Frågan om kriget: Vad är imperialism?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Efter den senaste
konflikten mellan Israel och Hizbollah har vi hört att många röster har höjts
mot den amerikanska imperialismen som ses som den främsta orsaken till krig och
destabilisering. Vänsteristerna är ofta de första att hävda detta.
Trotskisterna i synnerhet missar aldrig ett tillfälle att brännmärka den
amerikanska imperialismen och dess israeliska allierade.

Men världens mäktigaste
stat har inte monopol på imperialism. Snarare tvärtom, imperialismen är en oumbärlig
förutsättning för överlevnaden av varje nation. Perioden av kapitalismens
förfall, vilken inleddes för snart ett århundrade sedan, innebar att systemet
inträdde i en era av generaliserad imperialism, vilken ingen nation kunde
undvika. Denna permanenta konfrontation innebär krig som ett ständigt
perspektiv och militarismen som ett levnadssätt för alla stater, vare sig de är
stora, små, starka eller svaga, angripare eller offer.

Om vi skall ge en väldigt
allmän beskrivning av imperialismen, är den ett lands politik där denna stat
försöker bevara eller sprida sin politiska, ekonomiska och militära dominans
över andra länder och territorier. Som sådant kan vi referera till många
ögonblick i den mänskliga historien (från Assyriernas dagar, romarriket, det Ottomanska
imperiet, eller Alexander den Store fram tills idag). Det är dock endast under
kapitalismen som den får en väldigt speciell karaktär. Så här skrev Rosa
Luxemburg om denna fråga:

"... strävan hos
kapitalismen att expandera blir plötsligt ett vitalt element, den mest slående
karakteristiken för den moderna utvecklingen, sannerligen har expansionen följt
med kapitalismens hela historia och i dess nuvarande, slutgiltiga,
imperialistiska fas, har den antagit en så otyglad karaktär att den sätter hela
mänsklighetens civilisation i fråga"
(
"Antikritiken", vår översättning).

Det är sålunda avgörande
att förstå vad imperialismen är i ett kapitalistiskt system som har gått in i
sin förfallsperiod. Idag skapar den konflikter överallt, underkastar hela
planeten ett blodbad, vilken i " dess
nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas ... sätter hela mänsklighetens
civilisation i fråga"
.

Sedan världsmarknaden
grundades i början på 1900-talet och som sedan dess har delats upp i kommersiella
zoner och intresseområden mellan de avancerade kapitalistiska staterna, har
intensifieringen av konkurrensen mellan dessa nationer lett till ett
förvärrande av de militära spänningarna. Detta har också lett till en tidigare
ej skådad utveckling av vapenrustningen och en allt större underordning av allt
ekonomiskt och socialt liv under de militära imperativen och de ständiga
krigsförberedelserna.

Rosa Luxemburg krossade
grunderna för myten om att en stat, eller en viss grupp av stater, de med en
utvecklad militär makt, skulle vara de enda ansvariga för krigets barbari. Även
om alla stater inte har samma militära medel, har de dock samma politik. Att
ambitionerna om världsherravälde bara kunde realiseras av de starkaste staterna
gör inte att de svagare staterna inte hade samma imperialistiska ambitioner.
Som med maffian, är det bara gudfadern som kan bestämma över en hel stad, medan
lokala hallickar kan bestämma på en viss gata, men ingenting skiljer dem vad
det gäller deras syften och gangstermetoder. Sålunda kan den minsta nationen
ägna lika mycket energi som andra stater för att bli en större nation på
bekostnad av deras grannstater.

Det är därför som det är
omöjligt att göra en skillnad mellan förtryckande och förtryckta nationer.
Faktum är, att i styrkeförhållandet mellan de imperialistiska hajarna,
konkurrerar de alla lika mycket på den globala arenan. Den borgerliga myten om
angripande stater eller block används av dem för att rättfärdiga myten om det
"defensiva" kriget. Identifieringen av den mest aggressiva imperialismen
används för att tvinga in befolkningen i kriget.

Militarism och
imperialism är de mest tydliga uttrycken för kapitalismens inträdde i dess
förfallsperiod. Hela denna fråga provocerade fram en debatt bland
revolutionärerna i början på 1900-talet.

Den materialistiska förklaringen
av imperialismen

Konfronterade med
fenomenet imperialism, utvecklades olika teorier inom arbetarrörelsen för att
förklara vad detta var för något, särskilt av Lenin och Rosa Luxemburg. Deras
analyser smiddes fram strax före och under det första världskriget och stod emot
Kautskys vision som ansåg att imperialismen var en möjlighet bland andra
politiska möjligheter för de kapitalistiska staterna och han frågade:

"... kan inte den
nuvarande imperialistiska politiken bli efterträdd av en ny,
super-imperialistisk politik, som kommer att introducera en gemensam utsugning
av världen av ett internationellt förenat finanskapital som tar över från de
inbördes rivaliserande nationella finanskapitalen?

( från Lenin i "Imperialismen,
kapitalismens högsta stadium"
,
vår översättning).

I motsatts till detta,
ansåg den marxistiska ståndpunkten att imperialismen inte bara var en produkt
av kapitalismens lagar utan också en inneboende nödvändighet för den i dess
nedgångsperiod. Lenins teori kom att få en särskild betydelse eftersom den
tillät honom att under första världskriget försvara en strikt
internationalistisk ståndpunkt som senare kom att bli den Kommunistiska
Internationalens ståndpunkt.

Men Lenin konfronterade
framförallt frågan om imperialismen på ett beskrivande/deskriptivt sätt, utan
att utveckla en klar förklaring av ursprunget till den imperialistiska
expansionen. För honom var det framförallt en rörelse som fanns i de utvecklade
länderna vars främsta kännetecken var utsugningen i kolonierna av de
"superrika" kapitalen i metropolerna, med syftet att tillägna sig
"superprofiter" genom att exploatera billig arbetskraft och
naturtillgångar. Med detta synsätt blir de mest avancerade länderna parasiter
på kolonierna, jakten på att uppnå "superprofiter", vilka blev
oundgängliga för deras överlevnad, förklarade deras världsomfattande konflikter
som syftade till att vidmakthålla eller till att erövra kolonier. Detta synsätt
fick till följd att man delade in världen i förtryckande länder å ena sidan och
förtryckta länder i kolonierna å den andra sidan.

"... Lenins betoning om de
koloniala besittningarna som en särskiljande och till och med ett oundgängligt
kännetecken för imperialismen har inte bestått tidens tand. Trots hans
förväntningar att förlusten av kolonierna, vilka föregicks av revolterna i
dessa regioner, skulle skaka det imperialistiska systemet i dess grundvalar,
anpassade sig imperialismen ganska lätt till 'avkoloniseringen'.

Avkoloniseringen (efter 1945)
uttryckte helt enkelt de äldre imperialistiska makternas nedgång och triumfen
för de imperialistiska jättarna som inte var nedtyngda av allt för många
kolonier i perioden runt första världskriget. Sålunda var USA och Ryssland
kapabla att föra fram en "antikolonial" linje som kunde främja deras imperialistiska
intressen, att slå an och berika sig på de nationella rörelserna och omedelbart
förvandla dem till inter-imperialistiska ’lokala’ krig". (International
Review nr 19)

Genom att ha som
utgångspunkt en analys av den historiska perioden som helhet, uppnådde Rosa
Luxemburg en mer fullständig och djupare förståelse av fenomenet imperialism.
Hon visade på de historiska grundvalarna för imperialismen i själva det
kapitalistiska systemet. Medan Lenin begränsade sig till etablera fenomenet av
utsugningen av kolonierna, analyserade Rosa Luxemburg de koloniala erövringarna
som ett fenomen som ständigt följde den kapitalistiska utvecklingen, som närde
den omättliga nödvändigheten av den kapitalistiska expansionen genom
penetreringen av nya marknader, genom införandet av kapitalistiska relationer i
områden där den dittills inte hade existerat:

"Ackumulationen är omöjlig
i en miljö som är uteslutande kapitalistisk. Därför finner vi att kapitalet har
drivits sedan dess begynnelse att expandera gentemot icke-kapitalistiska
strata/skikt och nationer, att hantverkare och bönder ruinerades,
proletariseringen av mellanskikten, den koloniala politiken (politiken med att
'öppna upp' marknader) och exporten av kapital. Existensen och utvecklingen av
kapitalismen sedan dess början har enbart varit möjlig genom en konstant
expansion av produktion till nya länder. "
(‘Antikritiken’, vår
översättning). (1)

Sålunda accentueras
imperialismen avsevärt i slutet av 1800-talet:

"Kapitalismen i dess
glupska, febriga jakt efter råmaterial och köpare som vare sig är kapitalister
eller lönarbetare, rånade, decimerade och mördade de koloniala befolkningarna.
Detta var epoken när Storbritannien expanderade in i Egypten och Sydafrika,
Frankrike in i Marocko, Tunisien och Tonkin (Franska Indokina, ö.a) Italien in
i Östafrika och till Abessiniens gränser, det tsaristiska Ryssland in i
Centralasien och Manchuriet, Tyskland in i Afrika och Asien, USA till Kuba och
Filippinerna och Japan till den asiatiska kontinenten"

( 'The problem of
war' av Jehan, 1935, citerat i International Review nr 19).

Men denna utveckling
stöter också på kapitalismens grundläggande motsättningar - desto mer som den
kapitalistiska produktionen sprider sitt grepp över planeten, ju trängre blir
marknadens begränsningarna genom den frenetiska jakten på profiter, detta i
relation till behoven för den kapitalistiska expansionen. Bortom tävlandet om
erövrandet av kolonier, identifierade Rosa Luxemburg i mättandet av
världsmarknaden och uttömmandet av de ickekapitalistiska marknaderna, en
vändpunkt i kapitalismens liv - den historiska svagheten och återvändsgränden
för detta system som:

"inte längre kan fullfölja
dess funktion som ett historiskt verktyg för utvecklingen av
produktivkrafterna" (Antikritiken").

I den slutgiltiga
analysen, är detta också orsaken till krigen som hädanefter skulle komma att
känneteckna levnadssättet för den förfallande kapitalismen.

Imperialism, den förfallande
kapitalismens levnadssätt

När väl den
kapitalistiska marknaden hade nått planetens fysiska gränser, blev bristen på
solventa avsättningsområden och nya marknader något som ledde till en permanent
kris för det kapitalistiska systemet, medan nödvändigheten av att expandera
förblev en avgörande fråga för varje stat. Hädanefter kunde expansionen av en
stat bara äga rum på bekostnad av andra stater i en kamp för att dela upp
världen genom väpnade konflikter.

"Under kapitalismens
uppåtgående period uttryckte krigen (nationella, koloniala eller
imperialistiska erövringar) en marsch som ledde framåt, i en blomstrande
utökning och expansion av det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalistisk
produktion tog sin tillflykt till krig som en fortsättning på dess ekonomiska
politik med andra medel. Varje krig betalade sig genom att de lade grunden för en
fortsatt expansion som försäkrade utvecklingen av en expanderande kapitalistisk
produktion ... krig var det oundgängliga medlet för kapitalismen för att öppna
upp möjligheterna för dess framtida utveckling vid en tidpunkt denna potential
fortfarande existerade och vilken enbart kunde öppnas upp genom våld."
(Rapport till konferensen 1945 för Gauche Communiste de France).

Men under den förfallande
epoken blir dock:

" krig … det enda medlet,
inte för en lösning av de internationella kriserna, men ett medel genom vilken
varje nationell imperialism försökte fly från sina svårigheter på bekostnad av
rivaliserande imperialistiska stater."
(ibid.).

Denna nya historiska
situation krävde att varje stat i världen utvecklade en form för
statskapitalism. Varje nationellt kapital är dömt till en imperialistisk
konkurrens och finner hos staten den enda strukturen som är tillräckligt stark
för att mobilisera hela samhället med syftet att konfrontera dess ekonomiska
rivaler på en militär nivå:

"Den permanenta krisen gör
det oundvikligt att de allehanda imperialistiska makterna kommer att göra upp
sina konflikter genom väpnad kamp. Krig och hotet om krig är de latenta eller
öppna uttrycken för en situation av permanent krig i samhället. Moderna krig är
ett materiellt krig. Det kräver en fruktansvärd mobilisering av alla tekniska
och ekonomiska resurser i ett land. Krigsproduktionen blir axeln i den
industriella produktionen och den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten i
samhället"
(ibid.).

Detta är varför tekniska
framsteg blir fullständigt villkorade av militären, flygindustrin utvecklades
först under det första världskriget, atomkraften användes först som en atombomb
1945, informationsteknologin och Internet användes först som militära verktyg
av NATO. Tyngden från den militära sektorn i alla länder suger upp alla de
levande krafterna i den nationella ekonomin med syftet att utveckla vapen som
skall användas mot de andra nationerna. Vid begynnelsen av kapitalismens
förfall ansågs krig vara ett sätt att dela upp marknaderna.

Men med tidens gång,
förlorar de imperialistiska krigen mer och mer sin ekonomiska rationalitet.
Från början av kapitalismens förfall, tar den strategiska dimensionen
överhanden över de strikt ekonomiska övervägandena. Det handlar om att erövra
geo-strategiska positioner gentemot alla andra imperialistiska makter i en kamp
för hegemoni och försvar av militära ordning och status.

Under denna period av
kapitalismens förfall, representerar krigen mer och mer en ekonomisk och social
katastrof. Denna frånvaro av en ekonomisk rationalitet hos krigen betyder inte
att varje nationellt kapital avstår från att plundra produktivkrafterna hos
dess kuvade motståndare. Men denna "plundring", i motsatts till vad
Lenin trodde, utgör inte längre krigets huvudsakliga syfte. Medan somliga
fortfarande tror, och officiellt försöker de vara trogna Lenins tankar, att
krigen motiveras av den ekonomiska aptiten (oljan brukar vara den populäraste
motiveringen i denna fråga), besvarar verkligheten denna fråga. Den ekonomiska
balansräkningen för det USA ledda kriget i Irak sedan år 2003 visar på intet
sätt några "profiter" för USA:s räkning. Inkomsterna från den
irakiska oljan, även de som de hoppas på under de kommande hundra åren, är små
i jämförelse med de oerhörda summor som USA har spenderat på detta krig. Och
som det ser ut just nu kommer de inte att minska.

Kapitalismens inträde i
sin sönderfallsfas intensifierar hettan av de motsättningar som redan fanns i
dess förfallsperiod. För varje land, innebär varje enskild konflikt kostnader som
vida överstiger de vinster som de skulle kunna få från krigen. Krigen
resulterar bara i massiv förstörelse, och lämnar de länder där de äger rum i
ett anemiskt tillstånd, i fullständig ruin, och de kan inte återuppbyggas (inom
kapitalismen). Men inga av dessa kalkyler angående förluster eller profiter kan
åsidosätta nödvändigheten för staterna, alla stater, att försvara deras
imperialistiska närvaro i världen, att sabotera rivalernas strävanden, eller
att öka deras militära budgetar. Tvärtom, de är alla uppslukade i ett
irrationellt grepp om man ser det utifrån en ekonomisk och kapitalistisk
profitabilitet. Att inte inse irrationaliteten hos borgarklassen, betyder helt
enkelt att man undervärderar hotet om förintelsen, något som väger mycket tungt
över mänsklighetens framtid.

(Från Revolution Internationale  nr 335, Maj 2003)

 Not. 1. Rosa
Luxemburg, Antikritiken.
I boken Kapitalets
Ackumulation
(ej utgiven på svenska, ö.a) visar hon på att totaliteten av
mervärdet som erhålls från utsugningen av arbetarklassen inte kan realiseras
inom de kapitalistiska sociala relationerna. Detta beror på att arbetarna, vars
löner är långt mindre än det värde som skapas av deras arbete, inte kan
konsumera alla de varor som de producerar. Kapitalistklassen kan inte heller konsumera
allt mervärde eftersom en del av det måste användas för den utvidgade
reproduktionen av kapitalet och måste vara utbytbart. Sålunda är kapitalismen,
sedd från en global synvinkel, hela tiden tvingad att söka köpare för dess
produkter från områden som står utanför kapitalistiska sociala relationer.

Allmänna teoretiska frågor: