oordning, oförutsägbarhet och kaos. Ryssland attackerade Ukraina mot Kinas inrådan. Israel krossar Gaza mot amerikansk inrådan. Dessa två konflikter symboliserar den fara som hotar hela mänskligheten med döden: mångfaldigandet av krig vars enda syfte är att destabilisera eller förgöra motståndaren; en oändlig kedja av irrationella och nihilistiska utpressningar; var man för sig själv, synonymt med okontrollerbart kaos.
För ett tredje världskrig skulle proletärerna i Västeuropa, Nordamerika och Ostasien behöva vara beredda att offra sina liv i fosterlandets namn, att ta till vapen och döda varandra för fanan och det nationella intresset, vilket absolut inte är fallet i dag. Men det som håller på att utvecklas behöver inte detta stöd, denna värvning av massorna. Sedan början av 2000-talet har allt större delar av planeten kastats in i våld och kaos: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Libanon, Ukraina, Israel och Palestina... Denna kallbrand sprider sig lite i taget, land för land, region för region. Detta är den enda möjliga framtiden för kapitalismen, detta dekadenta och ruttnande system för exploatering.
För att få slut på krigen måste kapitalismen störtas
Så vad kan vi göra? Arbetarna i varje land får inte ha några illusioner om en förment möjlig fred, om någon lösning från det "internationella samfundet", FN, eller någon annan organisation. Kapitalismen innebär krig. Sedan 1914 har det praktiskt taget aldrig upphört att drabba en del av världen och sedan en annan. Den historiska period som ligger framför oss kommer att se denna dödliga dynamik spridas och förstärkas, med ett alltmer ofattbart barbari.
Arbetarna i alla länder måste därför vägra att låta sig dras med, de måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret, i öst, i Mellanöstern och överallt annars. De måste vägra att låta sig luras av den retorik som ber dem visa "solidaritet" med "det attackerade ukrainska folket", med "det hotade Ryssland", med "de martyrdödade palestinska massorna", med "de terroriserade israelerna" ... I alla krig, på båda sidor om gränsen, förleder staten alltid människor att tro att det pågår en kamp mellan gott och ont, mellan barbari och civilisation. I själva verket är alla dessa krig alltid en konfrontation mellan konkurrerande nationer, mellan rivaliserande borgarklasser. De är alltid konflikter där de utsugna dör till förmån för sina utsugare.
Arbetarnas solidaritet går därför inte till "palestinierna", lika lite som den går till "israelerna", "ukrainarna" eller "ryssarna", eftersom det bland alla dessa nationaliteter finns utsugare och utsugna. Den riktas till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina, i Ryssland och Ukraina, precis som den riktas till arbetarna i alla andra länder i världen. Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja den ena sidan mot den andra som vi kan visa verklig solidaritet med krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat, till indoktrinerade och fanatiserade barnsoldater. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar oss att sluta upp bakom den ena eller andra nationella fanan, den ena eller andra krigsorsaken, ALLA de som lurar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken.
Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla vår kamp mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för alla krig, en kamp mot de nationella borgarklasserna och deras stat.
Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den exploaterade klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när arbetarna i Ryssland störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när arbetarna och soldaterna i Tyskland revolterade i november 1918: dessa stora rörelser av kamp från proletariatets sida tvingade regeringarna att underteckna vapenstilleståndet. Det var detta som satte stopp för första världskriget: det revolutionära proletariatets styrka! Arbetarklassen måste vinna en verklig och slutgiltig fred överallt genom att störta kapitalismen i världsskala.
Denna långa väg ligger framför oss. Idag innebär den att utveckla klasskampen, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot oss av ett system som störtats in i en oöverstiglig kris. Genom att vägra försämringen av våra levnads- och arbetsvillkor, genom att vägra de ständiga uppoffringar som görs för att balansera budgeten, den nationella ekonomins konkurrenskraft eller krigsansträngningarna, börjar vi stå upp mot kapitalismens hjärta: människans utsugning av människan.
I dessa strider står vi tillsammans, vi utvecklar vår solidaritet, vi debatterar och blir medvetna om vår styrka när vi är enade och organiserade. I sina klasstrider bär proletariatet inom sig en värld som är kapitalismens raka motsats: å ena sidan uppdelningen i nationer som bedriver ekonomisk och militär konkurrens till den grad att de förstör varandra; å andra sidan en potentiell enhet av alla världens utsugna. Proletariatet har börjat anträda denna långa väg, tagit några steg: under "missnöjets sommar" i Storbritannien 2022, under den sociala rörelsen mot pensionsreformen i Frankrike i början av 2023, under de historiska strejkerna inom hälso- och bilsektorn i USA de senaste veckorna. Denna internationella dynamik markerar den historiska återkomsten av arbetarklassens kampvilja, en allt tydligare vägran att acceptera den permanenta försämringen av levnads- och arbetsvillkor och tendensen att visa solidaritet mellan sektorer och mellan generationer av arbetare i kamp. I framtiden måste klassrörelserna göra en koppling mellan den ekonomiska krisen och krig, mellan de uppoffringar som krävs och utvecklingen av vapenbudgetar och vapenpolitik, mellan alla de gissel som den föråldrade globala kapitalismen bär med sig, mellan de ekonomiska kriserna, krigsansträngningarna och klimatkriserna som föder varandra.
Mot nationalismen, mot de krig som våra utsugare vill dra in oss i, är arbetarrörelsens gamla slagord från 1848 års Kommunistiska Manifest mer relevanta i dag än någonsin:
"Arbetarklassen har inget fosterland!
Proletärer i alla länder, förena er!"
För utvecklingen av det internationella proletariatets klasskamp!
Internationella Kommunistiska Strömningen, den 7 november 2023
Det nuvarande imperialistiska blodbadet i Mellanöstern är bara det senaste i över ett århundrade av nästan permanent krig som har kännetecknat världskapitalismen sedan 1914.
Massakrerna på försvarslösa civila i miljoner, folkmorden, raserandet av städer och till och med hela länder har inte lett till någonting annat än ett löfte om fler och värre grymheter framöver.
De rättfärdiganden eller "lösningar" som de olika stridande imperialistiska makterna, stora eller små, föreslår för det nuvarande blodbadet, liksom alla tidigare, är ett gigantiskt bedrägeri för att lugna, splittra och förbereda den exploaterade arbetarklassen för mord på sina klassbröder, på uppdrag av en nationell bourgeoisie mot en annan.
I dag regnar en syndaflod av bomber och kulspruteeld över de människor som bor i Israel och Gaza. På ena sidan Hamas. På den andra den israeliska armén. I mitten arbetare som bombas, skjuts, avrättas och tas som gisslan. Tusentals har redan dött.
Över hela världen uppmanar borgarklassen oss att välja sida. För det palestinska motståndet mot det israeliska förtrycket. Eller för det israeliska svaret på den palestinska terrorismen. Båda fördömer den andres barbari för att rättfärdiga krig. Den israeliska staten har förtryckt det palestinska folket i årtionden, med blockader, trakasserier, checkpoints och förödmjukelser. Palestinska organisationer har dödat oskyldiga människor med knivattacker och bombattentat. Varje sida kräver att den andres blod skall spillas.
Denna dödliga logik är det imperialistiska krigets logik! Det är våra utsugare och deras stater som alltid för ett skoningslöst krig för att försvara sina egna intressen. Och det är vi, arbetarklassen, de exploaterade, som alltid får betala priset, med våra liv.
För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget hemland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi samma klass! Varken Israel eller Palestina!
Endast det enade internationella proletariatet kan sätta stopp för dessa ökande massakrer och de imperialistiska intressen som ligger bakom dem. Denna unika, internationalistiska lösning, som utarbetades av en handfull kommunister från Zimmerwaldvänstern, bekräftades i oktober 1917 i Ryssland när arbetarklassens revolutionära kamp störtade den kapitalistiska regimen och upprättade sin egen politiska klassmakt. Genom sitt exempel inspirerade oktober en bredare, internationell revolutionär rörelse som tvingade fram slutet på första världskriget.
Den enda politiska strömning som har överlevt nederlaget för denna revolutionära våg och upprätthållit det militanta försvaret av den internationalistiska principen har varit den kommunistiska vänstern. På trettiotalet bevarade den denna grundläggande arbetarklasslinje under det spanska inbördeskriget och det kinesisk-japanska kriget medan andra politiska strömningar som stalinisterna, trotskisterna eller anarkisterna valde sitt imperialistiska läger av dem som anstiftade dessa konflikter. Den kommunistiska vänstern behöll sin internationalism under andra världskriget medan dessa andra strömningar deltog i det imperialistiska blodbad som genomfördes, förklädd till en kamp mellan "fascism och antifascism" och/eller ett försvar av "Sovjetunionen".
I dag håller den kommunistiska vänsterns fåtaliga, organiserade militanta styrkor fortfarande fast vid denna internationalistiska kompromisslöshet, men deras knappa resurser försvagas ytterligare av splittringen i flera olika grupper och en ömsesidigt fientlig, sekteristisk anda.
Det är därför som dessa olika krafter, inför den ökning av det imperialistiska barbariet som vi nu bevittnar, måste samlas kring en gemensam deklaration mot alla imperialistiska makter, mot uppmaningarna till nationellt försvar bakom utsugarna, mot de hycklande vädjandena om "fred" och för den proletära klasskampen, som leder till den kommunistiska revolutionen.
PROLETÄRER I ALLA LÄNDER, FÖRENA ER!
Internationella Kommunistiska Strömningen
Internationalist Voice
17.10.2023
-----------------
Varför denna appell?
För bara 20 månader sedan, efter den ryska invasionen av Ukraina, föreslog ICC ett liknande gemensamt uttalande till de kommunistiska vänstergrupperna. De grupper som undertecknade det förutom ICC - Istituto Onorato Damen, Internationalist Voice, International Communist Perspective (Sydkorea) - har därefter producerat två diskussionsbulletiner för grupper inom den kommunistiska vänstern där de debatterar sina respektive ståndpunkter och skillnader och har hållit gemensamma offentliga möten.
Andra grupper inom den kommunistiska vänstern vägrade dock att underteckna appellen (eller svarade inte alls) trots att de instämde i dess internationalistiska principer. Med tanke på att det idag är ännu mer angeläget att gemensamt försvara denna princip ber vi dessa grupper - som listas nedan - att ompröva och underteckna denna appell.
Ett argument mot att underteckna det gemensamma uttalandet om Ukraina var att andra skillnader mellan grupperna var för stora för att tillåta det. Det går inte att förneka förekomsten av dessa viktiga skillnader, vare sig det gäller analysfrågor, teoretiska frågor, synen på det politiska partiet eller till och med villkoren för medlemskap. Men den proletära internationalismens mest angelägna och grundläggande princip, klassgränsen som skiljer revolutionära politiska organisationer åt, är oerhört mycket viktigare. Och ett gemensamt uttalande i denna fråga betyder inte att de andra skillnaderna glöms bort. Tvärtom visar diskussionsbulletinerna att ett forum för debatt om dem är möjligt och nödvändigt.
Ett annat argument var att det behövdes ett mer praktiskt inflytande för det internationalistiska perspektivet i arbetarklassen, bredare än bara en vädjan begränsad till den kommunistiska vänstern. Naturligtvis vill alla internationalistiska militanta kommunistiska organisationer ha mer inflytande i arbetarklassen. Men om internationalistiska organisationer inom den kommunistiska vänstern inte ens kan agera praktiskt tillsammans utifrån sina grundläggande principer vid avgörande tillfällen av imperialistiska konflikter, hur kan de då förvänta sig att bli tagna på allvar av bredare delar av proletariatet?[1]
Den nuvarande konflikten mellan Israel och Palestina, som är farligare och mer instabil än alla tidigare konflikter och som äger rum mindre än två år efter det imperialistiska krigets återkomst i Ukraina, tillsammans med många andra imperialistiska konflikter som nyligen har återuppstått (Serbien/Kosovo, Azerbajdzjan/Armenien och de ökande spänningarna mellan USA och Kina om Taiwan) innebär att ett gemensamt internationalistiskt uttalande är ännu mer angeläget än tidigare.
Därför ber vi direkt och offentligt följande grupper att visa sin vilja att medunderteckna det ovan tryckta uttalandet mot det imperialistiska kriget, som sedan vid behov kan ändras eller omformuleras i enlighet med dess gemensamma internationalistiska syfte:
Till:
ICT (Internationalistiska Kommunistiska Tendensen)
PCI (Programa Comunista)
PCI (Il Partito Comunista)
PCI (Le Prolétaire, Il Comunista)
IOD (Istituto Onorato Damen)
Andra grupper utanför den kommunistiska vänstern som instämmer i de internationalistiska ståndpunkter som försvaras i denna appell kan tillkännage sitt stöd för denna appell och distribuera den.
________________________________________
1. För en djupgående debatt om dessa argument, se Korrespondens om det gemensamma uttalandet från grupper inom den kommunistiska vänstern om kriget i Ukraina
Generalstrejker och stora demonstrationer den 7 mars i Frankrike, den 8 mars i Italien och den 11 mars i Storbritannien. Överallt växer och sprider sig ilskan.
I Storbritannien har en historisk strejkvåg pågått i nio månader. Efter att ha genomlidit årtionden av åtstramningar utan att rygga tillbaka accepterar proletariatet i Storbritannien inte längre uppoffringarna. "Nu räcker det".
I Frankrike är det höjningen av pensionsåldern som har tänt krutdurken. Demonstrationer fick miljontals människor att gå ut på gatorna. "Inte ett år mer, inte en euro mindre".
I Spanien hölls enorma demonstrationer mot sjukvårdssystemets kollaps och strejker utbröt inom många sektorer (städning, transport, IT osv.). "La indignación llega de lejos / Indignationen kommer från långt håll", stod det i tidningarna.
I Tyskland, som drabbas hårt av inflationen, strejkade de anställda inom den offentliga sektorn och deras kollegor inom postsektorn för löneökningar, något som "aldrig tidigare skådats i Tyskland".
I Danmark utbröt strejker och demonstrationer mot avskaffandet av en helgdag för att finansiera ökningen av militärbudgeten.
I Portugal protesterar också lärare, järnvägsarbetare och vårdpersonal mot låga löner och höga levnadskostnader. Nederländerna, Danmark, Förenta staterna, Kanada, Mexiko, Kina... samma strejker mot samma outhärdliga och ovärdiga levnadsvillkor: "Den verkliga nöden: att inte kunna värma sig, äta, ta hand om sig själv, köra bil!
Arbetarklassens återkomst
Det är ingen tillfällighet att kampen pågår samtidigt i alla dessa länder. Den bekräftar en verklig förändring av andan inom vår klass. Efter trettio år av resignation och modlöshet säger vi genom våran kamp: "Vi kommer inte att acceptera detta längre. Vi kan och vi måste kämpa".
Detta återupptagande av arbetarklassens kampvilja gör det möjligt för oss att stå enade, att visa solidaritet i kampen, att känna oss stolta, värdiga och enade i vår kamp. En mycket enkel men oerhört värdefull idé gror i våra huvuden: vi sitter alla i samma båt!
Anställda i vita rockar, blåkläder, skjorta eller blus, arbetslösa, studenter med otrygga anställningsförhållanden, pensionärer, från alla sektorer, offentliga och privata, vi börjar alla känna igen oss som en social kraft som förenas av samma exploateringsvillkor. Vi lider av samma exploatering, samma kapitalistiska kris, samma attacker mot våra levnads- och arbetsvillkor. Vi deltar i samma kamp. Vi är arbetarklassen.
"Workers stand together", ropar de strejkande i Storbritannien. "Antingen kämpar vi tillsammans eller så får vi sova på gatan", bekräftar demonstranterna i Frankrike.
Kan vi vinna?
Vissa tidigare strider visar att det är möjligt att få en regering att backa, att bromsa sina attacker.
1968 enades proletariatet i Frankrike genom att ta kontroll över sina strider. Efter de enorma demonstrationerna den 13 maj för att protestera mot det polisförtryck som studenterna utsattes för, spred sig strejkerna och stormötena som en löpeld i fabrikerna och på alla arbetsplatser för att med sina nio miljoner strejkande sluta i den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia. Inför denna dynamik av spridning och enighet i arbetarkampen skyndade sig regeringen och fackföreningarna att underteckna ett avtal om en allmän löneökning för att stoppa rörelsen.
1980, i Polen, tog de strejkande inför de stigande livsmedelspriserna kampen ännu längre genom att samlas i stormöten och strejkkommittéer, genom att själva besluta om krav och åtgärder, och framför allt genom att ständigt försöka utvidga kampen. Inför denna styrkedemonstration var det inte bara den polska borgarklassen som darrade, utan borgarklassen i alla länder.
I Frankrike drog regeringen 2006, efter bara några veckors mobilisering, tillbaka sitt "Contrat Première Embauche". Varför? Vad skrämde borgarklassen så mycket att den backade så snabbt? De otrygga studenterna organiserade massiva allmänna möten på universiteten, som var öppna för arbetstagare, arbetslösa och pensionärer, och lade fram en gemensam paroll: kampen mot tillfälliga anställningar och arbetslöshet. Dessa stormöten var rörelsens centra, där debatter hölls och beslut fattades. Resultatet: varje helg samlade demonstrationerna fler och fler sektorer. Löntagare och pensionärer anslöt sig till studenterna under parollen: "Unga och gamla, alla i samma båt". Den franska bourgeoisien och regeringen hade inför denna tendens att ena rörelsen inget annat val än att dra tillbaka CPE.
Alla dessa rörelser har haft en gemensam dynamik som innebar att kampen utvidgades tack vare att arbetarna själva tog kontroll över den!
I dag, oavsett om vi är löntagare, arbetslösa, pensionärer eller studenter med osäkra anställningsförhållanden, saknar vi fortfarande tilltro till oss själva, till vår kollektiva styrka, för att våga ta direkt kontroll över vår kamp. Men det finns inget annat sätt. Alla "åtgärder" som fackföreningarna föreslår leder till nederlag. Strejkvakter, strejker, demonstrationer, blockering av ekonomin... det spelar ingen roll så länge dessa aktioner förblir under deras kontroll. Om fackföreningarna ändrar formen för sina aktioner beroende på omständigheterna är det alltid för att bättre behålla kontrollen: att splittra och isolera sektorerna från varandra så att vi inte debatterar och själva bestämmer hur vi ska föra kampen.
Vad har fackföreningarna gjort i nio månader i Storbritannien? De har spridit ut arbetarnas svar: varje dag har en annan sektor strejkat. Var och en i sitt hörn, var och en på sin egen strejkvakt. Inga massmöten, ingen kollektiv debatt, ingen verklig enighet i kampen. Detta är inte ett strategiskt misstag utan en avsiktlig splittring.
Hur lyckades Thatcher-regeringen 1984-85 krossa arbetarklassen i Storbritannien? Genom fackföreningarnas smutsiga arbete, som isolerade gruvarbetarna från deras klassbröder och systrar i andra sektorer. De låste in dem i en lång och steril strejk. I mer än ett år stängde gruvarbetarna gruvorna under parollen att "blockera ekonomin". Ensamma och maktlösa tömdes de strejkande på sin styrka och sitt mod. Deras nederlag var hela arbetarklassens nederlag! Det är först nu, trettio år senare, som arbetarna i Storbritannien börjar resa sig. Detta nederlag är därför en dyrbar läxa som världsproletariatet inte får glömma.
Endast genom att samlas i öppna, massiva och autonoma stormöten och strejkkommittéer och verkligen besluta om rörelsens inriktning kan vi föra en enad och spridande kamp som bärs upp av solidaritet mellan alla sektorer och alla generationer. Stormöten där vi känner oss enade och trygga i vår kollektiva styrka, där vi kan anta alltmer enande krav. Stormöten och strejkkommittéer som kan bilda massiva delegationer för att träffa våra klassbröder och systrar, arbetarna i den närmaste fabriken, sjukhuset, skolan, förvaltningen.
Den verkliga segern är själva kampen
"Kan vi vinna?" Svaret är ja, ibland om, och endast om, vi tar vår kamp i egna händer. Vi kan stoppa attackerna tillfälligt, få en regering att backa.
Men sanningen är att den globala ekonomiska krisen kommer att driva stora delar av proletariatet in i fattigdom. För att klara sig på den internationella marknaden och konkurrensens arena kommer varje borgarklass i varje land, oavsett om dess regering är vänster-, höger- eller mittenregering, traditionell eller populistisk, att införa alltmer oacceptabla levnads- och arbetsvillkor.
Sanningen är, att i takt med att krigsekonomin utvecklas i jordens fyra hörn, kommer de "uppoffringar" som bourgeoisien kräver att bli alltmer outhärdliga.
Sanningen är, att den imperialistiska konfrontationen mellan nationer, alla nationer, innebär en spiral av förstörelse och blodigt kaos som kan leda hela mänskligheten till dess undergång. Varje dag i Ukraina dödas allt fler människor, ibland 16- eller 18-åringar, av avskyvärda vapen, vare sig de är ryska eller västerländska.
Sanningen är att enkla epidemier av influensa eller lunginflammation nu tvingar utmattade hälsovårdssystem på knä.
Sanningen är att kapitalismen kommer att fortsätta att ödelägga planeten och förstöra klimatet genom att orsaka förödande översvämningar, torka och bränder.
Sanningen är att miljontals människor kommer att fortsätta att fly undan krig, svält, klimatkatastrofer, bara för att springa in i andra länders taggtrådsmurar eller drunkna i havet.
Då uppstår frågan: Vad är det för mening med att kämpa mot låga löner, mot personalbrist, mot den ena eller andra "reformen"?
Därför att vår kamp bär på hoppet om en annan värld, utan klasser och exploatering, utan krig och gränser.
Den verkliga segern är själva kampen. Det enkla faktum att vi går in i kampen, att vi utvecklar vår solidaritet, är redan en seger. Genom att kämpa tillsammans, genom att vägra resignera, förbereder vi morgondagens kamp och vi skapar undan för undan, trots de oundvikliga nederlagen, förutsättningarna för en ny värld.
Vår solidaritet i kampen är motsatsen till den dödliga konkurrensen i detta system, som är uppdelat i rivaliserande företag och nationer.
Vår solidaritet mellan generationerna är motsatsen till systemets brist på framtidstro och destruktiva spiral.
Vår kamp symboliserar vägran att offra oss på militarismens och krigets altare.
Arbetarklassens kamp är innebär en utmaning mot kapitalismens och utsugningens grundvalar.
Varje strejk bär på revolutionens frön.
Framtiden tillhör klasskampen!
Internationella Kommunistiska Strömningen (25 februari 2023)
För dagens och framtidens strider måste vi organisera oss, debattera och dra lärdomar.
Närhelst det är möjligt måste vi samlas, diskutera och återanvända historiska lärdomar för att förbereda hela arbetarklassens autonoma kamp. På jobbet, i demonstrationerna, blockaderna, strejkvakterna, måste vi diskutera och reflektera över hur arbetarklassen kan ta sin kamp i egna händer, hur den kan organisera sig i autonoma stormöten, hur den kan utvidga sin rörelse.
Offentliga möten
Det är också i denna anda som vi anordnar offentliga möten i ett antal länder. Nästa möte i Storbritannien äger rum den 1 april kl. 15.00 på The Lucas Arms, 245A Grays Inn Rd, London WC1X 8QY. Det kommer också att vara möjligt att delta i detta möte på nätet - skriv då till [email protected] [42] från Storbritannien. Från övriga länder, skriv till [email protected] [43] så skickar vi länken. Datum och platser för våra möten finns på vår webbplats.
Kom och diskutera!
Den hastighet med vilken Sverige och Finland har anslutit sig till Nato är ett tydligt tecken på den snabba utvecklingen av militariseringen i norra Europa efter invasionen av Ukraina i februari. Processen, som inleddes av Finland, ledde till ett historiskt skifte i politiken för den svenska regeringen, som övergav en mer än 200 år lång alliansfri politik som går tillbaka till slutet av Napoleonkrigen. Denna politik, liksom den officiella svenska politiken om "neutralitet", var i själva verket aldrig mer än en rökridå för att dölja en långvarig tillhörighet till västblocket sedan andra världskrigets slut.
Det snabba händelseförloppet efter Rysslands invasion av Ukraina har lett till en allvarlig intensifiering av den militaristiska propagandan i båda länderna, något som saknar motstycke i deras moderna historia. Myten om de "fredliga" nordiska länderna är tydligt avslöjad, och Nato kommer att dra nytta av detta genom att stärka sin norra flank, vilket förlänger omringningen av Ryssland och bara kan leda till en ytterligare förvärring av de imperialistiska konflikterna i Europa.
Finland, en påtvingad "neutralitet" som kontrollerades av Sovjetryssland
Finland, med sin långa gräns mot Ryssland (ungefär lika långt som mellan Lübeck och Monaco) har en helt annan historia av "neutralitet" än Sverige. Efter Sveriges förlust av Finland till Ryssland blev Finland 1809 ett storfurstendöme och en del av Tsarryssland, och detta varade fram till 1917. De revolutionära striderna i Finland 1917-18, som tog formen av ett inbördeskrig mellan röda och vita, krossades med hjälp av den tyska armén. Med invasionen av Ryssland 1939 och "vinterkriget" 1939-40, samt kriget mot Ryssland på tysk sida fram till nederlaget 1944, innebar att Finland fick underkasta sig hårda krigsskadestånd från 1944 och framåt. Detta innebar att Finland efter andra världskriget tvingades till ett "särskilt förhållande" med Sovjetryssland och en politik av påtvingad "neutralitet" som varade i nästan femtio år, fram till efter det tidigare östblockets fall. Finland var ett land där Sovjetunionen hade en stark kontroll utan att använda militär makt, vilket var fallet i de baltiska länderna. Politiken, kallad "Finlandisering", innebar att Sovjetunionen hade sista ordet när regeringar och presidenter valdes, trots att Finland officiellt var en demokrati i västerländsk stil.
Sverige: Två hundra år av "neutralitet" och alliansfrihet?
Förlusten av Finland till Ryssland 1809 - som sedan tidig medeltid betraktats som "den östra halvan av Konungariket Sverige" - var det sista slaget mot Sveriges ambitioner att behålla sin tidigare position som lokal stormakt. Under 1700-talet förlorade Sverige gradvis sina tidigare kolonier runt Östersjön, och den nytillträdde kungen, den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte, förklarade 1818 att Sverige, för att hålla fred med Ryssland, skulle vara "neutralt" och undvika allianser med andra europeiska makter.
Denna "neutralitetspolitik" upprätthölls mödosamt under de två världskrigen, trots att majoriteten av borgarklassen helt klart hade sina sympatier på den tyska sidan. Den tillät transport av tyska trupper genom landet till norr om Norge och norr om Finland under de första åren av andra världskriget. När kriget i Finland började stödde man sitt grannland genom att skicka mat, ammunition, vapen och mediciner. Det var inte förrän mitt under kriget, efter Stalingrad, som den svenska borgarklassen gjorde en "opportunistisk" vändning och började stödja det allierade lägret.
Medan de traditionella delarna av borgarklassen i Sverige hade starka band till Tyskland, utvecklade de allt mer inflytelserika socialdemokraterna, med sin hegemoni vid makten mellan 1933 och 1976, starka band till USA och Storbritannien efter andra världskriget. Neutralitetspolitiken innebar nu att Sverige - utan att erkänna det officiellt - hjälpte Nato och västblocket med underrättelseverksamhet mot Sovjetunionen under 1950- och 60-talen. Det var inte förrän i början av 2000-talet som denna "officiella hemlighet" avslöjades, långt efter östblockets fall.
Sveriges roll under 1960- och 70-talen, under det kalla krigets höjdpunkt, kan illustreras av Olof Palmes roll och hans vältaliga kritik av USA:s politik i Vietnam. Att vara en "kritisk allierad" till USA var en viktig tillgång för västblocket, eftersom det påstått "neutrala" Sverige kunde användas för att påverka före detta kolonier som riskerade att hamna i östblockets banor.
Efter östblockets fall omstrukturerade Sverige sina militära styrkor och avskaffade värnplikten i mer än två decennier, för att sedan återinföra den 2017. Med det ökande hotet från Ryssland under det senaste decenniet utvecklade Sverige och Finland en militär anslutning till Natoländerna, benämnd "Partnerskap för fred", och det fördes diskussioner om ett eventuellt militärt samarbete mellan Finland och Sverige, men frågan om att direkt ansluta sig till Nato fanns inte politiskt på dagordningen i båda länderna förrän efter invasionen av Ukraina.
På mindre än två månader har de svenska socialdemokraterna övergivit sin neutralitets- och alliansfrihetspolitik trots stark kritik inom partiet. Medan frågan om anpassning till Nato inte har funnits på den politiska dagordningen, och försvarades öppet endast av en minoritet bland riksdagspartierna, nämligen Liberalerna, förklarade efter invasionen av Ukraina en stark majoritet i den svenska riksdagen sitt stöd för "Nato-processen". Frågan om Nato var inte ens en fråga i de svenska valkampanjerna i år. Efter valet har situationen inte förändrats. Socialdemokraterna har ersatts av en högerkoalition, där högerextrema Sverigedemokraterna kommer att ha en betydande roll. Men trots att detta parti har ett register av proryska uttalanden och kopplingar har de ändrat sin inställning till Nato under våren. Det enda parti som öppet motsätter sig ett Natomedlemskap är Vänsterpartiet, det tidigare kommunistpartiet.
När den finska premiärministern Sanna Marin förklarade att Finland borde gå med i Nato var detta också en total brytning med politiken för "neutralitet" och tidigare underkastelse till den ryska grannen under det kalla kriget.
Att gå med i Nato kommer inte att innebära "fred och säkerhet" utan ökat militärt kaos
I dag innebär denna förstärkning av Nato på dess norra flank en risk för en upptrappning av en öppen militär konflikt i norra Europa. Det är ytterligare ett exempel på USA:s långsiktiga politik att införa sin världsordning genom att omringa sina främsta imperialistiska rivaler - en politik som i själva verket skapar ytterligare kaos, vilket erfarenheterna i Afghanistan, Irak och Ukraina visar. Huvudargumentet för anpassningen till Nato har varit att "upprätthålla fred och säkerhet" och piska upp en sekellång rädsla för Ryssland, de skandinaviska ländernas historiska ärkefiende. Den svenska utrikesministern Ann Lindes uttalande om att anslutningen till Nato kommer att vara en handling för att "undvika konflikter" som kommer att leda till en mer avslappnad och fredlig situation i Europa är uppenbarligen falskt. En förstärkning av Nato på dess norra flank kommer i första hand att innebära en förstärkning av USA, genom att bygga en gigantisk sköld mot Ryssland i de nordiska och baltiska länderna. Anpassningen till Nato, med dess obligatoriska ökning av militärbudgetarna till 2 procent av BNP (vilket innebär ökade vinster för den svenska militärindustrin, Bofors och SAAB) kommer att innebära en mer instabil och osäker situation för arbetarklassen och hela befolkningen. Med sin hycklande taktik att framstå som "fredens försvarare" samtidigt som man underblåser krigshets och kaos, är denna strategiska vändning från den svenska och finska härskande klassens sida ett tydligt tecken på att situationen kommer att eskalera inom bara några månader.
Den ökade militariseringen av samhället i Skandinavien - illustrerad i våras av den tidigare svenska statsministern Magdalena Andersson som poserade med hjälm i en stridsvagn under en gemensam Natoledd operation i norr - kommer bara att leda till ytterligare destabilisering och förstörelse.
Edvin
19 oktober 2022
Sedan i lördags har massiva bombningar drabbat de människor som bor i Israel och Gaza. På ena sidan Hamas. På den andra den israeliska armén. I mitten civila som bombas, skjuts, avrättas och tas som gisslan. Tusentals har redan dött.
Över hela världen uppmanar borgarklassen oss att välja sida. För det palestinska motståndet mot det israeliska förtrycket. Eller för det israeliska svaret på den palestinska terrorismen. Båda fördömer den andres barbari för att rättfärdiga krig. Den israeliska staten har förtryckt det palestinska folket i årtionden, med blockader, trakasserier, checkpoints och förödmjukelser, så hämnd skulle vara legitimt. Palestinska organisationer har dödat oskyldiga människor med knivattacker och bombattentat. Varje sida kräver att den andres blod skall offras.
Denna dödens logik är det imperialistiska krigets logik! Det är våra utsugare och deras stater som alltid för ett skoningslöst krig för att försvara sina egna intressen. Och det är vi, arbetarklassen, de exploaterade, som alltid får betala priset, med våra liv.
För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget fosterland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi klassbröder! Vare sig vi bor i Israel eller Palestina!
Det finns inget slut på kriget i Mellanöstern
Det tjugonde århundradet var ett århundrade av krig, de mest avskyvärda krigen i mänsklighetens historia, och inget av dem tjänade arbetarnas intressen. De senare uppmanades alltid till att slaktas i miljontals för sina utsugares intressen, i namn av försvaret av "fosterlandet", "civilisationen", "demokratin", till och med "det socialistiska fosterlandet" (som vissa presenterade Stalins och Gulags Sovjetunionen).
Idag pågår ett nytt krig i Mellanöstern. På båda sidor uppmanar de härskande klickarna de exploaterade att "försvara hemlandet", vare sig det är judiskt eller palestinskt. Dessa judiska arbetare som i Israel exploateras av judiska kapitalister, dessa palestinska arbetare som exploateras av judiska kapitalister eller av arabiska kapitalister (och ofta mycket grymmare än av judiska kapitalister eftersom arbetsrätten i palestinska företag fortfarande är den som gällde i det tidigare ottomanska riket).
Judiska arbetare har redan fått betala ett högt pris för borgarklassens krigshets i de fem krig som de har drabbats av sedan 1948. Så snart de kom ut ur koncentrationslägren och ghettona i ett Europa som härjats av världskriget drogs far- och morföräldrarna till dem som i dag bär Tsahals uniform in i kriget mellan Israel och arabländerna. Sedan fick deras föräldrar betala priset i blod i krigen 1967, 1973 och 1982. Dessa soldater är inte avskyvärda odjur vars enda tanke är att döda palestinska barn. De är unga värnpliktiga, mestadels arbetare, som dör i rädsla och avsky, som tvingas agera polis och vars huvuden är fyllda av arabernas "barbari".
Även palestinska arbetare har redan betalat ett fruktansvärt pris i blod. De fördrevs från sina hem 1948 genom det krig som deras ledare förde och har tillbringat större delen av sina liv i koncentrationsläger, inkallade som tonåringar till Fatahs, PFLP:s eller Hamas miliser.
De största massakrerna utfördes inte av Israels arméer, utan av arméerna i de länder där de befann sig, såsom i Jordanien och Libanon: i september 1970 ("Svarta september") utrotade "Lille kung Hussein” dem i massor, till den grad att några av dem tog sin tillflykt till Israel för att undkomma döden. I september 1982 massakrerade arabiska miliser (visserligen kristna och allierade med Israel) dem i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.
Nationalism och religion, ett gift för de utsugna
I dag, i det "palestinska hemlandets" namn, mobiliseras återigen arabiska arbetare mot israelerna, av vilka majoriteten är israeliska arbetare, precis som de senare uppmanas att dö för att försvara det "utlovade landet".
Nationalistisk propaganda utgår ständigt från båda sidor, en fördummande propaganda som är avsedd att förvandla människor till brutala bestar. Den israeliska och arabiska borgarklassen har underblåst detta i mer än ett halvt sekel. Israeliska och arabiska arbetare har ständigt fått höra att de måste försvara sina förfäders land. För de förra har den systematiska militariseringen av samhället utvecklats till en masspsykos för att göra dem till "goda soldater". För de senare har viljan att strida mot Israel för att hitta ett hem varit djupt rotad. Och för att göra detta höll ledarna i de arabländer där de var flyktingar dem i årtionden i koncentrationsläger med outhärdliga levnadsförhållanden.
Nationalism är en av de värsta ideologier som uppfunnits av borgarklassen. Det är den ideologi som gör det möjligt för den att maskera motsättningen mellan utsugare och utsugna, att ena dem alla bakom samma flagga, för vilken de utsugna kommer att dödas i utsugarnas tjänst, för att försvara sina klassintressen och privilegier.
Som kronan på verket tillförs detta krig giftet från religiös propaganda, den typ som skapar den mest vansinniga fanatism. Judar uppmanas att försvara klagomuren i Salomos tempel med sitt blod. Muslimer måste ge sina liv för Omars moské och islams heliga platser. Det som händer idag i Israel och Palestina bekräftar tydligt att religionen är "folkets opium", som 1800-talets revolutionärer uttryckte det. Religionens syfte är att trösta de exploaterade och förtryckta. De för vilka livet på jorden är ett helvete får höra att de kommer att bli lyckliga efter sin död, förutsatt att de vet hur de skall förtjäna sin frälsning. Och denna frälsning byts mot uppoffring, underkastelse, till och med att ge upp sina liv i det "heliga krigets" tjänst.
Det faktum att ideologier och vidskepelser från antiken eller medeltiden i början av 2000-talet fortfarande används i stor utsträckning för att få människor att offra sina liv säger mycket om det barbariska tillstånd som Mellanöstern, liksom många andra delar av världen, håller på att sjunka ner i.
Stormakterna är ansvariga för kriget
Det är ledarna för stormakterna som har skapat den helvetiska situation i vilken de utsugna människorna i denna region dör i tusental i dag. Det var den europeiska borgarklassen, och särskilt den brittiska borgarklassen med sin "Balfourdeklaration" från 1917, som i syfte att söndra och härska tillät skapandet av ett "judiskt hem" i Palestina, och därmed främjade sionismens chauvinistiska utopier. Det var samma borgarklass som efter andra världskriget, som de just hade vunnit, såg till att hundratusentals centraleuropeiska judar transporterades till Palestina efter att ha lämnat lägren eller vandrat långt från sin hemort. Detta innebar att de inte behövde ta emot dem hemma.
Det var samma borgarklasser, först den brittiska och franska, sedan den amerikanska, som beväpnade staten Israel till tänderna för att ge den rollen som västblockets spjutspets i denna region under det kalla kriget, medan Sovjetunionen å sin sida beväpnade sina arabiska allierade så mycket som möjligt. Utan dessa stora "sponsorer" skulle krigen 1956, 1967, 1973 och 1982 inte ha kunnat äga rum.
I dag beväpnar och understödjer borgarklassen i Libanon, Iran och förmodligen Ryssland, Hamas. Förenta staterna har just skickat sitt största hangarfartyg till Medelhavet och har tillkännagivit nya vapenleveranser till Israel. I själva verket deltar alla stormakter mer eller mindre direkt i detta krig och dessa massakrer!
Detta nya krig hotar att kasta hela Mellanöstern in i kaos! Det är inte den femtioelfte blodiga konfrontationen som försätter detta hörn av världen i sorg. Bara omfattningen av morden visar att barbariet har nått en ny nivå: unga människor som dansar och mejas ner med kulsprutor, kvinnor och barn som avrättas på gatan på nära håll, utan annat syfte än att tillfredsställa en blind hämndlystnad, en bombmatta för att förinta en hel befolkning, två miljoner människor som berövas allt, vatten, elektricitet, gas, mat... Det finns ingen militär logik i alla dessa grymheter, i alla dessa brott! Båda sidor vältrar sig i den mest fruktansvärda och irrationella mordlystnad!
Men det finns något som är ännu allvarligare: denna Pandoras ask kommer aldrig att stängas igen. Precis som med Irak, Afghanistan, Syrien och Libyen kommer det inte att finnas någon återvändo, ingen "återgång till fred". Kapitalismen drar in allt större delar av mänskligheten i krig, död och samhällets sönderfall. Kriget i Ukraina har redan pågått i nästan två år och har fastnat i ett ändlöst blodbad. Massakrer pågår också i Nagorno-Karabach. Och det finns redan ett hot om ett nytt krig mellan nationerna i det forna Jugoslavien. Kapitalism innebär krig!
För att få slut på kriget måste kapitalismen störtas!
Arbetarna i alla länder måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret. I synnerhet måste de vägra att låta sig luras av retoriken från de partier som gör anspråk på att vara arbetarklassens, vänsterns och extremvänsterns partier, som ber dem att visa "solidaritet med de palestinska massorna" i deras kamp för rätten till ett "hemland". Det palestinska hemlandet kommer aldrig att bli något annat än en borgerlig stat som står i den exploaterande klassens tjänst och förtrycker samma massor, med poliser och fängelser. Solidariteten från arbetarna i de mest avancerade kapitalistiska länderna går inte till "palestinierna", precis som den inte går till "israelerna", bland vilka det finns utsugare och utsugna. Den går till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina (som för övrigt redan har fört en kamp mot sina utsugare trots all den hjärntvätt de har utsatts för), precis som den går till arbetarna i alla andra länder i världen. Den främsta solidaritet de kan erbjuda är i själva verket att inte uppmuntra deras nationalistiska illusioner.
Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla sin kamp mot det kapitalistiska systemet, som är ansvarigt för alla krig: en kamp mot sin egen borgarklass.
Arbetarklassen måste vinna freden genom att störta kapitalismen på global nivå. Idag innebär detta att utveckla sin kamp på klassnivå, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot den av ett system som har störtats in i en oöverkomlig kris.
Mot nationalismen! Mot de krig som era utsugare vill dra in er i!
Proletärer i alla länder, förena er!
IKS, den 9 oktober, 2023
Dagens medier överöser oss med bilder av fasorna i Bashar al Assads regim (t.ex. från fängelset Saydnaya), samtidigt som de gläds åt befolkningens firande av "slutet på mardrömmen". Men lättnaden över slutet på denna terrorregim är inget annat än en fåfäng illusion. Sanningen är att befolkningen (både i Syrien och i resten av världen) är offer för ett nytt och brottsligt bedrägeri, ett nytt exempel på den härskande klassens bedrägliga hyckleri: att få folk att tro att terrorn, kriget och eländet enbart var Assads ansvar, en "galning" som måste stoppas för att återställa fred och stabilitet.
I själva verket har alla imperialister, från de minsta makterna i regionen till de stora världsmakterna, varit skamlöst delaktiga i regimens grymheter: Låt oss inte glömma hur Obama, "vinnaren av Nobels fredspris", tittade åt andra hållet 2013 när Bashar al-Assad bombade eller använde giftgas mot sin befolkning, eller hur många av de "demokratiska" makterna, som nu gratulerar sig själva till "tyrannens fall", har anpassat sig till Assadfamiljen i årtionden, eller till och med varit deras medbrottslingar, för att försvara sina smutsiga intressen i regionen. Samma stora "demokratier" ljuger än en gång skamlöst när de försöker rentvå landets nya ledare, som beskrevs som "terrorister" för bara några år sedan: dessa "moderater", som kan hitta en "fredlig" utväg, är inget annat än en samling islamister och halshuggare från al-Qaidas eller Daeshs led!
För ett år sedan, när konflikten bröt ut i Gaza, delade vi ut ett flygblad där vi fördömde utvidgningen av det barbari som dessa massakrer redan förberedde:
"Hamas-attacken och Israels svar har en sak gemensamt: den brända jordens politik. Gårdagens terroristmassaker och dagens bombmattor kan inte leda till någon verklig och varaktig seger. Detta krig kastar Mellanöstern in i en era av destabilisering och konfrontation. Om Israel fortsätter att jämna Gaza med marken och begrava dess invånare under spillrorna finns det en risk att Västbanken också tar eld, att Hizbollah drar in Libanon i kriget och att Iran till slut blir inblandat.... Medan den ekonomiska och krigiska konkurrensen mellan Kina och Förenta staterna blir alltmer brutal och förtryckande, böjer sig inte de andra nationerna för order från den ena eller andra av dessa två kolosser; de spelar sitt eget spel, i oordning, oförutsägbarhet och kakofoni. Ryssland attackerade Ukraina mot Kinas inrådan. Israel krossar Gaza mot amerikansk inrådan. Dessa två konflikter är sinnebilden för den fara som hotar hela mänskligheten med döden: mångfaldigandet av krig vars enda syfte är att destabilisera eller förgöra motståndaren; en ändlös kedja av irrationella och nihilistiska utpressningar; var och en för sig, synonymt med okontrollerbart kaos".[1]
Jihadisternas blixtoffensiv drog fördel av det växande kaoset i regionen: Assad och hans korrupta regim hängde på en skör tråd sedan den ryska armén, som var fast i Ukraina, inte längre kunde stödja honom och Hizbollah, som var indraget i kriget mot Israel, hade övergett sina positioner i Syrien. I krigiska barbarism kunde denna koalition av disparata miliser rusa in i Damaskus utan att stöta på något större motstånd. Vad vi bevittnar i dag i Syrien, liksom i går i Libanon och Ukraina, är spridningen och förstärkningen av dessa brända jordens krig där ingen av motståndarna får en solid position, varaktigt inflytande eller en stabil allians, utan i stället driver på en obönhörlig huvudstupa rusning in i kaos.
Vem kan göra anspråk på att ha vunnit en solklar seger? Den nya syriska regimen står redan inför en situation med fragmentering och splittring som påminner om Libyen efter Khaddafi. Assadregimens fall är också ett stort bakslag för Iran, som förlorar en värdefull allierad i en tid då Hamas och Hizbollah dräneras. Samtidigt kan Ryssland få se sina värdefulla militärbaser i Medelhavsområdet försvinna samtidigt som trovärdigheten i försvaret av sina allierade... Även de som, i likhet med Israel eller Förenta staterna, skulle kunna glädjas åt att se nya, mer försonliga herrar anlända till Damaskus, har inte mer än ett relativt förtroende för dem, vilket framgår av de israeliska bombningarna för att förstöra arsenalerna och förhindra att de hamnar i händerna på den nya regimen. Turkiet, som verkar vara den största vinnaren på Assads fall, vet också att man kommer att få räkna med ökat amerikanskt stöd till kurderna och en ännu mer kaotisk situation vid landets gränser. "Tyrannens fall" innebär inget annat än mer krig och kaos!
Om kaoset, terrorn och massakrerna verkligen är ett verk av världens härskare, av borgarklassen, både den auktoritära och den demokratiska, så är de framför allt ett resultat av den dekadenta kapitalismens logik. Kapitalism är total konkurrens, plundring och krig. Det faktum att detta krig nu sprider sig till allt fler delar av världen och orsakar meningslös förödelse och masslakt är ett uttryck för den historiska återvändsgränd som det kapitalistiska systemet befinner sig i. I samband med kriget i Gaza skrev vi: "Oavsett vilka åtgärder som vidtas är dynamiken mot destabilisering ofrånkomlig. I grund och botten är detta alltså ett nytt viktigt skede i accelerationen av det globala kaoset. Denna konflikt visar i vilken utsträckning varje stat i allt högre grad tillämpar en "brända jorden"-politik för att försvara sina intressen, inte för att vinna inflytande eller erövra intressen, utan för att så kaos och förstörelse bland sina rivaler. Denna tendens till strategisk irrationalitet, kortsiktighet, instabila allianser och "var och en för sig" är inte en godtycklig politik av den ena eller andra staten, och inte heller en produkt av ren och skär dumhet hos den ena eller andra borgerliga fraktionen vid makten. Det är en följd av de historiska förhållandena, kapitalismens sönderfall, där alla stater konfronteras med varandra. I och med krigsutbrottet i Ukraina har denna historiska tendens och militarismens tyngd på samhället förvärrats på ett djupgående sätt. Kriget i Gaza bekräftar i vilken utsträckning det imperialistiska kriget nu är den viktigaste destabiliserande faktorn i det kapitalistiska samhället. Krigets andedräkt, som är en produkt av kapitalismens motsättningar, ger i sin tur näring åt samma motsättningar och ökar, genom militarismens tyngd, den ekonomiska krisen, miljökatastrofen och samhällets sönderfall."[2] Denna dynamik tenderar att fördärva varje del av samhället, att försvaga varje nation, med början i den främsta av dem: Förenta staterna.
Som en konsekvens av denna nedbrytning av det kapitalistiska samhället har vi sett uppkomsten av fenomen som massiva flyktingströmmar, som den som utlöstes av kriget i Syrien 2015, med nästan 15 miljoner fördrivna människor (7 miljoner i själva Syrien, 3 miljoner i Turkiet och cirka 1 miljon mellan Tyskland och Sverige). Då fördömde vi borgarklassens hycklande fraser om att "flyktingar är välkomna”[3] vilket inte innebar att exploatörerna nu var solidariska, utan snarare var ett försök att begränsa kaosets genom att dra nytta av billig arbetskraft. Samma välgörare uppmanar nu flyktingar att återvända till det helvete som är Syrien, eftersom "den förtryckande regimen inte längre existerar" och "landet rör sig mot ett återställande av demokratisk normalitet". Detta är den motbjudande cynismen hos dessa "demokratier", som i praktiken genomför den politik som förespråkas av de populistiska partier och den yttersta höger som de säger sig ta avstånd från. Alternativet till den förstörelse av mänskligheten som kapitalismens överlevnad innebär är internationell klassolidaritet, en solidaritet i kampen mot den globala kapitalismen.
Valerio, den 13 december, 2025
Inbjudan till IKS offentliga möte online
16 november 2024, kl. 15.00-18.00 (svensk tid)
De globala konsekvenserna av det amerikanska valet.
Arbetarklassen har inget val. Varken Trump och Harris, republikaner eller demokrater. Oavsett vem som vinner kommer arbetarklassen att utsättas för de brutala attacker på sin levnadsstandard som den ekonomiska krisen och uppbyggnaden av krigsekonomin kräver. Oavsett vem som vinner kommer arbetarna att ställas inför behovet av att försvara sig som klass mot dessa attacker.
Men detta betyder inte att vi kan ignorera valkampanjen och dess konsekvenser. De avslöjar att motsättningarna inom den amerikanska borgarklassen, den härskande klassen i vad som fortfarande är världens mäktigaste land, blir allt skarpare och våldsammare. USA har blivit epicentrum för sönderfallet i det kapitalistiska världssystemet och vem som än blir president efter den 5 november kommer valet att bidra till att förvärra dessa motsättningar ännu mer, med allvarliga konsekvenser både inom USA och på den globala arenan.
Revolutionärer har därför inte bara till uppgift att fördöma den borgerliga demokratins bedrägeri, utan att analysera de världsomspännande konsekvenserna av det amerikanska valet, att sätta in dem i ett sammanhängande ramverk som gör det möjligt för oss att förstå hur splittringen av den amerikanska härskande klassen är en aktiv faktor i det enda perspektiv som borgarklassen kan erbjuda mänskligheten: en allt snabbare störtdykning i förstörelse och kaos. Vi inbjuder alla som vill kämpa för en annan framtid att komma till detta möte och diskutera med oss.
Huvudspråket på mötet kommer att vara engelska, men vi kommer att ha möjlighet att översätta på plats till andra språk också. Om du vill delta, skriv till oss på [email protected] [43] och ange om du är nöjd med att följa och bidra på engelska eller ange vilket annat språk du skulle behöva använda.
Trump är tillbaka i Vita huset efter en jordskredsseger i presidentvalet. I hans anhängares ögon är han en oövervinnelig amerikansk hjälte som har överlevt alla hinder: det ”riggade valet”, den ”rättsliga inkvisitionen”, ”etablissemangets” fientlighet och till och med mordförsök! Bilden av en mirakulöst räddad Trump, med blödande öra och höjd näve efter att ha blivit träffad av ett skott, kommer att gå till historien. Men bakom den beundran som hans reaktion väckte var denna attack framför allt det mest spektakulära uttrycket för en valkampanj som nådde nya höjder av våld, hat och irrationalitet. Denna extraordinära kampanj, som spydde ut pengar och var fylld med obsceniteter, precis som dess slutresultat, segern för en megaloman och korkad miljardär, återspeglar den avgrund som det borgerliga samhället håller på att sjunka ner i.
Trump har alla förutsättningar att framstå som en riktigt ”bad guy”: han är en vulgär lögnare och cyniker, lika rasistisk och kvinnofientlig som han är homofob. Under hela valkampanjen slätade den internationella pressen över de faror som hans återkomst till makten skulle innebära för ”demokratiska” institutioner, minoriteter, klimatet och de internationella relationerna: ”Världen håller andan” (Die Zeit), ’En amerikansk mardröm’ (L'Humanité), ’Hur ska världen överleva Trump?’ (Público), ’Ett moraliskt debacle’ (El País)...
Så borde vi ha föredragit Harris och valt sida för det så kallade ”mindre onda” för att blockera vägen till populism? Det är vad borgarklassen vill få oss att tro. Under flera månader befann sig USA:s nya president i hjärtat av en världsomspännande propagandakampanj mot populism[1]. Kamala Harris uppmanade ständigt till försvar av ”den amerikanska demokratin” och beskrev sin motståndare som en ”fascist ”. Till och med Trumps tidigare stabschef var snabb med att beskriva honom som en ”blivande diktator”. Miljardärens seger gav bara ytterligare bränsle åt denna mystiska kampanj till förmån för den borgerliga ”demokratin”.
Många väljare gick till vallokalen och tänkte: ”Vi har haft det svårt med Demokraterna i fyra år, men det kommer ändå inte att bli så illa som Trump i Vita huset”. Det är den tanken som borgarklassen alltid har försökt pådyvla arbetarna för att få dem att gå till valurnorna. Men i den dekadenta kapitalismen är de allmänna valen en maskerad, ett falskt val som inte har någon annan funktion än att förhindra arbetarklassens reflektion över sina historiska mål och medlen för att uppnå dem.
Valet i USA är inget undantag från denna verklighet. Om Trump vann så stort var det först och främst för att demokraterna är hatade. I motsats till bilden av en ”republikansk våg” fick Trump inte något massivt stöd. Antalet väljare för Trump har varit relativt stabilt jämfört med föregående val 2020. Det var framför allt vicepresident Harris som genom demokraternas misskreditering, drabbades av den största förlusten och förlorade inte mindre än 10 miljoner väljare på fyra år. Och det av goda skäl! Bidenadministrationen genomförde våldsamma attacker på arbetarklassens levnads- och arbetsvillkor, något som började med inflationen, som fick priset på mat, bensin och bostäder att skjuta i höjden. Sedan följde en enorm våg av uppsägningar och osäkra anställningar, vilket till slut fick arbetarna att gå ut i kamp i stor skala[2]. När det gäller invandring har Biden och Harris, som valdes på löftet om en ”humanare” politik, ständigt skärpt villkoren för att komma in i USA, och gått så långt som att stänga gränsen mot Mexiko och helt sonika förbjuda migranter att ens söka asyl. På den internationella arenan kom Bidens ohämmade militarism, frikostiga finansiering av massakrerna i Ukraina och ”kritiska stöd” till den israeliska arméns övergrepp också att reta upp väljarna.
Harris kandidatur kan inte ge upphov till några illusioner, vilket vi tidigare har sett med Obama och, i mindre utsträckning, med Biden. Proletariatet har inget att förvänta sig av valet eller av de borgerliga makthavarna: det är inte den ena eller andra klicken vid makten som ”missköter affärerna”, det är det kapitalistiska systemet som sjunker ned i kris och historisk konkurs. Oavsett om de är Demokrater eller Republikaner kommer de alla att fortsätta att hänsynslöst exploatera arbetarklassen och sprida elände i takt med att krisen fördjupas; alla kommer de att fortsätta att införa den borgerliga statens grymma diktatur och bomba oskyldiga människor runt om i världen!
De mest ansvarsfulla delarna av den amerikanska statsapparaten (de flesta medierna och de högsta tjänstemännen, militärledningen, den mest moderata falangen inom det republikanska partiet etc.) har ändå gjort sitt yttersta för att förhindra att Trump och hans klan återvänder till Vita huset. Kaskaden av stämningar, varningarna från i stort sett alla experter inom olika områden och till och med mediernas obevekliga ansträngningar att förlöjliga kandidaten räckte inte för att stoppa hans kapplöpning mot makten. Valet av Trump är ett riktigt slag i ansiktet, ett tecken på att borgarklassen i allt högre grad förlorar kontrollen över sitt valskådespel och inte längre kan förhindra att en oansvarig bråkmakare får tillträde till de högsta statliga ämbetena.
Att populismen är på frammarsch är inget nytt: Brexit-omröstningen 2016, följt av Trumps överraskande seger samma år, var de första och mest spektakulära tecknen på detta. Men kapitalismens allt djupare kris och staternas växande oförmåga att kontrollera situationen, vare sig det gäller geostrategiskt, ekonomiskt, miljömässigt eller socialt, har bara bidragit till att förstärka den politiska instabiliteten över hela världen: beslutsoförmögna parlament, populism, spänningar mellan borgerliga klickar, instabila regeringar... Dessa fenomen vittnar om en upplösningsprocess som nu pågår i hjärtat av världens mäktigaste stater. Denna trend har gjort det möjligt för en galning som Milei att bli statschef i Argentina och för populister att komma till makten i flera europeiska länder, där borgarklassen är den mest erfarna i världen.
Trumps seger är en del av denna process, men markerar också ett viktigt ytterligare steg. Om Trump förkastas av en stor del av statsapparaten beror det framför allt på att hans program och metoder riskerar att inte bara skada USA-imperialismens intressen i världen, utan också ytterligare öka statens svårigheter att säkerställa den skenbara sociala sammanhållning som krävs för att det nationella kapitalet ska fungera. Under valkampanjen höll Trump en rad provocerande tal, som väckte hans anhängares hämndlystnad till liv som aldrig förr och till och med hotade de ”demokratiska” institutioner som borgarklassen så väl behöver för att ideologiskt hålla arbetarklassen i schack. Han har ständigt underblåst den mest bakåtsträvande och hatiska retoriken, med hot om upplopp om han inte blir vald. Och han har aldrig ägnat en tanke åt de konsekvenser som hans ord skulle kunna få för samhällsstrukturen. Det extrema våldet i denna kampanj, som demokraterna också är ansvariga för i många avseenden, kommer utan tvekan att fördjupa klyftorna i den amerikanska befolkningen och kan bara ytterligare öka våldet i ett redan mycket fragmenterat samhälle. Men Trump, i den brända jordens logik som alltmer präglar det kapitalistiska systemet, var beredd att göra vad som helst för att vinna.
Under 2016, då Trumps seger var relativt oväntad, även av honom själv, kunde den amerikanska borgarklassen förbereda marken genom att i regeringen och administrationen placera personligheter som kunde bromsa miljardärens mest vansinniga beslut. De som Trump senare beskrev som ”förrädare” hade t.ex. kunnat förhindra att det sociala trygghetssystemet (Obamacare) avskaffades eller att Iran bombades. När covid-pandemin bröt ut kunde hans vicepresident Mike Pence också hantera krisen trots att Trump trodde att det räckte med att spruta in desinfektionsmedel i lungorna för att bota sjukdomen... Det var samme Pence som till slut offentligt desavouerade Trump genom att säkerställa maktöverföringen till Biden medan upploppsmakare marscherade mot Capitolium. Från och med nu, även om arméns generalstab fortfarande är mycket fientligt inställd till Trump och fortfarande kommer att göra sitt yttersta för att försena hans värsta beslut, har den nye presidentens klan förberett sig genom att avlägsna ”förrädarna ” och förbereder sig för att regera ensam mot alla, vilket gör att vi kan förvänta oss en mandatperiod som är ännu mer kaotisk än den föregående.
Under valkampanjen presenterade sig Trump som en ”fredens man” och hävdade att han skulle sätta stopp för konflikten i Ukraina ”inom 24 timmar”. Hans smak för fred stannar uppenbarligen vid Ukrainas gränser, eftersom han samtidigt har gett sitt ovillkorliga stöd till den israeliska statens massakrer och har varit mycket hätsk mot Iran. I själva verket vet ingen riktigt vad Trump kommer att göra (eller kunna göra) i Ukraina, Mellanöstern, Asien, Europa eller med Nato, så mångsidig och nyckfull har han alltid varit.
Å andra sidan kommer hans återkomst att innebära en aldrig tidigare skådad acceleration av instabilitet och kaos i världen. I Mellanöstern föreställer sig Netanyahu redan att han i och med Trumps seger har friare händer än någonsin sedan konflikten i Gaza inleddes. Israel skulle kunna försöka uppnå sina strategiska mål (förstörelse av Hizbollah, Hamas, krig mot Iran etc.) på ett mycket mer frontalt sätt och sprida mer barbari i hela regionen.
I Ukraina riskerar konflikten att ta en ännu mer dramatisk vändning efter Bidens mer eller mindre måttfulla stödpolitik. Till skillnad från i Mellanöstern är USA:s politik i Ukraina en del av en noga uttänkt strategi för att försvaga Ryssland och dess allians med Kina samt stärka de europeiska staternas band till Nato. Trump skulle kunna ifrågasätta denna strategi och ytterligare försvaga det amerikanska ledarskapet. Oavsett om Trump beslutar sig för att överge Kiev eller ”straffa” Putin kommer massakrerna oundvikligen att eskalera och kanske sprida sig utanför Ukraina.
Men det är Kina som står i centrum för den amerikanska imperialismens uppmärksamhet. Konflikten mellan USA och Kina står i centrum för världssituationen, och den nye presidenten skulle kunna mångdubbla sina provokationer, vilket skulle tvinga Kina att reagera kraftfullt, till exempel genom att sätta press på USA:s allierade Japan och Korea, som redan har uttryckt sin oro. Och allt detta mot bakgrund av eskalerande handelskrig och protektionism vars katastrofala konsekvenser för den globala ekonomin redan fördöms av världens ledande finansinstitut.
Trumps oförutsägbarhet kan därför bara ytterligare förstärka tendensen mot var och en för sig själv och driva alla makter, stora som små, att dra nytta av den amerikanska polismannens ”reträtt” för att spela ut sina egna kort i ett klimat av enorm förvirring och ökat kaos. Även USA:s ”allierade” försöker redan mer öppet distansera sig från Washington genom att förespråka nationella lösningar, både ekonomiska och militära. Så snart Trumps seger hade bekräftats uppmanade Frankrikes president EU:s medlemsstater att försvara sina intressen gentemot USA och Kina...
I ett läge av ekonomisk kris, i en tid då proletariatet återfår sin kampanda på internationell nivå och gradvis återupptäcker sin klassidentitet, är Trumps klick i den amerikanska borgarklassens ögon uppenbarligen inte den bäst lämpade för att hantera klasskampen och driva igenom de attacker som kapitalet behöver. Hans öppna hot om repression mot strejkande och hans mardrömslika partnerskap med en så öppet arbetarfientlig figur som Elon Musk, tillsammans med miljardärens svepande uttalanden under de senaste strejkerna i USA (Boeing, hamnarbetare, hotell, bilar etc.) kan bara utgöra en källa till oro för borgarklassen. Trumps löfte om att hämnas på statsanställda, som han betraktar som sina fiender, genom att avskeda 400 000 av dem, förebådar också problem efter valet.
Men det vore ett misstag att tro att Trumps återkomst till Vita huset kommer att stimulera klasskampen. Tvärtom kommer det att komma som en verklig chock. Uppdelningspolitiken mellan etniska grupper, mellan stadsbor och landsbygdsbor, mellan akademiker och icke akademiker, allt våld och hat som valkampanjen genererade och som Trump kommer att fortsätta att utnyttja, mot svarta, mot invandrare, mot homosexuella eller transpersoner, alla irrationella utspel från den kristna högern och andra konspirationsteoretiker, kort sagt hela röran av uttryck för sönderfallet, kommer att väga ännu tyngre på arbetande människor och skapa djupa klyftor och till och med våldsamma politiska konfrontationer till förmån för populistiska eller antipopulistiska klickar.
Trump-administrationen kommer utan tvekan att kunna räkna med att borgarklassens vänsterfraktioner, med början i ”socialisterna”, kommer att utnyttja denna splittring och se till att arbetarnas kamp spårar ur. Efter att ha kampanjat för båda Clintons, Obama, Biden och Harris, anklagar Bernie Sanders utan att blinka demokraterna för att ha ”övergett arbetarklassen”, som om detta militaristiska, arbetarmördande parti, som ofta har suttit vid makten sedan 1800-talet, hade något med arbetarklassen att göra! Så snart hon blivit omvald till representanthuset lovade vänsterdemokraten Ocasio-Cortez att göra sitt yttersta för att dela upp arbetarklassen i ”samhällen”: ”Vår kampanj handlar inte bara om att vinna röster, den handlar om att ge oss medel att bygga starkare samhällen”.
Men arbetarklassen har styrkan att slå tillbaka trots dessa nya hinder. Medan kampanjen var i full gång, och trots de ökända anklagelserna om att spela populisterna i händerna, fortsatte arbetarna att kämpa mot åtstramningar och uppsägningar. Trots fackföreningarnas isolering, trots den enorma mängden demokratisk propaganda och trots splittringens tyngd visade de att klasskamp är det enda svaret på kapitalismens kris.
Framför allt är arbetarna i Förenta staterna inte ensamma! Dessa strejker ingår i ett sammanhang av internationell kampvilja och ökad reflektion som har pågått sedan sommaren 2022, då arbetare i Storbritannien, efter årtionden av uppgivenhet, höjde ett rop av ilska, ”Enough is enough!”, som kommer att fortsätta att spridas i hela arbetarklassen!
EG, den 9 november 2024
1. The future of humanity lies not in the ballot box, but in the class struggle! [50], World Revolution 401
2. Strikes in the United States, Canada, Italy... For three years, the working class has been fighting against austerity [51], publicerad på IKS engelska website (2024).
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/2/50/iks-online
[2] https://en.internationalism.org/ir/107_decomposition
[3] https://en.internationalism.org/content/16704/resolution-international-situation-2019-imperialist-conflicts-life-bourgeoisie
[4] https://en.internationalism.org/content/16810/more-evidence-capitalism-has-become-danger-humanity
[5] https://www.newtral.es/las-uci-de-europa-ante-los-casos-graves-con-coronavirus/20200312/
[6] https://sv.internationalism.org/tag/aktuella-handelser/pandemi-covid-19
[7] https://sv.internationalism.org/tag/4/114/soenderfall
[8] https://world.internationalism.org
[9] https://sv.internationalism.org/tag/2/72/2000-talet
[10] https://en.internationalism.org/specialtexts/IR003_kron.htm
[11] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[12] https://www.telegraph.co.uk/opinion/2022/02/23/world-sliding-new-dark-age-poverty-irrationality-war/
[13] https://en.internationalism.org/content/17144/ukraine-worsening-military-tensions-eastern-europe
[14] https://en.internationalism.org/content/17121/russia-ukraine-crisis-war-capitalisms-way-life
[15] https://en.internationalism.org/content/3336/orientation-text-militarism-and-decomposition
[16] https://en.internationalism.org/content/17062/resolution-international-situation-adopted-24th-icc-congress
[17] https://sv.crimethinc.com/2022/02/26/russian-anarchists-on-resisting-the-invasion-of-ukraine-updates-and-analysis
[18] https://www.theguardian.com/commentisfree/2022/feb/27/liberal-democracies-must-defend-their-values-and-show-putin-that-the-west-isnt-weak
[19] https://en.internationalism.org/content/17091/struggles-united-states-iran-italy-korea-neither-pandemic-nor-economic-crisis-have
[20] https://sv.internationalism.org/tag/5/159/ukraina
[21] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[22] https://www.istitutoonoratodamen.it/
[23] https://en.internationalistvoice.org/
[24] http://communistleft.jinbo.net/xe/
[25] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[26] https://en.internationalism.org/content/17166/some-impressions-icc-meetings-5th-and-6th-march-2022
[27] https://en.internationalism.org/content/17165/brief-position-statement-war-ukraine
[28] https://en.internationalism.org/ir/1982/31/critique-of-the-weak-link-theory
[29] https://en.internationalism.org/specialtexts/IR033_functioning.htm
[30] http://www.internationalism.org
[31] mailto:[email protected]
[32] https://sv.internationalism.org/
[33] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[34] https://en.internationalism.org/icconline/201206/4977/notes-toward-history-art-ascendant-and-decadent-capitalism
[35] https://en.internationalism.org/content/14445/communism-agenda-history-castoriadis-munis-and-problem-breaking-trotskyism
[36] https://en.internationalism.org/international-review/201808/16490/castoriadis-munis-and-problem-breaking-trotskyism-second-part-cont
[37] https://en.internationalism.org/node/3417
[38] https://en.internationalism.org/content/16707/report-class-struggle-formation-loss-and-re-conquest-proletarian-class-identity
[39] https://en.internationalism.org/go_deeper
[40] https://sv.internationalism.org/tag/5/163/israel
[41] https://sv.internationalism.org/tag/5/165/palestina
[42] mailto:[email protected]
[43] mailto:[email protected]
[44] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[45] https://en.internationalism.org/content/17421/massacres-and-wars-israel-gaza-ukraine-azerbaijan-capitalism-sows-death-how-can-we
[46] https://en.internationalism.org/content/17449/spiral-atrocities-middle-east-terrifying-reality-decomposing-capitalism
[47] https://fr.internationalism.org/revolution-internationale/201511/9265/proliferation-des-murs-anti-migrants-capitalisme-c-guerre-et-b
[48] https://sv.internationalism.org/tag/12/255/situationen-i-usa
[49] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[50] https://en.internationalism.org/content/17563/future-humanity-lies-not-ballot-box-class-struggle
[51] https://fr.internationalism.org/content/11457/greves-aux-etats-unis-au-canada-italie-depuis-trois-ans-classe-ouvriere-se-bat-contre