Cajo Brendel (1915-2007) är död

Utskriftsvänlig version

    Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.

Cajo såg på IKS som en strömning som refererade till ”bakåtsträvande ståndpunkter”, som de som KAPD (Kommunistiche Arbeiter Partei Deutschlands) hade i början på 20-talet, vilka enligt honom överskreds av ståndpunkterna hos Groep van Internationale Communisten, (GIC), och han ansåg vid en debatt i Amsterdam 1981 att vår ståndpunkt om kapitalismens förfall var ”humbug”. Men Cajo var framförallt en konsistent och övertygad internationalist: detta är vad vi hade gemensamt med honom och som gjorde att vi alltid såg honom med beundran och respekt. Vi hade meningsskiljaktigheter med honom, bland annat om fackföreningarna, som enligt Cajo var ”kapitalistiska” från början, och angående den nationella frågan. Enligt honom kunde ”borgerliga revolutioner” fortfarande äga rum, och han kallade både det spanska inbördeskriget 1936 och förändringarna i Kina under Mao Tse-tung för detta – och även den proletära oktoberrevolutionen i Ryssland mellan 1917-1923.

Medan hans vän Jaan Meulenkamp ansåg att politisk aktivitet var en ”socialt motiverad hobby”, var detta för Cajo något mer, en livsövertygelse som han outtröttligen ägnade sitt liv till, och som han försökte vidarebefordra till andra genom en kraftfull argumentation. Att han tillsammans med Otto Rühle framhöll att ”Revolutionen inte är en partisak”, hindrade honom inte att göra propaganda för den Kommunistiska Vänsterns ståndpunkter, eller att göra dessa ståndpunkter kända på flera kontinenter. Vid ett flertal tillfällen har vi hjärtligen debatterat och polemiserat med honom, till att börja med under maj 1968 i Paris, och det måste sägas att känslorna kunde bli heta. Medan andra medlemmar av Daad en Gedachte (Handling och Tanke), som Jaap, som ”av princip” vägrade att debattera med organisationer eller grupper som anser sig vara ett ”politiskt avantgarde” för proletariatet, deltog Cajo 1973 i flera konferenser i Dendermonde och Langdorp i Belgien, där också Communistenbond Spartacus (Kommunistiska Förbundet Spartakus) var representerat, och även grupperna som skulle komma att bilda IKS sektion i Belgien, Internationalisme, ett år senare. Detta gav återverkningar hos Daad en Gedachte åren 1973-75.

Cajo föddes i Den Haag den 2 oktober 1915. Han kom ifrån en som han själv kallade ”småborgerlig familj” som fick allvarliga finansiella problem efter börskraschen 1929, när han började bli uppfylld av sociala frågor. Till att börja med sympatiserade han med trotskismen, men 1934, efter en debatt med David Wijnkoop som då hade blivit stalinist, kom han i kontakt med två arbetare i Den Haag, Arie och Geers och sedan med Stientje. De visade sig vara före detta medlemmar av Kommunistische Arbeiderspartij van Nederlands (KAPN) och grundade sektionen i Den Haag av Groep van Internationale Communisten (GIC). 1933 gav de ut tidningen De Radencommunist (Rådskommunisten). Under flera månader debatterade Cajo med dem varje kväll tills att han, 19 år gammal, gav upp i september. Långt senare sade han att det var ”som om han gick från plantskolan till universitetet”. Genom dem kom han i kontakt med Amsterdamsektionen av GIC där Henk Canne Meyer och Jan Appel spelade en viktig roll, och som även Anton Pannekoek hade kontakt med. Han var också starkt influerad av Paul Mattick och Karl Korsch. Ung och utan pengar, levde Cajo i Den Haag ett ”färgglatt liv” under åren av ekonomisk kris., Efter att sektionerna i Den Haag och Groningen bröt med GIC, som de ansåg alltför ”teoretiskt”, började Cajo 1935 i Leiden tillsammans gruppen i Den Haag publicera tidskriften Proletarier och sedan under 1937-38 Proletarische Beschouwingen (ungefär på svenska, Proletära uppfattningar). 1938-1939 skriver han veckoartiklar för den anarkistiska tidskriften De Vrije Socialist (Den Fria Socialisten) som gavs ut av Gerhard Rijnders, som inte verkade ha några problem med Cajos marxism. Mobiliserad för krigsmakten 1940, distribuerade Cajo internationalistiska flygblad till soldaterna, men utan att få ett gensvar. Efter att ha transporterats till Berlin som krigsfånge, återkom han till Nederländerna och tillbringade en tid på en undangömd post på en dagstidning. Efter krigets slut arbetade han som journalist i Utrecht, och på det personliga planet stundade lugnare och lyckligare dagar.

1952 går Cajo med i Communistenbond Spartacus där han ingår i dess redaktion. Detta år kommer han också att lära känna Anton Pannekoek. Under de kommande 12 åren skriver han många artiklar, men också pamfletter som ”De opstand der arbeiders in Oost-Duitsland” (Arbetarupproret i Öst-Tyskland) och ”Lessen uit de Parijs Commune” (Lärdomar från Pariskommunen), vilka bägge gavs ut 1953. Under krisen 1964, när ett antal medlemmar uteslöts från Communistenbond Spartacus, i synnerhet Theo Massen som tidigare också hade uteslutits från GIC, intar Cajo i början en medlande attityd, men återkommer slutligen till gruppen i januari 1965 som ger ut tidskriften Daad en Gedachte, ”som tillägnas den autonoma arbetarkampens problem”.

Men Cajo blev verkligen betydelsefull med publiceringen av boken ”Anton Pannekoek, theoreticus van het socialisme” 1970, en bok som i Nederländerna skulle få ett stort inflytande på en hel generation människor som sökte efter marxistiska ståndpunkter. Den gavs ut på tyska år 2001 under titeln ”Pannekoek, Denker der Revolution”. Runt 1970 uppstår i hela världen ett förnyat intresse för den Kommunistiska Vänstern. 1974, året som Theo Massen dog, publiceras Cajos ”Stellingen over de Chinese Revolution” (Teser om den kinesiska revolutionen, utgiven på Federativ i mitten av 70-talet, ö.a). 1974 utkommer en tyskspråkig pamflett, ”Autonome Klassenkämpfe in England 1945-1972” ( Självständig klasskamp i England 1945-72), vilken också har översatts till franska. För att skriva denna bok tillbringade han en avsevärd tid hos gruvarbetare i Wales. Av stor betydelse är också hans bok ”Revolutie en contrerevolutie in Spanje” som gavs ut 1977, vilken tyvärr inte har översatts. Cajo kunde flera språk;, även om det mesta han skrev gavs ut på nederländska, skrev han också på tyska, engelska och franska, och det han publicerade har givits ut på än fler språk. Därför växte hans internationella inflytande, också tack vare hans bidrag till magasinet Echanges et Mouvement som publiceras på franska och engelska, och hans regelbundna deltagande på internationella konferenser, som den i Paris 1978.

Men när en konferens av internationalistiska grupper äger rum i Amsterdam 1981, väljer Daad en Gedachte att inte delta, men en medlem av gruppen deltar personligen och både Cajo och Jaap skickar viktiga bidrag till diskussionen och säkerställer på så sätt att deras ståndpunkter kunde vara närvarande. Under masstrejken i Polen, också det 1981, försvarar Cajo inför ett välfyllt möte i Amsterdam att skiljelinjen ”inte går mellan å ena sidan den polska staten och arbetarna och Solidarnosc å den andra sidan, utan mellan å ena sidan den polska staten och Solidarnosc, och arbetarna på den andra sidan”, något som vi fullständigt håller med om. Vid en presentation i Antwerpen 1983 av boken ”Blafende bonden bijten niet” (Skällande fackföreningar bits inte), full med citat av IKS press, försvarar Cajo denna bok inför en fientlig publik av vänsterister som angriper boken med att ”den spelar högern i händerna”. Cajo säger att detta är fullständigt felaktigt: att högerpartiernas organisationer var högst medvetna om vilken betydelse fackföreningarna har för dem, och vi i IKS stödde hans ingripande så mycket som möjligt.

Att Cajo framförallt annat var en internationalist visade sig återigen 1987 då IKS och ett antal av dess medlemmar och sympatisörer, mer eller mindre av misstag blev inbjudna att delta i en konferens som anordnades av gruppen Daad en Gedachte. Några av oss var närvarande och vårt insisterande på den proletära internationalismen noterades. Till vår stora förvåning stod vi tillsammans med Cajo och Jaap gentemot nästan alla de ”yngre” i gruppen som snarare var ”anti-fascister” och tenderade att försvara den borgerliga demokratin. Vi rapporterade om detta i vår press. Det klargjordes tydligt, att denna, den mest betydelsefulla politiska ståndpunkten blev till en andrahandsfråga för dem och att gruppen kantrade över till en journalistisk akademism och kunde inte fungera mycket längre. Cajo och Jaap var internationalister som i hela deras liv utan åtskillnad hade fördömt det fascistiska, stalinistiska och det demokratiska lägret. Men det visade sig att de inte hade varit förmögna, åtminstone inom deras egen grupp, att föra vidare denna ståndpunkt till nästa generation. De yngre elementen började att lämna gruppen, något som accelererade med kollapsen av Östblocket, då allt som verkade vara marxism fick en dålig klang. Vid tidpunkten för gruppens 25 årsdag 1990, publicerade de en ”återblick” där Daad en Gedachtes bakgrund och ståndpunkter återgavs. Men i motsats till dess intentioner attraherade detta inte längre några nya läsare, ännu mindre några nya medarbetare. Vad vi såg äga rum i Communistenbond Spartacus 1981, att de ”unga” medlemmarna drog sig ur medan de äldre ville fortsätta aktiviteten, återupprepar sig tio år senare med gruppen Daad en Gedachte. 1991, efter kollapsen av Östblocket, besökte vi Cajo för att diskutera med honom Manifestet från IKS 9:e Kongress angående kollapsen av Östblocket och stalinismen. Vi försökte också förmå honom att göra en presentation angående denna fråga för ett offentligt möte som IKS skulle hålla. Han blev väldigt rörd och upplivad av detta:” Jag håller inte alls med er, men jag tycker att det är jätteviktigt att ett sådant dokument distribueras internationellt”, . Han hade samma attityd 1992 när han gjorde ansträngningar för att få vår bok om den Holländska Vänstern publicerad på nederländska, ”den enda studien som behandlar denna fråga i sin helhet”, till vilken han själv hade bidragit med mycket information och många dokument, trots att han inte var överens med många delar av innehållet i boken, något som trots allt visade sig vara mindre skillnader än vad man först kunde anta. Utgivningen av tidskriften Daad en Gedachte fortsatte fram till 1997, men med allt färre deltagare. Gruppens organisatoriska struktur, en informell cirkel av vänner, gjorde det allt svårare att upprätthålla en koherens. Efter att Jaap blivit sjuk och sedan avlidit, blev Cajo nästan ensam i att göra arbetet. En appell i vår press om att inte ge upp utgivningen av tidskriften eftersom detta skulle innebära en utomordentlig försvagning av den Holländska Vänsterns internationalistiska ståndpunkter, klingade ohörd. Vi skrev:

Oavsett de ståndpunkter och analyser som må skilja oss, anser vi att denna politiska strömning utgör en fundamental gren av arbetarrörelsens historiska arv och att den också har bidragit avsevärt till dess teoretiska och praktiska framsteg”.

(Wereldrevolutie, nr 85, december 1998)

I november 1998, håller Cajo, 83 år gammal, en rad föreläsningar i Tyskland, där vi är närvarande och som vi skriver mycket om i vår press (t.ex. Weltrevolution nr 92, Wereldrevolutie nr 92, Internationalisme nr 255, World Revolution nr 228). Dessa möten attraherade hundratals som lyssnade och deltog i debatterna. Våra kamrater i Tyskland var imponerade av Cajos skarpa analyser och hans stora mänskliga kvaliteter. Under hela hans liv har han föreläst, alltid med debatt och inte bara en frågestund, inte bara i Nederländerna utan också i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, och Skandinavien, men även i USA, Ryssland och Australien. År 2000 inbjöd vi Cajo till ett offentligt möte i Amsterdam där rubriken var en fråga: ”Rådskommunismen, en brygga mellan marxism och anarkism?”. Cajo kom inte, men inför försöken att inkorporera den Holländska Vänstern i anarkismen, skrev han till oss, något som vi hälsade i vår press att: ”Jag är på intet sätt en anarkist”, och, ”Av den metod som Marx använder i sina analyser, av varje dialektisk eller verklig förståelse vilket marxismen består av, har anarkisterna ingen aning om.” (Wereldrevolutie, nr 91).

Vi besökte Cajo sista gången 2005, en gång i hans hus, och några månader senare på ett vårdhem där han under tiden hade fått plats. Han kände inte längre igen oss, men vid det första tillfället talade han fortfarande mycket om sina aktiviteter, även om han inte längre kom ihåg namn och platser. Tvärtom mot vad som har rapporterats i den anarkistiska pressen, levde han inte under ”eländiga omständigheter”. På vårdhemmet blev han mycket väl omhändertagen och hans barn såg till att han fick en bra vård. Men han fick inte många besök från kamrater längre.

Cajos arkiv, en guldgruva, nästan 6 meter långt, finns nu hos International Institute for Social History i Amsterdam. Men det är framför allt de mer än 70 år, under vilka Cajo upprätthöll sin internationalism – i allmänhet ”mot strömmen” – som gjorde honom så exceptionell i den Holländska Vänsterns historia, för vilken han var den sista representanten.

IKS, 29 juli 2007


En liten samling av artiklar som refererar till Rådskommunismen kan hittas på följande plats:

http://en.internationalism.org/taxomony.term/80


Politiska strömningar och länkar: 

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: