Varför var det så bråttom att avrätta Saddam?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Domen och avrättningen av Saddam Hussein hyllades av Bush
som en ”seger för demokratin”. Det finns ett korn av sanning här: borgarklassen
har så ofta rättfärdigat sina förbrytelser i demokratins namn (se Internationell
Revolution
nr 44 och 45, 1991: ”De stora demokratiernas brott, del 1 och
2,
översatt från International Review nr 66, 1991”). Med en gränslös
cynism deklarerade Bush den 5 november 2006, när han själv var i Nebraska mitt
under valkampanjen, att dödsdomen mot Saddam var ”ett rättfärdigande av de
offer som villigt accepterats av de amerikanska styrkorna” sedan mars 2003 i
Irak. För Bush är alltså en mördares skinn värt mer än de 3000 unga amerikaners
liv som offrats i Irak, de flesta i ung ålder. De hundra tusen irakiers skinn,
som mördats sedan början av den amerikanska interventionen betyder inget alls.
Faktum är, att sedan ockupationen påbörjades, har mer än 600 000 människor mist
livet: den irakiska regeringen räknar inte längre förlusterna för att inte
”underminera moralen”.


USA var mycket intresserat av att försäkra sig om att
avrättningen av Saddam ägde rum innan de följande rättegångarna. Anledningen
till detta är, att dessa skulle ha grävt fram alldeles för många
komprometterande fakta. Det har bedömts nödvändigt att mörklägga alla minnen av
det helhjärtade stöd som USA och västmakterna gav Saddams politik mellan 1979
och 1990, i synnerhet under kriget mellan Iran och Irak under åren 1980-88.

En av huvudanklagelserna mot Saddam var användandet av
dödliga kemiska vapen mot 5000 kurder i Hallabjah 1988. Denna massaker var en
del av ett krig som kostade 1 200000 människors liv, och dubbelt så många
skadade, under vilket ”slaktaren i Bagdad” stöddes av USA och de flesta
västmakter. Efter att ha erövrats av Iran, återtogs staden av irakierna som
beslöt att genomföra en fruktansvärd repression mot den kurdiska befolkningen.
Massakern var bara den mest spektakulära i en utrotningskampanj som döptes till
’Al Anfal (”krigsbyte”) som skördade 180 000 kurdiska offer mellan 1987 och
1988.

När Saddam initierade detta krig genom att attackera Iran,
så skedde detta med helhjärtat stöd från västmakterna. Efter uppkomsten av den
shiitiska islamska republiken i Iran 1979, där Ayatolla Khomeini fördömde USA
som den ”Store Satan”, och där den amerikanske presidenten Carter misslyckades
med att störta denna regim, tog Saddam Hussein på sig rollen som gendarm i
regionen för USA och västblocket genom att förklara krig mot Iran och försvaga
det genom 8 års krig. Den iranska kontraoffensiven skulle ha resulterat i seger
för Teheran om inte Irak hade givits amerikanskt militärt stöd. 1987
mobiliserade västblocket, lett av USA en formidabel armada i Persiska Viken,
som innehöll 250 örlogsfartyg från nästan alla stora västländer, med 35 000 man
ombord, utrustade med de mest sofistikerade stridsplanen vid denna period.
Genom att presentera detta under förklädnad av en ”humanitär intervention”,
förstörde denna styrka en oljeplattform och flera av den iranska flottans mest
avancerade fartyg. Det var tack vare detta stöd som Saddam kunde underteckna
ett fredsavtal som lät honom behålla samma gränser som han påbörjat kriget med.

Långt före dessa händelser hade Saddam kommit till makten
med stöd av CIA, som avrättade hans shiitiska och kurdiska rivaler, men även
andra sunnimuslimska ledare inom Báathpartiet, som falskeligen anklagades för
att konspirera mot honom. Han smickrades och hyllades som en stor statsman
under flera år, och erkändes exempelvis som ”en stor vän till Frankrike” (och
till Chirac och Chevenement i synnerhet). Det faktum att han utmärkte sig genom
hela sin politiska karriär genom blodiga avrättningar och massakrer av alla
slag (hängningar, halshuggningar, tortyr av motståndare, användande av kemiska
vapen, slakt av den shiitiska och kurdiska befolkningen) var inget som störde
någon borgerlig politiker innan det ”upptäcktes” alldeles innan Gulfkriget att
Saddam var en blodtörstig och skrämmande tyrann. Man bör också hålla i minnet
att Saddam lurades in i en fälla när han trodde att han hade givits grönt ljus
att invadera Kuwait sommaren 1990, vilket gav USA en förvändning att starta en
gigantisk militär mobilisering mot honom. På så sätt kom USA att starta det
första Gulfkriget i januari 1991, och från och med nu var Saddam dömd till att
vara ”samhällets fiende nr 1”. Operation Ökenstorm, som presenterades av den
officiella propagandan som ett ”kliniskt krig”, ett slags videokrigsspel,
skördade 500 000 liv på 42 dagar, med 106 000 luftraider där man släppte 100
000 ton bomber, där man experimenterade med hela arsenalen av mordiska vapen
(napalm, klusterbomber, brandbomber…). Dess huvudsakliga mål var att visa upp
USA:s förkrossande militära överlägsenhet och tvinga dess forna allierade, som
nu höll på att bli potentiellt farliga imperialistiska rivaler, att ställa upp
bakom USA vid en tidpunkt när den gamla blockalliansen höll på att falla
sönder.

Med samma grad av machiavellism utförde USA och dess
”allierade” ytterligare operationer. Efter att ha uppmanat kurderna i norr och
shiiterna i söder att resa sig mot Saddams regim, lämnade man honom med de
elittrupper han behövde för att dränka dessa uppror i blod, eftersom man inte
hade något intresse av att hota landets enhet. Särskilt den kurdiska
befolkningen kom att drabbas av de mest fruktansvärda massakrer.

De hycklande europeiska media, till och med Sarkozy i
Frankrike som har varit väldigt proamerikansk fram till nu, fördömer nu
hycklande det ”dåliga valet”, ”misstaget” eller ”fuskverket” kring Saddams
snabba avrättning. Det är sant att omständigheterna kring avrättningen kommer
att ytterligare förvärra hatet mellan de religiösa grupperna. Den må ha
tillfredsställt de mer fanatiska shiitgrupperna men inte alls sunnimuslimerna,
eftersom det faktum att den ägde rum i början av Eid, en mycket viktig islamsk
högtid, chockerade de flesta muslimer. Dessutom kommer nu Saddam Hussein att
bli ansedd som martyr av de generationer som inte har levt under hans
terrorvälde.

Men ingen av dessa borgarklasser hade något val i detta mål,
eftersom man hade samma intressen som Bushadministrationen av att skynda på
avrättningen för att kunna dölja och sudda ut minnet av deras hängivna
medverkan i gårdagens ohyggligheter, och deras ansvar för det ökande barbari
som äger rum idag.

Wim (bearbetning av en artikel i International Review
128)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: