Varför var det så bråttom att avrätta Saddam?

Utskriftsvänlig version
Domen och avrättningen av Saddam Hussein hyllades av Bush som en ”seger för demokratin”. Det finns ett korn av sanning här: borgarklassen har så ofta rättfärdigat sina förbrytelser i demokratins namn (se Internationell Revolution nr 44 och 45, 1991: ”De stora demokratiernas brott, del 1 och 2, översatt från International Review nr 66, 1991”). Med en gränslös cynism deklarerade Bush den 5 november 2006, när han själv var i Nebraska mitt under valkampanjen, att dödsdomen mot Saddam var ”ett rättfärdigande av de offer som villigt accepterats av de amerikanska styrkorna” sedan mars 2003 i Irak. För Bush är alltså en mördares skinn värt mer än de 3000 unga amerikaners liv som offrats i Irak, de flesta i ung ålder. De hundra tusen irakiers skinn, som mördats sedan början av den amerikanska interventionen betyder inget alls. Faktum är, att sedan ockupationen påbörjades, har mer än 600 000 människor mist livet: den irakiska regeringen räknar inte längre förlusterna för att inte ”underminera moralen”.

USA var mycket intresserat av att försäkra sig om att avrättningen av Saddam ägde rum innan de följande rättegångarna. Anledningen till detta är, att dessa skulle ha grävt fram alldeles för många komprometterande fakta. Det har bedömts nödvändigt att mörklägga alla minnen av det helhjärtade stöd som USA och västmakterna gav Saddams politik mellan 1979 och 1990, i synnerhet under kriget mellan Iran och Irak under åren 1980-88.

En av huvudanklagelserna mot Saddam var användandet av dödliga kemiska vapen mot 5000 kurder i Hallabjah 1988. Denna massaker var en del av ett krig som kostade 1 200000 människors liv, och dubbelt så många skadade, under vilket ”slaktaren i Bagdad” stöddes av USA och de flesta västmakter. Efter att ha erövrats av Iran, återtogs staden av irakierna som beslöt att genomföra en fruktansvärd repression mot den kurdiska befolkningen. Massakern var bara den mest spektakulära i en utrotningskampanj som döptes till ’Al Anfal (”krigsbyte”) som skördade 180 000 kurdiska offer mellan 1987 och 1988.

När Saddam initierade detta krig genom att attackera Iran, så skedde detta med helhjärtat stöd från västmakterna. Efter uppkomsten av den shiitiska islamska republiken i Iran 1979, där Ayatolla Khomeini fördömde USA som den ”Store Satan”, och där den amerikanske presidenten Carter misslyckades med att störta denna regim, tog Saddam Hussein på sig rollen som gendarm i regionen för USA och västblocket genom att förklara krig mot Iran och försvaga det genom 8 års krig. Den iranska kontraoffensiven skulle ha resulterat i seger för Teheran om inte Irak hade givits amerikanskt militärt stöd. 1987 mobiliserade västblocket, lett av USA en formidabel armada i Persiska Viken, som innehöll 250 örlogsfartyg från nästan alla stora västländer, med 35 000 man ombord, utrustade med de mest sofistikerade stridsplanen vid denna period. Genom att presentera detta under förklädnad av en ”humanitär intervention”, förstörde denna styrka en oljeplattform och flera av den iranska flottans mest avancerade fartyg. Det var tack vare detta stöd som Saddam kunde underteckna ett fredsavtal som lät honom behålla samma gränser som han påbörjat kriget med.

Långt före dessa händelser hade Saddam kommit till makten med stöd av CIA, som avrättade hans shiitiska och kurdiska rivaler, men även andra sunnimuslimska ledare inom Báathpartiet, som falskeligen anklagades för att konspirera mot honom. Han smickrades och hyllades som en stor statsman under flera år, och erkändes exempelvis som ”en stor vän till Frankrike” (och till Chirac och Chevenement i synnerhet). Det faktum att han utmärkte sig genom hela sin politiska karriär genom blodiga avrättningar och massakrer av alla slag (hängningar, halshuggningar, tortyr av motståndare, användande av kemiska vapen, slakt av den shiitiska och kurdiska befolkningen) var inget som störde någon borgerlig politiker innan det ”upptäcktes” alldeles innan Gulfkriget att Saddam var en blodtörstig och skrämmande tyrann. Man bör också hålla i minnet att Saddam lurades in i en fälla när han trodde att han hade givits grönt ljus att invadera Kuwait sommaren 1990, vilket gav USA en förvändning att starta en gigantisk militär mobilisering mot honom. På så sätt kom USA att starta det första Gulfkriget i januari 1991, och från och med nu var Saddam dömd till att vara ”samhällets fiende nr 1”. Operation Ökenstorm, som presenterades av den officiella propagandan som ett ”kliniskt krig”, ett slags videokrigsspel, skördade 500 000 liv på 42 dagar, med 106 000 luftraider där man släppte 100 000 ton bomber, där man experimenterade med hela arsenalen av mordiska vapen (napalm, klusterbomber, brandbomber…). Dess huvudsakliga mål var att visa upp USA:s förkrossande militära överlägsenhet och tvinga dess forna allierade, som nu höll på att bli potentiellt farliga imperialistiska rivaler, att ställa upp bakom USA vid en tidpunkt när den gamla blockalliansen höll på att falla sönder.

Med samma grad av machiavellism utförde USA och dess ”allierade” ytterligare operationer. Efter att ha uppmanat kurderna i norr och shiiterna i söder att resa sig mot Saddams regim, lämnade man honom med de elittrupper han behövde för att dränka dessa uppror i blod, eftersom man inte hade något intresse av att hota landets enhet. Särskilt den kurdiska befolkningen kom att drabbas av de mest fruktansvärda massakrer.

De hycklande europeiska media, till och med Sarkozy i Frankrike som har varit väldigt proamerikansk fram till nu, fördömer nu hycklande det ”dåliga valet”, ”misstaget” eller ”fuskverket” kring Saddams snabba avrättning. Det är sant att omständigheterna kring avrättningen kommer att ytterligare förvärra hatet mellan de religiösa grupperna. Den må ha tillfredsställt de mer fanatiska shiitgrupperna men inte alls sunnimuslimerna, eftersom det faktum att den ägde rum i början av Eid, en mycket viktig islamsk högtid, chockerade de flesta muslimer. Dessutom kommer nu Saddam Hussein att bli ansedd som martyr av de generationer som inte har levt under hans terrorvälde.

Men ingen av dessa borgarklasser hade något val i detta mål, eftersom man hade samma intressen som Bushadministrationen av att skynda på avrättningen för att kunna dölja och sudda ut minnet av deras hängivna medverkan i gårdagens ohyggligheter, och deras ansvar för det ökande barbari som äger rum idag.

Wim (bearbetning av en artikel i International Review 128)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: