Obekväma sanningar om miljörörelsen

Utskriftsvänlig versionSend by email

    Al
    Gore skämde en gång ut sig genom att påstå
    att han var mannen bakom Internet, men han har varit betydligt mer
    framgångsrik i att utnämna sig till kung av
    miljörörelsen. Den globala uppvärmningen har varit Al
    Gores signaturtema, vilket har givit honom en Oscar för sin
    självuppblåsta dokumentär ”An
    Inconvenient Truth”
    ,
    och en Nobelprisnominering, vilket har förvandlat honom till
    möjlig presidentkandidat 2008. Vissa borgerliga bedömare
    lyfter fram tandemparet Gore-Obama som ett oslagbart ”dream team”
    som skulle göra det möjligt för borgarklassen att
    sätta tillbaka Demokraterna i Vita Huset, och därmed börja
    reparera den skada som orsakats genom åtta års
    katastrofal förstörelse av Amerikas politiska kapital och
    trovärdighet, som orsakats av den inkompetenta
    Bushadministrationen. Även om Gore har blivit miljörörelsens
    ikonliknande galjonsfigur, är han inte ensam. Att vira in sig i
    grönt har plötsligt blivit högsta mode. För
    borgarklassen i allmänhet är miljöfrågan ”het”.
    Olika företag bjuder över varandra i sin iver att utmåla
    sig själva som miljömedvetna.

    Global
    uppvärmning i verkligheten

    Det måste
    stå utom allt tvivel, att den världsomspännande
    kapitalismens har kommit att orsaka en fruktansvärd
    miljöförstörelse, i ett system vars drivkraft är
    den oförsonliga jakten på profiter och ekonomisk
    expansion till vilket pris som helst. Trots den kör av tvivel
    som utgår från köpta propagandister i tjänst
    hos diverse högertankesmedjor och lobbyister från
    energiindustrin,har ackumulerandet av växthusgaser i
    atmosfären, orsakade av allt mer omfattande förbränning
    av fossila bränslen som ger energi åt industrin,
    transporterna och uppvärmning under kapitalismen, och den därpå
    ökande globala uppvärmningen, kommit att bli en allt mer
    uppenbar verklighet.

    Den
    härskande klassens högerflygel har hela tiden försökt
    utså förvirring kring detta genom att peka på
    fenomenet av en naturlig global uppvärmning. Det är sant,
    att under jordens geologiska historia, över miljoner år,
    har det funnits växlande perioder av uppvärmning och
    nedkylning av atmosfären. Dessa klimatförändringar
    ägde vanligen rum under perioder av tusentals, till och med
    miljoner år, och hade en relativt begränsad påverkan.
    Orsakerna uppges vara uppkomsten av solfläckar och andra
    fenomen på solen, förändringar i djuphavsströmmar
    – vilka orsakades när uppvärmning av andra orsaker
    ändrade salthalten i haven, som sedan orsakade ytterligare
    klimatförändringar.

    Den senaste
    istiden slutade för 10 000 år sedan. Det pågår
    en omfattande diskussion i den vetenskapliga litteraturen om det har
    funnits en ”liten istid” som sträckte sig från
    1500-talet fram till 1850, som hade betydande påverkan i
    Europa och Nordamerika, med skördar som slog fel, svält,
    och kulturella och ekonomiska förändringar som
    nödvändiggjordes av en kallare temperatur. Under
    1600-talet utvidgades glaciärer i Alperna och förstörde
    byar. Kanalerna i Holland bottenfrystes. Themsen fryste för
    första gången 1607 och sista gången 1814. 1780
    fryste New Yorks hamn och folk kunde promenera på isen mellan
    Manhattan och Staten Island. Island var helt isolerat av havsis som
    sträckte sig tiotals mil i varje riktning. Den lilla istiden
    har av vissa tillskrivits en minskad solaktivitet och solfläckar.

    Sedan 1850
    har det ägt rum en stegvis uppvärmning av jordens atmosfär
    och en smältning av glaciärer, som allmänt tillskrivs
    dessa naturliga processer, och sker mycket långsamt.
    Propagandister på högerflygeln, särskilt i USA, har
    förminskat betydelsen av forskning som påvisar hotet från
    växthusgaser, och föredrar att skjuta ansvaret för
    den globala uppvärmningen på dessa naturliga processer
    enbart. Men, sedan slutet av 1880-talet, i och med uppkomsten av den
    kapitalistiska massproduktionsindustrin, och den därmed
    kraftigt ökande förbränningen av fossila bränslen,
    har det skett en snabb ökning av ackumulerade växthusgaser
    i atmosfären, och en accelerering av den globala uppvärmningen,
    särskilt de senaste femtio åren.

    Det har
    utvecklats en allmän konsensus om farorna med växthusgaser
    i den vetenskapliga miljön och det finns inte längre några
    kontroverser om växthusgasernas roll i den globala
    uppvärmningen. Problemet med miljörörelsen är
    dess förkärlek att skylla problemen på mänsklig
    aktivitet och den moderna teknologin i sig. Tendensen hos
    miljöaktivisterna är att se överkonsumtionen – för
    mycket bilism, för mycket ”lyxliv” hos massorna, vilket
    orsakar för mycket industriproduktion, som orsaken till
    miljökrisen. Detta öppnar dörren till diverse
    antiteknologiska ideologier som rättfärdigar åtstramning,
    uppoffringar, och nedskärningar i arbetarklassens
    levnadsstandard.

    Utan ett proletärt, marxistiskt perspektiv,
    misslyckas miljörörelsen att förstå, att det är
    det kapitalistiska produktionssättet som är ansvarigt för
    miljöförstöringen. Det är inte
    industrialiseringen i sig som orsakar den globala uppvärmningen,
    utan ”kapitalismens allt överskuggande drift att maximera
    profiterna, och därmed dess oförmåga att se
    mänskliga och ekologiska behov, förutom när dessa
    sammanfaller med målet att ackumulera rikedom”

    (International Review 129, sid 2). Eftersom kapitalismen är
    ett produktionssätt vars drivkraft är dess drift att
    ackumulera profiter, inte de sociala behoven, är den kortsiktig
    och endast intresserad av kortsiktiga resultat och profitmarginaler.
    profitbegäret står över alla hänsyn till den
    långsiktiga sociala påverkan av den ekonomiska
    aktiviteten.

    Det är
    profitbegäret som gör att oljeindustrin, elektricitets-
    och kolindustrin och dess politiska försvarare saboterar
    forskning och utveckling av mer miljövänliga, alternativa
    bränslekällor till den energikrävande
    industriproduktionen. Det är profitbegäret som leder till
    en produktion som smutsar ned. För att tillförsäkra
    sig tillräckliga profiter har kapitalismen kommit att tillverka
    varor som slits ut i förtid – man tillverkar avsiktligt varor
    av undermålig kvalitet som går sönder snabbt och
    som måste ersättas tidigare än vad som skulle vara
    nödvändigt. Detta håller på ett konstgjort
    sätt industriproduktionen uppe på en nivå som
    egentligen inte behövs.. Det är profitbegäret som
    skapar en massiv reklamapparat för att manipulera befolkningen
    och skapa en efterfrågan hos konsumenterna för
    samhälleligt värdelösa och onödiga produkter. På
    detta sätt skapar kapitalismen på konstgjord väg ett
    behov av att förbränna mer fossila bränslen än
    nödvändigt. Det är denna konkurrens, karakteristisk
    för kapitalismen, som gör det absolut omöjligt att
    samarbeta på en internationell nivå om nödvändigheten
    att hantera den globala uppvärmningen effektivt och beslutsamt.

    I normala
    fall reflekteras 90% av den solenergi som penetrerar jorden atmosfär
    tillbaka i rymden. Den ökande koncentrationen av växthusgaser
    har emellertid fångat upp en ökande mängd av denna
    energi, och hindrar den från att reflekteras tillbaka till
    rymden, vilket bidrar till uppvärmningen av jordens atmosfär.
    Samtidigheten hos den naturligt förekommande globala
    uppvärmningen och den som orsakas av ackumulerade växthusgaser
    accelererar den globala uppvärmningen och skapar farliga
    förutsättningar som kräver vår uppmärksamhet
    för att rädda mänsklighetens framtid. Vi kan inte
    göra något åt den naturligt förekommande
    globala uppvärmningen, men vi kan definitivt göra något
    åt de växthusgaser som produceras av kapitalismens
    rovdrift på miljön.

    Myten om Kyoto-protokollen

    Kyotoavtalet
    1997 har blivit en referenspunkt för miljörörelsen,
    ett verkligt stridsrop för att rädda den globala miljön.
    Bushadministrationen fördöms allmänt för att man
    inte respekterar, och vägrar följa avtalet. Men detta är
    mycket väsen för ingenting. Kyotoavtalet, en skapelse av
    kapitalistiska regeringar som har en medfödd oförmågan
    att attackera själva orsaken till den globala uppvärmningen
    – det kapitalistiska produktionssättet – är mer en
    mystifikation än ett verkligt försök att ta hand om
    ett allvarligt problem som hotar samhället. Kyoto är ett
    ideologiskt svindleri för att skapa en illusion om att
    kapitalismen är kapabel att hantera problemet. Den inneboende
    konkurrensen mellan kapitalister, särskilt mellan
    nationalstater, vilket är ett grundläggande kännetecken
    för det kapitalistiska produktionssättet, gör att ett
    verkligt samarbete på internationell nivå är
    omöjligt. Detta förvärras ytterligare av den allmänna
    tendensen mot överproduktion som intensifierar den globala
    konkurrensen och ytterligare underminerar möjligheten för
    samarbete.

    Hörnstenen
    i Kyotoavtalet är kravet att de industrialiserade länderna
    minskar sina utsläpp av växthusgaser med 5% under nivån
    1990 vid 2010, som om det vore något ”bra” eller önskvärt
    med nivåerna 1990, som redan då utgjorde mer än ett
    århundrade av ackumulerade växthusgaser. För att
    ytterligare göra dessa krav meningslösa, infördes så
    kallade ”flexibla mekanismer” som tillät industriländerna
    att uppnå sina utsläppsgränser genom att köpa
    utsläppsrätter, antingen från grupper som handlade
    med utsläppsrätter (organisationer som sysslade med
    projekt som minskade utsläppen) eller från projekt i
    lågindustrialiserade länder som var undantagna från
    utsläppsbegränsningar. För vissa industrialiserade
    länder tillät Kyotoavtalet faktiskt en ökning av
    utsläppen av växthusgaser.

    Dessutom
    undantog Kyotoavtalet uttryckligen Kina och Indien från
    begränsningar, vilket bidrog till industriproduktionen snabbare
    flyttade dit från de utvecklade länderna. Kapitalisterna
    i Väst hade nu dubbel anledning att stänga fabrikerna i de
    kapitalistiska metropolerna. Man kunde både dra fördel av
    de låga lönerna och undantagen från
    utsläppsbegränsningarna.

    Nettoresultatet
    har i huvudsak inte inneburit någon förbättring av
    de globala koldioxidnivåerna, däremot är det ett
    faktum att Kina förväntas passera USA och bli världens
    ledande producent av växthusgaser inom ett år eller två.
    Endast två länder beräknas vara på väga
    att klara sina utsläppsmål: Storbritannien och Sverige.
    USA och Australien, vilka är de enda stora industrinationer som
    inte har skrivit på Kyotoavtalet har ökat sina utsläpp
    av växthusgaser sedan 1997, med 16% för USA och 25% för
    Australien. Fem länder som har undertecknat avtalet har ökat
    sina utsläpp: Kanada med 27%, Spanien med 49%, Norge med 10%,
    Nya Zeeland med 21%, Grekland med 27%, Irland med 23%, Japan med
    6.5% och Portugal med 41%. Kina har ökat sina utsläpp av
    växthusgaser med 47% och Indien med 55% (United Nations
    Framework Convention on Climate Change: Changes in GHG Emissions
    from 1990 to 2004).

    Gore medger
    att Kyotoavtalet aldrig syftade till att minska koldioxidutsläppen,
    utan till att etablera en princip om att internationella nivåer
    kunde förhandlas och implementeras. Alltså ska vi känna
    oss lugna över den internationella borgarklassens förmåga
    att uppnå meningslösa avtal om miljön.

    Borgarklassens hyckleri om miljön

    Trots all
    glorifiering av Al Gore i media, som hyllar honom som miljöfrågans
    främste företrädare, är Gore, liksom resten av
    borgarklassen, en hycklare när det gäller miljön. Om
    vi ser till Gores erkännande att Kyotoavtalet aldrig hade som
    mål att påverka utsläppen av växthusgaser i
    grunden, så framstår hans kritik mot
    Bushadministrationens inställning till Kyotoavtalet och den
    globala uppvärmningen som något ihålig. Dessutom,
    när Gore uttalade sitt stöd för Kyotoavtalet 1997,
    gjorde Clinton/Gore-administrationen ingenting för att få
    till stånd en ratificering av avtalet. En gemensam resolution
    som ”uttryckte Senatens vilja” och som motsatte sig avtalet
    eftersom det undantog Kina och Indien från utsläppsgränser
    och skulle ”innebära allvarlig skada för Förenta
    Staternas ekonomi” röstades igenom med majoriteten 95-0.
    Clinton/Gore-administrationen tog aldrig upp avtalet för
    ratificering, och USA har aldrig följt dess riktlinjer. Därför
    har det ingen betydelse hur mycket än Gore kritiserar Bush för
    att han inte omfattar Kyotoavtalet, eller hur klumpig Bush är
    när han talar om miljön, avfärdandet av Kyotoavtalet
    har varit en konsensusståndpunkt för den amerikanska
    borgarklassen som först togs upp av Clinton och Gore. Bush
    politik är i kontinuitet med den ståndpunkt som mejslades
    ut av Clinton och Gore 1997.

    På en
    mer personlig nivå, är Gore knappast någon
    exemplarisk energikonsument, trots att han ofta kritiserar den
    amerikanska allmänheten för ett slösaktigt missbruk
    av energi- och naturresurser, och uppmanar amerikanerna att ändra
    sin livsstil. Gore har inte förnekat anklagelser om att hans
    familjeresidens i Nashville konsumerar mer energi per månad än
    en vanlig amerikansk familj gör av med på ett år,
    och han tjänar stora pengar på intäkter från
    en zinkgruva i Tennessee som är känd som en av USA:s
    största miljöförstörare.

    Välkända
    personligheter ur den amerikanska borgarklassen börjar allt
    oftare köpa så kallade ”utsläppsrätter” för
    att kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan,
    kompensera för koldioxidutsläpp och minska sina
    ”koldioxidavtryck” till noll. Dessa utsläppsrätter
    utgör ett slags miljömässigt luffarschack där
    rika människor köper sig tillåtelse att smutsa ned
    naturen samtidigt som man låtsas som att man minskar den
    nedsmutsning man orsakar. Priset för utsläppsrätterna
    beräknas på vikten av de koldioxidutsläpp som
    orsakas av en viss aktivitet – en flygresa, en bilresa,
    uppvärmning av ett hus. De företag eller organisationer
    som säljer utsläppsrätterna använder en del av
    priset till att investera i sol- eller vindenergi, eller
    trädplanteringsprojekt som antas minska koldioxidutsläppen.
    Kritiker anser att utsläppsrätterna är en bluff, som
    inte har någon betydelse för att minska
    miljöförstöringen, och ger en falsk illusion om att
    sådana individuella, frivilliga aktioner kan förbättra
    miljön.

    Detta
    betyder inte att vi förnekar att det finns en skillnad mellan
    Bushadministrationens ståndpunkt om global uppvärmning i
    jämförelse med de mer miljövänliga delarna av
    den härskande klassen. Exempelvis finns en tydlig dokumentation
    över Bushadministrationens försök att censurera
    regeringens vetenskapliga rapporter för att minska farorna med
    global uppvärmning. 2002-2003, när Bushadministrationen
    först motvilligt började medge att global uppvärmning
    existerade och orsakades av mänsklig aktivitet, så
    föreslog man från början, helt i linje med
    energiindustrins intressen – som man var så tätt
    sammanlänkad med – att den bästa policyn skulle vara att
    anpassa sig till den globala uppvärmningen, hellre än att
    förhindra den. Man föreslog bland annat att man skulle öka
    användningen av luftkonditionering och växla till andra
    grödor som inte skulle påverkas negativt av
    klimatförändringar.

    Samma slags
    nonsens kunde man se i mer aktuella försök att se det
    positiva i den globala uppvärmningen. Exempelvis har olika
    tyckare föreslagit att smältningen av polarisen kan leda
    till att man kan öppna sjöfarten i Arktis, eller att man
    skulle kunna odla upp miljoner kvadratmeter land i norra Kanada och
    Ryssland, och bygga nya städer i tidigare obeboeliga
    territorier – som om detta skulle kompensera för de
    hundratals miljoner människor som tvingas fly från
    översvämmade kustregioner, de miljoner kvadratkolimeter
    som kommer att läggas under vatten, de hundratals städer
    som kommer att bli förstörda, osv.

    Miljörörelsen i kapitalismens
    tjänst

    Den
    amerikanska borgarklassen är allt mer nöjd över att
    man har lyckats vända miljövänligheten till ett
    ideologiskt vapen att kontrollera arbetarklassen med, att föra
    fram ett accepterande av en försämrad levnadsstandard,
    förena befolkningen bakom staten, och reparera den amerikanska
    imperialismens internationella auktoritet. I borgarklassens händer
    används miljörörelsen som ett sätt att avleda
    uppmärksamheten från klasskampen. Den ger den
    kapitalistiska propagandaapparaten en möjlighet att förstärka
    den falska åsikten att hotet mot mänsklighetens framtid
    INTE ligger i en fortsatt dominans hos ett historiskt sett
    anakronistiskt system som bygger på utsugning och omättlig
    imperialistisk aptit, utan lyfter fram åsikten att problemet
    står att finna i ett samhälle som är berusat av en
    oansvarig överkonsumtion. Miljörörelsen för fram
    ett klassamarbetsperspektiv på världens problem som
    syftar till att avväpna klasskampen mot kapitalismen – vilken
    är den enda kraft som har förmågan att lyfta fram de
    grundläggande orsakerna till den globala uppvärmningen.

    Genom
    att skylla den globala uppvärmningen på massornas
    överkonsumtion, lägger den borgerliga miljörörelsen
    den ideologiska grunden för ytterligare åtstramning. I
    stället för att höja levnadsstandarden för hela
    världens arbetarklass, så att alla kan komma i åtnjutande
    av den ökande produktionskapaciteten, framställer
    miljörörelsen nedskärningar i levnadsstandarden som
    något samhälleligt gott, ett mål för
    mänskligheten. Vi ska resa mindre, konsumera mindre och använda
    mindre för att förbättra miljön och det
    mänskliga samhällets framtid. Som Gore säger i slutet
    av ”Inconvenient
    Truth”
    :

    Är du beredd att
    ändra din livsstil?” Kan ni tänka er den härskande
    klassens extas inför en arbetarklass som vill uppoffra sin
    levnadsstandard för mänsklighetens bästa?

    I
    sin bestsellerbok från 1992, ”Earth
    in Balance”
    tog Al
    Gore upp betydelsen av miljörörelsen som en förenande
    ideologi för den härskande klassen. Genom att varna för
    att ”vi står inför ett globalt inbördeskrig”
    mellan de som ville fortsätta förstöra miljön
    och de som ville stå emot detta,, så skrev Gore att
    tiden har kommit
    för att göra denna kamp till en central
    organisationsprincip för världscivilisationen”

    (sid 294).

    Samtidigt
    som individer i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet ska
    tvingas ändra sin livsstil på moraliska grunder, att göra
    rätt saker för regeringen därför att det är
    rätt, så medgav Gore i ”Earth in Balance” att det
    enda sättet att använda ”de fria marknadskrafterna”
    och få med sig de stora företagen i miljöfrågorna
    var att garantera profiter, extremt höga profiter, för att
    utveckla nya teknologier för att ersätta de gamla med.
    Även om man inte talade så mycket om detta i media, inte
    heller i ”Inconvenient
    Truth”
    , beskrev
    Gore 1992 de tydliga möjligheter som den amerikanska
    statskapitalismen hade att välja för att förändra
    ekonomin i en miljövänlig riktning, vilket innebar:

  • högre
    skatter på äldre, icke miljövänliga teknologier
    för att minska deras användning (vem vet, regeringen
    kanske förvandlar inköp av utsläppsrätter till
    en ny skatt)

  • statlig
    finansiering för forskning och utveckling av ny teknologi

  • statligt
    stöd till nya företagare inom miljövänlig
    teknologi och produkter för att garantera lönsamhet

  • garantier
    för höga profiter

  • förbättrad
    patent- och copyrightskydd för nya företagare inom
    miljöområdet (sid 320)

Statliga
investeringar i miljömässigt goda teknologier kommer
ofrånkomligen att finansieras genom att skära ned
levnadsstandarden för arbetarklassen, genom högre skatter
och nedskärningar i den sociala lönen.

För
närvarande klassas USA i den övriga världen som
miljöskurk på grund av dess ovilja att skriva
Kyotoprotokollet och Bushadministrationens pinsamma och klumpiga
ställningstaganden. Tillsammans med Bushadministrationens
katastrofala skötsel av utrikespolitiken, speciellt i Irak, har
detta lett till en kris för den amerikanska imperialismen. När
man har förändrat sin Irakpolitik (sannolikt efter 2008 års
presidentval) och samtidigt kan stiga fram som en stark företrädare
för miljön, kan den amerikanska imperialismen börja
reparera sin image och sin internationella politiska och moraliska
auktoritet. I sin bok från 1992 var Gore mycket medveten om den
roll miljöfrågan kan komma att spela för att föra
fram amerikanska imperialistiska intressen. Han uppmanade USA att ta
initiativ till en ny global Marshallplan, efter samma mönster
som den plan som grundlade den amerikanska dominansen i Västeuropa
efter det andra världskriget. Genom att anspela på Reagans
Strategic Defense Initiative (Star Wars), föreslog Gore ett
Amerikanskt Strategiskt Miljö-Initiativ. Hans teoretisering av
miljöfrågan som en förenande ideologi för dagens
civilisation påminner om den ideologiska manipulation angående
antifascismen under 30- och 40-talen, antikommunismen under det Kalla
Kriget, och anti-islamismen under perioden efter 11 september.

Arbetarklassen och miljön

Den
ekologiska krisen är verklig och hotar mänsklighetens
framtid. Den är ytterligare ett exempel på hur den
förfallande kapitalismen, som bokstavligen befinner sig i ett
tillstånd av sönderfall, hotar att förstöra
civilisationen och gå in i ett totalt barbari, även om man
lyckas undvika ett världskrig. Problemet kan inte lösas av,
eller inom kapitalismen, vilken är orsaken till problemet i
första hand, och är oförmögen per definition att
samarbeta på den globala nivå som är nödvändig
för att kunna ta itu med krisen. Kapitalismen kan bara dra
fördel av den ökande allmänna oron över den
globala uppvärmningen som ett sätt att avleda
arbetarklassen från klasskampen, en rökridå för
att uppnå folkligt stöd för ytterligare
åtstramningsåtgärder som nödvändiggörs
av den förvärrade ekonomiska krisen och profitjakten, och
mobilisera befolkningen runt en förenande klassamarbetsideologi.

Befriad från
det destruktiva profitbegäret kan endast arbetarklassen
genomföra det som är direkt nödvändigt för
att uppfylla mänsklighetens sociala behov. Genom att försäkra
sig om att teknologin tjänar samhällets sociala behov och
inte den blinda, omättliga driften till profit som ger bränslet
till kapitalismens ekonomiska aktivitet, så måste
arbetarklassen förstå naturen hos dess revolutionära
ansvar. Varje problem som konfronterar mänskligheten idag
demonstrerar allt tydligare nödvändigheten för
arbetarklassen att anta sin historiska utmaning, att krossa den
kapitalistiska dominansen och skapa ett nytt samhälle, i vilket
världens arbetar kan bestämma över vad som bör
göras för att tillfredsställa mänsklighetens
behov och garantera samhällets framtid. Kapitalismen har
diskvalificerat sig på en historisk nivå.

Jerry
Grevin, juli 2007. (Översatt från Internationalism
IKS organ I USA

Allmänna teoretiska frågor: