Attackerna på arbetarklassen intensifieras: Borgarklassens höger och vänster bär ansvaret

Utskriftsvänlig versionSend by email

Attackerna på arbetarklassen, som
närmast dagligen annonseras i borgarklassens medier, blir allt
mer dramatiska. Trots att borgarklassen försöker hålla
god min och ständigt tjatar om att ”det går så
bra för Sverige
”, slår de ständigt allt tuffare
attackerna stenhårt mot arbetarklassen, särskilt den del
av proletariatet som redan är eller befinner sig på randen
till att ”marginaliseras” från samhället (med andra
ord, att riskera att falla ner i en fullständig misär).

De läsare av denna tidning har
säkert hört talas om omfattningen av de nya åtstramningarna
som bland annat innebär en mycket försämrad
sjukpenning eller rent av att många kommer att förvägras
sjukpenning, A-kassan försämras än mer –särskilt
för de långtidsarbetslösa, föräldraförsäkringen
försämras för barnfamiljer, etc. etc.

Staten presenterar med en enorm cynism
dessa attacker som något ”positivt” för de som
drabbas, den säger att angreppen på arbetarna är ett
led i regeringens ”arbetslinje” (hur nu försämringarna
av A-kassan, sjukförsäkringarna (1) m.m. skulle leda till
fler arbeten?).

Det verkliga skälet till de nya
såväl som redan genomförda attacker är att
staten vill minska de direkta kostnaderna för arbetslösheten,
vilken är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris
och misslyckande. Men de är samtidigt ett sätt att sänka
den allmänna lönenivån, särskilt för de
sämst betalda jobben. Detsamma gäller angreppen på
sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Under sommaren 2007 aviserade staten på nytt försämrade
sjukersättningar, men dessa presenterades som om de framförallt
skulle gälla personer som ”gått in i väggen”,
d.v.s. personer som lider av alvarliga stressrelaterade
arbetssjukdomar, något som under lång tid i medierna
beskrivits som något pjåskigt, något som man
ständigt förlöjligar. Statens megafoner älskar
att ständigt upprepa att ”Sverige har den friskaste
befolkningen i världen och samtidigt de högsta
sjukskrivningstalen”. Med allt tjat om ”utbrändhet” vill
de dölja att de kommer att minska ner sjukersättningarna
enormt och att detta kommer att omfatta praktiskt taget alla andra
sjukdomar. Men detta talas det förstås väldigt lite
om.

Högeralliansen
verkställer de socialdemokratiska riktlinjerna

De
massiva angreppen som presenterats det senaste året har
förberetts under lång tid. Och det är mer gynnsamt
för borgarklassen att låta det framstå som om dessa
attacker kommer från ett klassiskt högerhåll,
Moderaterna, när det i själva verket är det parti som
påstår sig vara ett verkligt ”arbetarparti” –
socialdemokraterna, som är de främsta ingenjörerna och
arkitekterna i de pågående, skoningslösa, angreppen
på arbetarklassens levnadsvillkor. Därför är det
knappast förvånande när det läcker ut i pressen,
att Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida, som företrädde
MP i budgetförhandlingarna med sosseregeringen 2004 och 2005.
hävdar att sossarna drev kravet under förra mandatperioden
om att:

spara
på de deltidsarbetslösa på samma sätt som den
nuvarande borgerliga regeringen”

(Dagens Nyheter, 2007-09-22)

Detta är som sagt inte förvånande,
och vi kan vara säkra på att denna ”besparing” på
de deltidsarbetslösas arbetslöshetsersättning, som är
värd ca 3 till 4 miljarder per år och omfattar runt 100
000 deltidsarbetslösa, inte är den enda som bär
socialdemokratins signum.

Tvärtom var det den föregående
Socialdemokratiska regeringen som ”frös” ersättningen
till arbetslösa och försämrade arbetsvillkoren –
bl.a. genom att göra det lättare för företagen
att sparka sina anställda.

Socialdemokraterna var också de
som började med den systematiska hetsjakten på
långtidssjukskrivna. Sossarna försämrade också
pensionerna för lågavlönade arbetare, etc. etc. (2).

Så varför talas det då
så mycket i borgarklassens medier om ett ”systemskifte”??1

Alla partierna som deltar i den
parlamentariska cirkusen är kapitalets partier, oavsett om de
kallar sig för ”arbetarpartier”, ”högerpartier”
eller rent av ”kommunistiska partier”. Borgarklassen är
fullkomligt medveten om detta, inklusive dess massmedier. Skälet
till att de hela tiden talar om ”systemskifte” eller märkliga
politiska ”skillnader” är att det för borgarklassen är
en absolut nödvändighet att försöka dölja
borgarklassens diktatur bakom det parlamentariska skådespelet,
den så kallade ”parlamentariska demokratin”. Detta för
att ge ett sken inför arbetarklassen att de har ett inflytande,
som enskilda ”individer” i styret av samhället. Det verkliga
skälet till kampanjerna om ett ”systemskifte” är alltså
enbart till för att skapa ideologiska dimridåer för
arbetarklassen, och för att försöka nå ett
förtroende för våra utsugare och dess kapitalistiska
system.

Ett av de viktigaste fundamenten i
myten om den ”parlamentariska demokratin” är att den
representerar alla samhällsklasser i samhället,
borgarklassen naturligtvis, men också och inte minst den stora
massan, arbetarklassen, som representeras av socialdemokratiska eller
andra vänsterpartier, som kommunistpartier, etc.

Men i utvecklade kapitalistiska stater,
som Sverige, där så kallade ”arbetarpartier” suttit
vid makten och varit ansvariga för angreppen mot arbetarklassen
under årtionden, är trovärdigheten hos arbetarklassen
för dessa ”arbetarpartier” väsentligt urholkad.
Socialdemokratin kan inte längre uppamma någon entusiasm
hos arbetarklassen. Det enda sättet som de till viss del kan
rädda ansiktet på sig själva och på det
kapitalistiska system som de försvarar, är att skapa en
bild av att det blir ännu värre om dess högerkollegor
i den kapitalistiska politiska apparaten kommer till makten.

Detta är det verkliga skälet
bakom mediernas och borgarklassens kampanjer om att ett
”systemskifte” håller på att äga rum. Man gör
detta för att få oss att glömma att Socialdemokratin,
LO och dess vänsterbihang i Vänsterpartiet (och
Miljöpartiet) och vänstern till vänster om dem, är
ansvariga för de mest långsiktiga attackerna på
arbetarklassen, och därför inte på något sätt
är fördelaktigare eller gynnsammare för proletariatet
än den nuvarande Högeralliansen i regeringsställning.

Det faktum, att det just är
Högeralliansen som nu genomför allt mer våldsamma,
och för borgarklassen gynnsamma attacker, är något
som kan få många arbetare att för tillfället
glömma de attacker, som socialdemokratin stod för och
verkställde.

Varje arbetare måste påminna
sig om detta för att inte falla i den fälla som hela
borgarklassen försöker gillra för oss, när de
framställer det som om de nuvarande attackerna på
proletariatets levnadsvillkor enbart skulle vara ett uttryck för
en ”girig högerpolitik” som enbart högerpartier typ
Moderaterna och dess allians står för.

Nej, så är inte fallet. Det
är Socialdemokratin och vänstern (i synnerhet
Vänsterpartiet som direkt samarbetat med regeringen i
riksdagen, men även alla de vänstergrupper som inte kommit
in i parlamentet men som ”kritiskt” stödjer en vänster/sosse
regering och den parlamentariska cirkusen, t.ex. de grupper som
organiserade ”Septemberalliansen” som nyligen organiserade
demonstrationer den 18 september 2007 i många städer i
Sverige) som är de främsta arkitekterna och
administratörerna av angreppen på arbetarklassen, oavsett
deras pretentiösa frasmakeri. Utan deras ”bidrag” skulle
borgarklassen och dess stat aldrig kunna attackera arbetarklassen i
den omfattning som den gör idag.

Zeke 2007-10-10

Noter

  1. Se artiklarna ”Högern
    attackerar och vänstern splittrar och ”Nya fräscha
    företrädare fortsätter åtstramningspolitiken”
    i Internationell Revolution nr 110

  2. I en artikel på DN Debatt
    2007-10-05 säger sig de socialdemokratiska representanterna
    Sahlin och Nuder värna om pensionärer och arbetslösa,
    mm. De kritiserar med en enastående cynism den nuvarande
    högeralliansen i regeringen för att genomföra de
    angrepp på arbetarklassen som Socialdemokratin själva har
    satt igång och varit arkitekterna bakom.

Territoriella situationer: