USA:s imperialistiska politik fast i kvicksanden

Utskriftsvänlig versionSend by email

Uppslukade av kriget i Irak, det tydliga misslyckandet i
kriget mot den internationella terrorismen med ökningen av de dödliga
attackerna inte bara i mellanöstern utan över hela världen, uttrycker inte bara
en tillbakagång utan ett sant svidande nederlag för USA.

Den amerikanska borgarklassen är i en återvändsgränd

Hur är det möjligt att världen största armé, utrustad med
den mest moderna teknologi som finns tillgänglig, med de effektivaste
elektroniska systemen, med den mest sofistikerade beväpning som kan lokalisera
och nå sina mål på tusentals kilometer, finner sig fången i en sådan situation?

För den härskande klassen är svaret enkelt, det kan bara
vara ett tydligt resultat av Bush Juniors inkompetens, ”den värsta presidenten i Amerikas historia, han är okunnig, arrogant
och korkad”
(med den amerikanske författaren Normal Mailers ord). Denna
förklaring är enkel och fungerar desto bättre då George Bush inte behöver
anstränga sig för att göra den trovärdig. Men denna förklaring är långt ifrån
det verkliga problemet (vilket är den stora fördelen med denna förklaring för
borgarklassen). Det är inte den eller de individerna i staten som får
kapitalismen att gå i den ena eller andra riktningen, utan tvärtom systemets
tillstånd som bestämmer dess politiska orientering. Världens största stormakt
måste och är tvungen att hålla fast vid sin position. USA kunde inte tillämpa
någon annan politik än den som fördes fram av Paul Wolfowitz (nu en ledande
medlem av den republikanska administrationen) i början av 1990-talet:

”Amerikas politiska och militära mission efter kalla kriget slut
kommer att vara att säkerställa att ingen rivaliserade stormakt kan uppstå i
Västeuropa, Asien eller i det forna Sovjetunionen.”

Denna ”doktrin” offentliggjordes 1992 när den amerikanska
borgarklassen fortfarande hade illusioner om framgången för denna strategi i
efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps och Tyskland enande. Med detta mål,
deklarerade de för flera år sedan att för att mobilisera nationen och påtvinga
Amerikas demokratiska värden på hela världen och förhindra imperialistisk
rivalitet ”behöver vi ett nytt Pearl
Harbour”.
Glöm inte den japanska
attacken på den amerikanska marinbasen 1941, som resulterade i 4500 dödade och
sårade amerikaner, och som gjorde det möjligt för USA att gå med i kriget på de
allierades sida genom att vända opinionen, som innan dess hade varit tveksamt
till att delta i kriget. De högsta amerikanska politiska auktoriteterna var
medvetna om att Japan planerade attacken men gjorde inget för att förhindra
den.

Allt sedan dess har de helt enkelt tillämpat sin politik:
attacken den 11:e september var deras nya ”Pearl Harbour” och i dess namn kunde
de iscensätta ett nytt korståg mot terrorismen och de lyckades  med att motivera invasionen av Afghanistan
och Irak.

Resultatet av denna politik, den enda som världens största
imperialistiska makt kan genomföra, är helt och hållet negativ: 3000 soldater
dödade sedan början av kriget i Irak för tre års sedan (av vilka mer än 2800 är
amerikaner), 655 000 irakier utraderades mellan mars 2003 och juli 2006,
sedan de dödliga terroristattackerna och konfrontationen mellan Shia Sunni
muslimer som har intensifierats. Det finns 160 000 ockupationssoldater i
Irak under USA överkommando som är oförmögna att ”genomföra sin uppgift av att
upprätthålla ordningen” i ett land som är på randen till ett inbördeskrig. Inte
bara Shia- och Sunnimilisen konfronterar varandra, utan också lokala
rivaliserande Shiitiska gäng konfronterar varandra och sprider terror,
speciellt i konflikten mellan Moqtada al-Sadr’s gäng (egenutvecklad armé) och
Al-Badr-brigaderna (knutna till den dominerande fraktionen i regeringen) som
huvudsakligen varit ansvarig för slakten vid Amara, Nasiriya och Basra där de
försökte införa sitt styre. I den södra delen av landet har Sunni-aktivister,
som stolt deklarerat samröre med talibaner och Al-Qaida, proklamerat en
”Islamistisk republik”, medan befolkningen i Bagdadregionen utsätts för bil-,
bus och t.o.m. cykelbomber, liksom gäng av plundrare. Den minsta sorti av
isolerade amerikanska trupper exponerar sig omedelbart för bakhåll.

Irak har fallit ned i oundvikligt blodigt kaos

Krigen i Irak och Afghanistan sväljer också kolossala summor
som gräver sig allt djupare ned i budgetunderskott och förebådar astronomiska
skulder för USA. Situationen i Afghanistan är inte mindre katastrofal. Den
ändlösa jakten på Al Qaida och närvaron av en ockupationsarmé,  ger trovärdighet till talibanerna (som
störtades från makten 2002 men beväpnades av Iran och lite mer diskret av
Kina), vars bakhåll och terroristattacker 
har mångfaldigas. De ”onda terroristerna”, Bin Laden och Talibanregimen,
båda skapelser av USA för att slå tillbaka Sovjetunionen, vid den tid då de
imperialistiska blocken existerade, efter Rysslands invasion av Afghanistan
1979. Bin Laden var en tidigare spion som rekryterats av CIA 1979, som efter
att ha fungerat som finansiell mellanhand i vapenhandeln mellan Saudi-Arabien
och USA till den afghanska gerillan, på ett ”naturligt” sätt fortsatte vara
mellanhand för amerikanerna för att finansiera det afghanska motståndet från
början av den ryska invasionen. När det gäller talibanerna var de beväpnade och
finansierade av  USA och deras makttillträde
genomfördes med deras fulla välsignelse.

Det är uppenbart att detta stora korståg mot terrorismen,
långt ifrån att utradera den, har bara öppnat vägen för fler och fler
terroristaktioner och självmordsbombningar vars enda syfte är att drabba så
många offer som möjligt. Idag är Vita huset maktlöst inför det faktum att Iran
kokar ihop en fälla åt det på det mest förödmjukande sätt. Dessutom ger detta
utrymme för mindre makter som Nordkorea som genomförde ett atombombsprov dem
8:e oktober, vilket innebar att det potentiellt är det åttonde landet med
atomvapen. Denna gigantiska utmaning hotar jämvikten i Sydostasien och
uppmuntrar andra med aspirationer att inneha atomvapen [1]. Japans snabba
militarisering och upprustning och dess orientering mot produktion av atomvapen
kommer att hitta den förevändning den behöver för att svara upp till sina
omedelbara grannar.

Vi måste också beakta den fruktansvärda konflikten i
Mellanöstern och speciellt på Gazaremsan. Efter Hamas seger i valet i januari
har direkt internationellt stöd dragits tillbaka och den Israeliska regeringen
har blockerat transfereringen av fonder från skatter och tullavgifter till den
palestinska myndigheten. 165 000 av dess anställda har inte fått sin lön
på 7 månader, men deras ilska, liksom för hela befolkningen, med 70% som lever
på gränsen till fattigdom, med 44% arbetslöshet, har enkelt fångats upp in i en
konfrontation på gatorna mellan Hamas och Fatahs milis, vilket har skett med
förnyad regelbundenhet sedan den 1:a oktober. Försöken att forma en regering
för nationell enhet har alla misslyckats. Samtidigt, efter dess reträtt från
södra Libanon, har Tsahal (den israeliska armén)  gått tillbaka till gränsen mot Egypten så
långt ner som till Gazaremsan och återupptagit missilbombardemanget över Rafah
under förevändning att jaga efter Hamas aktivister.

Befolkning lever i ett klimat av permanent terror och
osäkerhet. Sedan den 25.e juni har 300 döda registrerats i området.

Den amerikanska politikens fiasko är uppenbart. Detta är
skälet till varför Bushadministrationen så öppet sätts ifråga, även av
republikaner. 60% av den amerikanska befolkningen tycker att kriget i Irak är
ett ”dåligt alternativ”, en stor del av dem tror inte längre att Saddam hade
någon kärnvapenpotential eller hade några kopplingar till Al Qaida, och tror
att detta var en förevändning för att rättfärdiga en intervention i Irak. Ett
halvt dussin böcker har nyligen (en av dem av Bob Woodward, den prominenta
journalisten som avslöjade Watergateskandalen under Nixon) resolut fördömt
denna statliga ”lögn” och uppmanat till ett tillbakadragande av trupperna i
Irak. Detta betyder inte att USA militaristiska politik har övergetts men
regeringen är tvungen att ta hänsyn till och visa upp sina egna motsättningar
för att anpassa den.

Bush senaste förmodade ”klavertramp” då han erkände
paralleller med Vietnamkriget är en del av dessa sidospår … som orkestrerats av
James Bakers intervjuer. Denna tidigare administrative chef från Reagantiden,
senare statssekreterare för Bush den äldre, förespråkar ett öppnande av en
dialog med Syrien och Iran och framförallt för ett partiellt tillbakadragande
från Irak. Detta försök till ett begränsat svar understryker omfattningen av
den amerikanska borgarklassen försvagning, eftersom ett tillbakadragande från
Irak skulle innebära det smärtsammaste i dess historia, och är en sådan som
inte kan tillåtas. Pararallen med Vietnam är verkligen en försåtlig underdrift,
då reträtten från Vietnam gjorde det möjligt för USA att göra en fördelaktig
omorientering av sina allianser och dra in Kina i sitt eget läger mot Sovjet.
Idag innebär ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak en simpel
kapitulation utan någon som helst kompensation och skulle innebära en
fullständig misskreditering av USA:s maktställning. Dessa tydliga motsättningar
är ett uttryck för en försvagning av det amerikanska ledarskapet och ett steg
framåt för ”var och en för sig själv”. Även om vi sett en ny majoritet i den
nya kongressen i det senaste valet kommer detta inte att innebära ett nytt
”alternativ” utan en framstupa fall in i mer och mer mordiska militära äventyr
som ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd.

I USA har tyngden av chauvinismen som spelades ut i
efterdyningarna från den 11 september i stort sett försvunnit med erfarenheten
av ett dubbelt fiasko i kriget mot terrorismen och av sumpmarken i kriget i
Irak. Arméns rekryteringskampanjer har svårt att hitta kanonmat som är beredd
att riskera sitt skinn i Irak och soldaterna är demoraliserade. Trots riskerna
sker det tusentals deserteringar på plats. Vi noterar att tusentals desertörer
har sökt sin tillflykt till Kanada.

Situationen ger oss en ögonblicksbild av ett helt annat
perspektiv. Den mer och mer oacceptabla bördan av kriget och barbariet i
samhället är en nödvändig dimension för proletariatet att utveckla sitt
medvetande om den obotliga bankrutten i det kapitalistiska systemet. Det enda
svar som arbetarklassen kan ge gentemot det imperialistiska kriget, den enda
solidaritet som den kan ge sina klassbröder som utsätts för de mest
fruktansvärda massakrer, är att mobilisera sin egen klass i kamp för att göra
ett slut på detta system.

(Anpassad från Revolution Internationale, IKS publikation i
Frankrike)

Not:

[1]. Nyligen fick vi läsa att 6 arabstater (Algeriet,
Egypten, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och förenade Arabemiraten) annonserat
att det ville använda kärnteknologi. Även om de påstår att de vill andvända
detta för fredlig energiproduktion, är det omöjligt att tro på dem, speciellt
som Iran försöker gå med i atomklubben och när USA visat sig maktlös i att
stoppa Koreas kärnvapenprov.

 

 

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: 

Allmänna teoretiska frågor: