IKS 17:e kongress: IKS 17:e kongress: Välkommen till en ny generation revolutionärer

Utskriftsvänlig versionSend by email

I slutet av maj höll IKS sin 17:e
internationella kongress. Eftersom de revolutionära
organisationer inte existerar för sig egen skull, utan är
ett uttryck för proletariatet och en aktiv faktor i dess liv,
har de en skyldighet att redovisa för sin klass det arbete som
utförts av dess viktigaste organ – kongressen. Detta är
syftet med denna artikel.

Alla IKS kongresser är givetvis
mycket viktiga moment i organisationens liv. Men det första som
vi måste säga om den kongress vi höll i våras
är att den var ännu viktigare än de tidigare
kongresserna, därför att den markerade ett mycket viktigt
steg i IKS mer än 30-åriga existens (1).

Närvaron av
grupper i den proletära politiska miljön

Den viktigaste illustrationen av detta
faktum var närvaron vid vår kongress av tre grupper i den
internationella proletära miljön: OpOp från Brasilien
(2), SPA från Sydkorea (3) och EKS från Turkiet (4).
Andra grupper var också inbjudna till kongressen,
Internasyonalismo gruppen från Filippinerna, men trots dess
starka önskan att sända en delegation, visade det sig
omöjligt. Men gruppen sände hälsningar till kongressen
och antog skriftliga ståndpunkter till de viktigaste
rapporterna som lades fram på kongressen.

Närvaron av flera grupper från
den proletära miljön på IKS kongress är inte
någon nyhet. Tidigare, i början av dess existens,
välkomnade IKS delegationer från andra grupper. Vid dess
konstituerande kongress i januari 1975 deltog delegationer from
Revolutionary Workers Group i USA, Pour Une Intervention Communiste i
Frankrike och Revolutionary Perspectives i Storbritannien. Vid dess
andra kongress 1977 deltog en delegation from Partito Communista
Internazionalista (Battaglia Communista). Vid dess tredje kongress
1979 deltog kamrater från Communist Workers Organisation
(Storbritannien), Nucleo Communista Internazionalista och Il
Leninista (Italien), liksom individuella kamrater från
Skandinavien. Efter detta fortsatte tyvärr inte denna praxis
beroende på orsaker utanför vår kontroll: vissa
grupper försvann, andra utvecklades mot vänsterristiska
ståndpunkter (som t.ex. NCI) och utvecklingen av en
sekteristisk approach av en del grupper (CWO och Battaglia), som slöt
sig inåt för att sabotera de internationella konferenserna
av grupper i den kommunistiska vänstern som hölls i slutet
av 1970-talet (5). Som ett resultat av detta har det nästan gått
ett kvarts sekel sedan vi hade möjlighet att välkomna andra
proletära grupper till våra kongresser. I sig själv
var närvaron av fyra grupper vid vår kongress därför
en mycket viktig händelse.

Den 17:e kongressens
betydelse

Men denna kongress har betytt mer än
det faktum att den förnyat en praxis som kännetecknat IKS
sedan dess början. Vad som var än mer fundamentalt är
betydelsen av gruppernas attityd. De är en del av en historisk
situation som vi redan identifierade vid vår förra
kongress:

En central uppgift för
kongressen var att undersöka återkomsten av
arbetarklassens kamp och det ansvar som denna ger vår
organisation, speciellt i förhållande till utvecklingen av
en ny generation av element som rör sig mot ett revolutionärt
politiskt perspektiv”.
(http://(en.internationalism.org/ir/122_16congress
).

När östblocket och de
stalinistiska regimerna kollapsade 1989 hörde vi de,

” … öronbedövande
kampanjerna från borgarklassen om ’kommunismens
misslyckande’, den ’definitiva segern för den liberala
demokratiska kapitalismen’, ’slutet på klasskampen’ och
till och med på arbetarklassen själv, (vilket) ledde till
en viktig tillbakagång för proletariatet, både på
nivån av dess medvetande och på dess kampvilja. Denna
tillbakagång blev djup och pågick i mer än 10 år.
Den påverkade en hel generation av arbetare, som resulterade i
förvirring och även demoralisering … Inte förrän
2003 började, notabel i form av stora mobiliseringar mot
attackerna på pensionerna i Frankrike och Österrike,
proletariatet verkligen att hämta sig från tillbakagången
som hade påverkat den sedan 1989. Sedan dess har denna tendens
mot en återkomst av klasskampen och utvecklingen av
klassmedvetandet ytterligare bekräftats. Arbetarna kamp har
påverkat de flesta av de centrala länderna, inklusive de
viktigaste av dem. USA (Boeing och New Yorks kommunikationer),
Tyskland (Daimler och Opel 2004, sjukhusläkare 2006), Frankrike
(speciellt rörelsen av studenterna vid universiteten och
högskolorna mot CPE våren 2006), men också en hel
rad av strider i periferin som i Dubai (byggnadsarbetare vården
2006), Bangladesh (textilarbetarna våren 2006), Egypten
(textil, transport och andra arbetare våren 2007)”
(Resolution om den internationella situationen som antogs vid den
17:e kongressen)

Idag, som 1968, (vid tidpunkten
för den historiska återkomsten av arbetarklassens kamp som
gjorde slut på fyra årtionden av kontrarevolution),
ackompanjerades klasstriderna av en djup reflektion, och uppkomsten
av nya element som närmar sig den kommunistiska vänstern
positioner är bara toppen av ett isberg” (ibid)

Detta är skälet till att
närvaron av flera grupper från den proletära miljön
vid kongressen och till den mycket öppna attityden till
diskussion som dessa grupper visade (med ett verkligt brott från
den sekteristiska attityden hos de ’gamla’ grupperna i den
kommunistiska vänstern) inte alls är tillfällig: den
är en integrerad del av ett nytt steg i utvecklingen av det
internationella proletariatets kamp mot kapitalismen.

Kongressens arbete, speciellt genom de
rapporter som lades fram av de olika sektionerna, bekräftade
verkligheten i denna tendens, från Belgien till Indien, i de
centrala länderna liksom de i periferin, både när det
gäller den omedelbara kampen och utvecklingen av en process av
reflektion bland element som närmar sig den kommunistiska
vänsterns positioner. En tendens som också har tagit
formen av en integration av nya medlemmar i organisationen, inklusive
i de länder där det inte skett några nya
integrationer på flera årtionden, men också genom
bildandet av en kärna i Brasilien (se artikel i detta nummer av
IR).

Diskussioner vid
kongressen

Med anledning av de speciella
omständigheter, under vilka kongressen hölls, var den
första punkten på dagordningen frågan om
klasskampen; den andra var de nya revolutionära krafterna som
trädde fram eller utvecklades under den nuvarande perioden. Vi
kan inte lämna en redogörelse i denna korta artikel för
diskussionerna. Resolutionen om den internationella situationen (som
publiceras i International Review 130) ger en syntes av dess
viktigaste element. Det vi vill stryka under här är nya
eller speciella aspekter av den nuvarande utvecklingen av
klasskampen. Det visades speciellt att allvaret i kapitalismens kris,
de våldsamma attackerna som nu sker mot klassen och de
dramatiska frågorna i världssituationen i allmänhet,
vilken kännetecknas av en drift mot militärt barbari och
det växande hotet mot miljön, vilka alla är element
som tenderar att politisera arbetarnas kamp. Situationen är
något annorlunda jämfört med den vi såg i
samband med den historiska återkomsten av klasskampen 1968, då
manöverutrymmet som fortfarande fanns för kapitalet, gjorde
det möjligt att upprätthålla illusionen av
”morgondagen blir bättre än idag”. Idag är en
sådan illusion inte längre möjlig: den nya
generationen av arbetare, liksom de äldre, blir mer och mer
medvetna om att ”morgondagen blir värre än idag”. På
grund av detta, kommer den kamp som arbetarklassen är tvungen
att ta upp mot attackerna – även om ett sådant
perspektiv kan leda till demoralisering och demobilisering – mer
och mer leda det till att bli medveten om att dessa strider är
en förberedelse för en mycket större kamp mot ett
döende system. Även i de strider som vi sett sedan 2003,

inkorporeras mer och mer frågan
om solidaritet. Detta är mycket viktigt därför att den
utgör det bästa motgiftet till en attityd av ’var och en
för sig själv’ typisk för det sociala sönderfallet,
och framförallt därför att det centralt för det
internationella proletariatets förmåga att inte bara
utveckla sin nuvarande kamp utan också för att störta
kapitalismen” (ibid)

Även om huvudfokus på
kongressen var frågan om klasskampen, togs även andra
aspekter av den internationella situationen upp. Kongressen ägnade
en hel del tid till frågan om den ekonomiska krisen. Speciellt
undersöktes den nuvarande tillväxten i vissa
’tillväxtländer’ som Kina och Indien, som tycks motsäga
organisationens analys och marxisternas i allmänhet, om den
definitiva bankrutten för det kapitalistiska produktionssättet.
Efter en mycket detaljerad rapport och en djup diskussion kunde
kongressen dra slutsatsen att:

De exceptionella tillväxttalen
som vi för närvarande ser i länder som Indien och Kina
kan inte på något sätt bevisa att det finns något
nytt liv i världsekonomin, även om de har gett ett avsevärt
bidrag till de höga tillväxttalen under den senaste
perioden. Bakom denna exceptionella tillväxt ligger, paradoxalt,
ännu en gång kapitalismens kris … Sålunda är
’miraklet’ i Kina och vissa andra länder i tredje världen
inte alls ett uttryck för ett andningshål för den
kapitalistiska ekonomin, utan ännu ett förkroppsligande av
kapitalismens förfall … Sålunda, precis som ’miraklen’
i de tvåsiffriga tillväxttalen för de asiatiska
tigrarna och drakarna kom till sitt sorgliga slut i slutet av 1997,
kommer det nuvarande kinesiska miraklet, även om det inte har
identiskt ursprung och har betydligt större tillgångar
till sitt förfogande, för eller senare att konfronteras med
den hårda verkligheten av den historiska återvändsgränden
för det kapitalistiska produktionssättet” (ibid)

Slutligen kom borgarklassens påverkan
av den återvändsgränd som det kapitalistiska
samhället har nått och det resulterande fallet ned i
sönderfall att leda till två diskussioner: en om
konsekvenserna av denna situation inom varje land, den andra om
utvecklingen av imperialistiska motsättningar mellan stater. På
den sista punkten, pekade kongressen på det politiska
misslyckandet för världens mäktigaste borgarklass,
USA, framförallt sedan dess äventyr i Irak, och det faktum
att detta avslöjar det generella dödläge som
kapitalismens står inför:

Det faktum att teamet Cheney,
Rumsfeld och Co kom att sitta bakom statens tyglar var inte helt
enkelt ett resultat av ett monumentalt misstag i rollbesättningen
av den härskande klassen. Den har avsevärt förvärrat
USA situation på den imperialistiska nivån, men den var
redan ett uttryck för den återvändgränd som USA
stod inför, givet den växande svagheten i dess ledarskap
och, mer generellt, utvecklingen av ’var och en för sig själv’
i de internationella relationerna som kännetecknar
sönderfallsfasen” (ibid)

Mer allmänt underströk
kongressen att:

det militära kaos som
utvecklas världen över och som kastar stora regioner in i
en helvetisk ödeläggelse, speciellt i Mellanöstern men
också framförallt i Afrika, är inte bara en
manifestation av kapitalismens historiska återvändsgränd
och inte heller det största hotet för den mänskliga
rasen. Idag har det blivit allt mer tydligt att upprätthållandet
av det kapitalistiska systemet innebär ett hot om en total
ödeläggelse av den miljö, som gjort uppkomsten av
människan möjlig.” (ibid)

Detta perspektiv understryker desto mer
den avgörande betydelsen som arbetarkampen som nu utvecklas över
hela världen har. Det understryker också den fundamentala
rollen för de revolutionära organisationerna och speciellt
IKS, att ingripa i dessa strider för att utveckla en medvetenhet
om vad som står på spel i världen idag.

Här drog kongressen en mycket
positiv balans av vår organisations ingripande i klasskampen
som svar på de frågor som ställts. Den underströk
speciellt IKS förmåga att mobilisera sina resurser på
internationell skala (artiklar i pressen, på Internet,
offentliga möten, etc.) för att sprida lärdomarna av
en av de viktigare episoderna i klasskampen under den senaste
perioden: studenternas kamp mot CPE våren 2006 i Frankrike. Det
noterades att vår webbplats hade sett en spektakulär
ökning av besökare under denna period, ett bevis på
att revolutionärer inte bara har ett ansvar utan också
möjligheten att motverka den blackout som de borgerliga media
systematiskt organiserar runt den proletära rörelsen.

Ingripandet av revolutionärer
kräver att de måste vara förmögna att utveckla
de djupaste och mest relevanta analyserna och att försvara dem
effektivt inom arbetarklassen för att kunna bidra till att
utveckla dess medvetande. Det var med detta i åtanke som
kongressen ägnade tid för att diskutera en orienteringstext
som hade cirkulerat i IKS flera månader tidigare (och som
kommer att publiceras i International Review). Kongressen gav
sitt fulla stöd till denna text, med tonvikt på att
förmågan att utveckla en verklig debattkultur i de
proletära organisationerna är ett av de viktigaste tecknen
på att de tillhör klassen, på dess förmåga
att förbli levande och motsvara den proletära rörelsens
behov. Detta är fallet, eftersom det är genom sina egna
diskussioner, speciellt genom sina allmänna stormöten, som
arbetarklassen kan dra lärdomar från sin erfarenhet och
flytta fram sitt medvetande. Sekterism och en vägran att
debattera, som idag tyvärr kännetecknar ett antal
organisationer i det proletära lägret (en del av dem t.o.m.
förespråkar ’monolitism’), är inte på något
sätt ett bevis på deras ’kompromisslöshet’ inför
borgarklassen eller något botemedel mot en politisk förvirring.
Tvärtom är det ett uttryck för deras rädsla att
försvara sina positioner och i slutändan deras brist på
övertygelse.

Denna debattkultur kännetecknade
allt arbete på kongressen. Den uttrycktes i att ett stort antal
inlägg gjordes av de inbjudna grupperna, som uppenbarligen inte
delar alla IKS ståndpunkter. Detta faktum underströks av
delegationen från Korea, där en delegat uttryckte att han
blivit,

slagen av andan av gemenskap, av
de kamratliga relationerna, vilket var något han inte varit van
vid i hans tidigare erfarenhet, och som var något som han
avundades.”

Mer allmänt, en av de viktigaste
ingredienserna för denna kongress framgång och den
entusiasm som uttrycktes av alla delegationer vid slutet, var just
deltagandet av de inbjudna grupperna. Speciellt delegationerna från
OpOp och EKS gjorde mycket intressanta inlägg om den
imperialistiska politiken från den brasilianska och turkiska
borgarklassen, vilket berikade diskussionen för hela kongressen
(6).

Två internationella möten
hölls i maj med några få dagars mellanrum: G8mötet
och IKS kongress. Kontrasten mellan dessa två möten är
slående utifrån deras omständigheter, deras mål
och deras sätt att fungera. Å ena sidan såg man ett
möte bakom taggtråd, med en exempellös mobilisering
av polis och polisrepression, med en hel rad deklarationer om
”debattens öppenhet”, ”fred” och ”mänsklighetens
framtid”, men som bara var en rökridå för att dölja
motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna, förberedelser
för nya krig och upprätthållande av ett system som
inte har något att erbjuda mänskligheten. Å andra
sidan: ett möte mellan revolutionärer från 15 länder,
som bekämpade alla rökridåer, alla falska
framträdelser, engagerad i verkligt kamratliga debatter för
att bidra till det enda perspektiv som kan rädda mänskligheten:
arbetarklassens enade och internationella kamp, som syftar till att
störta kapitalismen och införa kommunismen.

Vi vet att vägen som leder till
detta mål är lång och svår, men IKS är
övertygat att den 17:e kongressen var ett viktigt steg på
denna väg.

IKS, juli 2007

Noter

  1. Om
    IKS historia se
    International
    Review

    123,
    30
    years of the ICC
    ,
    http://en.internationalism.org/ir/123_30years

  2. OpOp:
    Oposicao Operaria, Arbetaroppositionen. Detta är en grupp som
    finns i flera städer i Brasilien. Bildades i början av
    1990-talet, av element som bröt sig ur från CUT
    fackföreningsfederation och Lulas arbetarparti (den nuvarande
    presidenten i landet) för att ta upp proletära
    ståndpunkter, speciellt på frågan om
    internationalism, men också i fackföreningsfrågan
    (fördömande av dessa organ som verktyg för
    borgarklassen) och parlamentarismen (fördömande av den
    ’demokratiska’ maskeraden). Det är en grupp som är
    aktiv i arbetarkampen (speciellt i banksektorn) och IKS har haft
    kamratliga diskussioner med denna grupp i flera år och har
    organiserat gemensamma offentliga möten i Brasilien (se
    speciellt
    ‘ICC
    Public Meetings in Brazil: A strengthening of revolutionary
    positions in Latin America'

    World
    Revolution

    292,
    http://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html
    ). En delegation från OpOp deltog tidigare i den 17:e
    kongressen för vår sektion i Frankrike under våren
    2006. Se
    World
    Revolution

    297, (
    http://en.internationalism.org/wr/297_ricongress
    )

  3. SPA:
    Socialistisk Politisk Allians. Denna grupp har satt upp som sin
    uppgift att göra vänsterkommunistiska ståndpunkter
    kända i Korea (speciellt genom att översätta några
    av dess grundläggande texter) och att animera en diskussion
    mellan grupper och element runt dessa ståndpunkter. SPA
    organiserade en internationell konferens till vilken IKS, som har
    diskuterat med denna grupp omkring 1 år, sände en
    delegation.
    Se
    ‘Report
    on the conference in Korea, October 2006'

    in
    International
    Review

    129,
    http://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference).
    Speciellt
    skall det noteras att deltagarna på denna konferens, som
    skedde precis efter Nordkoreas kärnvapenprov, antog en
    deklaration,
    ‘Internationalist
    declaration from Korea against the threat of war
    ',
    http://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from-...

  4. EKS:
    Enternasyonalist Komunist Sol, Internationalistisk kommunistisk
    vänster, en grupp som nyligen bildats i Turkiet, som resolut
    står för vänsterkommunistiska ståndpunkter. Vi
    har publicerat några uttalande från EKS på vår
    webbplats:
    http://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions
    ;
    http://en.internationalism.org/node/1772

  5. Detta hindrade emellertid inte
    IKS från att bjuda in IBRP (Internationella Byrån för
    det Revolutionära Partiet) till dess 13:e kongress 1999. Vi
    upplevde att allvaret i de imperialistiska konflikterna i hjärtat
    av Europa (vid det tillfället bombade NATO Serbien) betydde att
    de revolutionära grupperna skulle ställa åtsidan
    sitt käbbel och komma samman för att undersöka
    konsekvenserna av konflikten och kanske producera en gemensam
    deklaration. Olyckligtvis avvisade IBRP denna invitation.

  6. Detta
    bidrag finns på
    http://eks.internationalist-forum.org/en/node/51,
    http://libcom.org/forums/organise/situation-turkey
    , och på IKS Online.

IKS liv: