Obekväma sanningar om miljörörelsen

i

Utskriftsvänlig versionSend by email

    Al Gore skämde en gång ut sig genom att påstå att han var mannen bakom Internet, men han har varit betydligt mer framgångsrik i att utnämna sig till kung av miljörörelsen. Den globala uppvärmningen har varit Al Gores signaturtema, vilket har givit honom en Oscar för sin självuppblåsta dokumentär ”An Inconvenient Truth”, och en Nobelprisnominering, vilket har förvandlat honom till möjlig presidentkandidat 2008. Vissa borgerliga bedömare lyfter fram tandemparet Gore-Obama som ett oslagbart ”dream team” som skulle göra det möjligt för borgarklassen att sätta tillbaka Demokraterna i Vita Huset, och därmed börja reparera den skada som orsakats genom åtta års katastrofal förstörelse av Amerikas politiska kapital och trovärdighet, som orsakats av den inkompetenta Bushadministrationen. Även om Gore har blivit miljörörelsens ikonliknande galjonsfigur, är han inte ensam. Att vira in sig i grönt har plötsligt blivit högsta mode. För borgarklassen i allmänhet är miljöfrågan ”het”. Olika företag bjuder över varandra i sin iver att utmåla sig själva som miljömedvetna.

    Global uppvärmning i verkligheten

    Det måste stå utom allt tvivel, att den världsomspännande kapitalismens har kommit att orsaka en fruktansvärd miljöförstörelse, i ett system vars drivkraft är den oförsonliga jakten på profiter och ekonomisk expansion till vilket pris som helst. Trots den kör av tvivel som utgår från köpta propagandister i tjänst hos diverse högertankesmedjor och lobbyister från energiindustrin,har ackumulerandet av växthusgaser i atmosfären, orsakade av allt mer omfattande förbränning av fossila bränslen som ger energi åt industrin, transporterna och uppvärmning under kapitalismen, och den därpå ökande globala uppvärmningen, kommit att bli en allt mer uppenbar verklighet.

    Den härskande klassens högerflygel har hela tiden försökt utså förvirring kring detta genom att peka på fenomenet av en naturlig global uppvärmning. Det är sant, att under jordens geologiska historia, över miljoner år, har det funnits växlande perioder av uppvärmning och nedkylning av atmosfären. Dessa klimatförändringar ägde vanligen rum under perioder av tusentals, till och med miljoner år, och hade en relativt begränsad påverkan. Orsakerna uppges vara uppkomsten av solfläckar och andra fenomen på solen, förändringar i djuphavsströmmar – vilka orsakades när uppvärmning av andra orsaker ändrade salthalten i haven, som sedan orsakade ytterligare klimatförändringar.

    Den senaste istiden slutade för 10 000 år sedan. Det pågår en omfattande diskussion i den vetenskapliga litteraturen om det har funnits en ”liten istid” som sträckte sig från 1500-talet fram till 1850, som hade betydande påverkan i Europa och Nordamerika, med skördar som slog fel, svält, och kulturella och ekonomiska förändringar som nödvändiggjordes av en kallare temperatur. Under 1600-talet utvidgades glaciärer i Alperna och förstörde byar. Kanalerna i Holland bottenfrystes. Themsen fryste för första gången 1607 och sista gången 1814. 1780 fryste New Yorks hamn och folk kunde promenera på isen mellan Manhattan och Staten Island. Island var helt isolerat av havsis som sträckte sig tiotals mil i varje riktning. Den lilla istiden har av vissa tillskrivits en minskad solaktivitet och solfläckar.

    Sedan 1850 har det ägt rum en stegvis uppvärmning av jordens atmosfär och en smältning av glaciärer, som allmänt tillskrivs dessa naturliga processer, och sker mycket långsamt. Propagandister på högerflygeln, särskilt i USA, har förminskat betydelsen av forskning som påvisar hotet från växthusgaser, och föredrar att skjuta ansvaret för den globala uppvärmningen på dessa naturliga processer enbart. Men, sedan slutet av 1880-talet, i och med uppkomsten av den kapitalistiska massproduktionsindustrin, och den därmed kraftigt ökande förbränningen av fossila bränslen, har det skett en snabb ökning av ackumulerade växthusgaser i atmosfären, och en accelerering av den globala uppvärmningen, särskilt de senaste femtio åren.

    Det har utvecklats en allmän konsensus om farorna med växthusgaser i den vetenskapliga miljön och det finns inte längre några kontroverser om växthusgasernas roll i den globala uppvärmningen. Problemet med miljörörelsen är dess förkärlek att skylla problemen på mänsklig aktivitet och den moderna teknologin i sig. Tendensen hos miljöaktivisterna är att se överkonsumtionen – för mycket bilism, för mycket ”lyxliv” hos massorna, vilket orsakar för mycket industriproduktion, som orsaken till miljökrisen. Detta öppnar dörren till diverse antiteknologiska ideologier som rättfärdigar åtstramning, uppoffringar, och nedskärningar i arbetarklassens levnadsstandard.

    Utan ett proletärt, marxistiskt perspektiv, misslyckas miljörörelsen att förstå, att det är det kapitalistiska produktionssättet som är ansvarigt för miljöförstöringen. Det är inte industrialiseringen i sig som orsakar den globala uppvärmningen, utan ”kapitalismens allt överskuggande drift att maximera profiterna, och därmed dess oförmåga att se mänskliga och ekologiska behov, förutom när dessa sammanfaller med målet att ackumulera rikedom” (International Review 129, sid 2). Eftersom kapitalismen är ett produktionssätt vars drivkraft är dess drift att ackumulera profiter, inte de sociala behoven, är den kortsiktig och endast intresserad av kortsiktiga resultat och profitmarginaler. profitbegäret står över alla hänsyn till den långsiktiga sociala påverkan av den ekonomiska aktiviteten.

    Det är profitbegäret som gör att oljeindustrin, elektricitets- och kolindustrin och dess politiska försvarare saboterar forskning och utveckling av mer miljövänliga, alternativa bränslekällor till den energikrävande industriproduktionen. Det är profitbegäret som leder till en produktion som smutsar ned. För att tillförsäkra sig tillräckliga profiter har kapitalismen kommit att tillverka varor som slits ut i förtid – man tillverkar avsiktligt varor av undermålig kvalitet som går sönder snabbt och som måste ersättas tidigare än vad som skulle vara nödvändigt. Detta håller på ett konstgjort sätt industriproduktionen uppe på en nivå som egentligen inte behövs.. Det är profitbegäret som skapar en massiv reklamapparat för att manipulera befolkningen och skapa en efterfrågan hos konsumenterna för samhälleligt värdelösa och onödiga produkter. På detta sätt skapar kapitalismen på konstgjord väg ett behov av att förbränna mer fossila bränslen än nödvändigt. Det är denna konkurrens, karakteristisk för kapitalismen, som gör det absolut omöjligt att samarbeta på en internationell nivå om nödvändigheten att hantera den globala uppvärmningen effektivt och beslutsamt.

    I normala fall reflekteras 90% av den solenergi som penetrerar jorden atmosfär tillbaka i rymden. Den ökande koncentrationen av växthusgaser har emellertid fångat upp en ökande mängd av denna energi, och hindrar den från att reflekteras tillbaka till rymden, vilket bidrar till uppvärmningen av jordens atmosfär. Samtidigheten hos den naturligt förekommande globala uppvärmningen och den som orsakas av ackumulerade växthusgaser accelererar den globala uppvärmningen och skapar farliga förutsättningar som kräver vår uppmärksamhet för att rädda mänsklighetens framtid. Vi kan inte göra något åt den naturligt förekommande globala uppvärmningen, men vi kan definitivt göra något åt de växthusgaser som produceras av kapitalismens rovdrift på miljön.

    Myten om Kyoto-protokollen

    Kyotoavtalet 1997 har blivit en referenspunkt för miljörörelsen, ett verkligt stridsrop för att rädda den globala miljön. Bushadministrationen fördöms allmänt för att man inte respekterar, och vägrar följa avtalet. Men detta är mycket väsen för ingenting. Kyotoavtalet, en skapelse av kapitalistiska regeringar som har en medfödd oförmågan att attackera själva orsaken till den globala uppvärmningen – det kapitalistiska produktionssättet – är mer en mystifikation än ett verkligt försök att ta hand om ett allvarligt problem som hotar samhället. Kyoto är ett ideologiskt svindleri för att skapa en illusion om att kapitalismen är kapabel att hantera problemet. Den inneboende konkurrensen mellan kapitalister, särskilt mellan nationalstater, vilket är ett grundläggande kännetecken för det kapitalistiska produktionssättet, gör att ett verkligt samarbete på internationell nivå är omöjligt. Detta förvärras ytterligare av den allmänna tendensen mot överproduktion som intensifierar den globala konkurrensen och ytterligare underminerar möjligheten för samarbete.

    Hörnstenen i Kyotoavtalet är kravet att de industrialiserade länderna minskar sina utsläpp av växthusgaser med 5% under nivån 1990 vid 2010, som om det vore något ”bra” eller önskvärt med nivåerna 1990, som redan då utgjorde mer än ett århundrade av ackumulerade växthusgaser. För att ytterligare göra dessa krav meningslösa, infördes så kallade ”flexibla mekanismer” som tillät industriländerna att uppnå sina utsläppsgränser genom att köpa utsläppsrätter, antingen från grupper som handlade med utsläppsrätter (organisationer som sysslade med projekt som minskade utsläppen) eller från projekt i lågindustrialiserade länder som var undantagna från utsläppsbegränsningar. För vissa industrialiserade länder tillät Kyotoavtalet faktiskt en ökning av utsläppen av växthusgaser.

    Dessutom undantog Kyotoavtalet uttryckligen Kina och Indien från begränsningar, vilket bidrog till industriproduktionen snabbare flyttade dit från de utvecklade länderna. Kapitalisterna i Väst hade nu dubbel anledning att stänga fabrikerna i de kapitalistiska metropolerna. Man kunde både dra fördel av de låga lönerna och undantagen från utsläppsbegränsningarna.

    Nettoresultatet har i huvudsak inte inneburit någon förbättring av de globala koldioxidnivåerna, däremot är det ett faktum att Kina förväntas passera USA och bli världens ledande producent av växthusgaser inom ett år eller två. Endast två länder beräknas vara på väga att klara sina utsläppsmål: Storbritannien och Sverige. USA och Australien, vilka är de enda stora industrinationer som inte har skrivit på Kyotoavtalet har ökat sina utsläpp av växthusgaser sedan 1997, med 16% för USA och 25% för Australien. Fem länder som har undertecknat avtalet har ökat sina utsläpp: Kanada med 27%, Spanien med 49%, Norge med 10%, Nya Zeeland med 21%, Grekland med 27%, Irland med 23%, Japan med 6.5% och Portugal med 41%. Kina har ökat sina utsläpp av växthusgaser med 47% och Indien med 55% (United Nations Framework Convention on Climate Change: Changes in GHG Emissions from 1990 to 2004).

    Gore medger att Kyotoavtalet aldrig syftade till att minska koldioxidutsläppen, utan till att etablera en princip om att internationella nivåer kunde förhandlas och implementeras. Alltså ska vi känna oss lugna över den internationella borgarklassens förmåga att uppnå meningslösa avtal om miljön.

    Borgarklassens hyckleri om miljön

    Trots all glorifiering av Al Gore i media, som hyllar honom som miljöfrågans främste företrädare, är Gore, liksom resten av borgarklassen, en hycklare när det gäller miljön. Om vi ser till Gores erkännande att Kyotoavtalet aldrig hade som mål att påverka utsläppen av växthusgaser i grunden, så framstår hans kritik mot Bushadministrationens inställning till Kyotoavtalet och den globala uppvärmningen som något ihålig. Dessutom, när Gore uttalade sitt stöd för Kyotoavtalet 1997, gjorde Clinton/Gore-administrationen ingenting för att få till stånd en ratificering av avtalet. En gemensam resolution som ”uttryckte Senatens vilja” och som motsatte sig avtalet eftersom det undantog Kina och Indien från utsläppsgränser och skulle ”innebära allvarlig skada för Förenta Staternas ekonomi” röstades igenom med majoriteten 95-0. Clinton/Gore-administrationen tog aldrig upp avtalet för ratificering, och USA har aldrig följt dess riktlinjer. Därför har det ingen betydelse hur mycket än Gore kritiserar Bush för att han inte omfattar Kyotoavtalet, eller hur klumpig Bush är när han talar om miljön, avfärdandet av Kyotoavtalet har varit en konsensusståndpunkt för den amerikanska borgarklassen som först togs upp av Clinton och Gore. Bush politik är i kontinuitet med den ståndpunkt som mejslades ut av Clinton och Gore 1997.

    På en mer personlig nivå, är Gore knappast någon exemplarisk energikonsument, trots att han ofta kritiserar den amerikanska allmänheten för ett slösaktigt missbruk av energi- och naturresurser, och uppmanar amerikanerna att ändra sin livsstil. Gore har inte förnekat anklagelser om att hans familjeresidens i Nashville konsumerar mer energi per månad än en vanlig amerikansk familj gör av med på ett år, och han tjänar stora pengar på intäkter från en zinkgruva i Tennessee som är känd som en av USA:s största miljöförstörare.

    Välkända personligheter ur den amerikanska borgarklassen börjar allt oftare köpa så kallade ”utsläppsrätter” för att kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan, kompensera för koldioxidutsläpp och minska sina ”koldioxidavtryck” till noll. Dessa utsläppsrätter utgör ett slags miljömässigt luffarschack där rika människor köper sig tillåtelse att smutsa ned naturen samtidigt som man låtsas som att man minskar den nedsmutsning man orsakar. Priset för utsläppsrätterna beräknas på vikten av de koldioxidutsläpp som orsakas av en viss aktivitet – en flygresa, en bilresa, uppvärmning av ett hus. De företag eller organisationer som säljer utsläppsrätterna använder en del av priset till att investera i sol- eller vindenergi, eller trädplanteringsprojekt som antas minska koldioxidutsläppen. Kritiker anser att utsläppsrätterna är en bluff, som inte har någon betydelse för att minska miljöförstöringen, och ger en falsk illusion om att sådana individuella, frivilliga aktioner kan förbättra miljön.

    Detta betyder inte att vi förnekar att det finns en skillnad mellan Bushadministrationens ståndpunkt om global uppvärmning i jämförelse med de mer miljövänliga delarna av den härskande klassen. Exempelvis finns en tydlig dokumentation över Bushadministrationens försök att censurera regeringens vetenskapliga rapporter för att minska farorna med global uppvärmning. 2002-2003, när Bushadministrationen först motvilligt började medge att global uppvärmning existerade och orsakades av mänsklig aktivitet, så föreslog man från början, helt i linje med energiindustrins intressen – som man var så tätt sammanlänkad med – att den bästa policyn skulle vara att anpassa sig till den globala uppvärmningen, hellre än att förhindra den. Man föreslog bland annat att man skulle öka användningen av luftkonditionering och växla till andra grödor som inte skulle påverkas negativt av klimatförändringar.

    Samma slags nonsens kunde man se i mer aktuella försök att se det positiva i den globala uppvärmningen. Exempelvis har olika tyckare föreslagit att smältningen av polarisen kan leda till att man kan öppna sjöfarten i Arktis, eller att man skulle kunna odla upp miljoner kvadratmeter land i norra Kanada och Ryssland, och bygga nya städer i tidigare obeboeliga territorier – som om detta skulle kompensera för de hundratals miljoner människor som tvingas fly från översvämmade kustregioner, de miljoner kvadratkolimeter som kommer att läggas under vatten, de hundratals städer som kommer att bli förstörda, osv.

    Miljörörelsen i kapitalismens tjänst

    Den amerikanska borgarklassen är allt mer nöjd över att man har lyckats vända miljövänligheten till ett ideologiskt vapen att kontrollera arbetarklassen med, att föra fram ett accepterande av en försämrad levnadsstandard, förena befolkningen bakom staten, och reparera den amerikanska imperialismens internationella auktoritet. I borgarklassens händer används miljörörelsen som ett sätt att avleda uppmärksamheten från klasskampen. Den ger den kapitalistiska propagandaapparaten en möjlighet att förstärka den falska åsikten att hotet mot mänsklighetens framtid INTE ligger i en fortsatt dominans hos ett historiskt sett anakronistiskt system som bygger på utsugning och omättlig imperialistisk aptit, utan lyfter fram åsikten att problemet står att finna i ett samhälle som är berusat av en oansvarig överkonsumtion. Miljörörelsen för fram ett klassamarbetsperspektiv på världens problem som syftar till att avväpna klasskampen mot kapitalismen – vilken är den enda kraft som har förmågan att lyfta fram de grundläggande orsakerna till den globala uppvärmningen.

    Genom att skylla den globala uppvärmningen på massornas överkonsumtion, lägger den borgerliga miljörörelsen den ideologiska grunden för ytterligare åtstramning. I stället för att höja levnadsstandarden för hela världens arbetarklass, så att alla kan komma i åtnjutande av den ökande produktionskapaciteten, framställer miljörörelsen nedskärningar i levnadsstandarden som något samhälleligt gott, ett mål för mänskligheten. Vi ska resa mindre, konsumera mindre och använda mindre för att förbättra miljön och det mänskliga samhällets framtid. Som Gore säger i slutet av ”Inconvenient Truth”:

    Är du beredd att ändra din livsstil?” Kan ni tänka er den härskande klassens extas inför en arbetarklass som vill uppoffra sin levnadsstandard för mänsklighetens bästa?

    I sin bestsellerbok från 1992, ”Earth in Balance” tog Al Gore upp betydelsen av miljörörelsen som en förenande ideologi för den härskande klassen. Genom att varna för att ”vi står inför ett globalt inbördeskrig” mellan de som ville fortsätta förstöra miljön och de som ville stå emot detta,, så skrev Gore att ”tiden har kommit för att göra denna kamp till en central organisationsprincip för världscivilisationen” (sid 294).

    Samtidigt som individer i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet ska tvingas ändra sin livsstil på moraliska grunder, att göra rätt saker för regeringen därför att det är rätt, så medgav Gore i ”Earth in Balance” att det enda sättet att använda ”de fria marknadskrafterna” och få med sig de stora företagen i miljöfrågorna var att garantera profiter, extremt höga profiter, för att utveckla nya teknologier för att ersätta de gamla med. Även om man inte talade så mycket om detta i media, inte heller i ”Inconvenient Truth”, beskrev Gore 1992 de tydliga möjligheter som den amerikanska statskapitalismen hade att välja för att förändra ekonomin i en miljövänlig riktning, vilket innebar:

  • högre skatter på äldre, icke miljövänliga teknologier för att minska deras användning (vem vet, regeringen kanske förvandlar inköp av utsläppsrätter till en ny skatt)

  • statlig finansiering för forskning och utveckling av ny teknologi

  • statligt stöd till nya företagare inom miljövänlig teknologi och produkter för att garantera lönsamhet

  • garantier för höga profiter

  • förbättrad patent- och copyrightskydd för nya företagare inom miljöområdet (sid 320)

Statliga investeringar i miljömässigt goda teknologier kommer ofrånkomligen att finansieras genom att skära ned levnadsstandarden för arbetarklassen, genom högre skatter och nedskärningar i den sociala lönen.

För närvarande klassas USA i den övriga världen som miljöskurk på grund av dess ovilja att skriva Kyotoprotokollet och Bushadministrationens pinsamma och klumpiga ställningstaganden. Tillsammans med Bushadministrationens katastrofala skötsel av utrikespolitiken, speciellt i Irak, har detta lett till en kris för den amerikanska imperialismen. När man har förändrat sin Irakpolitik (sannolikt efter 2008 års presidentval) och samtidigt kan stiga fram som en stark företrädare för miljön, kan den amerikanska imperialismen börja reparera sin image och sin internationella politiska och moraliska auktoritet. I sin bok från 1992 var Gore mycket medveten om den roll miljöfrågan kan komma att spela för att föra fram amerikanska imperialistiska intressen. Han uppmanade USA att ta initiativ till en ny global Marshallplan, efter samma mönster som den plan som grundlade den amerikanska dominansen i Västeuropa efter det andra världskriget. Genom att anspela på Reagans Strategic Defense Initiative (Star Wars), föreslog Gore ett Amerikanskt Strategiskt Miljö-Initiativ. Hans teoretisering av miljöfrågan som en förenande ideologi för dagens civilisation påminner om den ideologiska manipulation angående antifascismen under 30- och 40-talen, antikommunismen under det Kalla Kriget, och anti-islamismen under perioden efter 11 september.

Arbetarklassen och miljön

Den ekologiska krisen är verklig och hotar mänsklighetens framtid. Den är ytterligare ett exempel på hur den förfallande kapitalismen, som bokstavligen befinner sig i ett tillstånd av sönderfall, hotar att förstöra civilisationen och gå in i ett totalt barbari, även om man lyckas undvika ett världskrig. Problemet kan inte lösas av, eller inom kapitalismen, vilken är orsaken till problemet i första hand, och är oförmögen per definition att samarbeta på den globala nivå som är nödvändig för att kunna ta itu med krisen. Kapitalismen kan bara dra fördel av den ökande allmänna oron över den globala uppvärmningen som ett sätt att avleda arbetarklassen från klasskampen, en rökridå för att uppnå folkligt stöd för ytterligare åtstramningsåtgärder som nödvändiggörs av den förvärrade ekonomiska krisen och profitjakten, och mobilisera befolkningen runt en förenande klassamarbetsideologi.

Befriad från det destruktiva profitbegäret kan endast arbetarklassen genomföra det som är direkt nödvändigt för att uppfylla mänsklighetens sociala behov. Genom att försäkra sig om att teknologin tjänar samhällets sociala behov och inte den blinda, omättliga driften till profit som ger bränslet till kapitalismens ekonomiska aktivitet, så måste arbetarklassen förstå naturen hos dess revolutionära ansvar. Varje problem som konfronterar mänskligheten idag demonstrerar allt tydligare nödvändigheten för arbetarklassen att anta sin historiska utmaning, att krossa den kapitalistiska dominansen och skapa ett nytt samhälle, i vilket världens arbetar kan bestämma över vad som bör göras för att tillfredsställa mänsklighetens behov och garantera samhällets framtid. Kapitalismen har diskvalificerat sig på en historisk nivå.

Jerry Grevin, juli 2007. (Översatt från Internationalism IKS organ I USA