Cajo Brendel (1915-2007) är död

Utskriftsvänlig versionSend by email

    Cajo Brendel dog vid 91 års ålder
    den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska
    ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och
    kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter
    men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt
    kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra
    året om honom i vår publikation i Nederländerna,
    Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt
    skriva om hans liv och våra band med honom.

Cajo såg på IKS som en
strömning som refererade till ”bakåtsträvande
ståndpunkter”, som de som KAPD (Kommunistiche Arbeiter Partei
Deutschlands) hade i början på 20-talet, vilka enligt
honom överskreds av ståndpunkterna hos Groep van
Internationale Communisten, (GIC),
och han ansåg vid en
debatt i Amsterdam 1981 att vår ståndpunkt om
kapitalismens förfall var ”humbug”. Men Cajo var
framförallt en konsistent och övertygad internationalist:
detta är vad vi hade gemensamt med honom och som gjorde att vi
alltid såg honom med beundran och respekt. Vi hade
meningsskiljaktigheter med honom, bland annat om fackföreningarna,
som enligt Cajo var ”kapitalistiska” från början,
och angående den nationella frågan. Enligt honom kunde
”borgerliga revolutioner” fortfarande äga rum, och
han kallade både det spanska inbördeskriget 1936 och
förändringarna i Kina under Mao Tse-tung för detta –
och även den proletära oktoberrevolutionen i Ryssland
mellan 1917-1923.

Medan hans vän Jaan Meulenkamp
ansåg att politisk aktivitet var en ”socialt motiverad
hobby”
, var detta för Cajo något mer, en
livsövertygelse som han outtröttligen ägnade sitt liv
till, och som han försökte vidarebefordra till andra genom
en kraftfull argumentation. Att han tillsammans med Otto Rühle
framhöll att ”Revolutionen inte är en partisak”,
hindrade honom inte att göra propaganda för den
Kommunistiska Vänsterns ståndpunkter, eller att göra
dessa ståndpunkter kända på flera kontinenter. Vid
ett flertal tillfällen har vi hjärtligen debatterat och
polemiserat med honom, till att börja med under maj 1968 i
Paris, och det måste sägas att känslorna kunde bli
heta. Medan andra medlemmar av Daad en Gedachte (Handling och
Tanke), som Jaap, som ”av princip” vägrade att debattera med
organisationer eller grupper som anser sig vara ett ”politiskt
avantgarde” för proletariatet, deltog Cajo 1973 i flera
konferenser i Dendermonde och Langdorp i Belgien, där också
Communistenbond Spartacus (Kommunistiska Förbundet
Spartakus) var representerat, och även grupperna som skulle
komma att bilda IKS sektion i Belgien, Internationalisme, ett
år senare. Detta gav återverkningar hos Daad en
Gedachte
åren 1973-75.

Cajo föddes i Den Haag den
2 oktober 1915. Han kom ifrån en som han själv kallade
”småborgerlig familj”
som fick allvarliga finansiella
problem efter börskraschen 1929, när han började bli
uppfylld av sociala frågor. Till att börja med
sympatiserade han med trotskismen, men 1934, efter en debatt med
David Wijnkoop som då hade blivit stalinist, kom han i kontakt
med två arbetare i Den Haag, Arie och Geers och sedan med
Stientje. De visade sig vara före detta medlemmar av
Kommunistische Arbeiderspartij van Nederlands (KAPN) och
grundade sektionen i Den Haag av Groep van Internationale
Communisten
(GIC). 1933 gav de ut tidningen De
Radencommunist
(Rådskommunisten). Under flera månader
debatterade Cajo med dem varje kväll tills att han, 19 år
gammal, gav upp i september. Långt senare sade han att det var
”som om han gick från plantskolan till universitetet”.
Genom dem kom han i kontakt med Amsterdamsektionen av GIC där
Henk Canne Meyer och Jan Appel spelade en viktig roll, och som även
Anton Pannekoek hade kontakt med. Han var också starkt
influerad av Paul Mattick och Karl Korsch. Ung och utan pengar, levde
Cajo i Den Haag ett ”färgglatt liv” under åren av
ekonomisk kris., Efter att sektionerna i Den Haag och Groningen bröt
med GIC, som de ansåg alltför ”teoretiskt”,
började Cajo 1935 i Leiden tillsammans gruppen i Den Haag
publicera tidskriften Proletarier och sedan under 1937-38
Proletarische Beschouwingen (ungefär på svenska,
Proletära uppfattningar). 1938-1939 skriver han
veckoartiklar för den anarkistiska tidskriften De Vrije
Socialist
(Den Fria Socialisten) som gavs ut av Gerhard Rijnders,
som inte verkade ha några problem med Cajos marxism.
Mobiliserad för krigsmakten 1940, distribuerade Cajo
internationalistiska flygblad till soldaterna, men utan att få
ett gensvar. Efter att ha transporterats till Berlin som krigsfånge,
återkom han till Nederländerna och tillbringade en tid på
en undangömd post på en dagstidning. Efter krigets slut
arbetade han som journalist i Utrecht, och på det personliga
planet stundade lugnare och lyckligare dagar.

1952 går Cajo med i
Communistenbond Spartacus där han ingår i dess
redaktion. Detta år kommer han också att lära känna
Anton Pannekoek. Under de kommande 12 åren skriver han många
artiklar, men också pamfletter som ”De opstand der
arbeiders in Oost-Duitsland”
(Arbetarupproret i Öst-Tyskland)
och ”Lessen uit de Parijs Commune” (Lärdomar från
Pariskommunen), vilka bägge gavs ut 1953. Under krisen 1964, när
ett antal medlemmar uteslöts från Communistenbond
Spartacus
, i synnerhet Theo Massen som tidigare också hade
uteslutits från GIC, intar Cajo i början en
medlande attityd, men återkommer slutligen till gruppen i
januari 1965 som ger ut tidskriften Daad en Gedachte, ”som
tillägnas den autonoma arbetarkampens problem”
.

Men Cajo blev verkligen betydelsefull
med publiceringen av boken ”Anton Pannekoek, theoreticus van het
socialisme”
1970, en bok som i Nederländerna skulle få
ett stort inflytande på en hel generation människor som
sökte efter marxistiska ståndpunkter. Den gavs ut på
tyska år 2001 under titeln ”Pannekoek, Denker der
Revolution”
. Runt 1970 uppstår i hela världen ett
förnyat intresse för den Kommunistiska Vänstern. 1974,
året som Theo Massen dog, publiceras Cajos ”Stellingen
over de Chinese Revolution”
(Teser om den kinesiska
revolutionen, utgiven på Federativ i mitten av 70-talet, ö.a).
1974 utkommer en tyskspråkig pamflett, ”Autonome
Klassenkämpfe in England 1945-1972”
( Självständig
klasskamp i England 1945-72), vilken också har översatts
till franska. För att skriva denna bok tillbringade han en
avsevärd tid hos gruvarbetare i Wales. Av stor betydelse är
också hans bok ”Revolutie en contrerevolutie in Spanje”
som gavs ut 1977, vilken tyvärr inte har översatts. Cajo
kunde flera språk;, även om det mesta han skrev gavs ut på
nederländska, skrev han också på tyska, engelska och
franska, och det han publicerade har givits ut på än fler
språk. Därför växte hans internationella
inflytande, också tack vare hans bidrag till magasinet Echanges
et Mouvement
som publiceras på franska och engelska, och
hans regelbundna deltagande på internationella konferenser, som
den i Paris 1978.

Men när en konferens av
internationalistiska grupper äger rum i Amsterdam 1981, väljer
Daad en Gedachte att inte delta, men en medlem av gruppen
deltar personligen och både Cajo och Jaap skickar viktiga
bidrag till diskussionen och säkerställer på så
sätt att deras ståndpunkter kunde vara närvarande.
Under masstrejken i Polen, också det 1981, försvarar Cajo
inför ett välfyllt möte i Amsterdam att skiljelinjen
”inte går mellan å ena sidan den polska staten och
arbetarna och Solidarnosc å den andra sidan, utan mellan å
ena sidan den polska staten och Solidarnosc, och arbetarna på
den andra sidan”
, något som vi fullständigt håller
med om. Vid en presentation i Antwerpen 1983 av boken ”Blafende
bonden bijten niet”
(Skällande fackföreningar bits
inte), full med citat av IKS press, försvarar Cajo denna bok
inför en fientlig publik av vänsterister som angriper boken
med att ”den spelar högern i händerna”. Cajo
säger att detta är fullständigt felaktigt: att
högerpartiernas organisationer var högst medvetna om vilken
betydelse fackföreningarna har för dem, och vi i IKS stödde
hans ingripande så mycket som möjligt.

Att Cajo framförallt annat var en
internationalist visade sig återigen 1987 då IKS och ett
antal av dess medlemmar och sympatisörer, mer eller mindre av
misstag blev inbjudna att delta i en konferens som anordnades av
gruppen Daad en Gedachte. Några av oss var närvarande
och vårt insisterande på den proletära
internationalismen noterades. Till vår stora förvåning
stod vi tillsammans med Cajo och Jaap gentemot nästan alla de
”yngre” i gruppen som snarare var ”anti-fascister” och
tenderade att försvara den borgerliga demokratin. Vi
rapporterade om detta i vår press. Det klargjordes tydligt, att
denna, den mest betydelsefulla politiska ståndpunkten blev till
en andrahandsfråga för dem och att gruppen kantrade över
till en journalistisk akademism och kunde inte fungera mycket längre.
Cajo och Jaap var internationalister som i hela deras liv utan
åtskillnad hade fördömt det fascistiska,
stalinistiska och det demokratiska lägret. Men det visade sig
att de inte hade varit förmögna, åtminstone inom
deras egen grupp, att föra vidare denna ståndpunkt till
nästa generation. De yngre elementen började att lämna
gruppen, något som accelererade med kollapsen av Östblocket,
då allt som verkade vara marxism fick en dålig klang. Vid
tidpunkten för gruppens 25 årsdag 1990, publicerade de en
”återblick” där Daad en Gedachtes bakgrund
och ståndpunkter återgavs. Men i motsats till dess
intentioner attraherade detta inte längre några nya
läsare, ännu mindre några nya medarbetare. Vad vi såg
äga rum i Communistenbond Spartacus 1981, att de ”unga”
medlemmarna drog sig ur medan de äldre ville fortsätta
aktiviteten, återupprepar sig tio år senare med gruppen
Daad en Gedachte. 1991, efter kollapsen av Östblocket,
besökte vi Cajo för att diskutera med honom Manifestet
från IKS 9:e Kongress
angående kollapsen av
Östblocket och stalinismen. Vi försökte också
förmå honom att göra en presentation angående
denna fråga för ett offentligt möte som IKS skulle
hålla. Han blev väldigt rörd och upplivad av detta:
Jag håller inte alls med er, men jag tycker att det är
jätteviktigt att ett sådant dokument distribueras
internationellt”
, . Han hade samma attityd 1992 när han
gjorde ansträngningar för att få vår bok om den
Holländska Vänstern publicerad på nederländska,
”den enda studien som behandlar denna fråga i sin helhet”,
till vilken han själv hade bidragit med mycket information och
många dokument, trots att han inte var överens med många
delar av innehållet i boken, något som trots allt visade
sig vara mindre skillnader än vad man först kunde anta.
Utgivningen av tidskriften Daad en Gedachte fortsatte fram
till 1997, men med allt färre deltagare. Gruppens
organisatoriska struktur, en informell cirkel av vänner, gjorde
det allt svårare att upprätthålla en koherens. Efter
att Jaap blivit sjuk och sedan avlidit, blev Cajo nästan ensam i
att göra arbetet. En appell i vår press om att inte ge upp
utgivningen av tidskriften eftersom detta skulle innebära en
utomordentlig försvagning av den Holländska Vänsterns
internationalistiska ståndpunkter, klingade ohörd. Vi
skrev:

Oavsett
de ståndpunkter och analyser som må skilja oss, anser vi
att denna politiska strömning utgör en fundamental gren av
arbetarrörelsens historiska arv och att den också har
bidragit avsevärt till dess teoretiska och praktiska framsteg”.

(Wereldrevolutie, nr 85,
december 1998)

I november 1998, håller Cajo, 83
år gammal, en rad föreläsningar i Tyskland, där
vi är närvarande och som vi skriver mycket om i vår
press (t.ex. Weltrevolution nr 92, Wereldrevolutie nr 92,
Internationalisme nr 255, World Revolution nr 228)
. Dessa möten
attraherade hundratals som lyssnade och deltog i debatterna. Våra
kamrater i Tyskland var imponerade av Cajos skarpa analyser och hans
stora mänskliga kvaliteter. Under hela hans liv har han
föreläst, alltid med debatt och inte bara en frågestund,
inte bara i Nederländerna utan också i länder som
Tyskland, Frankrike, Storbritannien, och Skandinavien, men även
i USA, Ryssland och Australien. År 2000 inbjöd vi Cajo
till ett offentligt möte i Amsterdam där rubriken var en
fråga: ”Rådskommunismen, en brygga mellan marxism
och anarkism?”
. Cajo kom inte, men inför försöken
att inkorporera den Holländska Vänstern i anarkismen, skrev
han till oss, något som vi hälsade i vår press att:
”Jag är på intet sätt en anarkist”, och,
”Av den metod som Marx använder i sina analyser, av varje
dialektisk
eller verklig förståelse vilket
marxismen består av, har anarkisterna ingen aning om.”
(Wereldrevolutie, nr 91).

Vi besökte Cajo sista gången
2005, en gång i hans hus, och några månader senare
på ett vårdhem där han under tiden hade fått
plats. Han kände inte längre igen oss, men vid det första
tillfället talade han fortfarande mycket om sina aktiviteter,
även om han inte längre kom ihåg namn och platser.
Tvärtom mot vad som har rapporterats i den anarkistiska pressen,
levde han inte under ”eländiga omständigheter”.
På vårdhemmet blev han mycket väl omhändertagen
och hans barn såg till att han fick en bra vård. Men han
fick inte många besök från kamrater längre.

Cajos arkiv, en guldgruva, nästan
6 meter långt, finns nu hos International Institute for
Social History
i Amsterdam. Men det är framför allt de
mer än 70 år, under vilka Cajo upprätthöll sin
internationalism – i allmänhet ”mot strömmen”
– som gjorde honom så exceptionell i den Holländska
Vänsterns historia, för vilken han var den sista
representanten.

IKS, 29 juli 2007

En liten samling av artiklar som
refererar till Rådskommunismen kan hittas på följande
plats:

http://en.internationalism.org/taxomony.term/80

Politiska strömningar och länkar: 

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: