Frågan om kriget: Vad är imperialism?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Efter den senaste konflikten mellan Israel och Hizbollah har vi hört att många röster har höjts mot den amerikanska imperialismen som ses som den främsta orsaken till krig och destabilisering. Vänsteristerna är ofta de första att hävda detta. Trotskisterna i synnerhet missar aldrig ett tillfälle att brännmärka den amerikanska imperialismen och dess israeliska allierade.

Men världens mäktigaste stat har inte monopol på imperialism. Snarare tvärtom, imperialismen är en oumbärlig förutsättning för överlevnaden av varje nation. Perioden av kapitalismens förfall, vilken inleddes för snart ett århundrade sedan, innebar att systemet inträdde i en era av generaliserad imperialism, vilken ingen nation kunde undvika. Denna permanenta konfrontation innebär krig som ett ständigt perspektiv och militarismen som ett levnadssätt för alla stater, vare sig de är stora, små, starka eller svaga, angripare eller offer.

Om vi skall ge en väldigt allmän beskrivning av imperialismen, är den ett lands politik där denna stat försöker bevara eller sprida sin politiska, ekonomiska och militära dominans över andra länder och territorier. Som sådant kan vi referera till många ögonblick i den mänskliga historien (från Assyriernas dagar, romarriket, det Ottomanska imperiet, eller Alexander den Store fram tills idag). Det är dock endast under kapitalismen som den får en väldigt speciell karaktär. Så här skrev Rosa Luxemburg om denna fråga:

"... strävan hos kapitalismen att expandera blir plötsligt ett vitalt element, den mest slående karakteristiken för den moderna utvecklingen, sannerligen har expansionen följt med kapitalismens hela historia och i dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas, har den antagit en så otyglad karaktär att den sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" ("Antikritiken", vår översättning).

Det är sålunda avgörande att förstå vad imperialismen är i ett kapitalistiskt system som har gått in i sin förfallsperiod. Idag skapar den konflikter överallt, underkastar hela planeten ett blodbad, vilken i " dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas ... sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" .

Sedan världsmarknaden grundades i början på 1900-talet och som sedan dess har delats upp i kommersiella zoner och intresseområden mellan de avancerade kapitalistiska staterna, har intensifieringen av konkurrensen mellan dessa nationer lett till ett förvärrande av de militära spänningarna. Detta har också lett till en tidigare ej skådad utveckling av vapenrustningen och en allt större underordning av allt ekonomiskt och socialt liv under de militära imperativen och de ständiga krigsförberedelserna.

Rosa Luxemburg krossade grunderna för myten om att en stat, eller en viss grupp av stater, de med en utvecklad militär makt, skulle vara de enda ansvariga för krigets barbari. Även om alla stater inte har samma militära medel, har de dock samma politik. Att ambitionerna om världsherravälde bara kunde realiseras av de starkaste staterna gör inte att de svagare staterna inte hade samma imperialistiska ambitioner. Som med maffian, är det bara gudfadern som kan bestämma över en hel stad, medan lokala hallickar kan bestämma på en viss gata, men ingenting skiljer dem vad det gäller deras syften och gangstermetoder. Sålunda kan den minsta nationen ägna lika mycket energi som andra stater för att bli en större nation på bekostnad av deras grannstater.

Det är därför som det är omöjligt att göra en skillnad mellan förtryckande och förtryckta nationer. Faktum är, att i styrkeförhållandet mellan de imperialistiska hajarna, konkurrerar de alla lika mycket på den globala arenan. Den borgerliga myten om angripande stater eller block används av dem för att rättfärdiga myten om det "defensiva" kriget. Identifieringen av den mest aggressiva imperialismen används för att tvinga in befolkningen i kriget.

Militarism och imperialism är de mest tydliga uttrycken för kapitalismens inträdde i dess förfallsperiod. Hela denna fråga provocerade fram en debatt bland revolutionärerna i början på 1900-talet.

Den materialistiska förklaringen av imperialismen

Konfronterade med fenomenet imperialism, utvecklades olika teorier inom arbetarrörelsen för att förklara vad detta var för något, särskilt av Lenin och Rosa Luxemburg. Deras analyser smiddes fram strax före och under det första världskriget och stod emot Kautskys vision som ansåg att imperialismen var en möjlighet bland andra politiska möjligheter för de kapitalistiska staterna och han frågade:

"... kan inte den nuvarande imperialistiska politiken bli efterträdd av en ny, super-imperialistisk politik, som kommer att introducera en gemensam utsugning av världen av ett internationellt förenat finanskapital som tar över från de inbördes rivaliserande nationella finanskapitalen?

( från Lenin i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium", vår översättning).

I motsatts till detta, ansåg den marxistiska ståndpunkten att imperialismen inte bara var en produkt av kapitalismens lagar utan också en inneboende nödvändighet för den i dess nedgångsperiod. Lenins teori kom att få en särskild betydelse eftersom den tillät honom att under första världskriget försvara en strikt internationalistisk ståndpunkt som senare kom att bli den Kommunistiska Internationalens ståndpunkt.

Men Lenin konfronterade framförallt frågan om imperialismen på ett beskrivande/deskriptivt sätt, utan att utveckla en klar förklaring av ursprunget till den imperialistiska expansionen. För honom var det framförallt en rörelse som fanns i de utvecklade länderna vars främsta kännetecken var utsugningen i kolonierna av de "superrika" kapitalen i metropolerna, med syftet att tillägna sig "superprofiter" genom att exploatera billig arbetskraft och naturtillgångar. Med detta synsätt blir de mest avancerade länderna parasiter på kolonierna, jakten på att uppnå "superprofiter", vilka blev oundgängliga för deras överlevnad, förklarade deras världsomfattande konflikter som syftade till att vidmakthålla eller till att erövra kolonier. Detta synsätt fick till följd att man delade in världen i förtryckande länder å ena sidan och förtryckta länder i kolonierna å den andra sidan.

"... Lenins betoning om de koloniala besittningarna som en särskiljande och till och med ett oundgängligt kännetecken för imperialismen har inte bestått tidens tand. Trots hans förväntningar att förlusten av kolonierna, vilka föregicks av revolterna i dessa regioner, skulle skaka det imperialistiska systemet i dess grundvalar, anpassade sig imperialismen ganska lätt till 'avkoloniseringen'.

Avkoloniseringen (efter 1945) uttryckte helt enkelt de äldre imperialistiska makternas nedgång och triumfen för de imperialistiska jättarna som inte var nedtyngda av allt för många kolonier i perioden runt första världskriget. Sålunda var USA och Ryssland kapabla att föra fram en "antikolonial" linje som kunde främja deras imperialistiska intressen, att slå an och berika sig på de nationella rörelserna och omedelbart förvandla dem till inter-imperialistiska ’lokala’ krig". (International Review nr 19)

Genom att ha som utgångspunkt en analys av den historiska perioden som helhet, uppnådde Rosa Luxemburg en mer fullständig och djupare förståelse av fenomenet imperialism. Hon visade på de historiska grundvalarna för imperialismen i själva det kapitalistiska systemet. Medan Lenin begränsade sig till etablera fenomenet av utsugningen av kolonierna, analyserade Rosa Luxemburg de koloniala erövringarna som ett fenomen som ständigt följde den kapitalistiska utvecklingen, som närde den omättliga nödvändigheten av den kapitalistiska expansionen genom penetreringen av nya marknader, genom införandet av kapitalistiska relationer i områden där den dittills inte hade existerat:

"Ackumulationen är omöjlig i en miljö som är uteslutande kapitalistisk. Därför finner vi att kapitalet har drivits sedan dess begynnelse att expandera gentemot icke-kapitalistiska strata/skikt och nationer, att hantverkare och bönder ruinerades, proletariseringen av mellanskikten, den koloniala politiken (politiken med att 'öppna upp' marknader) och exporten av kapital. Existensen och utvecklingen av kapitalismen sedan dess början har enbart varit möjlig genom en konstant expansion av produktion till nya länder. " (‘Antikritiken’, vår översättning). (1)

Sålunda accentueras imperialismen avsevärt i slutet av 1800-talet:

"Kapitalismen i dess glupska, febriga jakt efter råmaterial och köpare som vare sig är kapitalister eller lönarbetare, rånade, decimerade och mördade de koloniala befolkningarna. Detta var epoken när Storbritannien expanderade in i Egypten och Sydafrika, Frankrike in i Marocko, Tunisien och Tonkin (Franska Indokina, ö.a) Italien in i Östafrika och till Abessiniens gränser, det tsaristiska Ryssland in i Centralasien och Manchuriet, Tyskland in i Afrika och Asien, USA till Kuba och Filippinerna och Japan till den asiatiska kontinenten"

( 'The problem of war' av Jehan, 1935, citerat i International Review nr 19).

Men denna utveckling stöter också på kapitalismens grundläggande motsättningar - desto mer som den kapitalistiska produktionen sprider sitt grepp över planeten, ju trängre blir marknadens begränsningarna genom den frenetiska jakten på profiter, detta i relation till behoven för den kapitalistiska expansionen. Bortom tävlandet om erövrandet av kolonier, identifierade Rosa Luxemburg i mättandet av världsmarknaden och uttömmandet av de ickekapitalistiska marknaderna, en vändpunkt i kapitalismens liv - den historiska svagheten och återvändsgränden för detta system som:

"inte längre kan fullfölja dess funktion som ett historiskt verktyg för utvecklingen av produktivkrafterna" (Antikritiken").

I den slutgiltiga analysen, är detta också orsaken till krigen som hädanefter skulle komma att känneteckna levnadssättet för den förfallande kapitalismen.

Imperialism, den förfallande kapitalismens levnadssätt

När väl den kapitalistiska marknaden hade nått planetens fysiska gränser, blev bristen på solventa avsättningsområden och nya marknader något som ledde till en permanent kris för det kapitalistiska systemet, medan nödvändigheten av att expandera förblev en avgörande fråga för varje stat. Hädanefter kunde expansionen av en stat bara äga rum på bekostnad av andra stater i en kamp för att dela upp världen genom väpnade konflikter.

"Under kapitalismens uppåtgående period uttryckte krigen (nationella, koloniala eller imperialistiska erövringar) en marsch som ledde framåt, i en blomstrande utökning och expansion av det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalistisk produktion tog sin tillflykt till krig som en fortsättning på dess ekonomiska politik med andra medel. Varje krig betalade sig genom att de lade grunden för en fortsatt expansion som försäkrade utvecklingen av en expanderande kapitalistisk produktion ... krig var det oundgängliga medlet för kapitalismen för att öppna upp möjligheterna för dess framtida utveckling vid en tidpunkt denna potential fortfarande existerade och vilken enbart kunde öppnas upp genom våld." (Rapport till konferensen 1945 för Gauche Communiste de France).

Men under den förfallande epoken blir dock:

" krig … det enda medlet, inte för en lösning av de internationella kriserna, men ett medel genom vilken varje nationell imperialism försökte fly från sina svårigheter på bekostnad av rivaliserande imperialistiska stater." (ibid.).

Denna nya historiska situation krävde att varje stat i världen utvecklade en form för statskapitalism. Varje nationellt kapital är dömt till en imperialistisk konkurrens och finner hos staten den enda strukturen som är tillräckligt stark för att mobilisera hela samhället med syftet att konfrontera dess ekonomiska rivaler på en militär nivå:

"Den permanenta krisen gör det oundvikligt att de allehanda imperialistiska makterna kommer att göra upp sina konflikter genom väpnad kamp. Krig och hotet om krig är de latenta eller öppna uttrycken för en situation av permanent krig i samhället. Moderna krig är ett materiellt krig. Det kräver en fruktansvärd mobilisering av alla tekniska och ekonomiska resurser i ett land. Krigsproduktionen blir axeln i den industriella produktionen och den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten i samhället" (ibid.).

Detta är varför tekniska framsteg blir fullständigt villkorade av militären, flygindustrin utvecklades först under det första världskriget, atomkraften användes först som en atombomb 1945, informationsteknologin och Internet användes först som militära verktyg av NATO. Tyngden från den militära sektorn i alla länder suger upp alla de levande krafterna i den nationella ekonomin med syftet att utveckla vapen som skall användas mot de andra nationerna. Vid begynnelsen av kapitalismens förfall ansågs krig vara ett sätt att dela upp marknaderna.

Men med tidens gång, förlorar de imperialistiska krigen mer och mer sin ekonomiska rationalitet. Från början av kapitalismens förfall, tar den strategiska dimensionen överhanden över de strikt ekonomiska övervägandena. Det handlar om att erövra geo-strategiska positioner gentemot alla andra imperialistiska makter i en kamp för hegemoni och försvar av militära ordning och status.

Under denna period av kapitalismens förfall, representerar krigen mer och mer en ekonomisk och social katastrof. Denna frånvaro av en ekonomisk rationalitet hos krigen betyder inte att varje nationellt kapital avstår från att plundra produktivkrafterna hos dess kuvade motståndare. Men denna "plundring", i motsatts till vad Lenin trodde, utgör inte längre krigets huvudsakliga syfte. Medan somliga fortfarande tror, och officiellt försöker de vara trogna Lenins tankar, att krigen motiveras av den ekonomiska aptiten (oljan brukar vara den populäraste motiveringen i denna fråga), besvarar verkligheten denna fråga. Den ekonomiska balansräkningen för det USA ledda kriget i Irak sedan år 2003 visar på intet sätt några "profiter" för USA:s räkning. Inkomsterna från den irakiska oljan, även de som de hoppas på under de kommande hundra åren, är små i jämförelse med de oerhörda summor som USA har spenderat på detta krig. Och som det ser ut just nu kommer de inte att minska.

Kapitalismens inträde i sin sönderfallsfas intensifierar hettan av de motsättningar som redan fanns i dess förfallsperiod. För varje land, innebär varje enskild konflikt kostnader som vida överstiger de vinster som de skulle kunna få från krigen. Krigen resulterar bara i massiv förstörelse, och lämnar de länder där de äger rum i ett anemiskt tillstånd, i fullständig ruin, och de kan inte återuppbyggas (inom kapitalismen). Men inga av dessa kalkyler angående förluster eller profiter kan åsidosätta nödvändigheten för staterna, alla stater, att försvara deras imperialistiska närvaro i världen, att sabotera rivalernas strävanden, eller att öka deras militära budgetar. Tvärtom, de är alla uppslukade i ett irrationellt grepp om man ser det utifrån en ekonomisk och kapitalistisk profitabilitet. Att inte inse irrationaliteten hos borgarklassen, betyder helt enkelt att man undervärderar hotet om förintelsen, något som väger mycket tungt över mänsklighetens framtid.

(Från Revolution Internationale  nr 335, Maj 2003)

 Not. 1. Rosa Luxemburg, Antikritiken. I boken Kapitalets Ackumulation (ej utgiven på svenska, ö.a) visar hon på att totaliteten av mervärdet som erhålls från utsugningen av arbetarklassen inte kan realiseras inom de kapitalistiska sociala relationerna. Detta beror på att arbetarna, vars löner är långt mindre än det värde som skapas av deras arbete, inte kan konsumera alla de varor som de producerar. Kapitalistklassen kan inte heller konsumera allt mervärde eftersom en del av det måste användas för den utvidgade reproduktionen av kapitalet och måste vara utbytbart. Sålunda är kapitalismen, sedd från en global synvinkel, hela tiden tvingad att söka köpare för dess produkter från områden som står utanför kapitalistiska sociala relationer.